Som journalistikstuderande och sportintresserad får jag ofta höra att sportjournalistiken är onyanserad, svartvit och klyschig i jämförelse med till exempel vanlig nyhetsjournalistik av såväl medstudenter som lärare.

Den åsikten tycks baseras på hur den svenska sportjournalistiken såg ut på 80- och till viss del 90-talet. Sedan millenniumskiftet har ju just sportjournalistiken utvecklats något oerhört och hör numera, enligt mig, till de främsta grenarna inom journalistiken.

De senaste åren har sportjournalistiken dominerats av två journalister på Sportbladet. Erik Niva och Simon Bank har utvecklat den ännu en nivå med sina djuplodande reportage, nyanserande krönikor och tänkvärda blogginlägg. De har, gång på gång, bevisat att sport – och i synnerhet fotboll – inte enbart handlar om matchreferat eller ens spelet på planen. Sport är så mycket mer. Det är politik, sociala förhållanden, ekonomi, mediekommunikation, propaganda – sporten speglar helt enkelt dagens samhälle.

Därför känns det trist att läsa Banks kritiska krönika om vår nya förbundskapten Erik Hamrén idag. Den känns i mitt tycke varken nyanserad, balanserad eller särskilt verklighetsförankrad. I grunden handlar den om att Erik Hamrén begått ett misstag när han på gårdagens presskonferens meddelade att Zlatan är tveksam till framtida deltagande i landslaget. Tesen är att Zlatan, i och med Erik Hamréns uttalande, skulle känna sig utpekad, felbehandlad och därigenom bli alienerad från landslagstruppen.

Jag tycker att det är en onödig överanalytisk, spekulativ åsikt som snarare riskerar att skapa en spricka mellan Zlatan och landslagsledningen (media har en stor makt att påverka människor, även superstjärnor) än att representera verkligheten. Erik Hamrén var ju noga med att poängtera, även om det skedde efter presskonferensen, att Zlatan inte tagit något slutgiltigt beslut och att han och Sveriges enda världsstjärna inom den internationella fotbollen varit överrens om att Erik Hamrén skulle säga precis så som han gjorde på presskonferensen (sista stycket i artikeln).

Och hur skulle Erik Hamrén egentligen agerat? Skulle han ljuga och sagt att Zlatan var sliten och därmed vilades i den kommande landskampen mot Italien med risk för att skapa spekulationer i media som ofrånkomligen lett till misstro och oro hos svenska folket? Jag tror det hade inneburit än större skada för såväl Hamrén som svenska landslaget när sedan sanningen kom fram.

Jag tycker att Erik Hamrén agerat förtroendeingivande och klokt. Att inleda sitt nya förbundskaptensjobb med att mörklägga Zlatans tvekande om fortsatt landslagsspel hade med all största sannolikhet inneburit grunden för en framtida förtroendekris, såväl hos landslagspelarna som det svenska folket.

Så här på sommaren händer det ju inte så mycket i fotbollsvärlden förutom lite gigantiska transfers. Ronaldo till Real (skönt att slippa divan tbh, får se om Owen – Rooney kommer funka i anfallet men det låter ju spännande iaf), Zlatan till Barcelona (Efter den match de spelade i CL-finalen så blir jag lite småsugen att följa dem under nästa säsong och nu när de har Zlatan också så kan det ju bli precis hur underhållande som helst).

Har följt Simon Bank’s blogg på aftonbladet efter rekommendation av Krelle och han skrev precis om Zidane, en spelare som jag aldrig riktigt lärde mig att uppskatta, vet inte riktigt varför egentligen. Iaf så fick inlägget mig att tänka på VM 2006 och finalen som snopet mer eller mindre tog slut när Zidane gav Materazzi en dansk skalle och blev utvisad i sin sista match någonsin, ett tilltag som gav upphov till denna helt galet roliga video:

Simon Bank på Aftonbladet.se skriver helt underbart om matchen mot Portugal igår! Läs och njut!

Nu jäklar ska jag komma ut ur garderoben. Och våga säga precis som det är. Nämligen att jag har haft rent bedrövliga fördomar om sportjournalister.

Hör här bara: jag har varit tämligen tvärsäker på att sportjournalister inte har så mycket kunskaper om något utanför sportens värld. Att de dessutom har noll intresse för annat än sport, och att de skriver som krattor. Plus att samtliga manliga sportjournalister använder förskräckande mycket mer hårgelé, alternativt mousse, än resten av den manliga befolkningen.

Ojojojoj. Ja, ni ser. Inte ens Annieverse är otadlig. But at least I tell it like it is.

Men igår läste jag en lysande OS-krönika i Aftonbladet, författad av en sportkrönikör vid namn Simon Bank.

Snälla ni, läs den. Den är SÅ välskriven och rolig och tänkvärd.

I krönikan tar Simon heder och ära av nationalstaten och nationalismen.  Vad är egentligen en amerikan? En ryss? En kines?, frågar sig Simon. Och drar ett exempel, två kineser som spelar mot varandra, men den ena spelar för Spanien och den andra för Singapore.

Tja, hemma i Sverige finns det ju folk som ifrågasätter att invandrade personer med annan hudfärg än den sedvanliga kaukasiska ska få tävla för vårt lintottsland. Men sen brukar det väl bli rätt tyst om nu idrottsmannen i fråga hjälper Sverige till en seger eller tar en guldmedalj.

Simon påpekar att det nog måste vara ett mindre helvete att vara nationalsocialist under detta OS. Besattheten av nationalism i detta OS är en obsolet lek. Som exempel ger han att det finns utvandrade kineser i typ 22 landslag.

(Här måste jag också inflika att jag med mina grava fördomar aldrig trodde att en sportjournalist visste om att det fanns ett ord som “obsolet”.)

Och vad ska man då dra för slutsatser av detta? Blir nationalismen obsolet i globaliseringens tidevarv? Eller kommer den tvärtom att förstärkas av globaliseringen? Kommer främlingsrädslan och främlingsfientligheten öka eller minska? Och vad kommer att hända med nationalstaterna? I Europa t.ex. kanske det hade varit bättre att omvandla hela klabbet till regioner, där EU stod för en del av besluten och lagstiftningen medan regionerna bestämde resten själva. Då kanske vi hade sluppit det eviga gnället på t.ex. stockholmare och lantisar. Kanske saker och ting skulle bli smidigare och sammanhållningen samt samhällsengagemanget större om man körde med mindre enheter. Fast det förutsätter ju att överstatligheten (eller ska man säga överregionalismen?) inte blir för stor. Å andra sidan kan det bli kaos om den är för liten också.

I do not know. Jag bara undrar.

Sen är det en ju en sak till som jag undrar över. Nämligen om manliga sportjournalister verkligen använder mycket mer hårgelé/mousse än resten av den manliga befolkningen. Simon Banks bildbyline ger i alla fall ingen tydlig hänvisning i denna intrikata fråga.

Räkna med att det blir en tunn Svensk OS-trupp, inga halvskadade får åka med till Peking och där har vi idag bland annat några rutinerade som lär få stanna hemma!
Stefan Holm, Sanna Kallur och inte minst Christian Olsson som har haft det tungt under en längre tid med skador. SOK har nu sagt att inga halvskadade får åka med och det innebär att truppen kommer att skalas av ordentligt fram till avresa!

Anledningen till detta är att Veronica Wagner är kvalificerad till OS men SOK anser att hon inte kan göra sig själv rättvisa på grund av skador och hon får därmed inte åka.

Trots protester så vägrar SOK att ändra på sig, så är det inte dags att lirarna på SOK lägger ner sin verksamhet, den tillför ju ändå inget. De senaste veckorna har Stefan Holm och Sanna Kallur tävlat halvskadade men kan ändå räkna med att finnas på plats i Peking. Är det den rättvisa vi vill ha inom idrotten?

Simon Bank skrev:

I min värld hade det räckt om Veronica Wagner kunnat åka till Peking, slå en kullerbyta, vinka till publiken och åka hem igen.

Det är så rätt, låt henne åka i år och gör henne motiverad att satsa i fyra år till. Skicka henne sedan till London om fyra år, bättre än någonsin!

Aftonbladet – Simon Bank
Expressen
SvD – SvD

Jag har en kompis, vi kan kalla honom Thomas, som blir nervös varenda gång Sverige spelar tävlingslandskamper på TV. Inför senaste matchen mot Liechtenstein värmde han upp med någon Bowmore eller om det var Oban.

För att stilla nerverna. Mot Liechtenstein. Hallå.

Jag och en annan kompis, halvitalienaren Linetti, vi satt här i soffan och garvade. Helt lugna. Drack bara örtte. Hela kvällen. Not. Men vi var i alla fall inte nervösa.

Min fru har en sak hon brukar säga när jag dunkar armen i soffkanten för femtielfte gången, när till exempel Paul Robinson i Tottenham står på fel ben (vilket han tycks göra ordentligt nu för tiden, förresten) eller när Junior står och trampar på bollen lite för länge.

Då säger hon: “Du borde skaffa dig en annan hobby”.

Bortsett från att inte ens min underbara kvinna har förstått meningen med fotboll, så har hon ändå förstått att livet i grund och botten borde gå ut på att man ska må bra. Och helst bättre än bra.

Men jag lovar, ikväll kommer det att krävas starka saker före klockan åtta. Som Johan Orrenius skriver i Expressen idag. “Det är inget lallargäng vi möter”.

Å andra sidan, som Simon Bank i Aftonbladet skriver, så har faktiskt Sverige bara förlorat två matcher av 16 mot Lettland. Och en av dem var för 81 år sedan. Fast den andra gången var bara fyra år sedan, om ni minns…

Dessutom: Sverige och Spanien är erkänt bra hemmalag – Lettland och Nordirland är sopiga borta.

Men statistik suger ju extra rejält när man är rädd. Vad hjälper det att läsa att man måste flyga varje dag i 29000 år för att vara säker på att vara med om en flygolycka? Är man rädd, så är man rädd.

Nåja, nu är jag betydligt mer rädd när jag flyger än när jag ser Sveriges viktigaste fotbollsmatch på två år.

Trots allt har jag ju förstått meningen med fotboll. Det ska ju vara kul. Det är ju bara fotboll.

Hur det går? Puh, fråga inte. Men jag är orolig. Innerst inne. Så jag säger 1-1. Efter ett alldeles för tidigt ledningsmål där Mellberg går bort sig (igen) och efter ett vådaskott i 81:a minuten av Kim Källström. Med högern.

Ni fattar. Det blir hemskt ikväll.