I veckan hade Linus Fremin ett inlägg som löd: ”kan bara segregation skydda kvinnor?” som handlar om alla välmenande råd som vi tjejer ska hålla oss efter som att inte gå ut när det är mörkt och politiska satsningar som fler lyktstolpar, segregerade vagnar på tågen eller speciella taxis för kvinnor som man infört i den mexikanska staden Pueblas. Eller som tillverkningen av antivåldtäktstrosor.

 Visst kan det vara positivt att sätta upp fler lyktstolpar så att fler känner sig trygga på kvällarna och känner att de kan röra sig mer fritt ute men det i sig ändrar inte problemen i grunden för att man utgår från att kvinnor ska anpassa sig när det är tydligt att det är en klick män som gör fel. Som tafsar, kommer med sexistiska och hotfulla kommentarer eller våldtar. Det är dem som gör fel, inte tjejerna som försöker ta sin rätt att vara i det offentliga rummet.Det är dem som åtgärderna ska riktas in emot, inte tjejerna. Detta kommer aldrig någonsin lösa problemen.

Dessutom verkar man ha glömt att de flesta våldtäkter, sexuella och hotfulla kommentarer samt våld sker i hemmet och inte offentligt. Så “hemmets trygga vrå” är en myt.

 Vad räkas som sexuella övergrepp och sexuella trakasserier?

Kanske har var och en som utreder eller skriver om sådana sina egna definitioner, eller finns det nationella sådana?

Visar bilden sexuellt övergrepp/trakasseri? Nej det kan jag aldrig tänka mig för det är en modell och en person som väl rättar till hennes kläder inför fotografering … eller nå´t så´nt.

 Sydsvenskan skriver om att:

“Vart femte fall av sexuella övergrepp som begåtts av tonåringar utreds inte av socialtjänsten, framgår av en granskning som P1:s Generation Z gjort.”

Även om det kan råda oklarheter av olika slags, så skulle det nog betala sig i längden om det gjordes något åt dessa tonåringar. Men här som inom allt annat så prioriteras det ju, så de politiska partierna kan kivas om vem som vill ge mest resurser åt detta … och sedan hålla löftet också!.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, tonåringar

Du har väl läst eller hört om bråket ombord på ett av Air Indias flygplan. Om inte läs här.

Vi satt nyligen i en taxi tillsammans - fyra piloter och tre från kabinpersonalen. Vi kom naturligtvis in på det här som hänt och som vi läst om i tidningen. En av piloterna sa;

- Vad säger ni tjejer, skulle ni reagera så där?

Ingen av oss flygvärdinnor i bilen var så purfärska direkt. Så jag svarade;

- Vi skulle bara bli glada om någon ville trakassera oss lite

Fniss utbröt förstås, men jag hoppas ingen av mina läsare tror att vi skulle acceptera sexuella trakasserier på vår arbetsplats på riktigt…

Iblande verkar det som om det relativt nya begreppet “sexuella trakasserier” brukar vara män som sexuellt trakasserar kvinnor.

En av de senaste nyheterna i genren är den amerikanske TV-profilen Letterman, som erkänt att han haft sex med kvinnliga kollegor och blivit utsatt för utpressningsförsök, blir kanske anklagad för sexuella trakasserier (DN).

Finns det fall där män blir sexuellt trakasserade kvinnor, så inte brukar det valsa runt på arbetsplatser och i media och det är kanske för att män inte vill ställa upp som offer. Denna offer-roll är kanske kvinnor mer vana vid och har lättare för att visa utåt.

Vad nu “sexuella trakasserier” egentligen omfattar …….. ?

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexuella trakasserier, offer, män, kvinnor

SR
/Fröken Sverige

fortast möjligt. Saknas lagar för att tvångsomhänderta och låsa in pedofiler som den i Norrköping, så utgår jag från att Alliansen har kurage att se till att dessa lagar skapas! INTE ett enda barn skall behöva riskera att råka ut för sådana personer!

“Mannen misstänks nu för sexuellt ofredande och har fått lämna sin tjänst.
Enligt Norrköpings Tidningar driver mannen en blogg där han bland annat ska ha hotat att röva bort barn.
Ett udrag ur bloggen lyder:
“…i dag fick jag sparken från mitt jobb på Posten för att jag varit ”lite för kärvänlig” med barn(en) som bor där jag delade, samt vissa saker (som att låta ett par barn åka med mig lite i bilen samt dela post) som ansågs som grova tjänstefel.” ” Aftonbladet 8 augusti 2009

Resten av texten är så vidrig att jag inte vill ha den i bloggen! Det är ett helt sjukt beteende att uppföra sig på det sättet!

Läs även: Norrköpings Tidningar 8 augusti 2009
Norrköpings Tidningar 28 juli 2009
Brevbäraren tidigare dömd, Norrköpings Tidningar 29 juli 2009
Brevbärarens offer förhörs, Corren 3 augusti

På ledarsidan i Göteborgsposten förs ett mycket väsentligt budskap: “När sexuella trakasserier blir ett “normalt” beteende bland eleverna på en skola är det hög tid för Skolinspektionen att rycka ut” Ledarsidan GP 30 juli 2009 GP

ledaren fortsätter: “Var har alla vuxna på Hammarkullsskolan hållit hus? Två högstadiepojkar från skolan har dömts i Göteborgs tingsrätt. Den ena för sexuellt ofredande till ungdomstjänst i 30 timmar. Den andra till sex månaders sluten ungdomsvård för våldtäkt. Tillsammans och omgivna av klasskamraterna gav de sig på en jämnårig flicka inne i klassrummet!
Vad som sedan hände kan beskrivas som ett utdraget sexuellt ofredande som slutade med våldtäkt i ett angränsande grupprum. Ingen ingrep när flickan skrek på hjälp, ingen sprang efter någon vuxen.
Våldtäkt mellan tonåringar i skolan, bland skolkamrater, på skoltid är en extrem händelse. Och av extrema händelser är det svårt att dra generella slutsatser. Men av tingsrättens bedömning i domskälen framgår att någonting gått väldigt fel på Hammarkullsskolan:
“Av de tilltalades och målsägandens uppgifter har det framgått att det inte är ovanligt att killar på skolan tar tjejerna på bröst och rumpa”. I viss utsträckning är det inte ett helt ovanligt beteende i den åldern de inblandade är i. Men här verkar beteendet ha gått långt över de gränser som är acceptabelt.
Tingsrätten har fått intrycket av att beteendet varit så omfattande och vanligt att det blivit “normaliserat”, det vill säga att tjejerna blivit så vana vid att killarna bär sig åt på detta vis att de knappast reagerar och att kamrater heller inte reagerar när någon ber om hjälp för att slippa bli utsatt.”

STÄNG HELA SKOLAN om det verkligen är sant vilket tyvärr rektor “Ewa Wennberg bekräftar tingsrättens beskrivning:
- Detta har hänt och jag tror på domen, säger hon i en intervju på nyhetsplats i dagens GP.”

När sådant händer på en svensk skola, så räcker det inte med domar i tingsrätt, det räcker inte med de åtgärdspaket som skolor kan tillgripa, det enda raka är att plocka bort alla killar snabbt som ögat från skolan sprida dem på olika skolor och när detta är gjort se till att flickorna på Hammarkulleskolan får helt nya lärare där varenda kotte skall vara behörig lärare i de ämnen den undervisar i samt får stöd för att i mindre grupper psykiskt bearbeta dessa långvariga trakasserier. Alternativet är att stänga hela skolan för alla elever, men då riskerar en del av flickorna att råka ut för grabbarna på andra skolor. Flickorna måste stödjas så att deras självkänsla och respekt för sig själva inte går helt förlorad för all framtid! Se också till att rektorn har fått fullständig rektorsutbildning. Om inte byt rektor!

Se även: Kan bli fall för Skolinspektionen, GP 30 juli 2009

Har just sett novellfilmen “Jenny ger igen“ (SVT) som handlar om Jenny (spelad av Regina Lund), en snabbkörskassörska, som blir trakasserad av män på jobbet. När hennes dotter i en intervju till Dramaten blir tafsad på av den kände skådisen Tony Berg tröttnar hon på alla världens gubbslem. Fadern i familjen tror inte riktigt på historian, utan är starstruck av att det är Sveriges kändaste skådis det handlar om. Jenny vill att han ska reagera mer och de har en konflikt där han säger att han inte kan göra nåt åt det hela. När Jenny sen berättar historien för sin japanske manliga granne får hon dock en annan reaktion: “Om nån tafsat på min dotter, jag slå honom helt trasig”. Han visar henne ner i ett hemligt utrymme i källaren där han har ett basebollträ med japanska tecken på. “Min farfar var en stor människa, han dödade sex stycken med det här”, berättar han för Jenny. Där instrueras hon i hur hon ska gå tillväga för att använda basebollträet med störst effektivitet. Dagen  efter klärt Jenny upp sig som Uma Thurman i Kill Bill och ger sig av till Tony Bergs hus. Väl där hotar hon med våld, använder lite våld och berättar för hustrun och dottern om vad han gjort. Dottern berättar att han även porrsurfar på hennes dator. Tony Berg förnekar att han tafsat. Mamman vill vara den som slår honom med basebollträet. Dottern vill se på, inte gå upp på rummet som mamman säger åt henne.

Jag vet inte vad jag ska tycka om filmen. Det är lätt att känna igen sig i rollen som maktlös anhörig när någon vän, väninna eller familjemedlem råkat illa ut. Därför känner jag stark sympati för Jenny när hon ger sig iväg till Tony Bergs hus. Att få göra något åt den maktlösheten, att inte förvägra sig själv handling fast lagen ber en låta saken bero och rättsväsendet idissla det hela. På samma sätt känner jag när Clint Eastwod drar pistol i Gran Torino och avbryter sextrakasserierna av den unga tjejen. Eller när Michael Douglas slår tillbaka gangstrarna som vill råna honom i Falling Down. Eller när Robert De Niro skjuter ihjäl en hallick i Taxi Driver för att rädda den unga prostituerade tjejen. Eller i Death Wish när den fredliga arkitektens, spelad av Charles Bronson, dotter och fru blivit våldtagna och misshandlade och han blir en vigilante som hämnas på de kriminella. Exemplen är många. Mest lik kanske filmen är Monster eftersom alla kvinnor som figurerar är offer eller hämnare och männen även här alternerar mellan förövare, impotenta eller likgiltiga.

“Jenny ger igen” är inte riktigt lika träffsäker. Frun till Tony Berg örfilar honom för att han varit otrogen, är det  bara en härlig grottmänniskohämnd eller signalerar det att det är okej att använda våld för att straffa sexuell otrohet? När hon tar över basebollträet från Jenny verkar det snarare vara för att hon har blivit bedragen än för att hämnas överträdelsen som han utsatt Jennys dotter för. Och vad är sensmoralen här? Att ett gubbslem förverkat sitt människovärde? Lätt att känna när man själv eller närstående drabbas, svårt att motivera allmänt. Och “Jenny ger igen” ger ingen djupare insikt på temat förutom att Jenny faktiskt ger igen.

Samtidigt antar jag detta inte är den huvudsakliga poängen. Snarare handlar filmen om att vända kvinnlig vanmakt inför manliga överträdelser till utåtriktat ursinne. Att frammana över-mina-döda-kropp-attityden. Männen som figurerar är av tre typer: den maktfullkomliga och gubbslemmige Tony Berg, den impotenta och icke-maskuline pappan/maken som inte vill eller kan göra något åt det hela, och till sist den icke-europeiska mannen som bevarat sin maskulina våldsamhet men till skillnad mot Tony Berg använder den till att försvara de svaga. (Egentligen en klassisk Clint Eastwood-karaktär). Scenen nere under huset kan tolkas som ett symboliskt besök in i det nedtryckta rummet inom kvinnan där våld och hämnd är en distinkt möjlighet. Där indoktrineringen av kvinnor till fysisk maktlöshet kastas av och de lär sig ta på sig hårdhandskarna och ge igen. När vådlet lärs ut av en japan får man inte heller samma konnotation av att våldet är patriarkalt som ifall det var Kjell Bergqvist eller Mikael Persbrandt med ett par öl innanför skjortan som tog ned Jenny djupt ner i källaren. Istället är det livsbejakande österländsk visdom det rör sig om när jenny svingar loss.

Ändå undrar jag varför regissören och manusförfattaren valde att göra fadern i familjen så osympatisk? Var det för att släppa fram kvinnan som huvudaktör i ett annars ytterst traditionellt tema: hämnden för kvinnans heder? Är det ett mindre patriarkalt mönster för att det är mamman som står för det hämnande våldet?

Att en del män tar sig rätten att tafsa på kvinnor är hemskt. Och man bör punktmarkera. På plats. Direkt. Både den som blir utsatt och de som befinner sig i närheten. Det budskapet tycker jag ändå man får av filmen. “Jenny ger igen“ lämnar mycket öppet för tolkning och frågor. Bara därför är det en bra kortfilm på temat.

Filmen_ http://svtplay.se/t/110997/svensk_novellfilm

Lite mer info: http://www.sfi.se/sv/svensk-film/Filmdatabasen/?type=MOVIE&itemid=66575

Cirka 37 procent av kvinnliga Israel Defense Forces soldater som rapporterar de sexuellt attackerade eller trakasseras vägrar att fullfölja klagomålet enligt en IDF rapport. Rapporten levererades tisdag till Knesset kommittén för kvinnors status genom Kol. Leora Rubinstein, vice rådgivare om kvinnors frågor till IDF stabschef. Rubinstein berättade MKS att under 2008 cirka 363 sexuella trakasserier klagomål har lämnats in, främst genom att kvinnliga soldater gör sin värnplikt. Tisdagens diskussion i utskottet följt en proposition föreslagit MK Lia Shemtov (Yisrael Beiteinu) efter en undersökning i IDF som visade att en av sju kvinnliga soldater rapporterades sexuella trakasserier, antingen verbalt eller fysiskt. I motsats till andra undersökningar, Rubinstein rapporterades en minskning med 6 procent av antalet kvinnliga soldater klagar av sexuella trakasserier. Kommitténs ordförande Tzipi Hotovely (Likud) sade Tisdag: “Klyftan mellan kvinnliga soldater som anges i enkäten att de var sexuellt trakasserad och antalet rapporter officiellt in i armén visar att många soldater föredrar att inte klaga. Även bland dem som inte klaga, 37 procent valde att inte driva några ytterligare åtgärder alls. Hotovely sa också: “Processen tar cirka ett år, medan en kvinnlig soldat hela tjänsten är två år, orsakar de klagande att tänka två gånger om att driva frågan”, och att processen bör rationaliseras. Den verkställande direktören för chef för Association of Rape Crisis Center i Israel, Michal Kolofonium, berättade för lagstiftarna att de uppgifter som visar en av sju kvinnliga soldater har varit utsatt för sexuella trakasserier är förenlig med föreningens uppgifter. I 43 procent av fallen, de som anklagas för trakasserier var manliga soldater också obligatorisk tjänst. I 5 procent av sexuella trakasserier fall offret var män. Ref: Haaretz

Upptäckte just ett litet misstag med Vilken Dressman-bloggen. Affären Dressmann, vars modeller hela bloggen kretsar kring, stavas med två N. Men det kanske bara är bra att jag stavat fel, ifall själva affären Dressmann skulle ha något problem med bloggen. Förresten, det kan väl inte betraktas som sexuella trakasserier att göra en blogg som handlar om att vi vill ligga med folk?

Gjorde en ny header till Vilken Dressman-bloggen idag också. Påminner det om något? Jag trodde det när jag gjorde den. Är inte så säker längre.

För ett par dagar sedan tog jag upp händelsen med den universitetsanställde som anklagats för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Orsaken till anklagelserna var att han inte visat tillbörlig uppmärksamhet under en föreläsning om sexuella trakasserier. Den alltid vassa Sanna Rayman tar upp samma händelse i en artikel i dagens Svenska Dagbladet, men väljer att se den ur en annan vinkel.

De flesta som kommenterat historien (inklusive undertecknad) har sett den som ännu ett uttryck för extremfeminism och genustokerier. Sanna Rayman gör en annan tolkning. Hon ser den anklagade mannens beteende som en rimlig reaktion på att han tvingas genomlida meningslösa kurser som inte har ett dugg med hans egentliga arbete att göra.

Den alldeles lysande slutklämmen på Raymans artikel fick mej att skratta högt:

Nu tänker jag våga mig på att föra en grupptalan. Gruppen jag menar är alla vi som inte vill jämföras med bojar. Vi som vill slippa att utbildas om härskartekniker. Vi som avskyr att gruppcoachas om värdegrunder. Vi som ogillar att medvetandegöras om genusstrukturer i kontorslandskapen. Vi som hatar att teambuildas av fan och hans queera moster. Kort sagt, jag talar nu för alla de som gillar att…eh…jobba på jobbet. Det enda vi ber om är att ni i den andra gruppen ska lämna oss i fred. Låt oss bara jobba. Snälla?

You go girl!

Jag skulle ju ta en genuspaus i skrivandet, men eftersom ett det idag kom till min kännedom om ett fall som är värt att uppmärksammas som ett skräckexempel på genusväldet så får jag alltså härmed bryta genuspausen.

Kriminell handling vid obligatoriskt genusseminarium

Vid ett svenskt universitet har rektor beslutat att officiellt rikta kritik mot en universitetsanställds beteende via ett beslut från juridiska avdelningen avseende “kränkande särbehandling på grund av kön”. Av hänsyn till de inblandade parterna väljer jag att inte lägga upp beslutet. Det ska dock ses som ett varnande exempel på vad som kan hända om man som åhörare vid ett jämställdhetsseminarium bläddrar i sina papper, sms:ar eller på något annat sätt osynliggör (en av de fem kända härskarteknikerna) den inbjudna experten, som givetvis är expert på just härskartekniker och därför genast känner igen dem. Ett jämställdhetsseminarium vid ett svenskt universitet ledde till att den kvinnliga jämställdhetsexperten lyckades påvisa att en åhörare under och efter seminariet utövat inte mindre än tre härskartekniker mot henne – vilket ledde till skriftlig kritik från universitets rektor!!! Ska man skratta, gråta eller emigrera?

Jag har läst igenom beslutet och återger här händelseförloppet så som det beskrivs. En jämställdhetsexpert, låt oss kalla henne X, verksam vid universitetsledningens kansli har varit inbjuden till en av universitetets institutioner för att hålla seminarier om jämställdhetsfrågor, härskartekniker och sexuella trakasserier för personalen. Under ett seminarium om sexuella trakasserier ska en manlig åhörare, som vi kan kalla Y, varit ouppmärksam (osynliggörande) och det framkom senare att någon hört honom kommentera jämställdhetsexpertens klädsel i korridoren (förlöjligande och objektifiering). X gjorde då en skrivelse till universitet, dock ingen formell anmälan, men universitetet valde trots det att dra  igång en utredning i ärendet eftersom det enligt jämställdhetslagen (1991:433) 22 a§ gäller att en arbetsgivare som får kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för trakasserier på grund av kön är skyldig att utreda omständigheterna och om det behövs vidta åtgärder.

De fem härskar-teknikerna i var mans hjärna

Efter att Y blivit informerad om denna utredning och uppmanad av en kollega, Z, ringer han upp X för att förklara varför han diskuterat X:s klädsel med sina kollegor, genom vilket han gör sig skyldig till utövandet av ytterligare en härskarteknik, den tredje i raden, eftersom X anser samtalet vara (citat från beslutet) “ytterligare ett exempel av härskartekniken nämligen påförande av skuld och skam, vilket innebär att den som blivit utsatt för kränkande särbehandling ska förstå att vederbörande förtjänat denna behandling.”

I beslutet framgår att Y i sitt yttrande behövt försvara att han då och då tittat i sina egna papper under seminariet: “Y medger att han under seminariets första del har bläddrat i ett manuskript eftersom han hade en deadline att lämna ett utlåtande om manuset. Vidare uppger Y att han vid varje ny OH-bild som X visade lade ner manuset och analyserade bilden. Under senare delen av seminariet hade, enligt hans yttrande, Y inte manuset framme. Y anser att han inte har försökt att osynliggöra, utan anser att det inträffade är ett dåligt exempel på osynliggörande.” Vidare beklagar Y i sitt yttrande att hans agerande mot X skapat henne obehag och att han inte har haft något uppsåt att trakassera henne, samt ber om ursäkt för att ha diskuterat X:s klädsel. I beslutet konstateras dock att “Det är visat att Y har utsatt X för kränkning på grund av kön.” Därmed kan rektor rikta officiell kritik mot den anställde åhöraren.

En missad OH-bild från en genusvetare kan påverka hela din karriär

Här ska en person alltså tvingas krypa inför den allsmäktiga jämställdhetsmaffian, inklusive rektor och universitetets juridiska avdelning, och försäkra att han noga tittat på varenda OH-bild som jämställdhetsexperten lagt upp – annars gör han sig skyldig till utövandet av härskartekniken “osynliggörande”! Ett oberoende vittne, kollegan Z, som också deltog under seminariet, “bekräftar att Y inledningsvis läste ett manus men betonar även att Y deltog i diskussionen vid flera tillfällen.” Med andra ord, ibland kan man ha tur att någon går i god för en, men akta er alltså för angivare i er närmsta krets som kanske i själva verket går genusmaffians ärenden. Vilken nivå befinner vi oss på, år 2009, har halva befolkningen fått psykiska problem medan jag varit upptagen med mitt doktorerande, eller är det jag själv som hamnat i en psykos och hallucinerar? Vad pågår egentligen i det här landet!?

Uppdatering: se här.

“NU FÅR KULTUREN DET DEN FÖRTJÄNAR” – inte särskilt neutral rubrik, va.

Och nån som heter “Sanna Rayman” som jobbar på Svenska Dagbladets Ledarredaktion, börjar skälla på sin blogg: “Men det var väl då själva den. Nu får det tamejbakifrån vara nog!”

Nu har vi poliser som till dagligdags säger “Apejävlar” och “Nigger“, nazister under polisbeskydd på gatorna, svårt cancersjuka som ska jobba heltid, ministrar som säger ‘skitår’, cp-skadade som blir misshandlade på öppen gata, och nu så ska alltså även kulturen “få vad den förtjänar“.

Det civiliserade beteendet har en tunn fernissa i det här landet.

Nu är det snart det nakna våldet som styr. Inom kort anställs även 6 000 “kontraktsanställda” legosoldater som kan hjälpa till att hålla ordning på gatorna så att man kan bekämpa de “inre hoten” som EU skissar på kan behövas försvar mot.

Tänker du protestera, eller låter du det ske?

En kulturkänga åt vänster…säger Sanna Rayman.

En stövel rakt i ansiktet, skulle jag vilja säga.

Knuff, JJ.N “Rättssamhället” Cappuccinosocialisten: “Dumskallarnas sammansvärjning“

Jag hade en underlig version av mitt nuvarande jobb blandat med ett jag hade som liten, naiv kalv i en lokal som jag aldrig sett förut. Under mig hade jag en flock med unga tjejer som såg upp till mig och ville lära sig allt. Chefen i min dröm var min gamla chef, en man som oftast var tyst och lugn men när han fick sig ett ryck kunde buffla över de flesta. Av någon underlig anledning hade han bestämt sig för att han skulle ha mig, en önskan som aldrig fanns i verkliga livet, varken från honom eller mig. Han kommenterade mina kläder, min kropp och bad mig svassa runt i kort kjol, högklackat och djupa urringningar. Varför jag gjorde det är svårt att veta, då det inte ens är något jag skulle ha gått med på som osäker tonåring. Men i drömmen uppskattade jag hans uppskattning – i början. Jobbet gick sin gilla gång, jag jonglerade min flock med tjejer, deras uppgifter, och deras önskemål angående hur arbetsplatsen och jobbet skulle vara ultimat för dem, samtidigt som min chef ville ha mig hos honom oresonligt mycket. Ibland fick jag bara stå och hålla en spik medan han fixade något som behövde fixas i lokalen. Hans fru kom dessutom dit ibland och skickade mig giftiga blickar, något hon emellanåt faktiskt gjorde på riktigt. Snart blev chefens uppskattning mer creepy än rar (om den nu någonsin var det). Jag fick ordna personalfester för tjejerna, men bara om de hölls i lokalen och han var med. Under festerna trängde han in mig i köket, drog i mina kläder och stötte rejält på mig. Hela tiden med rovdjursblickar. Snart drogs beteendet ut även i vardagen och jag kände mig aldrig säker. Även om det var en väldigt sexfylld dröm var den aldrig sexig och drömjag kände mig mer och mer otrygg. En dag smög han iväg för att ordna något, och jag bestämde mig för att följa efter. Att han dolde något var uppenbart – han är den tysta typen – och jag skulle ta reda på vad. Han var någon form av agent, men en aggressiv agent som ibland hade svårt att hålla sig på rätt sida av lagen. Han snackade med sin chef om mig, om hur han ville krossa mig, sluka mig, och hade svårt att hålla sin cover. Givetvis, agenter som de är, insåg de snart att jag tjuvlyssnade och jag flydde.

Jag träffade min bästis och vi tog en fika och jag behövde prata av mig. Men jag ville inte säga för mycket, eftersom agenter är farligt folk, så jag berättade om det som om det vore en dröm. Jag sade att jag drömde att det var som Arkiv X, där jag var Mulder, hjälten alla tvivlar på men publiken hejar på, chefens fru var Scully, som alltid skulle slå hål på mina teorier och min chef var Skinner – den onde. Nu är det år och dagar sedan jag såg Arkiv X, men jag har inte för mig att Skinner var ond, eller? Nå väl, i drömmen valde jag att beskriva honom som en riktig bad guy. Alldeles för sent ser jag att min chef och hans familj sitter några bord bort och jag måste fly – fly från chefens giriga händer och vilja att försvara sin hemlighet, men även från hans frus svartsjuka.

Jag springer nedför en lång backe tills jag tillslut stöter på Sean Connery, av alla människor, som bär på ett blondlockigt, änglavackert barn på kanske 1-2 år. Jag tar barnet och kelar med det, hon är kramgo och mysig, och sedan säger jag till Sean himself:
“Jag tycker att du är oansvarig som skaffar barn så sent i livet. Snart kommer du att dö och hon kommer att växa upp utan att ens ha ett minne av sin far. Du kommer se hennes femårsdag, max…”
Mer hann jag inte säga innan Connery, med brinnande blick, sliter barnet ur min famn och stormar därifrån. Jag flyr vidare, men bestämmer mig för att göra ett pitstop på ett hotell så att jag kan kissa. På vägen mot toaletterna blir jag stoppad av två gangbangers med tunga smycken och sneda kepsar. Den ena trycker upp sig mot mig och säger något urcharmigt i stil med “Kom igen mama, du vet att du vill ha mig.” och jag knuffar undan honom och springer därifrån. Men innan jag kommer för långt bort vänder jag mig om och tittar på de två männen som står förvånade över att jag inte slängde mig i deras armar och låg med dem där och då.
“Bara så att ni vet, tjejer uppskattar inte när man gör så där. Vi blir inte kåta av att bli antastade.”
“Vaaaaaa?! Det blir ni visst”, protesterade dem.
“Jag svär. Det blir vi inte”, sade jag och dessa coola gangbangers gick därifrån med svansen mellan benen och lovade bättring.
Jag slank in på damernas, vilket var ett riktigt vidrigt rum, och försökte leta upp en toalett som inte hade avföring på väggarna, kiss på golvet eller tomma toarullar. När jag äntligen hittade en, vaknade jag och kände att jag behövde gå på toa*.

* Det är ett vanligt avslut på en dröm för mig. Saker gör det omöjligt för mig att gå på muggen tills det till slut får mig att vakna och jag kan kissa på toa istället för i sängen, som jag har hört att många råkar ut för när de drömmer om att gå på toaletten.

Svenska Folkpartiet bjöd på veckans politiska skandal när det kom fram att jämställdhetsminister Stefan Wallins (Sfp) statssekreterare Stefan Johansson (Sfp) hade tafsat på kvinnor på en tillställning anordnad av Svenska ambassaden. Folket krävde Johanssons politiska huvud på ett fat, vilket man fick utan desto mera tjat.

Idag kom jag att tänka på Sfp:s porrutspel från i somras, från partidagen. Det att man ska jobba för att porr ska rättvisemärkas, ungefär som rättvisemärkt kaffe. Jag funderade på om de här två sakerna kan hänga ihop på något sätt.

Är Sfp ett porrfixerat parti? Eller var det bara ett sammanträffande? Tjaaaa, inte vet jag… Men det får ju en att fundera.

“Trakasserierna mot tjejerna på Törnströmska gymnasiet i Karlskrona blev så allvarliga att väktare kallades in.

Törnströmska gymnasiet i Karlskrona plågas av ett gäng killar som trakasserar i synnerhet kvinnliga elever. På torsdagen slog polisen upp ett tillfälligt kontor i skolan och tog emot ett tiotal anmälningar från elever.

Trakasserierna – ofredande, sexuellt ofredande och hot – har lett till att skolan anlitat väktare för att patrullera de områden där ungdomsgänget främst håller till. Det är en uppgift som nu polisen tagit över, skriver Blekinge Läns Tidning.”

Aftonbladet

Och skolans lösning på de sexuella trakasserierna (utförda av invandrarkillar och mot svenska tjejer)? Jo, den är följande:

Samtal ska få slut på trakasserierna

…det kommer sannerligen att bli spännande att se när den “berikade” generationen ska rösta 2010.

/Fröken Sverige

Laila

Idag , den 19 oktober samlas alla egyptiska bloggare under ett tema, att synliggöra kvinnors rättigheter, de gör det under det samlade namnet, Kolena Laila(Vi är alla Laila).

Titteln syftar på romanfiguren Laila i Latifa al Zayyats verk al Bab al Maftouh (Den öppna dörren) från 1960, som kom att filmatiseras 1962 med filmikonen framför alla andra Faten Hamama. Den blev inte någon omredelbar succe, antagligen på grund av att den tecknar ett porträtt av en kvinna som är en frihetskämpe mot den brittiska ockupationsmakten, och som strider på lika villkor med männen i hennes omgivning. I verkligheten så var Latifa al Zayyat en studentledare på vänsterkanten, och boken är delvis självbiografisk.

Sexuella trakasserier

Filmen har med åren blivit en klassiker och den fiktiva figuren Laila har fått agera rollmodel för en kampanj för kvinnors rättigheter, sedan 2006 så har bloggarna samlats kring att beskriva och diskutera kvinnans ställning i det egyptiska samhället under en dag/år , så också idag, därför så var det fantastiskt att få höra Cecilia Uddens reportage , som naturligtvis var nedslående innehållsmässigt, men också visar på positiva förändringar, om inte så mycket i folks attityder till sexuellt ofredande som reportaget handlade om, så ändå vad gäller lagstiftning, möjligheter att driva en legal process(det första fallet ska upp i domstol på tisdag) och det civila samhällets roll vad gäller att bevaka och föra frågan framåt. Bloggarna gör också en stor insats , och det var de som tog fram bildbevis i form av telefon och digitalkamerabilder och videoklipp och lade ut dem på nätet, i samband med Eid al Fitr-helgen 2006(festen efter Ramadans slut) då stora pojkgäng utsatte många kvinnor för sexuella trakasserier mitt på öppen gata i centrala Kairo. Till en början så fick de bloggare som lade ut bilderna och berättade textledes vad de hade sett en otroligt stor respons av tjejer och kvinnor som hade blivit utsatta för denna specifika händelse, men även andra, som berättade sina historier. Många kvinnor valde också att berätta sina historier på sina egna bloggar, nätet sjudade av aktivitet, i traditionell massmedia så rådde kompakt tystnad – Tills en bloggare var med i ett av det mest populära samhällsprogrammen på det privatägda dream , ämnet för dagen var något helt annat , men bloggaren frågade den populära programledaren och journalisten Mona al Shazly varför hon inte tog upp ämmnet om de sexuella trakaserierna på Eid al Fitr, hon tyckte att det verkade intressant och gjorde research, och nästa kväll så var ämnet det tabubelagda, men nu helt synliggjorda. Nu tog resten av satelitkanalerna , och den fria och den oppositionella pressen upp det och till slut så kom bekräftelsen på att myndigheterna hade sett detta. Midnattsföreställningarna på biograferna ställdes in, det hela hade inträffat vid en av de stora biograferna, och detta var den enda bekräftelse från myndigheterna på att något hade inträffat.

För tre veckor sedan, också vid Eid al Fitr, så inträffade det igen, denna gång i Mohandessin, övere medelklasss-stadsdel.

Jag kommer att lägga ut länkar och annat i morgon, men för nu så vill jag bara rekomendera cecilia Uddens reportage från dagens(gårdagens) Godmorgon, världen!(2a timmen).

När skolminister Björklund ska göra om skolan för att få bort det han kallar flumskola, då är det eleverna som får ta smällen. Då ska det vankas mer och hårdare disciplin och betyg, både tidigare och oftare. Men betyg åt andra hållet, för att få nån slags ordning och reda också där, nej se det vill inte Björklund.

Och sorgligt nog får Björklund medhåll från fackligt håll. Det finns kursutvärderingar, elever ska inte sätta kryss, inte göra personlighetstest av lärare, det ska rektor göra. Det är bättre att rektorer får mer tid att leda organisationen, om dom kan vara mer ute i skolan kan dom både hitta goda exempel och se bristerna.

Som om elevers betyg av lärare inte skulle vara både väsentligt och nödvändigt. Som om det inte skulle finnas fråge- och utvärderingsinstrument som kan sålla dumma betyg från rätta betyg. Som om elever bara ska lyssna och stå ut, men inte bli lyssnade till och kunna förändra.

För det är ju inget nytt att det finns lärare av minst två sorter. Bra lärare, och många kan vara riktigt riktigt bra; uppmuntar till diskussion och argumentering, gör inte skillnad, tar in omvärlden, kan sitt ämne, höjer ribban, uppmärksammar när någon kommer efter. Till skillnad från lärare som lagt pedagogiken på hyllan för länge sen, som vill ha fjäsk och inte bli emotsagd och i förlängningen förnedrar tjejerna och kränker killarna genom att ge dom första fel sorts uppmärksamhet.

Båda sorter i en och samma skola. En skola som ska vara demokratisk, rättvis, jämställd och jämlik, som inte bara ska göra skolplaner och skriva handlingsprogram för lika behandling, ingen mobbning och stopp för sexuella trakasserier utan också arkivera varje elevs måluppfyllelse och uppträdande.

Skolan pratar om att öppna sig för omvärlden men har alltid varit rädd för att ge elever utrymme och demokratiska verktyg. Fast det finns skolor som vågat. Och i Malmö vill man ta ett bra steg på rätt väg och låta elever i tio skolor sätta betyg redan i vår, och till nästa termin ska det gälla för alla skolor.

Björklund tjatar om flumskola, ouppfostrade ungar och tolkar statistik på ett mycket eget sätt, men låt honom göra det. Det enda som är sant är att skolan kan bli bättre. Varken hans eller någon annans rädsla för insyn och syngliggörande ska ensamt avgöra hur skolan ser ut eller ska se ut.

Såvida inte elevdemokrati inte betyder något förstås. Eller bara ska finnas i vissa skolor, som vågar, dom som sätter barnet i främsta rummet.

“Unga tjejer på Törnströmska gymnasiet utsätts dagligen för sextrakasserier och glåpord.
Skolan har inte lyckats stoppa kränkningarna. Nu har väktare anlitats för att skydda eleverna.“

“En kvinnlig elev som vill vara anonym berättar för BLT hur hon sedan i våras har trakasserats av ett gäng på 15 till 20 personer.
– Majoriteten av dem går här på skolan, säger hon.
Enligt henne har problemet blivit värre och värre under höstterminen och hon och många av hennes tjejkompisar känner ett obehag inför att gå till skolan.
Hon berättar också hur gängmedlemmarna har inriktat sina trakasserier mot tjejer med blont hår.
– De stoppar oss i korridorerna och säger snuskiga och äckliga saker. De tar på oss och nyper oss i rumpan.”

BLT – Gymnasietjejer utsätts för sextrakasserier

“Det gänget som hänger nere i entrén varje morgon, varje rast, ja varje gång de får chans till det, tycks vara väldigt omedvetna om vad de ställer till med.
Tjejerna som passerar får oftast, ja nästan alltid, sliskiga, äckliga blickar på sig. De viskar saker och tittar sexuellt förnedrande på oss, ibland slänger de ur sig ett och ett annat snuskigt och vidrigt ord, ibland långa meningar. Varför? Hoppas de på att en av tjejerna ska nappa på ”tjena blondie”?
Eller tror de att vi uppskattar när de tafsar oss på rumpan? Eller när de kallar oss ”svenska hora”?
Ur Kontrast-skoltidning.se den 14 oktober 2008″

BLT – Så skriver en av de drabbade

Se även kommentarerna till de båda artiklarna.
Tack för tipset, Surtant och Anonym!

/MX

Jag var ute och slarvade i går, men såg precis det inspelade första avsnittet av “Stjärnor på is“. (Pinsamt nog gillar jag konståkning… Inget att skryta med kanske, men nu är jag ute ur garderoben!) Jag tyckte att programmet var ganska segt, men ändå rätt OK. Jag reagerade däremot på Gynning och Bergs ogenerade sexism under hela programmet, och tydligen är jag inte ensam.

Men vad är det för konstig hets på de manliga kändisarna? Det skriks efter Rafael Edholm, han har en snygg bringa, Gynning vill ha hans nummer, han har snygga ben. Lars Frölander leker med hajdräkten och visar upp sin ryggtavla, “till allas förtjusning”. Och. Så. Vidare. Ursäkta, men tänk om det hade varit Peter Jihde som stått där och skrockande anmärkt på Marie Serneholts snygga ben? Knappast okej va? (AB)

Tidigare skrev jag ett inlägg om “sexuella trakasserier i Talang 2008“, och vid en första anblick förstår jag att du tycker att det är fånigt. “Det är ju bara roligt!”, “Herregud, det är ju underhållning!” Men tänk ett steg till. Det handlar inte i första hand om männen som är med i TV, de är nog delvis med på noterna. Det handlar om de killar som sitter hemma och tittar på TV. Kvinnor brukar ofta vara väldigt medvetna om att t ex bilder på trådsmala modeller inte är bra pga att det kan driva unga tjejer till anorexia, men när det gäller sitt eget beteende verkar de blinda. Det är precis lika stor risk att unga killar mår dåligt av den här attityden i programmen och drivs till att knapra anabola steroider.

Länkar till andra bloggar om: stjärnor på is, sexism, sexuella trakasserier, genus, jämställdhet, tv, tv 4, Carina Berg, Carolina Gynning,

Jag har ljuvliga härliga kollegor. Ser ju dem så sällan, så när man väl ses är det kanon. Underbart att få som första kommentar när man kommer att: “ÅH, vad snygg och smal du är” Mera sånt. Goa härliga kramar också. Man åker väl dit en vacker dag för sexuella trakasserier, men herregud, det är ju oartigt att stöta bort så goa män när de vill kramas!! Två dagars konfererande är nu över. Har varit mycket jobb och allvar, men otroligt mycket skratt och rent fnissande också. Härligt!!