Imorgen er siste skoledag! Sånn ever! Eller det er det vel ikke, men det er den siste skoledagen på Katta på ett år! For meg that is! Jeg er en utrolig idiot som drar fra den geniale klassen min, som jeg endelig har begynt å digge! Og så skal jeg stikke fra dem!? Hva er egentlig galt med meg?… Ja, jeg er en smule sentimental! Fordi jeg digger klassen min, jeg digger skolen min og jeg digger alle menneskene i den. Og imorgen er den siste dagen med alt dette på kjeeeempeeeleeenge! Det har ikke egentlig slått meg at det er siste skoledag før sommerferien imorgen! Ikke i det hele tatt! Men det er det faktisk! Og ikke før har jeg fått vitnemålet mitt så er det off til HOVE! Tre dager slit, og fire dager kos! Og selvfølgelig masse bra musikk! Så går det nesten slag i slag fram til 15. august. Jeg har bare ett ord. HJELP.

Så over til noe annet. Igår var en koselig dag. Vi var på Bogstad med skolen, og klassen vår vant tautrekkingskonkurransen! *føler seg macho* Jeg kunne egentlig dratt hjem sånn i elleve-tida, men ble igjen til sånn tre og lokte med klassen min. Det var kos. Hjemme var det fullt av pedagoger i femti-åra fordi min mor hadde avskjedsfest for jobben, så jeg kom meg vekk derfra ganske fort. Jeg møtte Tonia i byen og det var kjempekos! Hun bor i fuckings Skedsmo, og jeg hadde ikke sett henne siden mars. Savner deg litt jeg Tonj <3 Men teite Tonia måtte rekke ni-bussen vekk fra sivilisasjonen, og jeg var ikke keen på å dra hjem, så jeg fikk Fabian til å møte meg i byen. Det var overraskende (no offense ) gøy! Vi satt/gikk/stod og snakka i tre timer, og det føltes utrolig mye kortere. Jeg klarte desverre å glemme yndlingssolbrillene mine på McDonalds, og når jeg var der idag og spurte etter dem, så fant de dem ikke Det var skikkelig nedtur, fordi selv om de brillene kosta sånn 6 euro eller no, så var jeg kjempeglad i dem, og moren min har kjøpt dem til meg i Italia så det er ikke bare å gå og kjøpe nye heller…

Da jeg kom hjem med siste bane hadde heldigvis de kaklende damene kommet seg ut, og jeg kunne begynne å pakke til Hove! HOvehovehovehove! Gledeseggledeseggledeseggledeseg! Pakking er BTW lettere sagt enn gjort og jeg aner ikke hvordan jeg skal få plass til alt, eller hvordan jeg skal klare å bære sekken… Dette kan bli interresant!

Men det blir nok en stund til det blir mer blogging fordi nå er det sommer og ingenting er pes, det ekke no stress, bare sitter her og tenker yess! Og fordi jeg rett og slett har bedre ting å gjøre om sommern!

Så snakkes en gang i nær (eller fjern, kommer helt ann på, tid er jo faktisk relativt) framtid.

So long, and thanks for all the fish!

Hvorfor stikker jeg fra alle disse kule menneskene igjen?

Trädet i fråga dök först upp på Blåvalsklickens tavla för några år sen och sen dess har jag velat göra en stor variant av den. I en kreativ spurt under sista dagarna av 2008 och en liten stund in på 2009 i samband med en fin virkescontainer kom den till slut i verket. Farmors tavla är i akryl med pensel och roller.

Det skjedde her en dagen at jeg trengte ei klesklype for å lukke en pose havregryn, og så fomlet jeg i kjøkkenskuffen til jeg fant ei. Men den viste seg å være mye mørkere enn de vanlige klesklypene … og så skjønte jeg at dette var ei av de klesklypene jeg berget inn fra tørkestativet i hagen i høst. Disse treklypene var nemlig blitt mye mørkere i treverket av å henge ute så lenge.

Jeg la dem i trappa inne, og det ble påtalt av kona. Hun ga uttrykk for at disse klesklypene ikke var noe særlig verdt, og jeg reagerte med umiddelbar beskyttelsestrang overfor klypene JEG hadde reddet. Så hun fikk beskjed om at disse klesklypene var gode som noen, og skulle tas vare på.

Dette var nok grunnen til at jeg reagerte med en følelse av GLEDE når jeg stod der, på kjøkkenet, en vinterdag, og hadde fått ei litt ekstra mørk klesklype i hånda. Det var rett og slett ei sentimental klesklype jeg stod med der, som minnet om tidligere heltebedrifter (rett nok i svært beskjeden skala).

Hverdagen er full av slike “sentimentale klesklyper”, tror jeg. Jeg håper du også har denne typen “klesklyper” (skjeer, sokker, tekopper), og at vi er sammen om å ha et rikt indre liv …

Jag har funderat av och an vad jag ska göra av den här bloggen, jag vill ju att den ska vara läsvärd. Tankarna har kretsat kring hur mycket mitt mående har tagit över den här, till att börja med, politiskt inriktade bloggen som skulle ha lite fokus på mig som person. Vad som hindrat mig från att skriva kring just åsikter har varit all jävla faktakoll, det tar sådan jävla tid att skriva ett vettigt inlägg om samhälle och politik om man ska försöka vara korrekt, och jag vill ju inte skriva samhällsorienterade inlägg utan någon rimlig jävla faktabas. Och ja, prestationsångest. Faktum är att jag många gånger korrekturläser inlägg i säkert en halvtimme för att eliminera alla fel som kan vara där, och detta gäller även inlägg som basar i mig själv, hur jag mår osv. Inte ens då får jag stava fel.

Vilken inriktning ska jag alltså ta? Jag känner mig förvirrad, som det sett ut hittills har det nämligen varit jävligt svajigt med både mående och val av inriktning, valet av inriktning har snarare uteblivit, hur väljer man ens någonting sådant? När jag satte mig ned för att skriva detta inlägg ca 12:00 hade jag druckit kaffe och kände mig på rätt väg. Nu är jag vilse igen. Någon gång måste jag väl ändå acceptera att jag inte kan följa en enda linje för alltid, människor utvecklas och bloggar med dem. Åh vad töntigt det känns att ha en blogg.

Snart är det jul, snön ligger redan tjock på marken, det är iskallt och jag gick bara 50% av sträckan ner till stan, resterande 50% gled jag. Nu blir skillnaderna mellan Stockholm och Östersund jävligt uppenbara, mer än bara att det är andra gången snön ligger – tro fan att det är skottat eller sandat. Lite sand här och var, men i övrigt klumpigt isiga trottoarer, halt och ojämnt som fan. I Stockholm väntar sig folk rebound på skattepengarna, varje år klagas det som fan om den dåliga undanröjningen, men ska vi jämföra det med skridsko-berg-och-dal-banan här så är Stockholms “problem” obefintliga – Stockholm är himmelriket!

Jag fryser som fan och vill sova.

Jag har inte uppdaterat så länge jag varit i Stockholm. Helt berättigat, speciellt som jag inte har mobilt bredband längre. Jag har haft det omväxlande najs och onajs, det vill säga att jag velat dö och känt mig ovärd så fort jag inte haft någonting att göra, vilket var representativt för de första tre fyra dagarna. Sedan vände det till “fan för lite tid fan vad kefft”-skit, vilket så klart också suger. Jag känner ännu likadant och det suger fortfarande.

Jobbig faktor hela veckan har varit saknaden av min Gangsterman (härmed A:s nya namn) och känslan av hur mycket bättre allt hade varit om han var med mig. Om vi rentav bodde här, staden med möjligheter. Samtidigt förstår jag att allt vad han känner till och uppskattar finns där, och jag respekterar det, vilket genererar att jag prioriterar bort mig själv. Jag har dock svårt att tänka mig ett förhållande där båda parter alltid sätter sig själv först, med det sagt att även han har gjort uppoffringar. Jag har under vistelsen i Stockholm kommit att tänka på hans lägenhet i Gubbängen oftare än vad jag annars gör, vilket ändå inte är helt sällan, och givetvis blir jag ledsen varje gång. Den lägenheten var laddad med trygghet och smuts, båda faktorer var lika påtagliga, men framför allt minnen. Vi var där mycket, men framför allt under väldigt många olika omständigheter, lägenheten var sig alltid lik – lägenheten var den konstant hälsovådligt smutsiga punkten där jag fann frid med gangstermannen.

Pappas dator är efterbliven, jag likaså. Sömn känns värt. Nattnatt.

Fanny är en extraordinärt fin person, som jag bryr mig mycket om. Därför blev jag väldigt rörd när jag hittade detta inlägg bland mina RSS-feeds. Notera framför allt den otroligt charmiga bilden på mig som upptar halva inlägget. Tagen i skolans lokaler när jag var tjockare och finnigare. Men man måste ju bjuda på sig själv!

Jag saknar verkligen Fanny, våra spännande diskussioner och egendomliga humor. När jag läste det där inlägget blev det extra jobbigt. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka “Åh, jag kanske borde ringa Fanny och åka över för en kopp kaffe!” innan jag hinner komma på att jag numer bor 60 mil bort. En underlig och ganska sorglig sak som hände var att jag satt inne på någon webshop med lite allt möjligt och hittade muminmuggar. Samma muminmuggar som fanns i Fannys hushåll. Jag blev rörd till tårar när jag kom att tänka på alla dunkla kvällar med kaffe vid det slitna (och så fruktansvärt hemtrevliga) köksbordet, ute på verandan i hängstolarna och alltid med muminmuggarna (som jag initiellt tyckte var för små, men senare lärde mig att älska) Jag saknar verkligen, verkligen Fanny. Men även Sofia, Emil, och några andra som jag i min svenniga blygsamhet (“Vi känner ju inte riktigt varandra, och jag vill inte verka efterhängsen!”) inte vågar nämna.

Livet är surt utan er alla, utan Stockholm, mamma & pappa, muminmuggarna och sysselsättning. Jag påminns gång på gång om mammas förtvivlade avskedskram, hur hon vägrade släppa taget om mig när bilen åkte iväg, hennes förtvivlade gråt och mina fruktansvärda skuldkänslor när vi körde från henne vid vägkorsningen i Blackeberg. Jag minns även pappas tårögda uppsyn när vi skulle säga farväl. Att det var första gången i hela mitt liv som jag kan minnas att jag sett honom rörd till tårar gjorde inte saken enklare när jag böjde huvudet nedåt, med handväskan i famnen, och lunkade de 20m till lägenhetsporten. Innanför väntade A med en ros, den första blomman jag fått från någon av motsatt kön, vilket gjorde min kluvenhet ännu svårare. Jag gick ut på balkongen och grät med en cigarrett och såg då lastbilen (med pappa i) köra iväg 100m framför mig. Jag minns Sofias, Fannys och Petters hårda avskedskramar, som fick mig att känna mig värdefull med förkrossad. Jag minns allt bra såpass väl att jag glömmer bort allt dåligt. Att jag glömmer bort hur bra jag har det här. Nu ska jag sluta gråta och börja spela Spore.

En människa som på ett eller annat sätt är involverad i mitt liv just nu har en kvalitet som jag inte är säker på huruvida jag gillar eller inte: hon har en pojkvän. Hon verkar nämligen passa mitt värdesystem väldigt bra, och hade hon inte en pojkvän hade jag troligen försökt få en önskvärd roll i hennes privata liv. Däremot hade det gett mig en viss ångest, då strävan efter den rollen hade tvingat mig att ikläda mig en annan roll – rollen som “kille” – och förvänta mig hennes iklädande av “tjej”-rollen. Dessutom har jag uppfattningen att fysiska så kallade kärleksförhållanden – särskilt traditionellt monogama sådana – bara handlar om ömsesidigt sexuellt utnyttjande, och verklig kärlek växer fram mellan kontakter som inte har en enda intention till dylik. Den största kärleken som finns i mitt liv just nu, till exempel, har inget att göra med traditionella parförhållanden att göra, och den känner jag för min vän Peter som jag bodde ihop med under tredje ring. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att tack vare några kvasireligiösa upplevelser vi delade har vi utvecklat ett djupt spirituellt band som bland annat gör att vi intuitivt förstår varandra i alla lägen, och kan kommunicera djupa idéer utan att säga många ord. Något sådant har jag aldrig lyckats utveckla genom ett traditionellt “kärleksförhållande”, det vill säga ett i vilket “kärlek” är själva idéen och inte en biprodukt. Peter, om du läser det här, jag saknar dig. Hoppas vi snart ses igen.

På väg hem från tunnelbanan mötte jag för en nanostund en människa som var på väg åt motsatt håll. Under en sekund möttes våra blickar och leenden. En sekund, det är allt vi hade. Vi stannade inte, vi talade inte med varandra, vi bejakade bara varandras blotta existens. Vem var denna människa egentligen? Var kom hon ifrån? Vad hade hon berättat för historier om vi hade talats vid? Vart var hon påväg? Vad gör hon nu? Imorgon? Om ett år? De här frågorna kommer jag nog aldrig få svar på, och det är det som gör det så magiskt. Under en sekund delar vi våra liv med varandra, och efter det fortsätter dem som om den andre inte hade existerat. Magi.

—————————————————-

Idag fick jag mitt första antagningsbesked för kandidatprogrammet i kognitionsvetenskap på Umeå universitet. Jag kommer nog sakna Vendela där borta i Västerbotten, tack och lov för Internet.

Det är jag som är adequate. Jag blev inspirerad till att påbörja en personlig blogg när jag började läsa “Microslavar” (originaltitel: “Microserfs”) av Douglas Coupland. Jag tänker inte avslöja min egentliga identitet. Eller jo, det tänker jag visst. Fuck överdriven nätparanoia. Jag heter Mattias Huselius. Hej, FRA. Mår ni bra?

—————————————————-

Ja, just ja. Mattias var det ja. Jag har aldrig riktigt förstått vad i namnet “Mattias” som passar mig. Ju mer jag tänker på det desto mindre tycks det namnet passa mig. På dagens “second breakfast”-rast på mitt temporära jobb på Posten AB – mer om det senare – funderade jag på vilket namn som jag skulle vilja ha. Richard kanske. Richard Dawkins har gett det namnet en så elegant klang. Synd bara att det enbart fungerar när det uttalas på engelska. På svenska låter det långt ifrån ett namn jag kan identifiera mig med. Som Mattias alltså. Problemet ligger troligen i det svenska språkets såväl karga som “bonniga” känsla, i motsats till det engelska språkets riktigt eleganta dito. Nog om det. “A rose by any other name” osv. Jag har hursomhelst läst det naturvetenskapliga gymnasieprogrammet på Forsmarks skola och ska i augusti detta år börja studera kognitionsvetenskap på Umeå universitet. Eller kogvet på umu, som det heter i förkortningarnas tidevarv. Intressant det där, hur nutidens tempo /*infoga kommentar om år 2021 och “The Law of Accelerating Returns” här*/ ger upphov till en sådan komprimering av språket. Istället för “Vänta på mig en stund, jag är strax tillbaka” (eller vad som nu sades i fördatorisk tid) räcker ett kort “brb”. Tre stavelser bara, eller ett knappt uttalbart ljud om så önskas. Komprimering. Effektivitet. Vilket för oss in på mitt temporära vardagsliv i Stockholm. Jag har tagit – eller snarare fått – jobb på Posten i Vasastan, vilket jag har utövat i snart två av cirka sex veckor. Jag pressar mig till det yttersta för att komprimera och effektivisera arbetsinsatsen. Kommer på smarta hack för att dela ut så många brev som möjligt på så lång tid som möjligt utan att tänka på det. Riktigt zennigt. Zensommar kallar jag denna sommar, lite skämtsamt. I motsats till tidigare somrar, som har tenderat att bli mer och mer destruktiva för såväl min kropp som mitt psyke, tar jag den här till att stärka mig och kontemplera min framtid och personlighet. En övergångsperiod mellan det förra (gymnasiet) och det kommande (universitetet), mer eller mindre. Den slutliga, välbehövda patchen till ett zenliv applicerades i lördags. Vendela heter hon, och hon gillar Monty Python och psykologi. Jag har länge behövt någon att vara helt känslomässigt dedikerad till, och som är detsamma tillbaka. Jag antar att jag har hittat rätt. Givetvis rör det sig bara om så kallad “expiration dating” (Vad skulle ett svenskt ord kunna vara? Utgångsdejting?); vi har den här sommaren tillsammans, och sen flyttar jag till Umeå. Det är iochförsig fullt av fördelar – framför allt att slippa ångesten över att ett förhållande glider in i svartsjukefasen. Det lär för övrigt aldrig gå in i den riktiga förhållandefasen – där man identifierar sig som “vi” och inte som “du” och “jag”. I mina tidigare kärleksaffärer har jag försökt påskynda den fasen, det kan vara därför alla har fallit. Jag har inte sett idén med förhållanden. Efter två-tre förhållandelösa år av självförbättring är jag äntligen redo för det. Med Vendela ser jag grejen. Jag skiter fullständigt i alla föreställningar om vad ett “par” är, och vad “trohet” innebär, men hon ger mig vad jag vill ha, och jag behöver ingen annan. Det är där det är. Villkorslös kärlek. Äntligen.

—————————————————-

En typisk dag (så typisk som en dag har hunnit bli i ett såhär tidigt skede) ser ut ungefär såhär: Jag går upp runt halv sex, äter frukost, tar tunnelbanan till jobbet, står och sorterar brev i några timmar, tar en andra frukost där, går ut och delar ut ovan nämnda brev, äter lunch, duschar, går hem till Vendela, har sex, åker tillbaka till Bagarmossen (glömde nämna den här biten, jag hyr ett rum i min brors miljonprogramslägenhet i Bagis), äter lite, läser en stund och somnar runt halv tolv. Jag föredrar att behålla det så under hela sommaren. Inga alarm och inga överraskningar. Bara tillbakadraget, enkelt och framför allt zennigt. Precis vad jag behöver just nu.

—————————————————-

På sina respektive skåp i omklädningsrummet på Posten har de flesta satt upp någon bild eller dylikt för att utmärka sig. Jag kan förstås inte vara sämre, utan har på mitt skåp satt en bild på Spock och ska imorgon komplettera den med en bild på det flygande spaghettimonstret. Min nördighet måste utmärkas på något sätt.

—————————————————-

Ytterligare en viktig aspekt med mitt Postenarbete är att bli bättre på att avsluta vad jag har påbörjat – något jag aldrig har varit bra på. Bland annat bangade jag ur från mitt sommarjobb på SKF Mekan AB för två år sedan, av ren tristess. Bangar jag ur från det här jobbet nu (vilket jag i övrigt inte vill, behöver som sagt den här zensommaren) så kan jag inte bo i Stockholm och sålunda inte träffa Vendela, så jag har motivation i överflöd. Apropå avsluta vad jag har påbörjat så har jag nu på allvar börjat lära mig Lojban – jobbar hårt med att nöta in samt använda känslouttrycken från kapitel ett i “Lojban for beginners”, samt är inne i syntax-, semantik- och bevisdelen i “Logic for dummies”. Den förra ska jag inte låta bli ett av alla ofärdiga projekt, och den senare ska (ska) jag vara klar med innan sommaren är slut. Det har jag lovat mig själv.

—————————————————-

Jag tror Zen Habits har skrivit någonting om att hålla uppe motivationen för att avsluta vad man har börjat. Jag borde verkligen läsa det.

Ah, mens jeg har så veldig mye annet å gjøre, kan jeg likevel ta et lite skritt videre i min lille serie med Neil Diamond, min barndoms helt og store stemme. Her kommer han i en “video” fra før musikkvideoen egentlig oppstod. Det er svart/hvitt og enkelt, og det ender på en litt abrupt måte. Og det er en av hans store slagere: Song Sung Blue, en nydelig sang.

De av dere som har fulgt denne serien, vet at det er slik jeg liker det: at musikken får stå i sentrum. Jeg må faktisk beklage at jeg ikke fant en genuin “ikke-video” denne gangen.

Denne sangen går til alle dere som har lyst til å grine litt. Det er godt å grine. Grin om du er ulykkelig og trenger å få det frem. Grin om du er lykkelig og trenger å flomme over litt. Grin om du er litt sentimental og nostalgisk, slik denne sangen gjør meg, og trenger å hulke litt over hvordan verden var og har forandret seg.

Ja, dette er en typisk hulkesang, en slik en vi liker å høre seint en kveld, eller muligens: tidlig en søndag morgen, i senga, dovne og deilige, mens vi reflekterer over livet.

Ha en fin dag!

… lämnar de några avtryck efter sig, minns vi dem om tio år?

Jag kommer ihåg några aprilskämt som tidningarna och TV hade när jag var liten. Jag har i alla fall fått dem berättat så många gånger att jag tror att jag kommer ihåg dem, de måste har varit bra.

Ett av aprilskämten för länge. länge sedan, innan alla hade färg TV, det har faktiskt funnits en sådan tid, var att man skulle trä en nylonstrumpa över TVn så skulle färgerna framträda. Låter det inte roligt, skulle du inte gå på det, var vi dummare förr? Nej, men utbudet var inte så stort och det var i färg TVns barndom, tekniken hade inte utveklats.

Ett bra aprilskämt ska få andra att göra något, att handla på något sätt, annars får vi inte veta om människorna har gått på det och det är inte roligt. I och för sig vet jag inte hur många som gick på aprilskämtet med strumpan, men säkert ett antal.

Det andra aprilskämtet jag kommer ihåg är när en av våra lokala tidningar skrev om ett gömt rånbyte i Måttsundsbacken utanför Luleå, tror jag att det var. De enda som gick på aprilskämtet var tydligen tidningen själv, någon “lurig” fan ringde till tidningen och berättade om hur många som var där och letade. Tidningen åkte ut för att fotografera men de enda som var där var tidningen själv.

Det tredje aprilskämtet var om rea på systembolaget, pga av något som inträffat med varorona. Kön utanför systemet fanns där på morgonen.

Jag vet inte om mina historier överhuvudtaget stämmer med verkligheten, det kanske bara har blivit bra historier genom åren.

Vad är då dagen aprilskämt i tidningarna. I min morgontidning NSD handlade det om “sophundar” , tidigt i morse trodde jag absolut inte att någon skulle gå på den, men det visade sig att någon reporter på en lokal TV station, tror det var TV4 Norrbotten, till och med hade med den för att presentera som nyhet i morse.  Ju mer jag har tänkt på historien ju bättre tycker jag faktiskt att den är.

I Norrbotten kuriren den andra större lokala morgontidningen hade de tydligen något om att odla potatis på vintern, jag har själv inte läst artikeln men min gode vän som berättade det fick under samtalet veta att hennes käre sambo hade blivit lurad.

I Nordnytt hade de ett reportage om framtidens “rymdresor”, Lars Törnman fd kommunalråd, intervjuades eftersom han köpt en resa. Han tyckte att det var viktigt att han som fd kommunalråd och gruvarbetare, långt ner under jorden, nu fick marknadsföra Kiruna på kartan högt över jorden.

Några fler aprilskämt har jag inte upplevt idag, eftersom jag inte sett på TV och inte läst några fler tidningar, ingen har heller försökt att lura mig. Berätta gärna vad du har sett, hört och gått på för aprilskämt.

Vilka minnen av egna aprilskämt har jag? Inte många, de gamla klassiska att ställa fram eller bak klockan i skolan, annars kommer jag inte ihåg att jag lyckats med några större aprilskämt.

Margareta G som kan konstatera att jag inte går till historien som någon stor aprilskämtare.

Med havet i ryggen och himlavalvet tätt an hjässan
sitter jag inför en explosionsinfattad svart spegel

Det var på denna höga plats vi kom till jorden
utan blad att täcka vare sig vårt kött eller orden
och det är här vi ska ströva när allt är över
På samma sätt; frispråkiga i all vår glans bland löven
Genom tunga skyar ska ljuset tränga mot lyfta pannor
och slutna ögon varseblir den
storslagenhet vi alltid tog för given
Det var här vi tog några av våra första steg
och en del av oss dog efter deras första svek

När jag till slut insåg att han tog till bältet
var det redan för sent och du hade flytt fältet

Vad vi har nu kommer från det vi inte fick
det vi testade och vann och det som inte gick
Jag undrar om gässen över Lygnern bär din själ
för här vid mitt vägskäl hoppas jag allt gick väl
Du har lagts här, på min Jordens vackraste plats
och nu sitter jag här med orden och tar sats
för att sno en språkdräkt ur kejsarens palats
Vi frågar oss vad som sagts och vad vi hört
trots att det viktiga är vem vi berört
och utan att ha sett nåt eller ens andats
så har du och min själ beblandats
ja, så mycket själ har du att min helt förvandlats

Jag undrar varför jag aldrig var så här ledsen när jag var yngre
och känner djup frid av att sitta här, högt upp,
och betrakta ett V av gäss över Lygnern