Det är lugnt. Du behöver inte oroa dig.

Det finns mycket som verkar skrämma svenska och europeiska medborgare nuförtiden. Det finns en rörelse som vill skapa oreda och förstöra den parlamentariska processen. Det sägs att vi kommer bli avlyssnade, registrerade och övervakade konstant. Men det stämmer ju inte!

Det är bara brottslingar och terrorister som vi ska fånga. Vanliga medborgare har ju faktiskt ingenting att dölja om de inte gjort några fel. Vem tror på allvar att någon på FRA kommer titta vad, t.ex, deras första kärlek sysslar med nu, genom att gå igenom den trafik som samlas in vid det som kallas “metodutveckling”? Och varför skulle företag som Telenor eller Comhem ha något intresse av att se vad för siter du är inne på eller vilka sms du skickat? Anledning till att vi vill lyssna på kabeltrafiken över Sveriges gränser är ju att vi vill fånga terrorister! Och att vi vill att ISPer och mobiloperatörer ska spara information är ju för att hitta organiserad brottslighet och pedofiler. Du kommer inte råka illa ut om du inte har något att dölja.

Nej, all den här hysterin är omotiverad. Staten är ju folkvald! Vi för fram folkets åsikt.

Så sluta nu att ställa er i vägen. Vi vet vad vi gör. Allt kommer gå mycket smidigare om vi bara får arbeta ifred. Hur hade du känt om någon kom och skrek på dig och skickade arga mail till ditt jobb? Det hade väl inte varit så bra för produktiviteten?

Vi vill dig inget ont! Faktiskt!

Så sluta nu att gnälla och arbeta med oss istället.

Oroa dig inte, allt är lugnt, vi har koll.

Allt är i sin ordning…

Uppdatering. Inspirationen:

Tage Danielsson. Finns det någon bättre monolog än denna?

Om sannolikhet. (Av någon outgrundlig anledning gick det inte att bädda in videon här….   så följ länken)

Jag vet! Har inte ett skit med knallelivet att göra. Om man inte pratar sannolikhet och väder…försäljning….huruvida man ska stöta på nån idiot till kund…. etc etc. Håll till godo!

På väg till skolan läser jag idag i Metro om hur posten blivit en stor distributör av droger. Framför allt är det unga som på detta sätt får tillgång till droger på detta sätt, något som är oroande då enkelheten rimligtvis gör att fler ungdomar prövar på dessa tyngre droger. Sen tidigare vet vi posten även används för att leverera så kallade lagliga droger, det vill säga preparat som ännu inte hunnit narkotika klassas. Steget från laglig drog till olaglig är inte så stort och när tillvägagångssättet för att införskaffa preparaten är densamma är det lätt att ta klivet.

Postens distributionssystem har sen tidigare också används för diverse terrorist attentat. Mest välkänt är säkerligen Antrax breven som spreds i USA. Även om brev inte innehöll bakteriesporer så skapade dessa brev obehag och rädsla. Mer klassisk form av terror har utövats genom brevbomber, ett terrorredskap som används enda sedan postens införande och förekom i Sverige första gången redan 1904.

Att brev används till dessa illegala aktiviteter är en följd av anonymiteten som avsändaren åtnjuter och det faktum att ingen kontroll av innehållet sker. Så förutom som distributionsväg för droger och terror så används brev även för att framföra anonyma hot.

Detta anonyma och oövervakade brev skickande är därmed ett hot mot både demokratin och ungdomen. Åtgärder måste därför tas för att öka trygghet och säkerhet samt förhindra detta illegalt användande av posten. Lösningen står att finna i de åtgärder som redan tagits för att öka trygghet och säkerhet på nätet och vid användande av digital kommunikation. I likhet med datalagringsdirektiet bör även avsändare och mottagare av samtliga brev lagras. Lämpligen genom att avskaffa postlådor och låta all inlämnande av brev ske hos postens ombud, för att skicka brev behövs då legitimation visas och avsändarens personnummer skrivs på utsidan av brevet. Centralt lagras sedan avsändare och mottagare i ett register. Här kan också samtliga brev röntgas och alla misstänkta paket öppnas och undersökas. Genom en civil rättslig process bör intressenter kunna begära ut information om avsändare och mottagare i de fall någon lag brutits.

När vi redan har vidtagit mått och steg för att säkra nationens säkerhet genom FRA och Datalagringsdirektivet, och skyddat ungdomen från det olagliga piratkopierandets gissel genom IPRED är det nu dags att ta nästa logiska steg i trygghet och säkerhetens namn.

Hei,

Ma tean, ma tean- see on juba minu ei-ta-mitme postitus täna, aga ma ei saa sinna midagi teha kui ma leian netist lehekülje, kus õpetatakse sarkasmi ära tundma. See on lihtsalt parim eales! Duh… mitte, et ma seda ise vajaksin.

On olemas kahjuks inimesi, kes ei mõista seda… või ei saa aru kui nende pihta sarkasmi pillutakse. Niisiis otsustasin vaesekeste piinadele lõpu teha, sest ilmselgelt ma armastan sarkasmi. Ja ausalt öeldes ma ei valeta seda öeldes. Ometigi ma ise ei oska seda pilduda, sest mul jääb intelligentsist veidi puudu… Niisiis, minu väide eelmises postituses, et ma armastan ennast, ei pea ilmselgelt paika. Sarkasm on selline asi, et selle mõistmiseks ei pea geenius olema, aga selle mitte-mõistmiseks peab idioot olema. Ja, et maailmas (ja selle alla ma mõtlen blogimaailma) vähendada idiootide arvu, siis ma toon teieni kerge sarkasmi õpetuse (jah, see on ingliskeelne, aga nii intelligentsed võiksid blogipidajad ikka olla, et osata inglise keelt, juudas…, eks?):

How to Tell if Someone Is Being Sarcastic

Steps:

Most of the time, people will change the tone of their voice when they are being sarcastic.

Listen for a flat, uncaring tone, or an overly-emotional tone.

Try looking for extra emphasis on one or two words, like the word “The” can be said like the, or with the E sound at the end.

Watch for these words; like, well, the, and, sure, etc. Someone may say the word longer than they would normally in a normal conversation.

Try listening for words like, “yeah, uh-huh, sure,” and, “as if.”

If whatever they’re saying sounds outrageous, they may be sarcastic.

If none of these steps work, then you are dealing with a master of sarcasm. Take whatever they say with a grain of salt.

Look out on the internet as well. People who are being sarcastic on the internet (could be considered trolling) are usually clearly sarcastic. Always look for stupidity in others’ posts.

Tips:

If you really have trouble, just ask if they were joking.

If you are fed up with sarcasm, be sarcastic back to them.

Also trying having the sarcastic person give a signal letting you know they are being sarcastic. Example: have them say “Ding!” everytime they make a sarcastic comment.

Warnings:

As stated previously, watch out for sarcasm masters.

Don’t believe everything the person is saying. Some “masters” will sneak sarcasm into normal conversation.

Allikas: Wikihow

Huvitav, kas on veel inimesi, kes seda ei mõista…? Mitte, et mul mitte-mõistjate vastu midagi oleks, ausalt.

Ahjaa, rääkides idiootidest: ma olen ise ka üks. Aga see-eest uhke idioot… vahin oma pilte fotoblogist. Lihtsalt ei suuda ära imestada kui kenad pildid mul eelmisel korral tulid!:)

Aa, ja täna on minu päev- telekast tuli 2 Gossip Girl‘i osa… järjest! Piduuuu!

Ja tervitaksin ka veel Preilnat, kes teatas just, et ta ei pea terve aasta koolis käima… kena, mina pean käima terve aasta ja tegema veel eksamid ka. Life is unfair…

Olge siis sarkasmiga ettevaatlikud- võite ära armuda!;)

The bitch has left the building! Xo Xo….

I know there’s always some things that one wishes one could change about ones partner, even if it’s pointless och unnecessary because you fell for the person. That is, both their strengths and their weaknesses, and “god” knows I have quite a fwe weaknesses myself that my significant other has to deal with.

And such is the deal with my significant. He’s wonderful. He deals with my depressions and mood swings, how easily I get bored and restless, my patronising, the fact that I don’t want sex anywhere as close as often as he does and I don’t know what else.

What weaknesses are worth dealing with and what’s not? Because some of those are huge for him to deal with.  There are two things I actually find downright ugly about him you see. His sarcasm and his need of control. It drives me nuts and it gets me in a bad mood. I actualy fall out of love a little bit when this sides come out too much. Is that bad of me? I like everything else about the package that makes him. Or atleast, the other wrongs I just don’t care about.

My theory is that both good and bad sides need to be accepted… but where adn how does one draw the line?

Inte “min” serie, men jag växte upp med den på ZTV. The Kids in the Hall var mina hjältar, och de var kanadensare. De krossade folks huvuden och hade långa monologer om ingenting. En massa crossdressing och löjlig humor.

Särskilt huvudkrossandet har jag tagit till mig.

Briljant sketch om sarkasm! Känner igen mig och Hanna håller nog med. =D

en till sarkastisk sketch med Matthew Perry.

Nu är den här. Det är bara att titta ut genom fönstret. Kallt och regnigt. Känns det igen – semestern alltså? Jag tänker varje år att jag ska ta semester i maj eller i augusti – september, men likafullt anpassar man sig efter vad som anses normalt och är tradition. Fast för mig så blir det i varje fall en nyhet med denna semesterperiod. Vi ska ha barn i juli om allt går bra. I ljuset från det så spelar det ingen roll hur semestern blir, inget kan toppa det ändå.

Vill skriva mer seriösa inlägg. Det är de enligt statistiken som eftersöks mest. Har funderat på att flytta dem till en egen sida i bloggen, men kategorier eller etiketter borde ju fungera tillräckligt för att söka fram dem. Tyvärr kan jag inte rå för att sinnesstämningen är skiftande och att jag ibland även kastar in ett och annat inlägg som inte tillför speciellt mycket.

Dock tycker jag att en blogg bör vara någorlunda lättsam och tillgänglig. Man ska inte räkna med att läsaren orkar ta sig igenom en avhandling eller en längre uppsats genom detta media. Söker man verklig fördjupning passar nog fortfarande boken eller rapporten bäst.

Apropå humor så förstår jag inte varför, men jag verkar hitta flest kvinnliga bloggare som jag läser. (Detsamma gäller faktiskt även för löpare. Måtte jag inte vara gubbsjuk bara…) Men, för att först ta humoristerna. Jag tycker att kvinnorna är roligare och är fyndigare och har en helt annan självdistans eller självsäkerhet som gör att de kan driva med sig själva. Vi killar verkar vara mer för att dra raka skämt. Annars blir vi oftast resonerande eller för logiska resonemang där vi försöker att överbevisa något – mer sarkastiska eller spydiga. Kvinnorna har en sorts skarpsynt ironi som man ibland får tänka till en gång extra över för att inse träffsäkerheten i kommentaren.  Fast som oftast så skrattar den bäst som kan skratta åt sig själv och det är verkligen befriande att kunna läsa om någon som är så säker i sitt jag att driften med det egna jaget inte (trots att det är självutlämnade) sänker personens status utan snarare höjer den. Har för att ge några exempel den sista tiden följt dessa bloggar då de har gett mig en del goda skratt. En tuff tjej med en ganska rå humor hittar du på Pubes blogg, och en tjej med självdistans och vitalitet hittar du på Burriburr.se, och slutligen en tjej med lättsamhet och träffsäkra kommentarer på Egoinas blogg.

Samma analogi som ovan kan jag tydligt se i de löparbloggar jag följer. Killarna skriver ner tider i prydliga tabeller och radar upp träningspassen efter varandra, medan tjejerna skriver om upplevelsen av passet och peppar kompisarna med positiva kommentaren, vilket för mig blir betydligt mer intressant och levande att läsa.

P.S Som med allt annat så finns det alltid goda undantag. Har du tips så får du gärna kommentarera dina rekommendationer.

Lennart Svensson (född 1965) är författare bl. a. till Den musiske matlagaren (2007), Eld och rörelse (noveller, 2007), och Antropolis (roman, 2009). Vi lärde känna varandra tack vare gemensamma intressen inom bloggosfären; och numera är LS tack vare sina kommentarer en ständigt återkommande profil här på Marmeladkungen. Och hans kunskap om (något obskyr) litteratur som han närmast dagligen nyttjar upphör på bloggen Svensson-galaxen åtminstone inte att förvåna mig.

Novellsamlingen Eld och rörelse har undertecknad recenserat här; en recension vari jag påpekar att titelnovellen/kortromanen Eld och Rörelse, med rätt redaktör och förlag, skulle kunna bli en verklig klassiker. För i nutida Sverige finner jag knappast något med mer kafkaisk essens, sådan mystiscism och berättarglädje som i denna berättelse – där man vare sig får svar, eller ens frågor… och vars slut dessutom är överraskande…

När jag erhöll novellsamlingen ifråga fattade jag snart tycke för Lennarts okonventionella författarstil, vilken jag särskilt anser framhålls i den novell jag nu publicerar: en fantasynovell med inslag av de flesta genrer. För det rör sig om gränsöverskridande humor, ironi, cynism, sarkasm, tja, en historia med mycken teosofi och filosofi – men kanske främst av allt uppskattar jag nyttjandet av en tidsmixtur; vilket fungerar – författaren överskrider gränserna för litteratur enligt gängse normer. Således är detta en novell som förtjänar spridning.

Och jag och Lennart kom snart överens om att denna min favorit bland de kortare novellerna i novellsamlingen, i en något reviderad version, skulle komma att publiceras här på Marmeladkungen, varför jag nu köpt in den hit (och, jo, visst har jag betalat för novellen ifråga) för Marmeladkungens läsares skull.

Så - tills Marmeladkungen delas upp i blogg respektive tidskrift - håll nu till godo med lite verkligt annorlunda fantastisk litteratur…!

—————-

RIDDAREN, DJÄVULEN OCH DÖDEN

Av: Lennart Svensson

1.

Två knektar red en gång fram i en solskimrande lövskog; medeltida legosoldater, herrelösa riddare, europeiska ronin. De var vapenbröder, kamrater som delade vått och torrt. Den ene, som hette Gibichungen men som brukade kallas Gibi var klädd i lädertröja med nitar och läderhuva, sa nu till den andre:

“Simon. Tror du vi kan få någon lönande tjänst snart?”

“Kanske”, sa kamraten sammanbitet. Dennes namn var Simon le Bon. Han var klädd i svart vapenrock och kyrass varför han även var känd som Den svarte riddaren. “Men”, fortsatte han, “varför måste den vara lönande? Är inte striden sin egen belöning?”

“Det där har jag aldrig förstått”, sa Gibi. “Jag strider för något, vare sig det är gods och guld, vin och kvinnor, ära och berömmelse. Du däremot tycks nöja dig med striden i sig. Det är för mig absurt.”

“Men du förstår inte, sa le Bon “Jag älskar att strida helt enkelt. Jag till och med drömmer om att dö i strid, gör aldrig du det?”

“Nja… Nog är jag beredd att dö. Men strida för att dö, enbart för att dö? Jag har inte nått det stadiet än…”

Mer blev inte sagt just då, för rätt vad det var kom de till en glänta där det redan stod två andra figurer. Den ene var lång och stilig, klädd i rödfodrad slängkappa och kortklippt skägg och uppskruvade ögonbryn – vilket gav honom en eldfängd uppsyn. Detta var ingen mindre än Djävulen. Den andre var Talemyr, Fans adjutant: en något kortare man med byråkratutseende som bar en nyckel i en kedja av guld runt halsen och var iförd grön sammetsbasker, mantel, knäbyxor och skor med spännen.

(Bilden t. h.: Dürers etsning med samma namn som novellen: Knight, Death and the Devil – författarens inspiration till novellen).

2.

Simon och Gibi satt av. Man presenterade sig. Sedan vände sig Fan till den förre och sa:

“Simon le Bon, svarte riddare! Jag vill att du finner Den Heliga Graal åt mig.”

“Jaså, varför jag?” sa denne.

“För att du är en modig man.”

“Hm, det är jag kanske. Men bör det inte i fall som dessa vara en person ‘utan tadel och fruktan’? Utan fruktan är jag nog, men knappast utan tadel.”

“Nej, förvisso. Men jag har bett många ädla riddare att utföra dådet, men ingen har lyckats. De tycks sakna det där lilla extra, den där – om utrycket tillåts – djävlaranamma som behövs. Du, svarte riddare, är visserligen inget sedvanligt ideal, men du är heller ingen barbar.”

“Men vad ska du ha Graalen till då?”

“Jag ska ta den med mig till himlen för att få förlåtelse av min far. Gud.”

Riddaren trodde knappt sina öron, men när han granskade Fans fysionomi lite närmare anades där en strimma av uppgivenhet och ånger. ‘När Fan blir gammal… ‘

“Så du har tröttnat på alltsammans?”

“Ja. Jag vill tillbaka till himlen. Med kalken med min broders blod som försoningsgåva.”

“Är Jesus din bror?”

“Ja, sa den andre, vi skapades båda av Gud fader, arla i urtid.”

“Men är inte Jesus Guds enfödde son?”

“Nej, det är en missuppfattning. Och både jag och Jesus har syskon ska du veta.”

Simon sneglade på adjutanten Talemyr, som vid åhörandet av det hela visade en sur min.

“Vad är det med dig då?” sa Simon.

“Med mig? Förstår du inte?” sa adjutanten. “Om vår Lucifer återvänder till himlen blir jag ju arbetslös. I värsta fall upphör jorden att finnas till, och allt återlöses. Alla emanationer, allt som är skapat återgår till den högsta verkligheten – Gud.”

“Men det är väl bra?”

“Är det? Vill du att jorden slutar finnas till, att även du blir en salig ande som återvänder till himlen?”

“Kanske inte. Jag är nog inte redo för frälsning än.”

“Men tänker du utföra uppdraget då?” bröt Fan in.

“Ja”, sa riddaren Simon. “Vad är det man säger i arbetslivet: ‘Jag ser det som en utmaning’. Ja, jag ska utföra uppdraget.’”

“Gott”, sa Fan, “jag visste att du inte skulle svika mig. Folk som ni gillar ju att få uppgifter att lösa. Ni ’söker vila i handling’, är det inte så?”

“Jodå, det var ganska träffande”, sa riddaren. “Men apropå uppdraget så kommer jag att göra det på mina villkor. Jag ska utföra det när jag får tid helt enkelt, när jag är lite ‘in between jobs’ eller så.”

“Gott och väl”, sa Fan.”Jag har tid att vänta, jag har hela evigheten på mig!”

“Och jag vill inte ha betalt; ty jag ser uppdraget som sin egen belöning, på samma sätt som striden är sin egen belöning.”

Fan nickade.

“Och jag får väl ta min kamrat med mig?” sa Simon och pekade på Gibichungen.

“Visst”, sa Fan.

Och utan större ceremonier skildes man; Simon le Bon och Gibi red iväg åt sitt håll.

Efter en stund sa Gibi: “Varför tog du inte betalt? Det kunde ha blivit lukrativt.”

“Nu är du där igen… Men som jag sa till Fan: utmaningen är belöning i sig…”

“… precis som striden är en belöning i sig. Ja, ja.”

“Vill du hänga med?”

“Det vill jag nog”, sa Gibi, “det är ju inte var dag man blir graalsriddare. Men jag följer med som din jämlike, ej som din undersåte.”

“Givetvis!”

3.

Den närmast följande tiden levde Simon le Bon och Gibichungen vidare som soldater, ty detta var ju deras levebröd; Gibi stred för pengar och le Bon för striden i sig. Och vad gäller uppdraget med Graalen så behövde det inte utföras med ens, det hade man ju kommit överens om. Så våra två kamrater deltog i krig både här och där i medeltidens Europa: en fullkomlig röra av småriken och småkrig – och vanligtvis stred de sida vid sida. Men en gång under en hård strid skildes de åt då le Bon, sedvanligt stridande i sin svarta rustning, såg Döden himself komma och hämta några som stupat i hans närhet. Han grep tag i Dödens kåpa och sporde:

“Bäste Herr Död, kan du inte ta med mig också?”

Döden vände sig mot honom och fällde ner hättan, en vithårig man med ärrade anletsdrag.

“Nej, det går inte. Du ska inte dö nu. Men det är väl i sin ordning?”

“Nej, det är det inte”, sa le Bon, “Jag är Den svarte riddaren, en sån som lever för att strida och strider för att leva. Min högsta önskan är att få dö i strid. Är inte det varje sann krigares önskan?”

Döden klappade honom på axeln. “Ja, ja. Jag förstår. Men din tid är inte inne, inte nu.” Vilda moln drev förbi på himlen, solen sken med ett gåtfullt sken. Och Döden fortsatte: “Men har inte du ett uppdrag att utföra? Var det inte något med Den Heliga Graal?”

“Jo”, sa le Bon, “men hur känner du till det?”

“Tja”, sa Döden, “alldeles okunnig om vad som försiggår i världen är man väl inte. Jag är ju ett övernaturligt väsen, remember.”

“Det förstås.”

“Men säg mig, fortsatte Döden, om du hittar Graalen och ger den till Fan – jo, jag vet det också – blir inte skapelsen omintetgjord då? Återgår inte allt till himlen då så att säga?”

“Det vet jag inte”, sa le Bon. “Och det bekymrar mig inte nu, för jag lever bara här och nu. Jag vill bara utföra uppdraget. Jag gillar utmaningar. Men du då, vad angår det hela dig?”

“Jo, om Fan kommer till himlen med sin skatt, förlåts av vår Herre och historien upphör, då blir ju jag arbetslös.”

“Jag förstår, men jag kan inte ta hänsyn till det.”

“Men din höga önskan att dö i strid då, minskar inte den om historien upphör?”

“Kanske det. Men nu orkar jag inte dividera längre; jag är en handlingens man, ingen filosof. Farväl, Död.”

“Farväl, Svarte riddare”, sa döden och gav sig av med själarna av stupade krigare i släptåg.

4.

Le Bon för sin del återförenades med Gibichungen, och när de dagen efter satt och språkade beslutade de sig för att ta itu med graalsökandet. Det blev alltså till att ta avsked ur aktuell armé; de fick ut sin lön och gav sig ut för att finna Graalen.

De frågade eremiter, de studerade skrifter i dunkla valv och de red kors och tvärs genom världen.

Och så en natt red de genom ett hjärtknipande landskap; fullmånen var uppe och spred sitt silverne sken över den öde nejden, och i fjärran såg man en borg avteckna sig mot kvällshimlen. Borgen låg på ett berg, Mons Sacer vid namn. Fram dit ledde en väg, stensatt med goda förskrifter: Via Sacra. De tog in på vägen och red fram till bygget, och väl framme ropade le Bon uppåt de lavbevuxna murarna vad det var för ett ställe. En ung man tittade ut genom ett spetsbågefönster och svarade:

“Detta är Graalsborgen. Vilka är ni?”

“Vi är Simon le Bon och Gibichungen. Vi kommer in.”

Mannen tycktes inte ha något att invända, så de två krigarna satt av och gick in, klev uppför en präktig trappa och kom vad det led till tronsalen, där vaxljus lyste upp sceneriet. Man såg här en gammal man liggandes sjuk, med en ung kvinna och mannen man nyss sett vid bäddens sida. Den sistnämnde var klädd i blå tunika, byxor och skinnskor, medan kvinnan bar fotsid klänning och struthätta. På ett bord stod en stor grön ädelsten med lysande rött innehåll: Den Heliga Graal, kalken med Kristi blod som vid det här laget förvandlats till en smaragd inneslutande blodet.

Gibichungen viskade till le Bon och sa: “Vi tycks ha funnit det vi sökte, så jag tar och går iväg en liten sväng för mig själv. Ropa på mig om du behöver min hjälp.”

Le Bon nickade och Gibi gick iväg. Le Bon hade funnit Den Heliga Graal och därmed fullgjort sitt löfte till Djävulen – och som den handlingens man han var drog han sitt svärd, gick fram till sjukbädden och stötte det i bröstet på den gamle, som rosslade till med en suck av lättnad; ty nu fick han ju dö i strid och inte ljuta en skamfull strådöd, så att säga.

Le Bon gick därefter och hämtade Graalen och sa till de andra två: “Mina vänner. Jag säger som Cromwell sa till det Långa parlamentet: ‘Ni har suttit alltför länge här för det goda ni kan ha gjort. Gå, säger jag, och låt oss slippa er. I Guds namn, gå!’”

“Men”, sa kvinnan, nu citerade du ju snarare Leo Amery i underhuset 1940, när denne i sin tur citerade Cromwell.”

“Just det”, inföll yngligen. “Cromwell på sin tid sa ju saker i stil med ‘let us be done with you rouges’, och annat. Hans tal var mycket mer utstuderat än det där lilla du återgav.”

“Ja, kanske det”, sa riddaren. “Men betänk också att ingen av ovannämnda händelser ännu skett då vi lever i medeltiden. Mitt budskap är i alla fall att här har ni intet mer att hämta.”

“Men kan vi inte få begrava vår kung?”

“För all del. Jag ska i alla fall ta med mig Graalen. Farväl.”

De två såg honom gå, och väl ute ur borgen lade le Bon Graalen i sadelväskan. Strax anlände Gibichungen med en ränsel över axeln. De båda kamraterna satt upp och red iväg.

“Det gick ju lätt det där, sa Gibi.”

“Jo, det kan man säga”, sa le Bon. “Vad har du i ränseln, förresten?”

“Det är diverse dyrbarheter som jag plundrat i borgen.”

“Så förslaget av dig. Nå, men nu föreslår jag att vi beger oss till Fan och lämnar Graalen.”

5.

Efter någon tid kom de till gläntan där de träffat Fan första gången. Liksom då var det en solig dag med frodig grönska och fågelkvitter, och liksom då träffade man på Fan och dennes adjutant.

“Var hälsad, djävul”, sa Simon le Bon.

“Var hälsad, riddare”, sa Fan.

Le Bon satt av, tog fram skatten och överräckte den. “Som utlovat – Den Heliga Graal.”

Fan tog emot gåvan, tackade och sa förvånad: “Men var fann du den?”

“I Graalsborgen – var annars.”

“I see. Inga svårigheter?”

“Inte direkt”, sa le Bon. “Jag kom in där och fick se en man och kvinna knäböja vid bädden hos en sjuk kung. Det hela verkade osunt,  skulle väl på sin höjd passa för en Wagneropera, så jag beslutade mig för att göra slut på kungens lidanden, anledningen till hela sceneriet.”

“Gjorde du det då?”

“Jodå, inga skrupler. Jag är ju Den svarte riddaren! Därefter avspisades hans följeslagare, mannen och kvinnan.”

“Bra, det var det där med djävlaranamma som behövdes…”

Fan började nu se tankspridd ut. Han betraktade Graalen. Den började redan utöva sin verkan. Denne djävul, som redan låtit ana viss svaghet i sina anletsdrag, så som le Bon noterat vid första mötet, fick nu ett avgjort andligt uttryck i ansiktet. Och inte nog med det, han började nu lätta från marken, och försvann strax upp i himlen på ett knippe solstrålar till ljudet av harpospel.

Fans adjutant såg gapande upp mot skyarna. Le Bon gjorde detsamma men med ett mer likgiltigt ansiktsuttryck, ty han var en i alla väder sammanbiten herre.

Man hörde smäktande toner och såg en tunnel av ljus, som i en Altdorfermålning. Så klingade det hela av, musiken förtonade och ljusfenomenet försvann, bara vanligt solsken rådde.

“Hm”, sa Simon. “Det verkar som om inget hände…”

“Vadå inget?” sa adjutanten Talemyr.

“Jorden försvann inte, det blev ingen allmän återlösning.”

“Just det”, sa Talemyr, “ingen återlösning, men tydligen kom vår Lucifer åter till de himmelska ängderna.”

“Ja, tydligen.”

Talemyr sken upp. “Nu förstår jag!” Han slog näven i handen. “Det var nog ett exempel på som Buddha sa: ‘den som inte vill bli frälst, kan inte bli frälst’. Jag vill det inte, eller, jag menar, jag ville det inte nyss, alltså finns jag kvar här. Och du var heller inte redo för frälsning sa du, tydligen något du delade med majoriteten av skapelsen, för annars skulle den ju ha återlösts i samband med det spektakel vi såg nyss – Fans himlafärd. Kunde han frälsas så… Men det verkar som om tiden inte var inne för allmän frälsning.”

“Jag finns kvar här på jorden”, fortsatte Talemyr, “som fans gamle medhjälpare.” Han grep tag i och visade fram den nyckel han hade i kedjan om halsen. “Och jag har nyckeln till helvetet… Alltså kan jag bli den nye Fan!”

“Ja, jag kan väl inte hindra dig till det”, sa le Bon.

Därmed förvandlades Talemyr till Fan, rätt upp och ner. Det syntes inte utanpå med en gång men det är ju tanken som räknas; han kom nu att få den funktion som den förre innehavaren av ämbetet haft.

6.

De tre började gå bort från gläntan, knektarna ledande sina hästar och den nye Fan gående i mitten. Skogen lämnades och de kom ut på en nejd med böljande sädesfält och en å som glittrade i solen. Över alltsammans välvde en blå himmel med lätta moln.

“Hm.” sa den nye Fan.”Jag kanske ska ordna med min företrädares affärer först. Han bad ju dig hämta Graalen och nu har du gjort det, fullföljt uppdraget. Så en belöning vore kanske på plats…”

Riddaren funderade några ögonblick innan han svarade. “Nej, ingen belöning. Det kom vi ju överens om före, Fan och jag.”

“Åhå”, sa Fan.”Men än är det inte försent att erhålla en liten dusör…”

“Jag tar det säkra före det osäkra och avstår. Jag utförde ju uppdraget som ett mål i sig. Det var utmaningen jag gillade.”

“En soldat som inte vill ha guld… Jag har aldrig hört på maken!”

“Jag förstår din invändning. Men jag säger som Iron Maiden: ‘It’s not the money I make, it’s the thrill of the chase’.”

“I låten ‘Assassin’, va?”

Le Bon nickade. De kom nu till ett vägskäl där de stannade.

“Jaha”, sa Fan. “Så man kan förstås inte locka dig med ett annat arbete? Adjutantssysslan är ju till exempel ledig. I så fall skall jag löna dig väl, och du får fri tillgång till alla mina skattkammare, tortyrkammare och nöjesgemak. Jag ska ge dig helvetets nycklar!”

“Det låter frestande…”

“Såklart! Jag är ju Frestaren!”

Le Bon skrattade. “Men jag är rädd att jag måste tacka nej”, sa denne riddare och satt upp i sadeln.

“Synd!” sa hin onde. “Men you can’t win them all.”

Då inföll Gibichungen: “Jag kan ta tjänsten. Jag kan bli din adjutant!”

“Du?” sa Le Bon och Fan unisont.

“Ja, jag!” sa Gibi. “Jag är en rask och duglig herre, väl förfaren i alla färdigheter.”

“Jaså”, sa Fan.”Men har du rätt djävlaranamma då?”

“Jodå. Medan vi var i Graalsborgen passade jag till exempel på att plundra lite skatter: guld och ädelstenar att sälja och leva gott på.”

“Du är min man!” sa Fan och sken upp. “Och som min adjutant ska jag löna dig väl; du ska få tillgång till skatter du aldrig kunnat ana. Du är anställd.”

Man tog hand, och därefter vände sig Gibi till Simon och sa: “Vi har ju hållit ihop i vått och torrt ett bra tag, men som jag sa innan graalsäventyret: jag följer dig som jämlike, ej som undersåte.”

“Ja, visst”, sa le Bon, “det har varit roligt att ha dig som frände. Så om du nu vill gå din egen väg kan jag bara bifalla.”

“Tack. Och att vara djävulsadjutant kommer att passa mig bra, ett liv i sus och dus, makt och härlighet. Äntligen lön för mödan, äntligen en lukrativ syssla!”

“Det låter ju helt underbart, alltså. Nå, lycka till!”

“Tack. Men kom till helvetet och hälsa på någon dag, vet jag!”

“Ja, gör det! instämde Fan.”

Man tog farväl och begav sig var och en åt sitt håll, Fan och Gibi till Mörkrets rike, le Bon för att fortsätta sin vandring på krigarens väg.

7.

En dag kom le Bon att delta i ännu ett av de evinnerliga småkrig som rasade i Europa, och under en drabbning fick han åter se sin gamle vän Döden gå över fälten och skörda. Och Le Bon hejdade Döden, som vände sig och sa: “Svarte riddare! Hur gick det med Graalen? Inget särskilt kan ha hänt, eller hur?”

“Nej, du har rätt. Fan återlöstes, men inte resten av skapelsen. Vi fick till och med en ny djävul på köpet. Det kan man tycka vad man vill om, men kontentan av det hela tycks vara att du och jag och alla andra kan fortsätta med det vi alltid gjort. Kul, va?”

“Jodå, det gläder mig. Annars?”

“Annars”, sa le Bon, “så skulle jag åter vilja be om att få dö. Är det inte dags nu, att jag får dö en härlig hjältedöd mitt i denna drabbning?”

“Det sa du ju häromsistens också. Kan du inte ta och förklara för mig varför detta är så viktigt för dig?”

“Varför?” sa le Bon. “Tja, man vill dö där man känner sig hemma, när man står på topp, gå under med flygande fanor och klingande spel. Jag känner mig hemma här på slagfältet. Allt jag gjort i min bana har syftat till att bli en ypperlig krigare, och jag lever bara när jag strider. Alltså vill jag dö i strid. Det är inte konstigare än att en skådespelares önskedöd är på scenen, och att en diktares önskedöd är när han håller på att dikta, just när han kommit på en oslagbar formulering.”

“Det var en vältalig bön om att få dö, må jag säga. Men jag säger åter: nej, du får inte komma med. Jag ska faktiskt ta och avslöja något för dig: du kommer aldrig att få dö i strid. Det känns tungt, va?”

“Mycket tungt”, sa le Bon. “Vad har jag då att leva för?”

“Tja. Du kan väl leva för att ­- leva? Att strida är inte allt här i världen.”

“Nej, kanske inte det.”

“Jag kan avslöja en sak till: när man dör återföds man.”

“Hur då?”

“Man återföds till ett nytt liv på jorden. Kraften som driver denna reinkarnation kallas karma, kan jag tala om. Alla ens tankar och gärningar lämnar spår, och ens fortsatta tillvaro bestäms av denna karmalag. Av lagen om orsak och verkan.”

“Så intressant.”

“Ja, visst är det”, sa Döden. “För övrigt var det kraften i världens samlade karma som gjorde att världen inte återlöstes när Fan for till himlen.”

“Men om du kände till vad som hände. Varför frågade du då mig hur det gick med Graalen då vi möttes?”

“Jag ville bara vara artig. Vi är ju gamla bekanta.”

“Jag förstår. Men, vad sa du? Karma gjorde att skapelsen inte anträdde himlafärden tillsammans med Fan?”

“Precis. Folk och fä, ja, till och med växter och mineraler har karma. Och den styr allt. Allt. Kraften i karma kräver att det finns en värld där alla väsen kan leva och utvecklas till högre andlig mognad. Man återföds till liv efter liv, tills man lärt sig sin andliga läxa. Allt skapat måste få leva ut sin karma tills den förbrukats.”

“Ojdå”, sa le Bon. “Denna karma tycks vara en vidunderlig kraft.”

“Minsann att den är. Till och med Fan själv är underkastad den. Man kan säga att det var hans karma att återlösas nu.”

“Jaha. Och om Fan lyder under karma, kan man då säga att även Gud gör det?

“Tja. Men det beror på vad man menar med Gud. “

“Okej, vi lämnar det. Jag är ingen teolog.”

“Inte jag heller”, sa Döden. “Men om du har tur så innebär din karma att du får återfödas till soldat.”

“Ja, det vore ju härligt”, sa le Bon. “Men min död dröjer tydligen. Och jag skulle ju inte få dö i strid, sa du, vilket torde betyda att jag får se fram mot en så kallad naturlig död. Vad ska jag göra tills dess?”

Döden la sin hand på riddarens axel och sa: “Du får göra något så svårt som att leva. Försök leva, som Valéry sa. Försök!” Därmed bugade Döden och gav sig av med dagens själaskörd i följe. Simon stod länge och såg efter dem. Han besinnade vad Döden sagt, att han inte skulle få dö i strid. Vilket öde…

8.

För att göra en lång historia kort så fortsatte denne vår Simon le Bon sin bana som krigare, och kom faktiskt att kriga till sig ett smärre kungarike. Han gifte sig och fick barn, grundade en dynasti och dog vad det led strådöden, mätt på år och ära, förlikad med tanken på att inte få dö med stövlarna på. En ättling och namne till honom blev med tiden sångare i gruppen Duran Duran, men det är en helt annan historia.

—————————————

Lennart Svenssons novell “Riddaren, Djävulen och Döden“ publicerades ursprungligen i en något annan version i författarens novellsamling Eld och rörelse (Etherion bokförlag, 2007). Författaren äger copyright till berättelsen.

Fick en uppenbarelse här igår. Fan vad dryg jag måste verka för folk som inte känner mig! Svar på tal jämt, kommentarer och åsikter om allt och alla. Ironi hit, sarkasm dit. Man kanske skulle tänka efter innan, så att säga. Kanske hålla käften någon gång ibland och strunta i den där kommentaren som egentligen var helt onödig. Kanske inte alltid ta för givet att alla fattar när jag skämtar. För det gör jag ju oftast när jag är dryg. Tror jag i alla fall. Hoppas jag.

Tagga ner, kompis!

GET YOURSELF ONE OF MY

EGO SHIRTS !!!

 

4 female and male + you can always customize every product!!!

♥ 

natascha

Nädal algas sellega, et ma tulin kooli ja vihastasin. Arvasin, et mind veati alt, kuigi ma teadsin, kuskil ajusopis ma teadsin täiesti kindlalt, et sellel nö altvedamisel on põhjus, seda ei tehtud meelega. Ja ma teadsin seda, lihtsalt ei tahtnud tunnistada. Endale tunnistada. Teistele veel vähem. Päeva lõpp kiskus lihtsalt meeliülendavaks, see oli üks parimatest õhtupoolikuist läbi aegade. Mis õhtupoolikuist, minu päevad lõppevad sellega, kui ma koolist koju sõidan. No life. Teisipäev oli jälle hea, kuigi ma ei mäleta, kas kohe algusest või kuidas.  Lihtsalt ma mäletan, et tavablogisse üritasin kolmapäeval meelde tuletada esmaspäeva ja teisipäeva ja tegin seda rõõmuga. Ju siis juhtus midagi head. Kolmapäev oli haige, ülekantud tähenduses. Ma ei ilmunud kooli ning kuna hetkel on see popitamise issue katastroofi lähendamas (kui see katastroof juba käes ei ole, milles ma ausalt öeldes sügavalt kahtlen), siis ma tundsin end sellepärast eriti sitasti. Kõige nõmedam oli see, et ma ei saanud isegi aru, miks ma seda probleemi aina hm sügavustan või midagi. (Jah, sõnavara kuivab silmnähtavalt kokku.) Noh, ühesõnaga, on mu viimase aja tegevus piirdunud selle nn katastroofi ehk teisisõnu ühe massiivse probleemi hävitamise ja unustamisega, ma tõesti olen sellest väsinud. Ning isegi pidevad sellega võitlemised ei anna mulle piisavalt põhjuseid kooli enam mitte üle lasta. Türa ma ei saa isegi endast aru, kuidas ma saan üle konfliktidest, mis mul praegu teistega on? Ulme, nojah. Kolmapäeva õhtul andsin ma siis pinginaabrile lihtsalt massivelubaduse, et ei lase kuni vaheajani kooli üle. Kasvõi üheks tunniks, aga tulen iga päev, kui kool on, kohale. Nojah, vaatame, mis sellest saab. Kas selline rõhuv lubadus midagi ka muudab. Kuna muud lubadused seda ei tee kahjuks. Igal juhul oli varsti käes ka neljapäev, ning kui päevas midagi märkimisväärset ei juhtu, on neljandal perioodil mõttekam pidada mõttetuid päevi siiski negatiivseiks, kuna üldjuhul sisaldavad nad surmigavat füüsikat (minus vähemalt) paanikat äratavat keemiat. Mida ma ei oska ning milles tuleb kolmapäeval suur kontrolltöö ning milles õpetaja vihkab mind ning milles ma tavaliselt järeltööd kahtedele teen. Jah, lemmik. Ah ei. Soomest tuli nädala lõpuni siia üks sõbranna, kes on vahest parim, nagu sellel neljapäevaõhtul, kui me rääkisime ca 2 tundi, vahest aga (enamuse ajast) ajab lihtsalt nii jubedalt närvi, et ma ei suuda. Ma tean, et ta on ainuke, kellega ma mõndasid asju arutada saan (kuigi tavaliselt ma seda võimalust ära ei kasuta), kuid enamuse ajast on ta pigem üks inimene, kes arvab endast (minu meelest) liiga hästi. See on lihtsalt liiga imelik, see, et me kunagi parimad sõbrannad olime. Võib-olla oleme praegugi. Selles suhtes, et, äkki pole me kunagi seda olnud? Olgu, see on eraldi teema. Väga eraldi. Igal juhul juhtus nii, et ma olin tõsiselt õnnelik, et ta helistas ning kuna ma nii armastusväärses tujus siis olin, siis reageerisin sellele, et me homme ühel üritusel näeme, päris positiivselt. Armastusväärselt. Ja järgmisel päeval klatšisin lihtsalt kõigi sõbrannadega teda. Ma ei suuda uskuda, et ma teen nii inimesele, kellest mul vahetevahel üldsegi mitte ükskõik ei ole. Kuidas ma saan üldse öelda, et keegi arvab endast liiga hästi, kui minuga võrreldes on kõik lihtsalt imelised?! Ma ei tea. Igal juhul, peale tervet päeva klatši ei olnud mul õhtul teda enam üldsegi hea meel näha. Ausalt ka mitte. Läksin närvi nii väikeste asjade peale, et ta ei rääkinud minuga eesti keeles ning millegi peale veel. Saad aru, ma enam isegi ei mäleta. Uskumatu, kui õel ma olen. Ja siis oli kojuminek inimestega, kes tähendasid mulle kevadel tervet maailma. Teisitiöeldes oli kogu mu maailm minuga, ma oleksin võinud neid hetki armastada, aga ei, ma ei tundnud midagi peale ebamugavuse, nagu tavaliselt võõrastega. See sissekanne on nii veider, siia mahub ära nii palju olulisi asju. Nagu näiteks see, et ma olen juba ammu avastanud, et ma ei klammerdu inimeste külge. Küllap need kõige esimesemad katsed ei olnud just väga positiivsed tõesti. Küll kasvas ühest välja igavene armastus, aastaid hiljem, ikkagi, ma ei klammerdu inimeste külge. Nad lihtsalt kas on olemas või ei ole. Tegelikult oli minust natuke loll kasutada üleeelmises lauses sõna igavene. Kuna mu järgmine lause btw ütleb, et minu jaoks ei ole sõpruse suhtes selliseid mõisteid nagu igavene ja igatsema. Igavest ma isegi ei kasuta, igatsema on aga mu suhteliselt tihtikasutatav minivale. See on ilus, üpriski ilus sõna suhete korrashoidmiseks. Ma igatsen sind. Kahjuks jah, ma tegelikult aga ei tunne selle lause tähendust. 17 aastat. Ja ikka veel ei tunne. Kas ma peaksin muretsema hakkama?

Reede lõppes sellesamuse üritusega, mille jooksul sain ma tunda jällegi seda, mis tähendab võõras kehas olla. Väga nõme, ausalt ka. Ikka veel täidavad mu pea võõrad unistused. Saad aru, ma ei osanud enam lihtsalt otsustada, mis mulle meeldib. See läheb üle igasuguste piiride, tüdruk.

Ja laupäeval tegin ma midagi elukohutavat. Pidin helistama sellele samale sõbrannale, kellega mul veidrad suhted on. Sellele, kes korraks Eestisse tuli. Tüdrukul polnud krediiti ning ma lubasin helistada, et me saaks linna minna. Mul peas käis arvatavasti mingi klõps ning ma otsustasin, et ei hakka talle helistama. Temal minuga kontakteerumiseks polnud mitte mingisugust võimalust, ja ma teadsin seda. Nii ma elasingi rahulikult päeva lõpuni, tundmata just eriti palju süümepiinu. Ja järgmisel päeval ei läinud ma teda laevale ka saatma ning mingi aeg mõtlesin, et äkki peaks tegelema mingi vabanduse väljamõtlemisega, ning seda ma tegingi. Minu meelest vägagi usutav: ma nägin sind reedel ja mõtlesin, et tra, mida ma teen siin su kõrval, kui sa oled nii hea ja ma olen mingi viimane sitatükk noh, vaata kui haige inimene ma olen, miks sa peaksid minuga sõber üldse olema, ma ei saa aru. Ühesõnaga ma mõtlesin, et parem oleks, kui ma ajaks su sellega, et ma ei helistanud, närvi ja sa ise lõpetaks minuga suhted, siis sa ei tunneks ennast imelikuna, jätakski minu süüdlaseks; mulle sobib. Ma tean, talle mõjuks. Halloo, ma tean teda liiga hästi. See talle mõjuks täiesti raudselt. Kuigi.. naeruväärne. Mida ma teen? Mu valed on kasvamas ausalt ka massiivseks. Ja kui valetamine häirib juba mind, siis on asi tõesti mäda.

Laupäeva öösel ärkasin ma mingi aeg üles, ja ma mäletan seda geniaalsuse tunnet, seda, nagu ma oleks maailma tipus, nagu mu süda oleks kuskil mm paradiisis, nagu ma sööks igavesti head jäätist. Ma tundsin inspiratsiooni. Iroonia seisnes selles, et ma tundsin ka seda, et kui ma kohe tõusen voodist ning üritan neid tundeid kirja panna, siis see tunne, ta kaob. Ning see püha i-tähega algav sõna (inspiratsioon, mitte iroonia, jah) muundus mu peas muremõtteiks. Kuna see iroonia oli pigem nagu sarkasm. Elu oskab ka sarkastililne olla, nahhui.

Ja pühapäev oli selline, et ma mäletan, et juhtus midagi head, aga ma enam ei mäleta, mis see oli. Ühte ilusat asja mäletan, ühte head mitte. Ilus oli Grey anatoomia, kuna see oli täpselt nagu ma tahtsin, ma ise ei teadnud, et ma seda tahtsin, täna sain teada. See oli nagu sõõm õhku, värsket õhku. Ma olen sellest siiani joobes. Ma oleks Grey anatoomialt lootnud ükskõik mida, ainult mitte tänast osa. Ükskõik kui palju keegi ka ei ütleks, et GA on oma aja ära elanud, on see mulle ikka veel piibliks. Ausõna.

Ja mul ei ole enam aega

Ja ma jooksen

Otsima hingemuusikat

….ingen ska tro att jag är en snäll

liten tant, vill jag bara säga att

jag käkar lite taggtråd till frukost.

Allt för att kunna ironisera och spy

ur mig sarkasmer.

jag är en sjuk jävel.

Kedjebrev via sin e-post får jag hela tiden. Jag brukar ignorera alla utom de jag får från min mamma. Till mamma svarar jag för att jag vill uppmuntra att hon överhuvudtaget går in och kollar sin e-post och skickar e-post. I övrigt kastar jag alla dessa dumma, dryga och ofta fåniga kedjebrev. Ända tills idag. Det här var ju faktiskt lite småkul. Sarkasm kan vi väl aldrig få för mycket av, eller?

“Kära vänner!

Nu när 2008 är slut, vill jag bara tacka er för alla e-mail jag fått under året.

Tack till vem det nu var som skickade mig informationen om råttlort i limmet på kuverten. Tack vare den, måste jag nu använda en våt trasa var gång jag skall klistra igen ett brev. Av samma anledning måste jag tvätta varje brev jag ska öppna.

Jag har nu heller inga besparingar mer då jag har sänt allt till den sjuka flickan (Penny Brown) som ligger för döden på sjukhuset för 1 387 258: e gången. Jag har absolut inga pengar kvar… men det kommer att ändra sig så snart jag mottager de 50.000 kr Microsoft ska skicka mig för att ha deltagit i deras speciella e-mailprogram. Eller från bankagenten i Nigeria som vill dela 7 miljoner $ med mig, som blev efterlämnat av en avlägsen släkting som dog i en trafikolycka.

Jag behöver inte heller bekymra mig för min själ, då jag har 363 214 änglar Som vakar över mig och St. Helena som uppfyller alla mina önskningar.

Jag använder inte längre cancerframkallande deodoranter, trots att jag stinker som en gnu en varm, fuktig dag.

Tack vare er har jag lärt mig att mina böner bara blir hörda om jag vidarebefordrar min e-mail till minst 7 personer inom 5 minuter.
Tack vare er oro dricker jag inte längre Coca Cola eftersom det kan rensa kalken ur en toalett.
Jag kan inte längre fylla bensin i bilen utan att hålla ögonen på om en seriemördare kravlar in i baksätet medan jag tanker.. Jag svarar inte på sms., då det kan kosta mig 25.000 att svara några särskilda nummer.
Tack vare ett strålande råd kan jag inte en gång plocka upp en 50-kronerssedel som jag tappade i parkeringshuset eftersom det säkert ligger ett sexmonster under bilen, färdig att gripa tag i mina ben.

Om du inte sänder detta mail till minst 144.000 personer inom de närmaste 70 minuterna, kommer en stor duva med diarré att landa på ditt huvud kl. 17 i eftermiddag, och loppor från 12 kameler kommer att invadera din rygg och förorsaka en hårig röv.

Förresten… en sydamerikansk student har efter långa studier upptäckt att bara människor med låg IQ som sällan har sex, alltid läser sina e-mail med handen på musen. Det är inte lönt att flytta den nu… det är redan för sent

Ha det gott allesammans!”

Det här är alltså mitt snabba och effektiva sätt att nå ut till 144 000 personer inom de närmaste 70 minuterna, om ni inte redan förstått det.
Å det där med att ha handen på musen – ja vad ska jag säga? Vart ska jag annars ha handen om INTE på musen (vilken mus jag menar får ni dock aldrig veta…)

Och så var Berglins så där härligt träffsäker igen…

LO gnäller slentrianmässigt över att “gapet” mellan “elitens” och “arbetarnas” löner aldrig har varit större. Samhället var tydligen bättre 1950 när direktörerna bara tjänade 26 gånger mer än industriarbetarna, nu är skillnaden 51 gånger.

Men, vänta en sekund… är det inte vänstern som brukar säga att pengar inte är allt? Att man inte ska vara så girig efter mer pengar utan att det finns andra värden i livet? Är det inte då en bra sak att tjäna väldigt mycket mindre än någon annan, det bevisar ju bara att man är en person som står ovanför något så simpelt som materiella frestelser. Eller?

Dessutom, ju lägre lön desto mindre kan man konsumera vilket är bra för miljön (och den själsliga hälsan). Högre lön ger mer utsläpp och borde enligt LO vara moraliskt förkastligt.

Allra gladast borde de varslade vara: de kan ju snart knappt köpa nånting och kommer därmed inte bidra alls till den globala uppvärmningen. De kommer därtill bli riktigt lyckliga eftersom pengar inte kan köpa lycka, och tänk på all fritid de kommer få samt på den välsignelse det innebär att slippa bli utsugen av en privat kapitalist!

Sosse-Wanja borde vara överlycklig i dessa tider.

Fram till Andra Världsskrigets slut har det alltid varit judarna som avbildats som onda, sluga pengakåta, barnarövande mördare.
Idag har vi istället en annan folkgrupp som behandlas på precis samma sätt. Terrosisterna.
Och jag förstår att människor blir upprörda.
Det är en naturlig reaktion på en förudmjukelse. En parodi på en själv och ens livssyn.

Yttrandefrihet måste existera, annars lever vi inte i ett demokratiskt samhälle.
I ett fritt spelrum kommer det alltid att existera svarta och vita spelare. Vi knuffar bort varandra om vi kommer för nära, och vi utökas när vi lägger oss bredvid likasinnade.

Politiska karikatyrer har alltid varit ett måttinstrument på dåtidens politiska ställning i världen.
Så vill man veta något om oss själva och historien vi lever i bör vi studera dessa bilder, med källkritik och förnuft.

Här kommer några jämförelser.

Och så…dagens aktuella ställning!

Sverigedemokraterna:

Familjen
Sedan mänsklighetens begynnelse, och i så gott som alla samhällen, har familjen varit den grundläggande enhet varpå samhället baserats. Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad. Familjens funktion som bas för samhället är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Familjen är kulturförmedlande och fostrande.

Världen idag (kristen tidning):

Jag arbetar som lärare på en arbetsplats i södra Sverige och är kristen. För ett tag sedan sattes det upp en plansch i korridoren där jag arbetar, med syftet att ungdomar ska använda kondom för att förhindra könssjukdomar.
Jag tog upp mitt missnöje på en personalkonferens och förklarade att de vuxna som sätter upp en sådan plansch ger fel signaler till ungdomarna (jag arbetar
i en gymnasieskola).
Planschen har texten ”sätt på i Skåne” med en bild av en kondom i bokstaven ”Å” med en vacker natur i bakgrunden.
Budskapet är klart: ”Det är helt ok att ha sexuellt umgänge bara du har kondom.” ”Sätt på” är också en direkt uppmaning och jag berättade att jag tyckte planschen var stötande för många kristna, muslimer och judar.
Själva uppmaningen ”sätt på” är ett fult uttryck om en mycket intim och helig handling mellan en man och kvinna i ett äktenskap som är instiftat av Gud.

Antisexbyrån är en nystartard organisation som har som utgångspunkt att införa ännu ett perspektiv i den skeva svenska sexualdebatten. Allt för länge har vi nu blivit vittnen till moralens förfall i vårat samhälle. Allt för länge har vi varit tysta. Antisexbyrån behövs idag, denna brunkristna allians är viktig för att återställa Sverige som ett moralistiskt och patriotiskt land. Homosexuella jämställs idag med normala människor, aborter utförs på regelbunden basis, lättklädda kvinnor syns i varje gathörn och ungdomar hoppar mellan det ena sexuella förhållandet till det andra. Det moraliska förfallet har även stöd från stora delar av media och från många politiker. Det måste nu till en förändring. Ungdomar i vårat land måste få höra om fördelarna med avhållssamhet, om det goda med fädernslandet och vi måste släppa denna urgamla myt om att kondomer stoppar könssjukdomar. Studier på såväl Livets Ords Gymnasium i Uppsala som Rasbiologiska Institutet i Landskrona visar tydligt att detta är falskt. Kondomer ökar faktiskt risken vid samlag då gummit kan göra stor åverkan på vaginan samtidigt som penis blir utsatt för en klaustrofobisk reaktion som leder till impotens i 67% av fallen. Studien visar att det enbart går att ha säkert sex inom äktenskapets ramar då Gud vid vigseln renar både mannen och kvinnans kön från eventuella sjukdomar. Gud gör även infertila personer fertila vid vigseln så att alla gifta par kan ha glädje av ett få skapa ännu ett mirakel till jorden.

Vi, de brunkristna, har med anledning av detta satt ihop ett handlingsprogram för ett bättre Sverige.

• Aborter måste omedelbart förbjudas: Abort är en kränkning mot Gud, abortförbudet måste således även gälla för våldtagna kvinnor, minderåriga och katter. Vi som samhälle kan heller inte kosta på oss abort då vi kommer behöva dessa foster i vår kamp för fosterlandet och Gud mot kommunisterna och muslimerna.
• Äktenskapet ska gälla för en man och kvinna: Samhället måste idag stoppa den degenerering som sker i äktenskapsfrågan. Att samhället redan idag fallit offer för sådan dekadens att vi anser homosexuella som likvärdiga medborgare är illa nog. Men att låta de normaliseras till den grad att de får ingå i Guds välsignälse för sitt liv i synd är kriminellt.
• Barn födda utanför äktenskapet ska genast tvångsomhändertas och placeras i gudfruktiga familjer: Barn har rätt till en värdig uppväxt och det måste ske utanför en värld av dekadens, tillfälliga förbindelser och sadomasochistiskt sex.
• Förbjud evolutionsteorin på grundskolan: Intelligent Design ska råda då detta leder till gudsfruktiga och välanpassade ungdomar. Dagens ungdom som föds på en kost av evolutionsteorin “hänfaller till kriminalitet, begår våldtäkter, hänger sig åt självdestruktivt beteende och äter mer godis än gudfruktiga barn”. Detta visar en studie av ett antal katolska präster i USA – prästerna har fått mycket goda betyg för sitt nära samarbete med unga pojkar i deras församlingar.
• Behåll Sverige svenskt och kristet: Konsekvenserna av invandringen kan ses runt om i Sverige. Inte nog med att valonerna gav oss ateismen genom den valonska fiolsofen Ate Ismus (1698 – 1754) så har även Islam brett ut sig över landet och sprider idag sitt sataniska budskap lite varstans. Det är dags att sätta stopp. Det finns bara en Gud, Jesus Krisktus, och bara genom honom kan vi få frälsning. Och Sverige är hans land. Vi måste visa herren att vi i fortsättningen tänker vårda denna gåva vi fått av honom.

Antisexbyrån:

Ulf Eklöv (ordförande)

Jonny Åkesson (vice ordförande)

Göran Skott (sekreterare)

Övriga medlammar i urval: Siewert Åholm, Herman Goring, Carola Hägglöv, Rune Sögard, Bernt Karlsson, Sylvester Stalldörr, Åke Graan

Idag har Marraj varit på kurs. Marraj har även idag blivigt tilldelad sig en mentor. Marrajs mentor är expert på projiceringar, gestaltning samt passivaggressivitet, Peter som Marraj nu är lärling för är Sveriges bästa man när det kommer till ironi och sarkasm. Peter skall lära Marraj allt han kan för att Marraj sen skall kunna bevara släktgenens ironi och lära den vidare. Detta för att bevara och hjälpa släktens nya arv att hålla distans, isolering av de djupa känslor som farligt nog annars kan ta över människan och föra denna i fördärvet. Marraj tar sin uppgift som lärling på största allvar och ansvar. Marraj avgudar morbror Peter och har nu en stor oljemålning av honom i sitt sovrum. Marraj tittar mycket på målningen, men framför allt på den vackra tjocka guldramen som glänser i samma lyster som Marrajs vackra utstrålning och glans.   

well, sure not everybodys taste, but this movie rocked. you should watch it if you like action, rifles, sarkasm and monica bellucci .

watch out for the carrot!!!

♥

- Lesbiklubi: mina ei tea kes, kus ega mis, aga arvatavasti need noored oskavad rohkem paljastada.

- Kust osta postinor: apteegist! Pole vaja ei retsepti ega muud tühja-tähja. Mõnel juhul on vaja ka kerget eneseületust ja valehäbist ülesaamist, aga muid takistusi peale ukse lahtitegemise ja apteeki sisseastumise pole. Maksab saja krooni ringis – ning jah, kes arvutada ei oska, siis laps tõesti ei tule odavam!

- Mardisantide tembutamine: mu 87-aastane vanaema peab igasuguste üleannetute mardisantide vastu endiselt parimaks lahendiks ähvardavat vehkimist kadakapuise malakaga. Hirmutab ka eelpuberteetikutel püksid tuulama.

- Girls peenises: mida? No mida? Anatoomiliselt ebaloomulik, aga Tais võib vähem või rohkem täiuslike isenditega lustida küll…

- Soome rate: kellele seda veel vaja on? Eestiski on üks ülearu. Ise sain teatud vanuses mõistuse pähe ja plagasin sellest tühilusepesast kus kurat.

- Pill tuleb pika ilu peale: seda ta kipub tegema küll. Mõnikord ei pruugi ilu ka sugugi nii pikk või meeliülendav olla, aga ikka tuleb pill – vahel hädane ja kiunuv nagu halvastikoheldud viiul, vahel pikaldase kaebliku undamisega nagu pohmeluses kontrabass. Tuleb-tuleb, ega tulemata jää!

- Lõpukleit: enamasti hoopis rohkem vaeva ja närvipinget tekitav kui asi väärt.

- Ei jõudnud seminari: mina ka mitte, võib pikapeale probleeme tekitada (vt. eelviimast!)

- Silmad ainult teineteise jaoks: no siis on hästi! Ära ülde neti poole piilu ka sel juhul, vaata ainult seda üht ja õiget, muidu pääseb veel jooksu.

- Peenis tilbendas (minu isiklik lemmik): ei oska aidata, naerda sain ainult. Äkki see aitab? Äkki uus mees aitab?