Kvinnan: – Jag fick den i julklapp. Ser du vad det är?  Nemi:  – En rysk horuniform?

Serien Nemi av Lise Myhre är en favorit; jag gillar även Sara Granér.

Klikk på bildet for å sjekke utlånsstatus og reservere denne tegneserien.

For å lese mer om Sara Granér kan du sjekke ut SerieWikin. Du kan også lese en anmeldelse av denne serien hos Dagens Nyheter.

Ett helt seriealbum om alkohol och droger – hur kul kan det vara egentligen? Ganska kul faktiskt.

I det hyfsat nyutkomna albumet Tilt samsas ett antal serietecknare, alla med sina perspektiv på temat. Här blandas högt och lågt, skoj och allvar, svart humor med något ljusare sådan. Ett par av serierna tillför kanske inte så mycket till samlingen, de lämnar mest läsaren med ett “Jaha, och?!”. Men flera av dem är riktiga guldkorn, som t ex Sara Granérs färgsprakande bilder. I min värld är också Nina Hemmingssons rutor redan moderna klassiker. Jag har skrivit om henne förut och kommer säkert ha anledning att tjata om henne igen.

Tilt är också tänkt att kunna fungera som diskussionsunderlag i ungdomsgrupper, skolor mm och det finns en handledning för det syftet här. Men bli inte avskräckta nu, albumet går jättebra att läsa som det är, bara för att det är viktiga och roliga serier.

Lagom till höstens bokmässa i Göteborg kommer också, enligt förlaget, Tilt nr 2.

Finns boken inne på biblioteket?

/Johanna

Fan av John Ajvide Lindqvist? Liker du svenske tegneserier? Da bør du sjekke ut nummer 95 av antologien Galago.

Mobbing, pubertet, horror og barns evige ondskap står igjen sentralt når Sveriges horrormester John Ajvide Lindqvist (La den rette komme inn) dukker opp med den illustrerte novellen «Fulet» i den svenske tegneserieantologien Galago. En godbit for fansen, men resten av pakka er ikke dum den heller.

Galago er Sveriges svar på Norges Fidus og Forresten, et hjem og fristed for både etablerte serieskapere og fremadstormende talenter. I 2009s første nummer har redaksjonen gått vekk fra et omfangsrikt bokformat til fordel for et tynnere (fortsatt 100 sider da) tidsskriftformat. Det er akkurat som Forresten, hvis du kjenner den blekka, selv om de varsler ny layout fra sitt kommende vårnummer (går de for bokformatet?).

Anyway, blekka byr på langt mer enn Lindqvist. Tegneserier fra svenske storheter som Lars Sjunnesson, Liv Strömquist, Henrik Bromander og Sara Granér, tekster av Joakim Pirinen og Nina Sundberg, samt intervjuer med forfatteren Per Thörn og den amerikanske indie-yndlingen Jeffrey Brown (som også bidrar med serien «Cat Power räddade mitt liv») . Fortsatt ikke fornøyd? Hva med Coco Moodyssons utklippsdukker av The Cures Robert Smith og fruen Mary Poole-Smith?

En ytterst märklig händelse under dagen. Serieveckan på Göteborgs Stadsbibliotek. Föredrag skall hållas av två kända svenska serietecknare. Det skall projiceras upp bilder på en vit duk. Ett problem: Den bärbara som skulle användas vid tillfället har blivit stulen och den extra insatta vill bara inte komma överens med livet.

Ovetande om detta blir jag uppjagad utav två bibliotekarier som försöker lösa problemet. Lyckligtvis har jag min laptop med mig, olyckligtvis måste jag själv använda den i ett möte som börjar snart. Kanske trots allt att den olyckliga datorn hinner muntra upp sig..? Så blir aldrig fallet och när bibliotekarierna dyker upp hos mig en andra gång tvekar jag inte.

Alltså, jag drar fram min gamla laptop som är fullt dekorerad av klistermärken föreställande hundvalpar och kattungar. Okej, kanske inte så farligt eftersom den inte syns så mycket.Datorn gör sina vanliga skumheter som den alltid gör när den starta, ställer om grafikinställningar så att allt blir pixligt och sen laggar den totalt en stund när de öppnar utforskaren.Varför defragmenterade jag inte hårddisken? Det roliga dock ligger i att hur hela skrivbordet med tillhörande mappar och diverse projiceras upp på en vit duk som den redan nedslagna publiken ser på. Filnamn som “Ulf är söt” och “Päronslafsvampyr” är väl synliga och utplacerade lite överallt, samt min lite smått groteska bild på Bela Lugosi som jag har som användarbild för datorn :p Tur iallafall att skrivbordsbakgrunden var fina bilden från Secret of Mana. Mer tokigheter kanske hade vart för mycket… Jag har haft svårt för att hålla mig för skratt resten av dagen. ^^

090327
Just det ja! Jag glömde nämna hur jag, under tiden när jag satt på mötet, oroade mig så hemskt mycket för ännu en pinsam situation i form av min skärmsläckare. En stor glittrig text bestående av meningen “Ulf är snygg” snurrar runt på skärmen när skärmsläcakren är igång, och inte nog med det är denna lösenordsskyddad och leder då vidare till inloggningsskärmen med Bela Lugosi och “päronslafsvampyr” som användare. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig hur den stackars personalen förbarmade sig över den snurrande texten “Ulf är snygg” medans de försöker knäcka lösenordet för att kunna fortsätta en avbruten föreläsning. Tack och lov hände aldrig detta

Vi har tidigare skrivit massor om serier på den här bloggen och det kommer vi förmodligen fortsätta med. Det händer helt enkelt för mycket spännande: nya böcker och nya författare. Här kommer ett axplock av det senaste vi införskaffat till biblioteken i Botkyrka:

Jan Lööfs serier volym 1.

Jan Lööf känner jag själv bäst till som barnboksförfattare så jag blev hur glad som helst när jag förstod att han har givit ut en hel del seriealbum också. I Jan Lööfs serier volym 1 är den första av flera volymer som kommer att samla hans olika serier om karaktärerna Ville och Felix. Det roligaste är nästan sidokaraktärerna: Olof Palme och kungen (!) som ofta spelar viktiga roller i serien om Ville.

Finns Jan Lööfs serier vol. 1 inne på biblioteket?

Sara Granér: Det är bara lite aids.

För oss som brukar läsa seriemagasinet GALAGO är Sara Granér ett välbekant namn. En del kallar henne ett geni. Jag vet inte riktigt vad det innebär att vara ett geni egentligen men Sara Granér är riktigt riktigt bra. Absurdistiska och mörka bilder och texter som ofta involverar djur eller barn eller någon slags blandning. Sara Granér är inte snäll eller gullig som vissa andra serietecknare kan vara utan är bara rå och cynisk. Hon är även väldigt observant på företeelser i samhället och samtiden, något som tilltalar mig (och borde tilltala dig också). Rekommenderas.

Finns Sara Granérs Det är bara lite aids inne på biblioteket?

Tobias

Så är det slut på den här månaden, september.

Det har varit en månad när det hänt mycket och hösten kommit igång. Malmö och Göteborg har jag hunnit besöka och att åka bort är alltid skoj, men även ack så skönt att komma hem.

Att det blir oktober betyder också att kommunalvalet närmar sig än mer. Vi, ÅGV-kandidaterna, börjar så småningom få koll på flygblad och dylikt. Förra torsdagen var jag tillsammans med Janna Rancken (som inte tänker rösta i kommunalvalet om hon inte blir verkligt övetygad om motsatsen) och SFP:s Saku Rantanen med i Radio Extrems Kandidatkatalysator i programmet Pravda. Det finns ännu någon tid att avlyssna på Arenan på Yle-sidorna. Några torsdagar framöver, klockan 12, kommer liknande debatter att sändas. Alltid enligt konceptet en person som skall ställa knepiga frågor till och diskutera med två kandidater, en som de kunde tänkas rösta på och en som de inte vill rösta på.

I övrigt gäller det att hålla ögonen öppna och kolla in kommunalvalskandidater extra noga, på nätet och i tidningar och i verkliga livet.

Och ja, mitt kandidatnummer är 99. Så där som Wayne Gretzky, 99-flake (glass) och året då jag skrev studenten, etc.

I dag irriterade jag mig åter en gång på cykelvägarna här i Åbo. Smala och än mer farligt när cyklister i båda riktningarna trängs på dessa smala cykelvägar.

Dagens kom ihåg: Cykelhjälmen!

Dagens serietips: Sara Granérs serier!

Det är för sent för kaffe den här tiden på kvällen, men bilden visar en kopp jag drack medan jag, för någon vecka sedan, läste en recension av Bruno K. Öijers senaste bok Svart som silver. Just nu läser jag själva boken.

Upp-och-ner-vända världen, nu. Igår fick Låtsasbrorsan sin vårdnadstvistsdom och det han var allra mest rädd för har hänt – nämligen att nämnden har vänt på domen sedan sist. Istället för att han har barnen 70-30 ska han nu ha ena barnet 50-50 (för att han är gammal nog att bestämma själv eller åtminstone bli lyssnad på) och det andra 30-70. Från att alltså ha varit huvudsaklig vårdnadshavare blir han nu pappan som har sin lilltjej fem dagar av fjorton. Hur det ens är möjligt övergår mitt förstånd, hur man i rätten kan bestämma att en förälder inte är så lämplig för att sedan bestämma att det är precis tvärtom? Låtsasbrorsan gråter och har ingen aning om hur man gör för att inte sakna ihjäl sig efter sitt barn. Vännerna och hans familj sitter stumma runt omkring och bara fattar helt enkelt ingenting.

Är den gamla uppfattningen att en mamma, oavsett hur hon är, är bäst för barnen fortfarande så levande? Trots att det här fallet är ett klockrent fall av en pappa som är bättre lämpad att vara förälder? Jag nickade och suckade när jag läste “Bitterfittan”, håller med om allt skit man som kvinna blir pådyvlad, men varför finns det inga rasande människor på barrikaderna som påpekar att en pappa som VILL ta hand om sina barn och dessutom inte har några psykiska problem, det borde väl vara helt topp? Det är väl det vi strävar efter?

Låtsasbrorsan ska överklaga och farsen fortsätter. Under tiden ska ungarna tvingas flytta till nya skolor i mammans nya hemstad tre veckor innan sommarlovet och fortfarande inte veta vad som är vad i tillvaron. Det är så dumt så klockorna stannar.

Och jag har inte sovit något vidare i natt. Hela situationen med en Gift Man i närheten äter ju också på mig. Min terapeut tycker att jag är egoistisk i förhållande till honom eftersom jag sade att jag svarar på hans mail för att jag vill veta var jag själv står i förhållande till mina egna känslor, hur mycket jag klarar av att hantera och vad jag alls känner längre, på riktigt och inte i den gamla fantasin. Hon tycker att det ställer till det för oss båda och att jag som sagt är egoistisk i det. Fantastiskt. Dessutom tycker hon att jag är som en romantisk tonåring för att jag vill bli riktigt kär, inte bara “ha” någon. Jag förstår att hennes resonemang säkert är mer nyanserat än så men det är vad jag hör henne säga och jag fattar inte. Jag inser att man går i terapi för att man tror på människans möjlighet till förändring, men vissa saker tror jag handlar om ens själ och den man i grund och botten är. Jag är en romantiker. Jag vill bli tok-kär, annars kan det lika gärna vara. Vardagen kommer ju i alla fall så småningom, och att börja med vardag, där jag vill våga flyga och mannen bredvid mig säger “Nej, det går ju inte, vi ska till Lysekil över helgen” kan jag inte se hur det skulle kunna fungera. Jag förstår inte hur jag skulle kunna bli kär i en sådan man. En som säger “Absolut! Vi flyger och ser vart vi hamnar!” är en helt annan sak. Om vi landar i Lysekil då så är det helt okej. Det finns en sida av mig som är otroligt praktisk och gillar att planera och fixa och styra upp. Men den sidan får inte vara sidan som styr känslolivet, jag vill inte välja en man för att han liksom passar bra och verkar stabil. Jag vill vara så kär att jag bara vill skratta när jag ser mannen ifråga.

Hur jag ska få ihop livet är en underlig fråga utan svar.

Idag har ett återkommande tema - De Som Inte Borde Varit Föräldrar. Låtsasbrorsan har ett X-monster tillika mor till hans barn som nu för tredje gången på två år överklagar ett vårdnadsbeslut som är – ovanligt nog – taget till hans fördel. Låtsasbrorsan är inte bara en superpolare, han är också en superfarsa. Den där farsan som alltid har funnits där för sina ungar, som gräddar pannkakor med schvung, hittar på piratsånger, blir arg när det behövs, ber om ursäkt och pratar om det, väljer familjen framför karriären och är bra på vardag. X-monstret är inte riktigt psykiskt stabil och det är tveklöst synd om henne. Men eftersom hon uppför sig som ett as är det svårt att tycka synd om henne, särskilt när man står bredvid en Låtsasbrorsa som gråter av trötthet eftersom han är rädd att barnen ska fara illa. X-monstret har slagit rekord i skitig skilsmässa. Hon har till exempel polisanmält Låtsasbrorsan för påhittade hot, påstår att han är alkoholist och aggressiv, att barnen och hon själv är rädda för honom, vilket har utretts och avfärdats som de lögner de är men slitit hårt på Låtsasbrorsan, givetvis. Samtidigt har X-monstret fluktuerat kraftigt i vad hon vill med sina barn, periodvis vill hon ha hela vårdnaden och periodvis vill hon inte ha barnen alls eftersom hon “inte orkar” och hon har helt brutit kontakten med sin äldsta dotter, som inte är Låtsasbrorsans biologiska men som ändå söker sig till honom för stöd och hjälp och han tar sig an henne. För hon behöver en förälder och har ingen. Visst, jag är partisk. Men jag tycker också att det är ganska uppenbart att Låtsasbrorsan älskar och månar om sina barn på ett sätt som X-monstret inte gör. Till exempel har han, trots hela hennes skitighet varit enormt noga med att aldrig snacka skit om henne inför barnen, för som han säger “det är deras mamma. De måste ju få älska sin mamma.” Hon är inte lika hänsynsfull, om ni inte redan gissat det. Nästa vecka är det dags för rättegång igen och han är nervös och sammanbiten, för till och med hans advokat erkänner att trots att han redan vunnit två gånger finns det inga garantier.

Sedan Fideli, som har en far som är ett skämt. En far som är ett förvuxet narcissistiskt barn som aldrig har funnits där för henne mer än för att tala om hur lite hon kan hoppas på livet. Själv är han grandios och beskriver sig som en levnadskonstnär. En levnadskonstnär som inte kan låta sina barnbarn sjunga de julvisor de själva vill, utan sjunger de inte sångerna han har bestämt i den ordning han bestämt lämnar han julfesten, arg och kränkt. Densamme hade heller inte vett nog att vara stolt och glad när Fideli antagits till teaterhögskolan som en av över tusen sökande till tio platser, utan talade om för henne att hon ju inte ska tro att hon får jobb, utan att hon kanske kommer att kunna arbeta som personlig utvecklare på något företag. Sedan hade han inte tid att prata med henne längre för att han skulle äta frukt. Det låter som humor, men det är det verkligen inte.

Min far är död. Och utan att gå närmare in på detaljer har jag aldrig saknat honom. Det låter inte ens som humor, tyvärr.

Jag är så jävla trött på pissiga föräldrar. De är så förfärligt många. Och det som de allra värsta har gemensamt, det är att de är övertygade om att de är förträffliga och tar toppenhand om sina barn. Men de där som faktiskt är bra föräldrar, de är medvetna om att deras barn är små och sköra och har stora behov. Behov av gränser och stabilitet och bekräftelse och kärlek, alltid denna kärlek som de inte ska behöva förtjäna. Och det gör att bra föräldrar ofta tror att de inte är särskilt bra föräldrar eftersom de känner att de inte räcker till hur mycket de än försöker och hur mycket de än vill. Men bara det betyder oftast att de är bra nog. Det är de där andra jag är så jävla trött på. De där som trodde att barnen var till för deras behovsfyllnad och inte tvärtom. Som inte ville acceptera att det här med att skaffa barn inte är något som gör ens liv fullkomligt och magnifikt utan är prövande och hårt och ansvarsfyllt och något man absolut aldrig får backa från. Hur tänkte de? För det är ju först när man lever upp till sin del som man har rätt att få den där totala tilliten barn skänker sina föräldrar, det är först då man har rätt att vara så älskad som man blir av sina barn oavsett vad man gör med dem. Vi har alla älskat våra föräldrar, älskat dem desperat och lojalt. Åtminstone tills vi blev vuxna nog att förstå bättre. Och i vissa fall blev vi vuxna nog alldeles för tidigt.

Världen är ett farligt ställe för en liten unge med skrubbsår på knäna. Särskilt om ingen blåser och kramar. Världen är tillräckligt farlig för oss stora med okramade ungar på insidan. Så krama ungarna för fan. Hårt.