Det kom ett mejl till mig i går kväll som jag tänkte dela med mig av :

“Hej där!

Jag är en singelkille på 24 år som nu dessvärre har fått lite problem och tänkte därför fråga om råd. 

Såhär är det, jag har varit och klippt mig hos en sjukt söt frisörska två gånger. Hon är väldigt trevlig och vi har fått riktigt fin kontakt. När jag var där förra torsdagen sa jag:

– Du, jag tänkte vara lite fräck här. Jag tycker du är så grymt söt så jag tänkte kolla ifall du skulle ha lust att hitta på något någon dag?

Hon: – Ja, det kanske jag skulle kunna ha.

Jag: – Jaså du tror det?

Hon: – Ja, men du kan väl ta mitt telefonnummer?

Jag trodde att allt hade gått kanon och att jag fått en dejt säkrad. Skickade ett sms dagen efter och sa att det skulle vara riktigt roligt och träffas och föreslog någon aktivitet som biljard eller bowling. På tisdagen hade jag fortfarande inte fått något svar. Jag blev fundersam.

Jag beslöt mig för att skicka iväg ett till sms, i tisdags kväll där jag åter betonade att det skulle vara kul att träffas, och föreslog bio istället. Jag avslutade även sms:et med: “Men hör gärna av dig oavsett, så jag vet att det iaf har kommit fram rätt”.

Och nu förstår du kanske varför jag skriver här nu till dig på fredag kväll. Jag har fortfarande inte hört något från henne! Så nu till min fråga, vad skall jag göra?

Besöka henne på jobbet och be om tid att prata efter att hon är klar med kunden?

Försöka ringa henne?

Skicka iväg ett till sms och fråga ifall hon inte fått något sms?

Eller skall jag helt enkelt inse att hon dumt nog kör ignoreringstaktiken och helt enkelt försöka glömma henne?

 Jag skulle iaf vara grymt tacksam ifall du kunde ta dig tid med detta problem. “

Självklart har jag tid att hjälpa en vilsen läsare. Dejting är svårt – raggning ännu värre. Och när man tror att man lyckas med det senare men aldrig får till en dejt, då kan man lätt bli frustrerad!

Jag säger såhär:

1. Du var grymt modig som vågade bjuda ut henne på salongen. Tummen upp för det!

2. Som du beskriver det lät hon inte särskilt entusiastisk när hon gav dig sitt nummer. Tjejer har ytterst svårt att tacka nej när en kille är så pass modig att han frågar om en dejt bara sådär. Det gör att vi hellre ger ifrån vårt nummer och får konversationen överstökad än ärligt står på oss och tackar nej. Även jag gör så ibland, t.e.x. när en kille som egentligen inte är min typ bjuder ut mig (läs mer om det här)

3. Hon ignorerar dina sms för att hon är riktigt feg och.. a) inte vågar ge dig en chans till en dejt… b) inte ens pallar att säga nej via ett ynka sms.

4. Gillar du fega tjejer som inte har stake nog att testa nåt nytt eller ens dissa dig snyggt via sms? Vad ska du med en sån tjej till?

5. För att svara på din fråga i slutet: Du ska inte besöka henne på jobbet, du ska inte ringa henne, du ska inte messa henne mer. Det kallas för stalker-metoden och är oerhört avtändande! Det du bör göra är att glömma henne. Är du så orolig, som du skriver, att sms.et inte kommit fram/kommit fel, kolla upp henne då! Sök på hennes nummer på Hitta eller kolla hennes uppgifter i folkbokföringen på Ratsit. Du lär ju veta vad hon heter om du klippte dig hos henne?

Men ärligt talat: Just get over her, she’s not that into you! Och du kommer hitta en så mycket bättre tjej om du fortsätter ragga i den där stilen. Du har ju mod, det är mycket mer än vad många andra killar har

(Foto 1: Adrian Foto 2: Edgard Berendsen) 

Killar och tjejer är ju helt klart olika. Efter 8 för mig innebär att man ringer någon gång mellan 8 och tjugo över. Tiden gick och telefonen var knäpptyst. Så tyst att jag kollade att ljudsignalen var på. Halv nio började jag tänka; nä, han gillade nog inte min röst, min upptagna stil vid baket, eller något annat. Och så började jag slappna av, för jag var verkligen spänd för att jag viste att han skulle höra av sig. Jag slappnade av så pass mycket att Storebror som inte kunde somna fick komma upp, sitta i soffan och kolla Idol.

Strax före nio ringer han. Helt klart efter åtta. Killtid liksom. Och så är han jättetrevlig. Undrar om det är en bättre tid nu än igår. Jag berättar att Storebror är vaken och han undrar ifall han ska återkomma, men jag säger att det är ok, men att vi inte kan prata så länge.

Vi pratade stort och smått ett tag, men stora kontentan är i alla fall att vi bokade en dejt. För att ta en drink tillsammans och tycker vi att det är trevligt så käkar vi middag också. Fast man får ju ha ett tålamod som heter duga som varannanveckasförälder där bara hälften av tiden är möjlig. Och har man dessutom som jag ett 60-års kalas inbokat i Skåne nästa barnfria helg så fick vi glatt vänta till den 19 december.

Men vad fan, jag har bra vibbar om detta.

My match in heaven – finns den? Och i så fall, VAR? Det är några av de vanligaste frågorna jag möter som dejtingcoach. Och också viss tvekan – hjälper det verkligen med coaching, kan man verkligen dejtingcoachas till att träffa rätt partner? 

Jag inte bara tror att man kan det – jag VET att det funkar och har sett det med egna ögon. Om och om igen. Och det är därför jag också brinner för det. Att hitta rätt partner är så grundläggande, en sådan underbart bra förutsättning för att få in ännu mer lycka i våra liv, om det nu är så att vi definierat att vi vill leva med någon. Och tänk om du kan ändra ditt sätt att tänka som gör att du öppnar upp för just HONOM eller HENNE, som ju finns någonstans därute, just nu. Att få hjälpa till med det är verkligen helt underbart!

Vårt samhälle har mer och mer utvecklats till individualism och att satsa på sig själv, så det är väl inte så konstigt att det finns så många singlar. Vi ska förverkliga oss själva, har högtflygande karriärplaner och odlar många fritidsintressen , vilket inte alltid medger utrymme för en partner i våra liv. Många av oss har ju också enorma krav och “fastnar” i en drömbild av en partner som kanske inte ens är det som är det bästa och mest rätt för oss.

Är du en av dem som upprepar samma mönster när det gäller vilken slags person du dejtar?  Tillhör du dem som alltid träffar “fel” partner?  Vill du hitta rätt forum för att träffa en partner? Spolar du alltid din dejt pga alla fel du hittar på honom eller henne innan ni ens har hunnit fram till andra träffen? Är du för “på” eller för distanserad när du väl dejtar? Är du trött på dina vänners goda råd när det gäller partnerval och behöver en neutral samtalspartner? Har du svårt att komma över ett ex och gå vidare? Eller vill du helt enkelt inte vara singel längre? Dejtingcoaching hjälper dig att “få ändan ur vagnen” och komma igång NU!

Men hur går det till, då? Tillsammans identifierar vi din målbild i form av en detaljerad “kravspecifikation” på en potentiell framtida partner och gör en handlingsplan för att nå dit. Vi tittar också på hur du egentligen beter dig i verkligheten och hur du dejtat tidigare. Du vet säkert inom dig vilken typ av person du vill träffa och vilka kvaliteter du uppskattar hos en partner, men kanske bilden inte alltid stämmer med de personer du väl väljer att träffa i verkligheten. 

Jag unnar dig verkligen att ta nästa steg mot den där personen som sitter någonstans just nu och också längtar efter den där någon.  Som skulle kunna vara du.

Bilden är från paradisön Koh Talu i Thailand där jag var med min egen match in heaven. Nästa gång är det din tur!

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Denna blogg handlar om relationer och jag håller mig normalt utanför samhällsdebatten och politik. Men däremot måste jag slå ett slag för just relationsfrågan i debatten. Varför är den inte med? Jag är fullt allvarlig. Det finns otroligt många aspekter av den här frågan som borde lyftas på en högre nivå. Vi pratar om invandring, vi pratar om problemet med generationsväxling och att 40-talisterna går i pension, men hur är det med det faktum att vi lever alltmer isolerade och ensamma? Det kan faktiskt sätta sina spår på många platser i samhället. Tänk efter en stund. I Stockholm lever 60% av befolkningen i enmanshushåll. Det påverkar ju onekligen bostadsmarknaden där. Och situationen är liknande i andra storstäder. Vi är ensamma i större utsträckning vilket kan påverka vår hälsa och sociala relationer. Vi hinner inte alltid skaffa barn och även om vi gör det så hinner vi inte med lika många barn som tidigare generationer, vilket definitivt påverkar befolkningstillväxten eller bristen därav. Och arbetsmarknaden drabbas ju som en följd av detta. Dessutom innebär sent barnafödande större risker för hälsan, vilket påverkar sjukvården. Människor i Sverige har färre kontakter med andra människor i verkliga livet och sitter istället hemma framför sina datorer och gör allt från att handla mat till att dejta och boka resor. Folk är antingen sönderstressade eller ensamma. Eller både och. Detta måste ju också påverka samhället i stort, eller? Kanske fenomenen inte tillräckligt utbredda ännu för att det ska vara värt att diskutera. Kanske är inte konsekvenserna tydliga nog så här tidigt. Men det måste vara fler än jag som tycker att det hela är lite läskigt. Eller?

Ensam?

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ensam, debatt, dejting, singel, samhälle, kärlek, personligt, funderingar

Fina, fina Tvillingmamman gick på fest i helgen. Där raggar hon upp en kille till mig. En lång, mörk och trevlig kille. 42 år. Har barn. Han verkade med på noterna och mitt telefonnummer delades ut för ett par dagar sedan.

Idag ringde han, mitt i storbaket med Lillasyster. Olägligt alltså. Men han var mycket artig och frågade när han kunde ringa igen. Det gillar jag skarpt; att han ringer igen och inte att jag ska ringa när jag inte är i en oläglig situation. Jag är för jämlikhet i mångt och mycket, men när det gäller flört så går jag helt klart igång på initiativ och självsäkerhet.

Så imorgon runt 8 bloggar jag inte. Då pratar jag i telefon.

Det får väl ändå sägas ganska normalt att fråga om man har pojkvän eller inte. Mitt ständiga svar på den frågan är nej och alltför ofta kommer det vidare till att jag faktiskt aldrig haft ett seriöst förhållande. Det gör mej absolut inget att det kommer på tal, det jag stör mej på är det som följer! Nämligen ett förvånat ansikte och kommentaren va!? varför!? Jag förstår inte, vad är det för svar man vill ha på det? Alla frågor man ställer här i världen är inte väl genomtänkta, men den frågan skulle jag vilja påstå inte alls är genomtänkt. Det kan tyckas vara en befogad fråga, men likväl är den ganska udda.

Ja, jag är 24 år och nej jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, kanske onormalt för en del, men icke för mej. När man då ställer frågan varför någon aldrig haft en pojkvän vad väntar man sej för svar? Som att jag skulle fråga mina vänner varför de har haft flera förhållanden, eller varför de är ihop med sina flickvänner/pojkvänner, det gör man inte, så varför ifrågasätter man singlar!?

Jag tänker inte säga att vissa faktiskt vill vara singlar och att ja det är som singel jag vill leva resten av mitt liv, för sanningen är att det ligger i människans natur att vilja ha nära relationer, men det där är en annan diskussion som jag inte ska ta här.

Självklart finns det en uppsjö med ursäkter för varje singel, är det nåt vi människor är bra på, så är det att komma på ursäkter! Men varför ska jag stå där och ursäkta mej till varför jag är singel!? Men, visst har man inget intressantare att prata om kan jag ju slösa vår tid på ursäkter… Jag är ganska duktig på att komma på ursäkter i diverse situationer och här är några exempel som jag faktiskt använt: jag har inte tid med pojkvänner (funkade superbra när jag pluggade 100% hade 3 extrajobb och 2 styrelseuppdrag, ingen kunde bemöta det), jag är väldigt kräsen (de flesta dissas med en gång), jag märker inte när nån är intresserad (måste i princip säga det rakt ut innan jag fattar, räcker inte m att bara bjuda på en kaffe!), sen kan man ju alltid slänga till med det klyschiga jag har nog bara inte träffat den rätte  än (men var då beredd på ett tycker-synd-om-dej-åh!!). Jag har kommit fram till att nästa gång ska jag svara för att jag är ett missfoster. Då kanske de också förstår att det är en ganska dum fråga! Reaktionen på det ska bli intressant!

Jag måste bara påminna om att jag är 24(!!) jag kan fortfarande få barn i ytterligare typ 15 år o jag har inte tänkt dö för tidigt, vilket innebär att jag har relativt många år på mej!

Just nu önskar jag mig en man att vara förälskad i. Och som är förälskad i mig. Såklart. Men jag orkar inte ragga. Har inte energin.

Så snälla alla, håll tummarna att det helt plötsligt sitter en man i min soffa. Förälskad och klar.

Obs! Vid eventuella frågor kontakta arrangören!

Nyårsfest med 350 singlar vid Globen!
Vill du veta mer? Hör i så fall av dig till oss på:
stockholm.fest@hotmail.com

Obs! Vid eventuella frågor kontakta arrangören!

Evenemang: NYÅRSFEST FÖR SINGLAR
Typ: Privat fest
Starttid:  den 31 december kl. 18:30
Sluttid:  den 1 januari kl. 03:00
Var: Vid Globen

Obs! Vid eventuella frågor kontakta arrangören!

En grå dag idag… väldigt grå.
Regnat har det gjort också…

I morgon ska två av mina gossar få spruta mot Svininfluensan.
Så det blir till och knalla upp till skolan…
Hämta lillgrabben och gå på Johannes tid som är då kl 9
Annars så får jag gå först kl 9 då Johannes har tid
Sen kl 13:15 då Marcus har tid…
Mår fortfarande illa och gör jag det i morgon så får jag väl stå utanför.
Dom är inte rädda för sprutor så jag behöver nog inte vara med
för att hålla handen… Men jag ska vara där ändå ifall dom börjar må kasst.

Inspirationen till att blogga börjar smyga sig på..
Men så där överväldigande lust han man ju inte…
Vi skyller på vädret…

Det går så trögt på morgnarna att få igång ungarna..
Hua för dessa tröttmössor
Dom går från sängen och till soffan för att somna om..
Sen får jag väcka dom en gång till…
Då sätter dom sig upp och vänder jag ryggen till
så tippar dom omkull igen och somnar.
Det är inte kul.. det strezzzzzar både mig och ungarna..
Ska försöka tidigarelägga hoppet i lopplådorna
Så får vi se om det funkar… en timma tidigare vore lagom.
Så det är dags snart att sova för mina ättelägg…

I vår så ska jag skaffa mig en säng kosta vad det kosta vill.
Tidigare har jag inte råd… å andra sidan har jag inte råd då heller.
Men julen är snart är och det innebär ju en massa extrautgifter.
Så det känns som om man ser ett slut på det sänglösa tiden nu =)
Men… jag kan garantera att någonting oförutsett händer.
Det slår aldrig fel … ska vi slå vad? ….Haha
Säkert går ett par glasögon sönder just då.. eller annat.
Men hoppet finns ju kvar iaf… att det inte händer någonting
så det Kör vi på stenhårt nu!!

Sängen börjar bli ett måste nu… Ryggen har börjat ta mycket stryk.
Ryggen värker konstant nu.. Jämna plågor utan variation.
Men ett halvt år kan jag nog vänta… Jag dör ju inte av värken.
Det gör bara ont… en känsla som man får försöka mota väck.

Man kanske skulle skaffa sig en karl med säng…Haha
“En Säng sökes med en karl i” kan det ju stå i annonsen.
Frågan är ju om jag ska sätta ut den på “Köpes” i anslagstavlan på Hemköp
eller i  Hemmets Veckotidning…Haha
Fasiken.. det är ju en grym idé…ska nog pröva.
Vem vet.. man kanske får tag på en helt underbar karl… Säng

På Fredag så ska Hanna till Korttis.
Har det verkligen gått en månad sen hon var där sist?
Hua vad tiden går fort ibland…

Nu har ungarna kikat klart på sin film… nu blir det The Lopplåda

Önskar er alla en helt underbar fortsättning på eran kväll!!

Sköt om er!!

KramKram!

Nu finns den senaste Norma Bates- singeln “40 days” ute på 7digital

och Itunes

Go get it!

• Springande och jagande uppmuntras.
• Nakenbad rekommenderas.
• Se upp för djupt vatten.
• Att dyka i är ett måste.
• Dyk aldrig utan gummihatt.
• Se upp för tonade glasögon när du dyker berusad.
• Förbjudet att trycka ner andra.
• Att reta tjocka ungar är förbjudet.
• Förbjudet att kissa i poolen.
• Simma på egen risk – den enda livvakten i tjänst är du.

Lånat från: “Kaxiga Tjejers Guide  …till att få vad de vill ha” Cameron Tuttle

Efter min första arbetsvecka på ett nytt jobb behöver jag en helg lika mycket som en alkis behöver en flaska ljummen Explorer innan frukost. Jag är ett vrak och hjärnan har kortslutning. Fördelen med att stoppa in så överdrivet mycket ny information på minimal tid är att allt annat strunt som skvalpar runt där inne i den skrumpna, grå massan oundvikligen trycks ut. Allt får inte plats och då är det ju bra om man kan behålla det viktigaste. Men det lyckas man ju inte alltid med förstås. Speciellt inte efter den obligatoriska fredagsölen med kollegorna. Jag är lite för trött och dricker lite för mycket rödvin. Kanske känner man sig lite rolig och läcker precis när vinet intas, men det är tveksamt om det känns okej på måndag. Jag flirtar lite med min unge, spanske kollega. Han är rolig och vi skrattar tillsammans. Helt oskyldigt naturligtvis, men det är onekligen uppiggande. På lördagen är jag slut, sover som en tonåring fram till lunchsnåret. Degar runt med brorsan och hans tonårsdotter. Vi är alla tre som tonåringar, även om bara en av oss faktiskt är det. Dricker rödvin igen på kvällen. Det måste man göra när det är helg. Ser på film, fikar och går på stan. Det är det enda som händer i mitt övermogna tonårsliv. Och det är så skönt.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om humor, funderingar, tonåring, vin, relationer, dokusåpa, personligt

Jessica och dansken har gett upp. Mitt i relationskrisen har två ensamma själar inte bara lyckats hitta varandra utan även älska varandra. Två slitna hjärtan har lyckats öppna upp för varandra och hittat hem. De har det bra tillsammans och de vill verkligen vara tillsammans. Allt är frid och fröjd. Det var i alla fall så det började. Men sedan kom den där diskussionen om barn, om det faktum att dansken är äldre, att dansken redan har barn och inte vill börja om. Och där vänder det hela. Trots att kärleken finns måste de ge upp. Ingen av dem kan offra sig när det gäller en så livsavgörande fråga. Och nu är det alltså över. På något sätt är det ännu sorgligare än när relationerna stupar på grund av kärleksbrist, rädslor eller annat. Här finns ju kärleken, men det räcker ändå inte. Jag är ledsen för dem båda och jag lider med Jessica som måste börja om från början igen. Jag skickar ett sms till C. Plötsligt känns det extra viktigt att göra det. Att hålla kvar sin kärlek.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, funderingar, barn, singel, dejting, personligt

Finns det något skönare än att vakna upp en stilla lördagsmorgon, inte behöva slänga på sig kläder och linser utan bara hoppa i morgonrocken och tillverka veckans största frukost? Nej inte för mig. Tyvärr vaknar jag extremt tidigt hela tiden, varje dag, och kanal 5 gör det inte enklare genom att visa ett dubbelavsnitt av Vänner lördagsmorgnar 07.20. Det är skönt att vara singel.

En polsk kille jag träffade vaknade apsent och ville äta frukost ute. Jag mådde skitdåligt, hellre ingen frukost alls än frukost ute. När vi väl åt frukost (sniadanje?) var det bara korv, korv och ännu kraftigare korv.

En annan hade sin pappas café precis under lägenheten. Där hämtade han upp färska baguetter “svenskaaaaah” men som jag anser hade för stor persiskprägel för att kallas svenskaaaah. Förresten var jag aldrig hungrig när jag vaknade hos honom, klockan var alltid fyra eller mer.

Den senaste fnös åt min morgonaptit och menade på att jag var tvungen att äta nyttigt. Nyttigt i hans fall innebär havregryn med pyttelite yoghurt ungefär som svintorr gröt. Hade jag riktigt tur fick jag en grov baguette med hästkött, utan smör eller olivolja. Han hade även världens sämsta morgonhumör som fick mig att att ibland gå in på toaletten och slå huvudet i toadörren. Nej men nästan.

Tacka fan vet jag att vakna upp själv. Inget gulligullsnack eller ofräsha munnar som kommer för nära. Min egen frukost, det jag vill äta. Allt det här satt jag och funderade på medan jag åt frukost imorse. Kolsvart te, vitlöksskinka, flädersaft, grönsaker och som avslutning, noon barbari blandat med mango chutney och creme fraiche , samt ett granatäpple. Granatäpplet får i övrigt fart på magen. Det är viktigt att sköta magen på morgonen som mormor säger.

Jag har skrivit om Jonna Lee på bloggen tidigare. Intervjuade henne på Arvika och det känns som att det efter sommaren gått väldigt bra för henne och man ser henne lite överallt vilket jag tycker är jättekul.

Gillar du också Jonna kan du gå in på denna sida så kan du ladda ner senaste låten Ghost.

Där finns också en massa annan info om henne, till exempel – då hon själv beskriver sig som ett filmfreak – 25 tips på filmer du måste se. Jag är helt med på noterna då bland annat personliga favoriter som Control, Magnolia och Stand by me listas.

Det sägs att tjejer har en starkare intuition än vad killar har. Och jag kan absolut tänka mig att det stämmer. Men en sak som killar alltid på något magiskt vis har är en förmåga att höra av sig precis i sista sekund. Precis när man äntligen släppt dem och tror att man har gått vidare med sitt liv, då hugger de till. Då hör de av sig och vänder upp- och ner på allt igen. A är en mästare på detta spel. Men som tur är så biter det inte på mig längre. Även om jag förstås måste erkänna att hans namn i stora feta bokstäver bland mina olästa mail alltid får det att pirra till lite i maggropen. A har mailat. Efter en och en halv månad av total tystnad hör han plötsligt av sig igen. Han skriver att han är ledsen för att han inte har hört av sig tidigare. Han skriver att han inte menar att försöka styra mig eller hålla tillbaka mig i mitt liv. Han säger att om det blir vi en dag så är det ju toppen, men om inte, så förblir vi ändå alltid vänner. Jag är inte mycket för att spela spel alls, men så som A har slitit och dragit i mina känslor i två års tid nu är det inte mer än rätt att han får smaka lite på sin egen medicin. Jaha, svarar jag. Jag har beslutat att satsa på en annan man i mitt liv, men visst kan vi gärna vara vänner. 1-0 till mig.

Intressant.se

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta “ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Det är inte undra på att man fortfarande känner sig som en tonåring ibland. Det har ju faktiskt inte hänt så mycket egentligen. När jag var liten läste jag en bok som hette ”Momo – eller kampen om tiden” och nu läser jag en artikel som heter ”Mamma – eller kampen om tiden”. Nej, okej då, jag läser ingen sådan artikel, men jag kunde ha gjort det. Det är gott om kvinnor som är 30+ därute som börjar känna hur tiden rinner iväg och som undrar hur de ska hinna med att få barn. I vissa länder struntar de i det. Som i Italien, där barnafödandet är lägst i Europa. Eller kanske till och med i världen. 1,3 barn klämmer de ur sig där i snitt. Det handlar givetvis inte bara om relationskrisen, utan om hur samhället i stort ser ut och det faktum att vi vill hinna med så mycket annat nu innan vi skaffar barn. Men våra kroppar har ännu inte kommit ikapp oss och sätter stopp innan vi själva ens kommit så långt att vi har tid att tänka på barn. Och innan vi känner oss mogna nog att faktiskt ta hand om någon annan än oss själva. Jag ser bara på min syster. Hon är 29 nu och har precis börjat jobba. Fram tills nu har hon rest och pluggat. Rest igen och pluggat igen. Och hennes pojkvän har flyttat och pluggat och doktorerat. Nu har hon fått jobb, men i andra ändan av landet, så nu får de veckopendla. Hennes kille är 31. De har varit tillsammans i 13 år, så det rör sig knappast om någon relationskris i deras fall. Men några barn hinner de inte med än på några år i alla fall. Nu börjar ju karriären. Och de är ju knappast ensamma i den här sitsen. Alltfler får barn allt senare i livet och genomsnittsåldern på förstföderskor pressas stadigt uppåt. Så vad är lösningen? Såg på TV att några kändisar fryser sina ägg. För att plocka ut dem ur frysen några år senare, när de är redo. Man kan frysa dem både befruktade och obefruktade tydligen. Själv håller jag mig än så länge till vanliga kokta eller stekta frukostägg medan jag sitter här och funderar på barnfrågan. Kanske är det vi som måste planera om våra liv istället? Istället för att pressa våra redan stressade kroppar alltså. Eller så är frysningen faktiskt en ofarlig och praktisk metod för oss att använda i det moderna samhället? Innan den biologiska utvecklingen hinner ikapp oss och de fertila åren senareläggs på naturlig väg. För det tar ju ett tag. Hursomhelst tycker jag att vi alltid måste ha respekt och vara lite försiktiga när vi går i närkamp med naturen på det sättet. Det är lite läskigt. Och det är inte omöjligt att det slutar med att det bara blir äggröra av alltihop.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om humor, barn, gravid, mamma, ägg, kärlek, relationer, singel, funderingar, personligt

Det regnar, jag är fattig och inga kompisar finns i närheten. Så för att fly från mitt livs dokusåpa söker jag fram en TV-såpa och sätter mig in i främmande människors relationsproblem istället. Påhittade problem som någon skrivit in i ett manus och som plockas fram med jämna mellanrum för att det ska bli lagom mycket drama för de som tittar. Och så låter de problemen hänga i luften i några avsnitt så att man måste fortsätta att titta. Men inte så länge att man blir irriterad på det. Alla problem måste lösas och knutar måste knytas upp och huvudpersonerna ska kyssas och försonas i ett lyckligt slut. Ibland undrar man nästan vad som är hönan och vad som är ägget. Är det vi som ställer till det så för oss i våra relationer? Och TV-serierna endast rider på denna våg och visar hur vi håller på för att vi ska känna att vi inte är ensamma? Eller är det TV-seriernas rosa fluff-värld med vackra människor i försonande kyssar som orsakar alla våra relationsproblem? När sagan slutar och verkligheten börjar, är det då våra problem börjar också? Då när vi är hjälplösa och inte längre har någon som guidar oss i vardagen. För i Hollywoodsagorna skriker sällan barnen, det regnar sällan, män slänger sällan strumpor på golvet, kvinnor får sällan utbrott på grund av stress, barnen är sällan sena till dagis och högarna hopar sig sällan på skrivbordet på kontoret. Vem ska vi söka som förebild då? Och är det TV-såpan som är orealistisk? Eller är det vi som har orealistiska förväntningar i verkligheten? Till slut snurrar det så mycket i huvudet att jag måste stänga av. Nu vet jag inte vad som är värst; TV-såpan i en Hollywoodstudio eller dokusåpan precis här hemma i den lilla lägenheten i Skåne. Dokusåpa vs TV-såpa: 1-1

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, TV, dokusåpa, relationer, singel, humor, vardag, funderingar, personligt

Trodde jag skulle få ett par dagars lugn nu när mamma är hemma och får all hjälp hon kan få… men icke då… eller rättare sagt: ordinerad vila!

Har haft ont i halsen lite av o till nån vecka, men aldrig mer än 2 dagar i sträck. När jag vaknade igår eftermiddag efter att ha sovit middag upptäckte jag att rösten var borta! Eftersom halsen kändes lite svullen tog jag hostmedicin och panodil innan jag la mig för natten.

Vaknade halv sex i morse av att halsen gjorde fruktansvärt ont. Rösten hade heller inte återinfunnit sig under natten. Eftersom det var riktigt jobbigt att ligga och ens tänka på att somna om gick jag upp och tog panodil och resten i hostmedicinflaskan. (Det var bara 10 ml kvar). Satt sen i sängen och slösurfade eftersom halsen kändes bättre i sittande ställning.

Försökte lägga mig igen efter sju men konstaterade att halsen inte kändes ett dugg bättre. Jag fick hostattacker när jag la mig ner. och ett försök att lägga mig på sidan fick mig att konstatera att körtlarna på halsen var alldeles för ömma för att bli nertryckta i kudden under huvudets tyngd. Satt därför och halvsov tills vårdcentralen öppnade halv åtta.

Eftersom tidsbokningen inte hade några återbud idag blev jag kopplad till en sköterska som skulle bedöma mitt behov av akut-tid. Min läkare har en egen sköterska. Hon vet vem jag är på namnet och det krävs ganska lite för att jag ska få en tid av henne. Dessutom brukar jag kunna få en tid som passar, ifall det är så att jag jobbar och inte kan gå ifrån.

I morse fick jag prata med en sköterska som jag aldrig stött på förut. Med Kalle-Anka-röst kraxade jag fram mitt ärende. Att halsen gjorde så ont att jag hade svårt att svälja och att rösten ev skulle försvinna igen redan under vårt samtal. Hon rekommenderade varma drycker. Hon ansåg att jag haft besvären för kort tid för att en läkare skulle konsulteras. Hostmedicin fanns flera bra sorter på apoteket. Ifall jag misstänkte bakterier i halsen skulle jag koka vatten med ett par saltkorn i att gurgla halsen med. Panodil ansåg hon var ok om jag hade feber. Om besvären inte gått över till veckoslutet kunde jag ju söka läkare.

Jag ifrågasatte det där med läkare och veckoslut. Vårdcentralen har inte helgöppet! Dessutom är det bara en gång av tio som man lyckas komma fram på telefontiden. Chansen att det dessutom finns läkartider är minimal. (Hon hade ju inte nämnt att akut-tiderna var slut för idag och det brukar de annars vara väldigt snabba att meddela.)

Nu rekommenderade systern att dricka honungsvatten, förutsatt att jag inte var diabetiker. Nu är det ju så att besvärliga jag  INTE TYCKER OM  sött… det kommer upp fortare än det slank ner! Jag frågade henne hur jag skulle kunna jobba och hon upplyste mig om rätten att sjukskriva sig utan läkarintyg en vecka.

Om jag har kunskapsluckor eller behöver råd om medicinska problem så ringer jag sjukvårdsupplysningen eller tar det med min läkare i samband med ett läkarbesök. Ev bokar jag ett läkarbesök när de har tid. Jag ringer inte min vårdcentral för att fråga sjuksköterskan där om husmorstips!!! Gör alla andra det, eller? Och brukar man ringa med en röst som knappt håller för att få veta att varma drycker lindrar???

Jag har inte bott i en grotta i Alaska hela mitt liv. Jag är 33 år och har tillräckligt med egen livserfarenhet för att faktiskt veta det och jag kan räkna ut själv vart man ringer i olika ärenden. Och eftersom jag inte har några större fel i min skalle skulle jag aldrig komma på tanken att dividera honungsvatten och saltlösning när på telefon när jag inser att rösten knappt håller för att göra en sjukanmälan till jobbet.

På hemsidan upplyser kliniken om att man ska vända sig till sjukvårdsupplysningen med allmänna frågor och till kliniken i patientspecifika ärenden, ifall man är listad där. Personen i tidsbokningen, som jag talade med tidigare, hänvisade ju mig till sköterskan för att hon inte hade några tider att ge ut. Hon skickade ju vidare till denna sköterskan för att det är hon som håller i akut-tiderna.

Om hon i tidsbokningen tyckt att jag bara behövde lite tips hade hon väl hänvisat till sjukvårdsrådgivningen, eller? Det brukar de i alla fall göra när de vet att det inte finns akut-tider och/eller om man ringer för något mindre allvarligt eller mindre brådskande.

Hon, sköterskan med husmorskunskapen, tyckte i alla fall att jag kunde försöka jobba denna veckan, eller stanna hemma, och jag skulle säkert må mycket bättre efter att ha vilat i helgen. Men jag jobbar ju hela helgen!!! Måste alla alltid förutsätta att man jobbar åtta till fem, måndag till fredag??? Jag blir så trött på det…

Om jag sjukskriver mig idag och är sjukskriven helgen och fortfarande inte är bättre, så har jag bara måndag och tisdag på mig att lyckas få ett läkarintyg. Jag vet dessutom av erfarenhet att min läkare aldrig har akuttider på måndagar, men det nämnde jag inte att jag visste.

Sedan den förste oktober, ca 35 dagar sedan, ska alla i Västra Götaland lista sig hos en vårdcentral – göra ett aktivt val av primärvård. Jag har givetvis listat mig hos min läkare som jag gått hos i tio år. För varje listad patient får vårdcentralen en viss summa pengar av landstinget i regionen. I samband med listningen fördubblades antalet vårdcentraler i Göteborg. Massor av reklamutskick gjordes, man slogs om att få så många patienter listade som möjligt. Självklart, eftersom varje listad patient gav klirr i kassan vare sig de var friska eller sjuka.

Det positiva, enligt min mening, med detta är att detta även ökade tillgängligheten. För ett halvår sedan var akutmottagningarna på våra tre sjukhus överbelastade med små-åkommor som öroninflammationer och skärsår, eftersom vårdcentralerna inte hade lediga tider på minst två månader och det bara fanns en jourvårdcentral.

Från och med första oktober har, i princip alla, vårdcentraler kvällsöppet och de flesta har någon slags verksamhet för akutfall; öppen mottagning eller  löfte om akut-tider. De som inte själva har helgöppet har samarbete med någon annan mottagning som har det.

De flesta har även, i sina reklamutskick, lovat att det ska finnas tillräckligt med läkare. Ju fler patienter man får listade, ju fler läkare anställer man. Besök hos vårdcentralen man är listad hos kostar 100 kr upp till högkostnadsskyddet, men det är fritt fram att söka vård på alla andra vårdcentraler för 200 kr.

MEN, valet man gjort är inte ristat i sten!!! Man kan när som helst ändra sitt val av vårdcentral. Man behöver inte ens vänta ett år.

I och med att listningen började insåg man att det blev en snedfördelning. En del vårdcentraler skulle ev få stänga innan de ens hunnit öppna pga att för få listat sig där. Men man sa även att man skulle ge det lite tid. Ytterst få personer gjorde ett aktivt val av vårdcentral och blev därmed automatiskt listade i närheten av bostaden. Man förutsatte att en del skulle ändra sitt val i efterhand och att fördelningen av patienter på sikt skulle bli bättre.

Det har självklart skrivits en hel del i pressen kring detta. Tidigare, när det fanns för få ställen och tider att söka vård hette det att det berodde på läkarbrist. Nu verkar det ju finnas överskott på läkare över en natt. Dels kan man öka tillgängligheten tidsmässigt, dels finns det jus å mycket mottagningar att det inte finns patienter nog för att de ska gå runt?!?

Om jag ska försöka hålla tråden så får jag återgå till mitt samtal med sjuksystern som höll i akut-tiderna hos min läkare i morse. Genom att inte ge mig en tid, när jag anser att jag är berättigad till det, bibehålls ju inte min positiva syn på den mottagningen till fullo. Nu har jag i och för sig gått där i tio år och därmed krävs mer än så för att rubba mitt förtroende. Hade jag varit ny patient från och med listningen i oktober hade jag däremot begrundat mitt val.

I min journal kan ju sköterskan se att jag inte ringer om akut-tider särskilt ofta och att läkaren verkligen bekräftat att jag varit sjuk, eller på annat sätt haft behov av att träffa läkare, de få gånger jag fått akut-tider. Tycker sköterskan att de har för många listade patienter?

Jag kan faktiskt inte hålla med. För ett år sedan kunde man få vänta en till två månader på en “vanlig” läkartid, om man gick via tidsbokningen.  Då tyckte jag de var lite överbelastade. Det är en privat vårdcentral och jag har väl ibland tänkt att de verkat har tagit in fler patienter än vad jag tycker är rimligt för att man ska få vård inom överskådlig tid.  Visst, man kan inte veta i förväg hur ofta folk kommer vara sjuka, men med alltfler bokade besök borde man väl anställa mer personal för att tillfredsställa behovet? Det borde man väl ha råd med? Mottagningen får ju faktiskt betalt av landstinget per patientbesök via patientavgiften…

Sedan i somras har de på mottagningens tidsbokning bett om ursäkt för att man får vänta 15 -20 dagar. Att jag har lättare att få besökstider hos min läkare ser jag som ett stort plus och gör att jag vill ha kvar henne som min läkare. Med mina oregelbundna arbetstider är det extra viktigt.

Jag vet sällan helt säkert hur jag arbetar två månader i förväg. Detta har flera gånger resulterat i att jag fått boka om tider, vilket har medfört extra samtal för att läkaren varit tvungen att förnya recept på telefon. Den nya tiden jag fått har legat flera månader fram i tiden och ibland har det känts som en lång följetong innan jag ens kommit dit.

Eftersom jag har ett par mediciner som med jämna mellanrum behöver justeras lite, efter provtagning, har mina uteblivna besök resulterat i att medicindosen inte stämt och jag har till och med varit tvungen att be om en akut-tid pga det. Med dagens två-veckors väntetider behöver det inte upprepas.

Eftersom jag den sista tiden inte uteblivit från några planerade läkarbesök har jag heller inte behövt några akut-tider pga det. För att återigen göra ett försök att återgå till den röda tråden så undrar jag om sköterskan jag pratade med inte är rädd om sitt jobb? Om man inte upplever att man blir tagen på allvar finns väl risken att man listar sig någon annan stans.

Jag har två vänner som berättat om liknande telefonsamtal, dock på andra mottagningar. De har blivit så paffa att de inte kommit sig för med att opponera sig i telefon, de har tänkt att sköterskan i andra ändan är professionell och vet bäst. Efteråt har de ifrågasatt varför de inte ifrågasatte vare sig råden eller bemötandet. De har ändå skuldbelagt sig själv i första hand och därmed gett den aktuella mottagningen ytterligare en chans. När samma bemötande upprepat sig  har de dock protesterat mot behandlingen.

I det ena fallet bytte hela den aktuella familjen vårdcentral och vägrar uppsöka den ursprungliga mottagningen ens för mindre eller akuta åkommor. De väntar hellre ett par veckor på en tid någon annan stans eller spenderar en hel dag i kö på akuten. De berättar för alla i grannskapet hur de anser sig ha blivit bemötta på den lokala vårdcentralen.

I det andra fallet gav vårdcentralen, via telefon, rådet att avvakta. Personen i fråga skjutsades av en närstående till akuten på sjukhuset direkt efter samtalet. Hon blev inlagd i flera dagar och sjukhuset sa att hon kommit in i sista sekunden.

När vårdcentralen senare blev informerad om händelsens omfattning , efter hennes hemkomst, (bara informerad, någon anmälan gjordes aldrig) bad de om ursäkt.

Personen i fråga får nu alltid träffa samma läkare (så var det inte innan) och de försöker alltid fixa akut-tider ifall hon ringer. Ibland har hon blivit tillfrågad ifall hon kan tänka sig att komma till vårdcentralen och sitta och vänta så läkaren snabbt kan ta henne mellan två patienter ifall något besök går snabbare än planerat eller någon patient är sen. Då kan de dessutom hålla ett öga på henne så hon inte blir sämre  medan hon väntar och hon slipper åka till akuten… Jag hade då inte gett den vårdinrättningen en tredje chans….

Åter till mitt telefonsamtal. Sjuksystern började nu fråga ut mig om mina symtom. Men inte på det sätt jag är van vid, typ; “vilka andra symtom har du?”, “har du feber?” etc. Hon frågade istället om jag har ont i kroppen, om jag känner mig matt eller trött, om jag har allmän sjukdomskänsla i kroppen, om det halsonda kommit plötsligt, om jag har ont i bröstet eller svårt att andas och om jag haft en snabbt stigande feber.

Jag antar att hon försökte ställa svininfluensadiagnos per telefon. Men min tidigare irritation gentemot (i mina ögon) okänsliga inkompetenta  sköterskor steg snabbt igen. Sådana har jag fått nog av senaste veckan! När jag förklarade att jag hade ont i halsen men framförallt inte hade någon röst, samt att jag saknade feber sa hon helt plötsligt att jag kunde få träffa min läkare efter elva. Får de som är ALLVARLIGT sjuka i influensa inte träffa läkare, eller?

Åkte till jobbet vid halv nio i alla fall. Det var bara personalmöte idag. Dessutom skulle jag gå tidigare eftersom jag hade en läkartid. Mina kollegor hade i alla fall väldigt roligt åt kalle-anka rösten och ingen verkade minsta bekymrad för att jag skulle smittas med någonting. Förutom att rösten inte höll kände jag mig riktigt pigg, hade dock svårt att äta av fikat eller att ens dricka kaffe. Började känna mig lite egoistisk som snott en akut-tid pga det här.

Kom tio minuter för tidigt till läkaren. Hon såg mig och skickade mig att ta prover i väntan på min tur. När jag efter provtagningarna satt och väntade i väntrummet konstaterade jag att panodilen höll på att gå ur kroppen. Huvudet kändes några nummer för litet och det kändes som om ögonen sjönk in i sina hålor bakom svullna ömmande bihålor. Efter bara ett par minuter var jag så svettig att jag fick torka mig i pannan – trots att jag småfrusit hela dagen. Kanske lite feber trots allt?

Läkaren konstaterade i alla fall att jag inte hade någon allvarlig halsinfektion och sänkan var ok. Jag hade dock röda stämband och ,som jag själv konstaterat, ömma bihålor och körtlar. Jag fick medicin för att undvika en allvarligare inflammation.

Jag har jobbiga bihålor. De ömmar långt före första snorloskan vid varje förkylning. Dock är jag inte förkyld särskilt ofta och det är ytterst sällan jag orkar ta mig i kragen och gå till läkaren och beklaga mig över bihålorna… så jag äter inte antibiotika ofta.

Den antibiotikan jag fick idag, en av få sorter som jag tål, skulle även häva en ev begynnande inflammation i halsen/på stämbanden sa min läkare.

Vidare ordinerades jag även en speciell nässpray för bihålorna och en stor flaska stark hostmedicin. Panodil skulle jag fortsätta ta. Läkaren rekommenderade även att jag skulle stanna hemma från jobbet i två-tre dagar. När jag berättade att jag är schemaledig ända till fredag eftermiddag log hon och sa att jag hade tur som skulle slippa sjukskriva mig den här gången.

Summa sumarum: jag som hoppats få ett par dagar föräldrafritt så jag hinner i kapp med mitt eget liv, men framförallt får vila upp mig utan krav och måsten, fick det. Till och med ordinerat av läkare. Dock undrar jag om jag kommer att orka få gjort så mycket här hemma som jag hade tänkt och hoppats.

När jag kom hem för några timmar sedan tog jag mina mediciner och kröp ner i sängen med datorn. Här kommer jag tillbringa resten av dagen idag. Surfa en stund, sova en stund. Ev påbörja en bok… Någon tvättid har jag inte orkat titta efter. Jag hoppas att närmare ett dygn i sängen ska göra susen, så kanske jag kan göra ett snabbt, men ordentligt, ryck imorgon. Blir jag riktigt utvilad kanske jag även kan hinna lite innan jobbet på fredag.

En sak är i alla fall säker. Jag ska ha tid att ta igen lite skrivande här!

Till alla killar vill jag bara säga: Jag VET hur det är att ha en riktig förkylning. F-N vad ynklig man känner sig. Med barnafödande vet man iaf att smärtan är över när barnet kommit. Dessutom är det befogat med all tänkbar smärtlindring. Mot förkylning finns ingen bot. Det är bara att uthärda. Man vet dessutom inte hur länge den kommer sitta i. Symtomlindring finns visserligen, men den hjälper ju bara kortare stunder.

Ska man föda barn vet man det dessutom i förväg, och i de flesta fall är situationen självförvållad. En förkylning vet man aldrig när den bryter ut eller vilka symtom man får och som behöver lindras. Det är inte säkert att man får hjälp av expertis. Är man dessutom singel måste man dessutom samtidigt sköta all service själv! Föder barn gör man inte i ensamhet – vare sig man är singel eller ej!

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att en så gammal och simpel sak som förkylning inte kan förebyggas genom vaccination. Det borde ju utrotas! Det kan väl inte föra något gott med sig?!? HIV är de på gång att kunna vaccinera och AIDS har de effektiva mediciner mot, men inte förkylningar?

Å andra sidan är frågan hur mycket läkemedelsindustrin tjänar på förkylningar. Om alla människor fick en vaccination i småbarnsåren så handlar det om en engångskostnad per människa. Ev någon påfyllnadsvaccination vart tionde år som vissa andra vaccinationer kräver.

Läkemedelsindustrin skulle nog kunna ta rejält betalt för en förkylningsvaccination. Även om förkylningar egentligen inte är helt outhärdliga och eftersom de inte är dödliga så är ju vaccinationer inte nödvändiga. Men jag tror att de flesta hade valt att ta det ändå, om möjligheten fanns. Även om man fick betala själv.

Jämförelsevis undrar jag hur mycket de tjänar på alla symtomlindrare man använder när man är förkyld. När jag växte upp fanns näsdroppar på flaska eller näsdroppar i engångspipetter. Idag finns en uppsjö av olika märken med sprayer,droppar och mediciner. Ett antal olika värktabletter eller inflammationsdämpare med olika specifika egenskaper.

Förr fanns ett par sorters “vanlig” hostmedicin; receptfri och den läkaren skrev ut om man var riktigt sjuk. Nu är till och med hostmedicinerna specialiserade; en lindrar ömma halsar, en är slemlösande, en är hostdämpande osv.

Idag finns även massor av andra symtomlindrare; speciella drycker,  sugtabletter, värme-/ kylbehandlingar, massor av mediciner; piller och vätskor för specifika symtom. Dessutom finns allting med ett flertal olika smaktillsatser och av flera konkurrerande likvärdiga tillverkare.

Det positiva, tycker jag, är att det kommer mer och mer “naturliga” produkter. Nässpray med bara saltlösning, produkter utan konserveringsmedel, tabletter med naturliga smaktillsatser istället för kemiska.

Det är ju säkert bättre med en medicin för en specifik åkomma än en som fixar alla på en gång. De mer specifika är säkert inte lika starka och risken att bakterierna blir resistenta borde minska. Samtidigt måste detta med förkylningar egentligen vara med lönsamt för läkemedelsindustrin än dyra AIDS-mediciner eller cancer-behandlingar, eller?

Förr kunde man i sitt husapotek ha näsdroppar, någon hostmedicin samt alvedon, så var man rustad. Idag måste man först bli sjuk för att veta vilken utrustning man ska skaffa hem.

När förkylningen väl är över kan man lika gärna kassera resterna. Vissa saker har kort hållbarhet, andra håller bara kort efter de är öppnade. Återigen andra åldras på olika sätt; sugtabletter t ex torkar.  Och även om de håller; vad är det som säger att nästa förkylning har samma symtom och behöver samma mediciner?

Oavsett hållbarhet är man med största sannolikhet tvungen att införskaffa nya saker från apoteket i alla fall.

Hur många smittar man på väg till apoteket och på apoteket? Hur mycket tjänar inte tillverkarna på detta; hur många ytterligare kunder skaffar varje kund?

Och slutligen tillbaka till ursprungsfrågan: skulle det ens vara lönsamt för läkemedelsforskare och läkemedelstillverkare att ta fram ett vaccin mot förkylning? Om svaret är nej så är jag rätt säker på att det redan finns…!!! Det är väl bara så att man låter bli att tillverka det och lansera det av egoistiska ekonomiska skäl.

Jessica ringer och är deppig. Jessica är precis som jag ett av relationskrisens offer och har sökt Kärleken hela livet. Visst har hon trott att hon har hittat den ibland, men i slutändan visade det sig att det bara var ytterligare en övergående relation och inte Mannen med stort M. Inte Han. Inte Kärleken. Men nu har hon ju hittat dansken. Dansken kanske inte är den man som Jessica trodde att hon skulle leva med, men han är en bra man med hjärtat på rätta stället och Jessica och dansken är kära. Det är många saker och många känslor som går upp och ner i Jessicas liv, men en sak har hon bestämt och det är att hon ska vara med dansken nu. Kanske inte till den dagen hon dör, men i alla fall i några år. Och det är Han. Han som får bli den viktigaste mannen i hennes liv, han som får bli far till hennes barn. För Jessica har alltid vetat att hon vill ha barn. Och det är därför hon känner en viss stress nu vid 37 års ålder att faktiskt hitta Kärleken. Hon och dansken har pratat om detta och han förstår henne. Så långt var ju allt frid och fröjd. Men så säger plötsligt dansken en dag att han inte vet om han verkligen vill ha barn igen. Han har ju redan en vuxen dotter och nu känner han sig för gammal för att börja om. Jaha. Jessica faller ihop av ren utmattning. Och så ska dansken fundera lite. Och vill inte han börja om, så blir det Jessica som får börja om. Då får hon ge sig ut igen. I den långdragna jakten på Kärleken.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ålder, barn, kärlek, relationer, dejting, personligt, funderingar, vardag, singel

Angela,  jag och Pamela som inte vill vara med på bild..
Synd ju… hon är en jättesöt och otroligt trevlig tjej =)
Christa var fotograf. Tre Singlepinglor och en upptagenPingla..
Pamela var den som hade sitt i hamn..

Det var helt underbara tjejer jag var ute med den 24/10..
Ja då när jag hade min barnfria helg… den första på många, många år.
Ville inte förstöra den genom att dricka och sen bli bakfull
Vilket jag alltid blir… så jag var nykter och inte illa det faktiskt.
Dom tre senaste gångerna har jag varit helt sober…
så varför inte fortsätta med det.
Funderar på att avge ett nykterhetslöfte för resten av mitt liv.
Fast jag ska kanske ta mig en fylla först… ja för sista gången… Haha
Angela… Pamela och Christa diskuterade livets Allvarligteter…
Det dricks lite vin och massor med kaffe… koppen är ju min.
Är ju en kaffetunna… gott är det ju också =)
Lite snacks bjöd Angela på. Vi sitter hos henne och förfestar.
Det gick lugnt till… sådär lagom… så man är lite trevligt på pickalurvan.
Ja inte jag då… men tjejerna.
Jag var väl mera koffeinspeedad… trevligt det med ju…Haha

Vi gick till Bishops Arms sen och var där till det stängde.
Har lite foton därifrån.. fast jag vet inte om jag vågar sätta ut..Haha
Eftersom jag var nykter så hade jag ju det väldigt trevlig med att lyssna på alla väldigt intelligenta samtal som pågick runt omkring mig..Hahaha
Men kan få till väldigt invecklade diskussioner om det mesta..Haha

Skönt att vakna nadabakrusig då på söndagen..
Men jag började på att bli sjuk då… Inte kul!!
Förkylningen sitter i fortfarande lite genom hostan.
Men den börjar ge med sig nu… Hostar nästan ingenting längre.

Ja det var en mycket givande helg…
Fick vila och bara vara… så underbart faktiskt.
Det är inte ofta sådant händer.

Har hittat sladden ni så jag har massor med bilder.
Kanske lägger jag ut dom i kväll… kanske i morgon…

Ha en bra fortsättning på eran kväll!!

KramKram!!

Idag har jag träffat en väninna, som jag inte sett på över 1 år, det var väldigt trevligt. Vi snackade om jobb och killar, mest om killar (haha)… Hon har sambo, så hon har sitt på det torra… Jag själv har ingen, vill vara singel ett tag till, men är väldigt attraherad av en karl som jag ser nästan varje dag. Hans ögon förtrollar mig! Han är redan upptagen, så honom kan jag glömma. Han vet inget om mina känslor, kanske lika bra det, han skulle väl bli alldeles förskräckt. Han är kanske inte min typ ändå, det är något som jag förmodligen aldrig kommer att få veta.

Denna myslördag har jag, bortsett från att ha träffat väninnan, kollat några avsnitt ur åttonde och sista säsongen av “McLeod’s Daughters” (McLeods döttrar) plus sett “The Proposal” med Sandra Bullock. McLeod’s Daughters och The Proposal släpptes på DVD i veckan, 28 oktober. Särskilt McLeods döttrar har jag väntat länge på, bokade den redan i maj. Har kommit lite mer än halvvägs in i säsongen, och än så länge är den bra. The Proposal överträffade mina förväntningar, jag trodde den skulle vara kass, men den var rätt härlig och en del fniss blev det

Nu sitter jag vid datorn och surfar, medans jag njuter av den trevliga doften av vit mysk från aromalampan, som föreställer tre egyptiska faraoner som håller i stor skål, och i den skålen har myskoljan blandats med vatten och värms upp av värmeljuset under skålen. Nu ska jag snart gå och lägga mig med en bok och mysa vidare…