Killer Bee - en UAV (Unmanned Aerial Vehicle)

I en väpnad konflikt är alla offer. Men till skillnad från historiens stora slag är det nu civila som drabbas mest och värst. Som offer för bomber, våldtäkt, kulor.

Läser i dagens Svd att USA under nästa år förväntas satsa stort på ännu fler obemannade bombflygplan, så kallade drönare. Planen används i Afghanistan, Pakistan och Irak och piloterna kan sitta i tryggheten, långt ifrån den verklighet de verkar i.

Det kan tyckas mindre riskfyllt att använda flyg, framförallt obemannat, i väpnade konflikter. Man riskerar inte egna soldaters liv på marken, eller att nedskjutna piloter tillfångatas. Man riskerar visserligen dyra plan, men inte liv. Egna liv, alltså. Frågan är om det stämmer i det något mer långsiktiga perspektivet.

Med obemannade plan är det, som Chefsingenjören skriver, större risk att civila drabbas efter som det är svårare för den som manövrerar planet att göra en korrekt bedömning av målet. Ända sedan USA inledde sitt ”War on Terror” har vi läst om hur bombningar av civila mål i Afghanistan och Pakistan skördat många oskyldiga offer. Alla dessa civila dödsoffer leder till att stödet för den utländska militära närvaron minskar. Och till att folk söker sig till det aktiva väpnade motståndet.

Enligt Jane Meyer (som tidigare figurerat här på bloggen) så finns det två olika drönarprogram, dels ett som sköts av den amerikanska militären, dels ett hemligt som sköts av CIA. Jane Meyer säger  att man mött motståndet från Pakistan genom att erbjuda den pakistanska regeringen att lägga till namn på CIA:s lista över måltavlor. Vilka som hamnar på de omfattande listorna och av vilka skäl vet vi inte. Till skillnad från operationer som utförs av militären är insynen och den demokratiska kontrollen över CIA:s operationer minimal.

Tvärtemot vad man kanske förväntar sig så är Obama en ivrig tillskyndare av användandet av obemannade bombplan:

The Obama Administration has carried out as many unmanned drone strikes in its first ten months as the Bush Administration did in its final three years. It’s the favorite weapon of choice right now against Al Qaeda, and for good reason: It’s been effective in killing a lot of people the U.S. wants to see dead.

För att vinna sitt diffusa krig säger sig USA behöva vinna över människors ”hjärtan och sinnen”. För att lyckas med det måste man inte bara minimera antalet civila offer, utan också faktiskt främja deras säkerhet.

Närvaron av bombplan som flyger över huvuden på folk inger skräck, inte trygghet. Svarta omänskliga skepnader som siluetter mot himlen. En traumatiserad civilbefolkning är ingen bra grund för fred.

Allt fler statliga myndigheter arbetar med sin ‘värdegrund’. Det är det senaste modeordet i den offentliga klichéfloran. Jag börjar bli allergisk mot det, eftersom det sedan länge börjat snedvrida det opartiska tjänstemannaideal som i generationer placerat Sverige i världstopp bland världens minst korrupta länder.

Polisen t ex hade redan en mycket tydlig gemensam värdegrund som gjorde det möjligt att vara polis och arbeta tillsammans vare sig man var syndikalist eller mörkaste mörkblå. Den kallades ‘kåranda’ och klassades som ett stort problem fast den förmodligen var betydligt mer generell och – faktiskt – oskyldig än dagens försök att stöpa alla statliga tjänstemän till något slags ideologiskt övertygad sekt av gemensamma värderingar.

Det enda den förhatliga gamla kårandan egentligen sade var att man tillsammans skall arbeta i en anda att verka för allmänhetens bästa.

Hursomhelst är väl kårandan efter målmedvetet arbete under ett par decenniers tid i det närmaste utrotad. Därför anser man sig nu inom polisen vara tvungen att ersätta den med en ny kåranda som kallas ‘gemensam värdegrund’, och som mer går in på det personliga planet. Det gäller inte bara att bete sig rätt, utan att tycka rätt. Om man tycker rätt kommer man att bete sig rätt av bara farten, är väl teorin.

Försvaret har, enligt min åsikt gått fullständigt vilse när det gäller värdegrundsarbetet. Jag skulle kunna skriva en halv avhandling om den horribla åsiktskartläggning företaget ‘Bikupan’ genomförde härom året. Det blev skandal p g a de 101,5 miljonerna äventyret kostade, men borde nog ha blivit minst lika mycket skandal över den oblyga åsiktskartläggning och de märkliga slutsatser man drog utifrån en serie enkätsvar. Det finns anledning att återkomma till den frågan senare.

Personligen har jag alltid ansett att Försvarsmaktens storhet har varit den totala avsaknaden av värdegrund.

Och hur kan jag påstå något så urbota politiskt inkorrekt? Jo:

Jag minns den tid då värnplikten var allmän, och bekvämt befriad från någon annan värdegrund än att uppgiften skulle lösas, av alla, gemensamt, enligt de regler som fastställts av Riksdagen.

Det hände sig vid den tiden att i samma logement råkade vistas sanslösa blandningar av SSU-politiker, ungmoderater, frikyrkliga, ungdomsbrottslingar, åtskilliga ”mammas gossar”, revolutionära kommunister, och enstaka anarkister och nynazister. Under nästan ett års tid tvingades dessa osannolika blandningar samarbeta.

Hänvisning till ovidkommande skäl som att man “inte kunde arbeta tillsammans då man inte delade samma värdegrund” avfärdades utan undantag som ”trams!”, följt av ett ”lös uppgiften!”. I Danmark gäller tydligen detta opartiska tjänstemannaförfarande fortfarande.

Hur än omodernt och avskyvärt detta ter sig för dagens medmänniskor måste jag få meddela något som åtminstone detta system lärde mig personligen – för livet:

- Värnplikten lärde mig respektera andra människor för deras värde som människor – hur än avskyvärda jag ansåg deras åsikter eller beteenden var.

- Värnplikten lärde mig att umgås och samarbeta även med människor som stod för värderingar jag själv tar starkt avstånd ifrån.

- Värnplikten lärde mig också respektera andras, ibland mycket annorlunda, värderingar – men att värderingar aldrig friskriver en från vanligt hyfs och respektfullt beteende.

- Värnplikten lärde mig att på ett bättre sätt hantera och säga ifrån när någons beteende – oavsett bakomliggande värdering – mot sin omgivning helt enkelt inte längre är respektfullt.

Idag känns det som om de flesta statliga myndigheter istället lär ut att det inte är någon idé alls att försöka förstå eller respektera andra människor som inte ‘tycker rätt’. Det finns ingen anledning att intressera sig för vad som gjort dem till dem de är – och vad som gett dem deras värderingar. Inte heller är det någon idé att försöka bjuda in dem i gemenskapen, samarbeta och utvecklas tillsammans, och därigenom förhoppningsvis påverka dem att bli mindre extrema och börja umgås med oss i mittfåran igen.

Rätt sätt i vår nya tid är att sortera bort de som inte passar in i mallen och således inte är önskvärda – i sann modern dokusåpa-anda. Rösta ut dem som inte tycker rätt.

‘Du får inte vara med, för du är dum!’

Ja, ingen kan väl säga emot det faktum att det är jobbigt med folk som inte tycker som alla andra. Men det kan också vara berikande. Det brukar kallas ‘mångfald’.

I all välmening undrar jag om inte ‘bortsorteringsfilosofin’ snarare skapar den mobbingmentalitet man säger sig vilja motverka. Är det verkligen så farligt och svårt att hantera kollegor med mer eller mindre märkliga åsikter. Har man verkligen en så stabil värdegrund själv om man inte kan hantera situationen om inte alla kollegor nickar instämmande i varje samtalsämne vid fikabordet, eller om de rentav häver ur sig plumpa skämt eller påståenden då och då?

Är ‘värdegrunden’ Sveriges version av ‘Don’t Ask – Don’t Tell’? Fast hos oss handlar det om åsikter och inte om sexuell läggning?

Missförstå mig rätt; vi har inget ‘folkförsvar’ längre, och det finns inte någon självklar rätt för alla att bli militär eller polis – även om man fortfarande påstår att verksamheterna skall ’spegla befolkningen’, vilket jag i och för sig mot denna bakgrund kan undra vad man egentligen menar med.

Nog känns det lätt motsägelsefullt att vi är beredda att sänka de formella kraven på poliser för att öka mångfalden – samtidigt som vi allt mer kräver att alla värderingsmässigt skall vara stöpta i samma form. Och med tiden tycks ordet ‘värdering’ allt mer bestämmas utifrån åsikter i politiska sakfrågor.

Gränsen mellan värdering och åsikt är alldeles för tunn för att jag personligen anser det lämpligt att överarbeta värderingsfrågan. Vore det inte bättre att respektera den personliga integriteten och prata om ‘uppförandekod’?

Trots allt manar historien minst sagt till eftertanke när det gäller lämpligheten av att tillskapa polis- och militärkårer baserade på ‘gemensamma värdegrunder’ och ideologisk fostran…

UPPDATERING: Aktuellt fall jag gärna skulle vilja veta mer om. (SvD)

Mer om ‘Försvarets Värdegrund’ på min blogg (länk).

Idag lägger jag ut ytterligare en text om livet som svensk soldat i internationell tjänst 1993-94. Den återfinns i listen längst upp på sidan. För den som är lat eller ser illa kommer den annars här:

Doboj, januari 1994

Jag kommer då och då framöver att lägga ut fler episoder från den första Bosnienbataljonen. Jag har ingen tidplan, utan förbättrar gamla texter, skriver en del nya, förser dem med bilder och lägger ut dem när andan faller på.

I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.

För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.

De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.

En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.

Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.

Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:

“It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.

Just det.

Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan.  Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.

För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).

Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).

De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.

På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?

Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.

Det är bara ett par veckor tills president Obama tilldelas Nobels fredspris. Det har skrivits mycket om hurvida han förtjänar priset eller inte, och de flesta verkar överens om att han får priset för vad han förhoppningsvis kommer att åstadkomma, snarare än för vad han fått gjort under sitt knappa år som president.

För ungefär ett år sedan vad jag på ett seminarium om USA:s bruk av tortyr i New York.  Seminariet arrangerades av American Constitution Society och Amerikanska PEN. Publiken bestod av New York-liberaler som delade organisatörernas uppfattning om det systematiska användandet av tortyr som USA då använde sig av, och vars främsta förespråkare satt på landets högsta ämbeten, så som vice president Dick Cheney.

Obama var vald, men hade ännu inte tillträtt. Det var tydligt att såväl paneldeltagare som publik kände sig alienerade, som en distingerad minoritet som tappat tilltron till politikerna. Osäkerheten inför vad Obama verkligen skulle göra när han tillträdde var nästan lika stor som förhoppningarna. Debatten i USA hade förskjutits helt – från att tortyr var något som “de onda” höll på med till att bli ett nödvändigt verktyg för de goda i kampen mot de onda. I verkligheten och i Hollywood (som i TV-serien 24). Nu är frågan om normen kan förskjutas tillbaka igen.

Det första Barack Obama gjorde när han tillträdde var att skriva under en order om att Guantanamo skulle stängas inom ett år. Nu i veckan erkände han för första gången offentligt att han inte kommer att ha lyckats.  Motståndet från republikaner i kongressen har satt käppar i hjulet. Deras skepsis är stor kring att föra fångarna till USA för rättegångar i amerikanska domstolar. Det blir intressant att se hur rättegångarna i New York går. Ett av flera dilemman är hur man ska hantera bevisföring som framkommit under tortyr på Guantanamo. Det finns ju många som på goda grunder hävdar att information som lämnas under tortyr inte är vatten värd.

Ett år har gått sedan seminariet i Greenwich Village och Guantanamo är ännu inte stängt. Den luttrade panelen bestående av Jane Meyer, Scott Horton och Elisa Massimino hade rätt i sin skepsis. Men också i sina förhoppningar. President Obama tänker stänga Guantanamo och nyligen lanserades kampanjen Close Gitmo Now! av organisationen New Security Action för att hjälpa honom att bearbeta motsträviga republikaner.

Men det finns inte bara ett Guantanamo, det finns flera. Bagram i Afghanistan, till exempel,  kallas ibland “det andra Gitmo”. New York-liberalerna kommer att ha mycket att göra för lång tid framöver.

Knappt har våra skadade soldater hunnit rullas in i operationssalen förrän diskussionen dyker upp igen som ett brev på posten:

‘Kan vi verkligen vinna kriget i Afghanistan?’

Jag skall kort ge er svaret: Nej, det kan vi inte.

Så är det. Men tyvärr ställer ni fel fråga.

Våra soldater i Afghanistan kan inte vinna ‘kriget’ där borta mer än våra poliser kan vinna över brottsligheten i Sverige.

Man kan aldrig slutgiltigt vinna kampen mot krafter som inte vill inrätta sig i ett demokratiskt samhälle. Om vi kunde det skulle det de facto vara högst realistiskt att ställa sig frågan; ‘När kan vi lägga ned polisen?’

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men om vi gör ett bra jobb och satsar rätt kan vi förhoppningsvis överlämna ansvaret för säkerheten i Afghanistan inom överskådlig tid. ‘Överskådlig tid’ brukar i dessa sammanhang räknas i något decennium och inte i ‘år’. Sedan lär vi få fortsätta med diverse civila insatser under lång tid.

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men vad vi däremot kan göra är att rädda situationen någorlunda för befolkningen tills de demokratiska krafterna i Afghanistan blivit tillräckligt mentalt, kompetensmässigt och materiellt starka att de själva kan ta fullt ansvar för att för all framtid föra kampen mot diverse våldsverkare som vill ta sig makten att våldföra sig på befolkningen och/eller föra Afghanistan tillbaka till feodalvälde och medeltid.

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men i detta inlägg (länk) förklarar jag utifrån mitt perspektiv varför vi har i Afghanistan att göra.

En Afghansk kollega till våra soldater har nu avlidit. Svenska soldater ligger svårt skadade. Låt oss visa respekt och tacksamhet för dem och deras viktiga arbete. Och skicka framför allt en tanke till deras anhöriga. Nu är dessutom ett bra tillfälle att bevaka möjligheten att visa sitt stöd genom att skaffa ett gult band att bära.

Officeren Krister Fahlstedt resonerar klokt och insatt om läget på sin blogg. Han tjänstgör själv i Afghanistan.

En månadslång kampanj över hela USA har inletts för att Obama ska erkänna det armeniska folkmordet, som han lovat, när han möter Turkiets PM den 7:e december i Vita huset.

Tidigare i år under en presskonferens i Ankara med sin turkiske kollega Abdullah Gül så sa Obama att hans åsikter inte hade förändrats men han var extremt noga med att inte använda ordet “folkmord” för att inte förvärra situationen och uttryckte i stället en förhoppning om samtalen mellan Turkiet och Armenien, sanningen begraver man alltså under säkerhetspolitiken.

Saxat från Obamas löfte om att erkänna folkmordet  Januari, 2008:

…

I also share with Armenian Americans – so many of whom are descended from genocide survivors – a principled commitment to commemorating and ending genocide. That starts with acknowledging the tragic instances of genocide in world history.

As a U.S. Senator, I have stood with the Armenian American community in calling for Turkey’s acknowledgement of the Armenian Genocide.

…

The facts are undeniable. An official policy that calls on diplomats to distort the historical facts is an untenable policy. As a senator, I strongly support passage of the Armenian Genocide Resolution (H.Res.106 and S.Res.106), and as President I will recognize the Armenian Genocide.

Genocide, sadly, persists to this day, and threatens our common security and common humanity.

…

Hör även vad Serj Tankian från System Of A Down och Tom Morello har att säga om saken:

]]> http://varldens.wordpress.com/2009/11/07/sverige-%e2%99%a5-vapen-2/ Sat, 07 Nov 2009 11:27:19 +0000 Karin Strandås http://varldens.wordpress.com/2009/11/07/sverige-%e2%99%a5-vapen-2/

När Michael Moore gjorde sin film Bowling for Columbine om amerikanernas kärlek till sina vapen satt jag och förfärades. Denna passion som leder landet i fördärvet, denna onda spiral av bristande rationalitet som orsakar så mycket lidande.

Så skönt att vara svensk. Så skönt att bo i ett land där människor förstår att vapen leder till lidande och förödelse. Ett land där människor generellt inte befattar sig med sådan skit.

Men… Nej, vänta.

Sverige är världens 8:e största vapenexportör. På åttonde plats av 194. Inte per capita eller något sådant, utan räknat i reda pengar.

De här vapnen hamnar någonstans. De används. I förra veckans Fokus får vi träffa människor som använt de svenska vapnen. Köttkvarnen Carl Gustav till exempel:

– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.

Så beskriver serganten Alexander D. King effekterna av Carl Gustav vid ett tillfälle i Afghanistan. Stackars kungen som fått sitt namn förknippat med en köttkvarn avsedd för människor.

Carl Gustav har använts lite överallt. Av diktaturregimens trupper i Burma mot etniska minoriteter, hos Farc-gerillan i Colombia, hos privata säkerhetsföretag i USA. Om det säger Saab-chefen Tomas Samuelsson som intervjuas i Fokus:

– Jag tycker det är rätt långsökt, att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser, det är klart att de kommer att göra, men det är inget vi kan kommentera.

Det är enligt svensk lag förbjudet att exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt, länder som kan bedömas vara på väg mot väpnad konflikt, länder där det förekommer inre väpnade oroligheter eller länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

USA ligger på tredje plats av länder som Sverige exporterar till. Så vitt jag vet har de bedrivit krig i Afghanistan och Irak i snart en decennium. Pakistan ligger på sjätte plats. Jag tänker inre väpnade oroligheter. Jag tänker väpnad konflikt med annan stat. Jag tänker omfattande och grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Men så tänker uppenbarligen inte Exportkontrollrådet.

I Fokus reportage får vi möta flera som använt de effektiva svenska vapnen.  Det är drabbande läsning. Så här säger den unge Irak-veteranen Ben Hugate apropå att vapenindustrin inte anser sig ha något ansvar för hur deras vapen används:

– Argument. Visst. Du kan ta ett gammalt äpple och spreja karamell på det och göra det fint, men under ytan är det fortfarande ett jävla ruttet äpple. Jag kan säga att vad jag gjorde i Irak är helt jävla ascoolt och fantastiskt ända tills jag är blå i ansiktet. Men jag vet, att det jag gjorde, det var fel.

Vår försvarsminister Sten Tolgfors sprejar mycket karamell. Han vill till och med inrätta en ny myndighet som ytterligare ska främja vapenexporten.  Så tycker vår regering att skattebetalares pengar används allra bäst.

Det verkar vara svårare att kleta garnityr när man stått där, hållit i vapnet och avfyrat det.

Bilderna i Fokus reportage är tagna av den fantastiska fotografen Moa Karlberg.

Dessvärre, för Jan Guillou, dömer eftervärlden en för ens handlingar och inte för vad man i efterhand påstår att man egentligen tänkte när man valde en väg som blir ifrågasatt. Det kan för all del vara så att Jan Guillou talar sanning, enligt polisuttrycket ’så rätt vi gjorde – så fel det blev’. Det har hänt förr i världshistorien att goda föresatser av slump och yttre omständigheter gett ett helt annat resultat än man tänkt sig. Oavsett detta måste man få ifrågasätta även institutioner som Jan Guillou.

Och just nu har han bevisligen uppenbara svårigheter att ta sig ur denna knipa han en gång försatte sig i genom att göra fel val – oavsett bevekelsegrund.

Jag skulle inte vilja kalla Per Gudmundsons bruk av citat ‘ohederligt’, eftersom Jan Guillou tillstår att han citerats rätt. Vad han nu i efterhand påstår att han egentligen tänkte mellan citat och handlingar utgör, för att uttrycka sig milt, kanske inte direkt någon absolut och verifierbar sanning för någon annan än honom själv.

Jan Guillous lagom diffusa ‘förtydligande’ av sina tankar och bevekelsegrunder i boken känns snarare som en efterhandskonstruktion för att gardera sig för det fall hans KGB-kontakter skulle avslöjas. Hans ordval är lagom intetsägande för att inte väcka frågan om eventuella kontakter, men tillräckligt precisa för att han skall kunna använda omnämnandet av ‘KGB-uppslag’ som undanflykt om frågan om hans KGB-förflutna skulle komma upp.

För ett KGB-förflutet har han bevisligen – även om han själv påstår sig ha wallraffat.

Hur mycket behöver man egentligen för att skriva en artikel om KGB? Kan man trots åratals kontakter, accepterande av uppdrag, betalning och leverans inte anse sig ha material att skriva en enda artikel om organisationens arbetssätt för att någon enstaka befattningshavare omplacerats – medan det går alldeles utmärkt att skriva om CIA utifrån ett misslyckat rekryteringsförsök.

Jan Guillous ‘klargörande’ har inte direkt fått detta att låta mindre långsökt.

Sedan kan man ju alltid undra varför inte KGB:s rekryteringsförsök var lika misslyckat som CIA:s?

Jag kan inte låta bli att undra vart medieintresset för ‘Arctic Sea’ - denna fullständigt unika händelse med möjliga framtida säkerhetspolitiska konsekvenser - tog vägen.

Enligt YLE kan ägaren få tillbaka Arctic Sea’ i morgon, efter att alla undersökningar är klara.

Drygt två månaders husrannsakan och beslag av ett helt fartyg för att säkra bevisning i ett våldsbrott? Nåja, måhända är det ryska rättssystemet ganska mycket annorlunda än i resten av världen.

Enligt Rysslands Röst fanns förstås ingen märklig last på fartyget alls – men man kan fråga sig varför ‘Arctic Sea’ ännu inte angjort Maltesisk hamn mer än två månader efter att det bordats. I artikeln i Rysslands Röst får man av vinklingen snarast uppfattningen att detta orsakats av att de maltesiska myndigheterna inte gett sitt tillstånd ännu.

I sak är allt som står i artikeln sant, även om man får en annan bild av skeendet i en motsvarande artikel i Times of Malta – där det tydligare framgår att anledningen att fartyget fortfarande befinner sig till sjöss helt och hållet beror på att de ryska myndigheterna hittills inte behagat lämna över skeppet till de maltesiska myndigheterna.

Man kan inte annat än undra varför det skall behöva ta två månader att säkra de bevis som hörde kidnappningen till och sedan konstatera att skeppet är tomt.

Jag är normalt sett inte mycket för konspirationsteorier, men här finns tillräckligt med frågetecken och indicier som får mig att känna som om en hel kennel ligger begraven.

Som f d polis vet jag hur farligt det kan vara att dra för långtgående slutsatser av indicier – men nog måste man anse att indiciekedjan som tyder på att Jan Guillou avslöjat IB på sovjetiskt uppdrag börjar se riktigt komprometterande ut.

Sedan tror jag å andra sidan inte Jan Guillou själv – ärligt och uppriktigt – anser sig vara spion. Fastän han t o m dömdes för spioneri. Han anser sig förmodligen enbart ha gjort sitt jobb när han lanserade scoopet om IB – oavsett vem som satte honom på spåret.

Om jag personligen skall tillåta mig tro något så anser jag det högst sannolikt att han fick uppdraget att avslöja IB från KGB.

Om jag skall fortsätta tro förstod han kanske inte ens själv att han fick ett uppdrag, utan trodde snarare att han fick ett uppslag. Med tanke på Jan Guillous uppenbart höga tankar om sig själv är det nog dessvärre så illa att han inte uppfattade att han stod till KGB:s förfogande – utan snarare att KGB stod till hans.

Men visst ser hela soppan illa ut för Jan Guillou; KGB har bevisligen odlat kontakten med honom i fem år. Det kan vi anse vara med sanningen överensstämmande eftersom t o m Jan Guillou själv erkänner detta. Han erkänner t o m att han fått betalt för att skriva artiklar på deras uppdrag.

Han har således enligt egen utsago ingått i vad man kan säga är KGB:s aktiva ’stall’ av inflytelseagenter eller ‘nyttiga idioter’ – välj själv, jag vet inte vilket som är värst. Enligt hans egen uppfattning var det dock inte ‘på allvar’, även fast han genomförde uppdrag mot betalning.

Så snubblar han då av en slump över möjligheten att skjuta en av de största motståndarna till sovjetisk underrättelsetjänst på svensk mark totalt i sank. Då anser KGB helt plötsligt inte att Jan Guillou längre är intressant att hålla kontakt med, utan avbryter samarbetet och låter honom löpa.

Tillåt mig att tycka att det låter lite väl långsökt.

“Ja, vi höll ju på med den där Guillou i fem års tid och betalade honom för att skriva lite insändare och så. Men vi släppte honom som kontakt, eftersom vi tyckte att hans idé om att med artikel eliminera vår störste motståndare blev bara för mycket. Vi hade ju i och för sig kontakt med honom för att han skulle skriva artiklar för att gynna våra intressen – men i det här fallet tyckte vi en artikel skulle göra alldeles för stor nytta för oss, så vi avbröt samarbetet med Jan Guillou omedelbart…”

Särskilt märkligt blir det att Jan Guillou hållit tyst om sin KGB-hobby när han som SvD:s Per Gudmundson påtalar gjorde artiklar av betydligt harmlösare värvningsförsök från CIA.

Åtskilliga av våra offentliga mediepersonligheter tycks oavsett vad Jan Guillou gjort sig skyldig till eller ej gärna vilja släta över hans ‘ungdomliga oförstånd’. Förmodligen beror detta på att det alltid är svårt att tala illa om en vän, men samtidigt kan man inte annat än undra om det inte i vissa fall kan ligga mer bakom beteendet.

Med tanke på en stor del av våra mediegiganters politiska bakgrund är det måhända fler som dels a) tycker att Guillous agerande i att ta ställning för Sovjetunionen var helt normalt samt att det måhända b) finns fler som känner marken börja gunga under fötterna.

Att media för en gångs skull utför grävande journalistik, och dessutom granskar någon i den egna kåren är i sig unikt och ger i alla fall mig ett spirande hopp om en bättre framtid. Viljan att granska någon ur medieeliten stärker onekligen mitt hårt stukade förtroende för journalistiken. Låt det nu bara inte bli en engångsföreteelse.

SvD, DN

Idag är det FN-dagen – en dag som verkar tyna bort allt mer i svenskarnas medvetande. FN är förvisso en organisation man kan ha rejält med synpunkter om, men idag tänkte jag låta kritiken vila och istället hedra den vackra tanken bakom denna organisation.

Vi skickar inom kort ner förstärkning till svenska utlandsstyrkan i Afghanistan, som arbetar under FN-mandat. Jag vill skicka en tanke till alla er som är där, och er som snart åker ned. Det är ett viktigt arbete ni utför, och jag hoppas alla känner att ni gör skillnad och att ni kommer hem helskinnade till både kropp och själ.

För att påminna varför svenska trupper skickas ut i världen lyfter jag återigen mitt inlägg om massakern i Stupni Do 1993. Det var för mig personligen den händelse som verkligen fick mig att på allvar inse vad våra internationella åtaganden egentligen går ut på.

Är trött på det avgränsade särområdet”kvinnofrågor”, som poppar upp då och då. Som hos FN.  Att ex. våldet mot kvinnor behandlas som en fråga av och för kvinnor. Men så länge mänskliga rättigheter inte är kvinnors rättigheter,  inte ens för utrikesministern i världens mest jämställda land”, så måste väl det vara så.

Kvinna till Kvinna granskade Bildt och såg att han inte såg. Ekot:

– Carl Bildt pratar nästan aldrig om kvinnors rättigheter, om den diskriminering som kvinnor utsätts för eller det våld som nästan har nått pandemiska proportioner nu när det gäller massvåldtäkter och könsstympning och så vidare av kvinnor. Vi kan bara konstatera att han verkar ha en blind fläck för de här frågorna, säger Lena Ag.

Intet nytt under solen. Att Bildt ignorerar kvinnor, konstaterades år 2008 av just Kvinna till Kvinna DN Då granskades också Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman (s) , som inte heller såg KtK 

En rejäl sågning, av såväl (s) som (m) alltså.

Läs också Expressen ledare Bildt och Kvinnorna, Lena Ag Vi väntar på ditt svar. Bildt

- Marita -

Det börjar bli länge sedan som Försvarsberedningen formulerade den svenska solidaritetsförklaringen, nämligen att Sverige inte ska förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar EU:s medlemsländer eller våra nordiska grannar. I paketet ingår också att vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Riksdagen ställde sig sedermera bakom denna inriktning, även om det inte skedde i en särskild beslutspunkt.

Denna solidaritetsförklaring formulerades under en mandatperiod då de borgerliga partierna har lagt frågan om Nato-medlemskap åt sidan. Det är en icke-fråga under innevarande mandatperiod, hävdar alla regeringspartier. Detta gjorde att de borgerliga partierna kunde föra fram att solidaritetsförklaringen inte alls var kopplad till frågan om medlemskap i Nato – en argumentation som faktiskt främst fick stöd av det faktum att (FP) var mycket skeptiska till att hissa det nordiska samarbetet på det sätt man gjorde. Samarbetet mellan de nordiska länderna inom försvarspolitikens område var vid den här tiden nämligen ett gravitationscentrum för idéer kring hur ett effektivt samarbete skulle kunna byggas upp och (FP) vill absolut inte att ett nordiskt samarbete ska framstå som ett fullgott alternativ till en svensk Nato-anslutning.

Nu några år senare har solidaritetsförklaringen tonats ner, den upprepades t.ex. inte i regeringsdeklarationen när riksmötet inleddes. Det driv som fanns i både retorik och praktik kring det nordiska samarbetet har förvandlats till oengagerade upprepningar. En del av orsaken till detta är något så speciellt som att Norge inte köpte JAS Gripen. En annan del handlar om att tiden håller på att rinna ut för överenskommelsen i Alliansen – den om att Nato-frågan ska ligga på is under denna mandatperiod.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) anser att ”utvecklingen av nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets och försvarsområdet har varit mycket dynamisk de senaste åren” och att ”potentialen för ytterligare fördjupning är stor”. Han förfäktar att solidaritetsförklaringen har mottagits väl.

Folkpartiets försvarspolitiska talesperson, Allan Widman, har däremot skrivit på sin blogg att ingen så här långt officiellt har besvarat Sveriges solidaritetsförklaring och ställer sig frågan vilka slutsatser vi bör dra av det? Han svarar själv: erbjudandet bör upphöra. Widman skriver också att vi måste ”börja diskutera anslutningen till Nato med de svenska medborgarna”.

Det är bland annat mot bakgrund av detta som det var så intressant att läsa arbetsinstruktionen för den alliansarbetsgrupp som ska mejsla ut utrikes- och försvarspolitiken inför valet 2010. Arbetsgruppen leds av försvarsminister Sten Tolgfors. Inga andra försvarspolitiker ingår.

Gissningsvis hade (FP) velat att det fanns med formuleringar som öppnade för att Nato-frågan ska aktualiseras om regeringspartierna sitter kvar vid makten efter valet, men så länge det inte skickas sådana signaler tror jag att vi kommer få se ett högre tonläge om solidaritetsförklaringen, det nordiska samarbetet och Nato från folkpartiets sida.

Risken, som jag ser det, är att den offentliga debatten de närmaste åren reduceras till slagordsmässiga ja eller nej till Nato och en ytlig diskussion om solidaritetsdeklarationen och det nordiska samarbetet är bra eller dåligt. Det kan leda till tre saker:

1. En överraskad allmänhet kan plötsligt ställas inför att de interna processerna i regeringen leder fram till att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato efter en snabb och ödesbestämd ”utredning”.

2. Statsmakterna kan överraskas av en utveckling i Barentsområdet som plötsligt ställer vår solidaritetsförklaring gentemot Norge på sin spets. Det handlar om Norges intressen i regionen kring olja och gas, dynamiken med Ryssland och andra aktörer samt regionens ökande betydelse i och med klimatförändringarnas dramatiska effekter.

3. Det nordiska samarbetet går på tomgång i praktiken medan det hålls vid liv i retoriken. Det kan leda till att de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval i praktiken formas av sådana skäl som inte bygger på medvetna och systematiska val, utan av helt andra processer. T.ex. materielinvesteringar. Ett exempel på detta är JAS Gripen-offerten till Brasilien. Man har lovat byta ut våra skolflygplan, SK60, mot brasilianska Super Tucano i händelse av en affär. Jag tänker att det verkar gå stick i stäv med våra ambitioner att samordna, eller i varje fall att samverka, våra system och utbildningar i den nordiska kontexten. Och om vi kanske så småningom vill ha en ensad flotta (av Gripen eller annat) och samverkan även på utbildningsnivå med andra grannar, då borde rimligtvis inköp som detta diskuteras.

Så länge den säkerhetspolitiska vägvalsdebatten står och stampar riskerar Sverige i sin relation till omvärlden att bli föremål för ”omständigheterna” snarare än egna slutsatser och medvetna val. Val som dessutom måste vara föremål för offentlig debatt och diskussion. Allt annat leder till bakslag och plötsliga omsvängningar.

Svenska styrkor har beskjutits igen. Det är bra att man rapporterar öppet och trovärdigt om situationen på plats. Jag skulle dock önska att media generellt utvecklade nyheterna lite mer och satte beskjutningarna i ett sammanhang. Annars känns informationen ärligt talat rätt värdelös för den som inte har anhöriga att oroa sig för. Och i den mån man har anhöriga att oroa sig för är informationen så knapphändig att den saknar annan funktion än att göra dagen till en plåga tills man nått sin kära.

Var är det allmänintresse journalistiken skall sträva efter att ta tillvara?

För det första ställer jag mig undrande till den märkliga bild man ofta får av svenska soldater som något slags ovetande offer när det bara rapporteras om att de ‘blivit beskjutna’. Om ingen bemödar sig att rapportera vem som skjutit, varför och i vilket sammanhang är informationen ungefär lika användbar för allmänheten som att veta att man hade tre punkteringar på den svenska bataljonen igår (sedan är det dessutom en markant skillnad mellan ‘beskjutning’ och ’strid’, kära medierepresentanter).

Man kan tro att beskjutningar är att likna vid naturkatastrofer som drabbar intet ont anande svenskar på deras ideologiska charmturné för freden. Tvärtom är det dessvärre en del av vardagen att bli beskjuten eftersom inte alla jublar över ens närvaro. Det är av just denna anledning vi skickar soldater istället för konstnärer, arbetsförmedlare, politiker och artister.

Beskjutningarna är en direkt följd av att de svenska trupperna irriterar dem som suktar efter den makt demokratin aldrig kommer att ge dem. Det är således inte principiellt oroande (förutom för de anhöriga – jag lider med er) att svenska trupper beskjuts – men det är synnerligen principiellt oroande att antalet beskjutningar tycks öka.

Om alla var överlyckliga över att någon försökte skapa demokrati och stod längs gatorna viftande med svenska flaggor vore det läge att omedelbart packa ihop och åka hem. Men om störningarna ökar måste man omedelbart göra något nytt. Ett steg kan vara mer personal på plats, men man måste se över hela processen, taktik, uppträdande m m. Jag har faktiskt – för en gångs skull – allt förtroende för att ÖB Sverker Göransson insett detta. Hans idéer om civil ledning är ett bra exempel på ett nytt grepp som bör prövas.

För det andra är det knappast första gången svenska soldater beskjuts under försök att skapa säkerhet och fred. Under den första Bosnienbataljonen besköts svenska soldater i långa perioder flera gånger varje dag. Ju mer irriterande vi var för dem som ville ha fria händer att ‘bete sig’ mot civilbefolkningen – desto mer small det. Vi rapporterade långt ifrån alltid när det small till i plåten, och trots det är den officiella statistiken över beskjutningar hög.

Och även fast det av statistiken att döma tycks ha varit fler f d jugoslaver som inte ville ha oss i Bosnien än det är afghaner som inte vill ha oss i Afghanistan var den offentliga debatten om att ‘plocka hem trupperna’ betydligt mer balanserad.

Jag hävdar fortfarande att vi har i Afghanistan att göra.

UPPDATERING: Innan jag hann gnälla klart kom så DN med en föredömlig beskrivning av läget i just denna situation. Tack DN! Jag ber om ursäkt för att jag länkade er som felaktigt exempel för min generella kritik. Fortsätt fördjupa!

I ett tidigare inlägg utlovade jag en förklaring varför jag inte tror att polisen går att förändra på något genomgripande sätt överhuvudtaget. Här kommer ett långt inlägg i ämnet.

Justitieminister Beatrice Ask får i likhet med sina företrädare kritik för att hon inte lyckats effektivisera polisen.

Jag förstår henne.

Efter att ha tillbringat nära nog ett decennium inom svensk polis tror jag inte längre att det går att förändra denna monumentalt ineffektiva organisation särskilt mycket. Även om jag egentligen vill se mig som en i grunden positiv människa som anser att ingenting är omöjligt vore det förmodligen lättare att krama vatten ur en sten.

Jag, bitter? Måhända. Jag skall dock förklara varför:

För det första är alla – ledning, fack och även personal – en del av problemet till större del än man är en del av lösningen.

Och vad menar jag med denna provokation?

Jo, för att polisen skall kunna förändras måste övervägande delen av alla tre parterna bejaka och eftersträva en förändring. Och för att detta skall ske måste man börja med att ha samma målbild av den framtida organisationen och dess göranden och låtanden. Inte ens det kan man enas om idag.

Om jag raljerar:

Ledningens bild av den framtida polisen är en könsneutral, politiskt korrekt, samhällsmedveten, kavajklädd universitetslektor engagerad i Amnesty som genom sin blotta uppenbarelse och endast beväpnad med blixtrande retorik och en vass miljövänlig penna imponerar så på brottslingens förnuft och sinne för logik att alla kriminella av fri vilja snarast omskolar sig till danspedagoger…

…medan personalen ser en högteknologisk korsning av Robocop och Judge Dredd ägnande sig åt ett skitigt grovgöra som kräver muskler, rapp käft, helfräcka spionprylar, högintensivt laserljus, spännande undercoveroperationer och fria förhörsmetoder för att lösa de brott man inte avskräckt genom en skitstor batong, längre straff, maktdemonstrationer och några lagom pittoreska höghastighetsvapen.

De båda bilderna står så långt ifrån varandra att man varken vill lyssna till – eller ens förstår – varandras argument. Den ena sidan tycks tro att brottsligheten stoppas enbart genom att man – med olika medel – kommunicerar ideologiska ställningstaganden. För den andra sidan är brottsbekämpning helt och hållet en praktisk, teknisk, mekanisk fråga. Personligen tror jag att båda kan ha rätt, och att lösningen är “både och” – inte “antingen eller”.

För det andra; om man nu i en framtid faktiskt skulle lyckas enas om en vision så är den del som ägnar sig åt mentalt skyttegravskrig och “gör som man alltid gjort” allt för stor i alla tre kategorierna för att någon positiv utveckling skall kunna ske inom överskådlig tid.

Om man så – hypotetiskt – lyckades ena ledning och personal kring samma vision och sedan tillsatte personalens önskeledning skulle allt för många informella ledare bland gräsrötterna – förmodligen av ren gammal vana – inom kort ha lyckats mobba ut den nya ledningen genom att “göra som man alltid gjort”.

Det är nämligen alltid oerhört, oerhört svårt att förändra en djupt inrotad och nedärvd verksamhet utan närvarande chefer. Och man kan omöjligt ha en chef närvarande i varje radiobil, dygnet runt.

Alldeles för många informella ledare ur personalen på golvet skulle – luttrade som de är av nära nog årliga halvhjärtade omorganisationsförsök – strunta högaktningsfullt i alla visioner och direktiv. Detta i en sådan omfattning att den nya ledningen för att stävja det skulle tvingas vidta drastiska disciplinåtgärder.

Om de ens fick reda på att detta ‘civilmotstånd’ förekom, förstås – annat än som rykten på tok för vaga att agera på.

Ledningen skulle ha två realistiska alternativ; att a) vidta kraftiga disciplinära åtgärder utifrån rätt vaga rykten, eller b) kommunicera sin syn på saken, försöka ge inriktningsbeslut, men i stort sett inte göra mer än hoppas att personalen gör som man sagt.

Följden av alternativ a) blir sannolikt att personalen uppfattar det som om man tar till storsläggan utifrån rätt lösa grunder, eftersom det knappast skulle finnas mycket mer än rykten och svaga indicier att agera utifrån.

Verksamheten ser ut som den gör, och det finns gott om utrymme för personalen att självständigt visa initiativförmåga – alternativt komma med svåravslöjade undanflykter. Personalen delas i två läger, ledningen beskylls för att “härska genom att söndra” och allt fortsätter mer eller mindre som förut.

Följden av alternativ b) blir istället att ledningen ger ett kraftlöst intryck, vilket tolkas som ett tyst medgivande – och allt fortsätter i alla fall som förut.

Det enda som skiljer sig mellan metoderna är hastigheten med vilken personalen tappar tron på ledningen.

Kort sagt; alla samspelar omedvetet och mot det egna intresset i en destruktiv symbios man får mycket svårt att bryta.

Vad som gör det extra svårt att bryta spiralen är nämligen att alla inblandade gör som de gör av bästa uppsåt. Även de “sabotage” delar av personalen gör genom att strunta i direktiv genomförs av mycket goda bakomliggande skäl. Innerst inne vill ju “sabotörerna” snabbt få till stånd ett upphävande av beslut man upplever som felaktiga och skadliga – och därigenom förbättra organisationen. Oftast i uppriktigt och innerligt syfte att handla för allmänhetens bästa.

Uttrycket “vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” är sällan så sant och så tydligt som inom polisen. Alla vill så väl och handlar i bästa intresse. Men – för att använda en gammal klyscha; “det spelar ingen roll hur fort du springer om du inte vet åt vilket håll”. Inom polisen har alla – i brist på gemensam vision – hittat sig ett helt eget håll att springa åt. Genomsnittet av ledningen och genomsnittet av personalen tycks dock på väg i diametralt motsatt riktning.

Den enda realistiska möjligheten jag kan se att lösa dödläget är i sig ett högriskprojekt; att skicka in en stark ledningsstruktur med mandat att “rensa” tämligen hänsynslöst både i lednings- och personalstrukturen – för att sedan skicka in en modern, lite mer “demokratisk” ledning som tillsammans med kvarvarande personal efter “utrensningarna” skapar en gemensam vision och en fungerande verksamhet ur ruinerna av den gamla.

Dock; behöver jag påpeka det i sig motsägelsefulla i att köra över eller rensa ut all bångstyrig personal för att göra personalkåren mer öppen och delaktig?

Risken för misslyckande i en sådan hypotetisk “nystart” är förmodligen större än risken för framgång. Och ett misslyckande innebär att man riskerar haverera polisverksamheten för mycket lång tid.

Fenomenet med egensinnig personal är för all del inte unikt för polisen, utan finns i varierande grad i flera yrken. Den springande punkten är en chefsfri, självständig tillvaro där möjligheten att ha en nära, återkommande och konstruktiv kommunikation med den egna ledningen saknas. Samtliga blåljusyrken lider t ex mer eller mindre av samma bekymmer. Avgörande för utgången är dock vilken kultur man har med sig in från början och hur den förstärkts/försvagats genom åren.

Anledningen att det synes värre inom polisen är enligt min högst personliga gissning framför allt den fullständigt väsensskilda bilden mellan personal och ledning om vad som egentligen är “riktigt” polisarbete och hur den framtida polisen bör se ut och utvecklas. Denna diskrepans är synnerligen försvårande och finns inte alls på samma sätt inom t ex räddningstjänsten, där de flesta oavsett position eller roll i organisationen delar någorlunda samma bild av vad man faktiskt skall hålla på med, vad som är viktigt, vilken utrustning som är “bra” etc.

Till mycket stor del består den i att poliser och chefer rekryterats på två olika sätt som levt egna liv. Poliser har inte kunnat bli chefer, medan deras chefer i princip rekryterats unga direkt från juristlinjen – helt utan ledarskapsmeriter – och utbildats till ledare – vilket i sig inte brukar vara särdeles mycket lättare än att utbilda någon till ’snygg’.

Nu blir man inte automatiskt en bättre chef för att man varit polis på fältet – tvärtom tror jag polisen behöver rekrytera fler dokumenterat bra ledare utifrån oavsett bakgrund – men det skadar inte med mångfald i ledarskapet, och förståelsen för verksamhetens komplexitet torde inte bli sämre av att åtminstone någon i det högre polisiära ledarskapet i Sverige hade med sig fälterfarenhet från, säg, de senaste tjugo åren.

Inom många andra blåljusverksamheter finns trots allt en större förståelse för fältarbetet än inom polisen – där ett veritabelt skyttegravskrig råder mellan ledning och personal.

Inte ens den mest politiskt påläste brandchef tycker t ex att införskaffandet av en skärsläckare är provocerande, och att räddningstjänsten minsann har bättre förebyggande metoder och en annan demokratisyn här i Sverige som möjliggör en mjukare släckningstaktik. Och att vi inte i ett civiliserat samhälle anser oss behöva ta till sådana extrema släckmetoder som inte kan både skona ytterväggar och släcka bränder samtidigt.

För det tredje tror jag därför det blir svårt att hitta någon som vågar fatta det nödvändiga beslutet. Jag har all förståelse för det, för det är inget lätt beslut att fatta. Men frågan är om inte tiden börjar rinna ut så att en total rekonstruktion av polisen snart är det enda alternativ som finns kvar.

Jag är heller inte säker på att man kommer att lyckas rekrytera , eller ens hitta, den nya ledningsgrupp som är kapabel att genomföra denna hypotetiska rekonstruktion. Inom polisen finns den inte.

Pessimistiskt? Jag skulle tyvärr vilja säga “realistiskt”.

Och så den avslutande pessimistiska slutdomen.

För det fjärde; om man nu i framtiden skulle våga fatta ett hypotetiskt beslut om en ny polisreform är jag inte helt övertygad om att man ens från början tänkt sig reformera polisen till något som fungerar utanför den teoretiska drömvärlden.

Erfarenheterna från det förra försöket att reformera polisen – 90-talets närpolisreform – förskräcker.

Man lyckades i bred politisk enighet över alla partigränser slänga ut i princip allt som fungerade inom svensk polis för att gå ‘all in’ på vackra teoretiska resonemang och politiskt korrekta drömmerier – av vilka knappt ens en spillra lever kvar tio år senare. Verkligheten var nämligen inte lika pigg som polisen på att anamma nya, moderna, ideologiskt välunderbyggda sätt att betrakta sin omvärld.

Folk fortsatte – helt utan att fatta de nya polisiära arbetsmetodernas förträfflighet – fräckt nog att både råna banker och slå varandra på käften. Och detta fast polisen både åkte slalom i uniform, fikade med pensionärsföreningar, hjälpte äldreomsorgen och spelade kasperteater för dagisbarn (Nej, jag raljerar för en gångs skull inte. Alla exempel är tagna ur 90-talets NÄPO-verklighet).

Likheterna med den breda politiska enigheten över alla partigränser kring försvarets omstrukturering till insatsförsvar är slående. All beprövad erfarenhet idiotförklaras och allt ‘gammalt mossigt’ kastas ut för nya, gulligt naiva, helsvenska modeller som skall frälsa världen med närmast magisk kraft.

Om polisen bara visar engagemang och pratar med ungdomar tidigt blir ju ingen brottsling – och vi behöver inga blåljus eller pistoler.

Om försvaret bara hittar krigen där de uppstår på andra sidan jorden, visar engagemang och pratar med de inblandade så kommer ju krigen aldrig hit – och vi behöver inget försvar.

Vi skördar resultaten av båda dessa reformer idag.

Så, nej. Jag tror inte polisen går att ändra på. Vi får leva med den polis vi har.

Det kunde ändå ha varit betydligt värre, och det går ju trots allt att fila lite på hörnen…

Historien har mycket att lära oss om hur vi i Sverige tidigare har hanterat nationella säkerhetshot och övervakningsfrågor. Eftersom grundkonflikten mellan säkerhet och demokratiska fri- och rättigheter är desamma är parallellerna många mellan dåtid och nutid. Övervakarnas entusiasm inför ny teknik (Dimafonapparater) som gjorde telefonavlyssning möjlig (men som visade sig ge mycket litet intressant information för de enorma investeringarna). Lösningarna för att värna medborgarnas personliga integritet genom inrättande av demokratiskt valda organ för att övervaka övervakarna.

Övervakningen av övervakarna fungerade inte
De oförvitliga vise riksdagsmän som utsågs för att övervaka övervakarna kunde i praktiken inte göra särskilt mycket för att förhindra de omfattande övergrepp mot enskilda svenska medborgares integritet som pågick under kalla krigets inledning.

Det gick slentrian i tillståndsgivandet
Rättsstaten klarade heller inte av att vara vakthund åt medborgerliga fri- och rättigheter. En slentrianmässig tillståndsgivning från åklagare för telefonavlyssning av enskilda medborgare pågick långt in på 1960-talet.

Initiala hotbilder bet sig fast i decennier
De hotbilder som var förhärskande strax efter det andra världskriget, vid själva upprättandet av de militära och polisiära övervakningsapparaterna, visade sig vara mycket seglivade. Hotbilderna som växte fram under de första efterkrigsåren levde sitt eget liv, växte såsmåningom helt fast i de oföränderliga organisationsstrukturerna och uppdaterades inte oavsett vad som hände inom riket eller utomlands. Expansion blev ett självändamål för övervakningsorganisationerna.

Bokens huvudslutsats formulerar vi i två principer som också tål att upprepas i det här sammanhanget: 1) undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation och 2) använd aldrig annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Hotbilderna i början av det kalla kriget var mycket konkreta. Det handlade om ett inre hot från kommunismen och ett yttre invasionshot från Sovjet. Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är. Det säger sig självt att vi medborgare skulle kunna acceptera (tillfälliga) inskränkningar av våra fri- och rättigheter om vi får en bra redogörelse för hotbilderna.

Det är vagheten i hotbilderna, igenkänningen av den överdrivna entusiasmen för ny teknik, likheterna när det gäller att organisera övervakningen av övervakarna samt karaktären av ett permanent upprättat övervakningssystem som gör mig mycket tveksam till FRA-lagen. Ingreppen i medborgerliga friheter står inte i proportion till säkerhetshoten.

I den ständigt närvarande konflikten mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter företräder sveriges riksdagsledamöter medborgarna. Inte staten. Det hoppas jag att de kommer ihåg i morgon. Eftervärldens dom kan annars bli hård.

Forskningsrapporten författad av b.l.a Henrik Oscarsson finns i sin helhet här

framträder i FRA-debatten utan att presentera ett giltigt argument för att de är mot signalspaning än i många andra frågor. Okunskap om signalspaning i stort och datakontrollerad signalspaning i smått breder ut sig i media bland de som tycks tro att deras egen rättighet till integritet FÅR inkräkta på andras rättighet till ett tryggt samhälle.

Vi lever INTE på 1800-talet och Sverige är inte en skyddad verkstad utan tvärt om har Sverige fått in och själva indirekt tillåtet autonoma grupper, likaväl som företagsspioner, militära spioner och terrorister som fått fristad i Sverige. Det är naivt att försöka få det till att den numera demokratiskt reglerade signalspaningslagen, kallad FRA-lagen, skulle vara värre än det oreglerade tillstånd som rådde. OK förut kunde socialdemokraterna, för det var de som gjorde värsta övertrampen inte bara i affärer som Jan Guillou och andra presenterat, själva bestämma precis som varje annan svensk regering kunde bestämma vilka kriterier som skulle spanas på, helt utan demokratisk kontroll. Många helt oskyldiga hamnade varje månad i register som inte fick förstöras utan sparas för all framtid pga vår Förvaltningslagstiftning med rötter i Gustav Vasas tid.

Okunskapen bland åsiktspoliserna syns bara alltför väl!
Uppdaterad FRA-lag tystar inte kritiker, SvD 13 oktober 2009
Kunskapen om FRA brister, SvD 14 oktober 2009
Lagändring tystar inte kritiken, DN 13 oktober 2009
En röst på de rödgröna är en röst på utökad signalspaning, Aftonbladet 14 oktober 2009

Där ser man. En man åtalas i Göteborg för att ha låtsats vara polis.

När jag skämdes som mest över den (fortfarande) vanskötta myndighet jag då jobbade i brukade jag låtsas, eller snarare önska, att jag inte var polis.

Jag och många av mina vänner har flytt polisen trots – eller kanske än värre tack vare - vårt uppriktiga engagemang och intresse för denna samhällsviktiga verksamhet. Polisen har dock fram tills nu klarat sig hyfsat på att en stor del av personalen har en rätt smal utbildning som gjort det svårt både ekonomiskt och kompetensmässigt att yrkesväxla. Numera anställs dock många poliser med andra examina i botten – vilket förmodligen kommer att öka personalomsättningen.

Att döma av debatten på Sveriges ledande försvarsblogg Wisemans Wisdoms är Försvarsmakten nu inne i samma destruktiva spiral, där sugar tappas i kraftigt accelererande omfattning. Risken är dock att man kommer att drabbas betydligt värre än polisen eftersom många militära kompetenser är synnerligen attraktiva på den privata marknaden.

Marknaden och rekryteringsintresset för oss gamla poliser är väl tyvärr generellt betydligt smalare, om jag uttrycker mig diplomatiskt. Vi behöver ofta vidareutbildas eller omskolas rejält innan vi blir attraktiva utanför säkerhetsbranschen. Till skillnad från officerare är t ex begreppen ‘polisen’ och ‘organisationsförmåga’ eller ‘ledarskap’ sällan aktuella i samma mening i omvärldens medvetande annat än i underfundiga skrönor och dråpliga skämt. Ungefär som orden ‘militärer’ och ‘ekonomi’.

Sedan kan ju den som har någon insyn i båda världarna anse ryktena individuellt orättvisa – på flera vis, även om det dessvärre finns gott om kollektiv sanning bakom fördomarna.

Min prognos för de kommande åren är att både polisen och försvaret kommer att behöva brottas med betydligt högre personalomsättning än man tidigare gjort. Morgondagens ‘aspiranter’ är välutbildade och mer lättrörliga – både mentalt och kompetensmässigt.

Jag tror det är bra för samhället att personalen ställer krav. Både polisen och försvaret behöver allvarligt tänka igenom syftet varför man finns till. Det kan tyckas självklart, men jag tror ärligt talat inte organisationerna till fullo är medvetna om detta själva. Och det gör det förstås svårt att vara en tydlig och bra arbetsgivare. Om man inte vet varför man finns till är det inte lätt att komma med ett tydligt erbjudande och tydliga krav till sina anställda.

Om du tycker jag överdriver är det bara att titta på polisens värdegrund (vilket i sig är ett uttryck jag är allergisk emot numera):

* Engagerade – med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde.
* Effektiva – för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling.
* Tillgängliga – för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande.

Som vanligt i statliga myndigheter i dessa mediatränade tider handlar visionen talande nog bara om hur man vill uppfattas – inte om vad man skall utföra. Att personalen varit delaktig i arbetet med att ta fram denna värdegrund är som jag ser det bara ett än värre kvitto på hur illa det är.

Någon vision om själva arbetet har polisen inte haft sedan sjuttiotalets ‘Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta’ vilket jag tycker är den bästa sammanfattning av polisens grundläggande syfte som någonsin författats.

Den borde ha skrivits i sten, rests som en budtavla på Polishögskolan och ristats ovan dörren på varje personalentré i hela polissverige.

Nåväl, drömma kan man ju alltid…

Så har Nobels fredspris delats ut – igen.

Nobels fredspris tillsätts av en kommitté bestående av norska politiker. Av de ivriga och entusiastiska pristagarbesluten att döma hade jag snarast gissat att det tillsattes av ett gäng tonåringar.

Nobels fredspris håller tyvärr att degeraderas från det tunga ‘Lifetime Achievement Award’ det borde vara till en topplista för ‘bästa politiska åsikt just nu’. Priset tycks delas ut för att försöka påverka den dagsaktuella politiken i olika riktningar. För att använda militärspråk har Nobels fredspris blivit ett ‘taktiskt’ – eller t o m ‘operativt’ – pris i stället för ett ’strategiskt’ eller historiskt sådant.

Missförstå mig rätt – jag tror säkert både Al Gore och Barack Obama mycket väl kan visa sig vara värdiga nobelpristagare – men man bör vänta tills loppet åtminstone startat innan man börjar dela ut medaljerna.

Nobels fredspris har allt mer fått karaktären av något slags dagsaktuell opinionsbildande manifestation, där priset ges som uppmuntran inför framtiden till någon som ‘verkar lovande’ just nu – men som vi ännu inte har en aning om hur historien kommer att döma.

Jag anser att det är en farlig väg att slå in på om man vill vara ‘Det’ historiska facit Nobels fredspris borde vara.

Nobels fredspris skall ges till människor eller organisationer som i form av engagemang, uppoffringar och resultat gjort något exceptionellt för att göra världen till en bättre och mer demokratisk plats. Detta har man återkommande misslyckats med genom historien, där det blandas friskt mellan självklara pristagare och rena bottennapp.

Barack Obama kan väl knappast kategoriseras som ‘bottennapp’ – men han borde inte ens vara aktuell för nominering än på många år. Hittills har han i princip hunnit vinna ett val och bli installerad som president. Kanske man borde ha väntat åtminstone en mandatperiod, eller tills han på något mirakulöst sätt löste Mellanösternkonflikten, skapade en så hållbar fred i Irak eller Afghanistan att de egna styrkorna kunde dras tillbaka, eller…ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Jag kan inte låta bli att känna att Barack Obama inte alls får Nobels fredspris för något han är, representerar eller något han genomfört:

Han får priset för att han inte är George W Bush.

Två svenska soldater har sårats i strid i Afghanistan. Det verkar dock – som vanligt – ha blivit en dyrköpt erfarenhet för angriparna.

Låt en f d soldat sända en hälsning om snabb återhämtning till er som skadats och ett tack till er alla – skadade eller ej – för att ni med livet som insats gör vad ni kan för att världen skall bli en lite bättre plats. Fortsätt med det och känn att vi är många som gärna bjuder på en öl när ni kommer tillbaka.

Låt oss stödja våra soldater och visa att detta bara gör oss mer beslutsamma att en gång för alla skapa en hållbar säkerhetssituation för civilbefolkningen i Afghanistan. Jag hävdar nämligen fortfarande att vi har i Afghanistan att göra – och det kommer vi att ha ända tills civilbefolkningen har fått en realistisk möjlighet att själva ta ansvar för sin säkerhet och därmed sin framtid.

Så har man då äntligen upptäckt att Rysslands krigsmakt inte är ett sönderrostat 50-talsspektakel bemannat av en hoper svältande, demoraliserade klåpare. Som inte på tjugo års sikt (en tjugoårsrespit som dessutom förnyats varje år sedan, typ 1995) förmår skicka mer än en lätt skyttebataljon utanför sina egna gränser.

Hela vårt försvar har baserats på det antagandet sedan mitten av 90-talet och anpassats därefter.

Dessutom har vi haft svårt att fatta att den strategiska situation som under 1900-talet gjort att varje angrepp mot Sverige onekligen inneburit världskrig inte existerar längre. Man tycks på något sätt inse att detta realpolitiska faktum försvunnit så länge det gäller avrustning, men det märkliga är att detta faktum helt tycks sakna “baksida”, trots att jag lärt mig att allt här i livet har såväl för- som nackdelar.

Om inte annat har vi ju dessutom genom åren själva lagt ned åratal av arbete på att säkerställa att ingen på allvar skall känna något ansvar att bistå oss militärt, i det att vi totalsågat alla förslag och vägrat alla diskussioner om att faktiskt avtala om en sådan skyldighet – vare sig den upprätthållits av EU eller NATO.

Om man inte ens lånar ut sitt paraply när det är soligt ute kan man inte förvänta sig att hela världen står på kö för att ge en sina när det regnar.

Vad vi i avspänningens tidevarv dessutom tyckts förtränga är att vi faktiskt har en skyldighet gentemot våra grannar att kunna säkra och freda vårt eget territorium, likt skyldigheten att ha en trafikförsäkring som även täcker andras skador som uppstått när den andres saknar sådan. Om vi inte har fullständig kontroll över vårt eget territorium kan detta nämligen i vissa situationer påverka även våra grannar.

Om t ex den ryska gasledningens eller den ryska oljeexportens från finska viken säkerhet på något sätt skulle hotas – av terrorister eller en till Ryssland fientligt inställd nations ubåtar, fartyg eller liknande är vi skyldiga att göra vårt till för att med kraft kunna hantera denna problematik och säkra Rysslands export. Tolkningsföreträdet över hur bra vi lyckas med denna uppgift ligger sedan de facto inte hos oss – utan hos den drabbade nationen, Ryssland.

I den mån Ryssland anser att vår förmåga är för tunn kan det (sedan USA:s invasion av Afghanistan) enligt internationell praxis anses som självförsvar enligt FN:s Artikel 51 att med Ryska stridskrafter säkra situationen på vårt territorium. De kan helt enkelt t o m hävda folkrättsligt stöd att gå in och “säkra upp vårt territorium åt oss”. För NATO eller en annan EU-nation att komma till vår undsättning i en sådan situation skulle sannolikt dessutom vara ett folkrättsbrott då Ryssland kan blockera varje resolution mot sig självt i säkerhetsrådet.

Frågan är dessutom vilket av nämnda alternativ ett eventuellt ingripande EU/NATO-land visar störst intresse för:

a) att av rättviseskäl tillse att delar av Sverige inte används av Ryska styrkor tills situationen säkrats, eller

b) att situationen snarast möjligt säkras så att tillgången på ryska exportprodukter inte ställer till det för världs- (och den egna) ekonomin.

Ställ dig själv denna fråga på allvar. Sverige är ingen “VIP-kund” som till skillnad från alla andra nationer världen över väcker någon religiös föreställning att vi för alltid skall skonas från realpolitiska besvikelser eller övergrepp.

Rättvist? Kanske inte. Realpolitik? Ja.

Märk väl: En eventuell “säkerhetsoperation” som drabbade Sverige vore inget Ryssland skulle göra för att “de är onda” eller “vill åt vårt land”. Det vore något de skulle göra motvilligt, men säkerligen kraftfullt för att de kände sig tvingade till det. Och det vore något vi själva hade tvingat dem till genom vår egen oförmåga.

Men nog är det ett intressant faktum att man länge kunnat utläsa följande paradox ur den offentliga försvarsdebatten:

a) vi behöver inte längre något invasionsförsvar eftersom Ryssland inte längre har någon förmåga till en invasion, men

b) om Ryssland av någon anledning skulle företa en invasion är deras förmåga å andra sidan så förkrossande jämfört vår att allt militärt motstånd vore helt lönlöst.

Som jag ser det kan inte båda dessa hypoteser gälla samtidigt, och därför bör man bestämma sig. Det rör sig faktiskt om relativt objektiva fakta man bör kunna enas om.

Jag tror vi alla nu konstatera att Ryssland inte längre saknar militär förmåga – och att de blir allt starkare.

Ryssland saknar naturligtvis allt intresse av att upplevas som ett hot av Sverige – men vilja , eller snarare behov, kan förändras betydligt fortare än förmåga i den stora militära världen.

Samtidigt, i Sverige, bygger vi vidare på vår lilla expeditionskår kryddad med ett skyltfönster innehållande några imponerande ‘demonstratorer’ som behövs för att försvarsindustrin skall kunna exportera…

På SvD Brännpunkt idag skriver Allan Widman, Lars Fresker och Olle Wranker om vådan av att använda civil lagstiftning om arbetsskador för att hantera de skadade och döda vi dessvärre drabbas av i internationell militär tjänst.

Det är en allvarlig fråga, och jag instämmer i deras slutsatser. Sverige behöver snarast skaffa sig en veteranpolitik värd namnet.

Jag vill inte förringa frågans allvar, men känner trots det att jag bara måste redogöra för en egen erfarenhet av hur den bisarra krocken mellan soldatens och Försäkringskassans respektive vardagar även kan locka till skratt:

Själv tillhörde jag den s k ‘Lucky Batallion’ BA01 i Bosnien 1993-94. Vi hade mängder av allvarliga ‘nära ögat-upplevelser’ där soldater skadades, men klarade oss tack och lov ifrån dödade. Mest tack vare ren tur.

Själv hade jag förmånen att klara mig undan helskinnad vid ett antal tillfällen när det förmodligen borde gått sämre. Mest nära var det nog när jag satt i ett pansarfordon som slogs ut av en pansarvärnsrobot. Jag har för avsikt att återkomma om denna händelse i framtida inlägg, då det finns många intressanta slutsatser att dra från den, men utelämnar detaljer och bakgrund just nu.

I korta ordalag kan man väl säga att jag som de flesta ‘Lucky Batallion’-soldater efter att i princip ha borstat av mig dammet endast lyckades ådra mig en lätt tinnitus – som jag dock fortfarande dras med.

Jag beordrades vid hemkomsten till vår huvudbas att skriva en tillbudsanmälan. Blankettens totalt oanvändbara civila upplägg fick mig – milt sagt – att klia mig i huvudet och gapskratta. Under en hel del munterhet fick jag sedan hjälp av mina kamrater att fylla i blanketten “Anmälan om arbetsskada”.

Jag misstänker att någon hemma i Sverige som satt på Försäkringskassan och läste blanketten misstänkte att mitt största medicinska problem var att jag var svårt drabbad av galopperande mytomani.

“Ange vilken utrustning som orsakat skadan. Ange även fabrikat och typbeteckning, t ex planslipmaskin Berg P371, traktor Tellus Y76512″.

Tack och lov att vi visste vid det här laget att det var en “Pansarvärnsrobot AT-3 SAGGER”.

På nästa rad: “Fungerade maskinen/materielen etc som avsett?” Skall man kryssa ja eller nej? Meningen är ju att man ska skada sig på utrustningen som den andra sidan skickar mot en. Samtidigt gjorde vi ju inte illa oss så mycket som utrustningen avsetts för, trots att den både träffat mitt i prick och detonerat som tänkt.

Hmmm, jag kryssade i alla fall “ja”.

Sedan skulle man beskriva händelseförloppet och ange troliga orsaker. Efter en synnerligen översiktlig beskrivning av händelseförloppet var jag tvungen att till slut svara “orsaken till avfyrandet har jag, trots idogt efterforskande, ännu ej lyckats klargöra.”
Allra sista frågan tycker jag är bäst: “Ange åtgärder som kan vidtas för att förhindra att skadan upprepas – av leverantören”.

Ja, vad säger man?; “Leverera missiler med mindre sprängladdning…?”