Läser i dagens GP på nätet, måste komma ihåg att köpa pappersupplagan, om en av alla dessa återkrav på något som en gång varit ägt av ett annat land någon gång för länge sedan. Det må som i detta fallet gälla Peru som kräver(!????) tillbaka Paracastextilier Peru kräver tillbaka Paracastextilierna, GP 23 december 2009
, i ett annat krävs att Nefertitihuvudet från Berlin skall återlämnas till Egypten Germany refuses to return Nefertiti bust to Egypt, BBC News 22 december 2009 , i ett tredje gäller det delar av Partheon som redan i slutet av 1800-talet förts till England, i ett fjärde fall gäller det den sk. Grågåsen från 1250 om Skånelagen som f.n. finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Till dessa och otaliga andra frågor som rör kulturföremål som enligt de regler och normer som gällde när sakerna införlivades i olika museisamlingar runt jorden, kan även frågan om ändrade gränser, skapade länder eller av segrare vunna landsdelar samt i förlängningen även den underskrift av Birger Jarl som kom att tolkas som att Sverige gav upp den rätt som finns omnämnd sedan 870-talet på skatt från ett stort antal handelstäder i öst, i nuvarande Baltikum såväl som i Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Vi talar heller inte om handskrifter som fördes ut ur t.ex. Sverige av en avsatt kung, Erik av Pommern, som idag sedan flera hundra år finns i tyskt biblioteks ägo, handskrifter som liksom
mycket annat är även tämligen okänt för dagens historiker, arkeologer, etnografer o.s.v. men som ger uppgifter bl.a om Norden så som man kände till det när handskrifterna skrevs på 1200-1300 talet OCH även ger okända uppgifter om de sk. försvunna Grönlänningarna(!).

Rent principiellt anser jag att det som varit i någons ägo i mer än 60 år ligger mer än en mansålder tillbaka. Andra regler och normer, inklusive andra sätt att tolka lagen och rättigheter till ett föremål, ett land eller en landsdel, var det som gällde när dessa kom att komma i den ägo de är nu. Vi talar inte om nazisternas konststölder som inte bara drabbade judar utan ett stort antal folkgrupper i Europa där det redan vid krigsslutet beslutades att återbörda nazisternas stöldgods så långt som görligt var till sina ursprungliga ägare. Det är helt orättmätigt att i övriga fall komma och återkräva något som i slutändan antingen köpts eller skänkts för mer än en mansålder sedan lika väl som det är orättmätigt att utan känd smugglare, vilken i många fall under 1900-talets första hälft ofta hade hjälp mer eller mindre av resp. lands dåvarande auktoriteter alternativt av att fredsavtal som tecknats i fornstora dar enligt dåvarande regler, normer och ev. dåvarande lagar tillåtits/förutsatts ha tillstånd etc. för att föras vidare och senare på okända vägar hamnat på något museum eller i en privatsamling.

Personligen drar jag gränsen vid de gränser som FN fastställde för staten Israels grundande och/eller godkänts av FN senare.(not 1) Det må, och det är det, helt otillbörligt att ett land skapats eller fått ändrade landsgränser med eller utan FN-s godkännande, MEN där precis som i fallet med kulturskatter som på ett eller annat sätt kan sägas vara på ‘drift’ finns som jag ser det att vi måste tänka längre än vem som en gång ägt ett föremål, en byggnad som ‘köpts’ under en occupation eller ett land som skapats eller fått sina gränser förändrade. Vi måste någon gång dra ett streck för annars så går det för långt.

Om inte en mansålder skulle vara den gränsen, så visst, jag har kännedom om samtida dokument från 870-talet fram till Birger Jarls dagar som både gav svenskar, ruserna (som i parantes definitivt INTE kom från Uppland enligt samtida källor nu existerande) rätten till stora landområden i nuvarande Baltikum, Ryssland, Vitryssland, vilket många historiker verkar okunniga om. Vi måste dra ett streck över det som hände för mer än en mansålder sedan. Förlåta oförätter om möjligt. Som minst måste vi acceptera att tiderna ändrats och att det som en gång var en liten grupps eller ett lands kulturskatt numera är en kulturskatt för många etniskt och kulturellt helt skilda grupper och länder. När det gäller till museer runt världen på olika vägar skänkta, köpta eller eljest förvärvade kulturskatter, så hade ändå frågan om kulturföremålet funnits kvar i välbevarat skick om det inte hamnat på museet kommit upp i diskussionerna.

Lagt kort ligger. Speciellt efter en mansålder, så får vi alla vara beredda att acceptera detta och agera utifrån det.

Not 1. Vad gäller Israel och Gazaproblemet, ett mycket stort problem där ingendera av sidorna förmodligen fullt ut förstår mitt resonemang i Israel och Gazafrågan, Norah4you 28 december 2008

Egypten kräver tillbaka statyn av Nefertiti, SvD 22 december 2009
Danmark vill ha lagbok åter, SvD 6 december 2009
Elgin marbles i London överförda 1801 från Aten till London, Nationalencyklopedin

I dag hörde vi på P1:

Gotlands landskapsregemente [har sina rötter i en nationalbeväring som inrättades 1811, strax efter det att Ryssland ockuperat ön. Denna nationalbeväringen omorganiserades 1887 till att bli Gotlands regemente. Gotlands regementet var placerat i kaserner på Visborgsslätt fram till  nedläggningen 2005.

Mr Hund och jag skulle ta oss en lite längre promenad i skogen för första gången på jättelänge, minst en månad sedan vi gick i vår vackra trollskog nu. Anledningen är ju så klart mr Hunds onda ben, knöliga stigar i skogen har vi inte vågat oss på. Men nu tyckte jag att benet hållit tillräckligt länge så vi skulle testa (med hasskyddet på så klart).

Vår vackra trollskog ser ni ju där till höger i sidokolumnen, lummig och härligt grön. Massor med mossa överallt. Men vad fick vi se när vi kom upp till vår vackra trollskog? Jo det här…

Och det här…

Kan man bli annat än ledsen? Jo jag vet, skogarna ska avverkas och så vidare. Men det finns så mycket skog häromkring, måste man avverka de där riktigt vackra gamla skogarna då. Kan inte en liten bit skog få vara urskog?

Visst finns det värre saker än det här. Som att någon troligen sprängt ett tåg i provinsen Novgorod i Ryssland. Hemskt. Många döda och än fler skadade människor. Jag undrar vad man vill uppnå med att göra sådana saker? Vad har man att vinna, förutom uppmärksamhet?

Men, hur hemskt det än är så förtar det inte min nedstämdhet över den vackra skogen som numera är allt annat än vacker!

Till Carl Bildt, Sten Tolgfors, hkv och Alliansen för ett Starkt Försvar!

Jag erkänner att jag är en fuskare! Jag läser och får tips om saker som jag skriver om, på andras bloggar med länkar istället för att läsa de oftast varande utrikesnättidningarna, typ RIANOVOSTI, eller nät-tv typ Russia Today, det spar tid. Jag brukade titta på Russia Today, men sedan gjorde de om layouten på sin sida och jag tyckte att den blev sämre att navigera i. Jag har inte heller tid att kryssa mellan nyheterna på alla utländska engelskspråkiga tidningar för att hitta något intressant att skriva om. Men jag upptäckte på RIANOVOSTI att hardcore pansar- och flottnyheter från Ryssland blandas friskt med ”sexartiklar” och, bluffkontaktannonsannonser eller dold prostitution. Antagligen väljer ryssarna att göra så för att förvrida huvudet på så många utländska analytiker som möjligt, så att de inte ska dra korrekta slutsatser från sidorna. Till på köpet så framstår de då som öppna och toleranta, även om det mest rör sig om baltiska kvinnor i bluffkontaktannonsannonserna och anglosaxiska kvinnor i ”sexartiklarna” vad jag har kunnat se. Jag skulle tro att sex fortfarande är en känslig sak i Ryssland, åtminstone när det handlar om ryska kvinnor.

I alla fall så läste jag på ”Gyllenhaals lästips!” och ”Sverige och Världen” om hur Frankrike bestämt sig för att sälja amfibiska Mistral-klassfartyg till Ryssland:

”Gigantisk vapenaffär het potatis utom i Sverige

Massor av medier runt om i världen har nu rapporterat om det franska erbjudandet att uppgradera Rysslands landstigningsförmåga och exempelvis denna UPI-artikel och detta ryska TV-inslag på engelska (klicka på bilden så startar inslaget) hävdar att affären, om den realiseras, blir den största vapenaffären någonsin mellan ett västland och Ryssland.

Enligt Russia Todays extremt sevärda TV-inslag, se ovan, kan beslutet om affären tas inom bara några dagar.

Intresset för denna affär bland svenska medier hittills är noll, så vitt jag vet. Vi har ju betydligt viktigare nyhetsämnen här, i Anna Ankas hemland.” Citat Lars Gyllenhaal, Gyllenhaals lästips http://gyllenhaals.blogspot.com/2009/11/gigantisk-vapenaffar-het-potatis-utom-i.html

”Putins gas mot Paris amfibiefartyg

Premiärminister Putin befinner sig idag och imorgon i Frankrike. “Rysslands röst” meddelade just på svenska att Putin anlänt till Frankrike för att diskutera Frankrikes deltagande i gasprojektet South Stream och Rysslands eventuella köp av franska amfibiefartyg av Mistral-klass. Hela texten här.

RIA Novosti meddelade igår att 2010 lär bli “Year of Russia in France and a Year of France in Russia”.” Citat; Gyllenhaals lästips!

http://gyllenhaals.blogspot.com/2009/11/putins-gas-mot-paris-amfibiefartyg.html

”Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”” Citat; Sverige och Världen
http://tnsexton.wordpress.com/2009/11/26/putin-i-paris-och-mistral-i-st-petersburg/

Mistralfartygen är inte vilka jollar som helst inte, ett fartyg kostar 400-500 miljoner € och kan ta både helikoptrar, tanks och manskap. Ryssarna vill köpa tre-fyra stycken av dem och samtidigt skaffa sig en licens att tillverka fler. RIANOVOSTI skriver såhär:

“A Mistral-class ship is capable of transporting and deploying 16 helicopters, four landing barges, up to 70 vehicles, including 13 battle tanks, as well as 450 military personnel. The vessel is equipped with a 69-bed hospital and can be used as an amphibious command ship.”

Var ska de använda dessa fartyg? Ja, Georgien, Polen och Baltikum ligger alla granne landvägen med ryska federationen, Lettland och Polen via Kaliningrad, Finland ligger likaså granne, så där behövs 400-500 miljoner euros-fartygen inte. Då återstår bara Sverige, Norge (trots att Norge och Ryssland är grannar landvägen också) och möjligen Polen som tilltänkta mål för sådana här fartyg i Östersjön, Norska Havet och Barents Hav. Men Norges kust vid Barents Hav och Norska havet kan man inte landstiga vid med hjälp av sådana fartyg. Det lämnar oss med endast Gotland (Sverige) och Polen kvar, och liksom vid den ryska landstigningsövningen nyligen knappt nämnd i tidningarna – Zapad – i Kaliningrad, så kan man endast här och i Baltikum exklusivt använda sig av sådana farkoster. På andra ställen är de värdelösa eller osannolika att användas i Östersjön har jag fått lära mig. (Osannolika som vid tyska kusten, men huruvida Polen kan tänkas vara angripbart genom naturen via kusten kommer jag inte ihåg, ta reda på det!) Landstigningsfartyg behövdes sannerligen inte i Georgienkriget i alla fall, så i Svarta Havet lär inte fartygen stationeras. Börjar ni få bilden klar för er? Men om det är möjligt så kan de ju alltid göra som jag varnade Sten Tolgfors för redan långt innan Zapad-övningen och transportera landstigningsfartygen långväga ifrån kort tid innan (vid övningen Zapad – från Murmansk rimligen), typ sjövägen från Svarta Havet till Kaliningrad eller St Petersburg. Eller varför inte närmsta vägen till Gotland.

Det verkar klart misstänksamt att Frankrike nu helt plötsligt vill sälja top-secret high-tech krigsutrustning till Ryssland, i synnerhet som det är överfallsskepp eller stormningsskepp rakt upp och ner översatt från ”amphibious assault ship” – just när Sverige lagt in en framstöt för att sälja JAS 39 Gripen till Brasilien, vilket kanske innebär att vi drar Sarkozy vid näsan, eftersom han lagt stor prestige i att sälja Frankrikes Rafael till brasilianarna. Med tanke på Sveriges historia med stort motstånd från självutnämnda patrioter mot den ryska militärstrategiska geopolitiska gasledningen som ska angränsa till svenskt territorialvatten på svensk ekonomisk zon i Östersjön, och hur ryssarna vid en tidpunkt i samband med detta chockhöjde virkestullarna, vilket bara drabbade Sverige och Finland, samt hur de skinnade IKEA och omöjliggjorde deras satsningar i Ryssland i samma veva, så undrar jag om inte detta är praxis även i Europa att sätta sådana outtalade hämndaktioner i verket när de känner sig förorättade? Sarkozy och Putin kanske är som kvinnor som förväntar sig att vi som män ska kunna läsa deras tankar när de gör något av ovanstående? Det är i så fall för mycket begärt av den svenska regeringen, och det var det av mig också fram tills helt nyligen, om det nu är sant. Om det nu är sant så har vi lärt oss en dyrköpt läxa, som vi konsekvent kan applicera på hela världen i framtiden. Om det inte är sant så bör vi i alla fall försäkra oss om att det inte är sant.

Mitt råd till Sten Tolgfors och Carl bildt är därför att de åker ner till Paris på ett statsbesök och dryftar saken med Sarkozy, och om inte det går, så med den franske försvarsministern! Kom ihåg att framföra budskapet att Jag anser Frankrike vara ett välsignat land av Gud, de kanske vill fortsätta vara det tillräckligt mycket för att dra tillbaka sitt erbjudande till Putins Ryssland? Sådana motgångar som Frankrike eventuellt kommer att åka på, men som fransmännen nu förmodat känner sig förorättade för innan de ens är en realitet, är vardagsmat för Sverige och svenskarna. Jag föredrar att Frankrike och Sverige intensifierar vårt tidigare goda samarbete – även på det militära området – framför att Fransmännen vänder sig österut på vår bekostnad.

Dessutom vore det bra om Carl Bildt kallade upp den ryske ambassadören och ställde några frågor till honom, som – Vad ska ni ha Amphibious Assault ship Mistral till? Och var för all del pålästa om var någonstans det är rimligt och möjligt att landsätta trupper och fordon i Östersjöområdet!

Roger Klang, Lund, Scaniae, den 27/11/2009

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till “en riktig karl”

Kronotskij (Från National Geographic)

Den här stratovulkanen med en höjd av 3528 m ö h, ligger i
Kronotskijreservatet på Kamtjatkahalvön i Ryssland

Min far har nyligen börjat twittra, likaså min mor. Vad min mamma twittrar om vet jag inte riktigt, men pappa twittrar i alla fall om Ryssland.

I och med att han är lärare i ryska och har ett intresse av Ryssland håller han sig lite uppdaterad om vad som händer (läser tidningar och nyhetssajter) – därmed länkar han till tidningsartiklar från sin twitter. Tanken är att hans studenter ska kunna få i sig lite realia på det här sättet.

Häromdagen kom han springande och sa:
“Gissa vem som följer mig på twitter‽”
“Ingen aning”, sa jag.
“Medvedev!” utbrast han.

Rysslands president följer alltså min fars twitter. Det pappa funderade på var hur han skulle hantera detta. Förmodligen är det ju någon i Medvedevs stab som sitter och har hand om hans twitter, det känns ju ytterst otroligt att Dmitri Medvedev själv har tid att sitta och twittra.

Ska man bli orolig? Eller tycka det är kul att folk som twittrar om Ryssland i utlandet blir uppmärksammade? Helt enkelt, är det bra eller dåligt att märka ut sig på internet för att man twittrar om någonting potentiellt känsligt… Kartläggning, övervakning, personlig integritet är ord som direkt dyker upp i huvudet… Men samtidigt, har man valt att ha en del av sitt liv på internet får man faktiskt tåla att folk läser och tycker och vet om det.

Själv har jag inte twitter. Jag hinner inte, helt krasst. Men jag undrar hur jag skulle reagera om Medvedev eller någon annan “overklig” person plötsligt skulle börja läsa det jag skrev.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, ryssland, medvedev, kartläggning, övervakning, personlig integritet, privatliv, uppmärksamhet, internationalitet, internet, verklighet, politik

Vad? En undersökning om antalet lyckliga ryssar och en uppföljning på ett tidigare inlägg.

Jag har tidigare noterat en uppåtgående trend i det antal ryssar som är nöjda med sitt system och sina makthavare. Nyligen rapporterade RIAN om en parallell trend i en frågeställning av det Allryska opinionscentrat (VCIOM) om antalet ryssar som anser sig lyckliga. Tyvärr är inte antalet undersökningar över tid tillräckligt många för att se om man finner samma ’skutt’ efter sommaren 2007 som syns i den politiska opinionen.

Klicka för större bild:

(26-27 september, 1600 svaranden i 140 ryska städer och byar i 42 regioner; felmarginal 3,4%)

En bok jag kan rekommendera starkt är denna. Den handlar om en bög som gömmer undan en judisk bög från nazisterna. Fett värd bok. Fett mycket homoerotik. Fett mycket språkbögeri. Och våld. Det var nästan lite Brokeback mountain-känsla över den.

Huvudpersonernas relation till varandra porträtteras väldigt väl. Den är dels absurd då situationen de lever i är absurd, men samtidigt väldigt trovärdig. Och huvudpersonen är sådär skönt irriterande dum i huvudet på samma gång som man inte kan låta bli att sympatisera med honom.

Den första bok jag pallat läsa ut på flera månader, delvis på grund av dess ringa längd. Men ändå.

Panacheserien är för övrigt mycket värd. Alla böcker handlar om andra världskriget, Tito eller Ryssland. Ger ett visst perspektiv så att säga.

Jag har vid ett flertal tillfällen kretsat kring frågan om Rysslands väg och utveckling, om ett Ryssland som till följd av sin historia, sina traditioner, sin storlek, sin ekonomi och sin nästan dogmatiska centralism kommer att förbli ett land som väljer sin egen väg, som inte kommer att inordna sig i vad vi anser vara självklarheter och som även fortsättningsvis kommer att hävda sin rätt med de metoder de finner lämpliga.

En mycket läsvärd och tankeväckande fördjupning och utveckling av dessa tankar finns att läsa i en Understreckare i dagens SvD. Den förre rysslandsdiplomaten, författaren, ekonomen, vd för Stockholm Group for Developement Studies AB mm, Krister Eduards gör här en mycket intressant analys av varför det är som det är och blev som det blev.
Insiktsfullt beskriver han hur våra förhoppningar om att Ryssland skulle inlemmas i vårt politiska system och vårt tänkesätt grusades och hur återgången till “den egna vägen”, det traditionellt ryska, skapade stabilitet, tillväxt och förbättrade fysiska levnadsförhållanden.
Hans beskrivning av den ryska “petrokratin”, där staten p.g.a. sin kontroll och sitt ägande får huvuddelen av sina inkomster från olje- och gasindustrin blir mer eller mindre oberoende av skatteintäkter och följaktligen även av folkets stöd, ger en trovärdig förklaringsmodell till mycket av det vi utanför systemet ställt oss frågande inför.

Eduards beskrivning av Rysslands syn på omvärldspolitiken som ett nollsummespel och om hur Ryssland blivit alltmer skicklig på att hantera EU och på att spela på nationella motsättningar inom unionen borde studeras och begrundas av mer än en politiker, vare sig vederbörande residerar i Stockholm eller Bryssel.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är kanske Eduards tankar om Kina och Centralasien som Rysslands största utmaningar mest intressanta. Trots all retorik och trots bl a Georgienkrisen, ligger de största hoten mot Ryssland i öster och sydost, medan man långsiktigt kommer att söka win – win-lösningar västerut.

Eduards ger sin förklaring till varför det blev som det blev och är som det är. Vad gäller framtiden är han mer försiktig. Riskerna med Kina, islamism och Centralasien kommer visserligen fram, men vad gäller den interna utvecklingen, demokrati i stället för petrokrati, yttrandefrihet, självständig rättsapparat och fria medier, är han mera försiktig. Där verkar han mellan raderna hävda att Ryssland är Ryssland och att landet som alltid kommer att gå sin egen väg, en väg som med korta avbrott har en lång och för staten, men kanske inte alltid för folket, lyckosam tradition.

SvD

Fokus hade förra veckan ett reportage om Ramzan Kadyrov och hans styre av Tjetjenien. Väl värd läsning! Eller hur man nu ska uttrycka det…

Kreml är än så länge nöjda med hans regim, men jag undrar om det inte börjar bli lite väl magstarkt även för en rysk och alltmer auktoritär ledning som åtminstonde är måna om att ge SKEN av att vara en demokrati. Hur länge kommer det att dröja innan Putin och Medvedev stoppar vansinnet i palatset i Groznyj?

300 namn på sin dödslista och en milis som finkammar byar och städer i en skonings- och urskillningslös jakt på presumtiva terrorister. Ett palats format som ett S med lyxbilar i garaget och en förmodad tortyrkammare i källaren.

Läs artikeln. Där står mycket, mycket mer.

Den känsliga konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach är nära sin lösning – eller ett nytt utbrott. Inför de pågående förhandlingarna mellan de båda ländernas presidenter hotade den azeriske presidenten Ilham Aliyev att ta tillbaka enklaven med våld om konflikten inte kommer till ett snart slut. Det är inte så troligt att just det uttalandet bidrog till ett positivt samtal mellan de båda statsrepresentanterna men alldeles oavsett verkar förhandlingarna gå försiktigt framåt (se dagens DN).

Frågan är hur stabil en lösning skulle vara. Både Armenien och Azerbajdzjan har stora problem i fråga om de mänskliga rättigheterna. Lägg därtill chauvinistiska brösttoner och enorma naturresurser så har vi tillräckligt med ingredienser för att åstadkomma en rejäl soppa. USA och Europa har under lång tid sett mellan fingrarna på klanen Aliyevs korrupta maktinnehav samtidigt som ett nyvaknat Ryssland bevakar sina intressen i vad som måste betraktas som ett säkerhets- och energipolitiskt mycket intressant område. Risken för ett massivt angrepp från något av de båda länderna får anses som liten. Men den sköra vapenvila som råder sedan femton år tillbaka har hittills skördat 3 000 dödsoffer och det är möjligt att även ett fredsavtal blir lika bräckligt. Omvärldens ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen i regionen riskerar snarare att bidra till en fortsatt instabilitet än till en varaktig fred. Läs mer om situationen och konflikten om Nagorno-Karabach i den här rapporten från International Crisis Group.

Vad som också är intressant är den lilla enklaven Nachitjevan, som tillhör Azerbajdzjan men som är skiljt från landet genom en armenisk landremsa. Nachitjevan är ett stort mörkt hål när det gäller mänskliga rättigheter. Inte många har hört talas om den men det finns definitivt anledning för mig att återkomma i ämnet. Men det får bli en annan gång.

“A Russian Orthodox priest who carried out missionary work among immigrants from ex-Soviet republics received over a dozen death threats before his murder on Thursday, a Russian paper said.

Daniil Sysoyev, 34, was shot dead by a masked gunman in St. Thomas Church in southern Moscow on Thursday evening. The killer entered the church, asked for Sysoyev by name, and opened fire with a pistol at close range. The priest was hit in the head and died later in hospital. His assistant was badly wounded in the attack.”

“”The main theory is that religious motives are behind the crime,” a spokesman for the investigating committee of the Prosecutor-General’s Office said in comments broadcast on the Rossiya state-run TV channel.”

“Sysoyev also told the paper that in the past year, his church had “christened 80 Muslims, among them Tatars, Uzbeks, Chechens and Dagestanis.”

He was also quoted as saying that other Orthodox priests were “afraid” to carry out missionary work among Muslim immigrants.

“They are afraid of revenge from the Muslim world,” he said.”

Läs mer HÄR

“Father Daniil, 35, died of his wounds in hospital late last night. A Russian newspaper reported that he had recently told its journalists of 14 death threats by telephone and e-mail, which he had received as a result of his work among Muslim migrants from former Soviet republics. “They’ve threatened to cut my head off 14 times,” the priest told “

TimesOnline

Den “kärleksfulla och fredliga religionen”…

/Fröken Sverige

Fy vad fint det satt att skicka hem Ryssen sådär.. Så nu är Slovenien i VM för andra gången på mindre än 20 år efter en klassisk underdog, David vs Goliat story. Och Borut Pahor måste alltså, som dn rapporterar om putsa lagets skor..

I huvudledaren i dagens SvD listar skribenten ett antal av de frågor rörande rysk politik och ryskt agerande det senaste årtiondet som givit upphov till frågor, tveksamheter, oro och ifrågasättanden.
En passus förtjänar särskilt att kommenteras, nämligen …grundas det ryska tänkandet i nationalstatens suveränitet med ett maktspel som hör hemma i förfluten tid.

Här ligger det stora problemet med svensk, EU-europeisk och till delar USAmerikansk syn på och agerande gentemot Ryssland och olika ryska utspel. Man har inte insett eller accepterat att det traditionella och månghundraåriga maktspelet mellan stater och allianser om inflytande, handel, råvaror och vad det nu kan vara, i Kreml inte alls tillhör en förfluten tid utan tvärt om fortfarande är en naturlig del av planeringen och politiken med användande av hela den tillgängliga arsenalen.

Om nu någon skulle tro motsatsen, deltar både EU och USA och de flesta andra i detta spel, men kanske inte lika tydligt och och utan att visa den knutna näven…. Man påstår sig istället agera efter en ny regelbok som ska styra det eviga spelet.

För att dessa nya regler, nya tänkesätt och nya former för konflikthantering ska fungera, krävs att de accepteras och används av alla parter. Det håller inte att den ena sidan hävdar att de gamla reglerna tillhör en förfluten tid om motspelaren fortsätter att använda dem.
Risken är då stor att man vinner sympatier men förlorar matchen.

SvD

Vad? Se del 1 för förklaring och källor.

Tabellerna öppnar i nytt fönster:

Döda i fängelser i Sovjetunionen 1939-1951

Förändringar i lägerbefolkningen i GULAG 1934-1947

Könssammansättning av lägerfångar i GULAG 1934-1948

Könssammansättning av kolonifångar i GULAG 1943-1946

Gravida och barn i läger och kolonier i GULAG 1947-1953

Utbildningsnivå för lägerfångar i GULAG 1934 och 1941

Nyttjande av fängslade specialister och kvalificerad arbetskraft i GULAG 1 januari 1947

Ålderssammansättning av fångar i GULAG 1 mars 1940

Fångar i GULAG efter strafflängd mars 1940

Fångar i GULAG efter brottstyp 1 mars 1940

Fångsammansättning i GULAG efter brottstyp 1 januari 1951 (detaljerad)

Etnisk sammansättning av lägerfångar i GULAG 1939-1947, 1951

Visa Medvedev att han kom hit i onödan..

Svenska Freds har idag tillsammans med en rad framträdande människorättsförsvarare en debattartikel på SvD Brännpunkt om situationen för MR-aktivister i norra Kaukasus. Ryssland har fällts över hundra gånger i Europadomstolen för övergrepp i Tjetjenien, men inga har ställts inför rätta i Ryssland. Det kan vi inte acceptera och EU måste tydliggöra för Ryssland att nu är det skärpning som gäller.

Se även vad Tiina Meri skriver i Sydsvenskan. Hon skriver bland annat om följande som utspelat sig i en träningslokal i Europas bortglömda utkant och återberättats av ett vittne: ”Ramzan Kadyrov gick fram till fångarna som var fastbundna. De stod upp, låg eller var upphängda i lokalen. Vakterna satte på en elektrisk apparat och Kadyrov gav order om att koppla den till den eller den personen. Han ändrade själv strömstyrka och han hade roligt när han såg hur människorna ryckte av elströmmen i kroppen. Andra fångar slog han med nävarna, han sparkade dem och slog dem med en träpåk. Han njöt av det, sen gick han.”

Missa inte heller debattartikeln i samma tidning, “Ställ krigsförbrytarna inför rätta” av Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samt Oleg Orlov från Memorial och tillika Sacharovpristagare i år.

När jag läste på juristlinjen i Sankt Petersburg så såg jag hur det lyste i ögonen på en del av de äldre lärarna när de talade om Europakonventionen.

Att Ryssland gått med i Europakonventionenvar större än första rymdfärden för dem.

Och det är sant, det var en otrolig tanke bara några år tidigare. Och Ryssland var nog egentligen inte moget att gå med, men togs in av geopolitiska skäl. Jag tycker det var rätt beslut. Att kunna åberopa Europakonventionen är viktigt. Men förhållandet mellan Ryssland och Europarådet har inte varit enkelt. Och särskilt 2008,2009 har det kommit många viktiga domar.

Ryssland och Europarådet

Ryssland har skrivit under ICCPR, är medlem i OSSE och medlem i Europarådet. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna trädde ikraft i Ryssland den 5 maj 1998. Att författarna till Rysslands konstitution hade europarätten och ett medlemskap i Europarådet i åtanke då de utformade rättighetsskyddet i syns tydligt i artikel 46.3 i Ryska federationens konstitution.

Artikel 46 Ryska federationens konstitution

/…/

3. Var och en har rätt, att i enlighet med Ryska federationens folkrättsliga avtal, vända sig till mellanstatliga organ för skydd av sina mänskliga rättigheter och friheter, om alla inomstatliga rättsmedel är uttömda.

Rysslands förhållande till Europarådet har inte varit friktionsfritt. Landet ansökte om medlemskap 1992. På grund av kriget i Tjetjenien stoppade Europarådets parlamentariska församling behandlingen av Rysslands medlemsansökan under en period 1995. Efter ett fredsavtal i Tjetjenien (som senare skulle visa sig vara ett dött dokument) återupptogs medlemsansökan och landet blev medlem 1996. Ryssland och det ryska rättssystemet var nog egentligen inte mogna att tas in i Europarådet 1996, men av geopolitiska skäl och på grund av att den inrikespolitiska situationen var så instabil, ansågs det vara viktigt att knyta Ryssland till Europa genom ett medlemskap.[1] Ryssland hade genomfört en rad förbättringar då det gällde till exempel förhållandena på fängelserna, civilprocessen, brottmålsprocessen, åklagarmyndigheten och minoritetsskydd. Men redan fyra år senare, år 2000, hotades Ryssland av uteslutning, och i den parlamentariska församlingen suspenderades den ryska delegationens rösträtt. Precis som under medlemskapsförhandlingarna berodde konflikten på kriget i Tjetjenien och situationen för de mänskliga rättigheterna där.[2]

Jag är övertygad om att viljan att leva upp till Europarådets standard har påverkat rättssystemet i positiv riktning. Medlemskapet i Europarådet sågs av många som den logiska följden av Sovjets sammanbrott och själva sinnebilden för att vara en demokratisk stat. Konventionen har fått ett oåterkalleligt genomslag i ryska rättsprinciper och synen på rättkällor. På juristlinjen i vid Sankt Petersburgs statliga universitet, till exempel, är studiet av Europakonventionen en integrerad del av undervisningen redan första terminen. [3]

Hur Ryssland lever upp till domarna från ED är en mer komplicerad fråga. Det första ryska fallet togs inte upp i Europadomstolen förrän 2002, det vill säga fyra år efter att Ryssland ratificerat konventionen, men sedan dess har antalet fall från Ryssland ökat kraftigt.

Man kan föra fram flera exempel på när domar från ED har lett till att individer fått upprättelse, rättgångar återupptagits och skyldiga till övergrepp ställts in för rätta. I fallet Michejev mot Ryssland[4] ledde det till att poliser som gjort sig skyldiga till tortyr blev dömda, och enligt en av Michejevs advokater så ledde detta till att anmälningarna mot poliser i staden Nizjnij Novgorod sjönk efter domen, något hon menar beror på att domen hade en avskräckande effekt och att polisövergreppen verkligen minskade.[5] Frälsningsarmén[6] slogs länge med Moskvas domstolar för att bli registrerade som ett religiöst samfund och inte förbjudna för att de klassades som en ”främmande paramilitär organisation”. När de fick rätt i Europadomstolen blev de registrerade och kan nu verka lagligt i Ryssland. Beslut från Europadomstolen har också lett till att förhållandena i ryska häkten förbättrats.

När det gäller utbetalande av skadestånd verkställer Ryssland Europadomstolens domar utan fördröjning. När det gäller att uppfylla domarna från ED i den del det krävs mer politiska beslut för att genomföra mer långsiktiga reformer av rättssystemet så går det trögare, och det blir alltmer tydligt allteftersom tiden går och antalet domar mot Ryssland ökar. De största problemen mellan Ryssland och Europarådet har varit på den politiska nivån. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sa 2006 vid en presskonferens i Strasbourg: ”We consider some of the rulings of the European Court to be  politicized, but I repeat that despite the fact that we do not agree with certain rulings of the court in principle, we do comply with them.”[7] Sedan 2002 har domstolen avgjort över åttahundra domar där Ryssland varit svaranden – till skillnad från 89 svenska, 149 tyska och 760 franska under hela den tiden dessa länder varit med i konventionen. Ryssland slås endast av Turkiet och Italien, som båda har över två tusen fall (men också varit medlemmar mycket längre). Naturligtvis är det även relevant att se i hur många av dessa som staten verkligen befanns ansvarig, men antalet fall som domstolen anser kvalificera för att tas upp är också en indikator på hur rättsystemet fungerar. Och om man räknar från 2002, så utgör de ryska fallen ungefär 15% av alla fall domstolen dömer, vilket är i nivå med Turkiet. Enligt organisationen Russian Justice Initiative (som tillsammans med andra MR-organisationer, till exempel svenska Civil Rights Defenders – fd.  Helsingforskommittén, har drivit flera av de fall från Tjetejnien som kommit upp i ED) gjordes under år 2008 inte mindre än 6950 nya anmälningar mot Ryssland till ED och totalt är det nu 27 250 ryska fall som väntar på att behandlas. Det gör att Ryssland har överlägset flest fall mot sig i Europadomstolen.[8]

I Ryssland hör man ofta folk säga, när man talar om den sociala situationen eller om infrastrukturen: ”Det finns Moskva och Sankt Petersburg – och så finns det resten av Ryssland”. När det gäller mänskliga rättigheter bör man nog bygga ut uttrycket med en nivå: ”Det finns Moskva och Sankt Petersburg, det finns resten av Ryssland – och så finns det Norra Kaukasus.” Officiellt är det nu fred i Tjetjenien, och den ryska centralmakten låtsas ha kontroll över situationen. Men i själva verket är situationen för befolkningen katastrofal, korruptionen och rättslösheten är total. De senaste åren har fallen från Tjetjenien till Europadomstolen ökat lavinartat, och de rör nästan alltid mord och försvinnanden, för vilka den ryska federala armén, de tjetjenska myndigheterna eller kriminella ligor och såkallade rebeller är ansvariga. Enligt rapporten Who will tell me what happened to my son?[9] från Human Rights Watch har domstolen hittills avgjort 115 fall som rör Tetjenien. De första fallen kom år 2005 och rör händelser som inträffat från år 1999 och framåt (domstolen har ju inte jurisdiktion över det som skedde innan Ryssland ratificerade Europakonventionen 1998). De allra flesta fallen har avgjorts under 2008 och 2009. Ryssland verkställer domarna till den del det gäller att betala ut skadestånd, men inte till den del det handlar om att bringa de skyldiga in för rätta. Av de 33 domar som HRW studerade närmare så fanns det inget fall där förövarna förts inför rättvisa, inte ens i de fall då Europadomstolen namngett de misstänkta.

Det är inte ovanligt att Rysslands medlemskap i Europarådet ifrågasätts. Vid PACE:s höstsession i oktober 2009 lyftes återigen frågan om att suspendera den ryska delegationens rösträtt, då var det kriget med Georgien ett år tidigare som föranledde ifrågasättandet av Rysslands plats i Europarådet. Men förslaget om att suspendera rösträtten röstades ner.[10]

[2] Se resolution 1055(1995)  on Russia´s request for membership in light of the situation in Chechnya, samt resolution 1444 (2000)  The conflict in Chechnya och resolution 1456 (2000) Conflict in the Chechen Republic – implementation by the Russian Federation of Recommendation 1444 (2000)

[3] För en del av de äldre lärarna där var dagen då Ryssland ratificerade Europakonventionen en lika fantastisk dag som den dag Sovjet skickade ut första människan i rymden – något ouppnåeligt som man knappt vågat drömma om.

[4]Mikheyev vs. Russia, 2006

[5] Washington Post, 23 october 2006, Peter Finn

[6] Moscow Branch of the Salvation Army v. Russia, 2006

[7] Washington Post, 23 oktober 2006, Peter Finn

[8] http://www.srji.org/en/echr/russia/

[9] http://www.hrw.org/en/reports/2009/09/28/who-will-tell-me-what-happened-my-son

[10] Parliamentary Assembly of the Council of Europe, Doc. 12045, 29 September 2009, Reconsideration on substantive grounds of previously ratified credentials of the Russian delegation (Rule 9 of the Rules of Procedure of the Assembly)

… som Fredrik Wadström nämnde i radio nyss, så har Kalle Kniivilä som vanligt pedagogiskt beskrivit valfusket.

Maktpartiet Enade Ryssland fick två tredjedelar av rösterna och 32 av 35 platser i Moskvas stadsduma. De kvarvarande tre platserna går till kommunisterna som fick 13 procent av rösterna.

Ryssland är ett unikt land – det regerande partiets stödsiffror ökar kraftigt, trots den ekonomiska krisen. I stats-tv har president Dmitrij Medvedev redan gratulerat Enade Rysslands ledare för demokratins nya landvinningar.

Men hur kommer det sig att regerande Enade Ryssland lyckades öka sitt stöd från 47 procent i valet 2005 till 66 procent i år, trots att Moskvaborna har fått det sämre under det gångna året?

En förklaring finns i grafiken här under. Den visar hur rösterna för de olika partierna fördelades i Moskvas vallokaler som en funktion av valdeltagandet i den aktuella vallokalen. Varje prick motsvarar andelen röster som gavs till ett visst parti i en viss vallokal. Ju längre till höger, desto högre var valdeltagandet i den aktuella vallokalen.

Det är naturligt att det finns vissa skillnader, men på ett ungefär borde distributionen vara jämn. Så är det också när det gäller fem av partierna. Men de blå prickarna som visar röster för maktpartiet Enade Ryssland verkar inte bry sig om den statistiska sannolikheten. De följer i stället en rak uppåtgående linje: ju större valdeltagande, desto fler röster för Enade Ryssland. I vallokaler där valdeltagandet uppgår till 50 procent har 40 procent av de röstberättigade röstat för Enade Ryssland – 80 procent av rösterna gick alltså till borgmästare Luzjkov.

Läs mer.

Sasja i Sankt Petersburg fälls för ”lindrig huliganism” efter att ha burit ett ironiskt plakat med texten ”Ja till Kremls godtycke”. Han frias i andra instans – den här gången.

Nationalbolsjeviken Andrej drömmer om en storrysk revansch, men har insett att en fungerande rättsstat är nog så viktigt för den som vill engagera sig i politiken. Oxana jobbar ideellt hos Soldatmödrarna, medan polisen spanar utanför deras kansli för att fånga in de killar som flytt övergreppen i armén. I Kalmuckien fortsätter journalisterna Valerij och Vitalij att gräva i korruptionen, trots att delrepublikens schacktokige president inte tvekar att gå över lik för att stoppa deras tidning.

Och i sitt mausoleum ligger Lenin och väntar på att få stoppas i jorden.

Sedan Vladimir Putin blev president i Ryssland år 2000 har han avskaffat valen av regionala ledare, tryckt tillbaka oligarkerna och stärkt statens kontroll över media och ideella organisationer.

I den här reportageboken skildrar Amanda Lövkvist en brokig skara unga aktivister som vuxit upp i Ryssland under det fria men kaotiska nittiotalet. De kämpar för vad de tror på: pluralism, frihet och ett demokratiskt Ryssland.

Boken kan du köpa på Adlibris, Bokus eller i en vanliga bokhandel, och den kostar en dryg hundralapp!

… är inte sällan av samma skrot och korn. Det vill säga, det finns heljusta gubbar i uniform. och så finns det ungdomar i färglada tröjor som är lika sovjetiska i huvudet som den värsta dinosaurieliknande generalen man kan tänka sig.

Jag var i S:t Petersburg i helgen, någon eller några sprejar regelbundet med en schablon på väggen utanför Jablokos kontor:

Här är förrädarnas kontor.

Mycket tyder på att det är skrivet av ungdomar som brukar klä sig så här:

Martin Uggla nämnde en general Sjamanov i radion nu. Kan det månne vara samma general Sjamanov som jag skriver om i ett ED fall om ärekränkning i min uppsats?

Grinberg mot Ryssland 2005

Detta fall rör en journalist som har kritiserat hur regionens guvernör motarbetar den fria pressen. Guvernören valde (sin vana trogen, tycks det) att ta saken till domstol och stämma journalisten för civilrättsligt förtal.

Isaak Pavlovitj Grinberg skrev den 6 september 2002 en kritisk artikel i tidningen Gubernija i staden Uljanovsk om guvernören general Sjamanov. Han citerade vad guvernören sagt om att han skulle ta tag i den lokala pressen med hårdhandskarna. Enligt Grinberg så var guvernörens sätt att ställa journalister inför domstol oacceptabelt, en kvinnlig journalist hade till exempel blivit dömd till ett års tvångsarbete (det framgår inte för vad). Grinberg ansåg att det var omoraliskt att guvernören gav sig på en kvinnlig journalist på det sättet och skriver i sin artikel:

”Hur kan tre stora karlar, varav två är generaler och en fått utnämningen ”Rysslands hjälte”, föra ett sådant krig mot en kvinna – mot en ung flicka! Av någon anledning får det mig att minnas det stöd Sjamanov givit överste Budanov[1], som mördade en 18-årig flicka. Ingen skam och inget samvete!”

Grinberg blev dömd att betala skadestånd till Sjamanov eftersom uttalandet ”Ingen skam och inget samvete” enligt domstolen inte var sant och skadade Sjamanovs ära, värdighet och rykte. Domstolen i Uljanovsks Lenindistrikt skriver:

”[Grinberg] har inte inför domstolen bevisat att detta påstående om målsäganden är sant”

I sin överklagan till andra instans så försvarar sig Grinberg med att domstolen inte skiljt på ”åsikter” och ”påståenden”. Uljanovsk regional domstol slår fast tidigare domslut med argumentet:

”Argumenten att domstolen blandade ihop ’åsikter’ och ’påståenden’ kan inte beaktas eftersom [Grinbergs] åsikt trycks i ett offentligt medium och från det att det tryckts blivit ett påstående.”

Grinberg ansökte om prövningstillstånd vid högsta domstolen, men fick avslag.

Europadomstolen finner att Ryssland brutit mot artikel 10. Det som krävts av Grinberg, nämligen att han skulle bevisa att guvernören för Uljanovsk general Sjamanov inte hade någon skam eller något samvete, var uppenbarligen omöjligt, eftersom det inte är en uppgift utan ett värdeomdöme.

Dessutom påpekar domstolen att de fakta som Grinberg anförde i artikeln inte bestreds av motparten och att ämnet för Grinbergs artikel – pressfriheten i Uljanovsk – är av stort allmänt intresse och att en politiker skall tåla med kritik av sin person än en icke offentlig person.

De fel som har begåtts i detta fall är alltså 1) att den ryska domstolen inte gjort någon korrekt intresseavvägning mellan Grinbergs rätt att uttrycka sina åsikter och informera allmänheten om förhållanden av stort allmänt intresse och guvernörens rätt till skydd för sitt goda namn, samt 2) att den ryska domstolen inte har gjort en korrekt kvalificering av huruvida det handlar om uppgifter eller värdeomdömen.

---

[1] Ett i Ryssland mycket uppmärksammat fall var mordet på den tjetjenska flickan Elza Kungaeva. Hon blev hämtad hemma hos sina föräldrar, våldtagen och mördad. Jurij Budanov blev den 25 juni 2003 dömd för bortförandet och mordet. Den 6 oktober 2003 fastställdes domen av högsta domstolen. http://www.vsrf.ru/vscourt_detale.php?id=727&w[]=Буданов