“Empty Room”.”Tomt rum”. I mitt hjärta finns ett stort tomrum. Jag saknar min dotter Cathrine mycket. Ikväll ringde jag upp henne. Det var skönt att höra hennes vackra röst. Minns när hon flyttade till Sundsvall, när flyttlasset hade åkt iväg och så Cathrine, jag sprang upp till Cathrines rum och jag sjöng “Empty Room”! Jag sjöng den så att det ekade i hela hennes tomma rum. Tårarna rann. Det var allra första gången som Cathrine flyttade hemifrån. Ni som har barn som har flyttat hemifrån första gången, känner ni igen er?

Min fina dotter.

Jag fullständigt älskar denna bilden på Cathrine och Tobias. De var i Turkiet sommaren 2009.

Man har släppt ytterligare 500 biljetter till Julkonserten i Falun
 den 2 december med Måns, Shirley, Sanna & Sonja.
Därmed blir Magasinet för litet och konserten flyttas till Lugnet istället.

Jag var aldrig något pojkbandsfan under tonåren och jag har inte dyrkat några indiepopsfenomen så som Broder Daniel. En musikälskare har jag alltid varit, men aldrig ett sådant fan som hänger utanför hotell och försöker smita in backstage för att få en skymt av sina idoler. Kanske har jag missat något. Men på senare år har jag gjort en ny upptäckt. Och blivit ett stort fan av Sveriges bästa sångerska. Naturligtvis talar jag om Lill Lindfors.

Istället för att lyssna på nutida populärmusik brukar jag på fest dansa mig svettig till Lills låtar “En sån karl“, “En man i byrån” och den nya favoriten “Rus“, numera känd genom IQ:s reklamfilm. Och ingen gör ju “Så skimrande var aldrig havet” så fint som denna showdrottning. Det minsta jag därför kunnat göra för att visa min uppskattning är att förära henne med en fanclub på Facebook, som till min glädje har ett stadigt ökande medlemsantal.

Så för att få se vår idol uppträda begav min vän Maria och jag i går oss till Flatön på Orust för att bevittna detta skärgårdsidylliska evenemang:

Taubespelen. Där vi förmodligen var de enda besökarna som inte var bilburna. Således trodde vi att vi hade en fem kilometers promenad över öarna att se fram emot när vi kommit av färjan på Malö. Men då visade Maria en häpnadsväckande handlingskraft och fixade genom den klassiska tumrörelsen lift med en pensionärsföreningsbuss från Eskilstuna. En mycket trevlig tur på de smala och snirkliga skärgårdsövägarna.  Toppad med en hel del skämt i stil med “nu sänkte ni allt medelåldern rejält på den här bussen flickor”.

När vi kom fram med otippat pigga ben fick vi avnjuta ett smatterband av gamla klassiker från nationalskalden Evert Taube. De framfördes bland annat av en käck norsk allsångsledare i stråhatt, en ordvitsande Peter Harryson och en glad och dansande Sanna Nielsen. Alla gjorde bra insatser. Men hos mig stod de ändå i skuggan av dagens stora begivenhet: den fantastiska Lill (i sällskap med Taubespelens mest givne entertainer Sven-Bertil Taube).

Åh, vad bra det var. Lill och Sven-Bertil är som gjorda för att framföra Everts visskatt. Och mitt i konserten säger Maria att hon, som en förskottspresent på min stundande 30-årsdag, fixat ett möte med Lill efteråt. Jag trodde inte mina öron! Jag skulle få träffa min idol! Och blev nervös som en annan 14-åring innan en idolträff med E.M.D. eller Johan Palm. Resten av konserten kunde jag knappt koncentrera mig på musiken.

Tyvärr var konkurrensen om Lill hård bakom scenen. Efter att tålmodigt ha väntat på ett antal autografhungriga Lill-dyrkare, många av norsk härkomst, som utan vidare klev genom leran för att nå fram till sångerskan blev det vår tur. Och jag, som brukar kunna klara mig i sociala sammanhang, drabbades av nervös tunghäfta. Efter att jag artigt tagit i hand och hälsat fick jag inte fram mycket mer än “jättebra konsert” (vilket jag kan ha upprepat ett flertal gånger) och något slags “du är bra”. Maria, även hon drabbad av plötslig stumhet, lyckades i alla fall säga några fler ord: “vi är två av dina största fans”. Sedan fick vi ta foton tillsammans med vår idol och hon uttryckte sin glädje över att vi kommit dit. Samt att det var roligt att hon hade så unga fans. Ung, nåja … jag nämnde inget om min 30-årsdag nästa vecka …

Trots tunghäftan – vilken grej! Och vilken dag! Tusen tack till min vän Maria som fixade detta. Den 12 juli 2009 går till historien som dagen då jag fick träffa min idol Lill Lindfors. Det glömmer jag aldrig.

—————————————————————————————–

Svänger
Lill Lindfors, jag kan inte nog understryka det.

Svänger inte  
Bussar som nästan kör över en när man, pga avsaknad av bil, promenerar hem på smala skärgårdsövägar efter Taubespelen. Ta det lugnt hörrni!

Men det var ju självaste faen! Vi var ju där precis. Det datum då vi ställde om våra klockor. Sommartid – Fram en timme – Fram med utemöblerna. Och så gjorde vi. En timmes sömn förlorad och ännu ingen sol.

Jovisst var det en sol som tittade fram för ett tag sedan. Men vem hade semester då? Inte en jävel!!!

Och så kom midsommar med ömsom sol och ömsom regn och åska. Dramatiskt som bara den. Och nu, ja, nu vänder det minsann.

Den mörka delen av året ligger framför oss. Jodå, den ligger framför oss alla. Snart börjar kvarglömda grillar att börja rosta och utemöblerna övertäckas av höststormar och kall snö.

Knappt tre månader till de första julsakerna hängs upp på IKEA. Lika lång tid är det tills vi får se hemska människor le i dagstidningen när de presenterar sina förbannade julshower. Sanna Nielsen, Pernilla Wahlgren och Christer Sjögren, alla samlade i samma nummer. Det är som om man skulle få en ask Alladin preparerad med endast Körsbär i likör.

Smaka på den kartongen kära Ni. Allt medan vindarna vänder och det sakta börjar dra från norr.

“För den vinande nordan och vintern, broder, för den grånande morgonens stjärna klar. För vårt hem och vårt land och vår bedjande moder, för myllrande städer och istunga floder vi höja vårt stop – och för kommande dagar och för kärlek och lycka som var.” – Dan Andersson.

För några år sen blev Bromölla, en liten stad i Skåne, där vi har vårt huvudkontor framröstat som tristessens epicentrum av P3:s radioprogram. Staden är annars egentligen bara känd för att Sanna Nielsen kommer därifrån, det är en riktigt liten håla. “Staden” har inte ens ett riktigt hotell, utan man bor i Ifö fabrikens gamla lokaler. Dessa rum är visserligen utrustade med det mesta, men är övergivet nattetid, det var här detta —> http://alfvan.wordpress.com/2009/01/28/sjukhus/ inträffade.

Men nu efter 2 veckors nästan konstant regn, rusk och andra otrevligheter här vid stadens kant börjar jag fundera på om detta inte är området som borde kallas för tristessens epicentrum. Här är underbart vackert så länge vädret tillåter, men när det börjar regna på och mulnar så är det inte längre ett himmelrike. I Bromölla är området iaf tillräckligt litet för att man ska ta sig ut och promenera. Här går man helst inte utanför dörren när vädret är sånt här.

För Bromölla har lite saker att erbjuda som Björknäs inte har.

De har en bowlingbana, en plats där syjuntan samlas varje vecka. De har en stor Ica Maxi där man kan skrota omkring i flera timmar. Sen har de visserligen inte så mycket mer, de saknar lika många saker, men just nu undrar jag iaf om man inte korade fel vinnare av utmärkelsen.

(Och så har de ju självklart Sanna Nielsen bakelsen)

Uttråkad och rastlös? Jag? Nej – det kan du väl inte mena?!

Als unbedeutender kleiner Kirchenchor singen wie für gewöhnlich vor fast leeren Kirchenbänken. Umso spannender war es nun, mit der finanziellen Unterstützung etlicher Sponsoren ein großes Konzert mit der hier bekannten schwedischen Sängerin Sanna Nielsen auf die Beine zu stellen. Die 24-jährige Sanna ist durch einige Eurovision-Vorentscheide, eigene Singles und Radio populär geworden. In Deutschland vielleicht bekannt ihr Hit „Empty room“?

Sonntag den 17. Mai war es soweit, sich im alten „Folkets Park“ hier in Billesholm zu versammeln und den bis dahin mehr schlecht als recht eingeübten Songs den letzten Schliff zu verpassen, ehe wir nur 3 Stunden vor Konzertbeginn Sanna treffen konnten, um endlich unsere Lieder auch gemeinsam mir ihr und ihrem Gitarristen Joakim einzustudieren.

Aller Befürchtungen zum Trotz hat es richtig gut geklappt und Sanna entpuppte sich als unglaublich fröhliche und freundliche Person, so dass auch die von Lampenfieber geplagten Hobbysänger unseres Chores ihren Spaß bekamen. Um 18:00 Uhr wurde es Ernst und wir sangen in einem fast ausverkauften Haus (ca. 350 Personen) und sogar der Tagespresse! In unserem bunt zusammengemischten Programm mit Evergreens wie „Bridge over troubled water“, „Can’t help fallin in love“ und „Hallelujah“ oder wunderschönen Balladen wie „För kärlekens skull“, „Somewhere over the rainbow“ oder „You raise me up“ war wohl für jeden etwas dabei. Auch Sannas „Vågar du vågar jag“ wurde begeistert aufgenommen.

Unser Finale, das mit standing ovations belohnt wurde, war aus dem Film „Så som i himmelen“ (Wie im Himmel), mein persönlicher Favorit „Gabriellas sång“. Sanna hat es zwar nicht genauso perfekt wie Helen Sjöholm aus dem Film gesungen, aber dennoch wunderschön, so dass ich oben auf der Bühne den Tränen nah war. Dieses Lied ist einfach zum Weinen schön!

Es war ein Erfolg auf der ganzen Linie und die Zuschauer waren offenbar begeistert. Es geschieht nicht oft, dass ein Star wie Sanna in das beschauliche kleine Dorf Billesholm kommt. Im Helsingborgs Dagblad wurde unserem Konzert sogar eine ganze Seite gewidmet. Bilder und Bericht (für schwedisch-Kundige) gibt es hier.

Ja vad kan man säga, jag är hemskt missnöjd med gårdagens resultat. Men visst, nu får Perrelli se till att visa svenska folket vad hon går för därnere i Belgrad… *bah*  Kunde inte Sanna eller Sibel fått vinna, eller varför inte BWO? Eller Amy som sonen röstade på om och om igen…  Men nääää, inte då… L    

Mest upplyftande och underhållande var iaf Björn Gustafsson  alla kategorier  

Tack mamma och pappa för en trevlig eftermiddag, middag och mello-sällskap! Sonen somnade till slut kan jag berätta, och disken kom undan innan vi la oss och nu såhär på morgonen sitter jag med statistiken och det är -2 grader därute *brrr* och om ett par timmar kör vi sonens söndagsaktivitetersrace (tennis-innebandy…) …

Go söndag på er alla!

Då har vi alltså sent omsider nått ända hit hän:

!

Men, jag skulle nog också vilja säga att vi nog också är här:

!!

eller, kanske till och med här:

!!!

fast det blir ju ändå bara ett barnsligt sätt, och en fånig ursäkt för att slippa säga:

i bildlig betydelse…………..Nåväl…roligare helger har man ju haft.

Jag gottar mig åt Anders Nunstedts desperation in the aftermath of ESC 2008. “Vad f-n ska vi göra nu”, undrar han, och räknar upp skäl till varför det borde ha gått så mycket bättre för Charlotte Perelli med Hero.

Vi var favorittippade. Och framträdandet var så nära perfektion som möjligt.

Jamen det kanske är det som är felet. Att Hero var så überperfekt. Här har man knåpat ihop en diskodänga genom att koka ihop en massa framgångsrecept, och så skickar man Super-Charlotte som aldrig gör något fel – och så blir det bara übertråkigt.

Anders N ondgör sig över att “en gullig sångerska med rörig show och en dålig ursäkt till sångröst rumpskakade till sig över 150 poäng mer än Charlotte där uppe på sin fjärdeplats”. Jojo. Men det var kanske just därför hon nådde de höga poängen. Lite personlighet, charm och spontanitet. Lite mänsklighet. Jämfört med henne framstår Super-Charlotte som en själlös robot. Vilket hon även gör i jämförelse med min personliga favorit, Ukraina. Fart och fläkt och flås. Tjohej, det HÄNDER något! Och visst säger det väl en hel del att inte ens våra nordiska grannländer gitter kompisrösta på oss i någon högre utsträckning?

I övrigt tror jag som Bert Karlsson: vi hade nått en bättre placering med Sanna och Empty Room. Hade gått hem så mycket bättre i de så kallade östländerna. Inlevelse och en portion hjärta-och-smärta.

I övrigt gillade jag verkligen Azerbajdzjans Day after day.
 

På tisdag borde jag kunna koppla upp mig till internet igen. Lånar en dator nu bara snabbt för att ‘kolla läget’. Lite kommentarer om melodifestivalen; bäst låt vann tycker jag, för att skickas till Belgrad. Sanna’s låt blir bara bätre för varje gång man hör den och bröderna Rongedal var de som jag röstade på, det är drag i den låten.