Eller hur det nu kan stavas.

När jag seglade när jag var liten så hade vi en bajamaja som vi kallade för Baberiban. Den som drog nitlotten fick tömma Baberiban. Jag minns mest en gång då Kalle Bane fick göra det. Min seglarkompis Kristin var lite kär i Kalle. Jag var kär i Björn. Nu är Björn förlovad med Martina och Martina är storasyster till Anton som jag seglade tillsammans med och som sen blev tillsammans med Andrea som var kompis med Adam som jag var ihop med en kortis i ettan på gymnasiet. Lite rörigt kanske. Inte rörigare än på mitt indiska kontor vill jag lova. Nu börjar musiken igen. Jag kommer dö. En långsam död ackompanjerad av hijjihujjiajjeoohohohahahahaaaaaliiiaaa.

För att vara ärlig har det inte hänt så mycket roligt sen igår, jag mådde illa på kvällen och gick och lade mig direkt. Antagligen för att jag druckit renat vatten och inte mineralvatten, förlåt mig mamma, jag skulle ha lyssnat jag vet. Men jag tänkte mig inte för.

Och nu, nu orkar jag inte med musiken här längre så jag sätter på mig mina hörlurar och lyssnar på detta:

Det blir fler låtar på det temat sen.

Och så har jag lovat bort ett blandband. Det kommer också senare.

…förde med sig att jag läste en och en halv bok. Jag borde verkligen ta mig tid att läsa, jag är ju litteraturvetare bevars.

Men jag kollade också in detta medan jag och några till seglade i Turkiet:

Första morgonen i Göcek, där vi hyrde båten.

Som i Lofoten, men väldigt mycket varmare vatten.

Där nere i Cold Water Bay ligger vår båt

Från berget med albinoprinsessans tunnel

Tant som gör pannkakor med choklad i sin båt

I ett före detta fängelse i Fethiye säljs dessa vackra mattor

En go gumma

Lykiska gravar på bergväggen, kvinna som fixar majsen och någon som lagt ut mattan för vädring.

En av mina kollegor

Turkiet med alla sina kryddor är verkligen ett eldorado för oss matälskare. Här på marknaden i Fethiye.

Mannen är tillbaka efter sin seglats. Vid liv. Eller ja. Jag hämtar i hamnen, sönderlängtad och kramsjuk. Det är första natten på två år som vi inte trängs i tempuren.

Jag har lusläst tvtidningen och sett ut två alternativ vi kan se ikväll. Tyskdubbade deckaren på TV4 gick bort. “Köbepizza” och ett glas rött. Dusch och fräscha lakan.

Mannen ser i kors och somnar nästan stående i hallen. Klockan är 19.00.  Jaha.

Vi har lite att ta igen imorgon.

Per har varit ledig i ett par dagar nu och idag bestämde vi oss för att ta en liten båttur.. Eftersom jag är väldigt känslig gällande sömnen så blev det bara en dagstur.  Hat-Trick tyckte iaf att detta vara skitkul.

Vi började med att hämta nycklarna hemma hos svärfar, och när vi kom dit så satt mina gulliga svägerskor på trappen och njöt av solen. Så Hat-Trick var en väldigt lycklig hund som fick kramas och kelas med dem, för han står verkligen i centrum när vi träffar dem Vilket en viss hund älskar.

Efter en kort pratstund körde vi vidare till båten, och eftersom det inte var några alls där förutom oss så släppte jag hattifnatt. Hattifnatt tar sig direkt till gallerdörren som leder en ut bland båtarna,  men bushunden nöjer sig inte med att vänta in oss utan börjar försöka trycka sig under den ca 1 dm höga glipan mellan dörren och marken…. Utav någon anledning så lyckades han inte ta sig igenom Men det känns däremot så jädra kul att HAN tycker att det är kul med båten.. För han fattade ju exakt vad som var på gång liksom. När vi väl kommit fram till dörren och öppnar den så springer byrackan för fulla muggar rakt ut på rätt brygga och ut mot båten. Dock tror jag nog inte att han visste exakt vilken båt vi skulle till.

Vi var som  sagt var bara ute över dagen, det var inte ett moln på himlen så det var riktigt ljuvligt. Fast man kände att man inte riktigt hade varit i solen på ett tag för den tog verkligen och man blev lite matt.  Hat-Trick tyckte det  var riktigt trevligt han med och njöt av att vara ute i båten, han har lärt sig att hoppa i och ur sittbrunnen nu iaf utan problem. För han klättrade i och ur flera gånger, för han var tvungen att gå fram i piken och kolla hur det såg ut lite då och då. Min lilla tokhund <3

Tyvärr så blev det inte så många bilder, om ens några? Men så kan det vara. Vi hade iaf en riktigt trevlig dag

Oj vad fort en månad går. Såg att det var precis en månad sen jag skrev sist. Mycket har hänt. Jag har flyttat in med Fia i vår nya lägenhet. Vi har fått tapetsera lite men nu är det väldigt fint och vi börjar komma i ordning. Vi har blivit med både diskmaskin och tvättmaskin, vilket är väldigt skönt.
Jag har slutat jobbet, men har redan fått förfrågan om jag kan vicka (på min egen gamla tjänst) veckan innan skolan börjar, och det klart man ställer upp. Skolan börjar 17 augusti och jag tror det kommer bli skitbra. Måste bara fixa kurslitteraturen, det brukar kunna ta ett tag. Det enda jag är bekymrad över nu är fjällvandringen veckan efter skolans början, då vi ska bära vår egen packning och sova under vindskydd. Och med tanke på att jag slutade jobba pga ryggbesvär undrar jag hur det kommer gå att släpa runt på en tung ryggsäck i en vecka.
Idag har jag varit och seglat för första gången i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö där ett tag när båten lutade som mest och var uppe på 40 grader eller nått, men på något mirakulöst sätt överlevde vi allihop. Jag träffade också en mycket sympatisk hund och hans inte fullt så sympatiska husse som ägde båten. Senare på kvällen mötte jag upp Shia, hon ska bo hos hos mig och Fia några dar eftersom jag i nått dumt ögonblick sa ja till det på couchsurfing. Men hon verkar också väldigt trevlig och sympatisk. Så nu får man snacka engelska för fullt. Och jag som kanske inte har full koll på min engelska och dess grammatik fäller kommentar som: “The toaster is on fire!”. När det egentligen bara rykte lite från den. Men klockan är mycket och det finns en dag imorgon också. Så gonatt kanske…

Japp, jag har verkligen en fullkomligt normal hund.. Eller vad säger ni?

Idag så tog vi en tur till Bjursjön för ett dopp, det var hyfsat väder ute och Hat-Trick hade inte fått simmat på ett tag. Först var han lite försiktigt med att gå i när jag kasta bollen, men det släppte snabbt.

Han tyckte det var så skönt att vara i vattnet och det var dessutom hur kul som helst att simma ut efter bollen som vi kastade. Hat-Trick tyckte det t.o.m var så pass skönt att han spottade ut bollen innan han kom in till land ibland bara för att få gå och trampa i vattnet..  Det är härligt tycker jag att han faktiskt uppskattar att få bada och simma..

men nu till det fullkomligt normala min hund gjorde idag.

Jo, i väntan på att bollen skulle kastas så stod han ute i vattnet som täcke ca 3/4 av benen så erbjöd han sitt och ligg som frivilliga beteenden. För när vi klickertränar så måste han ju ofta erbjuda beteenden för att få klicket som ger belöningen,  och idag så vet jag inte vad som flög i han eftersom han erbjöd sitt o ligg frivilligt precis som om vi höll på att träna… Knäpp hund… Jag erkänner att ligget var inte korrekt utfört för om han hade gjort det så hade det sagts blubb blubb blubb, alltså han skulle försvinna under vattnet. Men hur som helst så tycker jag det är helt sjukt att en hund kan komma på att erbjuda sitt och ligg frivilligt i vatten….

Jag kommer ihåg med Åskar så försökte jag faktiskt lära/träna honom i sitt i vatten, men det var hur obehagligt som helst enligt han så det gav vi upp ganska så snabbt.

Om Per mår bättre imorgon( han har mått lite illa idag)  så ska vi sticka ut och segla ons-tors vilket ska bli spännande… Det är i så fall 2:a gången i sitt liv Hat-Trick sätter sina tassar på en båt

Det gungar fortfarande i benen och jag har en träningsvärk i magen som jag inte haft på 10 år..   Precis hemkommen från en mycket lyckad och trevlig seglats med “The Mighty Ducks” och jag inser nu när jag skriver detta, att om jag skall få med allt som gjordes eller sas under de två dygnen som vi var till havs så blir det en bok tjockare än “Brott och Straff”..

Besättningen bestod av “Chief” som är ägare till den 33 fot långa segelbåt som vi huserat på..  “ZuluKungen” som är min och “Chief´s” kompis och en rutinerad seglare..  “MrYellow” som jobbat åt “Chief” och är expert på Asien..  “Juristen” som är barndomsvän med “ZuluKungen” och våran tysta och stenhårda livvakt..  Samt undertecknad som när han äntrat båten går under namnet “The Great White”..  Trodde först att namnet var narr, men har förstått att de har respekt för de sylvassa tänderna och dödande kommentarerna..

Chief

Fredagen segling från Gålö där “Chief” har båten till Utö där vi skulle ankra första natten var en av de häftigare jag varit med om, det både lutade och gungade kraftigt i de 16 sekundmeter som det blåste..    Så vi gick med revade segel och ett kraftigt leende på “Chiefs” läppar och när han fick ett kraftigt stänk över sig så skrek han av glädje…  -Detta är livet!!   Jag håller  med om att det var upplivande..  Men lite blek om nosen var man nog allt när det luta som värst…

7-8 knop och mjuka vågor.. Det lutade mer och gungade kraftigt när det blåste 16 m/sek

Som sagt en fantastisk helg med fantastiska människor och jag hoppas  det blir en ny seglats nästa år..  Och det som etsas sig fast i minnet är alla historierna som berättats i sittbrunnen, ibland med sån inlevelse och minspel så att det var som att titta på film…   Träningsvärken i magen kommer inte att släppa på närmaste veckan..

När man får vara med om såna här stunder med goa vänner så känner man att livet är gött..

\\ The Great White

Sommartider hej-hej, sommartider! Det är dags för semster med allt vad det innebär. Det är ett evigt tjatande om fyra veckors sammanhängade ledighet. Tjugoåtta underbara dagar då man ska ta hand om sig själv och bara göra alla de där roliga sakerna man inte hinner med under resterande delen av året.

Grilla är ju fett kul!

Segla ännu roligare.

Sova på stranden eller sitta i solstolen med en drink och läsa ALLA de där roliga böckerna man törstat så länge efter.

Allt på ynka tjugoåtta dagar! Hur många procent av året är det? Vad kan det vara….cirka sju procent?

Hurra! Vilket jävla antiklimax man kan känna för den procenten!

Men ändå, när vi står där på piren i den kalla höststormen och tittar längtansfullt mot horisonten, ja då tror jag ändå att det är de där tjugoåtta dagarna vi längtar efter. Drömmen om antiklimax!

Söta Hanna och hennes M bjöd ut mig att segla igår. Vi åkte runt i skärgården (ehum. eller hur?) och fick solen på oss, grillade, spelade yatzy, drack körsbärsvin och existerade. Hade aldrig seglat förut så det var en sak man kan stryka från Bucket Listan.=P

Vem hade kunnat tro att det låg ett grönskande paradis efter Skogås? Precis efter Skogås?
Ah, här gick jag (såklart) vilse och fick ta en walk of shame framför turister.

AAAAAAH! Berg!

Vi såg ett piratskepp! De hade inte seglen uppe men de var all piratey! Allt i trä och piratsegel! Ahoy matey!

De andra båtarna där vi låg för natten. Sadelsöga? Jättefint iallafall, vi “klättrade” lite på berget och kollade ut över vattnet och piratskeppen som låg lite längre bort. Vi blev inte shanghajade.

Marraj skall ut och segla idag. Marraj har väntat hela vintern på att få känna det kalla salta vattnet och de isiga vindarna mot kroppen. Marraj kan nästan inte hålla sig men att vänta. Marraj vill kasta sig ut mot sin älskade segelbåt och segla över alla de stora haven och ligga på rygg och äta vindruvor och beundra den svarta natten och stjärnornas dans. Marraj älskar att vara ute på havet på natten, då det bara finns tystnad, små små strömmiga vågor som vaggar båten, när det är så tyst och så svart att Marraj hör hur det låter när en stjärna faller. Det låter så mjukt och så länge, det låter inte som det ser ut. Marraj vill segla av nu. Marraj vill andas frisk luft och dyka i okända djupa vatten.

The title says it all.
Except for that word I skipped in the middle. You figure it out!

Ja, det är väl bara det; det suger i seglingstarmen.

Trut. Fjolårsunge på Kungstorget.

J’aurais pas du me siffler une demi-bouteille de blanc en rentrant, c’est pas top : le ventre aigre, la transpiration…attendre le riz qui cuit n’est qu’une excuse bidon…d’ailleurs j’ai plus faim, du coup.
Mais bon, ça permet de déterrer sans rapport aucun un vieux sujet, et de prendre une excuse en bois : l’exemple vient de plus haut ! Oui monsieur. Parfaitement.

Pour exemple, ce soir qui date, où le père de Chiaki a reçu du bon Margaux pour son départ à la retraite.nne Évidement, je caressais un vague espoir que, l’aillant sermonné mille fois sur la question, il se souvienne qu’une bonne bouteille se chambre et se débouche à l’avance.

Que non ! La cave à vin qui lui fut offerte juste avant était encore pleine, et il me la montrait avec fierté, me demandant quoi ouvrir…

Ah, mais faudrait déboucher ça avant, une heure au moins !

Eeeeh ?! bon…

Ben…

…Alors laquelle ?

Euh…les deux, vu le nombre de personnes.

Ah mais on verra. On commence par quoi ?

…..

…..

2000 ?

Vas-y ! On va se boire une mousse et le nabe n’est pas encore prêt, de toute manière .

Le nabe ?!?

Oui, maman a fait un nabe “spécial wine tasting”.

Ah ben alors…T_T

Résultat, je suis censé déguster des bouteilles bien vertes à une température de 12 degrés Celsius environ et une âpreté qui supplie de la bouche d’être patiente, et faire le mec ravi de cet élixir divin.

Gâchis.
Le 2006 2004 supportera mieux le traitement que le 2000. En même temps, c’était pas des années fabuleuses non plus.
La faute à la sériole ou au daikon ?

Inviger våren på riktigt med min nya tröja á la sailor -fashion.

Nu går man och längtar efter semester. Har planerat att hyra segelbåt i Stockholms skärgård, på Ornö båtvarv. Det får bli antingen en Stortriss eller en Hydra men det är inte bestämt ännu.

Lite osäker på hur det ska gå att själv segla, men jag ska i alla fall inte segla själv

Ornö ligger utanför Dalarö, som i sin tur ligger i Haninge kommun. Planen är att transportera mig (och familjen) med bil till Ornö, för att sedan segla till Utö från Ornös södra udde där själva varvet ligger. Tillbaka reser vi till Dalarö för att mellanlanda på norra Ornö igen. Lite beroende på hur lång tid vi tar på oss kanske vi rundar Ornö för en mellanlandning i Kyrkviken. Kanske att vi stannar till och äter lite här.

En annorlunda form av Ornö runt. Här kan du läsa lite om “the real deal“

För sex år sedan kom jag till slut till Afrika. Efter alla barndomsår av trånande efter det stora mörka kontinenten tog jag mina barn och min mamma och åkte dit för att fira jul och nyår.

Det var förresten nyår när jag första gången såg filmen Mitt Afrika på bio. Den om Karen Blixen ni vet, med fantastiska Meryl Streep och slemmige Robert Redford som kommer och går som han vill och hon som är stark och driver sitt kaffeplatage som brinner upp och så vidare. Mer kolonialism och romantik än Kenya.

Vi reste i varje fall till Lamu. En ö utanför Kenya där tiden står stilla. Hela öns elektricitet kommer från ett dieseldrivet kraftverk och det stannade någon gång om dagen. Några bilar fanns där inte, och hade det funnits kunde de ändå inte ha kört för gatorna var så smala att man var tvungen att klämma upp sig mot väggen med fötterna i avloppsrännan om man mötte en åsna.

De enda tecknen på att det faktiskt var tvåtusental var en och annan mobiltelefon, rastafariflaggor och coca cola.

Barnen har fortfarande inte förlåtit mig.

Jag som längtade till Afrika när jag var liten. Jag som drömde om ekvatorn, om soliga stränder, varmt havsvatten, om svarta små barn i hyddor och exotisk mat, jag tänkte såklart att jag skulle ge mina barn det allra finaste och bästa. Dom hade inte riktigt vett att uppskatta det hela.
Visst, dom ville resa. Dom har (när inte jag hört på) att resan till Afrika var den mest spännande de gjort. Men dom kan inte förlåta att vi reste dit över jul.

De flesta på Lamu är muslimer. Kvinnorna var beslöjade och intill hotellet fanns en liten moské. Förutom 20.000 människor bor där även en massa åsnor, som är det främsta transportmedlet på land. Obekvämt som satan kan jag säga. Ville man ta sig en bit bort, som andra sidan ön eller så var det Dhow som gällde. Dhows är båtar av trä, med segel. Jag har tyvärr inga egna bilder inscannade men jag hittade en blogg av en tjej som visst varit där och åkt på samma typ av fisketur som jag och fått samma fisk som jag fick också.

Jag är ju paniskt rädd för att segla men på Lamu fanns det inget val. Att båtarna var tunga och seglen tunga och lappade och repen påminde om nåt från Pirates of the Caribean gjorde ju inte saken lättare. Men en segelsafari tog vi oss för ändå, upp mot Somalias kust. Tältade på stränderna i kolmörkret och stranden lystes upp endast av den eld som kockarna gjorde för att laga maten. Och på dagarna seglade vi. Båten hade motor också, som lyckades stanna på nyårsafton när vi var på väg från ett ställe till ett annat precis före tolvslaget. Där satt vi i en båt mitt i något mangroveträsk i kolmörkret och väntade på det nya året.

För övrigt var nyårsaftonen magisk. Jag har skrivit en text om det här.

Annars var det väldigt mycket Afrika på Lamu. Förutom själva staden som enligt svd.se är “ett högst levande museum”, är det väldigt fattigt och människor bor verkligen i hyddor med jordgolv. Och precis som på teve är de allra flesta glada och trevliga och hälsar och vill prata. Redan andra dagen dök ett par småflickor upp utanför hotellet och mer eller mindre adopterade Björk, de kom sedan varje dag och tog henne med sig ut på stan, hem till sig själva, och de klädde henne i pärlsmycken och slöjor och såg till att hon blev hennatatuerad och jag fick höra sedan av några andra turister att de hade undrat vem den lilla vita flickan var som gick omkring med de svarta, eftersom hon såg så afrikansk ut.

Edgar blev också väldigt populär, den lille illbattingen med det vita flygiga håret. När vi åkte båt tog besättningen hand om honom, satt och höll om honom, lät honom klättra i masten och busade med honom. De blev aldrig irriterade när han var rastlös och enligt alla oss andra jobbig, de bara skrattade och rufsade honom i håret och kramade om honom. En av dem grät när vi skulle åka hem, och Edgar var för blyg eller för kaxig för att ge honom en riktig avskedskram.

På Lamu säger folk på allvar, flera gånger om dagen, “Hakuna Matata”. Inga problem. Det finns inga problem alls tydligen, och det är en rätt skön inställning.

Här är en bild från mitt hotellrum:

Där fanns ingen AC och inga fönster, bara fönsterluckor så man var mer eller mindre utomhus också inomhus. Det var varmt och kvavt och svårt att sova, och på morgonen började åsnorna skrika och tupparna att gala utanför. Ganska primitivt var det. Fast efter den segelsafarin vi gjorde med nästan ingen packning och ingen tvål och matransonering tror jag att jag förstod hur deltagarna i Robinson känner sig och kallvattnet i den smala duschstrålen kändes som en gudagåva…

Nu var ju tanken att detta skulle handla om Kenya. Men tidigare idag noterade jag att Frk F är född i Nairobi, så jag tänkte passa över den bollen till henne. Jag vill att Frk F ska skriva ett inlägg med rubriken “Mitt Afrika” och ge oss sin bild av Kenya, som förmodligen blir tusen gånger bättre och mer initierad än om jag skulle göra den själv.

Läs även andra bloggares åsikter om Mitt Afrika, Afrika, Kenya, Lamu

…på ett helt annat sätt; magen åker upp och ner tillsammans med vågkammarna. Håller hårt i min väska, låter tankarna svischa iväg långt, långt. Allt det som ryms i mig – så mycket! Undrar vad som kommer sen?

Och så; i mörkret. Tveksamt, lite skyggt leende. Fyller en gata, seglar också fram. Intar, upptar, avvaktar och ser allt; ändå.

Så mycket finns att upptäcka, lära känna. Samtidigt som vi seglar vidare, med vidöppna ögon.

Ärligt talat vet jag inte om jag nånsin har gjort det? Men riktigt fina saker har hänt och kommit till mig i mitt liv och för det är jag evigt tacksam.

Sen allt det andra, som bara tar en hel massa energi – varför är det så? Tur jag har lätt att tänka på det som gör mig glad; mellan varven. Och att det finns de som är bra på att prata och lyssna; såna man mår bra av! Det brukar jag tänka på; att det faktiskt är så och då blir jag så väldigt glad och extra varm om hjärtat.

Jag skulle vilja segla på en räkmacka. Undrar hur det hade känts? Att allt, precis allt, går dig väl i händerna och för alla de omkring dig också. Kanske hade jag varit ännu lyckligare, eller så hade det varit för lätt? Så där så att man inte kunde uppskatta de ljusa sakerna i Livet mer än med en axelryckning?

Jag vet inte jag och lär väl aldrig få veta. Bäst att bara gilla läget alltså.

Men att kunna trippa fram med ännu lättare steg; precis alla dagar – det hade varit bra…

Läs även andra bloggares åsikter om Madonnan, segla på en räkmacka, Livet, tankar, personligt, energi, glädje, hjärta, lätta steg, blogg

Efter dagarna i Venedig åkte vi som sagt till Milano. De andra tog ett nattåg på söndagen och skulle vara framme i Amsterdam vid ettiden dagen efter. Jag själv stannade hos Alberto i Milano en natt för att sedan flyga hem på måndagen.

Efter två sköna dagar hemma i Stockholm flög jag igår ner till Göteborg. Här blir det segling med pappas styrelse i helgen. Idag sitter de i möte, men ikväll blir det middag och imorgon bär det av mot Marstrand.

Jag kommer hem till Stockholm igen på måndag eller tisdag, lite beroende på om vi ska åka via Smögen eller inte.

Aktuell position N 57º 42′ 40.52″ E 11º 57′ 57.32″

Kvinnor skall våga ut till sjöss helt utan sina män!! Vad fantatsiskt! Hur skall det gå?  Kan kvinnor manövrera en båt?! Jo, slå er samman ett par tjejer så att er pojkvänn slipper stå och bita naglarna för att ni ska repa skrovet. Ni kan byta bakrecept, prata om barnen! Oh, vad bra! Vad i helvete! Sånt här gör mig så irriterad. bläbläbläbläbläblä. Kvinnor kan, överåut.

All

Okej, nu var det över en vecka sen det hände något på den här sidan, det får ta och bli en liten resumé:

Efter seglingen ner till Sandhamn låg vi där till söndag förmiddag då vi gick ut till Gotland runt-starten. Som sagt så kom Carro, Martina och Hampus på lördagen och det blev en trevlig kväll på båten. Jag, Martina och Hampus tog en sväng till Dykarbaren också.

Under Gotland runt-starten var vädret super, 21 grader i vattnet, 23 i luften och 4 m/s vind. Vi var hemma på Resarö igen vid femtiden på kvällen.

På tisdagen började jag jobba på Carnegie där jag ska vara kvar under hela juli. I veckan har det blivit en hel del Vapiano med Christian under lunchen.

I fredags kom några vänner till honom från Tyskland. Vi började kvällen på Vapiano, och sedan i Christians lägenhet tillsammans med hans kusin med sin flickvän. Sedan gick vi till Sturecompagniet, vi skulle vara på listan, men vakten hittade oss inte. Efter lite telefonsamtal gick vi tillbaka fem minuter senare, då var vi uppskrivna och fick dessutom komma upp till V! Mycket trevligt och en bra stämning där. När vi skulle vidare till Hell’s sen var det samma vakt där, tydligen var han sur och ville inte ens kolla om vi var på listan utan sa bara att det räcker och att vi inte kan göra så som vi gjorde. 

Vi gick vidare till caféet istället, egentligen hade de slutat släppa in, men jag fick in oss där en 40 minuter innan de skulle stänga – vi ville ju inte avsluta kvällen med vakten på Hell’s.

I lördags åkte jag, Paulina och Carro ut till Djurgården och tog en fika innan vi mötte upp med Christian och Kristoffer i stan. Då passade vi på att rita varsin Google-logo också, de hade nämligen en tävling på Norrmalmstorg. Senare på kvällen blev det caféet med tyskarna, Christian (som fick komma in efter tolvslaget eftersom han då blev 18), Paulina och Johanna. 

Tyskarna (utom Christian) gick hem rätt tidigt och Paulina och Christian tog tunnelbanan hem strax innan tre. Jag, Christian (den andre) och Johanna gick hem till Christian och åt Ben & Jerrys. Vid femtiden gick jag och Johanna, eftersom hennes buss inte gick så följde hon med mig (lånade i min systers lägenhet vid Karlaplan i helgen) och tog en power nap på soffan i en halvtimme eller så innan hon åkte hem.

Själv vaknade jag vid niotiden och dagen blev lugn. Jag mötte upp tyskarna och vi satte oss i Humlegården. På kvällen åt vi på Ciao Ciao och hyrde film. Precis när vi hade hyrt den ringde familjen Christian bor med och sa att de var hemma från västkusten, vilket betydde att vi inte kunde se filmen där. Istället gick vi till hans vänners hostel vid centralen och satte oss i ett tv-rum där och såg den på min laptop. Eftersom det var svårt att höra när det gick förbi folk slutade det med att alla utom jag och Christian gick o la sig och vi kunde ha mina lörlurar. 

Idag har jag jobbat och kom hem vid femtiden. Jag har hyrt två filmer och hade tänkt städa och sen se en av dem, men vi får se hur det blir.

Morgonen kom och jag traskade till Stavsnäs sommarhamn där moster Birgittas segelbåt hade legat förtöjd under natten. Min kusin Sandra tog ett dopp medan gröten kokade på gasolspisen. Det är tidigt.

Jag har nästan inte seglat någonting i mitt liv, men det är bannemej det bästa som finns. Eller, det måste inte vara en segelbåt, utan praktiskt taget vilken båt som helst. Men att ha allt man behöver på en så liten yta, så nära naturen och bara glida fram på vattnet utan behov av giftiga bensiner är helt underbart.

Nu ligger vi i Sandhamn efter en skön segling, dock rak motvind, från Finnhamn över Björkskärsfjärden. Vi trodde att det skulle vara fler båtar här, men eftersom vi kom redan vid femtiden fick vi en jättebra plats i andra ledet vid bryggan närmast skärgårdsbåtarnas brygga. Vi ska ligga här till söndag, då ska vi se Gotland runt-starten innan vi seglar hem till Resarö.

Finnhamn

Martina, Hampus och Carro kommer ut imorgon, deras båt skulle komma hit vid tretiden. Alla tre sover ombord och Carro och Hampus seglar med hem på söndagen också.

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Ja, Jenny är i Sverige, och vi är fortfarande i Marbella.

Eftersom jag är ensam med barnen och hunden väntar jag för rätt vindar för att komma vidare. Man kan se Gibraltar i fjärran. Sen ska det vara Atlanten för en liten stund och sen ska Siska till Tyskland med lastbil om vi hittar någon transport med rätt pris. Eftersom man har fantastiska vänner har jag en stor förhoppning att det kommer att lösa sig.

När jag pratar med Jenny där hemma så börjar jag förstår att detta äventyr håller på att närma sig slutet. Vi har några månader kvar men dessa kommer att flyga iväg.

Snart är man tillbaka och jobba som bara den. Och det är skönt det med.

Marbella är faktiskt rätt så ok, i hamnen rör sig allt ganska mycket eftersom hamnen är inte riktigt skyddad ifrån västliga vindar. Dyningar växer snabbt när vinden blir starkare. Idag åkte en Tysk granne som hade en stor Reinke i aluminium, fin båt. Han åkte 4 på morgonen, ensam, och det blåste emot. Han är säkert i Gibraltar nu, men det kan inte ha varit en skön resa… men det är lite skillnad när man har en 14 meters båt med 110 hästar i maskin rummet! Han skulle vila några timmar i Gibraltar och sen skulle han vidare mot Kanarieöarna, och kanske i början av nästa år skulle han vidare till Patagonien. Kul snubbe med få ord.

Våra vänner ifrån Peter Pan börjar bli lite rastlösa av att vänta för vinden, det är jag med, men jag kan verkligen inte komma någonstans med vinden emot, men de kan de. Visst vi skulle kunna fortsätta några hamnar till närmare Gib men prisen för dessa hamnar är alldeles för hög för att man ska vara fast där om vindarna ökar. Så det gäller att ta det lugnt och försöka njuta.

Ja det med att segla med liten båt är gulligt och sånt och jag älskar Siska, men nästa båt, (ja jag har börjat tänka på nästa båt, och resa!) den ska vara större och med en stark motor. Kanske Medelhavet har varit en tuff erfarenhet för att vi gjorde den på vinter men det hade gjort skillnad i resans hastighet om vi hade haft lite större båt eller kanske bara en större motor som kan ge mig mer än 3,5 knop eller som kan hålla den hastigheten mot lite vind och ström….

Ser riktigt framemot att segla mer i Sverige. Siska är perfekt och bättre båt är svår att hitta. Ett stort tack till den som har byggt den!

Ja jag tycker att jag har skrivit tillräckligt nu, kram till alla

Tha Kaptain