Så sad jeg lige og tænkte “hvad skal jeg lave resten af aftenen”! Og så opdager jeg, at de viser MTV Europe Music Awards her kl 22.40 på TV2. Så nu er min aften reddet. Jeg har nemlig ikke MTV (eller kanel 4 *piiv*), så jeg bliver så glad når jeg alligevel får mulighed for at se Award shows.

Nu bliver det godt nok sent før jeg kommer i seng. Hvilket måske ikke passer så godt med, at jeg har hele dagen i morgen fyldt op. Ikke mindst af kandidatfest i morgen aften. Jeg skal nemlig ud til min veninde og fejre hun er blevet kandidat. Jeg glæder mig super meget. Det er jo så sjældent jeg kommer til fest, så i morgen skal den have gas. Med kjole, stiletter, røde negle og alkohol! Jeg glæder mig

Jeg har efterhånden fået vendt min døgnrytme og noget af det sidste jeg gør inden jeg går i seng er, at stene “How I Meet Your Mother” – jeg er vild med den serie. Og de afsnit der vises her midt om natten er nogle jeg aldrig har set før, så det er nu meget hyggeligt! 

I dag drikker jeg så lige en Smoothie til. Det er nogen jeg har scoret og som faktisk kun kan holde sig til den 26. Men altså hvad gør et par timer fra eller til. Den smager faktisk rigtig godt, den her med Peach. Jeg var ellers ret skeptisk eftersom peach ikke lige er min favorit frugt. Men nu er jeg meget glad for, at jeg får den smagt Og så er det jo meget sundt, i hvertfald noget sundere end den chokolade jeg har meget stor lyst til. 

Daniel Ahlgren är det finaste och svenskaste vi har. Samtalen med Stefan heter den senaste boken, men jag rekommenderar För fin för denna världen och Live på lister mer. Pessimistisk tråkrealism när den är som bäst.

när de sjunger på engelska i anime serier. Intron, pratar jag då.

Hajime No Ippo (som jag bloggade om här: http://malifiecent.wordpress.com/2009/11/12/i-want-to-dive-lost-mind/) måste vara det bästa exemplet någonsin, läs detta (sjung gärna högt för er själva, inget att skämmas för):

“I want to dive lost mind. I want to dive lost mind. I want feeling. I want feeling. Itsumo (always). I want to dive lost mind. I want to dive lost mind. Oh why why why why why I want to dive – Feeling over” = liek wtf? Hur tänkte de där? Men coolt är det iaf^^
Sen slutar låten med “Rolling GO!” – som på japan-engelska blir: “Lolling GO!“, hehe epic =)

Okay, måske nok en overdrivelse.

Men nu har jeg over de sidste par dage set sæson 1 og så føles det simpelthen så tomt når man ikke lige kan se mere Betty! Men så er det jo godt, at man kan skaffe sig sæson 2. Så jeg skal faktisk kun overleve indtil i morgen inden jeg igen kan finde ind i et Betty univers. Dejligt!

Jeg var virkelig ikke særlig vild med Ugly Betty da serien kom frem, så derfor har jeg aldrig fået set alle afsnittene, men når jeg har set sæson 2 så tror jeg faktisk at sæson 3 giver lidt mere mening. Hehe. Ej det er faktisk lidt trist, at jeg glæder mig til at få fingerne i sæson 2. Men eftersom jeg har ret store problemer med at falde i søv for tiden, så er det bare meget rart at stene noget TV om natten – for det er ikke ligefrem det tidspunkt der er mest gang i blogverdnen

Darkside är skriven av Tom Becker.

Boken är den första av tre böcker i Darkside serien. De andra två heter Blodsband och Skräckhuset.

Jonathan har alltid trott att han har varit en ganska normal pojke, om man nu inte räknar med att hans pappa nästan alltid är sjuk och att han gillar att smyga runt på stan, på skoltid.

En gång när hans pappa blev sjuk bestämmde sig Jonathan att gå in på hans pappas biblioteks liknande rum. Där det var förbjudet att vara.

På så sätt hittar han en öppning till Darkside. En värld under oss där man inte har samma regler och där brottslingarna förvissades för många år sedan.

Vad händer när Jonathan kommer dit och hur går det med hans sjuka pappa?

Läs serien Darkside så får du alla svar.

Dags igen för en liten summering av några serier jag redan skrivit om som nu har kommit ut med fler delar.

Liksom förra gången har jag läst en ny del av Leos serie om utomjordiska kolonier. Handling har nu flyttat över till Betelgeuse, en planet som saknar det globala havet vi såg i Aldebaran-sviten, men likafullt flödar över av diverse bisarra djur. Precis som förut är det återigen Leos teckningar av den extraterrestriella faunan som lockar; hans människor har lite stela ansikten och framförallt munnar.

Om jag ska vara lite petig verkar handlingen i den här sviten vara lite väl lik den förra (koloni som tappat kontakten med Jorden, och därefter har en otrevlig diktatur tagit över), Cinebook fortsätter med sin fåniga censurering, och tyvärr verkar triste Marc dyka upp igen. Men det spelar faktiskt ingen (eller mycket liten) roll; det jag läser Leos serie för är naturen han skildrar, och det fortsätter han med den äran även här.

Raskt över till den andra och avslutande delen av den alldeles förträffliga serien A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi. När jag hade läst den första delen hoppades jag att Taniguchi skulle hålla hela vägen fram; det fanns i så fall en god chans att det här skulle bli en av de bästa serierna jag läst.

Frustrerande nog blev det lite både och; på en del sätt är den andra delen ännu bättre än den första, men å andra sidan finns det några små saker som stör mig rejält. Men man får ta det goda med det onda:

Det goda: Taniguchis skildring av Nakaharas känslor efter att ha blivit 14 år igen är superb. Den finstämda skildringen av familjen och framförallt fadern är enastående i sin skarpsynhet och ömhet, där faderns känslor bara berörs helt lätt men ack så elegant. Taniguchi balanserar också perfekt mellan Nakaharas nostalgiska känslor när han träffar människor som han vet hur det kommer att gå för, och hans lycka i nuet,  lyckan över att vara ung och stark igen. Det är en mycket tydligt japansk känsla över sättet som känslorna skildras som långt mer påminner om japansk romaner än japanska serier. Absolut toppbetyg, med andra ord.

Det onda: Avslutningen. Tidsresehistorier och liknande är notoriskt svåra att avsluta på ett tillfredsställande sätt, och inte ens Taniguchi klarar av det på ett sätt som jag hade önskat. I och med att resten av serien är så fantastisk köpte jag ändå slutet men i vilken annan serie som helst hade det blivit underbetyg här. För den som inte vill veta vad problemet är, hoppa till nästa stycke nu. Den urgamla och sugiga lösningen med att det var bara en dröm, men där det precis på slutet dyker upp ett bevis på att det ändå inte var det har jag läst alldeles för många gånger förut. Tacka vet jag exempel som Måndag hela veckan där man aldrig får någon förklaring till varför allt hände; en mycket bättre lösning. Men som sagt är serien i sin helhet så bra att jag inte kan bli så deprimerad över det som jag kanske egentligen borde :-/

Och till sist, en annan manga om jag livligt rekommenderar: Hikaru no Go, som i och med bok nr 17 borde vara slut men tyvärr inte är det. Vad jag menar med det är att i och med den här boken känns det som om historien helt enkelt är färdigberättad; det som skulle sägas är sagt. När jag sen ser att det fortfarande är 6 volymer kvar, och att nummer 18 utannonseras som en en samling med kortare berättelser om bifigurer låter det alldeles för mycket som en serie där förlaget desperat bett serieskaparna om att fortsätta ett liiitet tag till. Jag kommer att köpa och läsa även dessa volymer, men är som sagt skeptisk. Det har varit en underbar serie om Hikarus framfart inom Go-spelandet och hans utveckling både som människa och spelare, och jag kommer att sakna den; det är förunderligt hur en serie som handlar om så lite ändå kan vara så spännande. Jag kan spela Go själv (alldeles extremt uselt, dock), men det behövs inte för att man ska uppskatta Hikaru no Go. Ett praktexemplar bland gedigna japanska underhållningsserier utan litterära ambitioner.

HBO måste vara världens mest förutseende tv-bolag. Samma år som långköraren och kvinnofavoriten Sex and The City gick i graven tog männens motsvarighet Entourage vid – en omedelbar succé som nu är ett av kanalens största trumfkort. Man var också smarta nog att ge tv-genierna Ricky Gervais och Larry David utrymme i form av deras egenproducerade serier Extras och Curb Your Enthusiasm.

Men den avgörande förklaringen till HBO:s alla framgångar tror jag stavas casting. Ta The Sopranos, mitt lilla skötebarn, som exempel. Denna episka dramaserie förtecknar ett persongalleri så omfattande att Tolstojs Krig och fred bleknar i jämförelse.  Bortsett från Robert Iler är inte en enda roll misscastad. Valet av James Gandolfini som den temperamentsfulle sociopaten och maffialedaren Tony Soprano är lika givet som att påven har en rolig mössa.

Välcastad är också Bored to Death, den senaste av HBO:s skapelser som nu visas i Sverige. Jason Schwartzman, Zach Galifianakis och Ted Danson borgar onekligen för kvalitet, och det första avsnittet gav, inte helt oväntat, mersmak.

Tembo Tabou var inte värd väntan. På 70-talet ansåg Carlsen att Spirou-albumet, gjort av Franquin/Greg/Roba, var för rasistiskt för att ge ut i Sverige (liksom Tintin i Kongo), men nu dök det upp till slut i Spirou 1958-1959. Och inte är det Franquins finaste stund, precis; det är ett ganska mediokert äventyr, oavsett skildringen av pygméerna. Varken teckningarna eller manuset har någonting som höjer serien över en fransk komisk äventyrsserie enligt mall A.

Eftersom de andra Spirou-albumen från den här tiden är så mycket bättre beror nog Tembo Tabous låga kvalité på att det var det första Spirou-albumet gjort för publicering i dagstidningsformatet. För att hinna med både detta och den vanliga Spirou-serien arbetade Franquin här tillsammans med Roba för första gången, och uppenbarligen fungerade det inte så bra först. Senare gjorde de Undervattensmysteriet tillsammans som står skyhögt över i läsvärde, så det rör sig säkert om inkörningsproblem. Men att det finns en orsak gör mig självklart inte gladare som läsare :-/

För att vara mer precis så är historien om Spirou, Nicke och Marsupilamis äventyr i centrala Afrika med röda elefanter, köttätande växter, guldfyndigheter, och västerländska skurkar som utnyttjar vidskepligheten hos landets invånare berättad helt utan finess. Med den här minimala beskrivningen är jag övertygad om att vem som helst skulle kunna skriva en historia som är precis lika bra/dålig som den här; det finns inte en oväntad vändning i hela albumet. Serien har dessutom mer än lovligt stora likheter med Gorillan och guldgruvan, förutom att den senare gör allting så mycket bättre…

Och hur är det med rasismen; gjorde Carlsen rätt på 70-talet?

Det är ingen tvekan om att serien är rasistisk; alla afrikaner är starkt vidskepliga, och utan hjälpen från Spirou med flera skulle pygméerna aldrig klarat sig ur knipan. När skurkarna är vederbörligen besegrade är Spirou också vänlig nog att tala om för dem hur de ska klara sig efteråt.

Jag är en stark anhängare av att man ska publicera även tveksamt material; om inte annat är det bra att se vad som var OK att göra historiskt. Men just i det här fallet tycker jag att Carlsen gjorde rätt: Inte för rasismens skull, men för kvaliténs. Det finns ingen anledning att ge ut någonting som Tembo Tabou om man inte som här gör det i samband med en komplett utgåva av serien ifråga. Så rätt beslut, men av fel orsak. (Däremot gjorde de fel ifråga om Tintin i Kongo som är väl värd att läsa, trots skildringen av Belgiska Kongo.)

Slutsatsen är att jag är glad att vi nu äntligen kan läsa Tembo Tabou på svenska, men att det nog bara är Franquin-fantaster (som jag) som bör göra sig besväret

Jeg er total sølle, jeg tilbringer anden aften i træk i selskab med Betty (aka. Ugly Betty). Det var jo meningen, at jeg skulle have spist and i selskab med en god ven, men han er desværre endt med at blive syg. Typisk. Men så fik jeg chancen for at lege sød og smutte forbi med suppe og slik.

Jeg overvejer dog om jeg snart skal slukke for Betty og se I now Pronounce You Chuck and Larry på Tv3 – det er jo en skide skæg film. Men der er faktisk også Grease på Tv2 og Barnaby på Dr1. Hvad sker der, siden der er så meget i TV på en lørdag aften….

Ikväll återkommer Sveriges genom tiderna bästa realityserie – Robinson – den här gången utan jobbiga Linda Isacsson som programledare. Istället får vi se Paolo Roberto, den gamla boxaren/skådisen/kocken/dansaren/författaren som alltid verkar ha nåt att göra i tv-rutan.  Charmigare än Isacsson, utan tvekan!

I år bor de 18 deltagarna på en strand i Dominikanska Republiken, och de får tydligen inget gratis.  De måste själva hitta sin mat och göra upp sina eldar, annars får de vara utan.  Bra! Man kan inte kalla sig överlevare om man får maten från kamerateamet…. Sedan den allra första säsongen av Robinson 1997 med Harald Treutiger som programledare, har serien genomgått olika s.k. “uppfräschningar” som bara gjort den sämre för varje år. Förra säsongen gick TV4 tillbaka till rötterna, tog bort allt onödigt och slutade skämma bort deltagarna. Med Paolo Roberto som programledare blir det säkert ännu bättre!

Missa inte Robinson Karibien ikväll kl 20 på TV4.

Det var egentlig meningen jeg skulle spise ristede kikærter* og se “vild med dans“. Men jeg gad egentlig ikke lige vild med dans alligevel, så jeg endte op med at stene Ugly Betty sæson 1. Så det endte faktisk med at være en super hyggelig fredag aften. Eneste minus er, at jeg ser Ugly Betty med svenske undertekster og jeg ved ikke rigtig hvorfor. Jeg hader undertekster og jeg hader virkelig svenske undertekster.

Det undre mig dog en lille smule hvorfor jeg egentlig synes Daniel (Eric Mabius) er så skide tiltrækkende i den serie. Men okay han minder vidst også ret meget om de mænd jeg normalt render rundt med. Skræmmende. Det er jo ikke ligefrem fordi han/de virker som de mest trofaste og søde mænd. Men de har da deres gode perioder. 

I morgen står den på gåtur i Dyrehaven med en veninde og i morgen aften får jeg besøg til en omgang Mortensaften. Og jeg glæder mig super meget til begge dele, jeg er dog også ret nervøs over at skulle lave andebryst samt brunsovs. Det er første gang det skal ske og det virker ret skræmmende. Men vennen der kommer er ret så sød og han synes vidst også jeg er ret sød. Så hvis maden mislykkes, så må jeg bare smigre ham så meget han glemmer det – hehe. 

* Opskriften på ristede kikærter, hvis der er nogen der kunne være interesseret i den. De kan spises som peanuts eller andre snacks – og kan varmt anbefales. En dåse kikærter skylles og puttes på en bageplade (med bagepapir) og der drysses salt og evt. andre krydderier ud over. Ind i ovnen på 190 grader i ca. 1 time og så er det bare at spise dem. Jeg vil helst have dem meget sprøde, men hvis man gerne vil have dem bløde skal de selvfølgelig ikke have så længe

Senaste avsnittet av Vampire Dairies var braa, men nu är det paus och som alltid mest spännande just då.
(ignorera själva videon, lyssna bara haha)

Jag måste erkänna att första gången jag läste Aya, skriven av Marguerite Abouet och tecknad av Clément Oubrerie, så blev jag rätt så besviken. Serien var omskriven som en av de bästa i den nya franska vågen (dit den räknades eftersom den gavs ut i Frankrike först) men levde inte upp till mina förväntningar. Visst var det intressant att läsa en skildring om vardagslivet i Elfenbenskusten på 70-talet, men det var en lite för enkel historia för min smak.

Men nu har jag precis läst klart den tredje delen om Aya, The Secrets Come Out, och bitarna börjar falla på plats. Det är inte det att serien har ändrat karaktär egentligen; det är fortfarande en lättsam och, vågar jag säga ordet, varm serie med såpoperadrag om Aya, hennes familj, och människorna runtomkring henne. Det som gör att jag är mycket mer positiv nu är att efter runt 400 sidor har Abouet lyckats måla upp en mer helgjuten bild av samhället Aya lever i, och det gör innehållet mycket intressantare. Det som i den första boken bara kändes som exotiska detaljer, som torget med bord där ungdomarna träffas för lite kuckelimuck (ursäkta ordet, men kunde inte låta bli att använda det!) på natten eftersom de inte kan göra det hemma, är efter tre böcker någonting som känns som en naturlig del av bakgrunden till. Kort sagt, jag tycker att jag nu förstår mig på personerna betydligt bättre än innan.

Men det är ingen tråkig serie man läser för att lära sig om Elfenbenskusten. Som sagt finns det tydliga drag av såpopera, både komiska och mer seriösa sådana. Här finns skönhetstävlingar, homosexualitet, otrohet, månggifte (eller åtminstone ett försök till ett…), vänskap, med mera. Ibland blir det mer allvarligt men i grunden är det med en känsla av att allt nog kommer att lösa sig åtminstone någorlunda väl som jag läser böckerna.

Oubreries bilder passar perfekt till manuset och jag missade faktiskt först att det var två personer bakom serien eftersom den kändes som en helhet. Det syns att han är fransman på teckningsstilen, men också att han ofta besökt Elfenbenskusten; det går inte att missta miljöerna för någonting som finns i Europa.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Aya skulle komma ut på svenska vad det lider, med dess säljbara bakgrund; hur många kvinnliga serieförfattare från Elfenbenskusten känner ni till? Men bli inte lurade av att det kan låta som en präktig serie som man borde läsa för att visa hur kulturellt korrekt man är för det är Aya för bra för. Inget storverk men en klart underhållande såpa med en ovanlig bakgrund.

Lina Neidenstam, som ritar Zelda och Maran (feministisk porr! I serieform! Yay!) har tecknat en serie om bloggande som motpol:

Det känns lite lätt så att försöka blogga om vettiga saker. När man väl har tänkt och diskuterat en massa (och pluggat, och lagat mat, och spelat tv-spel, och läst böcker) finns det sällan ork kvar att skiva ner och formulera sina tankar till bloggen. Men i brist på meningsfulla, politiska inlägg kommer serietips.

Men ja, det vore ju fint att orka engagera sig i att motblogga lite. Men jag får väl nöja mig med att spontanblogga när lusten faller på.

Följer den serien skarpt. Verkade inte vara en originell serie från början. Intressant men kändes inte fullt genomförbar, detta pga det komplexa ämnet som väcker flera väldigt intressanta frågor:

* Om man vet hur ens framtid ser ut, vad händer om man motverkar den? Är det ens möjligt?
* Det som man ser i framtiden, har det redan hänt? Är det oundvikligt?
* Kommer allas (oavsett vad) flashforwards att inträffa?

Just nu (senaste avsnittet) är den extremt vacker:

En man som håller på att ta livet av sig – står på en brygga med laddad revolver under hakan. Han får sin flashforward, där han ser han själv sitta på en resturang, en tjej springer in. De uttrycker sån oerhörda glädje att äntligen få träffa varandra. Varpå han vaknar upp efter flashforwarden och all sorg är över, detta är inte dagen han dör. Depressionen avtar, det ända han tänker på är tjejen han kommer att träffa 6 månader in i framtiden. Han ritar av henne i sitt lilla block samtidigt som han lär sig japanska (jeah, det var en japansk tjej).

Även tjejens story utspelar sig – både före och efter hennes flashforward – där hon springer genom en gränd, går in i resturangen, ser mannen sitta där å väntar på henne…

Kan (med vissa fördomar) jämföra denna händelse med Greys Anatomy “gråt/vacker-scenarion”.

Här följer något såpass ovanligt som en liten dubbel-teaser. En liten skiss som dels är en del av ett nykläckt serieprojekt jag börjat spåna på tillsammans med en god vän, och som också i sina prat/tankebubblor ger en liten hint om ett ovanligt ambitiöst projekt som jag och min flickvän jobbat på ett bra tag nu, och vars status mer eller mindre börjar närma sig ett fullbordande. En del vet nog redan vad det rör sig om, men jag låter i alla fall bli att säga mer än så för tillfället. Men det kommer att bli något i hästväg, sanna mina ord. Just you wait.

Steig Trenter är en legend inom den svenska kriminallittaraturen. Omkring 25 böcker han han skriva om sin hjälte, fotografen Harry Friberg. En handfull filmatiseringar har gjorts där bland annat Örjan Ramberg ikläder sig rollen som Friberg. Men det är först 2008 som första serieversionen utkommit.

Att föra över skönlitteratur till serielitteratur är vanskligt. Men ibland lyckas det. Som här. Roparen handlar om Anna Celin som ska på en resa till Italien med sin väninna. Dessvärre visar det sig att väninnan är mördad. Polisen och även fotograf Harry Friberg luskar i fallet och det visar sig att Celins väninna haft en dolt förflutet.

Jakob Nilsson lyckas på ett suggestivt sätt återskapa 1950-talets Stockholm. Han har förvisso kortat ned handlingen om man jämför med originalromanen. Jag tycker att det var ett lyckat val. det är mer driv i historien nu. Nilsson tecknar i samma anda som Hergé (Tintin) och gör det lyckat. Det här är helt enkelt mycket läsvärt. Jag vet att Stieg Trenters hustru Ulla Trenter godkänt projektet och att hon gillar resultatet, utom sista rutan. Hon menar att den inte var i Trenters anda och jag kan bara instämma. Men trots det är Roparen ett läsvärt album och ett bra exempel på en roman som fungerar alldeles utmärkt i serieform.
Så passa på och låna den!

Äntligen kommer andra säsongen av Fringe till Kanal 5! Serien påminner om klassikern Arkiv X, men roligare och mer modern. Istället för aliens är det forskningen som allt som oftast är boven bakom problemen.  Joshua Jackson (från bl.a.  Dawson Creek) spelar en halvkriminell son till en galen forskare, och Anna Torv spelar FBI-agenten Olivia Dunham som får i uppdrag att utreda en massa skumma saker som händer lite överallt.

Serien är skapad av J.J. Abrams som ligger bakom bland annat megaserien Lost och filmen Cloverfield från 2008.  Om man gillar lite sci-fi blandat med snutserier är Fringe väldigt underhållande. Men cyniker och skeptiker göre sig icke besvär – man behöver kunna luta sig tillbaka och dras med i handlingen utan att hänga upp sig på vad som är realistiskt och inte.

Missa inte premiären av säsong 2 ikväll kl 22 på Kanal 5!

Betyg: Fringe – C C C C

Det känns som ett stort steg att få min första negativa kommentar. Den skrevs med imponerande snabbhet: endast inom några minuter efter att jag hade postat inlägget om mina feministiska förebilder.

“Det är fullkomligt omöjligt att feminister kan vara förebilder. Dom som har feminister som förebilder vet inte vad förebilder är för något.

Tråkigt, mycket tråkigt.”

Nanna Johansson har skrivit en helt briljant serie appropå näthatare och antifeminister.

(Jag borde verkligen verkligen införskaffa hennes seriealbum.)

Som de fleste ungdommene nå til dags har jeg noen TV serier jeg følger med på. Her kommer de jeg synest er aller best!

Nr.1 – How i met your mother
Nr.2 – The big bang theoty
Nr.3 – Dexter

How i met your mother:
I år 2030, samler den fremtidlige Ted Mosby sin datter og sønn for å fortelle historien om hvordan han møtte moren deres. Gjennom de 5 sesongene som er kommet til nå forteller han om alle de rare og hysterisk morsome tingene han har opplevd. De starter som en vennegjeng på 4, men får etter hvert en 3. person inn i gruppa.
Dette er rett og slett en sykt morsom serie som jeg anbefaler til alle

The Big Bang Theory:
Denne serien handler om en gjeng genier. Det er hovedsaklig 2 av de handlingen går mest rundt (Leonard og Sheldon) som bor i samme leilighet. De har også 2 nerdete venner som alltid er på besøk, hvor av den ene er indisk og kan ikke snakke til jenter om han ikke har drukket alkohol og den andre er ute etter jenter hele tiden (uten hell). Etter hvert flytter det inn ei fin dame rett over gangen som Leonard forelsker seg i.
For å forstå all humoren i denne serien er det litt greit at du har spillt litt data o.l., men vil annbefale den uansett! sykt artig serie:D

Dexter:
Denne serien handler om en seriemorder som blender seg inn i det “normale” liv. Som ung ble moren myrdet med motorsag og kappet i biter rett foran øynene hanns, og dette har satt sine spor. Nå har han en trengsel “the dark passenger” som gjør at han må drepe. Men faren som merket dette med Dexter i tidlig alder (som var en politimann) trente han opp til å drepe uten å legge i fra seg spor, til å bli den perfekte morderen. Men en annen ting han også lærte Dexter var at han kun skulle drepe kriminelle, aldri uskyldige personer.
Nå i det voksene liv er Dexter blodekspert for politiet og er en av de beste i jobben. Så han på kombinere hans trengsel til å drepe, jobben som politimann og familielivet uten å bli oppdaget.

Alltid sist med det senaste, som vanligt, men läste suveräna Sara Hanssons blogg och kunde inte låta bli att bli inspirerad av hennes serie på samma ämne. Samt av den här. Öppet mål, men ändå ack så roligt. Att herr Hägglund mer ser ut som Jimmie Åkessons efterblivne bror än sig själv låter jag vara okommenterat.