Inte för att jag är något stort fan av MUF (snarare tvärtom), men här har de faktiskt lyckats med en klockren satir av Socialdemokraterna.

De första observationerna dök upp redan 1998, men det var först i början av 2000-talet som det tog ordentlig fart. Till en början avfärdade jag nog det som ytterligare en manifestation av dåtidens yngre nätgeneration, som hängde på IRC (dåtidens Twitter) och svängde sig med utryck som n00b, 133+, Pwnd! och ROTFL. Men det visade sig snart vara betydligt store än så. Likt den där mystiska sifferkombinationen i Lost, återkom meningen gång på gång, i allt fler sammanhang – och det stod klart att 2000-talets Internetplåga var född:

All Your Base Are Belong To Us.

Upphovet till den förvirrade frasen står att finna i en usel översättning av japanska arkadspelet Zero Wing från det tidiga 90-talet. Det var när satirsajten Something Awful – en samlingsplats för det absolut sämsta på Internet –  fick upp ögonen för spelet som stenen sattes i rullning. Sedan gick det snabbt – AYBABTU växte till en veritabel nät-tsunami.

Så stort genomslag hade All Your Base att frasen fick spridning även i verkliga livet. Vägskyltar och reklamaffischer begåvades plötsligt med ett obegripligt budskap. Gigantiska meddelanden skrevs ute i ökensanden. Valaffischer fick helt nya budskap och t-shirts med George W Bush blev plötsligt storsäljare. Och på dansgolven blev All Your Base till refränger i tunga technoremixer.

Peak AYBABTU inträffade någon gång 2001, men fortfarande dyker det upp referenser i populärkulturen emellanåt:

• I juni 2006, under en serveruppgradering hos YouTube, tog sajten ned och meddelandet ALL YOUR VIDEO ARE BELONG TO US visades för besökarna.
• I Guitar Hero 5 (Xbox 360/PS3) finns det en “achievment” som “All Four Bass Are Belong To Us”.
• I säsong 4 av Futurama, dyker det upp en utomjording från planeten Nintendu 64 och mumlar “All your base are belong to us”.
• I Warcraft 3 fungerar ALLYOURBASEAREBELONGTOUS som cheat code.
• Call of Duty: Modern Warfare 2 kan man tilldelas en titel som innehåller orden “all your base”.

Och har man sett – en nyhetsartikel från tidigare i år med rubriken All yor bases belong to US.

Vissa Internetfenomen har förmåga att verkligen bita sig fast. Eller, annorlunda uttryckt:

You have no chance to survive make your time.

Intressant?

Vem får de nya toppjobben i EU? Det handlar inte bara om vem som ska bli Sveriges EU-kommissionär, det handlar om flera andra topp-positioner.  Spekulationerna är i full gång.

När man läser i Aftonbladet om vilka som är de svenska kandidaterna kan man ju fråga sig om allt bara är ett skämt. Inte bara Carl Bildt, Cecilia Malmström, Gunilla Carlsson och Lena Ek nämns, utan även arbetsmarknadsminister  Sven Otto Littorin.

Jo, det är faktiskt sant  – Sven Otto är en “bubblare” för ett toppjobb i EU (enligt AB) – han ska ta hand om arbetsmarknadsfrågorna. Han är ju “expert” och arbetsmarknadsfrågor ligger ju Sverige “varmt om hjärtat”. Jo, jo…

För visst gillar Sven Otto det där med “arbetsmarknad” och duktig är han ju också 

Se bara vad han har åstadkommit här hemma, allt med enbart en “bluffexamen” från Fairfax University…

• En av Sven Ottos första insatser på arbetsmarknadsområdet var att lägga ned Arbetslivsinstitutet – svensk världsledande arbetsmiljöforskning, därefter att skära ned Arbetsmiljöverket så att antalet arbetsmiljöinspektörer hamnar långt under det FN (ILO)  rekommenderar.

• Han och regeringen gjorde arbetslöshetsförsäkringen dyrare, sämre och mer svårtillgänglig lagom till lågkonjunkturen. En halv miljon lämnade försäkringen, och  fler utestängs på grund av hårdare villkor.

• Han förvandlade “världens generösaste arbetslöshetsförsäkring” till Nordens sämsta.  När TCO jämförde en rad Europeiska länder (Sverige, Danmark, Finland, Norge Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien) låg Sveriges numera sämst till när det gäller generositet och skydd mot inkomstbortfall för medelinkomsttagare.

• Sven Ottos enda analys och aktiva insats sedan finans- och jobb-krisen bröt ut har varit de bevingade orden “två skitår väntar”. För övrigt – passivitet – när massarbetslösheten växer!

Sven Otto – ett självklart val för EU-toppen!  För att inte tala om den alltid lika populära Carl Bildt  – universalexperten och topp-diplomaten, men det är ju en historia för sig

Missa inte Ingvar Persson i AB – A-kassan är vandaliserad

*

Till sist…

…ser jag fram emot Michael Moores nya film “Capitalism – a love story”.

En film som verkar reta gallfeber på alla frälsta och renläriga nyliberaler. Därför – ett måste!

Ni har väl inte missat  Johan Cronemans recension i DN, citat;

Det finns i stort sett en enda röst ute på den populärkulturella marknaden som har en radikalt annan politisk åsikt än den rådande: de så kallade marknadskrafterna skyr Michael Moore som pesten.

….

När Michael Moore i sin nya film ”Capitalism. A love story” avskärmar New York-börsen med polisens gulsvarta brottsfallstejp, kör upp en pansarvagn utanför fifflande banker och bolag, och kräver att få ta sig in i byggnaden och göra en citizen arrest – samt ta tillbaka de amerikanska skattebetalarnas pengar – möts han dels av vakter och poliser. Men framför allt: Förakt. Från makten givetvis, men också från politiker och medier.

Det är inte ”seriöst”.

Systemet sköljer över oss med hela sin propagandamaskin varje dag, tidningar, tv, filmer, reklam. En enda liten gubbe har lyckats ta sig in på den kommersiella filmmarknaden och hävdar en annan sanning, vill se en annan lösning. Häromdagen skrev ett svensk högerspöke i Svenska Dagbladet, Per Gudmundson (som numera i ett eget intressant journalistiskt crossoverprojekt är lika mycket film- och musikkritiker som ledarskribent) att Michael Moore tagit sig vatten över huvudet. Så här avslutade han sin överlägsna och tvärsäkra recension (eller vad det nu var):

”Vad som tidigare framstod som lustfyllt överhetstrots blottas som naket demokratiförakt.”

”Capitalism. A love story” är en av Michael Moores allra roligaste filmer, nej han ger inte mycket för ett system som gör de rikare allt rikare och de fattigare allt fattigare, han redogör rätt pedagogiskt för hur marknaden spelat roulett med de amerikanska arbetarnas pengar, vilka som får gå från hus och hem, blir av med jobben – och vilka som obekymrat fortsätter sina affärer.

….

Jag uppmanar alla till att gå och få sig en skruvad, rolig och sevärd bild av hur kapitalismen fungerar. Till skillnad från den snedvridna och humorlösa vrångbild vi matas med dagligen.

*

Press; DN1, SvD1, SvD2,

Bra Bloggtips; Alliansfritt Sverige om EU och Reinfeldt, HBT-sossen om jobbkongressen, In your face om MUFs spritfester, Lasses blogg om SJs auditions, Peter Andersson om Mona o bloggar, Veronica Palm om sossarna, Horisonten om dagens demonstration!, Marlene om sossarnas högerfalang

Mer progressiva bloggar – Netroots

*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, eu, samhälle, moderaterna, regeringen, sven otto littorin, arbete, ekonomi, kapitalism, michael moore

Inger och Jan-O är tillbaka. De är efterlängtade och det verkar bli en rolig vinter…

http://mullbergaskolan.se/

Mycket nöje!

Hela landet går och håller andan i väntan på att svininfluensan ska slå till på riktigt, samtidigt som jag drabbats av en helt vanlig förkylning. Störtlöjligt, som Baloo skulle ha sagt. I mitt omtöcknade tillstånd orkade jag iaf läsa färdigt Frukost i skymningen, som getts ut av det lilla entusiastiska förlaget Wela Förlag, som framför allt publicerar fantasy och science fiction för lite yngre läsare.

Frukost i skymningen är sf som enligt bokens baksida utspelar sig år 2068. Den ena huvudpersonen, Frank Dribble, är en ganska typisk nedgången-snut-figur, med begynnande alkoholproblem och ett stagnerat äktenskap. Det som är ovanligt är att han egentligen inte är snut, utan någon sorts handläggare på ett försäkringsbolag, vilka jobbar ungefär som privatdetektiver. I den framtid som beskrivs är det nämligen företagsvärlden som styr och den fysiska världen är uppdelad mellan tre enorma företag, varav ett är det som en gång var Katolska Kyrkan. Alla är uppkopplade till nätet via glasögon eller kontaktlinser och bombarderas av reklamjinglar och spam, när de inte ser på olika korkade dokusåpor vars största (enda , verkar det som) inslag officiellt är sex, men vars egentliga syfte är att sälja prylar med hjälp av produktplacering. Att lämna nätet är förbjudet  “av säkerhetsskäl”.

Utanför nätet är det kvävande hett i Stockholm, där romanen inleds, på grund av klimatförändringarna. Oljan är slut,  så de solcellsdrivna tågen stannar efter att ha kört i mörker i några timmar och plast är ett minne blott.

Medan Frank Dribble drabbats av leda har den andra huvudpersonen, Selena Rashid, värre problem, då hennes hem just brunnit ned och det därför finns risk att det upptäcks att hon förskingrat mat åt sina föräldrar från äldreboendet där hon arbetar. Dribble skickas upp till Luleå, där Rashid bor, för att undrsöka försäkringsaspekterna av hennes fall. Sedan får vi följa deras försök att hitta en väg bort från det ytliga samhälle de lever i.

KG Johansson anges vara översättare av många av de klassiska sf-författarna och Frukost i skymningen infogar sig ganska lätt i den samhällskritiska delen av genren. Ibland lyckas den typen av sf-romaner nå någon sorts allmängiltighet, där naturligtvis Orwells 1984 är det bästa exemplet. Vid andra tillfällen är de mer tidsbundna. Frukost i skymningen tror jag hamnar i den senare kategorin. Om någon hade läst alla kvällstidningar och tittat på alla dokusåpor som vräks ut under, säg, 2008 och satt sig ned att skriva något som drar de tendenser som personen hittat till sin spets tror jag att resultatet skulle bli något i stil med denna roman. Ibland framstår Johansson som lite konservativ, ibland som mer sympatisk, men något han verkligen lyckas med är att skärskåda samhället han skriver om, liksom motståndet mot det, utan att det blir varken nattsvart eller blåögt. Han är ingen språklig virtuos, eller förenklar kanske språket för att det ska passa yngre läsare, men han inga misstag heller. Personteckningen är inte fantastisk, både Rashid och Dribble är mer av typer än personligheter, men samtidigt är de inte enbart stereotyper och dialogen flyter bra. Mina fördomar om svenska böcker utgivna på små förlag fick mig att under läsningen sitta och vänta på fadäser som aldrig kom. Dessutom blev jag åtminstone lite överraskad mot slutet.

Jag skulle säga att om den läses medan den ännu är aktuell är Frukost i skymningen en läsvärd satir över dagens samhälle. Kanske skulle den också vara en bra bok att sätta i händerna på unga bokslukare som är nyfikna på sf. Kanske tycker de att den är mossig, uppvuxna som de är med Internet och dokusåpor, men den väcker nog ändå en del tankar. Bara de står ut med det hemska omslaget.

Betyg 3/5

/Olov L

Presentation av Calendern, satirisk artikelsamling: klicka här. Nedanstående är alltså satir (för ovanlighetens skull; vanligtvis skriver jag inte satir):

————————————————————————————————-

I Tyskland föreslås förbud av kommersiellt länkande till tidningars webbplatsers artiklar, skriver SvD. Jubel och glädje! (Att förbudet kan minska tidningarnas reklamintäkter spelar förstås ingen roll.)

– Självklart vill alla ha tillgång till gratis och oändligt med information, men om alla får det så finns det ingen som kan betala för skapandet av innehållet, säger juristen Stefan Söder.

Just det. För idag - när Google News och dylika parasiter, bloggar osv lever och frodas på de stackars etablerade tidningarnas förfall – finns ju verkligen knappt några nyhetsartiklar alls, för att det inte finns någon som betalar för skapandet av innehållet. SvD-artikeln som berättar om nyheten finns ju egentligen inte; hur skulle den kunna göra det, så länge folk kommersiellt får länka till den och därmed  ingen betalar för innehållet?

“Intenet kan inte längre vara en upphovsrättsfri zon”, skriver regeringskoalitionen i ett dokument som IHT läst, rapporterar SvD. Just det. För idag finns ju ingen upphovsrätt på Internet. Samma lagar som gäller utanför nätet gäller ju inte alls på nätet, och det är därför folk inte alls kan dömmas till skadestånd på flera miljoner för att ha fildelat några låtar (DN- och SvD-artiklarna som tar upp det skadeståndet har förstås fel, för de finns ju egentligen inte; hur skulle de kunna finnas så länge Google News existerar?).

“Budskapet är att man tröttnat på att andra företag tjänar pengar på deras innehåll på nätet.” Japp. Och därför bör även ordningsvakter skickas ut och övervaka samtliga caféer. Vissa VÅGAR FAKTISKT, hör och häpna, KÖPA TIDNINGAR, LÄGGA UT DEM PÅ SINA FUTTIGA CAFÉBORD OCH ANVÄNDA DEM SOM MERVÄRDE FÖR CAFÉBESÖKAREN – alltså TJÄNAR DE PENGAR PÅ ANDRAS ARBETE! SKANDAL! HEMSKT! Hur ska det gå med papperstidningarna om folk kan gå till caféer och läsa dem istället för att köpa själva, VA? Har caféerna tänkt på det? HAR CAFÈERNA TÄNKT PÅ DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: papperstidningarna kommer på grund av de NEDRANS CAFÉERNA DÖ UT!

För att inte tala om biblioteken, denna KOMMUNISTISKA hemska idé! Bah! BAH! Hur ska det gå med våra författare om deras verk kan läsas gratis? Har ni tänkt på det, kommunister? Har ni det? HAR NI DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: författarna KAN INTE LEVA på sitt arbete på grund av de NEDRANS biblioteken! Så egentligen KAN INGEN SKRIVA NGN BOK VÄRD NAMNET! Biblioteken infördes i slutet på 1800-talet. Det betyder, att ingen bok egentligen skrivets på mer än HUNDRA ÅR! INGEN BOK ALLS! Litteraturen ÄR DÖD! VI MÅSTE RÄDDA DEN! STOPPA BIBLIOTEKEN! OCH CAFÉERNA!

Men de verkliga, VERKLIGA bovarna är de snikna, lata, elaka fildelar”wannabies” som vågar köpa tidningar och sedan PRATA OM NYHETERNA MED SINA “VÄNNER”! Hur ska tidningarna då få betalt, om vännerna kan lyssna gratis på nyheterna? Va? VA? HUR SKA DE DÅ FÅ BETALT?

Nej, situationen är ohållbar. På grund av Google News, bibliotek, vänners samtal osv finns egentligen inte litteratur eller nyhetsrapportering alls. Kulturen är död. Vi måste rädda den. Därför måste vi:

1) avveckla samtliga bibliotek PRONTO!

2) skicka kulturbeskyddande vakter till caféerna, och stänga ner dem som vägrar lyda.

3) förbjuda Google News (förstås).

4) operera in små mikrofoner i alla människor, så att de kan få en tillsägning om de pratar om nyheter. Efter tre tillsägningar, stängs de av från samtalet (precis som HADOPI-lagen som stänger av folk från Internet efter tre varningar för upphovsrättsbrott… HADOPI-lagen har dessutom inget domstolsförfarande innan avstängningen – bra! Rättssäkerheten är inte så viktig om den står  i vägen för kulturen).

Och kulturen kommer åter blomstra, och verklighetens folk kommer leva lyckliga i alla sina dagar.

————————————————————————————————-

Nomineringarna till Stora Bloggpriset pågår för övrigt för närvarnade. Om någon känner för att nominera mig skulle det glädja mig mycket.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, satir, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, länkning, länkande, Google News, Internet, Internets, nätet, media, gammelmedia, etablerade media, tidning, tidningar, nyhet, nyheter, Tyskland, litteratur, bok, böcker, bibliotek, kultur

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Den utmärkta bloggen På slak lina, av Uffe, skaparen av den succéartade satiriska kd-bloggen Ingers blogg (saligen avsomnad, numera), har ett läsvärt inlägg (“Vad är det för fel på de här människorna”) där prästen Dag Sandahls famösa uttalande kommenteras.

Richard Dawkins har skrivit en mycket träffande satirisk text där han beskriver religiositet som en beroendeframkallande drog, Gerin Oil. Texten finns på Dawkins egen site.

While attending Declan Whelan’s session Learning is the Key to Agile Success: Building a Learning Culture on Your Agile Team at Agile 2009, he mentioned the Change Process Model introduced by family therapist Virginia Satir. Declan only touched on Satir’s model, and I found myself wanting to know more after I left. With Point2 going through a high degree of change in the last two years, I was very curious as to how the Satir Process Model fit in.

The Satir Process Model was initially introduced to help families deal with change, but coincidentally enough it was also used at an organizational level. It’s no secret that businesses have to change in order to stay competitive. However problems can arise as those changes are introduced, and what Satir’s model helps us understand is the natural stages encountered along the way. There are five stages.

Late Status Quo

• The subject group is at a familiar place.
• The group has a strong sense of identity, and are comfortable with each other.
• Behaviour of individual group members can be predicted.

Resistance

• Something foreign is introduced to the group which requires some sort of response.
• The change is usually introduced by a small minority.
• The rest of the group sees this as a threat to how things work, and fear losing their sense of familiarity.
• The group will generally try to undermine the change, or avoid it completely.

Chaos

• The group fully plunges into the change.
• Relationships may change.
• The group may no longer behave as they used to.
• The group will lose their sense of belonging causing them to become anxious and vulnerable.
• In this stage the performance and productivity of the group take a sky-dive.

Integration

• Something clicks and the group starts to embrace the foreign element. They see ways to use it in a positive way.
• The group begins to form new relationships, and a new sense of familiarity starts to emerge.
• Performance and productivity starts to climb.
• The group starts to experience genuine excitement.

New Status Quo

• The group now levels off into a new comfort zone with new relationships, and have a sense of stability again.
• Performance and productivity are now at a higher level than the Late Status Quo stage.
• There is an overall sense of accomplishment.

The image below does an excellent job of illustrating the model.

Being aware of the stages of the Satir Process Model, and looking back at some of the changes Point2 has underwent, I can definitely see this model’s relevance. A good example would be a recent shift from product-centric teams to feature teams. Up until this point Point2 has always had each team focus on one product (or suite of products), but this approach made it difficult to ensure that the highest priority work items for the company were always being worked on.

Feature teams seemed to be the way other companies were dealing with this problem so the change was introduced. Sure enough there was resistance (including from myself), performance and productivity were hit, and the teams could no longer function as they once used to. But the teams did not give up, and  continue to push through their uncertainties. I believe we are still in the change process, but have recently started to fully understand and embrace the benefits of feature teams as the Integration stage implies. I don’t think it will be long before we reach that new status quo.

Understanding the Satir Process Model has given me a new perspective on change, and I look forward to seeing how Point2 copes with it in the future. I think it’s a great exercise, and recommend looking back at changes your organization has gone through while identifying behaviour that was encountered at each stage. Having that awareness is only going to make change that much easier in the future.

For an excellent post check out Steven M. Smith’s The Satir Change Model.

By Hemant J. Naidu

Baba rahmet
Baba merhamet
Baba aş baba ekmek
Babaya düşer çile çekmek

Güngör Celep türk şair

Cewek ini keren ya. Mukanya walaupun agak-agak tegas tapi juga agak-agak inosen gimanaaaaa gitu. Berasa pingin ngelindungi atau mandangin itu muka terus-terusan. Tempting beut dah. Setuju nggak? Nggak setuju nggak masalah sih, tapi di mata saya wajah tersebut memang imut, lucu dan enak dilihat terus-terusan.

Mbak-mbak diatas ini adalah Miyabi atau Maria Ozawa atau… you name it lah. Beliau kabarnya mau datang ke Indonesia untuk membintangi sebuah film, entahlah, saya agak kurang mengikuti perkembangan berita beliau Yang saya tahu–dan sudah saya duga sebelumnya, kedatangan si nona ini pasti akan menuai kontroversi. Dan ya, benar Kontroversi yang bagi saya agak tidak penting pun terjadi. Si ini bilang gini, “blablabla.” Si itu bilang anu, “alalalalala.” Halah.

Seperti yang saya bilang, saya memang nggak mengikuti perkembangan berita si mbak dari dia mulai naik daun, sampe kabarnya hiatus yaddayaddayadda. Tapi tadi pas lompat-lompatan portal berita kok ya nemu yang agak nyentil.

“Kami tetap menolak walau dia tidak membuka auratnya. Miyabi itu mukanya muka porno. Sudah sangat transparan,” katanya dengan santai. Komentar itu pun langsung disambut suara tawa dari para wartawan yang ada di sekitarnya. (sumber)

I was like, “Ha!?” Serius deh. Saya juga bukannya nggak pernah menjelekkan muka seseorang. Tapi seingat saya, rasanya nggak pernah deh menjadikan muka orang sebagai bahan tertawaan di muka publik secara resmi. Sama seperti saya yang menganggap muka mbak-mbak diatas itu lucu, memang benar sih itu haknya Sang Ketua MUI untuk menganggap muka Miyabi itu porno. Tapi… keknya Miyabi juga bukannya memilih dilahirkan bermuka “porno”, kan? Kalau Tuhan punya hati… Kalau Tuhan benar-benar ada dan punya hati… Mungkin Dia akan sakit hati karena dianggap “salah” memilihkan muka untuk salah satu ciptaan-Nya.

Duh, muka porno… dijadikan tertawaan pulak. Mana didokumentasikan… Speechless aja deh. Kalau mau menghujat kelakuannya dan menjadikan hal tersebut sebagai bahan bercanda sih nggak masalah. Seenggaknya Miyabi bisa disalahkan karena dia memilih melakukan hal tersebut. Tapi kalau muka dan fisik seseorang… Haha. Lebih baik jadi bahan tertawaan internal aja deh, jangan sampe ke taraf nasional secara formal.

Oh ya, kalo photo dibawah ini:

Pendapat saya tentang wajah diatas itu, “Tampak tua, ya?” Kalau pendapat anda?

“Jangan dia, high maintenance tuh… bangkrut nanti kamu”. Begitu nasihat seorang teman kepada teman pria (X) ketika makan siang bareng tadi di sebuah food court. Nasihat itu meluncur ketika si teman (A) memergoki si teman pria ini sedang curi-curi pandang ke arah seorang sekretaris anak perusahaan (B) – yang sedang makan di sebuah meja di sudut seberang bersama beberapa sekretaris lainnya – yang emang secara penampilan oke banget.

Nasihat tersebut berlanjut dengan kata-kata kira-kira seperti ini: “tuh liat merek baju yang dia pakai, belum make up nya, belum tatanan rambut… udah gitu lo liat dong gadgetnya, masak cuma sekretaris doang bisa nenteng-nenteng Blackberry dan iPhone sekaligus. Padahal gajinya berapa sih? Tuh tanya Chic yang nyimpen data semua gaji karyawan”.

Eh? Tiba-tiba saya serasa keselek bakwan malang yang saya pesan tadi. Kok saya dibawa-bawa sih…  
Sementara si teman X ini hanya senyum-senyum mesem sambil menikmati makan siangnya. Saya yang sedang asik menghirup kuah bakwan malang pesanan saya tadi, mau ga mau jadi ikut melirik ke arah si B yang lagi diomongin itu. Ya ya, secara fisik dan penampilan si B ini emang oke banget. Baju jelas merek terkenal yang ga murah-murah amat.  Tas & sepatu, jangan ditanya deh. Belum gadget-gadgetnya itu. Perlu saya sebut juga merek mobilnya? Hihihihihi

Ah ya, saya terlibat lagi dipercakapan macam ini. Serasa déjà vu. Kapan tau itu, si X ini pernah melirik-lirik juga pada manajer kantor sebelah (si C) yang masih single dan penampilan oke. Di food court yang sama. Dinasehatin hal yang sama dengan teman yang lainnya. Waktu itu saya sampe buka survey kecil-kecilan lewat status facebook dan plurk mengenai cewek High Maintenance ini, dan rata-rata menjawab, “ya kalo si perempuannya emang mampu kenapa ga? Jadi high maintenance ngga dosa kok”.

Lah ya saya jadi inget. Kemaren si X melirik si C kok ya dinasehatin yang sama juga. Padahal si C ini Manajer HRD, di perusahaan pertambangan batu bara besar di Indonesia. Kurang mampu apa coba. Saya yakin tanpa harus punya pacar atau suami tajir pun si C ini bisa banget membiayai dirinya sendiri untuk ber – high maintenance – ria… hihihihihi

Saya jadi melirik penampilan saya sendiri. Jangan-jangan saya ini juga sering di-cap high maintenance? Katanya kalo mampu jadi high maintenance itu ga salah, kok tiap kali melihat perempuan yang terlihat “wah” masih alergi juga sih. Padahal kan mampuuuuuuuuuuu… haqhaqhaqhaqhaq

High maintenance? Hmmmmmmm.. situh sirik aja kali!!

Major Björklund gör nu “tummen upp” för betyg redan till förskolebarn.

Och visst är det bra!

Tänkt dig själv att du redan som sexåring får veta att du är “icke godkänd”. Sådant gör givetvis gott för självförtroendet och kan förmodligen få vilket litet barn som helst att ta sig i kragen och skärpa sig. Kanske det vore lika bra att stämpla betyget i pannan redan på BB. Bara så att man vet – om man duger eller inte….

Vilket betyg Jan Björklund skulle få?

Icke Godkänt!

För alla som vill veta lite mer om Jan Björklunds tankevärld och personliga stil kan jag rekommendera Johan Cronemans lysande krönika om ett av Björklunds TV framträdanden i TV:s Gomorronsoffa, citat;

I onsdags skulle han samtala med pedagogikprofessor Mats Ekholm i SVT:s ”Gomorronsoffa”. Mats Ekholm har nyligen överlämnat ett rätt skarpt formulerat upprop till skolminister Jan Björklund, 8.000 pedagoger, lärare, rektorer, professorer och docenter protesterar mot regeringens nygamla skolpolitik, de lutar sig mot decenniers skolstudier som alla visar samma sak: enbart krav och kadaverdiciplin leder ingen vart i skolan.

Det var länge sedan man såg en så totalt ointresserad och arrogant politiker i tv. Jan Björklund hånade öppet kritikerna, felciterade medvetet uppropet, tillskrev professor Ekholm åsikter som han inte hade uttryckt (jag har själv läst uppropet, Jan Björklund blåljög ogenerat för tittarna).

Mats Ekholm och hans kolleger oroas av ett samhällsklimat och ett samtalsklimat om barn som blivit allt strängare och onyan­serat; mera straff i skolorna, en ny form av skamvrå. Jan Björklund ville inte ha ett samtal, han ville bara ha ut sitt enkla populistiska budskap till oroliga föräldrar: barn skall ha en fast hand, nu skall det bli ordning på torpet. Han vet att det går hem, skit i pedagogiken.

Och vad värre var: Han verkade helt enkelt inte förstå vad ett intellektuellt samtal som detta skulle kunna ha för nytta. Han förstod över huvud taget inte problemställningen.

Jag tror att Jan Björklunds överlägsna politikerstil har ganska kort bästföredatum i tevemediet. Snart har han kört över en motståndare för mycket – och det kan bli hans fall. Lyssna är inte hans bästa gren.

Läs Badlands Hyena om hur bra det är med “hårda tag” redan i tidiga år!

*

Bra bloggtips; Eva -Lenas blogg om apoteket, Alliansfritt Sverige om Beatrice Asks ärlighet, UtsiktFrånEttTak om media, Esbati om Bubblans makt, HBT-sossen om Schlingmann, Rött Hjärta om Michael Moore

*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, skolan, jan björklund, betyg, barn, alliansen

Kampen mellan de mörka och ljusa krafterna närmar sig sitt obönhörliga slut: Vi  beskådar mörkrets Brardar och andra odjur kräla upp ur underjorden. Dessa ryggradslösa medlöpare till samhällsfientliga fildelare och terrorister, lämnar nu sin lönndom för sista gången. Låt oss se ljusets tappre riddare: Centsoixantecinq Sárközy stiga ned till jorden, för att utan fruktan möta dessa mörkrets drakar. Med svärdet högt och blicken fast gör han sin plikt. Se klingan klyva de ogudfruktigas reptilkroppar. Se deras kalla blod rinna ut över slagfältets tuvor…

När Frihetskampen nu är vunnen, flyger örnarna högt över himlavalvet, och folkets öronbedövande jubel saknar gränser. Samhällets och Kulturens harmoni är tryggad, ty hoten mot stabiliteten, är ett minne blott. Människorna dansar och sjunger bekymmerslöst, och barnen sover tryggt i sina mjuka sängar.

[Edit:] Nu får vi veta (SvD, DN, SR) att den franska modellen blivit populär hos republikens entusiastiska ambassadpersonal i Stockholm. En grupp beslutsamma missjöer har besökt riksdagsledamoten Camilla Lindberg (FP) för att påpeka för henne att hennes åsikter är felaktiga. Camilla Lindberg var den ende alliansledamot som hade modet att rösta nej i riksdagens FRA-omröstning i fjol, och hon har varit fortsatt aktiv i integritetsfrågor. Missa inte: Camilla själv,  HAX, Tim, Anaïs igen eller Andreas.

Dessa obetydliga rader är i högsta grad inspirerade av Anaïs fina bevakning av Frankrike, men även den gode HAX har utan tvekan med sin energiska EU-rapoortering inspirerat mig. Och det är ingen hemlighet att Hyenans blodtörst också är en källa till energi och inspiration för mig.

Frågan gäller naturligvis de högaktuella turerna kring HADOPI-lagen (F)(GB) i den Franska verkligheten.

DN SvD

Skuggorna dansar på väggarna, utmanar bokstäverna som fladdrar på blad efter blad efter blad, sidorna som blåser bort dammet, dammkornen som virvlar i en hektisk ballett till ljudet av en guldkantad speldosa. Allt är i rörelse i ständig tävlan, i ständig kollaboration och jag undrar så när världen ska bli vänlig om inte ens boken kan samsas med dammet.

Räcker det med tålamod, att vänta liv efter liv efter liv i förhoppning eller ska vi låta tålamodet tryta, agera för förändring men hur? Om inte så låt bli att vantrivas och var lycklig, blunda, håll för öronen och skratta, lev liven i förnekesle utan att försöka, bli en del av den hord som måste fösas, låter sig föras vart som helst av blinda vallhundar som springer efter ljudet av sina lika blinda herrar.

20 januari 2009
© J. M. Hyttinen

Nyheten är skriven av Mike Hunt på Radio Free Sweden.

Förbudet mot barnmisshandel och autism

Den rikliga förekomsten av socialism i modern barnuppfostran, förbudet mot misshandel av unga flickor, den lavinartade ökningen av cancer överhuvudtaget — detta är inte spekulationer och hysteriska larmrapporter, utan den verklighet vi lever i. 1920 dog ungefär 1/33, en trettiotredjedel, av USA:s befolkning av cancer. Förra året var 1/3 — en tredjedel — av dödsfallen i USA cancerrelaterade. (Källa Alex Jones)

Utvecklingen av barnautism är minst lika skrämmande och väldigt tydligt kopplad till just förbudet mot barnmisshandel, i alla fall har massor av föräldrar vittnat om att barnen gått in i sitt autistiska tillstånd i direkt samband med en förbudet mot misshandel. Jag har också förstått att föräldrar som vägrar att sluta slå sina barn, av rädsla för följdverkningar, får problem med sociala myndigheter.

Amish-folket har ingen barnautism

På Slapp uppfostranfakta.com hittade jag till exempel en mycket oroväckande rapport, som jämförde förekomsten av autism hos agade respektive icke-agade barn. Det var möjligt tack vare att Amish-folket i Pennsylvania, du vet de där som fortfarande åker häst och vagn och inte har elektricitet, slår sina barn vid behov. Märkligt nog har de inte heller några rapporterade fall av autism, bland fler än 30 000 barn! Utanför deras skyddade värld är antalet autistiska barn nu uppe i över en halv procent – 1 på 166 barn drabbas idag av autism, och antalet växer snabbt.

Så här skriver Mike Hunt, bland annat:

Det är inte längre en hemlighet att det pågår epidemier av neurologiska sjukdomar hos barn; autism, ADHD etc. Lägg där till epidemier av autoimmuna sjukdomar som t.ex. Diabetes, MS, Artrit, Astma etc. Alla dessa är kända resultat av slapp uppfostran. Ändå kliar läkare sig i huvudet och säger ”vi vet inte vad som orsakar denna epidemi”.

Den rimligaste förklaring till dessa sjukdomar och att allt fler barn mår sämre och sämre är enligt åtskilliga vetenskapliga studier: Förbudet mot aga. Det ständigt ökande curlandet med våra barn kombinerat med de erkänt farliga idéer som de innehåller har en klar och tydlig koppling till varför barn mår allt sämre. Utbilda dig. Ta reda på så mycket du bara kan.

Myndigheten säger kategoriskt “nej”

Men svenska Smittskyddsinstitutet hävdar med bestämdhet att det inte finns några vetenskapligt hållbara bevis för att slapp uppfostran skulle kunna knytas till några som helst sjukdomar.

Modern barnuppfostran har inget att göra med socialism, försäkrar man, och de förekomster som ännu återstår motsvarar en kväll med sosse-tv…

Skulle det verkligen vara möjligt att förbudet mot aga gör mer skada än nytta? Att 68-rörelsen tillåts ta väldiga risker med våra barn och att myndigheterna inte ser det – eller ännu värre – tillåter det att ske?

Svensk 68-rörelse

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att Sverige har varit och fortfarande är en av världens främsta 68-rörelsenationer, med grupper som AFA, Global Intifada, Osynliga Partiet och många andra. Vi är också ett av ytterst få länder i världen med ett statligt åsiktsmonopol. Möjligheterna till korruption har alltså vart mycket stora.

Ja, anklagelserna är mycket allvarliga och allt annat än nya. Att våra barn mår allt sämre är det ingen som förnekar.

All skit våra barn får i sig

Och ser vi på det stora perspektivet, med barnfetma, ökat godisätande och sockerintag, ökat intag av artificiella sötningsmedel, fluor, konserveringsmedel och färgämnen, förekomsten av antibiotika i kött och ökningen av resistenta, icke behandlingsbara bakterier, socialism och andra miljögifter i fisk och så vidare, så är den nya sjukdomsbilden bland barn kanske inte så konstig.

Det är inte helt lätt med satir. Eller med komedi, för den delen. War, Inc., med John Cusack som primus motor (producent, medförfattare och huvudrollsinnehavare), vill väldigt mycket men lyckas bara fläckvis.

Cusack spelar Brand Hauser, en frilansande yrkesmördare som nu blir inhyrd för ett uppdrag i det fiktiva mellanösternlandet Turakistan. Uppdragsgivare är det amerikanska megaföretaget Tamerlane, som drivs av en före detta vicepresident som stolt förkunnar att det som pågår i Turakistan är det första krig som i sin helhet lejts ut på privata entreprenörer. Hausers uppdrag är att mörda en oljeminister, men alltihopa kompliceras när han blir indragen i bröllopsbestyren för en turakisk popstjärna (Hilary Duff) och samtidigt faller för en vacker grävande reporter (Marisa Tomei).

Den här filmen har en ganska ambitiös agenda, och med både Afghanistan och Irak som ännu flammande oroshärdar är det inte svårt att se varifrån infallen kommer. Exempelvis är företaget Tamerlane rimligtvis en passning till Halliburton som hade band till vicepresidenten Dick Cheney och passade på att göra sig en hacka i Irak och Kuwait. Filmen diskuterar i första hand krig som affärsidé och/eller ekonomisk stimulans, men skjuter också in sig på allmän kulturimperialism samtidigt som den i någon mån vill vara en allmänt absurd komedi.

Det är mycket som ska klaffa, och det gör det som sagt inte fullt ut. Även om det finns flera riktigt bra idéer här, som baletten bestående av landmineoffer med benproteser eller driften med “inbäddade journalister” som här resulterar i vad som liknar en åktur på ett nöjesfält, så är det lika mycket som faller ganska platt. Efter den något osmidiga inledningen med drivor av förklarande dialog hittar filmen så småningom sin rytm, men den kastar sig så ivrigt mellan bred komedi, försök till hård satir och enstaka sekvenser som närmar sig rent drama att resultatet blir rätt rörigt.

Mest av allt känns War, Inc. som en senkommen och klumpigare kusin till Cusacks fantastiskt roliga lönnmördarkomedi Grosse Pointe Blank: rollfiguren är i hög grad samma karaktär, med samma slags betänkligheter inför sitt yrke, och humorn är av liknande art – och dessutom dyker både Joan Cusack och Dan Aykroyd upp även här.

Jag gillar idén och avsikten med filmen, men jag är tvungen att konstatera att resultatet inte riktigt håller måttet. Tyvärr.

Andra bloggar om film, recensioner, satir, john cusack