One of the things that Better Dead Than Zed does much better than the original All Things Zombie is to give me an emotional connection to the Star and his group of companions; partly because it starts on Day One of the outbreak, not two years afterwards, and partly because you are encouraged to play Day One as if it were actually happening to you.

As background for the 28 Months Later campaign, I wanted to understand better what would still be available to survivors over time once civilisation had collapsed. (Wargaming is very educational, and takes you off in all sorts of strange research directions.)

I originally planned to work this out myself, but then thought: It’s so obvious a topic that someone else must already have done it. And indeed they have; you can find timelines in increasing levels of detail here, here, and here. Since civilisation in ATZ collapses over roughly a one month period, you may want to adjust the timelines for the first year or so to reflect that.

One of the things that struck me as implausible when reading Earth Abides was that decades after the collapse of civilisation, the protagonists were still eating food out of cans they scavenged from old warehouses. “That can’t be right,” I thought. Yesterday and today, though, I did some research – this was driven by my starting to play All Things Zombie again, finally catching a repeat of Life After People on TV, and wondering how long our preserved food would last before completely non-survivalist types such as myself would have to learn farming.

It turns out that Earth Abides is correct, much to my surprise. The US Army is cited on a number of websites as studying this sort of thing, and determining that canned food is still good after 46 years in some cases – the record seems to be tinned veal from 1824, still edible when opened in 1938. The limiting factor seems to be that it starts to taste funny, and the testers begin to comment that they wouldn’t eat it even in an emergency, despite the fact that medical analysis shows it still to be nutritious (although vitamins A and C are lost after a few years).

Dried goods last nearly as long; things like rice, pasta, and flour are good for 25-30 years if stored properly, and salt, sugar and honey seem to last literally forever. (Or in my cupboards, until the ants find a way in.)

With the exception of some anti-malaria drugs, which fail stability tests after a few years, drugs seem to last a long time too.

Admittedly, these sites are secondary sources; the original reports are supposedly buried somewhere in the US DoD and DFA websites – I can’t find them, but since this is idle curiousity rather than life or death, I’ve given up after a few hours’ cursory search.

So now, apart from the obvious manufacturing need to have a steady throughput of products rather than one bulk order every decade, I wonder why we have such short shelf lives on most products?

FX, one of our satellite TV channels, is rerunning Babylon 5 in its entirety at one episode per weekday; and Nick has become quite taken with it, watching it religiously. Most of us are joining in with him; I’d quite forgotten how good it was.

I expect that watching one episode per day will give us better insight into the 5 year story arc, which will now be compressed into about four months or so.

A novel by Toby Frost. I have just finished this – after about three months, which shows how much time I’m allocating to reading these days. It’s the mongrel offspring of space opera, Victorian adventure stories, and The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy. Captain Smith and his crew – a psychopathic alien headhunter and a fugitive android sex toy – are sent on a mission to pick up a hippy herbalist and return her to the Empire, during the course of which they must contend with the Ant Men of the evil Ghast Empire and their born-again religious dupes, amongst other things.

Here is a short extract, wherein Captain Smith briefs his friend Suruk on the mission:

“…We’re actually going to collect someone from a space station inhabited by pacifists.”

“Fierce warrior pacifists?”

“No.”

“Edible pacifists?”

“I would advise against it.”

“Will we then deliver this coward into the sun?”

“No.”

“Is anything good going to happen on this holiday?”

“Not by your standards, I’m afraid…”

I was gently amused throughout, and moved to outright laughter at points. This is the first in a series, and is followed by God-Emperor of Didcot and Wrath of the Lemming Men.

The whole family have been huge Stargate fans since the beginning. Sadly, the latest incarnation may break that track record.

Stargate Universe takes the tropes of Stargate and inverts them. Instead of an elite group of Earth’s finest working together to overcome obstacles in daring tales of adventure and romance, as in the earlier series, we now have a bunch of losers who are deeply suspicious of each other, struggling to survive in a gritty, downbeat milieu.

At the end of episode 5 or so, I have a distinct feeling of “OK, so much for the dark foreboding and character backgrounds. Can we have an actual story now? A bit less about Colonel Young’s imploding marriage perhaps?”

It was a bold move to take the setting in a new direction. I was intrigued by the idea of a random group of strangers cast adrift on a broken-down Ancient ship. Frankly, however, it is not working. In the same way that Doctor Who tried to generate a dark, gritty spinoff series with steamy sex scenes (Torchwood) – and managed to produce something largely uninteresting. At least to us.

It’s not the Stargate we knew, loved, and largely watched together. I hope that it will find its way back to something more like the original feel soon. Otherwise it is likely to doom the franchise in the way that Enterprise doomed the Star Trek one.

You know the idea: You’re suddenly transported back in time and use your superior 21st century knowledge to bring social and/or technological advances to society.  (We will conveniently gloss over avoiding slavery or death, and learning the local languages.)

Just for fun, The Universe As website has a technology quiz to work out how much good you could do if this happened. I got 10 right, which they say makes me a “technologically useful human” who might be able to rebuild 20th century levels of technology; what about you?

I gave up webcomics again last week. Well, except for Girl Genius and Schlock Mercenary, obviously. The plan was to use the time for something more constructive, like, umm, painting toy soldiers. Or watching Primeval.

Then, by accident, I discovered Gunnerkrigg Court. I couldn’t stop reading it, at least not until I got to the latest strip. Imagine if Neil Gaiman were writing the Harry Potter stories, and you’re about there. Highly recommended.

When non-gamers look at the gaming table, they just see scruffy bearded types rolling dice. In our heads, it looks more like this…

One of Andrew Boulton’s Traveller mini-movies. There are more on YouTube.

This is a novel by David Weber and Linda Evans, which I’m unsure whether to flag as SF or fantasy, despite the little rocket ship on the spine by which my local library announces its classification.

It’s a long book, and very clearly the first in a series, for which it sets up the main characters and ongoing conflicts, while hinting at other subplots yet to come (what are those whales cross about?)

We have two dimension-hopping civilisations, which use “portals” to cross from one parallel universe to another. Neither has space travel, so all universes are limited to slightly different versions of the same planet. Neither is related to contemporary Earth; I found this confusing for the first few chapters, as I had to assimilate two sets of unfamiliar names, ranks, organisations, nations, and so forth, rather than the usual one.

One of these civilisations is based on magic, and as a consequence has no mechanical technology more advanced than a crossbow; but it is able to use spells to do what we would call genetic engineering, as well as levitation, fireballs and the usual trimmings. Their use of dragons for air superiority and as airborne ferries gives them an edge in transport and reconaissance.

The other civilisation has no magic, but does have psionics, and a roughly Victorian technology. They have telepaths, artillery and lever-action rifles, which gives them an edge in communication and allows them to project power (or at least artillery shells) through a portal without sending people; this the magicians cannot do.

The novel did a good job in making me care about the main characters, and in depicting the inexorable slide to war between these two civilisations after two exploration parties bump into each other, and open fire.  I’ll keep an eye open for the second and subsequent volumes, but do not feel compelled to rush out and buy them.

I’ve been quiet for a few days, because my bride is back from Sicily! Yay!

And since then, our evenings have been spent in front of that worthy addition to our busy modern lifestyle, the Sky+ box. Even after I culled a load of stuff, and a determined assault on the remainder over the bank holiday weekend, we still have about 40 hours left to watch. So what has filled our box? I’m glad you asked.

• Chuck: A fish-out-of-water sitcom, featuring a guy who works in a discount warehouse who has bizarrely learned the bulk of the secrets held by the CIA and NSA, which they have then lost. An average guy trying to keep up with the superspies. This is territory that has been covered before in things like Jake 2.0 and (to an extent) Reaper, but it works well. Like Father Ted, in that I sit down each week thinking it will be awful, but find myself enjoying it.
• Dollhouse: Which I have enthused about before. A grown-up version of Joe 90, but none the worse for that.
• Life: Which I like for its bizarre plots and strange protagonist (a millionaire Zen Buddhist detective).
• The Mentalist: Another detective show with a strange protagonist, a fake psychic turning his powers to fight crime. Entertaining, but takes liberties with things like NLP for the sake of the plot.
• My Own Worst Enemy: An interesting premise, but it struggles to hold my interest after half a dozen episodes – it would have been better as a movie. The premise is that there is a group of secret agents who have deliberately induced split personalities; their cover is unbreakable because it is a separate personality completely, which knows nothing about the agent – except for the protagonist, who due to a technical fault switches randomly between the two. There’s only so much you can do with that.
• NCIS: One of the better detective shows. Perhaps because it is limited in scope (NCIS investigates crimes involving US Navy and Marine personnel only), it develops bizarre crimes for the team to unravel, and has a range of fully developed and unusual (not to say weird) characters. Probably the best of the bunch for us.
• True Blood: Was there for awhile, but we lost interest halfway through the pilot and erased the lot. Twilight meets Californication. Not our cup of tea.
• Ugly Betty: Which my better half watches while I’m playing with my toy soldiers, of which more anon, no doubt.

Or, what I read on my hols, part 3…

My children bought me this as a present, and I read it over a couple of days at the seaside. It’s a fun read, although I wouldn’t class it as great literature. But what can I say about it? It’s Pride and Prejudice, with zombies and wuxia. The bit that amused me most was the mock revision notes at the back, as if it were a set book for English Literature. (“Can you imagine what this novel would be like without the zombies?”)

Or, what I read on my hols, part 2…

Earth Abides is a post-apocalyptic novel written in 1949 by George R Stewart, who amongst other things seems to have invented the template for the disaster movie.

We follow the protagonist (a graduate student of geography) from his return from a field trip to discover that humanity has essentially died out, to his meetings with other survivors, to his old age some decades later.

The book has aged surprisingly well, I suppose since once civilisation collapses there is nothing obviously out of date. Althought Stewart glosses over the initial apocalypse (and the protagonist never does find out what happened in any detail, other than a mysterious disease arising and nearly erasing humans from the globe), he does focus on the Secondary Kill – people who survive the disease, but are unable to cope with the new world, and implode under the stress. We then follow the protagonist as he lives alone for a while, eventually links up with a few others, and essentially becomes a tribal elder.

The novel speaks well to what technical and social concepts can survive this, and which can’t. It also discusses what would happen to domestic and wild animals, although I’m not entirely convinced that sheep would die out. I can see romantic love being a lost luxury; in a community of say 20 people, there are not going to be many choices of a partner near the right age and the opposite gender.

It’s a book which is likely to haunt me for some time, especially the hero’s steadily declining expectations of what level of technology his tribe can actually maintain.

Overall, Earth Abides reinforces what I’ve felt for a while on this topic: Once the electricity goes out, we’re back in the Stone Age, and precious few of us know how to live there any more.

(Or, what I read on my hols, part 1).

Finally I got around to reading the last three of these, and since it’s so long since I read the first two, I reread those as well.

The books are all travelogue fantasies, each taking the reader through a specific area of the world of Tekumel, created by MAR Barker and the setting for the Empire of the Petal Throne RPG. The first two were published by DAW, and seem to have benefited from better editing; the last three are published by Zottola. Roleplayers interested in the EPT RPG will find some (but not all) of the milieu’s questions answered; I also noted that coins and ancient technology are much more common in the novels than in the game backgrounds. Dates in parentheses are the year the novel occurs in the setting.

1. The Man of Gold (2360?). Chiefly of interest because the hero saves the world without ever knowing it, and feels like a failure as a result, despite his material rewards. That was genuinely novel for me.

2. Flamesong (2361). The only one of the novels in which the priest Harsan does not figure as a central character; the most memorable feature for me was the unusual nature of the magic weapon.

(Here Prince Dhichune’s grab for the throne and the resulting civil war occur, offstage. There should have been a book covering this, I feel, even if neither Harsan nor Trinesh – the two principal characters – were involved.)

3. Lords of Tsamra (2363). Very interesting to me as an EPT roleplayer, not so good as a novel; a tale of mediaeval fantasy biowarfare, explaining who the real Lords of Tsamra are, and their surprising connection to the ancient subway system.

(Here the Mu’ugalavyani invasion occurs, offstage again.)

4. Prince of Skulls (2372). Dragons and demons and priests, oh my! Prince Dhichune reappears, and in a surprise plot twist he and his old foe Harsan are compelled to work together.

5. Death of Kings (2373). This reads like the first half of a much longer novel. I found the ending disappointing, in particular that all the major romances except one are broken up, for no very obvious reason; and the plot doesn’t feel resolved. One of the main characters is Captain Harchar, the character run by Dave Arneson (RIP) in Professor Barker’s own EPT campaign.

The books, especially the last three, rely heavily on deus ex machina and on critical events occurring far away, to other, more powerful characters, which shape the world dramatically but which the novel’s protagonists only find out about in passing, weeks or months later. For me, this makes them dissatisfying as novels, although the world of Tekumel and its history remain fascinating as a complete break from the usual Dark Ages mediaeval milieux.

I would, however, read another one of the series if it appeared, because I still want to know how and why Tekumel dropped out of realspace into a pocket universe. Some hints are dropped, mostly in book 5, but I’d still like the correct answer at some point; I think I know who did it now, but not why.

Jag har faktiskt sett alla Harry Potter-filmer hittills och tycker att de är underhållande allåldersäventyr – men jag ska ärligt säga att jag börjar få lite svårt att hålla isär dem. De jag tyckt bäst om har varit Fången från Azkaban och Den flammande bägaren – eller var det Fenixorden? Hur som helst har jag gillat utvecklingen där den övergripande intrigen successivt fått mer utrymme och filmerna fått en lite sobrare ton.

Gick och såg nummer sex i ordningen, Harry Potter och halvblodsprinsen, igår. Och jag kan inte säga att den var dålig – i synnerhet visuellt har David Yates gjort en tilltalande film och mot slutet bjuder den faktiskt på några fina och täta scener.

Men milda makter vilken tid den tar på sig innan den kommer fram till väsentligheterna! Det är halvljumma tonårsrelationer och kuriösa bifigurer och mystiska skeenden och en hel del upprepningar och det händer egentligen väldigt lite. För undertecknad som inte läst böckerna är det stundtals svårt att komma ihåg vem som är vem och vad som skett tidigare.

Min personliga favorit i den här och alla de tidigare filmerna är Alan Rickman som professor Snape, med ett bett i repliken som ger mig rysningar av välbehag. Och vad den här som helhet medelmåttiga Harry Potter-filmen kanske lyckas bäst med är just att positionera Snape som en av huvudfigurerna i den slutliga uppgörelse som jag antar blir kärnan i de två avslutande filmerna i sagan. Jag är faktiskt mer nyfiken på hur det kommer att gå för honom än för Harry själv.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, harry potter, fantasy

När jag kom ut från biografen i lördags kväll tyckte jag att Terminator Salvation var en acceptabel actionfilm, ganska lagom att trycka i sig en bytta popcorn till: stora explosioner, elaka robotar. Ju mer jag tänkt på den, desto mer fastnar jag på saker som skaver. Det här är ju trots allt inte vilken actionmaräng som helst – det ska vara en Terminator-film. Det förpliktigar.

Det som framför allt legat och gnagt i bakhuvudet är en mycket, mycket liten detalj som gör mig oproportionerligt irriterad: mitt i filmen får vi se en Terminator som bär en bandana.

“WTF?!” som kidsen säger nu för tiden.

Vad kan det rimligtvis finnas för anledning för en dödsmördarrobot att dra på sig en bandana? Det fanns trots allt ett skäl till att Arnold klädde sig som biker i den första Terminator-filmen: han var en cyborg som skickats tillbaka i tiden som infiltratör och behövde smälta in bland vanliga människor. Fine. Men här har vi en sketen vakt-robot i Skynets högkvarter i en framtid där maskinerna kontrollerar hela jorden som fått för sig att pimpa till sig med en bandana. Det finns ingen logisk orsak till det. Slutsatsen måste följaktligen bli – jag vet inte – att Terminators har utvecklat en visserligen tvivelaktig men dock stilkänsla?

Det är en i det stora hela irrelevant detalj, men på något vis blir den symbolisk för vad som är problematiskt med filmen. Det känns som om filmmakarna inte riktigt fattat konceptet. Det finns en del logiska luckor och en del intrigmässiga vägval av mer besvärande art. Som hur det kommer sig att Skynet behöver hålla en lång Bondskurksmonolog om sina planer för en av sina egna robotar. Eller hur det kommer sig att Skynets Hunter-Killer-maskiner genast hör en bergsprängare som spelar Guns’n’Roses men inte hör när motståndsrörelsen går loss med kulsprutor och landminor i tjugo minuter. Eller…ja, ni förstår.

James Cameron hade aldrig satt bandana på en Terminator. Det är allt jag säger.

(Ovanstående publicerades ursprungligen på Science fiction-bloggen. Jag var för lat för att skriva en ny text om samma film. Sorry.)

Andra bloggar om film, filmrecensioner, terminator salvation, christian bale

We’re watching Dollhouse now, Mr Whedon’s latest. It will, of course, be cancelled and not renewed – that happens to anything I enjoy watching, it seems. (Maybe I should write to screenwriters and threaten to watch their shows unless they buy me off?)

The premise is that a group of people, kept in the titular Dollhouse, have their personalities erased, and are used as programmable slaves – the client specifies a task, and the Dollhouse programmes someone to carry it out perfectly. After the mission, the programming is erased, so the agent retains no memory of it.

This started me thinking. If this technology were to exist, how do I know I have not been programmed with fake memories? Which of the many personalities who have used a physical body would have the best right to keep it permanently, and why? An interesting variation on the simulationist hypothesis.

A challenge from Facebook; list the first 15 books you think of in 15 minutes that will stay with you forever. Here are the ones I came up with, and this will cross-post to Facebook so it should turn up there too…

• Catch-22 by Joseph Heller
• Consider Phlebas by Iain M Banks
• Dune by Frank Herbert
• How to Make War by James F Dunnigan
• Secret Service: 33 Centuries of Espionage by Richard Wilmer Rowan and Robert G Deindorfer
• Starship Troopers by Robert A Heinlein
• The Empire of the East trilogy by Fred Saberhagen
• The Lord of the Rings by J R R Tolkien
• The Mote in God’s Eye by Larry Niven and Jerry Pournelle
• The Origins of Virtue by Matt Ridley
• The Shockwave Rider by John Brunner
• The Soul of a New Machine by Tracy Kidder
• The Star Fox by Poul Anderson
• The Winds of Gath by E C Tubb
• Zen and the Art of Motorcycle Maintenance by Robert M Pirsig

Interestingly, unlike Anna (who generally doesn’t read anything written after 1830) I see all of mine are post-1930. These are just the first 15 I thought of; I notice Conan, Sherlock Holmes and Dracula are missing, despite also being tales that will stick with me forever.

Nicolas Cage brukar ofta se lite slokörad ut i sina filmer men i Knowing slår han något slags rekord. Cage spelar en astrofysiker vid MIT som heter John. John miste sin fru för ett år sedan eller så, och ser följaktligen jätteledsen ut hela tiden. Caleb, Johns hörselskadade son, ser också jätteledsen ut hela tiden. De säger “du och jag, tillsammans för evigt” till varandra på teckenspråk och ser ledsna ut. De bor i ett stort dystert hus där det är mörkt hela tiden, och på kvällarna efter att Caleb lagt sig sitter John och dricker jättemycket sprit. Och ser ledsen ut.

Annars börjar storyn hyfsat. I en prolog förlagd till 1950-talet möter vi flickan Lucinda. Eleverna i hennes skola får i uppgift att rita teckningar av hur de tror framtiden kommer att se ut. Dessa teckningar ska sedan grävas ned i en “tidskapsel” till framtida generationer. Medan de andra barnen ritar robotar och rymdraketer fyller Lucinda sitt papper med rad efter rad av siffror.

Femtio år senare grävs kapseln med teckningarna upp igen, och Lucindas papper hamnar i händerna på Caleb. En dyster och whiskyblöt kväll tar så John en närmare titt på siffrorna och upptäcker ett mönster: siffrorna visar sig ange tid och plats för alla större olyckor och katastrofer som inträffat de senaste femtio åren, och som Lucinda på något vis alltså förutsett. Och nu återstår bara en handfull datum på pappret…

Inte helt ospännande i mitt tycke, men den massivt dystra iscensättningen, som väl är avsedd att skapa en stämningsfull inramning, blir efter ett tag snudd på parodisk. Regissören Alex Proyas lyckades bättre med mörker och paranoia i Dark City.

Ett ännu allvarligare problem för filmen som helhet är dock att handlingen allt eftersom övergår i en rörig kamp mot klockan och utmynnar i en jolmig moralitet där det paranormala anslaget övergår i metafysisk overkill. Att diskutera upplösningen i mer detalj är rätt omöjligt utan att avslöja vad som händer, men finalen är en orgie i religiöst anstruken kitsch.

Behållningen för min del är det inledande mysterier och ett par effektfulla katastrofscener, varav en flygkrasch ganska tidigt i handlingen faktiskt är rätt spektakulär. Skådespelarinsatserna spänner däremot från det anonyma till det irriterande, och budskapet levereras med inte så lite övertydlighet.

Fildela och tjäna pengar på dina filmer! – Ameibo

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecensioner, nicolas cage

Å ena sidan kan jag ju förstå att man vill uppdatera gamla klassiker med modern teknik och moderna teman. Å andra sidan innebär det i praktiken väldigt sällan någon faktisk förbättring, så till syvende och sidst är jag nog beredd att hålla med Michael Caine om att ska man göra remakes så borde man framför allt göra remakes på gammalt skräp. Då kan det i alla fall knappast bli sämre.

The Day the Earth Stood Still från 1951 är dock inte gammalt skräp utan en vördad science fiction-klassiker, och nyinspelningen har alltså redan från början oddsen emot sig. Regissören Scott Derricksen, som jag just inte sett något annat av, byter ut Michael Rennie mot Keanu Reeves i rollen som utomjordingen Klaatu och lassar på med en hel del skottlossning och digitala effekter.

1951 kom Klaatu till jorden för att varna oss för konsekvenserna om vi inte lärde oss att leva i fred. Nu när kalla kriget inte längre är hotbilden för dagen har man ändrat fokus till miljöförstöring – eller kanske snarare allmän mänsklig rovdrift; det är inte glasklart – vilket väl är rimligt i sig. Man har också gjort Klaatu betydligt mer “proaktiv” än i den gamla filmen där han ville lära sig om jorden och människorna och framför allt var här för att utfärda en varning. Den här gången tycks han redan från början ha bestämt sig för att mänskligheten måste utplånas, och roboten Gort sätter igång med jobbet två tredjedelar in i filmen genom att släppa loss en enorm svärm av nanoteknologiska metallgräshoppor. Tillsammans med referenser till Noas ark och syndafloden ger gräshoppssvärmen filmen en del oväntat undergångskristna övertoner.

Jennifer Connelly, i rollen som forskare med utomjordisk biologi som specialitet, och hennes tjurige styvson (spelad av Jaden Smith) lyckas genom tjat övertyga Klaatu om att vi faktiskt kan förändras till det bättre. Deras tjat är i alla fall den enda förklaringen jag kan se till att Klaatu offrar sig själv för att stoppa Gorts attack, eftersom nästan alla andra människor i hela filmen gör sitt bästa för att slå dövörat till och försöka döda Klaatu så fort de får tillfälle.

Ändå tycker jag att filmen börjar ganska lovande, men när Klaatu rymmer ur militärens förvar och storyn ska börja rulla övergår det snabbt i något som känns osammanhängande och oengagerat, och stundtals både övertydligt och sockrigt. Jag har svårt att sätta fingret på grundproblemet, men det funkar inte riktigt. Det är som om man försöker leverera ett budskap och samtidigt hålla popcornpubliken på humör med triggerhappy militärer och bombmattor över Central Park, och dessutom vill försäkra sig om vårt emotionella engagemang genom en småklyschig sidostory om Jaden Smiths saknad efter pappa. Där originalet kändes intelligent och humanistiskt känns nyinspelningen rätt tom.

Keanu Reeves som stel utomjording? Jorå, den biten är väl helt okej. Det ligger inom hans register, så att säga.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, science fiction, keanu reeves

This is the final part of John Scalzi’s trilogy, at least so far, about the Colonial Union and its unending battles with a myriad alien races. I didn’t enjoy it as much as the other two, possibly because the focus is largely on political intrigue, which reminds me too much of the day job.

The protagonists of the earlier two novels are now married (to each other) and are manoeuvred into leading an expedition to found a new colony, which is then cut off from the rest of humanity. To reveal how and why this happens, who is responsible, and their motives would give away too much, so I shan’t explain. Suffice to say that the infighting amongst the colonists reveals a darker, seamier side to the Union – one that the soldier protagonists drafted from Earth have been largely unaware of, and which tests their faith in the Union’s principles and purpose.

Specifically, Pride & Prejudice & Zombies. Jane Austen’s Bennett girls as kung fu zombie slayers in Napoleonic Britain. I see they already have a ninja, so now we just need pirates, dinosaurs and giant time-travelling robot assassins for the perfect popcorn flick. Oh, and a car chase, obviously. I can feel a roleplaying game scenario coming on… or possibly a movie script…

Det är sannerligen inget fel på Guillermo del Toros visuella fantasi. Tvärtom är det framför allt bilderna, miljöerna, de fantastiska fantasifigurerna som gör Hellboy II: The Golden Army till en sevärd film – tillsammans med den sjukt coola centralfiguren, givetvis. Ron Perlman som själva Hellboy är precis lika skön den här gången som han var i första filmen, och det är kul att del Toro inte är rädd för att ta ut svängarna med karaktären, som när han låter Hellboy och Abe Sapien supa till och skråla sentimentala kärleksballader för att kanalisera sina relationsproblem. Det är väl lite grann det som skiljer ut Hellboy från många genrekamrater: trots sitt demoniska ursprung är han i vissa avseenden mer trovärdigt mänsklig.

Men The Golden Army är en film som i än högre grad än föregångaren drar ut på rent sagoterritorium med alver, troll och allsköns oknytt, och det är på gott och ont. På pluskontot är det, som  sagt, en sällsynt anslående film rent visuellt, och visst är den underhållande. Men intrigmässigt blir det faktiskt lite karaktärslöst: bland alla akrobatiska slagsmål, gamla myter, sagoväsen och övernaturliga arméer känns det stundtals som vilket fantasyäventyr som helst.

Men jag ska erkänna att jag också börjar bli lite mätt på fantasispektakel just nu. Det börjar bli dags att sätta tänderna i något mer substantiellt. Ett riktigt knastrigt politiskt drama, kanske. Mmm.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, hellboy, guillermo del toro

Jag har egentligen inte tänkt på det så noga, men nu när jag såg den dyka upp i morgondagens tv-tablåer så slår det mig att The Abyss (Avgrunden) förmodligen är min favorit av alla James Camerons filmer. Inte nödvändigtvis den allra bästa, men en favorit lik förbaskat. Jag menar, jag tycker bägge Terminator-filmerna är fantastiska och Aliens är inte heller dum, men den av Camerons filmer jag sett flest gånger är av någon anledning just The Abyss.

Till visst del är det förmodligen miljön. Det är klaustrofobisk undervattensthriller av allra yppersta märke: svettig, spännande och snygg. Den har två utmärkta huvudrollsinnehavare i Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio. Och den kan skryta med sin beskärda del av verkligt minnesvärda sekvenser – som när Ed andas vatten, eller när Ed och Mary Elizabeth blir instängda i den läckande miniubåten och döden till sist är den enda utvägen. Och jag älskar partiet när Ed sakta sjunker ner i djupet och mörkret, och de enda livstecknen från honom är allt mer osammanhängande och obegripliga textmeddelanden. Där skruvar Cameron upp det emotionella dramat till max.

Sen kommer slutet, som fått ganska mycket kritik – och som till åtminstone viss del förtjänar det. Fram till dess finns det inte många undervattensrullar som slår den. Sedan tar Cameron på sig Spielberg-mössan när han ska visa vad Ed träffar på där nere på havsbottnen. Det är vackert gjort men samtidigt sagoaktigt moraliserande på det där sättet som gärna blir aningen kladdigt. Men jag tycker om hela filmen så mycket att jag börjat acceptera det, även om jag gärna hade sett något som harmonierat lite mer med filmen i övrigt.

En fördel med att äga dvd-utgåvan är extramaterialet som är nästan lika fascinerande som själva filmen: inspelningen av The Abyss var en mardröm med en besatt regissör i en gigantisk vattentank, och teamet lät trycka upp tröjor med slogans som “You can’t scare me, I’ve worked for James Cameron” och (om jag inte minns fel) “I survived The Abyss”. That’s showbusiness, folks!

På tv: Fredag 6/2 kl 02:10 på TV3. Som om nån skulle sitta uppe och titta, men spela in eller nåt, vetja.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, james cameron