Men någon borde ge verktygen till folket – varför inte staten? För att skydda sig från sig själv? Det finns krypteringsprogram som vem som helst kan använda och som varken FRA eller någon annan kan knäcka. Jag provade det redan för 15 år sedan. Nu skulle jag känna mig otroligt nördig om jag skulle börja be alla mina vänner att kryptera sina mejl. Men det är det som krävs om vi ska ha något privatliv i framtiden – och om vi ska vara säkra på att ha en fungerande demokrati i framtiden.

Om staten krävde att all korrespondens till och från den ofantliga offentliga sektorn skulle vara krypterad skulle det öppna människors ögon och sätta en standard. Staten kunde också hjälpa till med nyckelbekräftelser och sådana praktiska grejer. Och ordna upplysningskampanjer.

På det sättet skulle vi kunna binda oss vid masten, vi skulle inte kunna införa ett övervakningssamhälle ens om vi ville. Det finns detaljer att bena ut (hur ska det funka smidigt när man ska komma åt sin mejl från olika datorer och inte har sin krypteringsnyckel på sig etc). Men nu bjuder jag på idén, och så hoppas jag att någon eller några tar den och gör den bättre. Ni behöver inte uppge källan, bara det blir bra. Och gör ingen annan något får jag väl fundera ett varv till.

Men en som verkligen tog det där med att förbättra världen till nya höjder var Norman Borlaug. Han är förmodligen den människa som gjort mest för mänskligheten, alla kategorier, någonsin. Nu är han död. Läs husorganets dödsruna, eller se den lilla filmsnutten med Pen&Teller som Johan Norberg länkar till.

Det finns ingen kulturelit som är arg för att folk går på loppmarknad och tar barnen till stranden. Däremot för att en massa människor runt om i landet (både såna som går på loppmarknad och såna som inte gör det) tycker att kvinnans plats är i hemmet, att homosexuella är äckliga och att utlänningar hör hemma i utlandet. Eller att största lyckan i livet är att bräcka grannen med en ännu större platt-tv.

Och då kan man, lite radikalt sådär, reagera som den unge ICA-Stig: Smeta in sig i avföring och protestera mot det här djävla tjyvsamhället. Då är man väl en “konstnär” enligt Hägglund, med stora citattecken. Provokativ konst faller kanske inte alla på läppen (särskilt inte det exemplet). Men nog öppnar den ögonen på en och annan. Sverige hade inte varit det förhållandevis toleranta och öppna samhälle det är om det inte var för en blandning av provokationer och sansade samtal om saker som provocerar Hägglund och hans verklighetsfolk. Om nu de där supervanliga människorna finns utanför Hägglunds önskedrömmar.

Och när blev Sahlin, Borgström och Ruwaida kulturelit???

Länkat: DN SvD

Men jag var ju ändå på väg hem från Långholmens strand. Så jag kom på att man lika gärna kan tolka det som att livet är nakna människor på en solig strand. Genast mycket bättre.