Jag skrev den här texten om sexuell orientering, tycks den lite snäv så tänkte jag dela med mig av lite toaklotter från Psykologiska Institutionen i Lund. Affischen kommer från några som kallar sig GOS, Genus och sexualitet, resten står studenter för. Den breddar onekligen begreppet sexualitet.

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

“Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att “se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering “för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville “byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som “lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som “en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

Jag läser det här av Tanja Suhinina och blir inspirerad. En av de största myterna om äldre människor är att de inte har sex. Jag tror att vi gärna vill se sex som något som personer mellan 15 och 45 ägnar sig åt och sen försvinner intresset. Så är det inte. Det finns inte så mycket forskning på området åldrande och sex och kanske kommer vi närma oss punkten där vi accepterar tanken att äldre människor har sex med varandra. Men hur är det med äldre människor som vill ha sex med yngre? Hur ser vi på åldersskillnader i förhållanden?

I slutet 1990-talet skapade författaren Stig Larsson (ej att förväxla med Stieg Larsson som skrivit Millennium-triologin) läsarstorm med att uttala sig i tidningen Darling om hur han såg på kvinnors åldrande och sexighet. Stig Larsson ansåg

“”Sexig kan man egentligen vara hur länge som helst, men det är ytterst få som är det. De flesta kvinnor i 45-årsåldern är inte vackra! Tänk att ha sex med dem, det är väl inte roligt! Ni måste försöka tänka er in i hur männen tänker också, så anklaga inte mig, anklaga kvinnorna”.

En av de bidragande orsakerna till att det blev läsarstorm var att Stig ville vara med 13-åriga tjejer. Det är förbjudet i Sverige och vissa menar att det gör honom till pedofil (Jan Guillou t ex). En vän till mig var tonåring när Stig Larssons uttalanden kom. Hon minns obehaget av det särskilt kopplat till att hon verkligen upplevde att män i Stigs ålder kollade in henne på tunnelbanan. Kan det vara så att Stigs uttalande väcker extra mycket känslor eftersom folk känner igen sig i det? Skam över att tända på en yngre kropp som äldre kanske är något som många bär på? Är reaktionen en form av projektion, Stig Larsson fick stå till svars för en ganska generell åtrå av ungdom?

Jag tror att synen på 45-åriga kvinnor har ändrats. Begreppet MILF (Mother I’d Like To Fuck) har klivit in i våra vardagsrum med serierna Weeds och Desperate Housewifes och dokusåpan Cougar (begrepp för äldre kvinnor som gillar yngre män). Även kvinnorna i Sex and the city skulle kunna ses som ett uttryck för en sexuellt aktiv kvinna över 30-strecket. En sak kan man dock konstateras, det krävs ganska mycket jobb för att bli en MILF. Det handlar knappast om någon naturlig skönhet som inte behöver putsas. En aspekt av kvinnans åldrande är att det är så väl förankrat i begreppet klimakteriet. Jag tror att man skulle kunna prata om en stigmatisering av kvinnans åldrande. I egenskap av klimakterietant/klimakteriehäxa så tillskrivs hon ett antal egenskaper. En som forskat på detta är Birgitta Hovelius och i boken Kropp och genus i medicinen skriver hon om bl a klimakteriet som en eventuell social konstruktion samt om förskrivningen av östrogen. Varför pratas det mer sällan om mäns åldrande, de går igenom liknande hormonella processer som kvinnor.

Det verkar vara ok för yngre killar att säga att de tycker att äldre kvinnor är heta. Jag frågar en manlig vän upp till vilken ålder han tycker att kvinnor är heta, 60 år svarar han. Förutsättningen är dock att de är välvårdade och välbevarade. Ett förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man (ex Ashton och Demi) väcker fortfarande reaktioner, men enligt mig inte samma fördömande som en relation mellan en yngre kvinna och en äldre man. Där accepterar vi en viss åldersskillnad, det är socialt accepterat att mannen är något äldre än kvinnan, men blir den för stor så är vi snabba med att fördöma.

Jag var en kväll ute med min farbror och hans vänner. När vi skulle lämna klubben så kände servitrisen sig tvungen att komma fram och upplysa mig om att jag var värd en kille i min egen ålder. Det blev en något pinsam stämning när jag upplyste henne om mitt släktskap med sällskapet. Jag tror att detta ex är ganska typiskt. Äldre män och yngre kvinnor skapar en reaktion i form av skydd från omvärlden, det är synd om den yngre kvinnan och vi måste upplysa henne om att vi finns där för henne. Kommer någon fram till Ashton och vill rädda honom från Demi? Kanske. Kanske är inte problemet att vi reagerar utan att vi reagerar olika?

Hur är det då att skillnaden i om man klassas som sexig som äldre är något som är kulturellt bundet? Hänger de åldrande människorna med och tänker ah jag är ändå rätt het! Vi kollade läget med en mycket vacker kvinna i åldern 60+ på Grand Hotel i Lund, hon kunde inte riktigt se sin sexighet, men kanske tillhör hon en generation som inte säger om sig själva att de känner sig attraktiva. Hon pekar istället på sin väninna som fått ett telefonnummer i baren, men det var från en rund man så honom var de inte intresserade av.

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan “men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver “biologiskt kön”, men många fler förstår “kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral

Här är tjejerna i Sex & the city antagligen på toppen av sin berusning. Jag har under de senaste veckorna följt SVT’s dokumentär Kysst av spriten och genom den blivit inspirerad att söka mer kunskap om hur människans sexualitet påverkas av alkohol. För är det något som forskarna är överens om så är det att den gör det.

I boken Sexualitet och hälsa (Hulter 2004) beskriver författarna hur vi närmar oss vår partner sexuellt och hur vi på olika sätt signalerar att ikväll vill vi ha lite sex. Ett av sätten som beskrivs är just att kanske köpa en flaska vin till maten. Många kanske låter alkohol spela rollen av den där isbrytaren, alkohol får oss att slappna av lite, släppa på kraven, minska ängslan och osäkerhet. Min lärare sa häromdagen apropå Mindfulness att ett av de få tillfällena i våra liv när vi befinner oss totalt i nuet är då vi är berusade. Vi gör något så ovanligt som att inte planera och bry oss om framtiden, eller älta vår dåtid. Efter berusningen får vi ofta en enorm ångest över vårt handlande. Jag tror att en annan stund i vårt liv när det är enormt viktigt att vara närvarande är i sexuell aktivitet. En av orsakerna till sexuell dysfunktion enligt Master & Johnson är att man tar ett åskådarperspektiv, dvs man ställer sig utanför den sexuella interaktionen och blir iakttagare istället för aktör. Systembolaget har skrivit en bra text om bruk av alkohol och sex.

Jag hittar studier som tyder på att ett till två glas vin ökar kvinnans poäng på en skala som mäter lubrikation (hur våt man blir), sexuell lust och allmän sexuell funktion. Men jag hittar också studier som berättar om hur sexualiteten tar skada av alkohol. För precis som forskningen tydde på att ett till två glas vin förbättrade läget för hjärta och kärl så gäller en måttlighetsprincip även när det handlar om alkohol och sex. En studie från 1987 Disorders of sexual desire in a sample of women alcoholics (studiens ålder bör vägas in i läsningen av den) berättar om negativa konsekvenser av ett alkoholmissbruk kopplat till sexualitet.

Studien granskat 55 kvinnliga alkoholister samt en kontrollgrupp på 54 icke alkoholiserade kvinnor. Resultatet visar att kvinnorna med alkoholism i större utsträckning förknippar sexualitet med stress och konflikter. Det finns också en koppling mellan tillfällena med sex och alkohol hos de med alkoholmissbruk., sexuell aktivitet är i högre grad förknippat med alkohol. Kvinnorna med alkoholism har ett mer negativt minne av sitt första samlag och sitt nuvarande sexliv. I slutet konstateras något som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen det att partnern bör inkluderas i en behandling av alkoholism samt att det även kan vara aktuellt med specifik sexualterapi.

Tyvärr rör de studier som jag hittar endast kvinnor. Männen lämnas utanför, trots att jag tror att alkoholism orsakar minst lika många sexuella problem för dem. Varför finns det då ingen forskning? Jag tror att mycket beror på att ämnet är tabu och att det handlar om människor som redan är väldigt utsatta i fråga om personlighet och identitetsskapande. Kanske ser man det som att ett arbete med sexualiteten skulle bli för mycket. Jag tror dock personligen att det istället skulle kunna fungera som en motivationskälla. Att höra att andra män med alkoholmissbruk upplever liknande problem med sex som man själv har gör kanske att man inte känner sig så annorlunda och ensam.

I texten Sexualitet och missbruk av Inger Nilsson och Claes Heijbel som vi har som kurslitteratur i sexologin beskrivs de svårigheterna som artikeln skildrar i intervjuform. Även denna text är från 1980-talet och min lärare i sexologi Gunnel Brander har förklarat för oss att det saknas viktig forskning inom det här området. Här är ett citat kopplat till missbrukare som prostituerat sig

“Den dag missbrukaren försöker börja leva ett drogfritt liv är insikterna om dessa förhållande inte lätta att leva med. De blir istället en börda av skuld, skam och äckel, som bara bearbetas steg för steg och mycket varsamt. Att lägga ett lock över den, leder till ett livslångt lidande och ofta ensamhet, men återfallet som andningshål”

I intervjun med Tore 40 år berättar han att

“Men faktum är att mitt förra återfall hade en direkt koppling till ett kontaktförsök med en kvinna”

Detta är en situation som vi möter ett antal gånger i texten, när personerna slutat missbruka så kan ibland de svåra känslor som relationer och att närma sig någon sexuellt vara det som tippar över och skjälper dem till ett återfall. Många berättar också om en tafatthet i sängen

“Jag är som en nybörjare. Hur gör vanligt folk i sängen egentligen och vad gör dem?”

I Sexualitet och missbruk kan vi läsa att alkohol har en starkt hämmande effekt på känsloliv. Sinnesimpulser från hjärnan till könsorganen försvagas kraftigt eller slås ut helt (Nilsson & Heijbel). Ett litet tecken på det kan vara som en vän berättade för mig att hennes förmåga att få orgasm helt försvann efter en festkväll. En viss mängd alkohol och en ganska liten sådan tog helt bort hennes förmåga att få orgasm. Många har när de slutar missbruka aldrig knullat nyktra.

Känner du att du själv eller någon i din närhet har problem med alkoholen finns information på den här sidan, det kan också vara en hjälp att ta kontakt med Anonyma Alkoholister, AA.

Läs Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet idag där hon går i polemik mot Åsa Linderborgs läsning av Markis De Sades “Juliette”. http://www.aftonbladet.se/kultur/article6170169.ab

Igår bloggade jag om Adam Lambert, utan att knappt veta vem det var. Han kysste en manlig keyboardist och simulerade oralsex med en av de manliga dansarna när han uppträdde på American Music Awards. De sekunderna klipptes bort, och han rasade mot censuren. Nu har jag sett det framträdandet som var så utmanande, och det blir ännu mer tydligt att det handlar om heteronormativitet.

Titta på videon här, och notera det första jucket mot den manliga dansaren, vid ungefär 1:04. Vänta ett ögonblick, och se vad som händer ungefär 1:10. Bara några sekunder efter att han har tryckt den manliga dansarens huvud mot sitt skrev så gör han samma sak med en av de kvinnliga dansarna. Hur många av moralisterna som rasar mot uppträdandet reagerar på det?

Det är alltså inte sexanspelningarna i sig som är det kontroversiella, utan det faktum att han kysser en annan kille på munnen. Sånt är för kontroversiellt, och av rädsla för att något liknande skulle hända i Good Morning America har de ställt in hans spelning där.

Jag kan lova att det inte skulle vara ett dugg kontroversiellt om han hade varit kvinna och hånglat upp en man. En puss på munnen eller ett juckande mot ett ansikte upprör bara om det är mot en person av samma kön, och det drabbar personer som uppfattas som män hårdare än de som uppfattas som kvinnor – vilket är den röda tråden i mycket av den diskriminering som män utsätts för: Män måste hela tiden bevisa sin manlighet, som i sin tur är förknippat med heterosexualitet.

Visst är män förtryckta, precis som antifeminister hävdar. De har bara missat att det stora hotet mot männens frigörelse inte heter feminism utan heteronorm.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, kön, genus, sex, sexualitet, läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, kyssar, bilder, fördomar, homofobi, heteronormen, manlighet, mansroller, könsroller, musik, media, video, dans, American Music Awards, Good Morning America, tv, nöje, hångel, HBTQ, sexism, sexchocker

I Aftonbladet läser jag om American Idol-stjärnan Adam Lambert som hånglat med en av killarna i bandet och juckat mot ansiktet på en dansare under ett uppträdande. Det blev för mycket för American Music Awards, som klippte bort scenerna. Lambert hävdar att det är diskriminering.

“Det finns en stor dubbelmoral, kvinnliga popartister har gjort sådana här provokativa saker i åratal och det faktum att jag är man, och att jag blir censurerad och diskriminerad kan vara ett problem.”

Det finns nämligen en uppenbar skillnad mellan när Madonna och Britney hånglar, och när Adam och hans dansare gör det: Tjejer som hånglar med varandra stör inte genusbalansen riktigt lika mycket. Kvinnor som hånglar med varandra är fortfarande sexuellt tillgängliga för heterosexuella mäns fantasier, och det ses som en förmildrande omständighet. Män som hånglar med varandra har inte samma grundförutsättning. När lesbiska inte tas på allvar tas bögar på alldeles för stort allvar; som ett hot.

Märkligt nog syns inte de sedvanliga antifeministerna till i kommentarsfältet. De som brukar vara så snabba att dyka på allt som handlar om mansförtryck och mansdiskriminering har inte hunnit komma på hur de ska anklaga den feministiska konspirationen för att förtrycka manlig sexualitet. Kanske är det för att de besväras av det faktum att män kan vara förtryckta av det patriarkala heteronormativa samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, Madonna, Britney Spears, kändisar, censur, hångel, sex, sexualitet, läggning, kön, heteronormen, normer, sexism, fördomar, manlighet, mansroller, könsroller, kvinnoroller, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, hot, HBTQ, homofobi, kön, sexism, hångel, provokation, media, antifeminism, genus

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Jag minns det ramaskri som utbröt för drygt ett år sedan när tjejerna som gjorde Halal-tv inte ville skaka hand med Carl Hamilton. Jag minns hur jag blev uppläxad med att bor man i Sverige är det så man hälsar och allt annat är att förbjuda svenskhet. Att man som jag har ömtålig hud – ibland med vätskande eksem över hela handflatan – och får fysiskt ont av att ta folk i hand var ingen ursäkt. Det tillhör vett och hyfs att foga sig i normen, även om det innebär smärta.

Jag antar att det faktum att människor numera anser det vara legitimt att avstå från handskakningar är ett tecken på islamisering. Svininfluensa måste ju vara en muslimsk konspiration för att förbjuda fläskkött, handskakningar och allt annat genuint svenskt. Nästa steg måste ju vara att förbjuda midsommar, jordgubbar och brottsrubriceringen lönskaläge.

Hoppsan, det sistnämnda är redan avklarat. Det tillhörde “det gamla bondesamhället” som alla Riktiga Svenskar vurmar för att döma kvinnor som fött barn utanför äktenskapet, medan mannen ofta kunde svära sig fri. Det måste ju vara den sortens kultur som de som värnar om “det genuint svenska” vill bevara. För vad är mer svenskt än att skuldbelägga sexuellt aktiva kvinnor?

Inspirerat av artiklarna om Vellinge med mera: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och vaccinationstjafset: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rasism, politik, islam, muslimer, fördomar, normer, halal-tv, Carl Hamilton, Vellinge, konspirationsteorier, svininfluensa, fläskkött, vaccin, influensa, lönskaläge, sex, sexualitet, sexism, jämställdhet, kvinnoförtryck, genus, kön, feminism

Någon gång när jag var drygt tjugo eller så fick jag veta att alla killar som vill ha analsex egentligen är smygbögar. Underförstått: Alla killar som framstår som heterosexuella och vill sätta på tjejer analt är smygbögar, och fantiserar om att det är killar de har sex med. Jag drog slutsatsen att de som framstår som tjejer och vill ha analsex också egentligen är smygbögar. För mig verkade det fullkomligt logiskt, men jag var osäker på om de menade att det var ett tecken på att man var fullfjädrad bög, eller om det liksom var en inkörsport.

Idag kom jag på att den slutsats jag drog då egentligen stämmer väldigt bra överens med den där seglivade myten om att könsidentitet och sexuell läggning är så intimt sammanflätade att det inte går att se skillnad på dem. Jag kom också på att det enligt samma logik innebär att personer som framstår som killar och inte är så intresserade av att knulla fitta egentligen måste vara smygflator, och att personer som inte är så intresserade av att ha sex med någon annan person alls är könlösa. Det betyder egentligen i förlängningen att alla människor vars eventuella sexualitet inte i huvudsak kretsar kring att det ska stoppas upp en kuk i en fitta i ett tydligt rollspel med kukpersonen överst och som den aktiva och med syfte att ejakulera i fittpersonens fitta för att befrukta ett ägg som kommer från fittpersonens egna äggstockar – att alla som har sex på andra sätt än just det har en tvetydig könstillhörighet.

Eller så kanske man inte kan bestämma en persons kön utifrån hur de har sex eller vem de har sex med, och tvärtom. Det KAN ju vara så.

Det skulle betyda att killar som är cisvestiter* inte blir kåta så fort de ser sina egna kalsonger i garderoben och att cissexuella* tjejer inte alltid står och onanerar till sin egen spegelbild. Märkligt. Är det några som borde vara överkåta så borde det ju rimligtvis vara just de som aldrig har behövt kämpa med att acceptera sina könade kroppsdelar eller sitt könsuttryck; de som syns överallt, helt ogenerat och öppet, och de vars kroppar, klädstil och sexualitet inte är belagda med skuld och skam samtidigt som deras kroppar sexualiseras i stereotypa klyschor. Ingen frågar om cissexuella (som grupp) tänder på män eller kvinnor, eller hur cisvestiter (som grupp) egentligen har sex, och det beror knappast på att cispersoner* är en extremt osynliggjord grupp i samhället.

Med tanke på hur många som verkar tro att transsexualism har något med sex att göra, att könskorrigeringar är någon slags fetischistisk självstympning och att transvestiter inte gör annat än att onanera så fort de ser ett par trosor så tycker jag att mina tidigare slutsatser inte är ett dugg anmärkningsvärda utan helt logiska.

(Ja, jag är ironisk och lördagskvällsbitter)

*) Cis- är motsatsen till trans-. En manlig cisvestit är alltså en person med manlig kropp och könsidentitet som klär sig i manligt könskodade kläder. En cissexuell kvinna är en person som fick könet “flicka” tilldelat vid födseln och uppfattar sig som kvinna utan att behöva någon könskorrigering. Personer som är både cissexuella och cisvestiter – alltså personer vars kroppsliga kön och könsuttryck båda matchar deras mentala, självupplevda kön – kallas för cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, transpersoner, transvestism, HBTQ, läggning, fördomar, heteronormen, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, fetischism, skuld, skam, tabu, cisnormativitet, cispersoner, kläder, kroppar, könsorgan, könskorrigering

Ibland är jag så dålig på att hänga med i musikvärldar som jag inte är så insatt i att jag för ett tag sen lyckades ladda ner en bild på Tegan & Sara utan att veta att det var de, bara för att jag tyckte de var så snygga. Pinsamt oinsatt, jag vet.

Den här var det. Ja, jag är ju fascinerad av tvillingar som jag har sagt en eller hundra gånger förut…

Härom kvällen hörde jag diskussion mellan en tjej och en kille om hur killar låtsas vara intresserade av andra killar för att imponera på drivande tjejer i en subkultur, i det här fallet såna som gillar yaoi. Tjejen som tog upp ämnet verkade tycka att det var fånigt och att gå över sina egna gränser för att få status eller bli uppmärksammad av det motsatta könet.

En liknande diskussion finns i boken Goth Culture som jag nyss läste – fast där handlade det främst om tjejer som gör samma sak. Själv tänkte jag när jag hörde samtalet att det kanske är fånigt, men samtidigt känns det bra att ett fenomen som tidigare varit hyfsat förbehållet tjejer och som nog setts som ett sätt att imponera på en dominerande grupp (aka män) nu även kan gå åt andra hållet.

Jag funderade också på i vilken utsträckning man kan veta att folk gör så enbart för att få status i subkulturen och inte för att ta reda på mer om sig själva? Det finns ju trots allt många tabun kvar när det gäller sexualitet, tabun som inte alltid är så lätta att överskrida och då menar jag inte minst inför sig själv. Även om bisexualitet ger status i en subkultur är det inte säkert att de som tillhör subkulturen kan förbise de i det övriga samhället rådande normerna. Så när man ser ett samkönat par som flirtar med eller kysser varandra för att, som det ser ut, väcka uppmärksamhet – hur kan man veta att det verkligen är så för båda de inblandade parterna?
Går det att hänga med i mitt resonemang? Vad jag är ute efter är alltså att det kan finnas många bottnar i ett beteende, och att allt man gör inte alltid är tydligt ens för en själv. Men men.

Ville Valo och Brian Molko

Även Anders (bloggen http://hughgrantochjag.blogspot.com) har skrivit ett inlägg om relationer mellan äldre kvinnor och yngre män. Han tar rätt träffande exempel från ett radioprogram som sändes häromdagen. Läs hans inlägg här.

Nu har jag läst Goth Culture – en akademisk text (fast ganska lättläst för att vara en sådan) i vilken författaren och tillika forskaren Dunja Brill gör en djupdykning i subkulturen goth. Oj vad intressant den var!
Boken är heltäckande i sin genomgång av hur könsidentiteter och sexualiteter representeras i goth (något som jag också skrivit lite om här).

London After Midnights sångare Sean Brennan – ett typexempel på det androgyna/feminina “mansidealet” i goth. Bilden är lånad från myspace.

Jag som nog har en ganska idealiserad bild av subkulturen blev ibland lite besviken på slutsatserna. Jag vill gärna se goth som en gränsöverskridande kultur där queera identiteter är om inte vanliga, så accepterade och ibland även upphöjda – och precis så beskriver Dunja Brill att de som tillhör subkulturen ser på saken (hehe) – men det är inte alltid att idealen överensstämmer med verkligheten.

Goth är, enligt henne, en till största delen heterosexuell kultur där (manlig) andronynitet och bisexualitet ses som eftersträvansvärda eftersom de symboliserar gränsöverskridande. Men genom att skapa nya sätt att skilja på kvinnligt och manligt, och genom att inte ge kvinnor samma möjligheter som män att överträda könsroller kan man se det som att kulturen snarare reproducerar strukturer än överskrider dem.

Å andra sidan stämmer det att den manliga könsidentiteten i goth jämfört med mainstreamkultur är gränsöverskridande genom sin androgyna/feminina framtoning, och att den kvinnliga åtminstone har potential att vara det genom att kvinnors sexualitet bejakas. Goth skiljer sin från många andra subkulturer genom att hylla femininitet snarare än maskulinitet, och enligt Dunja Brill är acceptansen för queera identiteter och sexualiteter stor. I förlängningen finns potential för att påverka och förändra strukturer, men sådant tar tid. För ingen subkultur lever helt fristående från de värderingar som finns i den omgivande kulturen.

Jag hoppas att jag orkar skriva lite mer ingående om vissa av de områden boken tar upp längre fram eftersom jag tycker de är oerhört intressanta!

Hmm, bajssex… vad finns det att säga om det? Vissa gillar det tydligen, å andra inte… jag personligen tillhör det sistnämnda… jag må vara en underlig person, men även jag har mina gränser för hur långt jag kan gå

Men, dom som gillar det… vart ser dom tjusningen i att bajsa på varandra, smeta in varandra i skiten och till och med äta det päcklet i vissa fall XD ????

Jag säger som jag alltid brukar säga… Det finns fölk till allt!

Men är det nån som har testat bajssex som läser detta? som kanske kan berätta om upplevelsen, och gärna förklara, varför, VARFÖR denne ens testade det? XD Jag är nyfiken hur dessa människor är funtade…

Har dom vart med om något traumatiskt under uppväxten som gett dom en förvrängd bild av hur sex ska va? kanske kom dom på deras föräldrar sittandes å skita på varandra i sovrummet när dom trodde ungarna låg och sov?

Ja som ni märker har jag många frågor gällande detta underliga sexuella böjelsen…

Men eftersom detta är en skum blogg, så kommer jag ta upp många skumma å bizarra ämnen som jag har funderingar över, å första inlägget råka bli om bajssex

Men just nu kommer jag inte på mer att säga om detta bizarra ämne så jag lägger nert just nu… men ni får gärna komma med era tankar och funderingar över detta…

Lets talk about shit!

Nu har jag påbörjat mitt arbete på allvar inom sexologin. Som jag tidigare nämnt så gör jag en forskningsöversikt över hur sexualiteten ser ut inom den psykiatriska sjukvården. Tidigare har jag skrivit om emotionellt instabil personlighetsstörning och sexualitet, nu kommer turen till en irländsk studie.

Sexuality and mental health nursing in Ireland: Weaving the veil of socialised inhibition (Begley, C.M., Barker, P., Higgins, A. 2008) beskriver resultatet av intervjuer utförda på 27 sjuksköterskor (10 män och 17 kvinnor) arbetandes inom psykiatrin i Irland. Intervjuerna berättar om hur deras syn på sexualitet och klienternas sexualitet formas genom tre diskurser. Försökspersonerna intervjuades under 18 månader under 2005-2006. I studien beskrivs formandet av synen på sexualiteten som en slöja och de tre följande diskurserna som att beslöja, att lyfta slöjan och att åter beslöja. Först kommer arbetet med att väva slöjan, detta sker genom de kulturella normer och värderingar som individerna lärs in igenom sin kulturella fostran. Mer specifikt sker detta exempelvis genom att sexualiteten inte är närvarande som samtalsämne i hemmen samt individerna lär sig att koppla samman sexualitet och skam från sin omgivning. Sexualitet ses i dessa sammanhang, ex i skolan, som en källa till synd snarare än lust, detta tros bero på den katolska kyrkans starka inflytande på Irland.

I skolan talas det om en de-erotisering av sexualiteten, genom att omnämna den i mer kliniska och abstrakta ordalag så ofarliggörs den och förs upp på ett mer biologiskt plan. Istället för att tala om njutning så talar man om fortplantning. På detta sätt lyfts slöjan och sexualiteten förs upp i ljuset. Inom utbildningen till psykiatriska sjuksköterskor så fokuseras det mycket på den sjuka sexualiteten, med hjälp av diagnossystemet DSM IV beskrivs de olika sjukdomstillstånden kopplade till sexualitet och fokus ligger på en abnorm sexualitet, ex på det transsexualitet, parafilier och våld kopplat till sexualitet.

Så sänks åter slöjan över sexualiteten när sköterskorna kommer ut och ska arbeta på avdelningar. Eftersom de inte ser någon av den tidigare personalen som uppmärksammar sexualitet så gör de inte heller själva det. Tystnaden kring sex tolkas som att det inte är något som behöver tas upp. Här följer ett mycket talande citat

”I suppose there’s the kind of feeling that the patients have no sexual feelings and have no sexuality as such. Sexuality doesn’t matter once they are in a hospital…they would have no sexual needs”

Studien föreslår därför att alla som arbetar med klienters syn på sexualitet är en frukt av ett flertal diskurser. Dessa diskurser bidrar till att beslöja sexualiteten hos klienterna. Synen på sexualiteten i den här studien är färgad av den katolska kyrkan eftersom studien är utförd på Irland, det bör tas i beaktning. Slutsatsen av studien blir att diskurserna bidrog till att antingen förneka klienternas sexualitet eller att patologisera den.

Med tanke på hur stor del av sitt liv som vissa tillbringar i psykiatrisk behandling så är resultatet av denna studie skrämmande. Var finns den friska sexualiteten om vi ens kan prata om en sexualitet på institutionerna? Jag funderar också på vad som händer med en individs självförtroende då dennes sexualitet antingen sjukförklaras eller förnekas, vad gör det för det övriga behandlingsarbetet?

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

Jag drömde att jag var i en stad och gick runt för att fotografera, men jag hade glömt kameran hemma. Då såg jag något som verkade vara ett mord. En kille i rullstol verkade hota två gående personer högt uppe på ett tak, för att så helt enkelt köra in i dem och knuffa dem över kanten. Det hela visade sig sedan vara arrangerat och de landade mjukt i en stor uppblåst luftmadrass; en sådan där som brandmän brukar ha när folk ska hoppa från hus. Det råkade nämligen vara deras bröllopsdag, och de hade båda som sexuell fetisch att bli låtsasmördade av personer i rullstol. Självklart stod det en mobb av människor nedanför med plakat som skrek ut hur otroligt onaturliga och perversa de var. Alla attackerade paret, men märkligt nog var det ingen som brydde sig om “mördaren”.

Jag skakade på huvudet och gick hem för att leta efter min kamera. Det var lättare sagt än gjort, för jag mindes inte riktigt vart jag bodde. Vi hade precis flyttat in i en affärslokal, och jag måste ta mig genom ett köpcenter fullt med folk för att komma fram. Jag råkade gå fel, och hamnade hos en granne, som bad mig ta med mjöl till mina föräldrar, för det visste han att de behövde. Så jag grävde med händerna i mjölsäcken och bar sedan runt med en hög vitt mjöl i mina kupade händer, genom hela köpcentret igen. Det var fullt med folk, alla knuffades och dessutom hade alla jättefina indiska saris som absolut inte skulle fläckas med mjöl.

Till slut blev jag tvungen att välja mellan att ta mig fram och att fortsätta bära på mjölet, för jag insåg att det inte gick att göra båda. Så jag valde att hälla ut mjölet i en papperskorg, och sedan sprang jag hem till min älskade kamera.

Även om jag själv inte har någon fetisch för låtsasmord så borde jag ha haft kameran med mig. För mig är kameror nämligen en symbol för att vara medvetet närvarande och fånga dagen – i bilder. Jag tror därför att drömmen handlar om att jag måste sluta gå runt med min förbannade moral hela tiden, och börja leva istället.

Ingen människa har helt rent mjöl i påsen som möter precis varenda regel och standard som finns vad gäller renlighet och innehåll, och framförallt kan man per definition inte leva upp till hygienkraven om man bär mjölet i händerna. Att ens försöka ställer faktiskt mest till med besvär hos andra. Det är nog dags att släppa det där mjölet snart, innan jag får ont i handlederna.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, mindfulness, medveten närvaro, tvångstankar, moral, principer, filosofi, njutning, lust, sex, fetischer, drömtydning, kameror, mjöl, renlighet, funktionshinder, mord, rullstolar, sexualitet, etik

Jag får hem Carolina Gynnings nya bok EGO Woman och kärleken bara växer. Min beundran för Gynning föddes när hon befann sig i Big Brother-huset och jag gick i trean på Österportsskolan i Ystad. Gynnings blonda trassliga yttre talade mycket till mig då och den kärleken har bara växt med åren. När jag nu läser hennes EGO Woman så får jag en förklaring till varför jag fascineras så mycket av henne. Trots det porrdocksskapande som hon ibland utsätter sitt yttre för så måste jag säga att jag tycker att hon är en av de sexigaste kvinnorna i Sverige. Det handlar om den enorma positivitet som hon skildrar sin egen sexualitet med. Hon lyfter sin njutning över funderingar om vem som är offer eller vem som utnyttjas. Hennes lidande är självklart i relationerna och i känslorna av ensamhet, men när det gäller sex, då är Gynning drottning.

Hennes sexliv är ett lika naturligt bidrag i boken som medierna som hon går till, och det känns aldrig för självutlämnande eller snaskigt. Gynning är i EGO Woman totalt i kontroll av sin egen sexualitet och låter oss veta det.

Jag läste för några veckor sedan en recension av Sofi Farmans nya bok Elsas mode i Sydsvenskan

“En sexscen skildras med orden “när han tränger in i henne gråter hon inombords av lycka”. Inträngaren ser ut som “en riktig grekisk gud”. “

För helvete Sofi tänker jag. Gynning tar oss aldrig dit ner, hon svävar över det med formuleringar som

“Men det sket sig duktigt som vi brukar säga i Skåne, våra stora läppar möttes och vi var förlorade i varandra, i alla fall för den här kvällen”

Hos Gynning är det två människor som har sex med varandra, ingen som gråter av någon penetration och ibland är sex bara sex. Hon skildrar sex med en direkthet som är mycket beundransvärd. Carolina Gynning är ett fenomen och hon förtjänar varje bit av det. Hon har en styrka och en kraft som jag önskar till varje trasslig blondin där ute och på det sättet är hon en utmärkt förebild.

Idag har jag ägnat nästan nästan sex timmar åt att tolerera vita, funktionella heterosexuella cispersoner. Dagen började med att jag satt framför datorn i godan ro och hade precis ätit frukost och laddade upp inför Toleransdagen, när Roger ringer och frågar om jag kan vara med i radio klockan elva.

Jag tittar på klockan: Tio.

Jag tittar på busstidtabellen: Tjugo minuter på mig att göra mig i ordning.

Jag hann ändå, och vi diskuterade normer och begreppet “tolerans”. Roger pratade om män i kjol, och jag om gravida män. Vi är ett bra team, och jag skulle aldrig ha fixat det utan henom. Sedan började själva Toleransdagen, och föreläsningarna varvades med samtal med otroligt intressanta människor. Vi bland annat normala filmkaraktärer, funktionella, svenskar, män, heterosexuella och cispersoner, och jag tolererade Göran Hägglund lite extra mycket.

Jag tolererar tillochmed att människor säger “men vad är det hon står och säger?!” när de går förbi och hör mig prata om kukar och fittor, men jag antar att toleransen inte var helt ömsesidig. De som var där för att lyssna verkade i alla fall vara mindre kukchockade, men de hade väl en föraning om vad som väntade.

Det jag däremot inte tolererar är att de orden väcker anstöt; att vardagliga ord på könsorgan är så fula att ifall man ska prata om dem i mer seriösa sammanhang så förväntas man använda medicinska termer och säga penis och vagina för att verkligen markera att det här är ett fint sätt att prata om könsorgan på – till skillnad från alla fula sätt.

Nog för att könsorgan sällan är särskilt vackra att se på, enligt mig, men det är knappast det faktum att porr per definition är lyteskomik som orden kuk och fitta är så anstötliga att det inte är okontroversiellt att använda dem. Ingen hävdar att det är anstötligt att säga nagelsvamp istället för Trichophyton, fast det är något som oftast ser riktigt äckligt ut i praktiken. Jag tolererar att människor känner obehag – men jag kan inte tolerera normen.

Här kan du lyssna på programmet vi var med i. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Toleransdagen, radio, föreläsningar, Gävle, Stadsbiblioteket, tolerans, fördomar, normer, HBTQ, genus, kön, jämställdhet, funktionshinder, transsexualism intersexualism, transpersoner, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, Göran Hägglund, könsidentitet, könstillhörighet, lagar, vård, könskorrigerin, könsbyte, kuk, fitta, könsord, ord, svordomar, aktivism, sex, sexualitet

Androtokofobi: Sjuklig rädsla för gravida män. Av andros (man), tokos (graviditet) och phobos (rädsla).

Ordet “Tokofobi” betyder egentligen inte “rädsla för gravida” utan “rädsla för graviditet”. Med andra ord är det framförallt en rädsla för att man SJÄLV ska vara gravid. Det verkar inte finnas något ord som passar när man är rädd för gravida i allmänhet, märkligt nog. Kanske är det för att man inte anses kunna vara rädd för gravida kvinnor – men det är uppenbart att det går att vara livrädd för gravida män. Därför finns numera ordet androtokofobi.

Efter att ha ägnat ett par dagar åt att läsa artiklar och blogginlägg om Thomas Beatie är det min slutsats att beatie-relaterad androtokofobi är en relativt vanlig företeelse på nätet, men att det redan innan Beaties graviditet blev känd fanns i Sverige. I “Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” från 2007 visar utredarna prov på en sådan skräck för gravida män att de är beredda att tvångskastrera barn och vuxna vars kroppar inte matchar normen.

Gravida män vållar sån huvudbry att folk inte vet vare sig ut eller in. En av de allra mest uppenbara feltolkningarna måste vara att en man som är gravid också måste vara bög, som i följande bildtext till ett blogginlägg:

“Thomas Beatie poses with his wife Nancy and other gay men.”

Thomas är alltså gift med en kvinna, och jag är inte helt säker på om “other gay men” syftar på att Nancy också är bög. Thomas är det i alla fall; alla män som är gifta med kvinnor är ju rimligtvis bögar. Nu är den texten inget av de mer elakartade fallen av androtokofobi, utan snarare ett uttryck för förvirring, men det är ur den förvirringen som androtokofobin ofta föds – ursäkta ordvitsen.

***

Om detta kommer jag att föreläsa i eftermiddag, klockan 15 på Stadsbiblioteket i Gävle.

Jag försöker förresten också komma på ett ord som uttrycker sjuklig rädsla för samkönade äktenskap, men min grekiska är inte så bra (Jonas, hjälp?). Jag läste nämligen också om en guvernör i Rhode Island i USA som vill förhindra den överlevande i ett partnerskap från att arrangera begravningen när deras partner dör – med motiveringen att det skulle göra relationen för äktenskapslik. Det var det äckligaste jag hört på länge.

Men Eva och Efva har äntligen gift sig efter sexton år ihop, och tretton år som registrerade partners. Gulligt. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, graviditet, män, manlighet, kön, genus, transfobi, homofobi, läggning, gravida män, media, bloggosfären, förvirring, sexism, fördomar, normer, heteronormen, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, lagar, könstillhörihet, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, bröllop, Rhode Island, USA, politik, Eva Dahlgren, Efva Attling

Jag vill tacka alla som svarat på frågan i min föregående postning.
Frågan hade ett särskilt syfte, som jag inte avslöjar än.
Men era svar har var och ett och tillsammans gett mig en hel del att tänka på, som jag ska försöka knåda ihop till ord möjliga att formulera till meningar att skriva ner.

Medan jag tänker får ni gärna svara på en helt annan lika förutsättningslös fråga som bara ytterst perifert är kopplad till den förra, nämligen -
Vad är sexualitet?

Det var såhär jag kände när jag var kanske fjorton eller så: Jag hade svårt att sitta på ett vibrerande bussäte, springa eller ha jeans. Jag hade så lätt för att få stånd, och det skavde och gjorde ont. Kanske var det en av anledningarna till varför jag blev asexuell; det var så obehagligt att jag en gång vek mig dubbel och ramlade på gympalektionen. När jag försökte förstå varför hittade jag bara texter om hur pinsamt det är för kukfödda att få stånd i tid och otid, men inget om fittföddas stånd. Det matade visserligen mitt manliga ego, men jag blev inte mycket klokare.

Nu har jag precis kommit ur en sådan fas igen, efter två månader av vad jag antar är effekterna av för höga testosteronvärden. Min hud är inte riktigt lika fet som den varit, även om jag fortfarande har mycket finnar. Jag kan slappna av, sova, och tänka på annat än kukar som står. Japp, det är sant. Jag har haft erektion praktiskt taget hela tiden i åtta veckor, och först igår la det sig. Tur i oturen att kuken fortfarande bara är några centimeter, så att det inte syns.

Jag tror att jag vet varför: Jag hade höga testosteronvärden redan innan jag tog spruta nummer två, så när jag fick ytterligare fyra milliliter upp i rumpmuskeln måste det ha blivit en rejäl överdos. Jag vet ju att jag är känslig för de flesta mediciner, så att jag reagerar starkt på testosteron är inte helt oväntat. Som min psykiater sa när hon fick höra det: “Säg någonting du INTE är känslig mot?”. Min kropp reagerar alltid starkt på alla intryck utifrån, vare sig det är mediciner, mat, beröring, ljud eller vadsomhelst. Ibland är det jobbigt, ibland är det fantastiskt. Den här gången hade jag gärna klarat mig utan de extremt höga topparna, men nu när jag kommit ner på jorden igen känns det mycket bättre.

Jag börjar kunna relatera till min kropp. Den är inte bara en köttbitt här och en broskklump där, som är hoppsydda på något märkligt vis. När jag lägger mig i badkaret och låter skummet täcka kroppen känns det skönt, men orsaken till varför det känns bra är inte längre för att det gör det möjligt att låtsas att kroppen inte existerar. Istället är det för att jag känner vattnet mot huden. Jag har bytt ut min strävan efter att upplösas i atomer till att vilja forma om de atomer jag faktiskt har – och jag är på god väg.

Ett överskott av testosteron fick mig att nästan förlora förståndet i två månader, men jag hittade det där “för-” igen när ståndet slaknade. Nu tror jag att jag är nere på en vanlig nivå, som en genomsnittlig biologisk kille. Jag är ingen steroidstinn he-man längre, och det är tur. Det var ganska tröttsamt i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, Nebido, hormonbalans, hälsa, vård, medicin, könskorrigering, transsexualism, erektion, könsorgan, kukar, stånd, sexualitet, asexualitet, sex, kropp, biverkningar, bilder, komplex, nakenhet, könseufori

måste vi ha lite coola skivomslag här, det var alldeles för länge sen. Vad ska jag välja? Jag tror det får bli lite ur albumet Sex.

Den här damen tänker uppenbarligen ha det mysigt på egen hand. Hur vet jag det? För att det står bara en kaffemugg på brickan. Väldigt fina färger på det här omslaget annars!

Gillestugan… vad länge sen man såg en riktig gillestuga med droppljus i Chiantiflaskor, fisknät och glasflöten på väggarna, allt möjligt fint… Fast när jag tänker efter så såg RFSL Eskilstunas pub ut sådär när jag bodde i den stan 2005-07. Retro! Det låg dock en trappa upp så nån riktig gillestuga var det ju inte, bara en efterapning. *fnys*

Dr. Rebecca Lisswood diskuterar de intima relationer som kan skapa ett lyckligt äktenskap (jag förmodar att hon menar mellan man och kvinna). Ja, det är verkligen enkelt! Frun skaffar en älskarinna, mannen skaffar en mat-termos och fyller den med kokta makaroner, och så är allting frid och fröjd! [Jag är inte allvarlig nu. Otrohet är inget jag förespråkar på riktigt.]

För det här ser verkligen inte roligt ut. Till råga på allt är hans skjorta randig på fel håll!

Men jag undrar ändå vad Svetlana tänker göra med de japanska rin-no-tamakulorna… Fyra stycken! Hon ser inte ut att ha nånting gott i sinnet, den saken är säker. *ryyys*

Det kan hända att programmet hänger sig, att filen förstörs, att olika versioner av programvaran inte är kompatibel, att datorn inte fungerar, att det blir strömavbrott. Det är lugnt, jag vet ju vad jag ska säga, och om det går att trolla fram ett blädderblock kan jag skissa upp teckningarna lite snabbt.

Det kan hända att det inte kommer någon. Det är lugnt, då slipper jag göra bort mig.

Det kan hända att det kommer massor med folk. Det är lugnt, då kommer jag att göra bort mig och så får de sig ett skratt.

Det kan hända att jag tappar orden, inte bara i några sekunder utan att jag får ett riktigt hjärnsläpp. Det är lugnt, då bevisar jag att jag är mänsklig.

Det kan hända att folk inte hänger med i det jag säger. Det är lugnt, det är första gången jag pratar transfrågor inför en öppen publik och man lär sig av sina misstag.

Det kan hända att folk tycker att det är fegt att jag gömmer mig bakom en dator. Det är lugnt, då slipper de konfronteras med att jag är pervers.

Det kan hända att folk inte tycker att mitt ordval lämpligt för en allmän plats. Det är lugnt, då kan jag känna mig säker på att de inte tycker att jag är för torr och akademisk.

Det kan hända att jag ropar “kuken!” som ett tic. Det är lugnt, det är ju faktiskt kukar och fittor jag pratar om.

Det sistnämnda är viktigare än man kan tro. När jag började jobba med transfrågor var det mycket som släppte vad gäller tvångstankar och tics, och det är ju inte så konstigt eftersom jag helt enkelt började må bättre. Sedan dess har jag haft perioder då ticsen har varit bättre och sämre, men en sak är klar: Om jag är i ett sammanhang där jag faktiskt kan prata om kukar och fittor – där det faller sig naturligt att använda de orden – så tappar jag helt rädslan för att faktiskt säga dem. Om jag föreläser om penisproteser så är “kuken” inte något ord som blir helt fel ifall det råkar ramla över läpparna. Tvärtom. Och i och med det så tar jag helt udden av rädslan.

Det är samma sak när jag nu ska föreläsa om tvångskastreringar. Jag kommer att säga “kuken”, och det kommer att ingå i sammanhanget. Det underlättar enormt. Om jag får säga “kuken” och “DAMP” i det sammanhang där jag är, så kommer behovet av att låta dem ploppa ur munnen att minska, och därmed rädslan för att göra det. Vilket lyft för min Tourette att jag blev transaktivist, och vilken tur för min transsexualism att jag begåvades med tics.

Läs även andra bloggares åsikter om Tourettes syndrom, transsexualism, ord, kukar, könsord, tics, tvångstankar, social fobi, ångest, oro, transaktivsm, föreläsningar, tvångskastrering, könsorgan, sex, sexualitet, fittor, social kompetens, NPF, psykologi, HBTQ