Det är tråkigt att Anna Clara Törnqvist inte har fler kvällar den här
hösten på Landskrona Stadsbibliotek. Det var klart inspirerande att
ha en så kunnig och kul cirkelledare att diskutera Selmas verk med.
Anna Clara lämnade en del lästips kring Selma och jag för dem
härmed vidare till er.
Livets vågspel av Vivi Edström
Känslans röst : det melodramatiska i Selma Lagerlöfs
romankonst av Maria Karlsson 
Mammas Selma: Selma Lagerlöfs brev till modern av
Ying Toijer Nilsson (red.)
Sophie Elkan: hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf av
Eva Helen Ulvros
Helgon och gengångare: gestaltningen av kärlek och rättvisa i Selma
Lagerlöfs diktning av Gunnar Wiedel

Inte bara Stadsbiblioteket har ändrat sina öppettider. Även stadens
museum har det.Då kan man bland allt annat en mörk novemberkväll
gå och höra om Nelly Walden, der Sturm,dadaister, kubister och futurism.
Sedan kan man låtsas vara dadaist för en timme och göra sina egna skapelser
till julkort. Roligare och knäppare än alla Disney-tomtar i världen…

The Saga of Gösta Berling
Selma Lagerlöf
Penguin
ISBN 978-0-14-310590-9
29 September 2009
$20.00 in Canada

Selma Lagerlöf was the first woman to win the Nobel Prize in Literature. She assured her place in Swedish letters with this sweeping historical epic, her first and best-loved novel, and the basis for the 1924 silent film of the same name that launched Greta Garbo to stardom. Set in 1820s Sweden, it tells the story of a defrocked minister named Gösta Berling.

Stella på Ord och inga visor utmanar oss att läsa Selma Lagerlöf i jul. Jag har lite Selma på vänt i hyllan och ska försöka hänga på utmaningen. Om det blir Gösta Berlings saga eller Nils Holgersons underbara äventyr får vara osagt tills vidare.

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Nobelpristagare, böcker, Troll och människor, tal, mormor

Vor dem Schlafengehen

Was gibt es schöneres als einen gewöhnlichen Arbeits-Studien-Tag bei einem guten Film sowie leckerem Eis ausklingen zu lassen? Eben!

Bokstav nummer 12 är G

Bok: Gräshoppan av Barbara Vine handlar om Clodagh som arbetar som elektriker och minns sin ungdoms takklättrande.

Författare: Jonas Gardell är en av mina favoriter. Bäst är böckerna om Jenny och Juha, speciellt En komikers uppväxt som jag läst hur många gånger som helst.

Litterär karaktär: Gösta Berling i boken Gösta Berlings saga av fantastiska Selma Lagerlöf. En försupen präst som blir en av kavaljererna på Ekeby.

Alla i kollektivet äro nu tjocka, dock inte Joel för han är fattig.
Tack och adjö!

Detta är en lite längre version än den som kommer publiceras i Nationell Idag längre fram, jag har lagt till ett stycke om min egen släkt, så ni som läser bloggen kan verkligen känna er privilegierade

"Smålands mirakel", enligt Carl von Linné. Foto: Christoffer Thunberg

Orten och berget Taberg med sin sköna småländska natur är en unik plats i Sverige. Vilket fått många kända svenska kulturpersonligheter att säga sitt om platsen borträknat Carl von Linné. “Kal och skroflig malmklump” – Selma Lagerlöf 1892, “Taberg är Smålands skalle” – Evert Taube 1944 och “En riksklenod” – Nils Dahlbeck 1945. Berget består av vulkaniskt bergart vilken betyder att bergets uppkomst måste ha skett genom ett vulkan utbrott för 1,2 miljoner år sedan. Då en magmakammar helt plötsligt sköt upp ur jordens inre och den trögflytande massan av järn, titan och vanadin. Denna massa trängde in i gnejs och granit men svalnade innan den nådde jordytan. Under istiden slipades alla bergarter bort utom just malmen med sin speciella bergart som heter titanomagnetitolivinit.

Brunbräcken. Foto: Christoffer Thunberg

När jag besökte berget sken solen och luften var lite fuktig efter morgonens regn. Dessa vandringsleder runt berget är ett utsökt turistmål för den som vill slippa storstadens stress för en timme eller två och bara njuta av naturen eller få en stund med familjen eller vänner och ha en trevlig stund för lite fika eller lek. Jag hade även turen att få se den sällsynta växten brunbräken vid en av de många vandringslederna runt berget.

Malmräls från gruvan. Foto: Christoffer Thunberg

Malmbrytningen vid Taberg

Redan på 1400-talet började man bryta järnmalm här. Tabergsjärnet blev snart känt för sin höga kvalitet. Dessförinnan hade man framställt järn ur röd sand från kolgropar som är daterade till mellan åren 965-1310. År 1621 beslutade den dåvarande kungen Gustav II Adolf att Taberg skulle bli ett bergslag. Och fem arbetsgrupper arbetade med att bryta malm ur berget. Bland annat skall pistolsmederna i Paris ha varit mycket nöjda med kvaliteten på järnet från Taberg så att de utropade “C’est fer de Takaberg!” (Det är järn från Taberg!) när de var extra nöjda med ett arbete. Malmbrytningen höll på fram till 1890-talet innan brytningen lades ned.

En av gruvgångarna vid Taberg. Foto: Christoffer Thunberg

Bergfrun

På 1700-talet gjorde man ett försök med en ortbrytning (gruvgång som kallas för ”Stollahålet”) men sägnen förtäljer att hela berget började skälva redan efter ett 20-tal meter. Man var rädd att man väckt och stört ”bergfrun” och gjort henne vred över intrånget i berget.

Berget består av titanomagnetitolivinit (svartmalm med järn, magnetit och olivin med magnesium) och denna speciella bergart finns bara vid Taberg och i Rhode Island i USA. De största och sista brytningarna i Taberg skedde under andra världskriget då Tyskland var i stort behov av järn. All malmbrytning lades dock ned vid berget 1960 efter att ha varit igång i mer än 500 år. Totalt bröt man under alla dessa år 2 miljoner ton järnmalm i berget varav 75 procent av denna mängd bröts kring åren för andra världskriget exempelvis levererades det 230 000 ton järnmalm år 1943 vilket var 2 procent av Sveriges totala malm export det året.

Naturskyddsföreningen köpte gruvrättigheterna till Taberg efter en landsomfattande insamling 1986. Därmed sattes det punkt för fortsatt naturskövling genom gruvdrift, slalombackar med mera vid området kring berget.

Masugnsplan – Masugnarna i Taberg

1839 flyttades Rentorps södra masugn till Taberg och uppfördes strax nedströms Sandseryds ugn. 1870 övertogs Herrugnen av Månsarps norra hyttelag, vars egen ugn befann sig i dåligt skick. Före detta Herrungnen hyrdes 1888 av spånbergarna i Norrahammar. Detta var vår bergslags sista masugnssmältning.

Hyttelagets egendom förvärvades 1894 av AB Hermes i Stockholm. Kort därefter såldes hyttanläggningen, markområde, gruvor och vattenfall till industrimannen Gustaf de Laval, varefter ugnen revs 1896. Sandseryds hyttelags masugn blåstes ned 1877 och revs i samband med järnvägsbygget på 1890-talet. 1893 lokaliserades Tabergs maskinfabrik till platsen. En turbin installerades och remtransmissioner överförde kraften till verkstadsmaskinerna samt till en likströmsgenerator för belysning.

Betongfundament efter malmräls från gruvan. Foto: Christoffer Thunberg

Bergsbrukssläkt

Min släkt är starkt knutet till malmbrytningen i Taberg nedan ett utdrag ur släktpappren om en av bergssprängarna vid Taberg:

Carl Magnus Thunberg, född 15 december, 1818 i gästgivaregården Ölmestads Lillegård i Reftele. Som son till Maria Catharina Hansdotter (född 10 jan 1795 i Norregården Gislaveds by i Båraryd) och bruksskrivaren vid Gyllenfors järnbruk Anders Magnus Thunberg (född 13 sep 1797).

Carl Magnus döptes den 16 december 1818 och han växte upp hos sin mor och hennes bror sockerbagaren Adam Wilhelm Wilhelmsson, som hade flyttat till Jönköping från Stockholm 1829. Carl Magnus var en tid även gesäll hos morbrodern Adam Wilhelm.

Carl Magnus kusin smedgesällen Hans Jonasson uppges också ha bott i samma hushåll vid denna tid, enligt anteckningar var Hans fördärvad av brännvin och han flyttade år 1834 till Stockholm.

Gruvgång i Taberg. Foto: Christoffer Thunberg

Mellan åren 1834-59 flyttade Carl Magnus Thunberg runt på en massa gårdar som dräng och befann sig bland annat på gårdar på orterna Tranhult, Bodaäng, Hestra, Boda i Byarum, Kulladal, Månsarp och Kåperyd.

(Man får anta att han träffade en flicka under denna tid. Fotnot: blogginnehavarens egen anmärkning)

Malmtransportvagn. Foto: Christoffer Thunberg

År 1855 utfärdades lysning för äktenskap mellan drängen Carl Magnus Thunberg och pigan Maja Stina Olofsdotter från Tahed. Vigseln ägde rum den 6 januari 1856 och förrättades av prästen B. Lindvall.

Efter giftermålet arbetade Carl Magnus som bergssprängare i Taberg åt södra hyttelaget. Den 3 juli 1877 inträffade ett ras i berget varvid Carl Magnus och en annan bergsprängare Karl Gustav Danielsson (även kallad för Kalle Katt av ortsborna) från Stenbäcken vid Porteshult omkom. De båda hängde i sina linor för att lösgöra lössprängd sten från dagen före, då en spricka (en s.k släppa) orsakade ett ras som även drog med sig bärlinornas fästpunkter.

Under ett åskliknande dån, som hördes milslångt från Taberg, nedrasade mellan 400-500 ton malm som drog med sig och krossade de båda bergssprängarna. Av fruktan för fler ras så vågade man inte hämta kropparna av Carl Magnus Thunberg och Karl Gustav ”Kalle Katt” Danielsson förrän dagen efter. Men när de väl gjorde detta så upptäcktes det att Carl Magnus fickur hade klarat raset och fortfarande tickade på i hans västficka.

Här föll bergsprängaren Carl Magnus Thunberg ner någonstans. Foto: Christoffer Thunberg

Så här stod det i Jönköpings-Posten den 7 juli 1877:

”Jönköpings-Posten N:o 54 Lördagen den 7 juli 1877.

Olyckshändelse.

Tisdagen den 3 d:s inträffade vid Tabergs gruffält den beklagliga olyckshändelsen att twänne bergssprängare, Carl Magnus Thunberg från Kåperyd och Carl Danielsson från Stenbäcken under Porteshult i Månsarps socken genom bergras tillsatte lifvet. Raset begynte ofvanom, där linorna voro fästade, så att både dessa och karlarne, hvilka vid linorna hängde, nedföllo i bråddjupet. De båda så sorgligt omkomne efterlemna hustru och barn.”

Naturen vid Taberg

Många sällsynta växter finns kring Taberg på grund av den basiska berggrunden. Man har här hittat mer än 400 arter av blomväxter och ormbunkar. Bland annat möts mellaneuropeiska växter och fjällväxter.

Utsikt över orten Taberg. Foto: Christoffer Thunberg

Den sydliga brunbräken möter här den nordliga grönbräken samt att svartbräken också växer här, tre mycket sällsynta ormbunkar på samma plats. Andra exempel på växter som man finner vid berget är fältmalört, fältvädd, långsvingel, bergjohannesört och mosippan. Allt detta fick Carl von Linné att kalla Taberg för ”Smålands mirakel” när han besökte berget 1741.

Tabergstoppen. Foto: Christoffer Thunberg

Taberg är också Sveriges rikaste bestånd av mossor. Här finns sex utrotningshotade mossarter bl a den långhalsade nickmossan. I bergets stenbranter finns den fridlysta sandödlan som är ett värmekrävande och mycket känsligt djur. I Tabergsåns dalgång häckar strömstare och forsärla och ibland också kungsfiskare om man nu har turen att få se några.

Naturen vid ån. Foto: Christoffer Thunberg

Under vinterhalvåret får bara fladdermöss vistas i gruvorna. De sover sin vintersömn i bergets 1,5 kilometer vindlande fuktiga gångar. I och kring Taberg finns hela nio fladdermusarter varav sex övervintrar i gruvan bland annat arten Långörad fladdermus.

Naturskyddsföreningen har gruvvisningar under juni, juli och augusti , tisdag och torsdag kl. 18.00, samt lördag och söndag kl. 14.00. Kontakta Jönköpings turistbyrå 036-10 50 50 för mer information och bokning av grupper på andra tider. Guidningen tar ungefär 1 timme och kostar 40 kr för barn 12 år och yngre, samt 80 kr för ungdom och vuxna. Gruvvisningen är maximerad till 25 personer per visning.

En vandringsled vid Taberg. Foto: Christoffer Thunberg

Länk med mer info om Taberg:

http://taberg.info

http://www.jonkoping.snf.se/taberg.htm

Christoffer Thunberg

Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.

Här är mina tre val:

1 “Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext.  Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!

2. “Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.

3. “Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta “gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts “Selma – anda”.

Litteraturpriset i år gick till Herta Müller, vilket bl a DN och Expressen meddelar. Hon verkaratt vara en intressant och läsvärd författare, vilket man inte alltid har kunnat sägas om pristagarna. Hon sätter också ett rekord, då hon är den fjärde kvinnliga pristagarinnan hittills i år, vilket Aftonbladet konstaterar.

Den första kvinnliga litteraturpristagaren var Selma Lagerlöf, som fick sitt frimärke 1969. Här får hon samsas med märket från 2001, som visar literaturpristagarnas medalj.

Läs även andra bloggares åsikter om Litteraturpris, Herta Müller, Selma Lagerlöf

NILS Resan mot norr får Sverigepremiär i Kalmar på lördag

Jönköpingsgruppen Teateri och italienska teatergruppen Teatro all’Improvviso har Sverigepremiär för sin barnteater NILS Resan mot norr på lördag den 19 september i Kalmar. Föreställningen ingår i Byteatern Kalmar Läns Teaters saftmatiné-serie.

Lördag den 19 september kl.15.00
Byteatern Kalmar Läns Teater

Dock/berättar-teater med animationer och musik av Dario Moretti
mycket fritt inspirerad av Selma Lagerlöf

Två barn leker Nils Holgersson. De reser i sin fantasi över land och hav.
- Jag heter Nils och jag har flygit på Mårtens rygg, vid sidan av vildgässen. Tillsammans har vi gjort en lång resa. En underbar och magisk resa. Nils berättar om djur och udda människor, han skapar en fantasi, han är sin resa.

Detta är fantasirik dock- och berättarteater med manus, scenografi och dockor av italienske konstnären och barnboksförfattaren Dario Moretti – en familjeteater för barn 4-10 år.

Teateri har bidragit med svenska skådespelare och idén barnens lek runt Nils Holgersson, och Teatro all’improvviso står för bearbetning och iscensättning. Föreställningen hade urpremiär i Les Grand Bornand, Frankrike den 24 augusti 2009.

Skådespelarna Nanna Nore och Petter Andersson medverkar
i uppsättningen som förutom att spelas på litteraturfestivalen
Festivalletteratura och den internationella barnteaterfestivalen Segni
d’infanzia i Mantova/Italien, även kommer att gästspela i Jönköping, Stockholm och Ronneby Skolteaterfestival, bredvid turné till skolor i Italien, Frankrike och Sverige.

Smålands Musik och Teater är med och samproducerar föreställningen.
Övriga finansiärer är Kultur Jönköpings Kommun, Landstinget i Jönköpings län och Folkuniversitetet.

Se video här i pressrummet eller via länken

www.youtube.com/teaterivideo

Se även pressbilder i pressrummet

Jag tycker egentligen inte att man måste läsa någonting, men efter att ha läst allas (hoppas jag)  svar på mina bokfrågor blev jag inspirerad att göra en Topp 5 med “måsteböcker” eller mildare uttryckt böcker som jag skulle vilja att många läste.  Det var nämligen riktigt kul att läsa vad ni tyckte att alla skulle läsa!

Regelbundet diskuteras att det borde finnas en kanon med böcker som “alla ska läsa” och jag har ibland funderat över vad den i så fall skulle innehålla. Det slumpade sig så att det blev fem svenska författare på min lista, men det var ingen medveten begränsning. Jag har inte heller tänkt så mycket på att böckerna jag valt verkligen ska passa alla. Det är en högst subjektiv lista.

Som vanligt blir det en nedräkning från 5 till 1 med en kort motivering. Gör gärna en egen Topp 5 och skriv en kommentar så att jag hittar den! Självklart är det egentligen helt omöjligt att välja så få, det betyder att man får bortse ifrån ur många favoriter som helst. Min Topp 100 finns här, men nu väljer jag ut fem:

5. Flickan och skulden av Katarina Wennstam handlar om våldtäkter och samhällets syn på såväl offer som förövare. Hemsk och viktig läsning. Visserligen ingen skönlitterär bok, men inte desto mindre läsvärd.

4. Jag kan inte bortse från Selma Lagerlöf (trots att hon då puttar ut favoriten Söderberg från listan). Jag tycker att Gösta Berlings saga är något av det bästa som skrivits. Den liknar ingen annan bok jag läst och är både spännande och bra.

3. Att känna till Karin Boyes dikter hör till allmänbildningen och måste jag välja ett verk blir det De sju dödssynderna. Hennes prosa har jag inte läst, men även det hör väl egentligen till allmänbildningen…

2. En komikers uppväxt av Jonas Gardell är en modern klassiker om ett ämne som är riktigt viktigt. Boken ger också en bra bild av 70-talets Sverige. Dessutom är den välskriven och stilistiskt annorlunda.

1. Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström och gärna de efterföljande böckerna i serien som ger en bra bild av livet i Stockholm i början av seklet. Det luriga med den här boken är att ett gäng hemska svensklärare förstört läsupplevelsen för väldigt många elever genom att tvinga dem att läsa den. Tvång funkar inte alls på mig och säkert finns det fler individer som är eller har varit lika barnsliga som jag. Jag skulle dock vilja säga att detta är en bok alla borde ge en chans. Ett vackert språk och en lika vacker kärlekshistoria.

Lika bra att publicera inlägget innan jag ångrar mig igen! Tala om “kill your darlings”.

Hej!

Igår hade jag en riktig skräckafton. Först Sam Raimis ypperliga Drag me to hell på bio och sen fick jag möjlighet att kolla på SVTs nya idéhistoriska serie om skräck!

Skräckministeriet behandlar ämnet skräck (duh!) både ur ett kulturellt och historiskt perspektiv. Det låter lite torrt men programmet var riktigt bra! Första avsnittet inleder starkt med HP Lovecraft, det i sig är toppen. Det blir både rundvandring i Providence och en intervju med Joyce Carol Oates där hon pratar om Lovecraft. Kul både för inbitna fans och nyfikna skräcksuktare.  Sen blir det nedslag hos både Eminem och Selma Lagerlöf angående deras mörkare sidor.

Roligast för mig var inslaget om Lovecraft och jag hoppas att fler upptäcker den gamle mästaren. Ett inspirerande program med glimten i ögat som ligger klockrent i tiden.

Seriestart: SVT2 torsdag 3 sep 2009 kl 21.30

/karl

Först triggade jag Ingrid att läsa, sen triggade hon mig. Så går det till här i bokbloggosfären.
Bokstäverna jag färdas i är en bok av och mycket om Nelly Sachs, en helt vit, lite oansenlig bok där en rad av hennes vänner skrivit eller berättat. Här finns brevväxling mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, och mellan Sachs och Paul Celan. Katarina Frostenson skriver om handen/händerna, i Sachs dikting. Flera tar upp en bit bark av ett träd som Paul Celan skickade till Nelly Sachs när hon mådde dåligt. (Hon tillbringade perioder på Beckomberga*.) Gunnar Ekelöf skickade henne en Madonne-ikon som blev en livlina.
Det är så vackert och sorgligt om vartannat, Nelly Sachs öde. Hon flydde nazi-Tyskland med sin mor, och skrev i deras lilla Stockholmsetta på nätterna när moderns sov, vid skenet av ett stearinljus. “Hon tyckte om rosa”, sa vännen Lenke Rothman. Svenska författare som Ekelöf, Erik Lindegren, Johannes Edfeldt och andra uppmuntrade henne, så att hon debuterade som poet vid 55 års ålder. Hon fick Nobelpriset 1966, på sin födelsedag (75 år). Dessutom översatte hon flera svenska diktare till tyska, Ekelöf, Boye…
Tidigare i sommar köpte och läste jag Än hyllar döden livet. Det är vackra, ganska märkliga men tunga dikter. Döden är närvarande hela tiden. När jag läser om Nelly Sachs, så blir det också lättare att läsa dikterna. Och breven är underbara! En kort dramatisk text ryms också.
En rolig grej jag får veta i Bokstäverna jag färdas i är att Nelly Sachs brevväxlade med Selma Lagerlöf. Tyvärr dog Selma Lagerlöf i mars 1940, och Nelly kom i maj, så de hann aldrig träffas.

* Kan man fortfarande skriva Beckomberga och alla förstår?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nelly Sachs, nobelpristagare, Selma Lagerlöf, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Erik Lindegren, Katarina Frostenson, översättning, Beckomberga, poesi, mentalsjukhus, flykt, stearinljus

I förra veckan la jag ut en krönika som jag för 10 år sen skrev om mitt hemmabiblioteks utgallring av böcker – detta med anledning av debatten om Malmö stadsbiblioteks nu aktuella gallring och nedmalning av låneböcker – och då lovade jag återkomma i debatten (dagen därpå t o m).

Det löftet bröt jag genast. Anledning: Jag skrev ett inlägg till Kvällsposten kultursida, istället.

Jag tyckte debatten behövde breddas – det som händer på Malmö stadsbibliotek handlar om så mycket mer än att mala eller icke mala. T ex vilken väg de svenska bibliotek som en gång kallades folkbibliotek ska ta i framtiden – och vem/vilka som ska bestämma vägriktningen och bibliotekens inriktning. Varje bibliotek/bibliotekschef i ensamt majestät eller de – folkvalda – politikerna? På kommunal nivå eller riksdagsnivå?

Den enda, tycker jag, som annars debatterat lite bredare, så som jag  försökte göra, är Rasmus Fleischer i Sydsvenskan. Också han undrade var politikerna kommer in. Dessutom tyckte han, liksom jag, att listan över utgallrade böcker bör offentliggöras.

Sydsvenskan, som initierade debatten om Malmö stadsbibliotek, har samlat de olika debattinläggen på den här länken. Också Kvällsposten har publicerat flera inlägg, både på kultur- och ledarsidorna. Följande skrev jag alltså i KvP:

Foto: Wikipedia Creative Commons

Det var ju en snygg gest att Malmö stadsbibliotek istället för att mala ner och göra pappersmassa också av de resterande utgallrade låneböckerna nu ska skänka bort dem. Brandlukten känns mindre då.

Men begrep inte Elsebeth Tank, Malmös bibliotekschef, vilka associationer som ordet ”nedmalning” kunde ge? Eller var det meningen att det skulle ske i hemlighet? Vilken syn har biblioteket på sina låntagare och övriga besökare?

Men detta är ändå inte det centrala. Kärnfrågan är en annan: själva utgallringen. Enligt uppgift lär cirka 60 000 böcker redan ha gallrats ut, återstår ytterligare 36 000 låneböcker att göra sig av med.

Det har sagts att det endast gäller gamla böcker, som ingen lånar längre eller blivit inaktuella samt dubbletter. Vågar låntagaren, efter det tidigare hemlighetsmakeriet, lita på det? Lägg ut listan över utgallrade böcker på nätet så kan både låntagare och journalister söka på författarnamn och boktitlar och se – exakt – vilka böcker som försvinner från Malmö stadsbibliotek.

Det är inte bara i Malmö som låneböcker gallras ut. Allt fler böcker gallras bort på allt fler bibliotek. En gång om året brukar biblioteken ordna loppmarknad och sälja  låneböcker för en tia eller selma. Marginellt bättre än att mala ner dem, tycker jag.

Foto: Wikipedia Creative Commons

Låneböcker försvinner, från biblioteken och därmed kommunens invånare. Det är det väsentliga – och värsta. Vissa bibliotek verkar inte heller ha målsättningen att bevara något kulturarv när man rensar böcker. Första gången jag kollade vad som gallrats ut från Sjöbo bibliotek, som är ”mitt” bibliotek, hade böcker försvunnit av Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Om inte de olika kommun- och stadsbiblioteken samarbetar vid utgallringen är risken stor att en titel rensas bort från samtliga bibliotek. Jag har varit med om att böcker med tydlig skånsk anknytning inte finns hos ett enda bibliotek i länet. Ett lägsta krav borde vara att det inom länet sparas minst ett exemplar av varje bok.

Vid fjärrlån, när man via sitt närbibliotek lånar en bok från ett annat bibliotek, tillkommer också något: pengar.  Malmö stadsbiblioteks låntagare verkar vara ganska ensamma om att kunna fjärrlåna böcker – utan att betala för det. De flesta skånska stads- och kommunbibliotek – som Lund, Helsingborg, Ystad och Sjöbo –  tar betalt för fjärrlån. Den vanligaste taxan är 10 kronor.

Inte så mycket, när man lånar en enda bok. Men det räcker med att fjärrlåna tio böcker för att det ska kännas. När biblioteken gallrar ut böcker så gallrar man också ut låntagare, styr utlåningen och låntagarna.

Att ta betalt för fjärrlån, ska det kallas lagtrots? Sveriges folkvalda politiker har ju bestämt att bibliotekslån ska vara gratis. Och hur länge kan Malmö stadsbibliotek och kommun ha kvar kostnadsfria fjärrlån, om det blir allt fler som fjärrlånar allt mer?

Cirka 100 000 böcker ska alltså bort från magasinet. Där behövs plats för andra böcker, som i sin tur flyttas dit från biblioteket. Allt färre böcker kommer att vara synliga.

Under cirka 30 år valde jag ut skivor till de AV-häften som Bibliotekstjänst gav ut och biblioteken använde som grund för skivinköp. Naturligtvis ska bibliotek låna ut skivor, det tyckte jag var viktigt. Det är också bra att Malmö stadsbibliotek har en avdelning för tecknade serier, ger tillgång till databaser och köper in dataspel.

Nu ska biblioteket breddas ytterligare – där ska finnas en stor scen för framträdanden och aktiviteter, en public service-avdelning med aktuella debatter och föredrag, verkstäder för yngre barn, en träffpunkt för de något äldre och en bistro med uteservering och internetkafé.

Jättebra, alltsammans. Men varför just på Malmö stadsbibliotek? Det mesta finns ju redan på andra ställen i Malmö, både i kommunal och privat regi. Ska stadsbiblioteket konkurrera med – och ut – detta? Bör en kommunal institution till exempel ordna författaraftnar, som sponras av bokförlag och kan tvinga en ideell organisation som Stanza att upphöra med sin verksamhet?

Dessutom på bekostnad av vad som väl fortfarande bör vara Malmö stadsbiblioteks kärnverksamhet – att låna ut böcker ur en välskött boksamling.

Byggandet av Malmös nya stadsbibliotek föregicks av  många års politiskt käbbel som ibland blev riktigt hätskt. När Malmö stadsbibliotek nu är på väg att förvandlas till något annat och mycket mer än vad som traditionellt har förknippats med begreppet bibliotek, då borde väl stadsbibliotekets chef – och inte minst Malmös politiker – vara så ärliga, öppna och, som det heter numera, transparanta att detta görs till en offentlig politisk fråga? Kanske till och med en valfråga.

Hur stor är skillnaden mellan att bygga ett nytt bibliotek och att ge biblioteket en helt ny inriktning?  Samma skal men annat innehåll. Var går gränsen, när upphör ett bibliotek att vara ett bibliotek?

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Fler bloggar om Malmö stadsbibliotek!

Lars Gustafsson är vanligtvis en fantastisk författare men en jobbig journalist. Hans artiklar är – i likhet med Jan Myrdals – röriga, omständliga och ofta fattar man inte vart han vill komma. Inte ens när han skriver om Piratpartiet blir han särskilt rolig. Språket är liksom alltför manierat, besvärligt och långrandigt. Dock händer det att han glimmar till. Som när han skriver om Selma Lagerlöf till exempel. Ni har väl inte missat hans artikel (ursprungligen ett tacktal) där han försöker framkalla Lagerlöfs dubbelhet. Dels sagotanten från Mårbacka, dels den aggressiva och inbilska kruttanten. Dels hon som var besatt i att skapa lyckliga slut och dels hon som i det närmaste var en grekisk tragöd.

Lyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte “Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!

2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs “Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten  och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.

3. Alla fylleslag i Mikael Niemis “Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!

"Antikrists mirakler" av Selma Lagerlöf får ikke klassikerstatus av Apostrofen.

En av Sveriges største forfattere nådde ikke til topps i Apostrofen. Selma Lagerlöf fikk til og med totalslakt av lesekrinsens nye medlem.

Aktuell bok: “Antikrists mirakler” av Selma Lagerlöf.
Til stede: Øyvind Sandsmark, Jarle Mong, Gustav Kjølberg, Rolf Manuel Nese Skadsem og Asgeir Ueland.
Tid og sted: Torsdag 13. august 2009 i Morenefaret, Bryne.
Neste bok: “Vanære” av J.M Coetzee.
Neste møte: Hos Rolf torsdag 17. september klokka 19.00.

Karakterer på “Antikrists mirakler”:
Jarle – 7
Gustav – 7
Rolf – 6
Øyvind – 6
Asgeir – 2
Snitt: 5,6

“Antikrists Mirakler” av Selma Lagerlöf kunne vært en helt gjennomsnittlig Apostrofen-bok. Slik ble det imidlertid ikke. Lesekrinsens debutant, Asgeir, markerte seg fra første stund med uforbeholden slakt av romanen fra 1894. Han sjokkerte med å gi en av Sveriges største forfattere, nobelprisvinneren Selma Lagerlöf, en 2-er. En karakter som er svært sjelden i Apostrofen-sammenheng. Rolf og Gustav ga i sin tid samme karakter til kalkunboka “Drømmer ved havet”. Øyvind ga også en 2-er til kristenromanen “Skuret”.

Nå var det altså “Antikrists mirakler” som fikk gjennomgå. Hadde det ikke vært for Uelands krasse kritikk, ville romanen passert i Apostrofen-historien som en helt grei bok. Lesekrinsen øvrige medlemmer ga karkateren 6 eller sju.

Ueland brukte argumentene dårlig språk, overfladige karakterer og direkte klissete kjærlighetsbeskrivelser for å forsvare den lunkne karakteren. I tillegg mente han at selve historien ikke traff ham på noen måte. Ueland understreket at det ville vært spennende å få lese boka på originalspråket, da oversettelsen var direkte svak. Han mente også at lesekrinsen sannsynligvis hadde fått et større utbytte av å lese en annen Lagerlöf-roman, for eksempel Jerusalem. Som en digresjon kan det nevnes at Ueland har sett filmatiseringen av av sistnevnte roman på kino i Jerusalem. En svært skuffende opplevelse, da innspillingen var gjort i Marokko, noe som kan sammenlignes med at Garborgs Fred skulle bli spilt inn på Valdres.

Sandsmark var den som var mest uenig i Uelands slakt. Han sa seg enig i at han ikke ble helt revet med av handlingen, men at den fungerte som grei underholdning. Når det gjelder språket, hadde han et helt annet syn enn Ueland. Sandsmark hadde sans for Lagerlöfs infantile og muntlige fortellerstil. Han lurte på om dette språket var typisk for Lagerlöfs forfatterskap, eller om det var spesielt for denne boka. Dette var det imidlertid ingen som kunne svare på, da Lagerlöf var et nytt bekjentskap for samtlige.

Han så også at romanens karakterfigurer ble framstilt som svært overflatiske, til tider karikerte. I motsetning til Ueland mente han at dette måtte være et bevisst grep av forfatteren, og at det hadde en funksjon i fortellingen.

“Antikrists mirakler” skulle vise seg å bli en av de mest omdiskuterte bøkene på lang tid. Etter hvert som diskusjonen skred fram, dukket det stadig opp nye elementer. Det var flere ubesvarte spørsmål. Hva mente Lagerlöf egentlig om sosialismen? Igjennom hele boka tydet det meste på at budskapet var at sosialismen og kristendommen kan forenes. Slutten var derimot noe forvirrende. Var det en kritikk mot sosialismen, eller var det bare den katolske kirken som ble tildelt noen lyskespark? Det var iallefall hevet over all tvil at forfatteren hadde et og annet å utsette på katolisismen.

Det ble også stilt en del spørsmål ved hendelser i boka. Hvorfor ble Gaetamo sosialist i England? Var det helt naturlig på den tida? Hva er grunnen til at faren til den kvinnelige hovedpersonen holder skjult at han hjelper en landsby i nød? I stedet har han en dekkhistorie om at han og hans trofaste hest er på jakt etter fortidsminner. Dette spørsmålet forble ubesvart.

Ellers ble det påpekt fra Apostrofens medlemmer at det var flere gode historier i boka som de likte svært godt. Det beste av dem alle var nok preludiumet. Munkenes store – og kanskje irrasjonelle – frykt for antikrists kan man trekke flere relevante paralleller til i dag.

Det ble konkludert med at “Antikrists mirakler” uansett ikke er noen brannfakkel i dagens samfunn. Spørsmålet var om innholdet var mer kontroversielt da boka kom ut på slutten av 1800-tallet. Det var det all grunn til å tro, selv om Apostrofen ikke hadde noen forutsetninger for å si hvor stor slagkraft den hadde.

Jarle mente at boka “i aller høyeste grad” har relevans i dag. Han pekte på at folk ikke lenger bryr seg om Gud, og kun er opptatt av seg selv og sine behov. Et tema som også blir problematisert i romanen. Jarle var også klar på at dette var en bok som han måtte lese på ny.

Det är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
     “En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
     Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de “annorlunda”.
      Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på “Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
      Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
      Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker. 
      Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
       En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
         Som sagt, “En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.

Jag hittade en gammal krönika, från år 2000. Det var då det började, för så längesen. Vad? De svenska bibliotekens bokbränning.

Ett hårt ord, men svårt att inte ta till det. Hur stor är skillnaden mellan att bränna böcker och att förvandla biblioteken till antikvariat och sälja ut böckerna billigt eller t o m, som man nu, år 2009, gör på Malmö stadsbibliotek: mal ner låneböckerna till pappersmassa.

Det har blivit ett jäkla liv om det i lokalpressen. Mer om detta på bloggen i morgon. Malmö stadsbibliotek har nämligen idag den 13 augusti bjudit in till presskonferens för att förklara = försvara sig.

Aktualisering i morgon alltså, till dess lägger jag ut min ”gamla” krönika. Säkert var/är det likadant som i Sjöbo också i många andra kommuner.  

Det bör dessutom nämnas att Sjöbo bibliotek numera börjat ta betalt om man vill så kallat fjärrlåna böcker från andra bibliotek. Numera kan det alltså kosta pengar att långa böcker på biblioteket?

Men har inte Sveriges politiker bestämt att boklån ska vara gratis? Vad ska det här kallas, lagtrots?

*

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen.

Låneböcker.

(Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige.

Pappersmassa (från Malmö?).

Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2000)

Selma Lagerlöf är en förfärlig författare; hon är en av de få jag känner till som inte går att förutspå, med tillräckligt djävulskap i sig att teckna sympatiska huvudpersoner, låta det se ut som alla problem skall ordna sig och sedan låta det gå rätt åt häcklefjäll i slutkapitlet. Att avslöja slutet på Jerusalem vore därför ett illdåd, men jag kan lugnt säga att sådan oviss spänning har jag inte upplevt på länge – och det i en roman där i stort sett inte mer (och för den delen inte mindre) än vanlig mänsklig lycka står på spel.

Men låt oss börja i början: berättelsen inleds med en novell, om hur Stor Ingmar Ingmarsson visade sig leva upp till det som gjort hans familj till den mest ansedda i dalasocknen: de har en förmåga att göra det som är gudi behagligt, och får tack vare det åtnjuta Hans nåd. När själva berättelsen börjar är dock Stor Ingmar gammal, och hans ende son är bara en liten pojk. Det gamla, starkt sammanhållna bondesamhället håller på att bryta upp, och en efter en försvagas eller dör de ledande krafterna: prästen, skolläraren, Stor Ingmar. Efter att socknen länge ha stått emot allt vad frimickel heter kommer det till slut en väckelselära till byn, och efter många turer kommer en liten skara anhängare till den i bokens andra halva att utvandra till Jerusalem, för att ansluta sig till en redan existerande koloni och leva som förebild för andra människor. Jerusalem är dock en hård stad; ingenstans är de religiösa motsättningarna så stora, och de får utstå mycken förakt.

Båda halvorna är fantastiskt bra; jag tror aldrig jag läst en bok där jag kunnat känna så stor förståelse och aktning för i princip varenda figur samtidigt som den innehåller så mycket motsättningar mellan olika åsikter och åskådningar. Ett tag tycker man att de nyfrälsta är väl sekteristiska, men känslan går snart över och förbyts i respekt för deras förmåga att utstå världens hån. Det är en bok där den kristna tron spelar stor roll, och stilenligt ligger Lagerlöfs berättande hela tiden på eller precis bortom gränsen till det fantastiska. Det är dock snarare tron än religionen som hyllas, och i synnerhet berättelsen om tillståndet i Jerusalem visar vilken ond kraft religionen kan vara, vilket gör att man inte känner predikad för.

Detta var en stor och bra läsupplevelse, klart den bästa berättelse jag läst på mycket länge. Rekommenderas varmt.