şi ah şi oh, ca un orgasm multiplicat şi divizat, cât de mult mi-aş dori să nu mai uit! ca un mim cu buzele cusute una de alta, pierdută minute în şir printre ghemotoace de hârtie, ce mult mi-aş dori să ţin minte! dar sânt şi sunt şi sînt un efemer de tatuaj, iar după ce-o să moară ea, persoana pe a cărei piele stau, şi pe mine o să mă înghită viermii.

ps: mi-a căzut în braţe Psihonautica lui Paul Doru Mugur, absolut întâmplător, fără să fi ştiut nimic înainte. E foarte interesantă, sunt abia la pagina 47.

pps: nu mai suport, peste tot dau de dubluri, şi-aici e vorba de un celălalt eu. plus fizică cuantică plus eschimoşi plus internet plus sindromul pessoa. mai am 52 de pagini.

ppps: ” Toţi machomanii ăştia care nu urmăresc decât să ţi-o tragă scurt şi la obiect.”

pppps: aşa se termină

010                 0110
00100              001110
101                 0110
1                     0
0                     1
0001100000110000111111111001111001
00                   101
00                   101
00                    101
0010100             1101011
10      01             11  1  11
10      01             10      11
10      01             10      11
10      01             10      11
10      01             10      11
1000    0001          0111   1110

cumva, deşi nu mi-a ieşit chiar bine…

How I love Pink Floyd, how I love David Gilmour, how I love Roger Waters who did such a masterpiece called “The wall”, how I adore “Shine on you crazy diamond” which remembers me of…, how I became “Comfortably Numb”, how …, how …, how I “Wish you were here”…

Pink Floyd – Shine on you crazy diamond, Pulse

Kulturkommitténs medlemmar bestämde sig för att bege sig till Stockholms Stadsteater, som så många gånger förut. Men nu var det för att se föreställningen De Tre Musketörerna, regisserad av Alexander Mørk-Eidem.

Vi hade läst lysande recensioner och hört stora lovord från alla håll vad det gällde den här pjäsen. Den hade hunnit gå för utsålda hus i över ett halvår innan vi lyckades gå och se den. När det väl var dags var våra förväntningar skyhöga, men det var inte bara att vi väntade oss något fantastiskt välgjort och proffsigt. Av reaktionerna på föreställningen att döma så var det här också något helt i särklass nytt och vågat.

Eller var det här bara ett stort publikfrieri? Vad hade föreställningen som gjort så stor påverkan på publiken?

I programmet låg ett löst blad med en lång, lång lista över musik som skulle medverka i föreställningen. Musikälskare som vi är satte vi oss i en rökfylld salong med aldrig tidigare så stora förväntningar.

Och så sattes något i rörelse. Föreställningen började, men tog form i en sorts färgrik, musikalisk våg av något varmt, massivt och sprudlande. En tryckvåg tryckte oss i bänkarna, och det var inte bara musiken som fick oss att kastas bakåt.Vi blev inte bara förälskade i föreställningen som brilliant helhet utan även i enskilda personer.

Regissören, Alexander Mørk-Eidem verkar ju inte kunna misslyckas i den här branschen. Allt han gör blir fantastiskt, så även detta.

D’Artagnan, spelad av Johannes Bah Kuhnke, vill ta sig från vischan till Paris där han ska bli musketör. Med skinnbrallor, norrländsk dialekt och stadiga steg går han mot sitt mål, och med en sångröst som får alla i Kommittén att kippa efter luft. De yngre tonårstjejerna i publiken verkar gråtfärdiga, de äldre damerna fnissiga, de unga killarna djupt imponerade och de äldre herrarna skrockande nöjda. En skådespelare med så mycket karisma att man själv känner sig ungefär lika karismatisk som en gädda i en vassrugge. Med komisk tajming och en vansinnig talang för konsten, som gör att man sitter förlamad. Snygg som en 2000-talets Gene Kelly. Eftersom Kulturkommittén även tidigare upplevt hans storhet, kan vi med stor övertygelse säga att denna man är en… über-mench.

Andreas Kundler, Aramis i pjäsen, också bekant och omtyckt sen tidigare av Kulturkommittén, lyckades fånga våra hjärtan än en gång. Hans karisma är inte heller att leka med, en coolhet och en laddning som gör hans karaktär otroligt stark. Aramis har en sorts kylighet, rockstjärnigt manschauvinistisk attityd och en skarp ironi, men samtidigt en sida som frammanar skrikande i bästa Beatleshysteri-anda inom Kulturkommittén, under samme mans soloinsats i Aquarius. (”Kundler fanclub”, minns att det var vi som sa det först.)

Och så Jan Mybrand. Kungen, Ludvig XIII. En rosa glittrig bakelse eller julgranskula, med en fysik som verkar vara en korsning mellan en ballettdansös och en Hattifnatts. Vart har han varit hela våra liv? Varför har inte han alltid dem här kläderna på sig? Kulturkommittén blev helt frälst av kungen och känner att en benådning av honom är något av det finaste man kan få i teatervärlden. Hans fjädrar som vippar får oss att bli yra av beundran. Han spelar kung, han är kung. Vi har inte mycket mer att säga till den mannen än Shine on you crazy diamond.

Alexander Stocks Jussac, som kan sjunga Duran Durans Notorious hetsigare än någon annan. Ge mannen större roller, han har tillräckligt med positiv energi för att energiförsörja hela norra Europa! Och tänk att Alexander Stocks tillsammans med Albin Flinkas m.fl. gör Uptown girl så bra som man inte trodde var möjligt. Kan man göra den låten bra tänkte vi? Jo om man tar Westlife-versionen, tar bort lite kläder och trycker in lite ironi. Eller ganska mycket ironi. Det förstod regissören. Och vi jublar åt seklets bästa boyband-nummer. Och ja, Albin Flinkas, Kommitténs barndomskärlek från Salve. Han sjunger Live to tell med hela hjärtat, och lånar våra hjärtan också för den delen. Lämna oss inte för Broadway, please.

Ann-Sofie Rase som drottning Anna av Österrike, en finlandssvensk fantastiskt hysterisk, aggressiv och instabil kvinna, som uttrycker sin kärlek genom att sparka med benen i luften och räcka ut tungan åt den ”normala” världens alla fagra och väna förälskade kvinnor. Tuppkam, tyll och rutmönster är det nya svarta. (Heja Kostymören, Maria Gyllenhoff.)

 Vi bugar oss för Alexander Mørk-Eidem och hans guldföreställning och säger: Heja Norge.

Kulturkommittén har nu hunnit gå på ett par föreställningar. Vi har hunnit skrika oss hesa, flera gånger om. Vi har hunnit ge lite kärlek tillbaka, genom att ge vårt eget glitter till förfogande. Vi har hunnit slåss om sista-minuten biljetter och köpt oss in i en kombinerad fackförenings/pensionärsträff, där vi kanske tjoade lite väl högt i några hörapparater, men likväl fick gratis kaffe och macka för att vi var så pass peppa. Och vi kommer igen, med lite mer glitter och kanske en och annan partytuta, för att uttrycka vår kärlek.

En för alla, alla mot Universal.

Musketörer, we salute you,

Kulturkommittén

From Slash to Jimmy Page to David Gilmour to Hendrix to Mark Knopfler to Clapton to BB King, how can I pick one guitar solo which kicks arse over all others?

These men can all hold their own and then some, they are all musical geniuses in their own right.

Slash, the shy man with a mop of curls to hide his face allows you into another world with his deeply rich and soul penetrating solos; this is a man of sickening talent.  He was the quiet backbone of Guns and Roses whilst Axl sucked up all the glory, the man made the band what it was. He has played alongside some other serious talent over the years including Bob Dylan, James Brown, Ray Charles and Stevie Wonder, to name a few.  Slash can be found still making musical history today, with his band Velvet Revolver.

Check out Slash
<

Jimmy Page and Stairway to Heaven, my God, this is a serious contender for number one.   Strapping on a double necked guitar and playing it like a weightless extension of his own arm, Page’s solo takes the song beyond anything Led Zeppelin could have ever become without him.

Check out Jimmy Page

Here I am confused again.  David Gilmour in the opening solo of “Shine on You Crazy Diamond” is just… mesmerising, entrancing, tear invoking.  Nobody can argue against the brilliance of Pink Floyd.

Check out David Gilmour

Hendrix, yeah we all know he was a-fucking-mazing.  In 1966 he was quoted as saying “I want to do to my guitar what Little Richards does with his voice”.  Well, you got there Jimmy and then you steamed rolled right over the top of him.

Check out Jimmy Hendrix (playing a solo with his teeth)
http://www.youtube.com/watch?v=UsgHyauIUZY&feature=fvw

Dire Straits are one of my favourite bands of all time.  Mark Knopfler and his guitar solos make me weak at the knees.  He has to go down in the hall of fame for ‘Sultans of Swing’.

Check out Mark Knopfler
http://www.youtube.com/watch?v=4j34gG2xR3I

Good old Eric, the self taught guitarist who everyone holds close to their hearts, even through seeing him in concert and realising his insane lack of people skills (sore point).   The man can play!  Check out ‘Layla’.

Check out Eric Clapton
http://www.youtube.com/watch?v=OIBxn8arV3w

And finally, BB King!  Watch the big man play in ‘The Thrill is gone’.  His facial expressions speak for themselves, he is pouring out his soul through inspirational guitar blues.

Check out BB King
http://www.youtube.com/watch?v=Qtm66Z3lebc

If I had a gun to my head and had to pick just one from this selection… I’d go with Gilmour, followed by Slash, followed by Hendrix, followed by Page… ARGH I can’t do it.  Wouldn’t you like to see them all on one stage ripping each other apart with their guitars?  I fear that would be the only way to tell.

Working on improving the sound qual, but it’s not too bad. Shot with my Canon mini-dv.

Update!

Larger version…

http://vimeo.com/6136969

Larger version, for ultimate video effect!

http://vimeo.com/6137146

Awesome. Awesome. Awesome.

He’s a genius.

Shine On You Crazy Diamond is in Pink Floyd’s Delicate Sound Of Thunder album.

Nobody knows where you are, how near or how far
Shine on you crazy diamond

Pile on many more layers and I’ll be joining you there
Shine on you crazy diamond

And we’ll bask in the shadow of yesterday’s triumph
And sail on the steel breeze

Come on you boy child, you winner and loser
Come on you miner for truth and delusion and shine

artist : Pink Floyd
album : Delicate Sound Of Thunder
lyrics : Shine On You Crazy Diamond
year : 1998
categories: Rock, Classic Rock, Jam Bands

if these lyrics(Shine On You Crazy Diamond) wrong, you will contact with our.

Shine on You Crazy Diamond
Remember when you were young, you shone like the sun.
Shine on you crazy diamond.
Now there’s a look in your eyes, like black holes in the sky.
Shine on you crazy diamond.
You were caught on the crossfire of childhood and stardom, blown on the steel breeze.
Come on you target for faraway laughter, come on you stranger, you legend, you martyr,
and shine!

You reached for the secret too soon, you cried for the moon.
Shine on you crazy diamond.
Threatened by shadows at night, and exposed in the light.
Shine on you crazy diamond.
Well you wore out your welcome with random precision, rode on the steel breeze.
Come on you raver, you seer of visions, come on you painter, you piper, you prisoner,
and shine!

Nobody knows where you are, how near or how far.
Shine on you crazy diamond.
Pile on many more layers and I’ll be joining you there.
Shine on you crazy diamond.
And we’ll bask in the shadow of yesterday’s triumph, and sail on the steel breeze.
Come on you boy child, you winner and loser, come on you miner for truth and delusion,
and shine!

~ Shine On You Crazy Diamond, Pink Floyd [in memory of Syd Barrett, ex band leader; left due to drugs... this was inspired by the dead look in his eyes - "like black holes in the sky" and his trancelike states at times, occasionally during performances.]

Colbert live in Baghdad, sporting a camo Brooks Brothers suit. Ah, Colbert.

dirtylittlestylewhore

kinga rajzak

Madisyn Ritland

Malgosia Bela // VOGUE Italia

Your lips move, but I can’t hear what you’re saying
When I was a child, I caught a fleeting glimpse
Out of the corner of my eye
I turned to look but it was gone
I cannot put my finger on it now
The child has grown, the dream is gone
I have become comfortably numb…
~ Comfortably Numb, Pink Floyd