Norge er landet der man helst ikke skal be for maten i barnehagene. Men Norge er også landet der man tillater muslimske sanger i barnehager, og hvor forståsegpåerne mener at dette ”synliggjør mangfoldet og dermed fremmer flerkulturell forståelse”. Og samtidig som kunnskapsministeren i Stoltenbergs forrige regjering var krystallklar på at ”å du, som metter” var en forkynnende sang som måtte forbys, så kan man i Norge oppleve at kommunale barnehager med muslimsk personale nekter barn å ha salami på matpakka.

Norge er landet hvor sterke krefter har fått med seg menneskerettsdomstolen i Strasbourg på at man helst ikke skal lære for mye om kristen tro i skolene. I Norge blir det også ramaskrik om det viser seg at Norad har gitt støtte til fattige gjennom lokale kristne som kanskje også gjør noe så vederstyggelig som å evangelisere. Men Norge er også landet som støtter koranskoler i Pakistan med millionbeløp, uten særlig kontroll med hva de underviser på disse skolene. Og det i Pakistan – et land som i utgangspunktet praktiserer en massiv undertrykkelse av ikke-muslimer, har en gjennomkorrupt politisk kultur og er regnet som en av verdens minst stabile stater.

I tillegg er Norge landet som støtter politiske dissidenter verden over – fordi politisk frihet og det å få uttrykke sin mening er så avgjørende viktig. På samme tid forventer vi at hjemsendte kristne flyktninger skal holde kjeft om sin tro for å unngå forfølgelse. Og Norge synes det er greit å støtte Vietnams regime med 80 millioner i året, på tross av myndighetens hardhendte behandling av landets troende.

Norge er også landet som gir en ekstremist som Mullah Krekar opphold, fordi han kan risikere å bli dømt til døden av sine egne – på tross av at han har gjort forbrytelser mot sitt eget folk. Kristne iranske flyktninger, som risikerer lynsjing eller dødsstraff hjemme, sender vi tilbake.

Norge er – i sannhet – annerledeslandet!

- - - - - - - -

Ibland får man som kristen frågan: ”Men vad tror ni om andra religioner då? Som t.ex. islam?”. Jag brukar svara att jag är kristen av en anledning – därför att jag tror kristendomen är sann. Hade jag trott att islam var sann, så hade jag ju varit muslim.

Båda religionerna kan nämligen inte vara sanna. De säger emot varandra på många grundläggande punkter. Ta Jesu gudomlighet som ett exempel. Grundläggande i kristen tro är att Jesus är Gud (Sonen i den treenige Guden). Islam lär att Jesus inte alls var gudomlig. Båda påståendena kan inte vara sanna. Båda kan vara falska, men båda kan inte vara sanna. Vidare är Islams gud väsenskild från den kristne.

Bön

Men samtidigt har muslimer och kristna mycket gemensamt. De tror båda två på en monoteistisk gud, och de stammar båda ur den gamla judiska tron. Det finns många saker som de båda trossystemen har gemensamt, många kontaktytor. Kanske är det därför 6 miljoner afrikanska muslimer konverterar till kristendomen varje år? Många muslimer har en respekt för den kristna Bibeln, även om den naturligtvis enligt dem är underställd Koranen. Som kristen har man nog mer gemensamt med en muslim än med t.ex. en ateist (som det ju finns många av i vårt land).

Koranen

Samtidigt finns det naturligtvis en problematik inom islam. I historien och i modern tid så har mycket ont gjorts i islams namn. Alla religioner och ideologier har naturligtvis blodiga kapitel i sin historia. Men om man jämför islams begynnelse med te.x. kristendomens, så är kontrasten slående. Då kristendomen vann erövringar genom att själv vara förtryckt och att Jesu lärjungar fick lida martyrdöden, så spreds islam från början med svärdet.  Muhammed ledde bl.a. flertalet grymma militära aktioner. Detta är ett större problem för islam, än vad t.ex. korstågen är för kristendomen.

En moské

Jag tycker att det är viktig att vara tydlig. Man kan vara respektfull och ödmjuk, även om man inte delar tro eller åsikter. Jag respekterar muslimer och deras övertygelse, men delar den inte. Och att påstå att islam och kristendomen är samma sak eller att det är samma Gud (vilka vissa vill göra av “diplomatiska” skäl) anser jag är ett konstigt förhållningssätt. Det saknar grund.

Islam och kristendom har gemensamma nämnare, men i grunden är de väldigt olika. Naturligtvis föredrar jag den kristne Guden framför Allah. Dels för att jag anser att den Gud vi finner i Bibeln verkar mer sympatisk än den i Koranen. Men också av den simpla anledningen att jag anser att det finns starkare belägg för att kristendomen är sann.

Jimmie Åkesson (SD)

Men att, som Jimmie Åkesson (SD), häva ur sig att islam är det största hotet mot det svenska samhället är inte bara rasistiskt och islamofobiskt (i sin egentliga mening – rädsla för islam) . Det är ytligt och ogenomtänkt också. Jag tror faktiskt att det största hotet mot det svenska samhället är det svenska samhället själv. Den sekularisering som idag är en realitet, har lett till ett kallare samhälle med en avhumaniserad människosyn. Den naturalistiska människosynen tror jag är ett större hot mot samhället än vad islam någonsin kommer vara.

Skolegudstjenester er et brudd på menneskerettighetene, påstår pressesjefen i Human-Etisk Forbund.

Personlig kan jeg lett komme på grovere menneskerettighetsbrudd enn dette. Og jeg er faktisk mye mer redd for en tvangssekularisert skole enn at barn skal måtte forholde seg til at noen forteller om Gud.

I Norge rope Human-Etisk forbund et varsko mot skolegudstjenester – og kaller skolegudstjenester ”et klart brudd på det menneskerettighetene krever av slike institusjoner”. På tross av mulighetene for fritak. For skolene skal være nøytrale, må vite. ”Skolene bør konsentrere seg om kunnskapsformidling”, sier pressesjef Jens Brun-Pedersen i Human-Etisk Forbund.

Som om kunnskap i seg selv er nøytralt, eller formidles i et nøytralt rom. Eller som om det er nøytralt å la være å snakke om Gud.

Sterke krefter ønsker å gjøre Gud til tabu
Men det finnes sterke krefter i Norge som forsøker å gjøre Gud til tabu. Religion er en privatsak, gjentas det – igjen og igjen. Tro gjerne på Gud, men hold kjeft om det. For det eneste som er nøytralt, er å unnlate å nevne Gud. Late som om han ikke finnes. Med andre ord; den praktiske, dagligdagse ateismen. Hvor det å snakke om Gud er omtrent som å prompe høylydt i et fint familiefellesskap…..

Snodig, forresten. Politisk frihet definerer vi som retten til å agitere for hvilket som helst politisk syn man vil. Religiøs frihet defineres som min rett til å kreve at du skal holde kjeft.

Mennesket søker Gud!
For sannheten om mennesket er at mennesket overalt og til alle tider har forholdt seg til Gud. Søkt etter Gud. Lengtet etter Gud. Det som Pascale kalte ”en uendelig avgrunn som bare kan bli fylt med en som selv er uendelig og og uforanderlig, med andre ord av Gud selv”. Man kan kalle det en feilkonstruksjon, en genetisk feil eller kanskje en ”tvangsnevrose som kan overvinnes” (Freud), om man ønsker. Men lengselen etter Gud er like fullt en realitet.

Det samme gjelder for barn. Barn tror. Tro på Gud trenger ikke å læres, men kan avlæres. Om Gud ikke nevnes, eller om tro latterliggjøres, eller om barns behov for en høyere mening dysses ned og forties, så kan barn komme til å tro at Gud er en dum greie som noen har funnet opp for å tjene penger. Men i utgangspunktet har barn en tro.

Hva er egentlig “nøytral kunnskapsformidling?”
Så hva da når barn lærer om verdens tilblivelse som en herlig blanding kjemikalier, som tilfeldigvis endte opp med å bli en verden full av dyr og planter? Og hvor Gud ikke nevnes med et ord? Er det nøytral kunnskapsformidlig – slik Brun-Pedersen ønsker det – eller er det en form for statsfinansiert hjernevask? Når man – eksplisitt eller implisitt – gir uttrykk for at alt i tilværelsen kan forklares med kjemi eller fysikk, tar man barns undring og refleksjon på alvor, eller begrenser man barns intellektuelle utfoldelse ved å servere ferdige svar? Når barn med den største selvfølgelighet lærer om sex som om det skulle være en gymnastisk øvelse, uten tanke for hva mennesket har tenkt og lært seksualiteten tidligere, er det kunnskapsformidling eller holdningstvang? Når en lærer med stor frimodighet kan formidle at ”jeg tror ikke på det tullet der”, mens en kristen lærer av frykt for reaksjoner knapt tør å nevne at han tror, er det nøytralitet eller konformitetspress? Og slik kunne vi fortsette.

Hva med USA?
Og i sitt forsøk på å argumentere for en”nøytral” skole skyver Brun-Pedersen USA foran seg – dette er ”slik USA har praktisert sin skolepolitikk i alle år”, sies det. Uten å nevne at Gud er langt mer til stede i amerikanske skoler enn norske – men uten den konfesjonelle forankringen man gjerne har i Norge. For bakgrunnen for de amerikanske reglene er slettes ikke er at barn skal skjermes fra å høre om Gud, men at lappeteppet av amerikanske kirker er slik at ingen kan eller skal ha noen forrang framfor noen annen. I Norge er faktisk de aller fleste barn fortsatt medlem av Statskirken (nei, ikke mine) og bør kunne bli invitert til skolegudstjeneste uten de store protestene.

Heller moskébesøk enn tvangsateisme
Og, for min egen del må jeg tilføye: Jeg vil heller ha en skole hvor mine barn må reise både til kirker og moskeer, framfor et samfunn hvor man later som om tro på Gud er avlegs og unaturlig. Om barna mine får høre andre ting om Gud enn de gjør hjemme, så gir det oss en god anledning til å snakke om tro. Den anledningen burde Jens Brun-Pedersen og andre heffere også gjøre, uten å rope om menneskerettigheter hver gang. Det finnes faktisk større urettferdigheter å rope opp om enn at barn får høre om Gud.

- - -

Nyligen röstades ett lagförslag igenom i Irland, där negativa uttalanden om religioner kan leda till böter på upp till €25 000. Nåja, fortfarande bättre än piskrapp eller dödsstraff! *host* Sharia *host*

Nu har den här rörelsen säkert i stort framröstad av katoliker och inte muslimer. Lyckligtvis gör jag ingen skillnad på religioner, utan tycker att precis alla som ägnar sig åt censur, förtryck och könsdiskriminering automatiskt borde acceptera publikt motstånd och förlöjligande. Men vad vet jag, press- och yttrandefrihet kanske är blasé.

För er som missade historian med teddybjörnen Muhammed så finns det intressant läsning på ämnet!

Vad menas med att man säger att Sverige är ett sekulariserat land? ”Sekularisering” är svårt att definiera, det kan betyda att staten är neutral i religiösa frågor, det kan också betyda att religionens påverkan minskar, men även att färre människor är religiösa. Bäst kanske Marie Demker (1998) har definierat sekularisering som när ”religion betyder allt mindre för allt fler människor inom allt fler samhällsområden”. Mycket pekar på att sekulariseringen har avstannat. SOM-institutets undersökningar visar att under de senaste årtiondena är stadigt drygt tio procent av Sveriges befolkning klart gudstroende, lika många är ateister, och övriga på en skala däremellan. Antalet regelbundna gudstjänstbesökare ligger konstant på cirka tio procent, och en tredjedel av svenskarna tror att Bibeln har ett gudomligt ursprung.

Få kristna skulle väl ifrågasätta rimligheten av att staten är neutral i trosfrågor. Inte heller finns något egentligt sekulariseringstryck på sådana yttre uttryck för det kristna kulturarvet som att vara ledig på kristna helgdagar och söndagar. Ateisternas kamp för att avskaffa religionsfriheten, stänga kristna friskolor och ’skydda’ barn mot föräldrarnas religiösa påverkan ser också fortsatt ut att vara fruktlös.

Den yttre, strukturella sekulariseringen är knappast ett egentligt hot mot kristen tro. Det är däremot den inre sekulariseringen av de troende. I sekulariseringsprocessen finns ett drag av att gå från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det individuella, från det för alla iakttagbara och hörbara till det osynliga och tysta. Sekulariseringen hotar inifrån och ut, inte tvärtom.

Bibeln och andaktsboken har flyttat från köksbordet till nattygsbordet. Bordsbönen har blivit privat, tyst och osynlig, från att ha varit gemensamt sjungen eller bedd. De yttre uttrycken för tron i familj och församling blir färre och otydligare, som att gemensamt be, gemensamt fira kristna högtider som påsk och jul, gå till söndagens gudstjänst. Semester och sommarlov kan bli helt fria från gudstjänstliv.

Nu består förvisso inte tron av dess yttre uttryck. Jesus varnar för att visa upp sin fromhet, fasta, bön och givande. Vi ska tillbe Fadern i ande och sanning. Guds rike är inom oss.

Men om vår inre kristna tro är tyst och osynlig för andra, hur ska då våra barn kunna läsa av den och göra den till sin egen? Om absolut ingenting i livsstil eller yttre bruk skiljer oss från våra ännu inte troende släktingar, grannar och arbetskamrater, hur ska sökare kunna se och finna tron?  En sund iver till kulturell anpassning och hänsynstagande kan överdrivas till försagdhet, trons osynliggörande och en inre sekularisering. Ett trons osynliggörande rimmar dåligt med Jesu ord ”Kom och se!” och med lärjungarnas trotsiga ”Vi kan inte hålla tyst om allt vi sett och hört”.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-07-20

Kanske kan följande vara ett bra exempel på vad sekulär stat, men inte sekulärt samhälle kan innebära? Varför är det ett stort problem för det danska fotbollsförbundet att Brasiliens lag tackar Gud efter en match i Sydafrika. Båda länder som är betydligt mindre sekulära än Danmark eller Sverige. De gjorde inte något jämställbart med en politisk manifestation, skulle jag vilja påstå. De tackade bara Gud.

Alltså, det var ett exempel på var vi kan hamna om vi inte gör en distinktion mellan sekulär stat och samhälle.

Min gode kollega och vördade prost skriver vanligtvis bra på sin blogg Stillsam, men idag alldeles ovanligt välformulerat i polemik med Humanisterna. Med skärpa och klarhet, utan att på något vis vara aggressiv sågar han på punkt efter punkt Humanisternas osakliga försök att angripa människor framför allt med kristen bekännelse. Med sådana andliga ledare är det med stolthet jag kallar mig svenskkyrklig.

Tack prosten!

För några månader sedan ateister i England gjorde en reklam-kampanj på bussar med temat There’s probably no god, now stop worrying and enjoy you life (artikel här).

Ateister brukar kritisera troende vi skulle sakna kritisk tänkande osv. Det är då roligt att se att ateister i Sverige vill göra precis samma sak som i England. Man kan undra vart den kritiska tänkande tog vägen…

De har en webbplats för att testa hur religiös man är. Jag gjorde testet, svarade en del (ledande) frågor, och här kommer resultatet:

Du verkar höra till den mindre del av Sveriges befolkning som är mycket religiös.

Vad bra! Då undrar jag, om vi är en så liten del av Sveriges befolkningen att vara mycket religiös, varför göra en så stor kampanj mot oss som försöker leva sitt tro? Vart toleransen tog vägen?

Trevligt att du tog dig tid att göra vårt test ändå!

Det känns lite som 90 tals ironi här: Ja… eller nej… Man vill se ut som tolerant.

Fortsätt gärna att fundera på varför ni religiösa ska få ha så stort inflytande i Sverige, fast vi som inte tror på någon gud är mångdubbelt fler.

Det är så enkelt att kolla Sveriges historia för att förstå.

Det vore också spännande att ha dig med i vår debatt. Välkommen!

Och söndagen är dagen som är reserverad för Gud. Oss katoliker går till mässan, och övriga kristna ska till olika gudstjänster.

Att dagen är för Gud betyder att vi måste avstå från olika ekonomiska arbete: att inte arbeta, och att inte köpa eller, så vi kan fokusera på Gud, bönen och att vara med sin familj, sina vänner och att hjälpa dem som behöver det.

Vi är människa, vi är Guds skapelse, och i hans ögon är vi värda mycket mer än några kronor.

Det är kanske dags att föra fram detta budskap i samhället och till att börja med sluta handla på söndagar.

I Uppsala pågår just nu nåt som heter Uppsala Pride. Under detta evenemang firades en regnbågs-”mässa” i Helga Trefaldighets kyrka, enligt Uppsala Nya Tidning.

Vad är det som är så speciellt med en regnbågs-”mässa”? Ja, den är fri från det vanliga språket, det som kallas för “heteronormativt“. I alla fall de försöker göra det.

Bönledaren som ledde detta berättar:

- Alla ska känna sig välkomna, oavsett om man är homo, bi, trans, queer, eller hetero.

Jag är helt överens med detta: Gud kärlek är för alla. Sedan måste man ha ett livstil som är värd Guds kärlek: tex en man som är otrogen är alltid älskad av Gud, men han måste sluta förhållandet med sin älskarinna och be Gud om förlåtelse. Det är samma sak med personerna som följer dem olika livstilar ovan – förutom hetero, om man lever en kristen liv.

Vi jobbar mycket med språket i gudstjänsten, och säger exempelvis skaparen, befriaren och livgivaren, i stället [för] Fadern och sonen.

Detta är den roligaste biten i hela artikeln. Fader och Son är två ord som är problematiska. Varför då? Jo, för de är heteronormativa.

Frågan är vem har lärt oss om Fader? Vem har lärt oss om Sonen? Svaret: Jesus-Kristus, i Evangeliet. Egentligen artikeln lär oss kristna att Jesus använde ett diskriminerande språk, och att detta måste rättas till tack vare folk som är duktigare än Gud.

Absurdt, eller hur?

I det siste har jeg brukt mye tid på å diskutere innvandring, radikalisme, integrering og islam med venner i og utenfor Unge Høyre og Høyre. Jeg irriterer meg noen ganger over tidvise naive holdninger i mitt eget parti, men jeg blir enda mer irritert over mennesker som ikke evner å skille radikalisme og ekstremisme fra muslimer og Islam.

For noe av grunnen til at Høyre av og til fremstår som naive i en del innvandrings og integreringsspørsmål er at vi gang på gang blir nødt til å reagere på uttalelser fra andre partier som synes mest interessert i å spille på populisme og fremmedfrykt. I en slik debatt kan Høyre fort virke som naive fordi vi føler oss forpliktet til å ta til motmæle mot mennesker som bevisst bedriver stigmatisering, og bidrar til mer gruppetenkning. Vi nekter å gi etter for slike holdninger, men Høyre er i utgangspunktet på ingen måte naive, noe landsmøtet i helgen bl.a. viste.

Høyre vedtok bl.a. at vi vil:
- etablere forvaringsordninger for asylsøkere som begår kriminelle handlinger inntil asylsøknadene er ferdigbehandlet.

- etablere en egen returpolitikk som fører til raskere utsendelse av grunnløse asylsøkere og personer som oppholder seg ulovlig i Norge.

Innvandring og integrering
Personlig var jeg, som egentlig er mer liberal i innvandringsspørsmålet enn Høyre, også for Østfold Høyres forslag om å internere asylsøkere som ikke kan identifisere seg ved ankomst til landet, i mottak fram til de kan vise gyldige ID-papirer. Det er misforstått snillisme av landsmøtet, å avvise dette forslaget. Men det som er enda værre er at Høyre ikke stemte for Unge Høyres endringsforslag om å: føre en liberal innvandringspolitikk og en streng integreringspolitikk.

Jeg mener nemlig at Høyre fører en altfor streng innvandringspolitikk, og enda ikke på langt nær er strenge nok når det gjelder integrering. Hovedproblemet er, som VamPus skriver på sin blogg, at vi ikke har en legitim dør inn til Norge. Selv om jeg ikke er enig i hennes motstand mot internering, anbefaler jeg alle å lese hennes bloggpost «Integrering eller internering» fordi den utmerket godt beskriver den feilslåtte innvandringspolitikken vi har i Norge. Norge har innvandringsstopp. Eller rettere sagt, vi tar bare imot humanitære og politiske flyktninger, samt familiegjenforening.

Vanlige mennesker fra ikke-vestlige land, som simpelthen ønsker å komme hit for å jobbe, og skape en bedre fremtid for seg selv og sin familie har altså ikke adgang til Norge. Dette fører naturligvis til at tusenvis av mennesker forsøker å komme inn til Norge gjennom asyl, selv om de egentlig ikke har rett til asyl i Norge. Disse menneskene velger da naturligvis å kvitte seg med all mulig identifikasjon, fordi denne ville vist at de ikke hadde rett til asyl i Norge. Folk som kommer til Norge med avslipne fingeravtrykk, blir allerede i mange tilfeller fengslet inntil fingeravtrykkene vokser ut igjen, slik at det er mulig å identifisere vedkommende. Det burde faktisk være en selvfølge at du kan legitimere hvem du er, for å få opphold i Norge.

MEN mange av disse er bare desperate mennesker, som kun ønsker å nyte godt av de mulighetene som finnes i Norge. De er ikke ekstremister, terrorister eller trygdesnyltere for den saks skyld. De er bare vanlige folk som ønsker å søke lykken i Norge. Hadde disse hatt en lovlig inngang til Norge, kunne vi sluppet flesteparten av disse uidentifiserte menneskene som kommer til Norge “uten grunnlag”. Dette er mennesker som kunne jobbet, og bidratt til å skape verdier i det norske samfunnet. Det er en skam at dørene våre ikke er åpne for disse.

Jeg er i utgangspunktet for fri innvandring. Hvem som helst skal få lov å komme til Norge, men det skal også stilles krav til dem som kommer. De må, enkelt og greit, lære seg norsk, jobbe og følge norsk lov. Jeg mener med andre ord at Høyre er altfor pinglete i integreringspolitikken, mens de tvert imot enda ikke har tatt innover seg problemene med dagens innvandringspolitikk (og Frp er 100 ganger værre). Her er jeg 100% enig med VamPus. Dagens innvandringspolitikk er intet annet enn rasistisk!

Radikal Islam

Så var det dette med kampen mot radikal islam. Jeg skal gjerne innrømme at Frp har vært villig til å sette fingeren på noen problemer som Høyre har vist manglende vilje til å ta tak i, men problemet med Frps holdninger er at de kommer fra et parti som i utgangspunktet er kritisk til innvandring. Det er ikke Radikal Islam som er grunnlaget for Frps kritikk. Frp har vært mot innvandring lenge før Radikal Islam var et tema. Det er først de siste årene at Frp har begynt å snakke om Radikal Islam, fordi de pluteselig har funnet et nytt talerør, og en effektiv måte å legitimere sine egne innvandringsfiendtlige standpunkter. Før dette brukte de stort sett omvridde deler av kriminalstatistikken som argument.

Frp gjør altså kampen mot radikal islam til en kamp mot innvandring. Det er ikke radikalisme de først og fremst ønsker å bekjempe, men innvandring fra ikke-vestlige land generelt. Det er ikke lenge siden Frp hadde en valgkampflyer med teksten: “gjerningsmannen var av utenlandsk opprinnelse”. Denne flyeren spilte overhodet ikke på islam på noen måte. Frp brukte statistikker som viste at det var overrepresentasjon av mennesker med utenlandsk opprinnelse blant kriminelle, men de brydde seg overhodet ikke om at disse menneskene sto for en liten del av innvandrere i Norge.

En gammel artikkel i internettavisen Liberaleren viser hvor latterlig en slik konklusjon er. De skriver at: “Menn mellom 15 og 30 år er overrepresentert i voldelige handlinger i Oslo sentrum etter kl. 20.00 på kvelden. Statistisk FrP-løsning: Portforbud for slike menn i dette tidsrommet. Menn som blir tatt ute etter 20.00 sendes til Bjørnøya! Dette ville sikkert redusert volden i Oslo på kveldstid. Likevel er det uakseptabelt. Rett og slett fordi det rammer uskyldige.”

Frp, som ellers er ganske glad i å snakke om individet, og om enkeltmenneskets frihet og rettigheter, står tvert i mot for en bunnløs kollektivisme, når det kommer til innvandringsspørsmål. Hva kan være grunnen til dette? Svaret er nok ganske enkelt at partiet i utgangspunktet er innvandringsfiendtlige og at mye av deres velgerbase er basert på fremmedfrykt og rasisme

Så vil jeg gjøre det klart at jeg naturligvis er helt enig i at det er uhyre viktig å bekjempe Radikal Islam. I verste fall vil hele vår eksistens avhenge av at vi tar denne trusselen på alvor. (Selv om jeg ikke har tro på at vi kommer til dette stadiet noen gang). Jeg vegrer meg likevel veldig fra å bruke begrepet “Radikal Islam” – nettopp fordi innvandringsfiendtlige og fremmedfiendtlige personer og partier, har fått kampen mot Radikal Islam til å virke som en kamp mot Islam, og dermed gjør de hele det muslimske miljøet til sine motstandere.

Det er radikalisme og ekstremisme jeg ønsker å bekjempe. Under 2. verdenskrig var det ikke tyskerne vi kjempet mot, men nazistene og deres støttespillere (det var riktignok en nasjonalistisk krig – så det ville være mer legitimt å si kampen mot tyskerne på den tiden, men likevel står det stort sett nazistene i de fleste historiebøker). Hitler hadde aldri støtte blant mer enn 43,9% av befolkningen, og det var mange tyskere som satt i konsentrasjonsleire under 2. verdenskrig fordi de kjempet mot nazismen. Det finnes likeledes en rekke mennesker som ønsker å reformere Islam; mennesker som forkynner at Islam egentlig er en fredelig religion. Disse menneskene er også forfulgt av radikale islamister.

Organisasjonen: Muslims Against Sharia, er et eksempel på en slik organisasjon.

Deres mål er å
- lære muslimer om farene ved islamske religiøse tekster, og hvorfor Islam må reformeres
- å lære ikke-muslimer om forskjellene mellom moderate muslimer og islamister (radikale muslimer, fanatikere, fundamentalister, ekstremister of islamofascister)
- å lære både muslimer og ikke-muslimer at moderate muslimer også er mål for Islamsk Terror!

Sistnevnte er kjempeviktig. Vi som ønsker oss et flerkulturelt samfunn og ser verdiene i dette, må mer enn noen andre støtte opp om slike organisasjoner som: Muslims Against Sharia. I sitt manifest skriver de bl.a. følgende:

We, as Muslims who desire to live in harmony with people of other religions, agnostics, and atheists choose the latter option. We can no longer allow Islamic extremists to use our religion as a weapon. We must protect future generations of Muslims from being brainwashed by the Islamic radicals. If we do not stop the spread of Islamic fundamentalism, our children will become homicidal zombies.

Religion is the private matter of every individual. Any person should be able to freely practice any religion as long as the practice does not interfere with the local laws, and no person must be forced to practice any religion. Just as people are created equal, there is no one religion that is superior to another. Any set of beliefs that is spread by force is fundamentally immoral; it is no longer a religion, but a political ideology.

There will be no Peace and Harmony in the World if Muslims and non-Muslims do not have equal rights. Islamic supremacy doctrine is just as repulsive as Aryan supremacy doctrine. History clearly shows what happens to the society whose members consider themselves above other peoples. All moderate Muslims must repudiate the mere notion of Islamic supremacy.

Sharia Law must be abolished, because it is incompatible with norms of modern society.

Any practices that might have been acceptable in the Seventh Century; i.e., stoning, cutting off body parts, marrying and/or having sex with children or animals, must be condemned by every Muslim.

Islam has no place for violence. Any person calling for an act of violence in the name of Islam must be promptly excommunicated. Any grievances must be addressed by lawful authorities. It is the religious and civic duty of every Muslim to unconditionally condemn any act of terrorism perpetrated in the name of Islam. Any Muslim group that has ties to terrorism in any way, shape, or form, must be universally condemned by both religious and secular Muslims.

Dette er muslimer som ønsker å leve i fred med andre religioner, agnostikere og ateister. De tar fullstendig avstand fra enhver spredning av religion ved bruk av makt. De anerkjenner religion som en privatsak. De forkynner at det aldri vil eksistere fred og harmoni i verden hvis ikke muslimer og ikke-muslimer har samme rettigheter. De anerkjenner at Sharia-lover er uforenelig med normene i et moderne samfunn. De sier også at: Islam har ingen plass for vold, og at enhver muslimsk gruppe som har bånd til terrorisme på noen måte, må bli unisont fordømt av alle både religiøse og sekulære muslimer!

Til tross for dette har ikke denne organisasjonen blitt nevnt av politikere eller media en eneste gang. I stedet skaper man en skrudd virkelighet der det blir vesten og de vestlige idealene mot islam og de muslimske verdiene. Og hvem er de virkelige taperne i en slik debatt? Det er naturligvis nettopp sekulære og moderate muslimer som “Muslims Against Sharia“.

Så til slutt: La oss huske at: en drittsekk er en drittsekk uansett hudfarge, og at ekstremisme må bekjempes uansett religion.

Alle mennesker burde være velkomne til Norge, uansett kulturell bakgrunn, men alle burde også dømmes like strengt dersom de ikke følger norsk lov. Et menneske er et menneske. Punktum!

Kampen mot ekstremisme og radikalisme er viktig. Ekstremistiske holdninger som oppfordrer til vold, og som konspirerer mot den norske stat og den vestlige verden er fullstendig uakseptabelt og må slåes hardt og brutalt ned på. MEN – vi må ALDRI glemme at ekstremisme ikke er det samme som muslimer eller islam. Dersom vi ikke innser det, kommer vi til å tape denne kampen, og da har vi også fortjent det.

På väg hem från träffen med Greenpeace igår, långfredagen, var det stora förseningar på linje 4 mot Angered. Den vi hade hoppat på var tvungen att vända och vi fick gå av i Gamlestaden och vänta på nästa 4, 8 eller 9.

Det var där i vimlet jag fick syn på honom: prästen med matkassarna. Vart är världen på väg tänkte jag. På min tid, när jag var ung, var at stängt på långfredagen, som jag skrev om i torsdags. Varken präster eller kreti och pleti kunde handla eftersom alla affärer var stängda.

Bror och jag var oftast hemma hos mormor i Björbo. Vi var inne hela långfredagen. Jag skall inte överdriva och säga att vi tvingades till bibelstudier. Det var trevligt att umgås med släkten med god mat och med lite list kunde man få lite extra vaniljsås, men det var påtagligt att hela dagen gick ut på att inte göra någonting. Därför fick vi sysselsätta oss med sysselsättningar som inte framstod som egentliga sysselsättningar. Därför var vi mest inne. Om man gick ut så gjorde man ju något även om man bara gick omkring och inte gjorde något.

Den senaste tiden har varit tämligen dyster eftersom sekulariseringen rullas tillbaka på område efter område. Religiösa företeelser dyker upp på de mest udda platser. Därför är det en lättnad att se att kristendomen har tappat greppet om långfredagen så totalt att till och med präster går och handlar utan att skämmas för sig. En av dem skyltar till och med offentligt med det på spårvagnen.

Kendere af tegneserienyklassiskeren “Løvernes Konge” kan genkende dele af ordspillet, andre kan genkende den del der handler som sekularisering, for der er intet ord der kan få det til at gyse i gamle missionsfolk, folkekirkepræster, tidligere aktive i Kristelig Folkeparti og Dansk Folkedanserparty, som ordet/termen/begrebet “Sekularisering”, altså når man med begrebet mener den proces der indenfor samfundet på sigt ønsker at unddrage sig kirkens kontrol, eller nogen anden form for religiøs kontrol. Altså den proces der vil versligegøre noget………..

Jeg bliver ikke skræmt af ordene Mufassa eller sekularisering, Mufassa fordi der er tale om en fiktiv figur, og sekularisering fordi der er tale om en fiktiv problemstilling. Sekulariseringen er det direkte resultat af at færre og færre mennesker tror på Gud, ergo er der færre mennesker som øver indflydelse i samfundet og kulturen med udgangspunkt i en “kristen etik”. Derfor er medicinen mod sekularisering IKKE religiøs protektionisme, eller kirkeligt lobbyarbejde, men mission overfor den enkelte. Når Anders Fogh (red: aktuelt residerende socialdemokratiske statsminister), vil have religionen ud af det offentlige rum, er der ikke noget at være bange for, kristendommen skal ud af det offentlige rum og ind i hjertet!s

Det er noe alvorlig galt med innvandrings og integreringsdebatten i Norge, når det tilsynelatende ikke er mulig å unngå en slik unyansert og polarisert debatt som vi har vært vitne til den siste tiden. Det er også svært kritikkverdig at sentrale politikere i så stor grad bidrar til å trekke ytterkantene enda lenger, og skape ytterligere stigmatisering.

Offentlig gjørmebad

Rasismedebatten blusset opp for fullt etter at Siv Jensen gikk hardt ut i riksmedia, og advarte mot snikislamisering av Norge. Det som er synd er at Jensen, med sin retorikk, sørger for at det som i utgangspunktet kunne blitt en konstruktiv debatt om utfordringene ved innvandring i Norge, nå kun blir et slags offentlig gjørmebad der sentrale politikere benytter anledningen til å få utløp for tilsynelatende lenge fortrengte usaklige skyllebøtter av noen utsagn.

Jeg er som regel glad i spissformulerte debatter, fordi det tydeliggjør de ideologiske skillelinjene. Å bringe mer ideologi inn i politikken er noe av det jeg brenner aller mest for, men utspillene til Siv Jensen og Per Willy Amundsen, er hverken ideologiske eller konstruktive. Det er kun populisme av verste sort. Jeg skal være forsiktig med å kalle Frps politikk direkte rasistisk, men Jensens fornyelse av gammel retorikk fra tiden da Vidar Kleppe og Øystein Hedstrøm var aktive, fremstår ikke som annet enn forkledd rasisme. Med slik retorikk spiller Frp på det verste i oss mennesker. De snakker om OSS og DEM, og er så konsekvente på gruppetenkning og appellering til folks fremmedfrykt at det vrenger seg i magen til en som kjemper for mer mangfold og toleranse.

Religion og politikk

Jeg er likevel litt glad for at Siv Jensen kom med disse uttalelsene, da det gir meg muligheten til å reagere på det totale lavmål jeg synes dette er. På samme tid blir jeg bare skuffet og lei meg over at det er slike holdninger Frp tar med seg inn i valgkampen når vi egentlig burde konsentrere oss om å stable på plass et grunnlag for en borgerlig regjering som kan løfte Norge ut av finanskrisen, og på nytt skape trygghet og optimisme.

I motsetning til Frp, frykter ikke jeg for muslimsk påvirkning i samfunnet vårt. Jeg ønsker tvert i mot et mangfold av ideer og livssyn velkommen. Det jeg er redd for er politisk islam, og alle andre forsøk på å gjøre en hvilken som helst religion til politikk. Religion er kun farlig når mennesker som tror de har den fulle, hele og sanne tolkningen av livets uløste mysterier, søker å gjøre sin egen trangsynthet til alle menneskers opphøyde lov. Dette er like farlig uansett.

Sekularisering

La oss bare se på hvordan vårt eget samfunn har utviklet seg. Den lutherske statskirken i Norge utførte flere hundre heksebrenninger, helt opp til så sent som starten av 1700 tallet. I 1569 ble det fastslått at ikke-lutherske utlendinger skulle forlate riket innen tre dager – eller henrettes. Andre religioner enn den lutherske statsreligionen ble ikke tillatt før på starten av 1800-tallet, og først i 1851 fikk jøder adgang til Norge. Brenning på bål, drukning og radbrekking var formelt gyldige straffer i Norge helt frem til 1842, og så sent som slutten av 1800-tallet ble mennesker fortsatt halshugd offentlig foran et stort publikum, alltid mens en prest satt ved siden av og ba Fader vår. I 1971 var homofili og samboerskap fortsatt fordømt og forbudt ved lov, og først i fjor ble homofile ekteskap sidestilt med heterofile.

Vårt samfunn er ikke bedre enn totalitære islamistiske stater fordi kristendommen er så mye bedre enn islam (det tilhører en annen debatt), men fordi samfunnet vårt har blitt av de mest sekulariserte i verden og dermed åpnet for mer frihet og demokrati. For ikke å bli misforstått vil jeg poengtere at dette på ingen måte er et angrep på de kristne kulturverdiene som Norge er bygget opp av. Det er bare en anerkjennelse av at vestlige frie demokratiske samfunn er totalt overlegne, hva gjelder trygghet, ideer og utvikling, fordi vi i nyere tid, stort sett, har latt religion være religion og politikk være politikk.

Vi kan jo tenke oss en situasjon der paven i Roma plutselig fikk være eneherskere. At bibelen ble innført som landets opphøyde lov, og at kristendommens påbud, eller rettere sagt; pavens tolkning av kristendommens påbud, ble fulgt til punkt og prikke. De som leser Harry Potter kunne like så godt brent bøkene sine først som sist. Harry Potter er nemlig blitt fordømt av paven allerede. Kondomer, og prevensjon forøvrig, ville likeledes blitt forbudt. La oss så tenke oss at dette regimet fikk lov til å utvikle seg over flere tiår, mens barn ble indoktrinert i disse holdningene over mange generasjoner. Min konklusjon er at jeg våger å påstå at et slikt samfunn ikke ville vært stort bedre enn de totalitære islamistiske regimene vi ser rundt om i verden i dag.

Toleranse

Jeg er selv ikke religiøs, men jeg har stor respekt for den rollen religion spiller i hverdagen til mange. For mange gir troen på noe større enn oss mennesker, hva det enn måtte være, motivasjon til å stå opp om morgenen, trøst i vanskelige tider, trygghet når livet virker usikkert og en dypere mening med livet. De fleste muslimer i den vestlige verden er fredelige, inkluderende mennesker akkurat som alle oss andre. De søker bare å få leve litt mer i tråd med sin egen kulturelle bakgrunn og identitet. Hvorfor mener Frp f.eks. at det er et problem at muslimer får halal mat i fengselet? Hvordan begrenser det friheten til alle oss andre?

I sin landsmøtetale i 2007, uttalte Torbjørn Røe Isaksen følgende ord: ”Vi ofrer ikke en tomme, ikke en millimiter for rasisme og fremmedfrykt, ikke en eneste millimeter!”. Disse ordene gir fortsatt gjenklang i hodet mitt. Jeg er absolutt for å stille krav til innvandrere. Jeg er for å snakke mer om utfordringene ved et flerkulturelt samfunn. Jeg vil også bekjempe sharia lover i Norge, og ethvert forsøk på la religion definere det norske lovverket. Jeg ønsker imidlertid en skikkelig debatt om virkelige problemstillinger, ikke svartmaling, stigmatisering, fordommer, mistenkeliggjøring, gruppetenkning og fremmedfrykt. Jeg vil gjøre en ting klinkende klart: enhver stemme til rasisme og fremmedfiendtlighet, det er en stemme jeg ikke vil ha! Nok en gang: ”Vi viker ikke en millimeter for rasisme, ikke en millimeter!”.

I dag (söndagen den 1 mars) besökte jag Liberala katolska kyrkans mässa i S:t Mikaels & alla änglars domkyrkoförsamling på Stora Essingen i Stockholm. Bara det underbara namnet borde förresten locka fler till besök! Alltnog, i den förbön som officianten framförde nedkallades Guds beskydd över konung Carl Gustaf och drottning Silvia. Jag blev nästan rörd, inte bara för att jag är medlem i Rojalistiska föreningen utan också därför att det var länge sedan en sådan förbön hördes i vår svenska moderkyrka.

Vilket osökt för mig in på ämnet för detta inlägg: Svenska kyrkans utdragna och till synes ohejdbara förfall för att inte säga dödskamp.

Jag tror det var 1984 som den dåvarande svenska statskyrkan fick en reformerad allmän förbön, där en del ålderdomligt språkbruk försvunnit och med detta den tidigare uttalade omsorgen om “konungen och hans hus”. Det måste betecknas som fräckt av en kyrka som levde på statens, det vill säga skattebetalarnas, pengar (det gör man fortfarande trots att banden till staten numera är avklippta – förklara det den som kan!) att slopa den kyrkliga förbönen för Sveriges statschef och dennes släkt. Inte nog därmed. I den reformerade förbönen uppmanades församlingen bedja för exempelvis “den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”.

Rätt så. Däremot inte en rad om alla dem som med livet som insats kämpade för sin kristna övertygelse på olika håll i världen. Den reformerade förbönen tillkom ändå under det Kalla kriget, då miljontals kristna trosbröder och -systrar förföljdes för sin tros skull i länder som Sovjetunionen, Kommunistkina, Albanien, Nordkorea, Angola, hela sovjetväldet i östeuropa etcetera. Kalla kriget är slut, men kristna utsätts alltjämt för förföljelse i en rad kommunistiska och andra länder; det röda Kina och Nordkorea tillhör fortfarande dessa. I höstas inleddes också en grym förföljelse av kristna i delar av Indien resulterande i hundratals dödsoffer – dessa föll offer för fanatiska hindunationalisters excesser. Man bör givetvis inte heller glömma förtrycket av kristna i den muslimska delen av världen.

Svenska kyrkan bryr sig dock inte ett dyft därom. Man har ju, bevars, viktigare saker för sig. Som att öppna kyrkans portar för homoäktenskap, till exempel.

Jag döptes in i Svenska kyrkan för över 57 år sedan (för övrigt i den vid Bornsjön vackert belägna Salems kyrka omkring en mil norr om Södertälje) och valde att även gifta mig i den (i den lilla fina Lidingö kyrka); däremot är jag, lika litet som någon annan i min familj, konfirmerad. Också mina två barn är döpta i Svenska kyrkan. Mina första funderingar om att lämna moderkyrkan infann sig just i samband med den reformerade förbönen. Jag beslöt dock att låta Svenska kyrkan få en ny chans. När ärkebiskop K. G. Hammar 1999 gav sin välsignelse över Birgitta Ohlssons fotoutsällning om Jesus som homosexuell och lärjungarna som transvestiter var dock måttet rågat.

K. G. Hammar – Israel-hatare i kyrkans hägn.

Man kan diskutera när och på vilket sätt Svenska kyrkans förfall begynte. Sant är under alla omständigheter att kyrkan började radikaliseras politiskt på allvar på 1950-talet. Dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav då ett litet antal vänsterinriktade präster möjlighet att på central nivå introducera ett “socialetiskt” tänkande. En tongivande kraft var här prästen Ingmar Ström, senare biskop i Stockholm. Målsättningen var att slå samman kristna värderingar med det synsätt som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stod för.

Kyrkans socialetiska projekt blev förvisso ingen succé, men desto mer vind i seglen fick de kyrkliga rödskäggen med det revolutionära 1960-talet. Tomas Lindbom har beskrivit detta väl i sin uppsats “Kyrkan. En del av arbetarrörelsen?” (Timbro 1990). “…deras teologi trädde i växelverkan med tidens internationella engagemang för en rättvisare resursfördelning mellan industri- och utvecklingsländerna och för befrielsen av vissa folk från kolonialinflytandet.” I slutet av 1960-talet fanns knappast någon skillnad mellan den kyrkliga och den politiska vänstern. Den uppmärksammade, och uppmärksamhetsglade, prästen Ingemar Simonsson spelade så en ledande roll i försöken att stoppa Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodsia i Båstad 1968. Simonsson var också tidigt ute med att plädera för kyrkligt välsignade homoäktenskap.

Andra radikalpräster i tiden, såsom Per Frostin och Martin Lind, menade att Jesus nog skulle vara FNL-aktivist om han hade levt i slutet av 1960-talet och att Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro var sysselsatta med att utföra Guds arbete på jorden enligt den bibliska parollen “Se, jag gör allting nytt”. Frostin är numera död, men Lind har blivit biskop i Linköpings stift. Från den sistnämndes mer sentida bravader kan rapporteras att han i Sarajevo i Bosnien varit och hälsat på stormuftin Mustafa Ceric, som förespråkar sharialagens införande för alla muslimer i Europa. Enligt Ceric är sharialagen inte förhandlingsbar utan av evigt värde. Efter mötet med Ceric blev biskop Lind så inspirerad att han föreslog att ett interreligiöst råd bestående av muslimer och kristna skulle inrättas.

Svenska kyrkan har med åren alltmer fått karaktären av ett världsligt rättfärdighetsinstitut med litet lagom kristen fernissa. Den konservative filosofen Tage Lindbom (för övrigt far till den ovan nämnde Tomas Lindbom) beskriver denna utveckling så i sin skrift “Är religionen en social utopi?” (Norma 1980): “Människoriket sitter nu, synes det, i orubbat bo. Ingen transcendent makt, ingen Gud finns, som kan ingripa störande. Människan intager nu sin ställning som orubbligt subjekt, som maktinnehavare…I denna existentialitet finns inga ledstjärnor, ingenting, som heter gott och ont.”

Materialiseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har det senaste decenniet antagit crescendoliknande former. Till K. G. Hammars syndaregister skall fogas hans oförsonligt negativa inställning till den judiska staten Israel, manifesterad i en rad uppmaningar till bojkotter av israeliska varor och kritik av den israeliska så kallade ockupationen av palestinska områden. Hammar tillhörde givetvis dem som valde att tacka nej till en inbjudan att högtidlighålla Förintelsens minnesdag den 27 januari med motiveringen, att detta inte var lämpligt med tanke på det av palestinska terrorister framprovocerade kriget i Gaza.

Heder i sammanhanget åt Miriam Mozel Öström, som anordnade ett fackeltåg i Luleå  till minne av Förintelsens offer när kyrkan svek. Hon gav i en intervju följande kommentar: “Man måste vara blind om man inte ser hur de antisemitiska krafterna i samhället använder israelisk kritik i antisemitiskt syfte.” Så sant som det är sagt.

Ett färskt exempel på den förvirring som råder inom Svenska kyrkan bär den nye ärkebiskopen Anders Wejryds signum. I politiskt korrekt miljönit inbjöd han i november företrädare för en rad olika religiösa och andra synsätt att samlas i rikshelgedomen, det vill säga Uppsala domkyrka – samma plats där den kyrkliga vänstervridningen kan sägas ha inletts med det internationella kyrkomötet 1968. Då stod den vänsterradikale amerikanska folksångaren Pete Seeger för ett tämligen njutbart framträdande (jag spelade in delar därav från TV på min tidstypiska rullbandspelare). 2008 fanns ingen Pete Seeger på plats, men väl diverse häxor, schamaner och annat löst folk som utförde hedniska riter och framsade ockulta besvärjelser.  Målsättningen skulle ha varit att främja utvecklingen mot “ett hållbart klimat”.

Ja, Herregud så det kan gå.

Själv utträdde jag ur Svenska kyrkan 1999. Andra har inte givit upp utan fortsätter att på olika sätt, teologiskt eller politiskt, söka få en uppryckning till stånd. Jag beundrar dessas optimism och kampanda men kan inte tro att de kommer att lyckas. Slutligen skall sägas att det naturligtvis inte bara är Svenska kyrkan som drabbats av den ledsamma utveckling som här redogjorts för. Politisk korrekthet, förflackning och sekularisering finns sannolikt, i högre eller lägre grad, i de flesta kyrkor och samfund i Sverige och västvärlden.

Men ingen annanstans är förfallet enligt min uppfattning tydligare än i Svenska kyrkan.

Om man erinrar sig hur de offentliga rösterna lät om kungahuset efter kungen hyllat öppenheten i Brunei är det inte svårt att imponeras över den spektakulära PR-resa kungahuset därefter lyckats företa. Med tsunami-talet som fundament har kungahusets PR-agenter byggt upp ett starkt förtroendekapital åt vår kung som endast ytterst undantagsvis ifrågasätts.

Kungahuset accentuerar det jag ser som det mest paradoxala med det svenska samhället av idag. Hur ett land vara det näst mest sekulariserade i världen och samtidigt visa så uppenbart ultrakonservativa värderingar genom stödet för monarkin?

Den påstådda förlovningen och eventuellt framtida bröllop kommer utnyttjas till fulländning av kungens PR-agenter för att få det opinionsmässiga uppsvinget att bli så ihållande som möjligt och det kommer att dröja länge innan statsvetare åter får kräva kungens abdikation.

Sedan Ratzinger blev Påven har man sett medierna på jakt efter honom. Vad han gör eller säger är omvänt eller feltolkat för att skapa skandal. Vi kan se detta med kontroversen kring SSPX, som har blivit större på grund av Williamsons oförsvarbara uttalande. Påven hade redan fördömt Förintelsen och nazismen tidigare (t.ex. under besök i Köln synagogan, läs artikeln här), men ändå anklagar journalister honom för att vara en smyggnazist.

Att försöka skapa skandal med Påvens uttalande är inget nytt:

• I sin jultal pratade Påven om äktenskap mellan men och kvinna – ingenting ny på den här fronten, han följer den vanlig katolsk doktrin och vad säger Jesus. Han pratade också om regnskogar, för han vill lära katoliker att skydda naturen. Men pressen gjorde då en groda, det skrevs att han ville rädda mänskligheten från homoexualitet som att rädda regnskogar (SvD 2008-12-23). Av alla tidningar, bara DN har rättfardigat informationen, efter påpekande av Katolik Observatör.
• I sin tal i Regensburg (sept. 2006) förklarade Påven förhållandet mellan tro och förnuft, en klassisk fråga. Han inledde detta genom att citera en gammal kontrovers mellan en byzantinsk kung och en muslim. Påven själv tog avstånd från vad sade kungen. Men ändå pressen omvände detta som en attack mot Islam. Då blev den muslimska världen självklart upprörd, och en italienska nunna blev mördad i Somalien. Och Påven blev tvingad att be om ursäkt för ett fel han hade inte gjort. Från denna tragiska händelse har tyvärr pressen lärt sig ingenting. Som tur kontroversen har öppnat en djupare dialog mellan muslimer och katoliker, med besöket av Kungen från Saudiarabien (nov. 2007) till Vatikanen och senare ett två-dagar möte mellan muslimska imamer och katolska biskopar och präster (nov. 2008).

Det är väldigt viktigt för oss katoliker att vara kritiska mot medierna. De sköter oftast inte sitt jobb när ämnet är religion, oavsett religionen. De har lite kunskap, och många fördomar. De tror kanske att de måste uppmuntra sekulariseringen. Men då är de inte längre journalister utan propagandister…

Maria Hasselgren, pressansvarig för Stockholms katolska stift, skriver en debattartikeln i Newsmill :

Den hätska kritiken mot påven Benedikt och katolska kyrkan saknar relevans. Kyrkan och påven står upp mot antisemitism och exkommunikationen av biskop Williamson betyder i praktiken inget. Journalister bör kolla fakta först innan de ger en så ensidig bild. (läs mer >>>)

Däremot några tidningar rapporterar att Vatikanen har ett “hemligt” dokument som anklagar SVT för kupp mot Påven (här närmar vi oss DaVinci Koden). Man kan klaga att SvDs titeln är oseriös: Vatikanen anklagar INTE SVT, det finns bara ett dokument som cirkulerar bland några människor. Men det är lätt att surfa på den anti-katolik kultur som finns i vårt samhället.

SvD DN Dagen

Jag skrev tidigare om Björn Ulvaeus Brännpunkt mot religiösa friskolor. En av sina argumenter var att religioner skapar ett vi och dom-tänkande (se min artikel Vi och dom).

Jag har läst två svar på Internet, gällande katolska friskolor, och båda två ger en annan bild… dvs att de har elever som är katoliker självklart, men också muslimer och från andra religioner.

Den första kommer från Svenska Dagbladet, och handlar om en friskola i Lund. Den andra finns på Dagen.se och berättar att den franska lagen som förbjuder religiösa symboler i allmänna skolor gäller inte för katolska friskolor och driver en del muslimska tjejer till dem.

Det verkar att religiösa människor visar här än anna bild än vad ateister påstår. Det är kanske dags att de lämnar deras dogmer och kommer tillbaka till verkligheten?

Visst verkar rubriken paradoxal? Det gör den för att den är det. Lika paradoxal och lika felaktig som att säga att ateism är en tro.

Det tål att påpekas, redan nu, att ateism innebär avsaknad av tro (på en eller flera gudar). Det betyder att man inte har någon tro på någon gud. Rätt så enkelt, men jag förstår att någon som inte kan föreställa sig något annat än vad dennes egna teistiska/religiösa världsbild dikterar.

Nåväl. Patrik Engellau skriver på Newsmill en artikel med rubriken “De missionerande ateisterna”. Redan i ingressen snubblar han på definitioner och missuppfattningar när han skriver att

[ä]ven ateister sätter tro före vetande, för vetenskapen kan inte avgöra om Gud finns eller inte. Det speciella med de moderna ateisterna är deras missionerande nit. De är i allmänhet mycket mer militanta än de gudstroende. Toleransen kommer i kläm.

Premissen, slutsatsen och hans tolkning av ateism är alla lika felaktiga. Ateister sätter inte tro före vetande, åtminstone inte de mer skeptiskt lagda. Jag tror visserligen inte på någon gud, men av den enkla anledningen att det inte finns några goda skäl att göra så. Det är en icke-tro. Han har däremot rätt i detaljen att vetenskapen inte kan avgöra guds existens. Det stämmer, men det kan inte heller han göra. Han kanske tror att en gud finns,  men det gör varken från eller till för dennes verkliga existens, vilket han också erkänner, men irrar bort sig då han menar att ateister har en icke-tro och därför har en tro.

Vad gäller det militanta draget hos somliga ateister kan jag till viss del hålla med. Men, vad är det för fel med det isåfall? Är det skrämmande att behöva möta argument som man som troende inser är svåra att svara på utan att tvingas tvivla på sin tro? Är det så skrämmande att behöva reflektera över sin tro? Toleransfrågan ska vi däremot inte ens gå in på, då religion både historiskt och än idag är intolerans på hög nivå. Det är bara att se sig om i världen för att inse detta.

Engellau slår sedan på stora felslutstrumman när han proklamerar att

[a]teismen är därför en religion, visserligen en gudlös religion, men en religion likafullt. Det är viktigt att förstå att ateister i denna bemärkelse är religiösa människor. De har en tro som de håller för sanning.

Ovanstående är ett trött gammalt argument som inte har någon egentlig grund, eftersom det bygger på ett missförstånd av rang. Ateism är inte en religion. Det är endast, återigen, avsaknad av tro på en eller flera gudar. En religion har dogmer, rättesnören och oftast heliga skrifter. Det har inte ateismen. Ateister tror inte på gudar eftersom inga goda grunder för att tro på någon gud finns. Det är inte en tro, det är inte en religion att rationellt förhålla sig till att inte tro på något som det saknas belägg för.

När man trodde att det var slut på absurda uttalanden kommer nästa.

Till exempel verkar Ulvaeus inte tycka att kristna föräldrar ska få uppfostra sina barn i den kristna tron. Man tror man läser honom fel och kollar igen, jo det står så: man ska “inte behöva vara i närheten av något som luktar indoktrinering som barn. Det är barnets självklara rättighet.” Man undrar vad som skulle hända om ärkebiskopen offentligt krävde förbud mot sekulär uppfostran och ateistisk indoktrinering av barn.

Han refererar här till Ulveaus artikel om friskolor, som även den har omnämnts här på Tankebrott. Här visar Engellau igen prov på grava missförstånd av vad ateism och sekulära idéer innebär. Det torde vara självklart att barn inte ska indoktrineras i att tro att en särskild tro är den rätta. Att ha ett sekulärt samhälle innebär inte att det är förbjudet med religion. Religion ska vara privat, den får finnas, men som mest ska den vara privat. Den offentliga arenan, samt skolväsendet, måste vara sekulärt. Barn ska inte behöva växa upp i en tro som påtvingas av föräldrarna, och med uppfattningen att den tron är den rätta. Det leder bara till motsättningar och det berömda vi-och-dom-tänkandet. Vad ärkebiskopen anbelangar är det irrelevant, eftersom ett sådant uttalande skulle grunda sig i en trosuppfattning, vilket en sekulär idé inte gör.

Att försöka förbjuda gudstron är att förbereda ett kliv tillbaka till medeltiden.

Det påstår Engellau, men vad han förbisett är att ingen vill förbjuda gudstro. Han bränner halmgubbar. Det står honom fritt att tro att så är fallet, men att basera argument på det leder ingenvart eftersom ett förbud inte är aktuellt. Det vore givetvis en önskedröm att alla människor agerade på rationella grunder, utan irrationella trosuppfattningar som grund för handlandet, men det är som sagt en utopi. Det betyder dock på intet vis att gudstro ska förbjudas. Så länge den är av privat natur är det upp till var och en att ägna sig åt vilken vidskepelse man vill.

Och tänk vilket slöseri på engagemang, tid och resurser alla dessa utsiktslösa nollsummestrider om huruvida Gud finns eller inte! Hur man än bråkar kommer man aldrig fram till ett svar som tillfredsställer alla. Hur mycket klokare och värdigare vore det inte om människorna lät sin nästa tro på vad hon vill och i stället ägnade sina krafter åt att lösa de gemensamma problem vi har oavsett vad vi råkar tro på.

Jag håller med om att det är ett Sisyfosarbete att föra debatten om gudars existens, men det beror på att gång efter annan kommer någon med samma gamla argument som vederlagts om och om igen. Inget nytt, alltid samma gamla vanliga skåpmat. Det är också sant att man genom rationella argument aldrig kommer tillfredsställa någon som hyser en önskan om att gudar ska existera, eftersom deras världsbild bygger på den, den skänker dem tröst, och därmed är den känslobaserad förutom att den är irrationell.

Jag skriver också under på att vi måste arbeta för att lösa våra gemensamma problem, men faktum är att många av problemen beror på religiösa föreställningar, och inte sekulära idéer. Det går inte att nå konsensus då den ena sidan baserar sin ståndpunkt på ologiska argument, övernaturliga krafter, himmelska dogmer och diktat samt i många fall sekteriska läror.

Beträffande Engellaus rubrik, “De missionerande ateisterna”, vill jag avsluta med att göra skillnad mellan å ena sidan att missionera för rationellt tänkande, upplysningsideal och humanism, och å andra sidan att missionera med budskap om övernaturlighet, dogmatiska föreställningar och irrationella begrepp. Att ens antyda att det första är förkastligt, att inte inse det farliga i att förespråka och uppmuntra vidskepelse och irrationella idéer övergår mitt förstånd.

Låt missionen börja!

I sin Brännpunkt, Björn Ulvaeus skriver bl.a.

Tyvärr är det inte förenligt med Europakonventionen att förbjuda konfessionella friskolor.[...]

Den svenska staten skulle kunna avstå från att skattefinansiera friskolor.

Varför inte? Men i så fall, jag skulle kräva att mina skattepengar finansierar inte abort, till exempel.

Religioner riskerar alltid att skapa ett vi och dom-tänkande.

Detta är ett yttlig argument. Det är inte bara religioner som riskerar att skapa ett vi och dom-tänkande. Många saker orsakar ett sådant tänkande: stadsdelen, staden eller byn man lever i, samhällsklassen man tillhör, pengar man har, fotbollslaget man stödjer, skolan man går till, osv. Ska man då förbjuda allt? Eller bara religion? Och varför det? För min del tror jag att det är i manskliga naturen att ha ett sådant tänkande.

Även om man tolererar andras gudar, så tycker man väl knappast att de är likvärdiga med ens egen. Religioner blir på så sätt exkluderande och det är lätt att sådana värderingar följer med hemifrån.

Tror man att man har rätt då tror man också oftast att andra har fel. Titta den polistiska sfären, till exempel. Även ateister tänker så! Titta bara på deras syn om religion.

Jag hoppas att man få fortsätta tänka så i framtiden, det är ett krav för friheten, för demokratin och ett krav för att söka sanningen.

Man får väl lära att tolerera varandra som påstår Humanisterna, det är jättebra, men kristendomen går vidare, för Jesus säger oss älska din nästa. Detta är mycket mer positiv än karikatyren av religion som antiteisterna presenterar oss.