This morning didn’t start out so… well.

With four hours of sleep and a raging red eye from sleeping in contacts slash leftover mascara from the epic California trip… I made the commute to rescue a dog. My dog, Scout, had been in boarding for five solid days. After an early morning transfer across North Dallas, the work week starts and I discover (really just came to terms with as I knew the news before the epicness) my car insurance has been canceled. DUH DUH DUH.

“Irresponsibility is not a good trait missy!” – one of the overly supportive messages of text I received today after explaining my plight. Seven hundred plus dollars later… I’m insured and ramen is my new favorite entree.

Midday? Still downhill. I’ve gotten to the point where coworkers are starting to worry for my eye. So, executive decision maker that I am, I go home, swish swash that contact bugger, make an appointment for Lenscrafters on Thursday and head back to the 17th floor for uber productiveness.

Where does it turn around you ponder? Approximately 3p CST… confirmation that I will be attending our first conference of the year in Cancun, Mexico. Yes, it’s great, Cancun! But better? They’re enlisting me with a grande amount of responsibility and I’m more excited to prove myself then tan while boozing. Seriously. I am.

Quick dip into the mundane after work, a mild jog with the Scouters in preparation of our future visitor…

GRAHAM

Graham, formerly known as Gambler, comes to visit the good ole #333 (it’s officially home now because I’ve signed another lease) from August Dog Rescue. Perhaps his serendipitous arrival should be saved for another post, but today, while starting in utter insanity may have ended up to be one of the most splendiferous, karma-terrific, fuzzy feelings days.

“The question is not, can they reason? Nor, can they talk? But rather, can they suffer?” – Jeremy Bentham

K

So, tomorrow… off to Miami. Location scouting. Since Rosemary Beach (near Panama City) wasn’t lush and tropical with extensive grounds…

It will be nice. Scouting is tiring, I know, I know, I am whinging, cannot help it. I will get over it, trust me. I know that I am a lucky girl. It’s just a bit tough to be going already.

Whinging done. It’s warm in Miami, and I am staying in Coconut Grove. There are many, many worse places . Thus I will now admit that sometimes I can be a huge baby. Like now. About going to a tropical paradise.

And so, off to the heat and the sun where the air smells like spice and everyone has thick, wonderful accents… by tomorrow night I’ll be drinking mojito’s.

Life is good.

Diary for the day

Breakfast

Drive

Good times

Letter

Open

Read

Smile

Lyrics

Contact

E-mail

Sort out my life

Determined.Ambitious.Going places.

Lunch

Brothers&Sisters

Sing

Keys

Cinema

Orchestra

Learn how to play song

Add some strings

Sounds BUFF

Need to practice my craft

Sing some more

Watch

Which film do I want to see today…?

Last day of November.

Tomorrow, i’ll feel so much nearer to Christmas and the New Year, time for new beginnings, very apt to me right about now. So hello December – how has this year gone so quickly?!?

Je ne sais pas.

All I know is let’s make this next month, one to remember.

Happy November, hope you’ve all had a good month

BIRTHDAYS. GOOD DAYS. BAD DAYS. SAD DAYS

GUY FAWKES. FIREWORKS

REMEMBER NOVEMBER. POPPY

THANKSGIVING. BLACK FRIDAY.

A former scout leader who "groomed" a boy for sex while taking him away for kayaking trips is jailed for four years…. From BBC News. Full story

This site may contain information about: airline flight. The blog is also related to: flight deal.

Bewerbungsstart zur fünften Staffel von Germany’s next Topmodel – by Heidi Klum

“Ich habe ein wunderschönes Foto von Dir.” Heidi Klum sucht „Germany’s next Topmodel 2010. Die Bewerbungsphase für die fünfte Staffel der ProSieben-Erfolgsshow Germany’s next Topmodel – by Heidi Klum ist gestartet. Alle Mädchen ab 16 Jahren können sich hier oder unter www.heidiklum.com den Bewerbungsbogen herunterladen.

Lena Gercke, Barbara Meier, Jenny KL und Sara Nuru haben es geschafft. Namhafte Designer und große Marken buchen die „Germany’s next Topmodel-Siegerinnen für Kampagnen-Shootings und Fashion-Shows auf der ganzen Welt. Zusätzlich kann man sich über die neue Plattform TopmodelCommunity.ProSieben.de bewerben. Dort kann man sich eine eigene Sedcard zusammenstellen und sich damit für die fünfte Staffel von Germany’s next Topmodel – by Heidi Klum vorstellen.

Gleich HIER den Bewerbungsbogen runterladen! Pre-Casting-Tour in fünf deutschen Städten. Ab dem 5. Dezember können sich die Interessentinnen persönlich im Rahmen einer Pre-Casting-Tour für die ProSieben-Erfolgsshow bewerben. Ein “Germany’s next Topmodel”-Team tourt – ohne Heidi Klum – Anfang Dezember durch fünf Städte in Deutschland. Alle Mädchen ab 16 Jahren können sich dort bei den Pre-Castings vorstellen und ihre Bewerbungsunterlagen abgeben. Den Teilnahmebogen bitte vorher hier herunterladen.

Ein erfahrener Model-Scout beantwortet vor Ort außerdem Fragen rund um die Model-Karriere, gibt Tipps und unterstützt die potenziellen Models bei der Bewerbung. Die Pre-Casting-Tour startet am 5. Dezember 2009 im CinemaxX-Kino in München. Weiter geht es in den CinemaxX-Filmpalästen in Dresden (6.12.), Berlin (7.12.), Hamburg-Dammtor (8.12.) und Essen am 9.12. – jeweils zwischen 15 und 21 Uhr.

Für die fünfte Staffel von “Germany’s next Topmodel – by Heidi Klum” haben sich seit dem Bewerbungsstart am 6.11. bereits 9.842 Schönheiten beworben. Aufgrund der großen Nachfrage wurde die Frist bis zum 13. Dezember 2009 verlängert.

(Bild und Textquelle: http://www.prosieben.de)

New story idea really starting to take shape.  Here’s how:

1. My Scout explored a nugget of an idea through exploratory scenes (about 9,000 words) for a few days.
2. My Strategist stepped in to give the nugget some shape through research.  We did a TON of research the last two days.  I used OneNote to facilitate the research this time, as well as a notebook to scratch out ideas.
3. My Commander said, enough’s enough!  And made the Strategist stop the web of research because it was interesting but it wasn’t writing.
4. The Soldier stepped in and did some grunt work.  He (I don’t know why he’s a he, but he is) came up with a premise, which the Commander ran by his superiors (my critique group).  While the Strategist collected intelligence (i.e., critique feedback), the Soldier, erm, soldiered on and drafted up a character/story arc for a character I thought would be minor but ended up being a hero in his own right who probably deserves his own story.
5. The Commander just reminded me that this is all putty at this point, and liable to change.
6. Oops, now the Commander is reminding me that I have spent the better part of the day working on this (“And it was fun, too!” Scout chimes in) and that it is time for me to pack it in for the night.

So, here’s a farewell salute, troops!  Until tomorrow!

Corinthians 0X2 Flamengo
29/11/09
Campeonato Brasileiro – 37ª rodada
Gols: Zé Roberto, 26`, 1T; Léo Moura, 48`, 2T.
No ano: 33V, 20E, 12D; 61%; 113 gols pró, 61 gols contra
Adriano – 19
Josiel – 13
Emerson – 11
Zé Roberto – 10
Juan – 8
Petkovic – 8
Léo Moura – 7
Kleberson – 6
Everton – 4
Denis Marques – 3
Willians – 3
Marcelinho Paraíba – 2
Bruno – 1
Douglas – 1
Fabio Luciano – 1
Fierro – 1
Ibson – 1
Jonatas – 1
Maldonado – 1
Maxi – 1
Ronaldo Angelim – 1
Antônio Carlos (Atlético-PR) – 1
Emerson (Botafogo) – 1
Pará (Santos) – 1

ON THE ROCKS

HENDRIX WHO?

JUMP

JUST DROP IT ALREADY

EMBRACING SWEETLY

KETTLE CHIPS

JAMESON

BIRTHDAY

SKANK

LovePeaceMuzik Faakin ell sick night. Best hip hop night out ever. Happy Bub day. I wanna embrace you sweetly @PrinceArun @yonari @biancazehra My feet hurt

LovePeaceMuzik Unnessesary clevage hahaha best phrase ever!!! Goshhh I was all over the gaff. Crunk on the rocks. X@biancazehra

biancazehra i <3 @LovePeaceMuzik … hi-light of the night was you and @PrinceArun making unnecessary clevage … i think its on Ellie’s camera. JOKES.

biancazehra THANK YOU @PrinceArun for fixing my camera when i smashed it on the floor. i’m such a clutz sometimes. disoronno on the rocks is the one. XX

biancazehra too much jokes in the cab, five squeezed into four seats, neck massage all the way home and iphone monopoly = BEST night in a long time. XX

biancazehra Big Chill, PROPER hip hop, the DJ was a tease. thrown in the air by @yonari disaronno on the rocks with @PrinceArun, chicken kebab & chips.

yonari @biancazehra @PrinceArun @RohanBM @MayHeartsSong @LovePeaceMuzik can someone carry me home pls? I’m faaaaacki. Faaaaaaacked off my treeeee x

]]> http://epure.wordpress.com/2009/11/29/orientare-in/ Sun, 29 Nov 2009 08:00:16 +0000 'epure http://epure.wordpress.com/2009/11/29/orientare-in/

Cercetasii au si specializari, care sa le fie de folos atunci cand sunt in munti, in tabere…

printre aceste specializari, se numara si orientarea ( care tin sa precizez, e un sport international! )

Sambata aceasta, cativa dintre ei au avut de sustinut un test de verificare a competentelor in orientare si toti l-au trecut!( toti, mai putin Tibi, el trebuind sa plece mai devreme ).

alte anunturi : in 11 – 12  – 13 Dec. e sarbatoarea Comunitatii Don Orione in Oradea ( implineste 18 ani! ). Cine doreste sa vina sa vada ce inseamna o comunitate ca Don Orione, e binevenit!

Ikväll skulle det som bekant vara planeringskväll med mina ska’utare. Vi skulle planer hajken som vi ska genomföra som Blå.

Det började med att Wille mejlade och sa att han inte kunde komma.

Sen idag fick jag sms av Fanny, och under tiden som jag körde hem från dopet utanför Nyköping (jag tog ut mobilen från fickan så att om någon ringde så kunde mamma svara) så fick jag en tre fyra sms som konstaterade att jag kan inte komma, sorry..

Så efter att jag vart på Ica och handlat lite färskvaror  smsar jag och ringer till alla snöindivider (utom Catti, men henne smsade Iggy med). Kollar om dom överhuvudtaget kommer, om dom är på väg vart dom är.
Simon hade redan satt sig på tåget vilket kändes lite surt. Han hade ju betalat för tågbiljetten att åka till Sthlm på.
Iggy hade åkt hem. Han hade vart duktig och fixat fika, så han har en massa bullar hemma hos sig nu.
Och Catti som är i Australien och skulle vart med på Skype hade gått upp kl fem lokal tid. Bara för att få va med på planeringsmötet.

Jag kan bara säga att jag är allmänt irriterad på snöindividerna.
Men nu får jag en lugn hemmakväll istället..

Going to keep this post quite short and sweet. I recently got a little trigger happy when I put on some 3D glasses, given to me courtesy of Queen B (Takeflightclub)…..

Whilst on the topic of 3D-ness, I feel it is ESSENTIAL for y’all to know about

AVATAR

Avatar is an upcoming 3-D science fiction epic film directed by James Cameron, out on December 16, 2009. Just watch the trailer. It looks immense.

]]> http://youradminassistant.wordpress.com/2009/11/28/mail-your-christmas-post-with-style/ Sat, 28 Nov 2009 10:14:06 +0000 youradminassistant http://youradminassistant.wordpress.com/2009/11/28/mail-your-christmas-post-with-style/

Instead of using a regular stamp or the franking machine with your post this Christmas (business or personal) how about personalising your mail with Royal Mail Smilers?  You can add a photo, choose a stamp design, this is then printed for you by Royal Mail and the finished product is sent to you for you to use on your envelopes.  You can opt to just have a stamp design and no photo.  Not only is it a great way to cheer up that envelope but it can be a good marketing tool for business mail.  You can find more about them by using this link to the Royal Mail site – http://www.royalmail.com/portal/rm/content2?catId=3800007&mediaId=3800008&keyname=SMILERS

As an alternative how about the Scouts?  In an earlier blog post I mentioned using your local scout group for card deliveries, it has official clearance to run a Scout Post Service and will cost up to 20p a card.   Ideal if you have lots of cards or mail to be delivered locally.

Whatever you do happy mailing!

Äter frukost samtidigt som jag bloggar. Multitasking för att hinna med så mycket som möjligt innan jag åker.

Samtidigt sitter jag och mejlar och smsar med mina snöindivider. Slipar på de sista detaljerna. Vem som fixar fikat, om det är någon som blir sen. Menmne.. Det löser sig. Förhoppningsvis kommer jag hem innan ska’utarna börjar droppa in.

Ska bara panikdammsuga, klä på mig lite mer kläder och sen sätta mig på pendeln i 41 minuter för att ta mig till Skogås. Förorten jag lämnade för sex år sedan och sen inte satt min fot i annat för att sitta på Östra och kolla på handbollsträning.
Blir upphämtad där för att åka ner mot Nyköping och Mayas dop.

Mimmi ringde och frågade om vi skulle ses i centrum. Vi skulle handla lite, men Mimmi stack och fikade med Allie på em så jag stack iväg mot centrum vid 18-tiden.
Jag missade bussen precis så jag traskade på mot nästa busshållplats, och nästa busshållplats. Sen övervägde jag att stå kvar där, men jag skulle inte tjäna något på det tidsmässigt så jag gick hela vägen till centrum.

Träffar Mimmi som börjar bli lite stressad. Hon hade bio ikväll. Vi går och handlar det vi ska handla och sen följer Mimmi med mig till BK för jag måste ha lite mat i mig.
Ikväll är det musikcafé i Jakankyrkan som jag hade tänkt gå på och det var verkligen inte värt det att gå hem mellan vår lilla shoppingtur och cafét.

Så jag äter mat på BK, Mimmi sticker mitt i maten. Sen vandrar jag över torget och genom tunneln till Jakankyrkan med tung väska och tung kasse. I den dörren jag har gått in i flest gånger ser jag en massa läskiga vuxna (jag får senare höra att det är manskören som övar) så jag går runt till ingången på baksidan som jag sett en massa människor använda förut.

Kommer in och försöker hitta nånstans att dumpa alla mina tunga grejer. Skjuter in allt under en bänk så att det inte är i vägen. Sen hoppas jag att det finns nån som jag känner sen kollo eller Galax.. Annars känns det rätt ovärt att gå på cafét.

Det första jag hör när jag sonderar området är “Titta, där är Sara” . Kattis och LillFredrik sitter vid ett bord. Vi sitter och tjötar ett tag medans det är allsång.
Sen ska Jakan Spela upp på scen. Dom sjunger en sång om alla ungdomspastorer och pastorn

Mer fika och sen avlöser banden varandra. Det är lite Rissnerocks stuk över det hela. Öppen scen, för band som inte haft så många spelningar innan.

Kvällen är mycket bra. Musiken varierande. Fikat supergott.
Efter andakten undviker jag städningen. Jag känner att jag definitivt är gäst. Det är tredje gången jag är i Jakankyrkan. Första gången jag är på TGIG-Jakan känner jag inte att jag tillhör städpatrullen.

Hittar en låttext som jag har letat efter ett tag (Om du nu finns ur Mysterium-mässan) som jag får kopiera. Jag kan den hemliga koden till kopiatorn i Jakankyrkan
Tjötar lite med ungdomspastorerna och en scoutledare som jag vart på sjukvårdsutbildning (inför kollo) och Galax med. Börjar tänka efter när bussarna går för det börjar bli sent och då går dom inte lika ofta. Jag känner inte att jag vill gå hem med min tunga väska. Scoutledaren undrar vart det är jag bor, jag förklarar och sen säger han att jag kan få skjuts Wonderbar!

Väl hemma minns jag den där tvätt maskinen Mimmi satte igång innan Allie ringde. Kör igång sköljprogrammet igen. Mimmi kommer hem från sin bio och sen hänger jag tvätt och Mimmi värmer borschtj. Vi kör en sen middag och Mimmi redovisar sina shoppingresultat. Kista galleria har öppnat en nybyggd del och har fram tills på söndag 25 % på allt. ALLT! Jag tänkte åka dit på söndag och köpa lite julklappar.
Det blir nog en favorit i repris, mer än så säger jag inte.

Har även pratat lite med mamma idag. Kollat när och var vi ska träffas imorrn. Vi ska ju åka på dop imorrn. Och jag ska få träffa Maya för första gången.
Jag fick i alla fall ett par snygga byxor rena till imorrn. Dom hänger och torkar. Lovisa hintade om att hon skulle ha klänning på sig på sin blogg så jag känner att jag vill ha snygga byxor på mig. Ska rota fram en snygg och bebisvänlig topp också.

Första jag gör imorgon blir nog däremot att panikdammsuga. Mina patrullkompisar från Ska’ut kommer över. Jag är den som bor bäst. Vi ska planera inför Blå som är i Kristi him. Men planeringen ska vara klar en bit innan så vi sätter oss ner redan nu. Jag gissar att vi kommer planera fler gånger. Rätt stor chans att det blir hos mig igen.

Menmne.. Nu ska jag sova så att jag orkar med allt jag tänkt göra imorrn. Det blir en lång dag imorrn.

Apparently, my German Shepard can perform an Olympic-qualifying Standing Broad Jump.  That is, she can go from a standing position to jumping over a 4 1/2 foot fence, clearing what we thought was a high enough barrier between fowl and canine. It wasn’t.  And Chicken #2 went down today, following Chicken #1 in, what, a week.  I feel like a a fowlure.

If you are a counter, you are likely thinking: wait, there’s TWO, not one?  Two — because Pot Pie and Nugget are still around. And you’d be wrong because Nugget went missing when I was in the shower.

It could be the Hawk who stands guard, waiting patiently, found the right moment.  It could be the skeevy gray cat who I caught stalking the chickens earlier today.  It could be that in the melee that must have ensued when Scout got out that Nugget overcame her clipped wings and took flight over the neighbor’s fence.

I am, actually, most worried about that outcome of all of them because it means she is stuck somewhere, and its dark, so she’d normally be safe in her coop and likely doesn’t know where she is supposed to sleep.  I of course follow to assume she would be sad and I guess I also figure she’d be a sitting duck for raccoons, possum, cats, hell, maybe even rats.  Chickens, I read somewhere but can not find right now, sleep really soundly so they are easy to catch and eat at night.  Hence, the hen house.

Chickens are also social animals, so too, I worry about Pot Pie, alone in the coop and awaiting a long winter.

I’ll need to figure out what to do with her. What to do with the freaking Hillbilly Dog Run.  What to do about making a more secure outer coop for the chickens, so they can roam around a bit but not be so vulnerable. What to do about becoming a slightly less unfortunate chicken owner.

I am pretty sad, more sad than I was when Chicken #1 went.  Maybe because, for all intents in purposes, I lost two chickens in the time it took for me to shower.  Mostly I feel like I let the chickens down somehow.  And I am really frustrated with myself because I feel like I should have been smart enough not to let them down.

And I am frustrated because I am going to need to figure this all out in the next day or so because I am convinced Pot Pie, if left alone in her grief, is going to decide to join her friends. And then there will be none.

Jag sov inte alls så mycket som jag borde inatt. Futtiga tre och en halv timme..

Jag vaknar dock i tid och jag är rätt pigg. Lite nervös eftersom vi har redovisning i grupparbetet och min grupp är först ut.
Ränner runt halva lägenheten för att preppa inför dagen. Fyra lådor med mat i varierande tillstånd av tillagning hamanr i min kasse. Jag ska ju ha med mig scoutskjortan också så jag har lämpat över allt otympligt i en tygkasse.

Går till bussen med god marginal och får faktiskt stå och vänta ett tag innan bussen kommer. Missar Tumba-tåget i Jakan, men får istället en lugn resa på ett folktomt tåg. Gott om plats fö mig och mina kollin.

Kommer till skolan och skriver ut min fusklapp. Jag ska prata om den emotionella utvecklingen hos bebisar 0-3 månader.

Vi är väldigt informativa i min grupp och vi använder våra 40 (närmare 30 egentligen) minuter väldigt effektivt. Lite film, en massa svammel.
Det känns så gött att vara klar med detta arbete. Inget mer att oroa mig för där inte.

Sen får vi lyssna om hur barn utvecklas i en massa olika åldrar. Jag tröttnar efter ett tag, för i min skalle låter det som om dom säger samma sak om och om igen. Så jag sitter och doodlar för att hålla mig vaken.

Just idag är jag fysiskt slutkörd. Jag har haft full rulle sen i tisdags morse och dessutom inte sovit nå mycket. Jag har vart nära att somna i skolan och på tunnelbanan. Typ överallt känns det som.

Anywho…
Till lunch blir det pasketti med köttfärssås. Jag hann inte koka spaggetin imorse, så jag får koka den i skolan. Du, den kokplattan är seg. Fastän jag har använt vattenkokaren så tar det överdrivet lång tid innan vattnet kokar upp. Men till slut blir det spagetti. Till slut.

Lyssnar på några fler föredrag och sen håller vi på lite med genus.
Dööhnar lite i datasalen. Kollar in den där boken som jag ville läsa som jag inte kunde läsa igår för då hade jag ingen pinkod till mitt bibliotekskort. Sen ringer Madde. Hon har slutat tidigare. Så jag kutar ner till bussen. Det tar ju ändå en ½timme att åka in till TC.

Kommer till TC och direkt hoppar en kille fram och undrar om jag har en tatuering. Sure, why? Det är tydligen en tävling där man kan vinna en ny tatuering och en ny mobil. Men banne mig är den klockan fyra, när jag borde vara på väg mot Farsta.

Hittar Madde efter lite om och men. Jag har saknat henne mer än jag trodde ♥
Vi vandrar runt TC och hittar sen några mjuka (!) soffor som vi sitter och pratar i. Om allt möjligt. Vad som har hänt sen sist vi träffades, familjen, framtidsplaner.

Sen ringer hennes klasskompis och det är dags för mig att åka mor Farsta.

Kommer hem och det första som händer är att mamma ringer. Hon är kvar på jobbet och vill höra hur vi gör på lördag. På lördag ska vi på Mayas dop. Det blir jag, mamma och Markus som kommer från vår familj. Och Markus har match på lördag. Så vi funderar lite på vilket tåg jag ska ta och vart vi ska träffas. Det finns ju många vägar till Nyköping. Vi säger att vi hörs imorrn istället. När vi båda har lite bättre koll.

Sen springa till scouterna. Jag är i tid för en gångs skull. Till och med på plats lite innan. Inte med andan i halsen som det ofta blir annars.

Och jag vill bara säga att mina scouter är friggin’ amazing. De är bland de underbaraste ungarna jag har haft ♥

Kvällen börjar med en stor myshög. Jag har en scout till kudde och en tre stycken som ligger utspridda på mig som täcke. Jag tror inte att det gick längre än fem minuter utan en scout i knät. Dom är friggin’ amazing.

Ikväll är det drama. Scouterna får lappar med saker de ska gestalta. Jag får en mygga. Flax flax och bita folk i armarna.

Sen ska vi dramatisera scoutlagen. Jag hamnar i en grupp med några scouter och vi ska dramatisera En scout är vänlig och hjälpsam. Under de första försöken att arbeta fram ett koncept (i detta momentet är jag mer en guide. det var scouterna som kom på själva grundidén) lyckas jag skrapa upp armbågen fint. På med plåster.
Alla smågrupper är otroligt påhittiga och spelar upp sin del av scoutlagen på ett exceptionellt sätt. Vi ledare kör ett Tjimmelacke för alla grupper sen. Det är bra att infoga vissa delar av lägerbålskulturen innan de sitter på ett lägerbål och känner sig lost.

Efter att vi har vinkat hem alla scouter får jag reda på att det är ledarsamling ikväll. Jag var ju inställd på att åka hem, blogga lite och stupa i säng vid tio. Menmen..
Får i mig några koppar svart te så jag piggnar till.

Jag och Lasse V pratar om att skriva en motion till årsmötet om att kåren ska ge ledarna nya skjortor. Egentligen är det bara jag som har en snygg BLÅ skjorta, men det är för att jag typ inte har råd att köpa en. *fattig student* Dag föreslår lite fint att det kanske räcker att köpa in en. Så jag får en giltig skjorta. Inte för att scouterna bryr sig, men jag vet ju att det är en ogiltig skjorta. Men så är jag också stolt över att vara blåskjorta och förvaltar mitt arv in i equmenia. Vi finns, vi är blå och vi är banne mig bättre organiserade. Till och med Dag har erkänt det och han är grönskjorta från början.

Vi diskuterar julavslutningen som är om typ två veckor *det är ju snart*. Alla scoutgrupper medverkar på något sätt i gudstjänsten vilket känns gott. Mina scouter är med i Luciatåget, Amandas kommer köra julspel medans de största ska va fanbärare.

Pratar om vilka datum det händer grejer. Det känns som  om halva våren blev inbokad i ett nafs. Och alla grejer var ju roliga. Glöggfika vid stugan innan jul, en ny Isbiten, ledarupptakten och när nya Sjöbus ska vara.

På vägen hemåt undrar Mange hur jag mår. Jag har berättat att det har varit en känslosam vecka. Men jag orkar inte tjöta på ännu en människa om hur jag mår. Han är ok med det och vi pratar om andra saker istället.
Kommer till Karlberg lite i tio. 58 går det ju ett tåg från TC så jag hoppas att jag hinner med det. Ser att det står Bålsta längst upp på skärmen. YES! Ser efter lite mer noggrant och ser att den går kvart över. Isch!

Smsar lite med Mimmi som undrar om jag är vaken när hon kommer hem. Eftersom jag inte ens är hemma så är jag nog vaken. Läser lite i tidningen och med fem minuter kvar går jag ner på perrongen. Jag är ju varken första- eller andraplingare så jag kan ju lika gärna vänta ute i den “friska” luften.

Jag skymtar en välbekant figur och är det inte Mimmi! Vi asgarvar ett tag för vi hade ju inte direkt förväntat oss att träffas på perrongen på Karlberg.
Sällskap hela vägen hem

Hemma så gör vi räkningarna. Det är dags liksom. Räknar, adderar och subtraherar lite och jag ligger på plus. JAG LIGGER PÅ PLUS! Under hela vårt samboskap har jag aldrig legat på plus när det gäller räkningarna. OMG, wow!
I’m so proud of myself.

Kärlek, Sara

di: Nicola Manfrinati

Uno dei quattro punti fondamentali della carta di clan è la strada, ed è per questo che quest’anno abbiamo sentito il bisogno come comunità di affrontare
una route mobile nelle Prealpi vicentine, luoghi interessati direttamente dalla prima guerra mondiale.
La prima tappa che abbiamo raggiunto è stato il Rifugio Papa dopo aver percorso la strada delle 52 gallerie, scavate nella roccia come baluardo di difesa.
Percorrendo questo sentiero roccioso abbiamo avuto l’occasione di sperimentare la fatica di quei soldati italiani che, nei primi anni del 900 si trovavano
barricati nel versante della montagna per difendere le pianure venete, ed erano costretti a trasportare l’artiglieria pesante fino al dente italiano situato
in cima al monte Pasubio.
Giunti sul far della sera abbiamo piantato le tende e ci siamo preparati a trascorrere la notte in alta quota. Fu una brutta sorpresa svegliarsi prima del
sorgere del sole con i crepitii della pioggia che battevano sui teloni delle tende, tra un sbadiglio e qualche parola scambiata tra tende adiacenti ci siamo
riaddormentati, in attesa che sorgesse il sole e smettesse di piovere.
Dopo aver ripiegato le tende ci siamo incamminati verso la seconda tappa, percorrendo il sentiero degli Scarrubi per arrivare a Posina dove, grazie a un
passaggio che ci è stato offerto dai frati francescani, siamo giunti al Passo Borcola. Lì ci siamo preparati a trascorrere la notte al riparo di una
cappelletta costruita dai pastori del luogo.
Alla sera ci siamo recati alla malga Borcola per scaldarci un po’ lo stomaco e scambiarci quattro chiacchiere dopo una lunga giornata di cammino.
Nonostante le poche ore di sonno dovute ai continui scampanellii delle mucche al pascolo, ci siamo svegliati il giorno seguente consci del fatto che quella
sarebbe stata la giornata più ardua. Alle nove e mezza è iniziata la scalata che ci avrebbe condotti in cima al monte della Borcoletta, attraversando un
terreno abbastanza scosceso. Giunti in cima abbiamo proseguito lungo un sentiero fino al Colle Maggio dove si potevano ammirare ancora le trincee costruite
durante la Grande Guerra. La fatica iniziava a farsi sentire ma muniti di buona forza di volontà abbiamo continuato il cammino, passando per Passo Coe
attraverso tratti di discesa e salita, e siamo giunti a destinazione solo nel tardo pomeriggio, dove i frati salesiani ci hanno ospitati nel Rifugio
dei Fiorentini per l’ultima sera di route.
L’indomani avremmo preso il treno che ci avrebbe riportati a casa.
Ricordo che lungo la salita che ci avrebbe portato alla cima del monte Maggio, mi voltai un attimo per vedere a che punto erano i miei compagni di viaggio.
Fu in quel che mi accorsi di Lisa, che camminava a pochi passi da me. Soffermatasi un attimo per riposarsi e contemplare il paesaggio che si estendeva
sotto di noi mi disse: “Giacomo, non sembra anche a te di trovarci nel paesaggio descritto da Tolkien nel Signore degli Anelli? Quando Frodo e Sam cercano
di arrivare in cima al monte Fato che sembra però irraggiungibile?” A quel punto mi voltai e scoppiammo entrambi in una risata fragorosa, che coinvolse
ben presto gli altri rover che venivano dietro di noi.. Quella era la dimostrazione concreta dell’ottavo punto della nostra legge: la guida e lo scout
sorridono e cantano anche nelle difficoltà.
La legge scout è stata infatti il tema trattato durante la route, in particolare abbiamo approfondito i seguenti articoli:
• Lo scout è Leale
• Lo scout ama e rispetta la natura
• Lo Scout sorride e canta anche nelle difficoltà
• Lo scout è amico e fratello di ogni altra Guida e Scout
• Lo Scout pone il suo onore nel meritare fiducia
La legge è stata esaminata associando i vari articoli alla nostra vita quotidiana e dopo varie discussioni e riflessioni, sia a livello personale che di
gruppo, siamo stati tutti concordi nell’affermare che la legge scout può diventare uno stile di vita solamente se crediamo fino in fondo ai valori presenti
nella legge stessa e se siamo coerenti con tali valori anche nella nostra vita di tutti i giorni. Tutto questo allora potrà creare un cambiamento nostro e
di chi ci sta vicino e come diceva Baden Powell “Lasciare il mondo un po’ migliore di come lo abbiamo trovato”.

Today is the day that we give thanks. But why do we minimize our gratefulness to just one day out of the year? We should be giving thanks every day. We really should. And I believe today will be the first of many days in which I will embark on my journey.

Sometimes by the end of the day I’m so exhausted that I don’t even say my prayers. Sometimes I get so upset that not only do I dwell on the negative but I can’t even foresee the positive. Some days I don’t want to make three meals a day, plus snacks, and yet I don’t even think of how lucky we truly are to have the resources for three meals let alone one.

But today is different. It’s not just a day where we remember the Pilgrims and Indians, but a day to make peace within ourselves. I think highly of Thanksgiving. Maybe because I was born on Thanksgiving in 1980 and I figure that somewhere in the scheme of things that there was some kind of reason I was born on that day. (My birthday doesn’t fall on T-day this year, but tomorrow.)

Today will be filled with smiles.

Today there will be much to be grateful for.

• My husband and my children.

• The good health of my family. Recently I called both my grandmothers, who live in Illinois, who I haven’t spoken to for nearly 12 years since my grandpa died. They are doing excellent as is the rest of the family. I miss them so much and I wish them well.

• My friends. This means you. I don’t have many in real life friends but my blogging buddies, all of you, are like my best friends.

• I’m grateful for my new best friend, Rogue. Ever since having to give up Scarlett it’s been very hard for me. But Rogue has come here to replace her in some ways and for that I’m truly thankful.

• For the gifts that have been bestowed upon me. I’m thankful that I’m smart, knowledgable, and talented. What I’d do without my knitting or sewing I really don’t know.

And because I am feeling so grateful, I’m feeling a bit generous and I have a give away.

{Owl felt kit by Paper and String.}

I absolutely love this kit and have a feeling that I will be purchasing many more of her patterns in the future. They are all just. too. cute. I made this second one for Scout because you know if I make one then I really need to make two.

So as a give away prize I will be naming one winner and gifting them an owl in the color of their choice. Just leave a comment and tell me what you are grateful for. I will choose a winner on Saturday, November 28th at 5 p.m. PST.

Have a Happy Thanksgiving!

in memoriam up12, which never made it through.

team work-echipa media.

Igår kväll, UNDERBAR kväll.

Åkte över till Sandra efter skolan för att bara umgås och mysa. Jag kan säga att skolan var väl sådär igår. Halva min grupp var borta så jag och Josef satt och pratade en massa och sen satt vi och dööhnade och slösurfade och helt plötsligt var han borta. Så då bestämde jag mig för att också ta mig hemåt för jag skulle ju till Sandra sen.

Kommer dit ganska precis sex, efter att vart hemma en vända och plocka på mig nödvändiga grejer för en övernattning och dagens skoldag. Typiskt nog så glömde jag pågenlimpan jag lovat bort på köksbordet. Men jag hade med mig kakor

Vi pratar om allt, ALLT. Så som vi nästan alltid gör.
Kommer på att vi borde äta middag och Sandra föreslår carbonara. Hon kilar ner till Ica för att köpa grädde. Sen står hon och lagar mat. Jag river ost och kryddar, men Sandra lagar maten

Vi återvänder till soffan och pratar vidare med en lekfull Elias mellan oss. Sen kommer André hem med tre kilo nors. Liksom, nors..
Tydligen ska det vara gott att steka norsen med ströbröd och scheisse, men jag är inte sugen på att experimentera. Inte med en fisk som luktar gurka.

Efter det sitter vi tre och pratar ett tag till, medan Elias hinner somna.

Dags att nanna. Jag sover i “min” bäddsoffa. Sandra och André har en precis likadan som vi har, enda är att deras är nyare.

Vaknar nio av att Sandra kommer in och väcker mig. Hon ska på utvecklingssamtal på dagis. Jag ska också iväg. In till skolan på samtal. Det tar ju ett tag för mig att åka varje dag. Grejen är ju det att det gick ju nästan snabbare att åka från Kungsängen än från Jakan. Menmen.. Jag kom fram.

Kommer till skolan i tid och hinner byta om till raggisar och tofflor. Sen är det mer själavårdande samtal. En hel del om min uppväxt, den glömda, dolda och ouppklarade smärtan jag har. Som finns där. Som påverkar mig. Som jag inte riktigt har kunnat hantera förrens nu. Jag vet inte ens om jag kan hantera den nu, men jag har definitvt bättre förutsättningar nu.

Sen in i datasalen. Mest döööhn. Sen erkänner jag för några klasskamrater att jag har ordentliga problem med min fältstudie. Jag har inte kommit igång. Jag har inte skrivit ett ord på tre veckor förrns idag. Jag skäms för att jag inte har kommit igång. Men jag kommer igång. Jag skriver – ÄNTLIGEN! Jag researchar på nya ställen och hittar underbara artiklar.
Det känns bättre i magen.
Jag har bestämt att imorgon ska jag prata med min handledare. Jag är på igen. Jag tror inte att jag kommer bli klar innan jullovet som man egentligen ska va, och jag kommer få ett sjuhelvetes tråkigt jullov eftersom jag antagligen måste jobba arslet av mig då. Men jag vill bli klar innan vårterminen. Jag vill lägga upp mitt arbete samtidigt som mina klasskamrater.

Sen ringer Mimmi mitt i alltihopa. Hon frågar om jag vill hänga med till Ramen Ki-Mama, ett ställe där dom faktiskt serverar ramen (japansk nudelsoppa). De flesta japanska restauranger serverar typ bara sushi. Jag säger: jag ska plugga klart eftersom jag har fått inspiration, flyt. Vi ses halv fem i stan, oki.

Jag har hittat en bok som jag vill läsa till fältet på Sthlms stadsbibliotek som går att ladda hem. Om man har ett bibliotekskort och en pinkod. Jag har ett kort och en pinkod, men banne mig minns jag inte min pinkod. Jag försöker med några varianter utan någon större lycka.
Så det är bara att leta upp närmsta bibliotek så att jag kan fixa en ny pinkod.

På väg ner till busshållplatsen möter jag en av ettorna som är på väg hem efter att ha varit ute och “tränat inför fjällen” *yberambitiös*Efter lite luskande kommer det fram att han egentligen tränar inför Lidingöloppet. Bussen åker förbi nedanför och vi står kvar och pratar ett tag.

På bussen träffar jag en Mattias. Och två hållplatser senare hoppar Calle och Timmy från Ska’ut på! Jag har inte träffat dom på ett tag så vi pratar om våra olika utmaningar som vi har fått. Dom är på väg till Hässelbyarna till deras scouter. Pratar lite allmänt om skolor och whatnot.

Hoppar av tunnelbanan vid Karlaplan för där i närheten ligger Östermalms bibliotek.
Lite lost är jag för att när jag väl kommer till ingången till Fältöversten (biblioteket ligger typ ovanpå) så är skyltningen tvetydig och förvirrande. Men jag kommer fram. Och jag får en ny pinkod. Nu ska jag bara komma ihåg den också.

Hoppar på fyran och åker mot tekniska. Inte den vid skolan, den vid Odengatan. Hittar Mimmi och Amanda Vi får vänta ett tag på Lisa, hon åkte från TC samtidigt som jag kom fram.
Lisa kommer och sen ska vi hitta till Ki-Mama. Vi går en bit och hittar sen fram. Men visst nog har dom inte öppnat ännu. Vi är en kvart för tidiga. Så muffins till förrätt. Jag och Mimmi leker kurragömma med Amanda. Och äntligen får vi komma in.

Jag och Mimmi tar udon-nudlar. Mums! Amanda tar miso-nudlar och Lisa tar.. ehh.. jag minns inte.. gott var det i alla fall Och självklart grönt te.
Vi sitter och äter och pratar i nästan en timme, men sen blir det bråttom. Mimmi och Lisa ska på film, Amanda ska på CU-styrelse och jag ska vidare till Sandra med limpan jag glömde igår och dessutom mina kängor som André har erbjudit sig att fetta in.
Så Mimmi och Lisa knallar iväg. Jag och Amanda hoppar på fyran. Amanda ska hela vägen till Gullmarsplan, men jag hoppar av vid Odenplan.

Hem en snabbis. Dumpa väska, rota fram kängor (tar med mig Mimmis också), komma ihåg limpan, byta byxor (mina byxor läckte uppåt så att mina skor läckte in) och mata katterna. Panikspringer till bussen, för jag vet att jag inte har gott om tid på mig.
När jag närmar mig gaveln på sista längan hör jag det bekanta mullret och börjar kuta. Det har regnat rätt ordenligt så slänten är hal och jag känner att jag glider *läskigt*
När jag har tio meter kvar till baken på bussen ser jag att den blinkar ut. Jag är inte så glad på chauffören.
Ringer Sandra och berättar läget.

Sen kommer äntligen nästa buss. Går in på Konsum i Kungsängen för brödet är slut hemma.
Det finns inga vagnar och jag känner mig väldigt löjlig när jag går runt med en rullkorg (palla släpa på kängorna) och en vanlig korg som jag fyller med matvaror. Köper med mig lite fika och ramlar sen in hos Sandra.

Får lite middag och hör hu det vibrerar från mina byxor. Det är Madde! Den enda från ettåringsåret som jag fortfarande har kontakt med. Hon är i Sthlm på studieresa och undrar om vi kan leka. Självklart! Vi pratar i en halvtimme om allt möjligt medan jag äter upp min middag. Och vi bokar in en träff imorrn mellan skolan och scouterna.

Sen sitter vi och pratar i soffan. Mina kängor blir infettade och redo att ställas undan. Mimmis kängor blir också infettade och redo att tas fram för säsongen. Om vi nu får nån vinter..
Fika och te och sen blir Elias övertrött. Det är lagom för att jag ska kunna åka hemåt och dessutom kunna ta samma buss hem från stationen som Mimmi..

Humhum… Nu ska jag sova. Imorgon har vi redovisning i grupparbetet om barns utveckling. Och sen leka med Madde. Och sen träffa mina underbara scouter

Packing shmacking.

Quick print screen of what has quite possibly made my month!!

THIS is the weather forecast (I mean really?? Thursday? Partly cloudy… c’mon.) for my annual, exquisite, Californian dream vacation with my bestest best friend in the whole wide world, Ben. Yes, he’s a boy. Total disconnect that I despise the gender yet rely on my bestest at crucial life moments? Probably, but don’t care, and welcome to my blog.

Ben lives in SF, not because he’s a hipster, but because he’s brillz. His mind… far surpasses mine. I dominate wordsmithing… he dominates everything else and more.

This vacation, while long overdue, will be the first time I return to California since my grand exodus in January 09. I left a ton of fond memories and beautiful moments behind. I’m semi-panicked that upon my return I shall stay forever. I’d ship Scout out. See? Perfect.

A more substantive worry than never utilizing the return ticket? Monday.

Off to the West Coast for some R&R ladies and gents… gobble, gobble.

K

L’ultimo messaggio di B.P.

Cari scouts, se avete visto la commedia Peter Pan vi ricorderete che il capo dei pirati ripeteva ad ogni occasione il suo ultimo discorso per paura di non avere il tempo di farlo quando fosse giunto per lui il momento di morire davvero. Succede press’a poco lo stesso anche a me e per quanto non sia ancora in punto di morte quel momento verrà un giorno o l’altro; così desidero mandarvi un ultimo saluto, prima che ci separiamo per sempre.
Ricordate che sono le ultime parole che udrete da me, meditatele.
Io ho trascorso una vita felicissima e desidero che ciascuno di voi abbia una vita altrettanto felice.
Credo che il Signore ci abbia messo in questo mondo meraviglioso per essere felici e godere della vita. La felicità non dipende dalle ricchezze né dal successo nella carriera, né dal cedere alle nostre voglie. Un passo verso la felicità lo farete conquistandovi salute e robustezza finchè siete ragazzi, per poter “essere utili” e godere la vita pienamente, una volta fatti uomini.
Lo studio della natura vi mostrerà di quante cose belle e meravigliose dio ha riempito il mondo per la vostra felicità. Contentatevi di quello che avete e cercate di trarne tutto il profitto che potete.
Guardate al lato bello delle cose e non al lato brutto.
Ma il vero modo di essere felici è quello di procurare la felicità agli altri. Procurate di lasciare questo mondo un po’ migliore di quanto lo avete trovato e quando suonerà la vostra ora di morire potrete morire felici nella coscienza di non avere sprecato il vostro tempo, ma di avere “fatto del vostro meglio”.
“Siate preparati” così a vivere felici ed a morire felici: mantenete la vostra promessa di esploratori, anche quando non sarete più ragazzi, e Dio vi aiuti in questo.
Il vostro amico
Baden Powell (autografa)

After my brother’s Irish Mail disintegrated, broke or rusted – we aren’t sure what happened to it – we decided to build a car. Dad had some scrap lumber he donated and allowed us to use his tools. So with scrap lumber galore, a saw and a hammer, we began.

As you can see, the effort required specific accessories for me. Not only did I have to wear my favorite sailor cap, but I also needed my trusty cap pistol and holster as well as my Robin Hood t-shirt. There is no record of the outcome of this effort other than its meager beginnings.  There is a triple exposure showing the work in progress. My guess is my sister took the photo with her boxy Kodak Brownie.

The area in the back yard where this photo was taken was also the scene of a near disaster. One day, in order to save time, my brother and I decided to fill the running lawnmower with gasoline without turning it off. The gasoline spilled on the ground, and before we knew it, the backyard was on fire. Then we turned off the lawnmower. Dad was really angry at us for that one.

Our yard on Arbor Vista in Jackson was a great place to play. I’ve mentioned the ditches along the rear and side boundaries, as well as the tall oak tree for climbing and the area behind the garage and carport we used for creating miniature villages and islands. We jumped off the carport to prove our bravery and played every sport we could think of.

When spring rolled around in March, we put a tire out and practiced casting the line out with our rods and reels. My brother was always a better caster than I was, but we both loved the experience of preparing for the days of fishing summer brought.

I still fish, but spring doesn’t show its head here until May, although I’ve been known to drag people with me into the icy winds of March and April to some of the good spots around the Valley. Last year, a bitter wind blew over my tackle box, scattering my leads, hooks and sinker balls into Nashawannuck Pond in nearby Easthampton, MA. They’re cleaning the pond now and have drained it completely. I asked at town hall if I could look for my stuff, and the woman laughed. Apparently, I’m not the only fisherman who wanted to look for lost rigging.

At one point Dad bought a bunch of poles for a project he was working on. Before he could finish, we’d taken a few of them, tied string around the rounded ends and called them our horses – Visions of Monty Python and the coconuts. We cantered and galloped around the backyard all summer with them. When it came time for him to use them, we begged, pleaded and whined until he gave in and bought replacements. I don’t recall what my brother called his horse, but mine was Scout, after Tonto’s horse. Ever since I’d had my photo taken on a pinto, I believed I was destined to own one.

©2009 jgschenck

Flamengo 0X0 Goiás
22/11/09
Campeonato Brasileiro – 36ª rodada
Gols:
No ano: 32V, 20E, 12D; 60,4%; 111 gols pró, 61 gols contra
Gols:
Adriano – 19
Josiel – 13
Emerson – 11
Zé Roberto – 9
Juan – 8
Petkovic – 8
Kleberson – 6
Léo Moura – 6
Everton – 4
Denis Marques – 3
Willians – 3
Marcelinho Paraíba – 2
Bruno – 1
Douglas – 1
Fabio Luciano – 1
Fierro – 1
Ibson – 1
Jonatas – 1
Maldonado – 1
Maxi – 1
Ronaldo Angelim – 1
Antônio Carlos (Atlético-PR) – 1
Emerson (Botafogo) – 1
Pará (Santos) – 1