Detta land som är fredens religions högborg kommer denna infon från UD.

“Sedan maj 2003 har ett antal attacker riktade mot västerlänningar och utländska intressen ägt rum. Attacker har riktats mot bostadsområden, affärsverksamhet och saudiska myndighetsfunktioner. Vid flera tillfällen har västerlänningar tagits som gisslan med dödsfall som följd. Den 26 februari 2007 miste fyra franska medborgare livet i ett terroristdåd i närheten av Medina. Senast den 26 maj 2009 riktades skott mot en minibus med fem utländska passagerare i regionen Jubail i östra Saudiarabien. Ingen skadades i dådet. I augusti 2009 riktade en självmordsbombare en attack mot vice inrikesministern prins Mohammed bin Naif, under en ramadan-sammankomst. Vice-ministern klarade sig, men dådet har upprört såväl regeringen som många bedömare, medier och allmänhet.
Kvinnor får inte köra bil och avråds även från att använda allmänna kommunikationsmedel. Efter mörkrets inbrott bör kvinnor avstå även från taxiresor. Lagar och lokala sedvänjor begränsar starkt kvinnors rörelse- och handlingsfrihet och umgängeslivet är i stor utsträckning könssegregerat.”

Det är denna religion som våran 7 klöver vill skall få växa i Sverige.

Mvh Varjager

USA är en tvivelaktig vän och partner som enbart ser till sina egna behov. Se bara på den snabba vändningen vad gäller Irak och på hur utlovade leveranser av kvalificerade vapensystem uteblivit.
USA:s ekonomiska situation och jakt på energitillgångar kan mycket väl göra dagens samarbetspartner och allierade till morgondagens angripare och fiende.
Här har vi i kort sammanfattning de, enligt Pravda, SaudiArabiska bevekelsegrunderna för att i ökad utsträckning köpa vapen och annan militär utrustning från Ryssland.
Ryssland kan tillhandahålla kvalificerad materiel till konkurrenskraftiga priser och dessutom materiel som fungerar även om de sätts in mot en angripare från exempelvis USA eller UK, något som materiel från dessa länder konstruktionsmässigt påstås vara förhindrade att göra.

Att Ryssland är en stor aktör på den internationella vapenmarknaden är ingen nyhet och att man i jakten på valutainflöde och exportinkomster ständigt jagar nya kunder är heller inget nytt. Stora försäljningsvolymer håller dessutom ned priserna för den inhemska upphandlingen och reducerar kostnaderna för förnyelsen och moderniseringen av de ryska stridskrafterna.
Nytt är att man nu offererar även sina mest kvalificerade system och då till en kund där USA tidigare haft mer eller mindre en monopolställning.

Särskilt intressant är frågan om SaudiArabien aktivt försöker frigöra sig från sina kopplingar till USA och vad det skulle kunna innebära om så skedde. USA:s stöd i vidaste bemärkelse till regimerna på den Arabiska halvön har knappast sin grund i kärleken till de arabiska folken. Den ligger snarare i behovet av säkra oljeleveranser och av basområden. Om länderna i denna region skulle frikoppla sig från USA, utan att nödvändigtvis, annat än vad gäller vapenleveranser, söka sig mot Ryssland, skulle den geopolitiska och militära situationen i området radikalt förändras. Om Ryssland, förutom att leverera vapen, även skulle skaffa sig ett reellt inflytande i regionen, har verkligen den världspolitiska kartan ritats om.

Frågan är om USA stillatigande skulle kunna acceptera en sådan förändring. Enligt Pravdas analys tror man inte det i Riad och det är bl a därför man planerar att köpa kvalificerade ryska vapen som skulle fungera även om fienden skulle vara USA.

Visst har Human Rights Watch varit i blåsväder förr, men frågan är om de någonsin kan återfå den respekt de tidigare åtnjutit efter att organisationens Mellanösternpolitik sågats jäms med fotknölarna av ingen mindre än organisationens grundare.

Det var i tisdags som en debattartikel i New York Times, Rights Watchdog, Lost in the Mideast, väckte uppmärksamhet världen över. Robert Bernstein, som grundade Human Rights Watch 1978 och var dess ordförande under 20 år, skriver att HRW idag tappat sin trovärdighet genom sitt agerande i Mellanöstern. I artikeln (svensk översättning av Lisa Abramowicz finns här) skriver Bernstein:

Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att söka öppna stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Men på senare tid har gruppen gett ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper de som vill förvandla Israel till en pariah-stat.

Bernstein menar att HRWs agerande gentemot Israel är oärligt på två sätt. Dels för att  HRW riktar mest kritik mot det land i Mellanöstern där de mänskliga rättigheterna kränks minst.

Samtidigt styr arabiska och iranska regimer över 350 miljoner människor, och de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignoreras av Human Rights Watch Mellanöstern-avdelning som istället ger ut rapport efter rapport om Israel.

Dels är HRW medvetet oärliga i sin beskrivning av den arabisk-israeliska konflikten.

Human Rights Watch har förlorat sitt kritiska perspektiv i en konflikt där Israel upprepade gånger har attackerats av Hamas och Hizb’ollah, organisationer som förföljer israeliska medborgare och använder sitt eget folk som mänskliga sköldar. Dessa grupper stöds av Irans regering som öppet har deklarerat sin avsikt att inte bara förstöra Israel utan också att mörda judar överallt. Denna uppmaning till folkmord är ett brott mot Konventionen om förhindrande och straff av brottet folkmord.

Human Rights Watchs ledning vet att Hamas och Hezbollah väljer att kriga mot Israel från tätt befolkade områden, att de avsiktligt omvandlar grannskap till slagfält. De vet att mer och effektivare vapen förs in i Gaza och Libanon och är beredda att slå till igen. Och de vet också att denna militans fortsätter att beröva palestinierna alla chanser för det fredliga och produktiva liv de förtjänar. Ändå så är det Israel, det upprepade offret för aggression, som får ta emot Human Rights Watchs kritik.

Marty Peretz kommenterar Bernsteins artikel i The New Republic:

Jag är inte naiv. Israel är långt ifrån perfekt, och den israeliska armén (IDF) är långt ifrån perfekt. Men jag känner många soldater i IDF, och när de och deras kamrater drar ut i strid försöker de bedriva “moralisk krigföring“. Ärligt talat, jag tror inte en enda arabisk soldat skulle känna igen det konceptet, definitivt inte de fanatiska krigarna i Islamiska Jihad, Hamas eller Hezbollah.

Tidigare har vi skrivit om hur en militäranalytiker på HRW, Marc Garlasco, som låg bakom flera av de “israelkritiska” rapporterna, fick sparken pga sin nazi-fetischism. Det avslöjandet kom kort efter att det blev känt att HRWs vice chef för Mellanösternavdelningen, Joe Stork, hyllade den palestinska terrororganisationen Svarta Septembers massaker på israeliska idrottsmän under sommar-OS i München 1972.

HRW:S SLAGSIDA LIGGER TILL GRUND FÖR GOLDSTONERAPPORTEN

Bernstein tar också upp Goldstonerapporten, även om den inte nämns vid namn.

Och hur vet Human Rights Watch att krigets lagar har brutits? I Gaza och annorstädes där det inte finns någon tillgänglighet till slagfältet eller till de militära och politiska ledare som fattar de strategiska besluten, är det extremt svårt att göra definitiva bedömningar om krigsbrott.

Rapportering görs ofta i form av vittnesmål vars historier inte kan bekräftas och som kan vittna av politiska skäl eller för att de fruktar repressalier från sina egna ledare.

Det är signifikativt att den tidigare befälhavaren över de brittiska styrkorna i Afghanistan och expert på krigföring, Överste Richard Kemp, har sagt att den israeliska armén “gjorde mer för att beskydda de civilas rättigheter i en krigszon än någon annan armé i krigföringens historia”.

Se vårt tidigare inlägg om Goldstonerapporten, där det även finns en video med Richard Kemps vittnesmål inför FNs råd för mänskliga rättigheter.

Richard Goldstone satt i HRWs styrelse när arbetet med rapporten inleddes, men avgick efter kritik från NGO Monitor (artikel i Haaretz). NGO Monitor har samma bild av HRWs förfall som dess grundare:

I åratal har denna skiljedomare för internationell moral och mänskliga rättigheter haft ytterst lite att säga om Libyen, Saudiarabien och palestinska terrorister. HRWs försiktiga kritik nyligen mot Saudiarabien kom först efter en omorganisation av HRWs styrelse – och då först efter ovälkommen uppmärksamhet för dess skygglappsförsedda inställning till kungadömet. I maj 2009 rapporterade Arab News att företrädare för HRW reste till Saudiarabien för att samla in pengar, och då gjorde reklam för sig själva med alla sina fördömanden och pseudovetenskapliga forskningsrapporter riktade mot Israel under Gazakriget. Några av HRWs grundare, däribland Robert Bernstein, misstycker starkt med den organisation de en gång byggde.

Fler kommentarer på Bernsteins artikel:

Israelnyheter (Finland): Human Right Watch kritiseras av dess grundare

Israel i Sverige: Rättigheternas Vakthund har tappat spåret i Mellanöstern

Anne Herzberg i Jerusalem Post: What ails Human Rights Watch?

Melanie Phillips i Spectator: How ‘human rights’ have turned into inhuman wrongs

DN 2 Dagen SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Human Rights Watch, HRW, Robert Bernstein, Israel, Saudiarabien, Libyen, Hamas, Islamiska Jihad, Hezbollah, FN, UNHRC, Richard Goldstone, Goldstone, Gaza, New York Times, Marc Garlasco, Joe Stork, Richard Kemp, NGO Monitor

Enligt efterordet har Guillou i och med denna bok skrivit allt han har att skriva om det heliga kriget, alltså den kristna världens kamp mot den muslimska. Kontentan är kort och gott att stor del av terrorismen från den muslimska sfären finansieras av Saudiarabien, ett land som har de allra bästa relationer med det USA som påstår sig föra krig mot terrorismen. Jag får lust att leta rätt på mer information om det här, det låter ju bisarrt men inte alls otroligt. Därmed har författaren uppnått sitt syfte, och kan åtminstone vad gäller mig vara nöjd med vad han åstadkommit.

Som läsupplevelse är Men inte om det gäller din dotter ganska medelmåttig. Figuren Hamilton har inte samma lyskraft som i de tidiga böckerna om Coq Rouge, och Erik Ponti blir alltmer skamfilad som hjälte i takt med att han låter sig nyttjas för andras, och inte minst bekanten och snart även vännen Hamiltons syften. Större delen av boken går ut för att bygga upp bakgrunden så att scenariot kan utspelas med de personer på de positioner författaren behöver, och actiondelen på slutet med fritagning av dotter är ganska platt. Det skulle kunna vara spännande, men det hade krävt lite mer detaljerat berättande. Jag har dessutom fortfarande lika svårt att köpa Pierre från Ondskan som dekorerad överste från Främlingslegionen. Det liknar mest av allt ett övergrepp på en gammal romanfigur från författarens i särklass bästa roman. Någonstans kan det väl inte riktigt vara värt det.

En gång i tiden tänkte jag mig att min blogg enbart skulle handla om böcker jag verkligen rekommenderar. Till dessa hör inte denna Guillos sista actionthriller om vår relation till den muslimska världen. Sen stoppade jag in en kategori för antirekommendationer, men faktiskt kvalar den inte in där heller. Guillou har verkligen skrivit bättre böcker, men så usel är den inte. Återstår en liten läsarrapport: jag har läst den, den var okej men jag kommer inte att läsa om den. Guillos spion- och spänningsromaner är ungefär som en påse lösgodis, man är inte jättenöjd när man är färdig med den men man kommer ändå att köpa en ny påse, säkert med lika mycket i…

——

Fler bloggare om Men inte om det gäller din dotter

En man skröt om sina sexuella erövringar på mäns vis, men hävdar att han inte visste att man spelade in honom:

“En saudisk man döms till fem års fängelse för att ha skrutit om sina sexuella erövringar i ett tv-program. Ytterligare tre män som intervjuades i samma program får två års fängelse vardera.”

Fem års fängelse för skryt om sex, SvD

Undrar varför han inte hedersmördades?

Mvh/:)Smileth

Jodå, den pågår även där borta. Såklart. Enligt uppgifter (från mars 2008) kommer den muslimska federationen i Korea (Korea Muslim Federation) att öppna den första muslimska grundskolan och det finns planer att “inom tre år” öppna ytterligare en skola, ett “kulturcentrum” och kanske till och med ett universtitet. Syftet?

Federationen, som hävdar att det finns 150.000 muslimer i landet med 49 miljoner – många antingen kristen eller buddister – sa att skolan kommer huvudsakligen att undervisa utländska muslimer som bor i Korea och försöka expandera genom att locka lokala barn som är intresserade av den islamiska läran.

Vem betalar för eländet? Jepp, du gissade rätt: Saudiarabien. Abdullah al-Aifan, som är ambassadör i Seoul, uppges ha donerat 500 000 dollar (ca 4 miljoner kr) till organisationen och meddelar att det är en gåva från Saudiarabien.

Korea.net: Saudi Arabia donates funds for Islamic school

Bahrainsk litteratur

Under sommaren har jag försökt att läsa något från Bahrain. Det visade sig inte vara helt lätt. Om man googlar på litteratur från Bahrain så hittar man till slut poeten Qassim Haddad, vars dikter dessutom finns på nätet i engelsk översättning. Jättebra! Problemet är bara att jag har läst extremt lite poesi i mina dagar, och har utvecklat någon sorts poesifobi, där jag har fått för mig att jag inte läser på rätt sätt, inte förstår. Mindervärdeskomplex inför poesins storhet kanske. Dessutom är jag lite tveksam till att läsa poesi i översättning – blir det inte i själva verket översättarens dikt? Visserligen inspirerad av originalet, men ändå något helt annat?

Jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall och beställde ett tidigare nummer av tidningen Banipal, med ett inslag om Haddad som hjälp. Bara några dagar senare fick jag dock ett trevligt mejl från Banipal, där de meddelade att det aktuella numret var slut, men att de gärna hjälpte mig att hitta något likvärdigt. Mycket vänligt, men jag tappade modet och det blev aldrig någon mer beställning.

Till slut läste jag dock en intervju med Daniel Sjölin i förra numret av Vi läser, som fick mig att bestämma mig för att det var dags att försöka mig på poesi. Sjölin säger där: “Mitt oundgängliga lästips till alla som läser poesi, eller böcker de tycker är svåra eller inte förstår: prata högt med dig själv. Talet bromsar ned tanken. /…/ Så läs dikten högt och prata med dig själv om den i en halvtimme.” Jag gjorde så med några av Haddads dikter, och det var faktiskt bra. Sedan blev det förstås svårt att hitta tid till att prata poesi med sig själv en halvtimme om dagen, men det är ett bra tips! Och när jag väl bestämt mig för att läsa Haddad hittade jag den där artikeln ur Banipal på www.jehat.com (scrolla nedåt så dyker den upp efter dikten). En presentation av Haddads dikter kommer längre ner i texten.

Jag letade dock samtidigt vidare och hittade till slut en bok på adlibris(!) av den bahrainiske författaren Ali al Saeed – Quixotic. Jag beställde den, men började ganska snart ana oråd. Hittar inga recensioner av boken, trots att den sägs ha vunnit något slags pris i Bahrain. Det här kan ju bero på mina obefintliga arabiska-kunskaper, det kanske finns hundratals sidor på arabiska om al Saeed, men de enda webbsidor jag hittade om honom verkar han ligga bakom själv! När boken sedan kom kändes den ganska B. Ful design, utgiven av iUniverse – ett “print-on-demand”-företag.  Jag började tveksamt att läsa, men la av efter två sidor – jag irriterade mig så otroligt på de språkliga bristerna. Romanen är nämligen skriven på engelska direkt, trots att det inte är författarens modersmål. Jag har inte heller engelska som modersmål, men är verkligen det här en korrekt mening: “All of his attention was directed unconditionally to the bunch of flowers, jasmines and roses he’s making the bouquet with.” (s 59)? Jag trodde att det hette “directed at” och så är det en konstig tempusväxling mitt i meningen… Nu slog jag bara upp en sida på måfå, men hela texten är sådan.  Men, jag har ju bara läst två sidor och var liksom irriterad på boken redan innan jag hade börjat, så jag erkänner villigt att den kan ha kvaliteter som jag har missat. Jag har ingen aning om vad boken handlar om, men på baksidan står det att det är två män som går igenom en serie mystiska och bisarra händelser, som ger deras liv ny mening.

Under tiden hade jag dock fortsatt att leta efter prosa från Bahrain och hittat en ganska rolig blogg av en översättare med indiskt ursprung i Bahrain. I en av kommentarerna till ett inlägg om översatt arabisk litteratur nämns An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi som en bahrainsk bok. En diskussion följer på bloggen, av vilken man förstår att Algosaibi är saudier, men har växt upp i Bahrain och ser sig som både bahrainier och saudier. Jag har inte hittat någon bekräftelse på detta påstående, men jag beställde boken för dyra pengar från ett antikvariat i Nya Zeeland och hoppas att de här bloggarna vet vad de talar om . Boken handlar om fyra bahrainska studenter i Egypten, så den har något med Bahrain att göra i alla fall. Och Algosaibi har med säkerhet varit Saudiarabiens ambassadör i Bahrain. Denna bok har jag läst och den kommer att presenteras nedan.

Qassim Haddad

Haddad beskrivs som poet och revolutionär på adab.com och när man googlar hans namn får man upp en artikel med titeln Marcel Khalife and Qassim Haddad cause fury in Bahrain’s Parliament. Den islamistiska majoriteten i Bahrains parlament upprördes tydligen av en mer utmanande version av Laila och Majnun, där de inte är oskulder, som Haddad satt upp som musikal på Bahrains “Spring of Culture Festival” 2007. Den samhällskritiska tonen tycker jag kan skönjas även i hans dikter, t.ex. Happily he entered death, eller, som här, i Words from a young night:

“To rule = terror to force acceptance.
To dissent = terror to force resistance.
Both seek to grant prosperity to the people
under one power.”

I ovannämnda artikel ur Banipal står det också att Haddad tidigare har torterats och suttit i fängelse i fem år p.g.a. sin revolutionära samhällssyn. Och att man idag kan skönja en viss galenskap och desperation i hans dikter.

Jag tycker för min del att det är svårt att säga något mer om Haddads poesi, för den förblir faktiskt ganska obegriplig för mig. Fast jag tycker ändå om den, särskilt de små korta visdomsorden i Words from a young night. Jag låter därför Haddad tala själv genom ytterligare två citat från samma dikt:

“The future
is said to be the opposite of the past,
and we are in an endless present.”

“I have many secrets.
I stud them in my poems
and I toss them in the air of language.
Someone has to expose them.”

An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi

Romanen är alltså skriven av Saudiarabiens arbetsmarknadsminister, Ghazi Algosaibi, 1994. Den handlar om fyra studenter från Bahrain som reser till Kairo för att studera, eller, som det står på bokens omslag: “The young men…symbolize the process of development of a generation of young men who, before the great oil boom, were sent abroad from their highly traditional home countries to face the new world of revolutionary Egypt”.

Romanen utspelar sig 1956-1960, under Nassers storhetstid och man får följa den politiska utvecklingen i Egypten, och i viss mån, även resten av arabvärlden. Egypten verkar ha varit den ledande arabiska nationen vid denna tid och många panarabiska och islamistiska strömningar tycks ha uppstått här. De fyra unga männen i romanen fastnar för varsin -ism och för långa teoretiska diskussioner med varandra. Jag får lära mig om Nasserismen, Ba’athpartiet, Muslimska Brödraskapet m.fl.

Boken är ganska torr och jag vet inte riktigt om jag tycker om den. Den är intressant och ganska lättläst – fast utan att någonsin bli direkt spännande eller få mig att omvärdera mina egna politiska värderingar. Jag fascineras dock av revolutionära epoker – tänk att leva och tro att man faktiskt gör skillnad, att världen kommer att bli bättre. Att allt man gör är viktigt. Vissa känner förstås så idag också, men många är nog som jag – ganska blasé och teoretiserande. Vad spelar det för roll om jag demonstrerar mot ett krig någonstans? Och hur kan man veta vad som är rätt eller fel? Å ena sidan, å andra sidan…

Nedan avslöjas ganska mycket av bokens handling, men eftersom det var så otroligt svårt att få tag på boken, gissar jag att sannolikheten är liten att jag ska förstöra någons läsupplevelse. Men nu är ni varnade i alla fall.

Bokens karaktärer

Huvudperson i romanen är Fuad. Vi får följa honom från det att han reser till Kairo, som då verkar främmande och kaotiskt, i augusti 1956 till det att han lämnar staden, som nu är hemtam, i oktober 1961 och reser till USA.

Fuad framställs som lite mindre fanatisk än sina vänner, trots att han förblir en hängiven Nasserist boken igenom. Han kommer från en medelklassfamilj i Manama, hans far är juvelerare, och kommer först i Kairo till insikt om att han har det bättre ställt än de flesta. Klasskillnaderna verkar ha varit större i Kairo än i Manama?

Fuad är under en period medlem i Ba’athpartiet, främst eftersom han har en flickvän som är medlem. Ba’athpartiet är enligt Nationalencyklopedien ett panarabiskt parti, som grundades av Michel Aflaq och Salah al-Din al-Bitar i Syrien på 40-talet. Partiet bestod främst av unga intellektuella och militärer. Det har varit regerande parti i Syrien sedan 1963 och i Irak 1968-2003. Ba’athpartiet har enligt NE en antikapitalistisk och antiisraelisk ideologi.  Den negativa synen på Israel nämns dock över huvud taget inte i boken, trots att den utspelar sig kring Suezkrisen. Jag vet inte om författaren undviker ämnet? Fuad lämnar partiet för att han tycker att det kretsar för mycket kring ledarna, och för att partiet inte erkänner islams särskilda roll. Att kristna från Syrien och Libanon är inflytelserika i rörelsen stör honom något.

Senare är Fuad under en period aktiv inom ANM, Arab Nationalist Movement. ANM är enligt Wikipedia en panarabisk nationalistisk rörelse som grundades av George Habash på 1940-talet. Habash är mer känd för att han senare grundade PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine). En rolig detalj är att under tiden Fuad är politisk aktiv inom denna rörelse får han träffa den irakiske revolutionären och Ba’athpartisten Saddam Hussein! Fuad lämnar dock slutligen ANM, av ungefär samma skäl som han lämnade Ba’athpartiet, och ger sig av till USA.

Fuad delar lägenhet med tre vänner från Bahrain: Yacoub, Abdul-Karim och Qasim. De kallar lägenheten för “Frihet”, därav bokens titel.

Yacoub kommer från en fattig familj. Han fastnar lätt för olika ideologier och går sedan in för dem helhjärtat. I Egypten blir han kommunist och engagerar sig i den illegala rörelsen, tills han blir gripen och utvisad ur Egypten. När han till slut kommer tillbaka känner han sig sviken av kommunismen och vill i stället bli medlem i en annan illegal rörelse, det Muslimska Brödraskapet. Detta är, enligt NE, en islamistisk folkrörelse som vill skapa en muslimsk stat grundad på sharialagar. Det är lite oklart hur det går för Yacoub med detta, men han är kvar i Kairo när romanen slutar i alla fall.

Abdul-Karim kommer från en religiös familj – hans far är shiitisk shejk. Abdul-Karim träffar dock en sunnitisk, egyptisk tjej, som han vill gifta sig med. Hon överger honom, Abdul-Karim blir förtvivlad, träffar istället en prostituerad kvinna som han blir tillsammans med, hon dör och Abdul-Karim blir förtvivlad igen. Denna gång så pass mycket att han blir besatt av spiritualism. Till slut kommer dock den första tjejen tillbaka och de trotsar Abdul-Karims familj och gifter sig.

Qasim är reaktionär från en nyrik familj, hans far har gjort karriär inom oljebranschen. Qasim följer Mammons lag och blir framgångsrik företagare under studietiden. Pengarna använder han dock till att hjälpa sina vänner! Qasim följer med Fuad till USA efter studierna för att fördjupa sina marknadsekonomiska studier.

Lärdomar om Bahrain

Enligt NE är Bahrain 637 km2 stort och ligger på ett 30-tal öar cirka två mil öster om Saudiarabien. Sju åttondelar av landets yta utgörs dock av huvudön Bahrain, där även huvudstaden Manama ligger.

När pojkarna är hemma i Bahrain på sommarloven så tycker åtminstone Qasim och Fuad att det är väldigt litet. Qasim säger att man kan resa från Al-Hadd (i nordost) till Ras Al-Barr (sydspetsen) på mindre än en timme, och det enda man kan göra är att besöka BAPCO-restaurangen, BAPCO-bion och BAPCO-stranden (BAPCO är det helt statligt ägda Bahrain Petroleum Company).

Att Abdul-Karim är shiit väcker viss uppståndelse i Egypten. Bland vännerna från Bahrain är han också den ende shiiten, trots att shiiterna utgör en majoritet i Bahrain. I boken framställs det som att det inte finns några religionsklyftor i Bahrain, men i NE står att de politiska oroligheterna bland shiiterna i Bahrain ökade under 90-talet.

Bahrain styrs av en sunnitisk familj, Al Khalifa-klanen. Familjen kom, enligt NE, ursprungligen från Nejd via Kuwait under 1700-talet. 1783 intog de Bahrain. I boken dricker Fuad och Qasim te med Shaikh Salman, som styrde Bahrain 1942-1961. Man kan alltså anta att även Fuad och Qasim kommer från det ledande skiktet i Bahrain. Idag styrs Bahrain av shejk Hamad bin Isa Al Khalifa, som till och med har utropat sig till kung av Bahrain (källa : intressant artikel i LMD). Kungafamiljen verkar inte vara så populär och i NE nämns ett kuppförsök 1981.

Kuriosa

I en scen i boken sitter killarna i lägenheten med en grupp prostituerade(!) och sjunger en sång av Abdel Halim Hafez, en populär egyptisk sångare. Det är en minnesvärd scen, som skildrar deras första erfarenheter av kvinnor och alkohol. Vore det inte för att kvinnorna var prostituerade så hade scenen känts väldigt bekant. Fast det ska tilläggas att ingen av killarna i slutändan lyckas/väljer att ha sex med dessa kvinnor. Jag hittade hur som helst en del gamla klipp med Hafez på You Tube, som jag tyckte var fina! Det här är från tiden boken utspelar sig.

“En saudisk advokat kräver i ett brev till danska chefredaktörer att de beklagar och ber om ursäkt för att de i februari 2008 publicerade de omstridda Muhammed-teckningarna.

Han kräver att det sker före septembers utgång.

Tidningarna ska på ett stort uppslag ge en förutsättningslös ursäkt på fyra språk för att de har sårat muslimer, kräver den saudiske advokaten Faisal A Z Yamani. Han antyder att det kan skada danska intressen i Mellanöstern om chefredaktörerna underlåter att göra det. De ska också lova att i framtiden inte publicera liknande teckningar och material om Muhammed.”

GP , Politiken,VG ,
Politiken
Saudi-Arabien stiller ultimatum til danske aviser


/Fröken Sverige

I Sydsvenskan idag står det att en saudisk advokat kräver ursäkter av Danmark och att de beklagar för att de i februari 2008 publicerade de omstridda Muhammed-teckningarna. Han kräver att det sker före septembers utgång.

Jag tror att han kan kräva på det så mycket han vill…….

“Tidningarna ska på ett stort uppslag ge en förutsättningslös ursäkt på fyra språk för att de har sårat muslimer, kräver den saudiske advokaten Faisal A Z Yamani. Han antyder att det kan skada danska intressen i Mellanöstern om chefredaktörerna underlåter att göra det. De ska också lova att i framtiden inte publicera liknande teckningar och material om Muhammed.
- Med anledning av brevet ska danska tidningsutgivareföreningen, Danske Dagblades Forening, i nästa vecka ta kontakt med utrikes- och justitiedepartementet, säger föreningens direktör Ebbe Dal.
På måndag ska Dal skaffa sig en överblick över hur många chefredaktörer och tidningsdirektörer som har mottagit brev från Yamani och ta reda på om brevet är äkta.  Han har ännu inte kontaktat departementen utan vill först skaffa sig en överblick.  Han betecknar dock kraven som “klart oacceptabla“.

Mvh Varjager

“Att vara fri i Sverige var som att i egenskap av att vara kvinnlig muslim i Saudiarabien dansa naken: På allmän plats. Opassande, generande och rent felaktigt. Vilostunderna blev till mentalt föreställda sexstunder i renodlat sadomasochistisk anda, förstås med mig i underläge, tillsammans med partern Staten. Sociala interaktioner fungerade utmärkt. Tills efteråt, då kontemplationen framtvingade koncentrationslägret i mitt huvud.”

För den som missat:

“Vilken feststämning när Hamas gifte bort 450småflickor till hågade gentlemen i Gaza.

Nåja, nu är det väl tveksamt om en gentleman kan tänka sig att “gifta sig” med en nioåring…..

Brottsbalken har en helt annan term för denna aktivitet (BrB 6 kap 4 §) och den ger fängelse
i lägst två och högst sex år…..

Så det lär väl (lyckligtvis) dröja innan vi får se liknande scener på Stadion i Malmö,
Sveriges Gaza.”

Läs mer på Jihad I Malmö: Gaza: 450 pedofiler får en brud….

“Ytterligare några reflexioner över Gaza: 450 pedofiler får en brud…. och Hur Hamas stoppade nyheten om barnbröllopet

FrontPageMag har i en utmärkt artikel gett historisk bakgrund till det som ut-
spelades i Gaza:

The International Center for Research on Women now estimates that there are 51 million child brides now living on planet earth and almost all in Muslim countries.

Twenty-nine percent of these child brides are regularly beaten and molested by their husbands in Egypt; twenty six percent receive similar abuse in Jordan.

Every year, three million Muslim girls are subjected to genital mutilation, according to UNICEF. “

Läs mer på Jihad i Malmö

Och på Varjager

/Fröken Sverige

I början av augusti månad nåddes vi av beskedet att israeliska myndigheter godkänt avhysningen av arabiska familjer vilka varit bosatta i östra Jerusalem. Efter vanligheten haglade de internationella protesterna. Brittiska diplomater sade exempelvis i ett uttalande:

“We are apalled by the eviction in East Jerusalem. (…) These evictions are incompatible with the Israeli professed desire for peace. We urge Israel not to allow the extremists to set the agenda.”

Britterna, och andra som riktat protester och fördömanden mot Israel såsom USAs utrikesminister Hillary Clinton och EU, glömmer dock en i sammanhanget avgörande detalj: araber har nämligen ockuperat cirka 1400 hus i Jerusalem sedan den judiska statens utropande 1948, då araberna jagade ut judarna och lade beslag på deras egendom. I den judiska delen av Jerusalem tilläts däremot araberna att bo kvar utan att behöva frukta för liv och hem.

De nu genomförda avhysningarna innebar endast att några få judiska familjer fått rättvisa efter 61 års väntan. Övriga judiska hus fortsätter att vara olagligen ockuperade eller byggda av araber. Om detta se denna länk:

http://www.jcpa.org/jlmbldg.htm

Sedan 1967, då den östra delen av Jerusalem befriades från den jordanska ockupationen, har judiska familjer utan framgång kämpat för att få hus och hem tillbaka. Det liberala rättssystemet i Israel har till helt nyligen sökt stoppa alla dessa försök med påföljd att många judar givit upp sina ansträngningar, icke minst till följd av en sviktande ekonomisk situation. De nyligen genomförda avhysningarna ger visst hopp om att dessa judar kan vederfaras rättvisa.

Karta över var avhysningar av arabiska husockupanter skett i Jerusalem. (Christian Science Monintor)

Man kan bara beklaga att processen tagit så lång tid i anspråk, och att många judar under tiden förlorat såväl pengar som sin tilltro till det israeliska rättssystemet. De som nu äntligen fått sin egendom tillbaka har inte fått någon särskild ekonomisk eller annan kompensation för att deras hem under så lång tid olagligen varit konfiskerade av arabiska ockupanter.

De internationella protesterna mot vräkningen av de arabiska ockupanterna måste, enligt mitt förmenande, ses som en kombination av antisemitism, hyckleri och okunnighet. De aktuella arabfamiljerna var trots allt fuller väl medvetna om det olagliga i deras boende och har haft många år på sig att se sig om efter alternativa bostäder. Nu valde de, föga överraskande, att efter vräkningen övernatta på gatan i syfte att ge pressfotograferna goda fotomöjligheter och få världssamfundets professionella gråterskor med på noterna.

http://edition.cnn.com/2009/WORLD/meast/08/03/israel.evictions/

Det norska Sentrum mot antisemitisme (SMA) framhåller genom sin talesman Erez Uriely följande:

“SMA fördömer dem som diskriminerar judar genom att neka dem samma rättigheter som andra människor har, inklusive rätten att bo i sina egna hem och i sitt eget land. (…) SMA uppmanar israeliska domstolar att sätta stopp för den omfattande anarkin i Israel, där araberna olovligt ockuperar judiska fasta egendomar och nekar att ge dem tillbaka till sina ägare. Varje år stjäl araberna jord från staten, där de olagligen bygger hus. Fenomenet är utbrett i Jerusalem och andra städer, men särskilt i Negev i söder och i Galiléen i norr. Hundratusentals arabiska hus har byggts olovligt på jord som är köpt och ägd av det judiska folket.”

När det gäller att mot staten Israel rikta protester och fördömanden av allehanda slag är uppfinningsrikedomen som bekant nära nog total, men när det kommer till att kritisera apartheidliknande förhållanden i muslimska länder regerar tystnaden. Flera muslimska och/eller abarbiska stater blev Judenrein efter 1948, och närmare en miljon judar tvingades ut i en vansklig och osäker tillvaro.

 Benyamin Netanyahus administration har äntligen tagit itu med uppgiften att avhysa olagliga arabiska husockupanter i Jerusalem.

Det kan vidare nämnas att i den totalitära diktaturen Saudiarabien är det belagt med dödsstraff för judar att färdas i den heliga staden Mekka. I andra länder och territorier där muslimer styr, exempelvis i det “liberala” Jordanien och i territorier under Den palestinska myndigheten, är det vid hot om dödsstraff förbjudet att sälja fast egendom till judar. I samma länder och områden är judehetsande böcker såsom Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf storsäljare.

Det är hög tid att rycka masken av och göra upp med det patologiska judehat som breder ut sig på olika håll i världen och som, ofta nog, döljs bakom en fasad av humanitärt engagemang och så kallad antisionism!

Dear Sir/Madam

”Jag skriver till dig ihop om att få hjälp. Det handlar om min bror, Said. Han sitter i fängelse i Saudiarabien. Strax efter 11 september 2001 blev han gripen av den saudiska säkerhetstjänsten. Vare sig han eller vi i hans familj fick någon förklaring till varför han greps. Det skulle dröja nio månader innan vi hörde något från honom. Jag fick då reda på att han var anklagad för att stödja terrorism. 

Jag kan inte förstå vad min bror skulle ha gjort för att anklagas för att vara terrorist. Den saudiska regeringen har uppenbarligen inga bevis mot honom, för Said har vare sig blivit anklagad eller dömd för något.  

Min bror har ett barn som inte fått gå i skolan sen 2001. För att hans far misstänks vara terrorist. För tre månader sen flyttades Said till ett annat fängelse. Jag vet inte varför. Jag är väldigt oroad för Saids hälsa. Är det ett fängelse där terroristmisstänka hålls i förvar? Har ni någon information om det här fängelset?

Detta brev (min översättning) finns att läsa i Amnesty Internationals rapport ”Saudi-Arabia – Assaulting human rights in the name of counter-terrorism” (2009, p 27-28), som släpptes för ett par veckor sen.  

Våren 2005 arbetade jag på Amnestys kontor i Stockholm. Jag jobbade främst med flyktingfrågor men arbetet innebar även kontakter med tortyröverlevare och människorättsförsvarare. Att Amnesty får brev som detta är inte ovanligt. Saudiarabiens brott mot de mänskliga rättigheterna är kända. Förbud råder mot politiska partier och politisk verksamhet, rättssystemet bygger på sharialagstiftning, spöstraff och stympning tillämpas och dödsstraff verkställs genom offentlig halshuggning. Massmedia är censurerat och Internet sidor blockeras. Diskrimineringen av kvinnor, inte minst gästarbetare, är omfattande.

Läget i Saudiarabien har dock förvärrats. Amnesty menar i rapporten att sen kriget mot terrorismen inleddes efter terrorattackerna i New York och Washington, har brotten mot de mänskliga rättigheterna blivit allt större. Hos Amnesty är idag arkivskåpen fulla med brev, rapporter och vittnesmål från människor som berättar om anhöriga som med hänvisning till samarbete med terrorister förts bort, fängslats och torterats utan att få reda på vad de är anklagade för eller som döms i domstol. 

För en månad sen dömdes 330 personer till allt från böter till dödsstraff efter att ha anklagats för terroraktiviteter. Varken namnen, åtalspunkterna eller domarna offentliggjordes. Tusentals andra har gripits och bland dessa finns enligt Amnesty samvetsfångar, oppositionella och representanter för religiösa minoriteter, som fängslats på grund av sin kritik mot regeringen.    

Trots Saudiarabiens grova brott mot demokrati och mänskliga rättigheter så är omvärldens protester vaga. Amnesty menar att omvärlden blundar för Saudiarabiens brott eftersom landet är världens största oljeexporter. 

Saudiarabiens människorättsbrott har inte hindrat Sverige från att ha nära relationer med landet. Tvärtom, de senaste åren, efter Saudiarabiens ökade kränkningar av mänskliga rättigheter, har Sverige intensifierat samarbete med Saudiarabien, inte minst när det gäller försäljning av vapen. 

Saudiarabien är idag Sveriges viktigaste handelpartner i Mellanöstern. En stor del av handeln utgörs av vapensystem. 2005 tecknades ett långtgående militärt samarbetsavtal. All form av vapenförsäljning är förbjuden enligt svensk lag men ISP, Inspektionen för strategiska produkter, utfärdar regelbundet undantag. För Saudiarabien har ISP bland annat beviljat exportillstånd för radarövervakningssystemet Erieye och simulatorer för markstrid. Det svenskbaserade företaget Hägglunds har även fått tillstånd att demonstrera granatkastaren AMOS i den saudiska öknen. 

Allt detta har naturligtvis skett med regeringens goda minne. Vapenindustrin har blivit en allt vikigare inkomstkälla för den svenska statsbudgeten. Förra året slog vapenexporten rekord. Sverige exporterade då vapen, eller försvarsmaterial som det kallas, för 12,7 miljarder kronor. Det är en ökning med 32 procent mot 2007. Utanför Europa är Saudiarabien en av de största köparna. Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI var Sverige 2003-2007 världens åttonde största vapenexportör.

Den kraftigt ökade vapenförsäljningen rimmar illa med de mål och visioner Sverige har i utrikespolitiken. När Carl Bildt i vintras i riksdagen redogjorde för regeringens utrikespolitiska mål i utrikesdeklarationen talade han om att Sverige skulle ”värna de mänskliga rättigheterna” och ”arbeta för att stödja demokratiska krafter” och att Sverige som ordförande i EU skulle ”verka för en mer synlig roll för unionen på de mänskliga rättigheternas område”. Detta verkar dock inte gälla Sveriges relationer med Saudiarabien.

I kriget mot terrorismen är folkrätten och de mänskliga rättigheterna de stora förlorarna. Det gäller inte bara i Saudiarabien. Tiotusentals människor världen över har de senaste åren gripits och på lösa grunder anklagats för terrorverksamhet. Människor hålls fängslade år efter år utan att ställas inför rätta och utsätts regelbundet för tortyr. Fånglägren på Guantanamo Bay på Kuba och Abu Ghurayb i Baghdad är de mest kända, men det stora flertalet fängslade återfinns i länder som Pakistan, Saudiarabien, Uzbekistan, Egypten med flera.  

Även för oss i Sverige har kriget mot terrorismen fått konsekvenser. De brottsbekämpande myndigheterna har fått kraftigt utvidgade befogenheter. Möjligheterna att övervaka, hemlighålla och utbyta information med andra länders säkerhetstjänster har ökat. Priset har vi medborgare fått betala med inskränkningar i yttrandefriheten och i den personliga integriteten.

Amnestys rapport borde fungera som en väckarklocka. Situationen i Saudiarabien har förvärrats de senaste åren. Det är dags att Sverige inser konsekvenserna av detta. Vi kan inte förse en regim med vapen som så uppenbart bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är hög tid att Sverige avbryter allt militärt samarbete med Saudiarabien.  

/martinstahlgren.se

Den 1 november 1978 bevistade jag  en välbesökt presskonferens i Wennergren-skrapan i Stockholm. Detta i anledning av att säkerhetsexperten Dragan Jovius, som jag kände väl, gav ut sin bok Sovjetspionage i Sverige – dess taktik och verksamhet (S:t Georgs förlag). Till presskonferensens muntrationer hörde att Jan Guillou blev nekad inträde; man måste nämligen ha en speciell inbjudan, och det hade nu inte Guillou.

Men det var inte bara munterhet vid presskonferensen. Bland inbjudna gäster fanns även en drygt 40-årig, lätt fetlagd och undersätsig man med tjusarmustasch och rikligt med pomada i håret. Han hade en yrkesbakgrund inom svensk underrättelsetjänst och ansågs vara en “stenhård antikommunist” och därför sovjetätare. Mannens namn var Stig Bergling. Han dömdes påföljande år till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha gripits i Israel av underrättelsetjänsten Mossad.

 Den Stig Bergling jag träffade vid ett par tillfällen.

Jag hade stött på Bergling åtskilliga år tidigare, då han dök upp vid de försäljningsaktioner som anordnades i Stockholms city varje helg av den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians inom vilken jag var engagerad. Jag minns inte exakt vad han sade vid dessa tillfällen, men troligen orerade han vitt och brett om hur fantastiskt bra vi ungdomar var som vågade stå upp mot kommunismen och gå emot vänstervridningen i samhället.

Landsförrädaren Stig Bergling dömdes alltså till livstids fängelse efter att bland annat till Sovjetunionen ha lämnat ut den så kallade befästningskoden med datoriserade uppgifter om samtliga försvarsanläggningar i Sverige. 1987 avvek Berling från en permission och lyckades rymma till Moskva. Han levde därefter omväxlande i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel innan han återvände frivilligt till Sverige 1994. Han fortsatte här att avtjäna sitt straff innan han 1997 blev villkorligt frigiven.

Stig Bergling, alias Eugen Sandberg, alias Stig Sydholt, född 1937, är numera inhyst i ett äldreboende i Stockholm. Han har fortsatt att göra avtryck i massmedia. 2006 väckte det visst uppseende då det framkom att han blivit medlem i Vänsterpartiet, med en partipolitisk bakgrund som landsförrädarpartiet par preference i Sverige; dess närmaste föregångare, Vänsterpartiet kommunisterna, var hårt Moskva-styrt ända fram till sovjetväldets implosion 1991.

I en debattartikel i Expressen den 13 juli 2008 uttalade Bergling/Sydholt sitt starka stöd för den omdiskuterade FRA-lagen, bland annat med följande händelsevis alldeles korrekta motivation:

“Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten.”

Såvitt jag vet har Stig Bergling aldrig visat någon ånger över att sannolikt ha åstadkommit mer skada för Sveriges militära försvar än någon annan spion, också i jämförelse med “spionöversten” Stig Wennerström som dömdes till livstids straffarbete 1964 och släpptes tio år senare. Exempelvis den beryktade Enbomligan var rena småhandlare vid en jämförelse med Berglings spioneri.

Stig Bergling tillhör den kategori landsförrädare som inte drivs av någon som helst övertygelse, utan gör vad de gör på grund av pengar, spänning och/eller känslan av att känna sig betydelsefulla. Dessa personer besväras inte av något samvete eller fosterlandskärlek, men kan i efterhand söka försvara sitt agerande med att de – exempelvis – i själva verket befrämjade världsfreden. Wennerström påstod på fullt allvar i sina memoarer att det var bra att ryssarna fick västliga hemligheter, eftersom detta var tjänligt för balansen mellan stormakterna under det Kalla kriget. Själv var han naturligtvis den största av fredkämpar.

Också Bergling har varit inne på liknande tankar i TV-intervjuer – hans spioneri har gynnat såväl Sverige som nationalstat som freden i världen. Och det är inte så märkligt att personer utan vare sig övertygelse eller samvete tillgriper sådana befängda ursäkter, som väl bara de allra mest naiva och historielösa medlemmarna i Röd ungdom kan tro på. I avsaknad av inre övertygelse måste de sannolikt inför sig själva rationalisera sina illgärningar för att över huvud taget orka stå ut med att leva.

Det vore lätt för mig att säga att jag känner förakt för i grunden ynkliga personer som Bergling och Wennerström, men sanningen är att jag känner stort medlidande. Här en länk till ett insiktsfullt blogginlägg om Bergling:

http://safflemannen.se/?p=9956

Men är alla spioner ynkliga och värda förakt? Så kan man möjligen resonera om man anser att det egna fosterlandet är det högsta goda och därmed alltings mått. Detta är dock inte min uppfattning. Det helt avgörande är, utifrån min måttstock, huruvida en person med sitt spioneri främjar det onda eller goda. I fallen Bergling och Wennerström är det enkelt – de lämnade under det Kalla kriget ut statshemligheter till fientlig makt, som därtill var världens kommunistiska supermakt, Sovjetunionen, motståndare till den fria världen och därmed värden som frihet, demokrati och yttrandefrihet. Bergling, Wennerström och deras gelikar förtjänar därför dubbelt fördömande.

Sedan har vi spioner och “landsförrädare” såsom Oleg Penkovskij och Ryszard Kuklinski.

Oleg Penkovskij hade 1960 utsetts till överste i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Bakom den oklanderliga sovjetmasken dolde han ett gränslöst förakt för det kommunistiska Sovjetunionen, säkerligen delvis beroende på att hans fader hade varit officer i tsararmén och medlem i de vita styrkorna under inbördeskriget mellan röda och vita 1917-20. Penkovskij bestämde sig för att förse Väst med hemligheter sedan han i Moskva stött på den engelske affärsmannen och säkerhetsmedarbetaren Greville Wynne.

 Penkovskij offrade sig för friheten.

Penkovskij överlämnade en mängd topphemliga och strategiskt högintressanta dokument till Storbritannien och USA under några år i början på 1960-talet och bidrog därmed i hög grad att stärka Västs försvar gentemot Sovjetunionen. Till slut avslöjades emellertid verksamheten, och både Penkovskij och Wynne greps av KGB. Penkovskij fick det i sammanhanget enda tänkbara straffet – döden – under det att Wynne dömdes till åtta års fängelse.

Penkovskij avrättades efter grym tortyr, medan Wynne efter en tid utväxlades mot sovjetspionen Gordon Lonsdale (egentligen Konon Molody) som gripits i London. (Om Penkovskij, Lonsdale och andra spioner kan man läsa i boken Sanna historier om spioner, Historiska media).

Ryszard Kuklinski (1930-2004) överlämnade under tioårsperioden 1971-81 stora mängder hemligstämplade, främst sovjetiska, dokument till USAs underrättelsetjänst CIA. Kuklinskis fader hade varit antinazistisk motståndsman under Andra världskriget och dog i koncentrationslägret Sachsenhausen. Också sonen skulle bli motståndsman på sitt sätt, men då under den sovjetkommunistiska ockupationen av Polen.

Förre CIA-chefen George Tenet har sagt att Kuklinski var “en av det Kalla krigets sanna hjältar” och vidare:

“Denne passionerade och modige man bidrog till att det Kalla kriget inte blev hett när han försåg CIA med värdefull information  på vilket så många viktiga säkerhetsbeslut vilade. Han gjorde det för den ädlaste av orsaker – att främja frihetens och fredens helgade ideal i sitt hemland och över hela världen.”

 Kuklinski – polsk patriot och frihetsvän.

Kuklinski valde således att arbeta för Väst just därför att han var en äkta polsk nationalist och därmed såg till sitt lands sannaste intressen. Som tack för hjälpen fick Kuklinski av den amerikanska underrättelsetjänsten utmärkelsen Distinguished Service Medal samt en bostadsort i USA. 2006 invigdes ett museum i Warszawa till Kuklinskis minne av den polske försvarsministern Radoslaw Sikorski.

Genom sin tjänstgöring inom den polska armén kom Ryszard Kuklinski i kontakt med dokument som vittnade om sovjetiska planer på ett militärt angrepp mot Västeuropa. I dessa planer ingick att Polen i ett krigsläge skulle komma att offras och riskera att utsättas för 400-600 kärnvapenträffar. Kuklinski insåg att han måste förhindra detta och sökte samband med CIA; han överlämnade i Polen vid 63 tillfällen hemlig information till CIA.

Militära bedömare anser att det material Kuklinski vidarebefordrade fick ett avgörande inflytande på NATOs militära planering för Europa, vilken korrigerades på basis av den information Kuklinski bistått med. CIA vidarebefordrade jämväl viss information till Vatikanstaten, som vid denna tid styrdes av den polskfödde påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla), som ju var en av de personligheter som allra verksammast bidrog till Västs seger i det Kalla kriget.

Denne polske hjälte fick dock betala ett högt pris. Själv dömdes han till döden av en militärdonstol i Warszawa 1984, och hans båda söner omkom under misstänkta omständigheter i USA på 1990-talet.

En av de mest intressanta landsförrädarna i modern tid är Jonathan Pollard, den ende amerikanske spion som dömts till livstids fängelse utan att ha varit anklagad för högförräderi. Dessutom spionerade han för ett allierat land, Israel, ett brott för vilket det normala straffet är två till fyra års fängelse. Den 55-årige Pollard är nu inne på sitt 25e år bakom lås och bom.

Jonathan Jay Pollard föddes i ett judiskt hem i Galveston, Texas 1954. Han var ett begåvat barn som tidigt blev medveten om sin judiska identitet. Han var vid gripandet en civilanställd analytiker vid den amerikanska flottans säkerhetstjänst i Washington, D. C. Pollard ansågs vara en kompetent om än något excentrisk tjänsteman. Ett av hans förslag hade varit att man skulle lagra underrättelseinformation från den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Förslaget bedömdes så kontroversiellt att Pollards möjlighet att få tillgång till hemlig information tillfälligt drogs in.

 Jonathan Pollard, orättvist dömd?

Det var när Pollard upptäckte att USA, trots ett ömsesidigt avtal med Israel om utbyte av säkerhetsinformation, inte vidarebefordrade viktiga uppgifter till israelerna om hot från arabvärlden och terrorismen. Han började då kopiera hemliga dokument som han mot betalning överlämnade till israeliska kontakter; Pollard fruktade att den judiska staten stod inför hotet om en ny Förintelse. Enligt somliga underrättelseuppgifter skall Jonathan Pollard ha överlämnat så många som en miljon hemliga handlingar inklusive satellitfoton.

När Pollard som en  följd av sin spionageverksamhet till slut blev okoncentrerad på jobbet fattade hans överordnade misstankar. Innan han greps 1985 körde han och dåvarande hustrun, Anne Henderson Pollard, i sin bil i rasande fart, med FBI hack i häl, i riktning mot den israeliska ambassaden. Paret lyckades ta sig in på ambassadområdet men avvisades bryskt av en säkerhetsvakt, varefter de greps, åtalades och dömdes. Hustrun var snart ute igen, men inte Pollard.

Fallet Jonathan Jay Pollard är komplicerat och motsägelsefullt, och jag tänker här inte gå in på alla dess enskildheter.  Klart tycks emellertid vara att försvaret inte skötte sina åligganden på bästa sätt, och det verkar också som om domstolen agerade under starka påtryckningar från USAs regering när den dömde Pollard till livstids fängelse. Den välkände judiske amerikanske advokaten Alan Dershowitz har i en TV-intervju som sin mening framfört, att orsaken till att Jonathan Pollard alltjämt hålls i fängsligt förvar är hans judiskhet – vilken icke-jude som helst i hans situation skulle ha frigivits för länge sedan.

Varken Pollard själv, hans nuvarande hustru Esther Pollard eller hans anhängare i Israel eller på andra platser har givit upp hoppet om hans slutliga frigivande. Man förnekar inte att Pollard bedrivit spionageverksamhet men hänvisar till, att straffet är alldeles för hårt i förhållande till brottets art och att han, trots allt, spionerade för en allierad makt. Pollards officiella hemsida “Justice for Jonathan Pollard” finns här:

http://www.jonathanpollard.org/

 Esther Pollard hänvisade i en intervju i det israeliska TV-inslaget “Frontline” 2007 till att det finns liknande fall där domarna blivit helt annorlunda. En person som avslöjats spionera för Kina dömdes således till tre månanders fängelse, medan Michael Schwartz, som överlämnade hemligstämplad information till Saudiarabien, inte behövde skaka galler alls!

Av de spionfall som redovisats här ovan står det klart att Stig Bergling och Stig Wennerström är “dåliga” spioner då de, helt utan ideologisk motivation, sålde ut sitt fosterland för en grynvälling. “Flottspionen” Hilding Andersson och medlemmarna i Enbomligan hade i alla fall en ideologisk övertygelse som grundplåt.

Penkovskij och Kuklinski är däremot “bra” spioner, eftersom de ville rädda sina länder – Ryssland och Polen – undan det totalitära förtrycket och göra en insats mot den omänskliga kommunismen.

Med Pollard är det mer komplicerat. Han förrådde sitt påtagliga fosterland USA till förmån för det andliga hemlandet Israel. Man kan säga att han handlade fel, men utifrån en god bevekelsegrund, och fick ett omänskligt straff. För mig framstår det som en gåta att USAs regering låter honom försmäkta i sitt fängelse år efter år medan personer som begått liknande brott klarat sig lindrigt undan.

Pseudodiskussionen om vapenexport till Venezuela fortsätter. Inspektionen för strategiska produkter (ISP), den myndighet som bär högsta ansvaret för att vi exporterar vapen till krigsförbrytare som Obama och tyranner som Saudiarabiens kung Abdullah, säger att Venezuela inte skulle få köpa svenska vapen om de ville. Inte för att landet ockuperar två länder och stödjer en 60-årig apartheidstat eller för att man bedriver könsapartheid, hugger halsen av folk och torterar politiska fångar – tro det eller ej Venezuela sysslar inte med sådant. Nej, utan för att Colombia säger sig ha hittat 20 år gamla venezolanska vapen hos Farc-gerillan. Samtidigt gav Sverige år 2008 klartecken för vapenexport till Uribes förbrytarregering i Colombia. Så här beskriver Fredsbloggen en debatt om exporten med ISP:s generaldirektör Andreas Ekman för några veckor sedan:

“I en annan rond var det Andreas Ekman som ivrigt försvarade vapenexporten, vilket var lite märkligt när han samtidigt som generaldirektör för ISP är den som ska se till att riktlinjerna för vapenexporten, som av dess försvarare anses restriktiva, följs. Andreas lyfte dock fram att det inte finns något förbud mot vapenexport utan att det är mer som med körkort, att får du tillstånd från ISP så är det ok att exportera, även till tvivelaktiga stater som Saudiarabien och Pakistan. På frågan varför försvarade sig Andreas med att det utgör en så liten andel av den svenska vapenexporten.”

Så vapenexport till Colombias regering som tillsammans med högerns paramilitär bär huvudansvaret för den katastrofala situationen med försvinnanden, tortyr, massakrer och miljoner internflyktingar är okej. Vapenexport till Saudiarabien som hugger händerna av småtjuvar, stenar kvinnor, avrättar politiska fångar genom halshuggning, torterar och förtrycker är okej. Vapenexport till USA som bär ansvaret för över en miljon irakiers död de senaste sex åren och till Pakistan som drivit miljoner fattiga människor till flykt under dess meningslösa försök att krossa talibanerna militärt i Swatdalen är också okej. Men att 20 år gamla venezolanska vapen påstås ha hittats hos Farc räcker för att stoppa vapenexport till Venezuela. Partiska påståenden om att Chavéz – och inte 80-talets regeringar – kanske kanske skickat vapen till Farc väger alltså tyngre än det absoluta faktum att USA bevisligen skjuter ihjäl irakier och afghaner med svenska vapen. När ska Sverige sluta med hyckleriet och sätta stopp för all vapenexport, oavsett om det är till Venezuela, Colombia, Saudiarabien eller USA?

Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Colombia, Venezuela, Sverige, Bofors, vapenexport, regeringen, alliansen, Chavéz, Uribe, Farc, AUC, paramilitär, paramilitären, medier, media, SvD

Enligt ursprungliga uppgifter i tidningen Arab News ledde i maj Sarah Leah Whitson, director vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs (HRW) division för Mellanöstern och Nordafrika, i maj en delegation till Saudiarabien “för att samla in pengar bland landets rika till organisationens arbete mot proisraeliska lobbygrupper i USA, EU och FN” (citerat ur Världen idags nätupplaga 20/7). Bloggen jihadimalmo.blogspot.com uppger att insamling skett även i Förenade arabemiraten.

Bland andra David Bernstein, professor of law vid George Mason University i USA, gjorde saken allmänt känd genom en krönika i The Wall Street Journal 15/7. Bernstein skrev bland annat:

“Finally, some would defend HRW by pointing out that it has critisized Saudi Arabia´s human rights record rather severly in the past. The point of my post, though, is not that HRW is pro-Saudi, but that it is maniacally anti-Israel.”

Här länk till hela artikeln:

http://online.wsj.com/article/SB124528343805525561.html

Den israeliska högerregeringen är naturligtvis fly förbannad (och jag är säker på att en vänsterregering skulle ha varit precis lika upprörd) och kommenterade uppgiften på följande sätt genom Mark Regev, talesman för premiärminister Benyamin Netanyahu (citerat ur Världen idag):

 Mark Regev går hårt åt HRW. Foto: Israel News Agencey.

“En människorättsorganisation som samlar in pengar i Saudiarabien är samma sak som att en kvinnorättsorganisation skulle be talibanerna om pengar. Varför då inte också samla in pengar i Somalia, Libyen och Nordkorea? För en organisation som hävdar att man erbjuder moralisk ledning, verkar det som om Human Rights Watch har förlorat sin moraliska kompass.”

HRWs Sarah Lea Whitson har medgivit att organisationen har saudiska sponsorer men sagt att den israeliske premiärministerns kansli blandar ihop Saudiarabiens folk med dess regering. Däremot har hon inte förnekat att syftet med insamlingsaktionen var att motverka proisraeliska påtryckargrupper.

Se också denna länk för mer information om HRW/Sarah Leah Whitsons inställning i frågan om Israel och Palestina:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://blog.camera.org/archives/basijs600×600.jpg&imgrefurl=http://blog.camera.org/archives/2009/06/expressing_a_common_theme.html&usg=__M5IJI0R8-BO8SsBUe8cSARbaC40=&h=200&w=330&sz=19&hl=sv&start=27&tbnid=qFV-eOaI7RzcuM:&tbnh=72&tbnw=119&prev=/images%3Fq%3DSarah%2BLeah%2BWhitson%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Så står det alltså till med den humanitära neutraliteten hos en av världens mest aktade (åtminstone fram till detta avslöjande) människorättsorganisationer!

En prinsessa från Saudiarabien har sökt asyl i Storbritannien. Hon var på besök i England och blev gravid med en icke-muslimsk man, och fick flyktingstatus sedan hon berättat att hon riskerar att piskas och stenas och hedersmördas för sin utomäktenskapliga förbindelse om hon återvänder till sin äldre make i Saudiarabien.  Det faktum att hon fått asyl kan anstränga de brittiska förbindelserna med Saudiarabien.

“Her case is one of a small number of claims for asylum brought by citizens of Saudi Arabia which are not openly acknowledged by either government. British diplomats believe that to do so would in effect be to highlight the persecution of women in Saudi Arabia, which would be viewed as open criticism of the House of Saud and lead to embarrassing publicity for both governments.”

Princess facing Saudi death penalty given secret UK asylum, The Independent.uk

Saudiarabien är inte förtjust i sina grannländer Irak och Jemen och bygger därför en ’skyddsmur.’

Det gör inget, för Sverige har vidöppna gränser och politikerna bryr sig inte alls här.

“Specifically, the Saudis are worried about weapons and drug smuggling.” Sounds strikingly similar to the reasons why the Israelis built their security fence. But one thing is certain: no one, anywhere, will ever call the Saudi fence an “apartheid wall.” In today’s international climate, only the Israelis could possibly build such a thing.

“Saudi Arabia to fence itself in,” from the BBC via Australia’s ABC News, July 2 (thanks to JE):

Saudi Arabia has signed a deal with a major European defence contractor to build a hi-tech security system including a fence around the whole of its 9,000 kilometre border.The country has been wanting to build a strong border security system for some time.

Its two main concerns are its neighbours Iraq and Yemen, and the instability and lawlessness of these two countries have raised fears in Saudi Arabia that their problems will overflow the border.

Specifically, the Saudis are worried about weapons and drug smuggling….

Saudi Arabia to build Apartheid Wall!, Jihad Watch

.

Läs också på REBELL Webmagasin om den somaliske andlige ledaren för de somaliska rebellerna som utövar den frukstansvärda sharian i Somalia som nu är på besök i Göteborgs moské:

Somalisk terroristmuslim besöker moské i Göteborg

NGO monitor har upptäckt att Human Rights Watch åkte till Saudiarabien för att söka pengar till deras verksamhet, som för övrigt är rakt av anti-israelisk:

NGO Monitor noticed an outrageous event that happened last month: Human Rights Watch went to Saudi Arabia, one of the worst offenders of human rights on the planet, to raise funds to continue their anti-Israel crusade.

From Arab News, May 26:

RIYADH: Human Rights Watch is gaining more recognition and support in Saudi Arabia and the Arab world. During their recent visit to the Kingdom, senior members of the organization were given a welcoming dinner in Riyadh hosted by prominent businessman and intellectual Emad bin Jameel Al-Hejailan.

Other prominent members of Saudi society, human rights activists and dignitaries were invited to the dinner held to honor the guests.

In an introductory speech at the dinner, Al-Hejailan said the credo of human rights is rising in the Kingdom. He commended Human Rights Watch (HRW) for its work on Gaza and the Middle East as a whole.

HRW presented a documentary and spoke on the report they compiled on Israel violating human rights and international law during its war on Gaza earlier this year.

Vi har aldrig ockuperat en annan nation!

Se hur rasistiska de är i Israel! Bara judar behandlas gott ”kristna, araber, muslimer behandlas sämre än hundar.

Titta på den här videon och se hur rasistiska de är i Israel.

De kallar Obama för neger och hagel av vit makt? Detta kan aldrig hända i Libanon!

Jag vill att alla libaneser ska titta på denna film och börja känna sig stolta över sig, vi har aldrig ockuperat andra länder, vi har mer än 18 religioner.

Vi är ett multi kulturellt samhälle, vi har araber, aramenier, kurder, muslimer, kristna, libanesiska judar, palestinier, irakiska kristna, bahais osv.

Ja Libanon är inte Israel och vi tackar gud för att vårt land aldrig byggdes på ockupation!

Denna film skickades till mina föräldrar! Libanon är inte Saudiarabien, Israel, Iran, Syrien eller USA!
In Israel they occupy other nations, in Iran they beat you till you bleed when you demonstrate, in Syria there is one leader who never change and sits on seat, in Saudi Arabia women are not allowed to drive and watch police all over the streets, in United States anyone can be sent t guantanamo say the word jihad a j0ke you are on the terror list!
Älskar dig Libanon

Titta på den här videon och se hur rasistiska de är i Israel.

Det finns många libanesiska judar i Libanon. Libanons judiska släktnamn så som Arazi, Srour, Safra, Levy, Chreim, Dichy, Anzarut, Harari, Mizrahi, Sasson, Attiyeh, Bahbout, Maslaton, Tagger, Mitrani, Nassib.

Det finns fyra synagogor i Libanon. En är i Bab Idriss i Beirut. Och den största judiska samfundet i Wadi Abu Jmeil.

Hariri lovade att återställa alla de judiska Synagogorna innan han mördades.

Några faktan: libanesiska judar som har lämnat Libanon håller fortfarande libanesiska pass och kommer ofta på besök.

De finne en stor organiserad libanesisk judisk samfund som fortfarande följer händelserna i Libanon och har bevarat sina band till landet. Endast ett fåtal befinner sig i Israel, mänga kända libanesiska judar lever i Sydamerika i t.ex. Brasilien.

Främja detta arbete som en integrerad del av den rika libanesiska kulturen.

Under kriget 1948, inte ett hårstrå kapades från de libanesiska judarna. Myndigheterna ändrade inte sin inställning till judarna. Rättigheter för judarna skadades inte. De skulle kunna fortsätta med sin verksamhet och sitt arbete precis som alla andra i Libanon.

Inte en judisk kontorist blev uppsagd från sitt arbete på grund av det som hände i närområderna.

En månad senare, den 17 mars 1950, Toufic Mizrahi publicerade en artikel i den hebreiska tidningen HaDor:
”Vi vill förklara för världen vikten av Libanon, dess historiska uppdrag, genomförda under århundradena. Ett land med många religiösa trossamfund, Libanon har visat att dessa olika religioner kan leva tillsammans i fred, broderskap och samarbete. Libanon är mer än ett land – det är ett budskap om religiös tolerans och samexistens.”

Beträffande libanesiska judar som bor i Libanon och Hizbollah fråga: det är här den västra medierna och svenska medierna gör fel. Hizbollah är mot Israels ockupation mot palestinierna och inte judarna.

De svenska medierna länkar judar med Israel som är väldigt fel. 
Det finns många goda judar som inte vill leva i Israel! Kan säga det ärligt talat, en god jude inte vill leva i ett ockupperat land och stjäla ett palestinskt hem.

Min åsikt: Libanon är inte Iran, Saudiarabien eller Israel! Alla dessa länder är diktaturer!

Libanon är den enda demokratin i mellanöstern, med rikt på mångfald, mer än 16 religioner mellan kristna, muslimer, judar, druser, bahais, ateister osv och bakgrunder som araber, armenier, kurder, assyrier, palestinier som bor tillsammans med tolerans och harmoni.

Libanon är ett mycket litet land, men rik med sitt eget folk och deras mångfald!

Libanon ockupperar inte andra länder och dess folk. Ta t.ex. en del judar som samlar in och bor på ett ställe i Israel, eller muslimer som lever i Saudiarabien eller Iran! Därför, Libanon är en en demokrati! Kristna, muslimer, judar, druser bör leva överallt i världen och inte på ett ställe.

Libanon är ett exempel på tolerans!

Robin Shadowes tipsar med följande ord:

“Raketforskarnas senaste hjärnstorm – the killer chip!

“It could be the ultimate in political control — but it won’t be patented in Germany.

German media outlets reported last week that a Saudi inventor’s application to patent a “killer chip,” as the Swiss tabloids put it, had been denied.

The basic model would consist of a tiny GPS transceiver placed in a capsule and inserted under a person’s skin, so that authorities could track him easily.

Model B would have an extra function — a dose of cyanide to remotely kill the wearer without muss or fuss if authorities deemed he’d become a public threat.

The inventor said the chip could be used to track terrorists, criminals, fugitives, illegal immigrants, political dissidents, domestic servants and foreigners overstaying their visas.

“The invention will probably be found to violate paragraph two of the German Patent Law — which does not allow inventions that transgress public order or good morals,” German Patent and Trademark Office spokeswoman Stephanie Krüger told the English-language German-news.”

Fox News.com

Är det inte moskebyggen eller uppköp av Stockholms innerstad, så kan det vara hästtävlingar som Saudiarabien nu sponsrar i det bästa islamiska landet, Sverige:

“Falsterbo Horse Show kommer i år att ha totalt hela 6 miljoner i prispengar. Tacka stormrike Hans Höghet Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum för det som är med och sponsrar tävlingen, skriver Idrottens affärer.”

Sydsvenskan

Hela blogginlägget är från den nya bloggen Andrimner och man upphör aldrig att förvånas över muslimers tilltag:

“”Hotet från häxorna

“Saudiarabien. Den saudiska sedlighetspolisen, muttawa, ska dra i gång en kampanj mot häxor och trollkarlar. Kvinnor ber till exempel häxor uttala trollformler mot sina män. När en trollkarl greps hittade man över 100 000 trollformler på hans väggar. Ämbetsmän uppmanade regeringen att riva huset, inte bara måla om väggarna, för att trolldomen garanterat skulle förlora sin styrka.”
TT

Detta stod att läsa i metro idag 11/5-09.

Känns lite läskigt när det här ska vara våra pensionsräddare och vinstlotter. Det som skrämmer mig mest är att det är “regeringens” ÄMBETSMÄN som tror på häxor och trollkarlar!!!

I Afrika så har man hört talas om galna häxdoktorer som säger att AIDS botas genom att vålta en oskuld. Och att en bebis går utomordentligt bra. Men jag trodde att de var lite mera upplysta muslimerna i Saudiarabien. Men tji fick jag.”

Olikheter i kulturer, Andrimner