Glömde berätta om de sex små änglarna som var med oss igår och sjöng in advent, barnkören. Finns det något underbarare än att höra späda barnröster sjunga ut sin glädje! Lite lagom uppklädda och med massor av spring i benen står de framför oss och tindrar med ögonen och mitt hjärta känns så konstigt, som om det vill svämma över på något sätt. Ögonen svämmar över lite de också och mungiporna sitter lindade runt öronen. Jag hoppas det kändes så för resten av kyrkobesökarna också, för man behöver få känna den känslan emellanåt. Det känns gott! Alla människor behöver känna sig älskade och älska, men det finns många ensamma människor med förstenade hjärtan. En sån här stund kan i alla fall göra att det värmer lite, långt därinne och mildra ensamheten en smula. Delad glädje är dubbel glädje, så sant som det är sagt.

Idag har jag låtit snålheten bedra visheten! Är åter inne i en leverpastej och gurka-period och dessa ingredienser har en svinnande åtgång här i huset. Skulle fylla på förrådet med smörgåsgurka och vandrade in på Hemköpsbutiken i grannsamhället i detta ärende. Blev sen plötsligt väldigt prismedveten och fann att Hemköps egen smörgåsgurka var betydligt billigare än andra sorter. Jag hade aldrig smakat just den sorten, men tänkte att det kan väl inte vara någon större skillnad och plockade med mig en burk till kassan. Väl hemma igen åkte vattenkokaren på och smör, leverpastej och bröd plockades fram. Här skulle njutas av te och leverpastejmacka, men gissa om jag blev besviken. Gurkan var ett riktigt bottennapp – så härmed utfärdas en varning – köp inte den sorten, lägg på några kronor och få bättre kvalitet! Min första impuls var att tippa ur allt i vasken, bättre att äta bara leverpastej. Men nu har jag spetsat lagen en aning med socker och ättiksprit, kanske lyckas jag få slut i burken tack vare denna åtgärd, men jag är inte säker. Den ska i alla fall få ytterligare en chans innan jag bestämmer mig.

Lördagens dansuppvisning i Djurås.

Taktiksnack, hur ska vi ta det här nu då, för att det ska bli riktigt bra. En del av körens medlemmar syns här i sakristian, före gudstjänsten.

Efter gudstjänsten serverades “ståfika” i kyrkan. Dagen till ära var det hela 90 besökare, det är inte ofta det händer.

I Kjell Walfridssons ateljé.

Hela kören var bjudna hem till Ingela och Kjell efter gudstjänsten. Vi serverades glögg och adventskaffe med gott bröd, samt fick höra Kjell berätta om hur hans liv utvecklats under de 20 år han haft sjukdomen Parkinson som ständig följeslagare. Gripande och intressant! Här kan ni läsa mera om Kjell http://www.missionskyrkan.se/Hemsidor-Distrikt/Mellansvenska/Hant-i-distriktet/Kjell-Walfridsson/ och här kan ni höra honom själv berätta http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3494&artikel=2872442

Det känns nödvändigt att uppdatera inlägget “Klavertrampsorsak” som jag skrev för ett tag sedan (se längre ner på sidan). Idag spelade inte Marcus piano, men väl ett spel på min mobil. Det gick inte så bra som han ville, tydligen, för plötsligt slår han sig på huvudet och utbrister “FÖRBANNADE HJÄRNA”!!!

Vem har lärt honom den svordomen? Inte jag i alla fall…

…blev han 7 år, min lilla, stora kille. Hur fort gick inte det då?

…är ett ord jag aldrig skrivit förut, men nu var det äntligen dags.

Idag spelade Marcus på pianot igen. Det är en låt som han spelar om och om igen och helst ska det gå så fort som möjligt. Spelar man så fort det går så går det oftast inte. Det gjorde det inte den här gången heller – rätt vad det var så spelade han fel och det var då han suckade och utbrast:

“Jag har fått en dålig hjärna”!

Det var bara att förklara att han fått raka motsatsen till en dålig hjärna – han är ovanligt smart, min lille kille.

På onsdag fyller han 7 år.

Kunde inte bli annat än glad över att få en sådan här glad gladpackad macka vid eftermiddagsfikat idag. Ren slump eller var den gjord med glimten i ögat? Det lär jag inte få veta och det spelar ingen roll heller.

Inte så sällan så märker man att Marcus funderar mycket och genom funderingarna så kommer han fram till egna slutsatser. Jag tycker att det är så härligt när jag – genom att det ibland blir lite fel i slutsatserna han kommer fram till – märker att han tänkt till. Jag menar… säger han en sak som helt uppenbart är rätt så blir jag inte förvånad utan tänker att det där har han väl lärt sig hemma hos mamma eller i skolan. Sådan kunskap är i och för sig bra, men det är när man klurat ut något själv som kunskapen blir riktigt mycket värd. Det är först då kugghjulen snurrat några varv som man FÖRSTÅR och förståelse är mer värt än kunskap i mina ögon.

Idag tyckte Marcus sig höra att han tappade en godisbit på golvet i bilen och då vi kom hem så ställde han sig utanför bilen och tittade in under sätet på passagerarsidan. Nix – ingen godisbit. Då han stod på trappan till huset så sa han: “Jag hittade ingen godisbit… jag hörde nog i höre”!

Visst är det smart? Man ser i syne, alltså hör man i höre! Det är ju skitlogiskt!

Det har inte blivit några inlägg i bloggen på ett tag och frågan är om det blir särskilt många den närmaste tiden. I slutet av förra veckan gick min router åt skogen (stendöd) vilket gjorde att jag hänvisades till min stationära dator och igår kväll fick den besök av en backdoortrojan som gör att jag inte kommer åt ett skit i datorn. Det ser ut att starta normalt men så fort jag får upp skrivbordet med genvägarna så försvinner bilden och ersätts med en blåskärm där allt står på avancerad datagrekiska. Att boota från installationsskivan för Windows går inte heller, verkar det som, för min dator har bestämt sig för att inte starta skivan.

Faaaaaaan!!!

I ungefär en och en halv månad har jag vetat vad inte många vetat – att jag den 20 september skulle iväg på hemligt uppdrag. Kodnamn? 20/09/2009/09.20. Uppdragsort? Torsby. Uppdragsbeskrivning: att säkra bildbevis över den fusion som många hoppats på men som få vågat tro på. Med mig hade jag ett par vittnen, en filmstjärnelikande agent av kortare modell samt två agenter av olika ätt och av olika kön. Den kvinnliga av dessa två agenter fyllde just denna dag 33 år.

Själva fusionen ägde rum på Sahlströmsgården i Torsby. Måhända en ovanlig plats för en fusion, men en trevlig sådan.

Till sällskapet anslöt agent Sahlström. Hans roll var att förrätta själva fusionen, att säga några vackra ord om den efterlängtade händelsen samt att överlämna ett slags kontrakt som ska gälla livet ut.  Som bevis på fusionen ringmärktes agenterna Nilsson och Nilsson.

Mina damer och herrar! Får jag presentera Therese och Pär:

Therese och Pär tar, efter funderingar på Nilsson-Nilsson, Nilssons och Nilson namnet Nilsson. Leve herr och fru Nilsson, de leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!!!

Mitt stora och varma grattis till två underbara vänner!

…tinehamn har jag varit i idag (nu trodde ni att det skulle komma ännu ett j-a deppinlägg, va… erkänn).

Kristinehamnsbesöket var allt annat än depp. Jag besökte Eddie - en vän och kollega som jag träffat i jobbet då och då, bland annat på länsträffar för det ämnesområde som vi båda arbetar inom och på användarträffar för det ärendehanteringsprogram som vi använder på jobbet. Men – jag har aldrig varit hemma hos Eddie. Inte förrän idag då jag faktiskt var hemma hos honom två gånger – på två olika ställen. Det ena stället var den lägenhet som han bor i, det andra stället var det gamla missionshus som han köpt och som han håller på att renovera och som han så småningom kommer att flytta till. Här pratar vi långtidsprojekt, kanske t o m livstidsprojekt. Bilder inifrån huset saknas eftersom jag vill visa hänsyn mot folk som inte tål att det ser lite rörigt ut. För det är rörigt när man ska bygga om ett hus som är i det skick som Eddies hus är i. Men – det som idag ser ut som ett invändigt kaos  kommer, om renoveringen genomförs långsamt, med eftertanke och med varsam hand (samt ett oräkneligt antal flaskor folköl) att ge Eddie inre lugn. Det är jag helt övertygad om. Att sätta en hand runt ett hammarskaft eller runt handtaget på en såg och med dessa och andra verktyg få omvandla sina drömmar till något konkret… till sin fasta punkt på jorden… måste, liksom folkölen, vara bra för själen. Det ska bli kul att se hur arbetet framskrider.

Eddie är en klok man vilket bevisades av att vi diskuterade så bra med varandra. Vi satt länge på trappan och diskuterade livet i det vackra höstvädret. Två män, uppenbart klokare än de flesta. Efter ett tag åkte vi iväg ner till Picassoskulpturen nere vid Vänern där vi fikade på ett café. Därefter gjorde vi en tur till Eddies lägenhet, där jag fick lyssna på musik från mastodontiska hemmagjorda högtalare som, med hjälp av diverse förstärkare och andra grunkor, visade hur ljud ska upplevas. Efter en sådan upplevelse vill man inte lyssna på musik hemma på ett tag… det låter för dåligt, helt enkelt.

Efter att ha åkt från Eddie så gjorde jag en avstickare till IKEA innan jag fortsatte mot Arvika. Jag köpte några kartonger att ha prylar i nere i källaren. I entrébutiken kunde man köpa påsar med Rollo-kola billigt… 250 gram för 15 kronor. Mitt tips till er alla är att aldrig äta mer än högst 150 gram kola per timme – jag lyckades nämligen äta så mycket på vägen hem och det är ungefär vid 150 gram som gränsen för illamående går. Nu gick det i och för sig bra, men jag kommer aldrig att äta så mycket kola på så kort tid igen. I alla fall inte på ett tag.

… gula plommon tog jag vara på idag. Tidigare i veckan tog jag vara på cirka 100. De fick följa med till jobbet där de snabbt tog slut med hjälp av plommonsugna arbetskamrater. All frukt är fallfrukt men det är kanske inte så konstigt efter allt regnande och allt blåsande. Jag slängde ungefär fyra av fem plommon – de var spruckna eller dåliga på annat sätt och de gick inte att använda.

I runda tal har alltså det ena av mina två plommonträd producerat mellan 1000 och 1100 plommon i år – det är nytt rekord sedan jag flyttade in i huset. Det andra trädet gav inte många plommon alls och det kanske var tur… det är inte lätt att ta reda på allt själv. Man kan ju knappast frossa i dem.

Understa bilden: en del av de kasserade plommonen.  

Två nya tänder på väg upp. Klart man måste kolla!

Vad kan man få för 150 kronor idag? Hmmm… låt mig tänka efter…  jo, man kan få en kortärmad skjorta om Dressman har rea… eller sex nitlotter på Triss… eller så kan man få påslakansetet Safari (halva priset enligt veckans reklamblad från Jysk). Man kan, enligt Hemglass, få lite drygt 1,5 liter Mövenpickglass.

Eller så kan man få…

• ryggen baddad med äkta sjukhussprit
• tre påföljande stick med bedövningsspruta
• en grön operationsduk
• ett rejält blodtrycksfall
• möjlighet att se vårdcentralen på ett nytt sätt, d v s liggande på rygg medan man transporteras till ett nytt rum (intressant perspektiv)
• cirka 900 ml dropp med koksaltslösning
• ett blodprov för att kolla blodsockernivån
• tre trevliga och ompysslande sjuksköterskor samt en skärrad läkare
• en kopp kaffe med två bitar socker
• sex plommon
• ett nummer av Svensk Damtidning (här omvärderade jag denna underbara tidning och bestämde mig för en helårsprenumeration… not!)
• ett EKG och
• två fina plåster samt
• möjlighet att ta lite annorlunda bilder

Detta hände mig idag då jag skulle operera bort tre leverfläckar på ryggen. Jag var inte det minsta nervös innan… visserligen har jag aldrig gillat sprutor, men det brukar gå bra. Ändå… efter sprutorna sjönk blodtrycket till i stort sett ingenting (det var vad doktorn sa efteråt… “du hade inget blodtryck”) och det blev världens pådrag med dropp och hela baletten. Hela kitet, liksom… Läkaren sa att jag hade skrämt upp honom rejält men han såg lugnare ut då blodtrycket gick över 100 genom… något.

Efteråt sa han att han trodde att allt berodde på att jag haft ett lågt blodsockervärde då jag kom till vårdcentralen på morgonen och att detta antagligen berodde på bantningen.

Leverfläckarna sitter kvar. Vi gör ett nytt försök efter Spanienresan. Eventuellt kommer jag att kunna få ta bort dem med laser, men då blir det till att betala själv eftersom landstinget inte hade avtal med någon sådan privat läkarpraktik. Han trodde dock inte att det var så dyrt, men mer än 150 kronor kostar det nog. Det var också vad dagens läkarbesök kostade. Man kan inte påstå att man får lite för pengarna…

Ursäkta bildkvaliteten… mobilkamera i lysrörsbelysning är inte optimalt.

Notera tungspateln som jag fick att röra om i kaffet med (mitt eget förslag då de glömde ta med sked).

Har lyckats boka in två otrevligheter dagarna efter varandra…

Måndag: då ska farbror doktorn karva bort väl valda delar av min ryggtavla. Det står “operation” på kallelsen, men det vete tusan om man kan kalla det för en operation… det är några leverfläckar på ryggen som jag inte når själv och som farbror doktorn därför sagt att han kan hjälpa mig att skära loss. Hoppas att han är stadig på handen och att han han hade bra betyg i syslöjd.

Tisdag: då ska det inte skäras hål utan letas hål. Dags för det årliga tandläkarbesöket, alltså. Jag fruktar alltid det värsta, både för tänderna och plånboken. Nu har jag inte ätit mycket godis sedan i början av december förra året, men det är inte säkert att det har hjälpt. Gamla lagningar kan vara luriga… plötsligt finns det en spricka mellan en gammal lagning och en tand och det är inte säkert att man märker av det. Det hände mig häromåret – då jag till slut kände lite ilningar var det för sent att laga och det blev en rotfyllning av det hela…

Håll tummarna!

Jag har en lysande varningslampa i bilen. SRS står det med stora, röda, irriterande bokstäver. Det har, enligt instruktionsboken, tydligen med krockkudden att göra.

Jag tror att den lilla killen (eller tjejen) som blåser upp krockkudden har tröttnat på att han (eller hon) aldrig får blåsa upp den. Han (eller hon) tycker att jag kör för säkert – jag har om en månad trots allt kört prickfritt i 25 år. Han eller hon har gett upp och rymt.

Att det är en liten kille eller en liten tjej som blåser upp krockkudden är jag säker på eftersom en stor kille eller tjej får inte plats inuti ratten.

Jag vill bara meddela att en SonyEricsson P1i mobiltelefon INTE klarar att tvättas i maskin på 40 grader. Den stendör. Så det så. Nu vet ni det och slipper testa själva.

De säger att ungdomar numera inte själva klarar av att hitta på något att sysselsätta sig med. Ni vet… ”vi har inget att göra för kommunen fixar ingen motorgård/klubblokal/skateboardramp”. Då är det kul att se bevis på motsatsen. Bevis på att det finns företagsamma ungdomar. Som igår kväll eller i natt! Då hade en eller flera ungdomar (jag tror inte det var vuxna) vält varenda soptunna i hela grannskapet!  Vad vackert det var att se alla dessa gröna soptunnor liggande på rygg, med locket öppet och soporna halvvägs utanför!

Vad skönt att det finns folk som inte nöjer sig med att sitta still och vänta på att någon ska få något att hända. Folk som själva ser till att saker händer.

Marcus ringde just till min mobil och berättade, i stimmet från en massa folk på McDonald’s, att han precis tappat sin första tand!

1 borta, 19 kvar! Snart kommer han att se ut som ett spjälstaket i munnen!

Marcus första inskickade tävlingsbidrag – och han vann! Det är min kille det!!!

Den 9 juli drog jag och Marcus iväg på en minisemester till Göteborg där vi skulle hälsa på farmor. Farmor brukar vara lockande nog, men det som lockade mest den här gången var nog det utlovade besöket på Liseberg. För att inte tala om att få åka spårvagn! Både Liseberg och att åter få åka spårvagn var något som Marcus hade väntat på länge!

Dagarna i Göteborg började med rätt så trist väder. Vi gjorde en tur in till stan där jag fick tag på en ny jacka och lite t-shirts, jag var med brorsan då han handlade elektronik till sina helikopterbyggen (radiostyrda grejer) men i övrigt umgicks vi mest i farmors lägenhet (kortspel, yatsy, godisätande, kaffedrickning, mer godis, middag, kvällsfika… jo, jag gick upp två kilo under de här dagarna).

På lördagen gjorde brorsan och jag en tur in till stan för att se någon film på Filmstaden Bergakungen, men det fanns inget kul att se så vi satte oss på ett café, drack kaffe och tittade på folk i stället. På hemvägen gjorde vi ett besök i gamla TV-huset som jag skrivit om tidigare. Den dagen hade jag ingen kamera med mig så efter Lisebergsbesöket på söndagen fick vi göra ett nytt besök där.

På Liseberg började vi med att åka Lisebergsbanan. Marcus ville verkligen åka den, men ju längre färden gick desto tystare blev han. Kanske var det lite, lite för häftigt… i övrigt så blev det en åktur i FlumeRide med mig och brorsan (jättekul), Kaninresan och Farfars Bil med farmor, Sagoslottet, Kållerado (Marcus skrattade så han kiknade då farmor blev blöt) och Lisebergstornet. Enda attraktionen jag åkte ensam var Balder (den är underbar och jag skulle, om det fanns ett sådant, kunna köpa ett dagskort med fritt åkande på bara den attraktionen). 11 negativa G på en dryg minut och en första backe som har en lutning på 70%!

Vi spelade på ett (nåja, flera) spelhjul och vid ett av hjulen bestämde Marcus att han skulle spela på nummer 20. Det var upptaget så han väntade tills det blev ledigt. Gissa vilket nummer som vann då? Enligt Marcus var detta det bästa med Liseberg – att han vann en giraff! Vi åt lunch på en trevlig restaurang och lite senare blev det våfflor!

På måndagen åkte jag och Marcus mot Rörviks camping i Hamburgsund där min vän Gunilla hade campat i husvagn sedan en månad tillbaka. Vi åkte via Torps köpcentrum i Uddevalla, där vi åt lunch. Jättegoda pannkakor enligt Marcus!

Det var jättetrevligt att träffa Gunilla igen, vi åt god mat och drack vin på kvällen och Marcus och Gunillas döttrar fann snart varandra och de kunde leka rätt så mycket på egen hand. På natten sov vi i Gunillas husvagn – sex personer i en vagn med plats för fem. Jag och Marcus låg i samma säng och i sängarna bredvid låg Gunillas döttrar. Alla barn pratade i sömnen och Marcus använde mig som klätterställning under natten så det blev inte så värst mycket sömn… fast vad gör det?

Både på måndagen och tisdagen blev det lite minigolf på banor som sett sina bästa dagar. Nåja, Marcus tycker det är kul att spela ändå.

På tisdagen åkte vi vidare till Therese i Lysekil där Pär och hans dotter Lea släppte in oss i lägenheten i väntan på att Therese skulle komma hem från jobbet. Vi gav oss ut på stan där vi åt middag på en pizzeria och efterrätt i form av glass på ett kafé. På kvällen blev det vin (igen) och Therese spelade gitarr och viftade med fötterna! Marcus och Lea planerade en föreställning som vi fick titta på framåt småtimmarna. Marcus hade skrivit ner ett manus som de försökte följa (se sista bilden) men eftersom båda började gapskratta varje gång de började sjunga så tror jag aldrig att de kom längre än till vers 1.

Efter frukost med Pär och Lea morgonen efter så gick jag och Marcus en sväng på stan innan vi åkte hem mot Arvika igen.

Att vänta på spårvagnen är nästan lika spännande som att åka den (tycker Marcus).

Det bästa med Liseberg – giraffvinsten!

Det här går lagom fort för farmor, tror jag…

Marcus och farmor är ute och åker…

Man blir hungrig på Liseberg! Kyckling med… citrontimjansås tror jag det var… och potatissallad gjord på färskpotatis. Supergott! Marcus åt köttbullar med god aptit!

På Torps köpcentrum utanför Uddevalla blev det pannkakor – aldrig fel. Själv åt jag pizzaslice!

Åh nej, han fotograferar mig!

I Lysekil åt vi jättegoda pizzor (det tyckte även måsarna som åt upp alla pizzaresterna på den här restaurangen).

Slurp! Hallon- och jordgubbsglass!

Tesa rockar loss med skönspel och skönsång, men…

…man kan inte spela gitarr utan att vifta med fötterna!

Marcus och Leas manus till uppträdandet på kvällen!

Fler bilder kommer (Hamburgsundbilderna ligger på den andra datorn).

Marcus och jag bor på en plats där husen ligger kring en gräs- och trädbevuxen yta. Där hade vi som bor runt ytan för några veckor sedan en grillfest. Tydligen ville Marcus fortsätta traditionen genom att arrangera en picnic med grannkompisen Erik, så igår åkte filten, drickan och smörgåsarna fram!

I söndags gjorde jag ett besök i det f d TV-huset i Göteborg – ett enormt hus som trots att det inte är jättegammalt rymmer massor av historia. All verksamhet har flyttat ut ur huset och man håller som bäst på att ta vara på det som går att återvinna innanför husets väggar. I stort sett alla former av ytskikt är borta, men det går fortfarande att se spår av det som varit. Huset var omgärdat av byggstaket, men det var inte särskilt tätt och man kunde i stort sett kliva rakt in. Huset var som ett såll – gick man inte in genom entrén så gjorde man det genom valfritt fönster. På egen risk, förstås, för särskilt lagligt var det antagligen inte. Ändå… jag var bara tvungen för jag älskar sådana här platser. Platser där alla människor försvunnit, men där man ändå känner att de varit närvarande. Tänk på alla människor som arbetat här… alla samtal som förts, alla berättelser som berättats, alla möten som ägt rum mellan människor. Tänk på all kultur som producerats. All kreativitet som spirat och blommat…

I utrymmena där all dekor gjordes hade någon som jobbat där skrivit “34 år av mitt liv!!” på en vägg. För den personen och många andra som jobbat i TV-huset måste det kännas som att man river platsen där stora delar av livet ägde rum.

När jag går runt i TV-huset hör jag vatten som porlar lite varstans. Det regnar in. I ena änden av byggnaden har ett gäng killar samlats för att skjuta paintball i lokalerna och det smäller runt omkring mig… det finns inte mycket tid att fotografera. Inget lugn. Ändå hann jag få några bilder. Den första kommer här. Kanske kommer det fler senare.

…smultron blir rätt mycket om man häller upp dem på en assiett!

…kan vara av två typer. Det kan vara den otrevliga invärtesvarianten som jag drabbades av efter gårdsfesten som vi hade här i kvarteret i går kväll (utlöses till exempel av grillad mat och chilikryddad potatissallad som sköljs ned med ett försvarligt antal öl, whiskeycentilitrar, shotar och snapsar). Det kan också vara den charmiga utvärtesvarianten som drabbade Marcus idag. Marcus får nämligen halsbränna då solen skiner på honom så att hans nacke blir varm.