Klockrent koncept.

Skärmdump jamieoliver.com

Han var alt jeg hadde drømt om. Eller kanskje det jeg ikke hadde drømt om. Noe  annerledes, nytt, noe jeg aldri hadde tenkt var mulig. På en måte. Jeg vet ikke helt. Alt jeg vet er at jeg kom til meg selv etterpå. Det var mørkt, og jeg var sårbar. Jeg blir det, litt lei meg, når jeg skjønner at det snart skal ta slutt. Jeg merker det i hele rommet. Det blir litt kaldere, litt mer utrygt. Jeg lukker meg igjen, bittelitt, for jeg merker at alt er på vei til å forandres.

Jeg ville ikke si for mye, så jeg holdt han. Hardt. Jeg klemte, begravde ansiktet mitt i halsen hans, og jeg sa ingenting. Kjente lukten av parfymen, ville forsøke å huske, gjøre så jeg aldri ville glemme. Oss to, den kvelden.

Jeg visste at øynene mine ville fortelle alt, så jeg lukket de hardt igjen. Selv om jeg visste at han, bare i løpet av den korte tiden vår sammen, allerede hadde sett det meste. Han var en slik som åpnet meg. Fikk frem alt det jeg forsøker å gjemme, det jeg vil spare til den jeg vet blir min.

Jeg var redd for å glemme, så jeg åpnet øyene. Jeg måtte se litt til, måtte forsøke å huske alt dette. Jeg ville se nok til at jeg kunne lukke øynene igjen og allikevel se han, allikevel kjenne de følelsene, sommerfuglene, alt det som så sjelden kommer.

Og han så på meg, og jeg så at han leste. En åpen bok.

Han spurte hva jeg tenkte på, og jeg greide ikke å hindre det. Ærligheten, åpenheten, håpet. Jeg greide ikke å lyve, for øynene mine hadde alt sagt det.

“Jeg skulle ønske vi kunne hatt mer tid sammen”, sa jeg. Og jeg visste at det var begynnelsen på slutten.

Ja, jag har ju precis blivit singel efter att nu ha avslutat ett 5-årigt förhållande. Visst, alltid trist när det inte funkar – men faktum är att jag är gladare än nånsin idag och mår 100…, nej 1000 ggr bättre idag än jag gjort det senaste året.

Mitt tidigare singelliv har varit väldigt obefintligt, så känslan av att få bo själv, göra vad jag vill och träffa nya bekantskaper – den känslan är hur bra som helst!

Uppvaktande beundrare/kavaljerer finns det väldigt gott om – ryktet sprider sig fort i ett sånt här samhälle nånstans i Sverige… Men jag bara njuter av uppvaktningen och tar för mig av det som erbjuds… För det är så jag har tänkt att leva livet ett tag! Inga krav, inga måsten – utan bara villkorslös ömhet, närhet och en hel del härligt sex!

Puss

…eller vad det nu kan heta när pojkvännen har flytt kontinenten och lämnat mig alldeles för mig själv om kvällarna den här veckan. Jag är ju inte riktigt gräsänkling, för vi bor ju inte ihop o är inte gifta… Jag kan bara gå tillbaka/fortsätta med mina singelvanor. Som att glömma bort att äta, hasa runt i pyjamaskläderna så fort jag kommer hem och äta upp all choklad själv utan att behöva dela med sig.

Men det har varit ganska tråkigt emellanåt att inte ha så mycket att se fram emot efter stressiga dagar och sena jobbkvällar. Han förgyller min tid och bryr sig så härligt mycket om vad jag gör, haha! Har fattat nu hur mycket vi har nästlat ihop våra liv de senaste 3 månaderna. Fan va trist det är att va själv o inte ha nån att bara dega med i soffan. Någon att laga mat till. Någon som förpestar mina internetflikar med ekonomisidor och Tradera hela tiden…

Herregud. Är det jag som skriver det här?! Hade någon visat det här inlägget för mig för ett år sedan hade jag nog bara skrattat bort det.

Jag har nästlat in mig i någon. Scary.

Petra var singel när hon var 35 år. Jag och de andra var väl bara strax över 30 då och 35 kändes som en evighet bort. Vi skulle minsann ALDRIG vara singlar vid 35! Vi kunde inte låta bli att tycka lite synd om Petra. Vi kunde inte låta bli att undra varför det var så svårt för henne att få till det. Trots att många av oss var i samma sits själva. Sedan rasslade det bara till för Petra. Så som det ofta gör i den åldern när man väl träffar Kärleken. Det blev man, flytt och barn nästan direkt och där stod vi och såg på. Vi var glada för hennes skull och vi var lika glada för att vi aldrig skulle behöva vänta så länge. Vi ville inte hamna i det läget att folk runt omkring oss började undra och planlöst försökte para ihop oss med första bäste karl som råkade vara singel eller skild. Vi ville inte hamna i det läget att vi var tvungna att bli gravida med en gång för att ens hinna få några barn alls. Vi ville inte hamna i det läget att vi blev lite smått desperata. Vi ville inte hamna i Petras läge. Det läget som Petra var i innan hon träffade Kärleken. Vi ville inte vara 35 år och singlar. Petra bor i hus på landet och hennes barn börjar nu i skolan. Och här står vi och är 37. Och singlar. Långnäsa på oss.

Kärlek

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, singel, singelliv, familj, relationer, humor, vardag, dejting

Intressant.se

For snart et år siden skrev Oda sine ti grunner til at hun liker å bo alene. Den gang sa jeg at jeg skulle skrive mine ti grunner til at jeg likte å ha samboer, men siden jeg er “litt” treg blir det 10 fordeler med å være singel i stedet.

• Om jeg vil spise salat til middag én dag, nudler tre dager på rad, eller bytte ut hele middagen med en pose smågodt, trenger jeg ikke få dårlig samvittighet for at noen andre ikke får mat.
• Jeg må ikke se Discovery Channel døgnet rundt, og jeg må ikke se Liverpool-kampene (selv om det hender seg jeg gjør begge deler, nå som det er frivillig). Dessuten kan jeg faktisk se både Americas Next Top Model og So You Think You Can Dance uten at noen stønner og bærer seg over å måtte lide seg gjennom en time med jente-TV.
• Jeg kan finne frem rockeringen min uten å stå i veien for noen, jeg kan trene Aerobic Striptease uten å spørre om det passer inn i TV-programmet, og jeg kan stikke ned på Spenst akkurat når jeg føler for det.

• Jeg kan høre musikk akkurat når jeg vil, og om jeg plutselig vil synge høyt til Britney er det ingen som klager på at jeg ikke eier sangstemme (det vet jeg nemlig godt fra før av).
• Jeg kan være på fest lengre enn til klokka 12! (Litt intern, men dere som kjenner eksen min vet hva jeg snakker om:P)
• Jeg kan legge meg i senga for å lese før jeg sovner, uten at noen klager på at lyset står på, eller at jeg bråker for mye når jeg blar om sidene.

• Jeg har det alltid ryddig og rent rundt meg, siden jeg ikke trenger å vente på at noen andre skal gjøre sin del av husarbeidet.
• Jeg kan bruke opp alt varmtvannet når jeg dusjer.
• Jeg kan bruke alle pengene mine på bøker og klær, leve på knekkebrød og vann frem til lønning, og ikke ha dårlig samvittighet ovenfor noen andre enn meg selv.
• Alle de fine fiskene

Om du er singel eller i et forhold; skriv ned 3 fordeler med det!:)

Dagens insikt: Det kommer ingen prins på en vit springare. Inte nu, inte någonsin. Har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Det är bara så. Ingen räddar dig från dig själv eller ditt liv och ingen man är EXTREMT mycket bättre än alla andra. Alla har sina fel. Du måste bara hitta den som enligt din personliga åsikt har minst fel. Eller fel som är lättast att leva med. Sedan är det bara att slå till. Det är bara att bestämma sig. Säg stopp. Stäng ögonen och sluta leta efter grönare gräs där borta. Sluta tro att han som är lite snyggare också passar dig lite bättre. Sluta tro att passion är allt du behöver, sluta tro att när du hittar DEN RÄTTE så kommer himlen att öppna sig, Gud stiga ner och viska i ditt öra att det är dags. Det funkar inte så. Ta bara en kille som du gillar och slå till. Kör!

(Om ni undrar vad jag gör så försöker jag peppa mig själv inför C:s besök. Jag vill ju så gärna bli kär i denne perfekte man. Jag vill!)

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, dejting, humor, funderingar, singelliv

Får höra idag att Jennifer, en bekant och också ett av relationskrisens offer, har råkat ut för ett av kärlekslivets mest klassiska, men också grymmaste grepp; älskarinnefällan. Trots inre motstånd gled hon in i armarna på en vän, en man hon känt länge och som hon alltid haft ett gott öga till. Han hade alltid gillat henne också, men de hade hållit tassarna ifrån varandra så gott det gick. Men nu gick det inte längre. Hon törstade efter kärlek och han efter bekräftelse. Han sökte räddning ur ett dåligt äktenskap och hon sökte förhoppningar om ett bättre liv. Så de blev ihop. Hon gjorde slut massor av gånger. Hon tröttnade på att vänta, trodde inte på hans ord. Men han övertygade henne om och om igen om att han älskade henne innerligt. Att han bara ville vara med henne. Det var bara ekonomiska skäl till att skilsmässan inte hade gått igenom ännu. Bolagsaffärerna måste klaras av först så att inte frugan som han skulle skilja sig ifrån blir miljonär på hans bekostnad. Och så var det ju jobbigt för barnen också, så han måste sköta det snyggt. Motvilligt väntade hon lite till. Hon älskade honom så mycket. Trots att hon kände sig korkad, trodde hon någonstans på hans kärlek. Hon ville tro. Hon behövde tro. En dag, nästan två år senare, orkade hon inte längre. Och inte han heller. Nu fick det bli skilsmässa, oavsett priset. Han pratade med frun, blandade in advokater, tröstade barnen och skaffade en lägenhet i andra hand där han och Jennifer skulle bo. Äntligen började det röra på sig. En solskenshistoria för Jennifer mitt i relationskrisens mörkaste år. Om man nu någonsin kan säga så när ett äktenskap går i kras. Det var bara ett litet problem som Jennifer upptäckte när hon hoppade in i bilen med mannen som hon längtat så mycket efter, som hon skulle starta sitt nya liv med, för att titta på den nya lägenheten de skulle bo i. Problemet var att den inte fanns. Lägenheten alltså. Faktum var att inget av det fanns; inte skilsmässan, inte advokaterna, inte tröstandet av barnen, inte ens kärleken till Jennifer. Mannen var gift och skulle så förbli. Allt var en bluff. Buffel och båg och lögner. Fällor och minor som de sargade offrena i relationskrisen måste akta sig noga för. Annars sjunker de ner djupare i singelträsket och blir rädda för kärlek. Och det, mina vänner, är det värsta som kan drabba oss.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, älskarinna, skilsmässa, funderingar, dejting

Så jag och A trillade dit igen. Det var inte meningen och egentligen var han ju i en relation. Jag ville inte bli hans älskarinna. Det ville inte han heller, sa han, men hans relation var ju inte bra. Han ville ta sig ur. Och det gjorde han, men det tog några månader. Och däremellan hade jag ju träffat C, bland annat. A sa att han fortfarande kände likadant för mig. Han ville se min putande mage (den har jag ju redan om än utan bebis i, men det sa jag ju inte till honom förstås). Jag har träffat honom några gånger till. En trevlig promenad, en mysig middag och en het natt på hotellet. Så är det varje gång. Varken mer eller mindre. Så jag pressade på lite till. Ett sista försök liksom. Jag sa till honom att nu kör vi. Nu blir vi ihop på riktigt. Men han är försiktig. Både vill och inte vill. Så i somras bestämde jag mig för att det får vara nog. Efter mer än två år med A i bakhuvudet orkar jag inte mer. Han förstör mitt kärleksliv. Och C hade jag ju redan gjort slut med vid det laget. Så istället satsade jag på B. Då trodde jag att B var den enda mannen i mitt liv, men ack så fel jag hade. När C började med återupplivningschattandet, började även A med sina metoder för att jag inte skulle glida ur hans grepp. Han började misstänka att jag var less och han började öppna upp sig lite mer. Kanske var det dags för mig ändå att hälsa på honom i USA? Att få lite mer tid tillsammans bara. Så nu är han tillbaka. Sista försöket liksom. Igen. Fast från hans håll den här gången. Och nu kommer han hit i jobb igen. Inte till Barcelona den här gången, utan till Köpenhamn. Vilken tur att jag bor i Skåne då. Det är ju bara en kort resa över bron.

Läs även andra bloggares åsikter om singel, singelliv, relationer, kärlek, dejting, humor, relationer

Eftersom jag är typ nyfiknast i hela världen kunde jag omöjligt låta bli att träffa honom trots att jag egentligen inte såg någon mening alls med det. Jag hade liksom nästan släppt det där redan och han hade ju en ny tjej, så varför skulle vi ens ses? Men det var ju innan jag visste vilken revolutionerande kväll det skulle bli. Han öppnade sig. Han tog emot allt skit från mig. Han sa att beslutet inte hade någonting alls att göra med hans känslor för mig. Tydligen hade han visioner av mig springandes omkring i hans trädgård i USA, höggravid och lycklig. Tydligen kände han att jag verkligen kunde vara mamman till hans barn. Men han var rädd för mig. Jag var för vild, för oförutsägbar. Han trodde att jag skulle ledsna en dag och ta mitt barn och flytta hem till Sverige och lämna honom där ensam vind för våg. Därför valde han henne. Ett säkrare kort. Nu vände det inom mig. Nu blev det en utmaning. Han var kär i mig egentligen, men rädd. Jag skulle nog lyckas övertala honom att han gjort fel. Självklart måste man vara modig när det gäller kärlek. Plötsligt bad han mig följa med honom upp på hans hotellrum. ”Är du knäpp?” frågade jag. Upptäckte sedan att jag satt på hans hotellsäng. Låg på hans hotellsäng. Låg naken i hans hotellsäng. Det var ju kanske inte så bra. Jag som precis hade blivit dumpad och han som precis börjat träffa någon annan. Men vår passion var ju så oemotståndligt intensiv, så overklig. Det var nog då jag blev kär. Vid det sämsta möjliga tillfället. Jag började terrorisera honom med mail, försökte få honom att fatta. Han svarade inte då, men lite senare mailade han också. Skrev att han tänkte mycket på mig, att han saknade mig. Tiden gick. Jag åkte till USA i annat ärende (dejt nummer 2 kanske) och jag mailade och frågade om han ville ses på en drink eller en kaffe. När jag ändå var där alltså. Inget svar. Typ nio månader efter den där natten på hotellrummet skickade jag ett mail. Neutralt, trevligt (han hade trots allt sagt att han kände en stark samhörighet med mig och att vi alltid skulle ha kontakt, oavsett vad som hände) och utan frågor. Ville inte fiska efter ett svar. Skrev att jag hoppades att han var lycklig, att han var på väg att bilda familj och gifta sig som han ju så gärna ville. Skrev att jag kunde visa honom en trevlig bar om han ville när han var i Barcelona nästa gång. Och nu fick jag svar. Nej, han var inte gift (och inte lycklig?) och hade inga barn på väg. Han skulle strax till Madrid. Ville jag ses där? Ja, det ville jag ju. För jag är ju masochist när det gäller kärlek. Så ja, det ville jag gärna.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, singelliv, dejting, humor, funderingar

Skrämmande nog verkar det som att jag har blivit gammal nog att bli en sådan där person som säger att det var bättre förr. Men jag misstänker nästan att det är sant. Att det var bättre förr. Före relationskrisen alltså. När man valde varandra på helt andra grunder och man inte hann fundera så mycket. Nu är vi så bortskämda och hinner skaffa oss så många egna later innan vi slår våra påsar ihop med någon att det krävs absolut perfektion för att vi ens ska stå ut med varandra och tycka att det är värt det. Är det bättre? Är vi lyckligare nuförtiden? Visst har vi höjt vår levnadsstandard, men har vi bättre relationer? Jag är minst sagt tveksam. Ärligt talat så blev min mamma ihop med min pappa för att han hade glada ögon. Och min pappa blev ihop med min mamma för att hon var söt. De var typ 19 år och de är fortfarande gifta. Jag ska inte uttala mig om huruvida de är lyckliga eller om de egentligen önskade sig något annat av sin relation, men jag tror inte att de mår sämre än vad vi gör. Och med vi menar jag alla vi miljoner singlar som är över 30 år och fortfarande inte har hittat den rätta. Vi som kanske slår till på någon, skaffar barn och ändå skiljer oss vid 45. Är det bättre än att ta första bästa kille med glada ögon, leka hemmafru och leva ihop tills döden skiljer er åt? Inte vet jag, men jag hinner inte fundera mer på det nu. Måste skicka ett mail till A nu och fråga om jag kan bli hans hemmafru. Han har kanske inte så glada ögon, men han har en passion som inte är utav denna värld. Och det duger bra åt den här 19-åringen i alla fall.

Bild: www.brollopshjalpen.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, singelliv, bröllp, dejting, humor, vardag, funderingar

Foto: www.fotoakuten.se

Annars kan man göra som brorsan. Brorsan tycker att jag har ett rörigt kärleksliv, men han är banne mig ett offer för relationskrisen också. Om än på ett annat sätt. Brorsan gjorde en tjej på smällen redan när han var 23. Det var ju knappast meningen förstås, men hon var superreligiös så det var ju bara att hålla god min och gifta sig. Jag säger inte att han inte var kär, men innerst inne visste han nog att det aldrig skulle hålla. Sådant vet man ju. Om man verkligen tänker efter alltså. Några år senare var det mycket riktigt över och ex-frun tog dottern och drog utomlands. Min brors liv blev en mix av dåligt samvete och pendling utanför landets gränser. Sedan kom nästa kvinna. En bra person. En kvalitetsperson, som brorsan kallade henne. Redan där borde man ju ha anat oråd. Men jag ska inte säga så. Det höll väl i tio år eller så. Och två barn till blev det för brorsan som nu var 40 år, hade tre barn med två olika kvinnor och hade skiljt sig två gånger. Och så var han singel förstås. Inte jordens bästa läge att träffa någon ny kanske. Men det gjorde han förstås ändå. Hon är separerad och har ett barn. Och en katt. Och en hund. Och en häst. Och egentligen en hel bondgård. Men brorsan kan förstås inte flytta dit. Han måste ju bo i stan så att han kan hämta och lämna barn varannan dag. Och det kan ju bli fler barn. Sånt vet man aldrig när det gäller brorsan.  Kanske känner han att han måste överkompensera. Sätta lite fler svenskar till världen när syrran drar utomlands och leker tonåring och kanske missar chansen till egna barn. Men jag vet inte om han har det bättre. Där sitter han med en tjej på bondgård, två ex-fruar, tre döttrar, en plastdotter och så syrran som ska älta hur hon ska göra med sitt kärleksliv. Alltså det blir väldigt mycket tjejer. Det är nog en ganska jobbig soppa det också.

Jag har lite dåligt samvete idag. Jag fattar inte hur folk klarar av att dejta mer än en person i taget. Jag kan inte det. Mår skitdåligt och känner mig som en lögnare, en bedragare som säger en sak en dag och något helt annat en annan dag. Eller rättare sagt, säger samma sak en annan dag, men till en annan person. Och jag träffar ju inte ens de här killarna. Jag är en lögnare på nätet, en chattbedragerska. Men egentligen inte ju. Jag menar, jag är ju singel. Jag gör inget fel. Men det känns ju helt sjukt. Som den där dokusåpan ”The Bachelor”. Så känner jag mig. Jag har alltid varit så jävla ordentlig. Har alltid varit HELT singel eller HELT och hållet ihop med någon. Och när jag har träffat någon så har jag bara träffat den personen tills vi har bestämt om vi ska vara ihop eller inte. Har aldrig varit otrogen (okej, det är väl en definitionsfråga, men jag påstår att det inte var otrohet i alla fall). Har aldrig ens haft ett one-night-stand (jaja, det är också en definitionsfråga då). Det var ungefär två och ett halvt år sedan som det började gå utför, tror jag. Det var nog en kombination av saker som gjorde det. Dels att jag började bli äldre och insåg att jag inte har tid att träffa en person om året, vara ihop med honom i två månader, sörja honom i sex månader och sedan vänta i ytterligare 4 månader på att något nytt skulle hända och att jag skulle börja gilla en ny person. Det funkar liksom inte att köra i det tempot när man är typ 35 år. Dels faktumet att jag bestämde mig för att återuppleva min förlorade ungdom och åka på språkresa till Italien som en annan 19-åring. Det bidrog säkert till min mer frisläppta natur. Dels Italien i sig. Man måste ju ha en romans i Italien. Det funkar inte annars. Och slutligen var det min spanske älskare. Min förste älskare. En man som var omöjlig att vara ihop med, men också omöjlig att släppa. Det var då jag släppte på mina regler istället. Det var då jag gjorde honom till min älskare och insåg att allt är möjligt. Att man måste vara lite mer öppen när det gäller kärlek och relationer. Att det är okej att ha en älskare om man inte har en pojkvän. Att man inte måste vara så himla ordentlig hela tiden. Och på den vägen är det. Därför sitter jag här nu och slänger ut pussar och kramar till höger och vänster i cyberrymden. Därför plaskar runt i den här soppan och undrar hur sjutton jag ska ta mig ur den utan att drunkna.

Så i somras åkte C till sin stuga uppe i bergen eller inne i skogen eller var den nu är. Han behövde sitta där och fundera på lite saker i sitt liv sa han. Och så skulle han komma över mig tydligen. Och snickra lite. Som en del i processen att komma över mig ingick tydligen att kommunicera med mig lite mer, lära sig att bli min vän, öppna upp sig och berätta allt. C berättar att vår relation var den bästa han någonsin haft, att jag utan tvekan är den rätta för honom. Han berättar också att han tänkte fria till mig, att han till och med tittade på ringar i Barcelona när jag var på jobbet. Om jag bara hade blivit kär. Om jag bara hade älskat honom ordentligt. Då hade han friat. Det var så märkligt att höra det. Den perfekte mannen ville fria till mig. Jag som var 37 år och inte ville något hellre än att bli två. Han berättar att han inte riktigt hade varit sig själv i Barcelona, att han inte mådde så bra, men att nu var han glad. Nu var han en mer spännande person. Han berättar också att han tror att jag kanske inte var helt öppen för att bli kär i honom. Tänk om han hade rätt? Tänk om A låg där och störde? Tänk om jag dömde ut C för fort? Att jag tyckte att han var tråkig när han egentligen bara hade en kris? Han är ju trots allt perfekt och en sådan man ska man väl inte avfärda så snabbt, eller? Eftersom vi båda fortfarande var arbetslösa hade vi all tid i världen att chatta. Så det gjorde vi. Flera timmar varje dag. Det bara blev så. En nystart, kan man kanske säga. Så nu kommer han på besök igen. Den perfekte mannen kommer med ringen i högsta hugg för att se om jag kan bli kär. Igen. Eller ja, den här gången snarare. Men däremellan har jag ju hunnit få upp ögonen för B. Och så har A fått upp ögonen för att han kanske håller på att förlora mig.

Så jag träffade C. Jag var mer ivrig än nervös. Han flög över halva jorden för att träffa mig i en vecka. En vecka skulle han bo med mig i min mini-etta. Jag hade flyttat till en egen lägenhet i Barcelona och han skulle få sova på soffan. Eller i min säng, beroende på resultatet av mötet. Vi var så uppspelta efter allt chattande och sms:ande att det inte riktigt gick att misslyckas. Vi hade en fantastisk vecka och C fick sova i min säng. Nästan direkt. Sedan sa vi att vi var ihop. Bara sådär. Det var nästan lite som i småskolan. Jag skickade ett sms från jobbet och frågade om han ville vara min kille. Ganska omoget, men faktiskt lite gulligt. Jag skrev det på svenska så att han skulle få klura lite. Och han svarade på svenska också. Ja, självklart, svarade han. Sedan sa vi hejdå och C åkte till USA. Vi fortsatte kommunikationen, men den avtog något och det gjorde även mina känslor. För att inte tappa bort varandra helt bestämde vi dock att C skulle komma tillbaka. En månad senare stod han där igen på Barcelonas gator. Men nu var det inte alls lika spännande. Nu var han bara C. C som blivit arbetslös och var lite deppig. C som inte riktigt mådde bra. C som kändes som en gammal vän. Inte C; min nye, heta romans. Jag hade lite annat att tänka på också. Jag blev också av med jobbet och så hade jag ju minnet av A där i bakhuvudet. A som nu var på väg att bli singel igen. C stannade hos mig en månad. Det är för hårt att säga att jag var lättad när han åkte, men jag var inte direkt ledsen heller. Jag tänkte. Jag kände efter. Och till slut skickade jag ett mail till C när han var tillbaka i USA. Jag förklarade att jag helt enkelt inte var kär. Att jag inte kände tillräcklig attraktion. Att jag ville ha mer passion i mitt liv. C tog det bra och vi fortsatte att ha kontakt, men inte jättemycket. Lite chatt här och där. Så gled C sakta ut ur mitt liv och jag började koncentrera mig på A igen och fick plötsligt upp ögonen för B.

Foto: Countrymail

C chattar med mig igen. Det gör han varje dag nu. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt är han tillbaka i mitt liv igen. Det var inte alls min mening. När jag var 35 och nyligen hade flyttat till Spanien blev jag tipsad om att börja dejta på nätet. Jag hade inte gjort det innan och kände, när jag bodde i Stockholm, att det kändes meningslöst att sitta och chatta med samma människor som jag redan var trött på när jag hängde på krogarna i stan. Dessutom var vetskapen om att kollegor, bekanta och vänner skulle se mig på en dejtingsajt alltför skrämmande. Så jag gjorde det aldrig. Men nu när jag befann mig i ett främmande land och dessutom behövde lära känna nya människor kändes det som en bra idé. Min lägenhetskompis sa att det var en bra sajt med internationella människor från hela världen. När jag väl börjat söka män där såg jag dock att betoningen var just på hela världen. Hela världen utom just Spanien då. Visst, det fanns kanske en och annan där också, men främst var det amerikaner och australiensare och en och annan engelsman. C var den sista (?) jag träffade på den sajten. Nu är jag inte medlem längre, för nu tror jag inte att jag ska behöva söka Kärleken länge till. Hursomhelst började jag och C att skriva till varandra. Jag är svensk, men bodde i Spanien och C är amerikan, men bodde i Australien. Mycket praktiskt. Vår kommunikation blev intensiv direkt. Allt klickade. Jag ägnade flera timmar om dagen åt C. Så småningom började vi ringas på Skype också. Och skicka sms. Vi skickade 48 mail på mindre än två dagar och det kändes helt naturligt. Vi skickade 120 sms vardera på ett par veckor eller så. Jag och C hade inlett någon slags relation utan att ens ha träffats. Vi skickade bilder på varandra. Han var inte snygg, men jag har aldrig varit så utseendefixerad heller. Han såg trevlig ut. Bra ut, till och med. Men han var kanske inte riktigt min typ. Hursomhelst var han perfekt. Han var internationell, kommunikativ, rolig, lagom smart, sund, hade bra värderingar, var flexibel när det gällde var han skulle bo och jobba, utbildad, pratade flera språk och var allmänt trevlig och öppen. Han verkade ärlig och genuin. Nästan oförstörd. Jag gillade honom skarpt. Efter ett par månader kom vi inte längre. Vi hade skrivit allt, sagt allt och nu längtade vi bara efter att ses. Nu gällde det bara att få till den sista biten -  mötet. Sedan skulle allt vara i hamn. Sedan skulle det vara jag och C.

8 september. Jag läser Johns inlägg ”7 dagar som inga andra” och jag blir alldeles varm i kroppen. Jag tänker på hur det var dom där första 7 dagarna i sonens liv och…jag längtar inte dit igen men jag kan längta efter den känslan. Att hålla i något alldeles nytt. 9 september. Då fanns det liksom ingenting annat. När väl sonens mamma och sonen kom hem efter en liten gulsotsvända och jag enbart livnärt mig på whiskey och frödingepajer så uppstod ett helt nytt fokus i livet. 10 september. Jag tittar på honom när han sover. Femåringen. En skitig och alldeles för verbal femåring som med menande blick kan säga att han hellre vill att jag ska dö än hans mamma för han tycker bättre om mamman. En som kan plötsligt, från ingenstans, undra vad ordet ”återförening” betyder. 11 september. Vi gjorde slut våren förra året, jag och sonens mamma. En kväll, efter att ha sett ”Idioterna” och ätit kladdkaka kände vi att det nu var dags att gå vidare. Ett halvår senare blev vi ihop igen. Det är inte det det här inlägget ska handla om. Jag ville bara berätta. 12 september. Jo. För under hela det halvåret kände jag en gnagande känsla av att det inte var så här livet skulle vara. Sonen var här för att vi skulle dela upplevelserna med honom. Vårt uppbrott kändes sorgligast i det att vi nu inte fick dela honom längre. Skulle vi nu gå vidare och träffa andra och ibland, på något hysteriskt födelsedagskalas, möta varandras blickar och säga ”Var det så här det skulle bli?” 13 september. Jag förespråkar inte att man ska hålla ihop för barnens skull. Jag tror inte heller på riktigt att kärnfamiljen är det man ska sträva efter, tvärtom. Alla familjekonstellationer man väljer ska man välja medvetet – en oplanerad graviditet behöver inte leda till äktenskap behöver inte leda till radhus behöver inte leda till otrohet behöver inte leda till skilsmässa. Men har man barn så innefattar barnet i ens förhållande. Gör man slut med varandra gör man också slut med en del av barnet. 14 september. Och jag var inte medveten om det. Och jag var framför allt inte redo för det. För det var det här med längtan efter det nya. Hur mycket man än kan längta efter…jag vet inte, det flärdfulla singellivet, de öppna relationerna, de flyktiga förhållandena, så går inget upp mot detta. Sonen var inte samma son när han var bebis som när han var tre som när han var fem. Och jag vet inte vem han är när han är sju och jag vet inte vem han är imorgon. Det är det jag vill åt. Jag vill vakna upp med honom, känslan av att han är där hundra procent i mitt liv, varje dag. Tills han sätter gränsen. Tills jag inte längre är ny inför honom. Tills jag är samma trista gamla fan.

I dag har jeg farget håret mitt. Igjen. Det er bare en uke siden forrige gang, men siden det ikke ble så fryktelig vellykket, var det greit å ta det en gang til. Jeg har nemlig hatt en liten flekk med ufarget hår foran, noe som har vært kime til relativt mye irritasjon. Særlig når nesten alle jeg har møtt har sagt “åh, kul farge”, for så å stirre intenst, ta frem en dirrende pekefinger og si “men, det ser ut som du har glemt noe der?”. Eller som en fyr på nachspiel sa “jeg tror du bør farge det en gang til, foran der er det helt grått!”. Det endte med en stk. Mirakel under teppet, furtende og dramatisk fordi jeg følte meg stygg. Jeg er heldigvis ganske sjarmerende ellers.

Anyhow. Før mamma farget håret mitt i dag (noe hun gjorde helt perfekt!), fikk pappa prøve seg som frisør. Og makan. Mannen burde vært homo. Han er utrolig dyktig til å klippe, og han svingte saksen som om han aldri har gjort annet. Jeg er mektig imponert. Også, kanskje, fordi han greide å gi meg en ny frisyre. En frisyre han alltid har ønsket at jeg skulle ha – nemlig kort. Jeg kaller det snik-klipping, han kaller det “å tynne det litt”. Men papsen er tilgitt, jeg elsker håret mitt. Krøllene er nesten borte, og jeg ser voksen ut.

Sånn ser jeg ut i dag:

Og dette er kjernen i innlegget mitt. For tror dere dette var det første bildet jeg tok? Åneineinei, du. Jeg tok kanskje tretti bilder før jeg ble fornøyd. Tretti! I tillegg forsøkte jeg å filme, ta med kamera via facebook, og.. vel, du forstår tegningen.

Før, da jeg var ung, var jeg fornøyd bare jeg ikke hadde kviser eller bustete øyenbryn. Bildene ble som regel helt fine, og jeg var ganske dreven på å ta fine bilder av meg selv. Cluet var å ta ovenfraogned, så så jeg liksom tynnere ut.

Nå, som jeg tydeligvis har blitt eldgammel, blir jeg ikke fornøyd før jeg ikke har kviser, bustete øyenbryn ELLER…tadaaaa… rynker! RYNKER!

Forestill min overraskelse når jeg hadde tatt de første femten bildene. De så helt fine ut ved første øyenkast. Sminken var fin, smilet var ekte, øynene blå. Men, se der? Hva er det? Det er da vitterlig en..? En klump i magen i det jeg innser det: jeg har fått rynker rundt øynene.

Jeg som begynte med antirynkekrem for lenge siden, som bruker Mary Kay som om det gjelder livet, som sover dyrebar skjønnhetssøvn hver eneste natt, som bruker spesiell dekkstift under øynene… Jeg ser søren meg sliten og trøtt ut, UANSETT! Og det er rett og slett fordi jeg har fått rynker. Rundt øynene. Og de er der. Hele tiden.

Det er ganske skummelt å merke at man blir eldre. Her sitter jeg med sløyfe i håret og føler meg ung og fresh, også ser jeg altså ut som om jeg nærmer meg tretti. Noe som forøvrig stemmer. Men jeg ser slik ut, altså. Som om jeg er gammel, har levd noen år, med en del livserfaring. En som burde øse av sin kunnskap, finne frem niste til småen skal på skolen i morgen, som tvinner gifteringen rundt fingeren mens jeg drømmer meg bort til varmere strøk og yngere dager.

I virkeligheten får jeg “ut i dag?”-smser omtrent hver helg, shopper jeg tre ullstrømpebukser for alle pengene jeg har, sånn at jeg nå er blakk i to uker, samt at jeg ødelegger alle sjanser med mannfolk fordi jeg er stressa for å bli forelsket.

Oh my. Å være gammel er slitsomt, kjenner jeg.

Jeg har gjort en aldri så liten oppdagelse.

På mitt elskede Facebook har det blitt lagt ut et par bilder av meg fra Halloween i fjor. Siden jeg hater skumle ting, hadde jeg for anledningen kjøpt kostyme i en helt annen sjanger. Enkelte vil kanskje kalle det pornosjangeren, men selv syns jeg det var mer søtt og uskyldig enn som så. Vel vel. Jeg er en hushjelp.

Dere skal få se det ene bildet nå. Også skal dere avgjøre hva dere synes. Vil dere kalle det sexy? Ekkelt? Unødvendig utfordrende? Søtt?

Min oppdagelse er nemlig at menn kan deles i to kategorier.

1. De som ikke nevner dette bildet med et ord. De tenker kanskje at det er litt voldsomt, eller kanskje de syns det er kult, men de sier ingenting. Dette er menn jeg gjerne skulle blitt forelsket i, men som sjelden gir meg helt lysten. De er snille, trofaste og tvers igjennom snille menn.

2. De som umiddelbart sender en sms etter å ha sett dette bildet. Der står det noe slik som: “Har sett igjennom noen av bildene dine på facebook nå. Det bildet hvor du har kostyme/uniform er utrolig sexy. Goddamn.”

Dette er menn som bryr seg mer om kløften min enn meg. Det er de som gir meg sommerfugler og som får meg til å drømme om evig troskap og ekte kjærlighet. Dessverre er det også menn som er noe tilnærmet en drittsekk, og som (uten unntak) dumper meg med en gang jeg begynner å bli betatt.

Jeg vurderte en stund å ta vekk disse bildene av meg. Nå innser jeg imidlertid hvilken verdifull gave jeg har fått, og de blir der til jeg dør.

Jeg lover meg selv følgende: Den neste mannen som nevner at jeg er heit i det antrekket blir dumpet sporenstreks. Og den neste mannen som får tilgang til facebooken min, og faktisk ikke sier noe om det, vel han skal få hjertet mitt og litt til.

Jeg er så forutsigbar.

Jeg har ikke blogget på to uker.

Dere vet hva det betyr. Jeg klarer ikke å skrive når jeg har det bra. Når jeg har truffet en mann, kanskje. En spesiell mann som gir sommerfugler i magen og som gjør meg fnisete og fjorten år igjen.

Så har jeg farget håret mitt. Og jeg er tilbake i bloggen.

Det vet dere også hva betyr. Det ble ingenting med den mannen. Jeg er atter en gang singel, og sjansen er stor for at det ikke var jeg som valgte å avslutte datingen.

Det er, tro det eller ei, fryktelig godt å være tilbake.

Anna ringer och säger att hon har bråkat med egyptiern igen. Inte så konstigt kanske. Hon är en frånskild småbarnsmamma i förorten och han är en ung, utländsk raggare. Ungefär så i alla fall. Inte undra på att de tycker lite olika ibland. Och så har de ständiga kommunikationssvårigheter. Jag tycker att hon ska dumpa honom, men det är inte helt lätt. De är ju inte ens ihop. Frågan är vad de gör för något. Det är en sak som jag verkligen har konstaterat under relationskrisen; att det finns så många varianter nu för tiden. Det gör verkligen det. Förr fanns det bara två lägen; i en relation eller inte i en relation. Punkt slut. Gift eller ogift. Singel eller stadgad. Sambo eller ensamstående. Inga konstigheter. Men nu för tiden finns alla variationer. Man kan vara vänner som ibland strular, man kan vara mer etablerade kk:s, man kan vara älskare, men utan att vara otrogen, man kan vara nästan i en relation, man kan dejta lite, man kan vara i en halvöppen relation, man kan vara på väg in en relation eller på väg ut ur en relation, man kan vara myskompisar eller så kan man vara något mittemellan. Ungefär som Anna och egyptiern. En sak är säkert, när man varit singel ett tag och inte hittat den rätte, men inte heller kan tänka sig att gå åååååååååratal utan så mycket som en kram och inte heller gillar krogragg eller andra former av engångsligg, ja då måste man hitta andra lösningar. Relationsvariationer, brukar jag kalla dem. Jag har för tillfället tre stycken sådana. Men det är ju en helt annan historia.

Hej alla fina läsare..

Ja igår så vart det då disco… för en (Jihooo..Haha)
Marcus var inte sugen sen och frågade inte ens Hanna då.
Så det var bara en som fick gå med hela 60:- i fickpengar
(Ja morsan såg insparade pengar och blev generös… Haha)
Det inkluderade 25 :- i inträde resten var sen för gottigottgott…

Vi andra stannade på gården och hade lite gårdsliv.
Det var Jag och Shalini.. Sen kom Christa och sen Angela.
Plus alla underbara ungar..
Ska försöka sätta ut bilder sen…

Idag så gick vi på Barnensdag i centrum..
Vi var där en 12:40
och gick givetvis direkt till fiskdammen för godispåse.
Marcus fick den sista… resten blev utan.
Det var ju inte så lyckat för humöret… Besvikelsen var stor.
Det var ingen bra början på Barnensdag för mina barn.
Det var dåligt .. att dom tog slut redan då.
Dom borde ju ha bunkrat upp så att det räckte till alla Köpings ungar.
Sen var det attans långa köer överallt ju.
Men dom blev glada snabbt sen
och glömde bort godispåsen som dom inte fick.
Men vi var där i alla fall i några timmar innan vi gick hem.
Lagom hemma så kom ösregnet…
Ja en stund efteråt…
Bilder kommer härifrån med..
Johannes, Hanna och Marcus klättrade på en klätterstolpe
med sele och allt.. gissa vad stolta dom är =)
Fick några bra bilder på det.. på stoltheten =)

Träffade på Birgitta.. min fina kompis.
Hon skulle på Ögir i kväll och kolla på Eldkvarn..
Meeh… vill också Ögira i kväll ju!!
Vart är släkten då?… den stora och tjocka släkten
Här finns 4 släktungar som behöver passas… Haha

EDIT: Birgitta ringde under uppträdandet m Eldkvarn.
Så jag fick vara med en liten stund iaf…Haha
Tack finaste (retsticka..Haha)..
Love You vännen!!

Fast det är skönt att stanna hemma också
min tid den kommer den med
om inte annat så finns välan Eldkvarn kvar på skiva… Haha
Det var ju ett tag sedan jag var ute och roade mig.
Det är inte direkt topp-prioritering hos mig det där med utegångar.
Givetvis behöver man (Läs: jag iaf) gå ut och roa sig..
Måste kunna vara annat än mamma i några timmar.
Måste få röva ur vagnen snart.. och gå ut.
Är ju singel och det är en annan orsak också… Haha
Inte för det är en hit det där med att ragga på Krogen.
Men här hemma hittar jag iaf inte någon… Haha
Inte ringer någon på dörrklockan och bjuder ut på dejt bara så där.
Fast det vore ju häftigt och udda… Haha
Gillar det som inte följer mönstret ju…

Bokomslaget.

Boken ja… min lilla bok “Tryggare kan ingen vara…”
Den är ute strax..
Nästa vecka så kommer jag att berätta vart ni kan beställa den.
Den blir inte så dyr heller.. under hundringen.
Den är ju inte så tjock heller… 2-3 sidor..Hehe
Men som första bok är den alldeles lagom.
Tonen är som på bloggen så ni kommer att säkert känna igen er.
Sen får man ju hoppas på att ni gillar den också.. =)

Har nu klurat ut vad jag ska prata om nästa Torsdag i Radio.
Ja min lilla tid i direktsändning.. en 15 minuter eller så.
Fan vad kul detta är… Shittan shittan shittan…Haha
Finaste Aimo Liukku.. Tack!
Det är mannen som gav mig möjligheten
Som tror på mig..
Måste liksom nypa mig lite i armen ju =)

Sen kommer ni att höra mig i Sveriges Radio P4
i programmet “Wollter”  ev skulle det bli nästa vecka.
Mera om detta senare.. =)
(Jag är alldeles blånypt på armen nu… Haha)

Sen har jag ett par “erbjudanden” till som jag funderar på.
Innan jag har bestämt mig så får det förbli lite hemligt ju =)

Vilken resa jag har påbörjat..
Jag är så glad över att ni.. mina läsare
vill följa med mig på den resan.. mot någonting.. vad vet jag inte.
Även om det tar tvärtslut så vet jag ju att ni finns kvar.
Det känns så i alla fall =)
Tack finaste ni!!

Nu ska jag krama lite ungar =)

Sköt om er och ha en underbar fortsättning på eran Lördag.

KramKram!!

Jeg tenker en del på utroskap om dagen. Grunnen er antagelig at jeg liker en mann. Da begynner jeg raskt å tenke på hvordan det var da jeg selv ble bedratt, eller da jeg var en noen bedro noen med, samt den store frykten jeg har for å gjøre slikt mot andre.

I dag har jeg lest en del gamle innlegg i bloggen min, og foruten at jeg fant ut at jeg har blogget her i over to år, fant jeg igjen noen innlegg som jeg nesten er litt stolt av.

Dette er skrevet 15.08.07, og heter “Utro”. Det er en blanding av virkelighet og drøm.

Du kjenner blikket hennes på deg. Det er lekende. Flørtende. Hun har et skjevt smil, og når du gjengjelder smilet kjenner du hjertet slå raskere. Det er ulovlig og spennende. På fingeren har du en ring, og den føles tung i dag. Du kjenner forpliktelsene kvele deg. Du er usikker på om du lever det livet du ønsker, og du har lyst til å glemme alt for en stund. Bare noen timer med ubekymret flørting. Noen timer hvor du kan kjenne deg som den mannen du egentlig er. Uten alle bånd og hindringer. Bare som deg selv.

Kvelden går fort. Blikkene og smilene går over bordet, noen ganger mer enn du egentlig ønsker. Du er redd noen skal oppdage det. De andre er heldigvis opptatte med sitt. Bare dere to vet hva som står skrevet i øynene på hverandre.

Det har blitt mørkere, og det begynner å bli kjølig. Noen tar frem pledd. Dere har flyttet dere nærmere hverandre. Mange har gått hjem. Dere har stilltiende blitt enige om å være de siste som går hjem. Du mener fortsatt at det ikke skal skje noe mer. Men dere prater så fint sammen. Med henne kan du være ærlig om alt sammen. Du kan snakke om alt hjemme, om det vanskelige. Og hun forstår. Innimellom snakker dere stille sammen, før dere bryter ut i latter. Dere har den samme humoren. Du lurer på hvordan det ville vært å være sammen med henne. Det er ikke sikkert hun er like kontrollerende som hun hjemme. Kanskje du hadde fått lov til å være deg selv sammen med henne.

Telefonen din ringer flere ganger. Hun lurer på når du kommer hjem. Du er kort og irritert. Du bestemmer selv, du er da ikke et barn. Dere legger på med en fiendlig tone. Kanskje du skulle forlatt henne. Det ville blitt enklere da.

Nå er det ikke mange igjen. Dere deler et pledd nå. At det ligger et på stolen ved siden av deg ønsker du ikke å se. Du vil ha henne under det samme. Et teppe av hemmeligheter. Under pleddet har du latt kneet ditt berøre hennes. Du får kriblinger hver gang du kjenner henne i nærheten av deg. Hun er myk og god. Og dere snakker fortsatt fint sammen. Du lar en hånd legge seg på låret hennes. Det er godt skjult under både pledd og bord. Ingen andre merker noe. Hun ser på deg med et skjevt blikk. Du vet at hun vet du er gift. Du vet at hun ikke forventer noe av deg. Forsiktig kjenner du at hun tar hånden din. Den er annerledes enn den du er vant til.

En av de andre ser rart på deg. Du smiler trygt tilbake. Viser at du ikke gjør noe galt. Det kjennes jo ikke galt, egentlig. Den andre smiler, og ser beroliget ut. Det er kanskje ikke så farlig at de deler teppe. Og at de begge har en hånd skjult for de andre. Det kan jo hende de bare er kalde.

Så er det bare dere to igjen. Dere snakker fortsatt, men det er annerledes nå. Dere vet at det snart er over. Nå må du velge. Skal du gå hjem, eller skal du bli med henne? Du hadde bestemt deg for å bare flørte litt. Men grensene er forandret. Nå har du allerede gjort noe galt, og du vet at du vil ha dårlig samvittighet i morgen uansett. Hvorfor ikke gjøre det du egentlig ønsker?

Hun spør om du har lyst til å bli med henne hjem. Kanskje ta en kopp kaffe? Du er nødt til å ta et valg. Du ser for deg hun som er hjemme. Sengen der vil være som den alltid har vært. Nå har du muligheten til å dra et annet sted. Du kan glemme det livet du lever, og bare være deg selv. Og dessuten er det bare kaffe. Selv om du blir med henne hjem trenger det ikke å skje noe mer. Du takker smilende ja til invitasjonen.

Dere rusler stille langs veien. Du skulle ønske du kunne holde henne i hånden, men det vil bli for risikabelt. I stedet går dere tett sammen. Det ligger en forventning i luften.

Inne i leiligheten hennes er det varmt. Du føler deg trygg med en gang. Hun setter på rolig musikk og tenner et stearinlys. Når hun lager kaffe kjenner du et stikk av samvittighet. Hun høres akkurat ut som hun hjemme. Men du skyver det fort vekk. Går inn på kjøkkenet. Møter henne midt på gulvet, og legger armene rundt henne. Dere står slik lenge. Nå vet dere begge hva som vil skje.

Hun skyver deg langsomt bort. Du er redd hun angrer seg, men når du ser ned på henne vet du at hun ønsker dette. Blikket er sløret av både alkohol og lyst.

Langsomt kommer du nærmere ansiktet. Det første kysset er forsiktig. Du stryker henne lett over håret, kjenner henne svaie.

Så blir det grådigere. Hardere. Du kjenner på henne, denne andre kvinnen. Hun er så annerledes.

Nå har du gjort for mye allerede, sier en liten stemme. Det er ingen vits i å snu.

Så dere fortsetter. Kyssene er intense, berøringene blir stadig hardere.

Og du glemmer alle bekymringer. Det føles ikke galt. Alt er bare helt riktig.

Dere gjør ting du ikke har gjort før. Hun er helt annerledes. Det er bedre. Kyssene veksler mellom å være aggressive og myke. Hendene er overalt, og hun omslutter deg. Hun blir deg. Det ender i dyp tilfredsstillelse. Endelig.

Etterpå ligger dere stille. Begge er usikre på hvordan dette skal gjøres. Du trekker forsiktig til deg armen, slik at du blir liggende alene. Du kjenner at hun krymper seg. Slik ligger dere i noen minutter.

“Jeg får vel komme meg hjemover”, sier du til slutt. I ansiktet hennes leser du usikkerhet. Du lar en hånd stryke henne over kinnet. Smiler forsiktig. Hvisker at det var fint. Hun smiler tilbake, hun syntes også at det var fint. Du fortsetter med at det ikke kan skje igjen. Du har jo en hjemme, minner du henne på. Hun nikker forståelsesfullt. Hun vet jo dette. Samtidig ser du en sårbarhet hos henne nå. En som ikke var der tidligere i kveld. Dere har vel begge spilt en rolle, tenker du plutselig.

Etter å ha kledd på deg kjenner du en lyst til å bli litt til. Dere kysser ved døren. Du vet at du ikke kommer til å gjøre dette igjen. Det holder med denne ene gangen. Nå vet du at du kan.

Når hun lukker døren ser du det sårede ansiktsuttrykket.

På vei hjemover tenker du plutselig klart. Skrekk og skyldfølelse blandes. Du er redd det skal lukte av deg. Selv om du vasket deg litt før du gikk derfra er du bekymret. Og du er redd hun skal se det i blikket ditt. Og hva hvis noen andre skjønte det? Eller at du ikke greier å la være å fortelle det?

Du vil aller helst ta en dusj når du kommer hjem. Vaske av deg samvittigheten, tenke over hva du har gjort. Men du må være normal. Så normal du bare kan. Du må legge deg i sengen deres, og du må legge armene omkring henne. Akkurat som du alltid gjør.

Du ser på ringen. Den er ikke like tung som tidligere i kveld.

Og du lurer på hvordan dette vil føles i morgen.

Jodå.. det har gått bra faktiskt.
Ja, gått bra med vaddå?
Efter Expressen artikel “Fattiga barn” så har det varit livat värre
i mitt liv. Bara positivt.. Japp, bara positivt.
Tänk så många fina människor jag har fått förmånen att lära känna.
Via mejl och här på bloggen.
Helt jäkla underbart..

Ni är guld värda hela bunten!!
Ni nya och ni gamla som följer mig.

Inga glåpord har följt mina barn eller mig
Jag tror ju att folk fattade min medverkan..
Och vad artikelserien handlade om för övrigt.
Sen förstår nog flertalet att man inte ska skämmas över hur man har det.
Även om några jobbade intensivt med att försöka trycka ner oss familjer
som var med i artikelserien.
Men det hade dom ingenting för.. inte hos mig i alla fall.

Det jag har märkt hos vissa är ju att det är OK att säga att man är arbetslös
Bara man säger ordet så förstås det underförstått hur man har det.
Men säger man det rakt ut så är det helt annat.
Det blir liksom Shit… att du vågade..haha
Jag sa ju bara öppet det folk talade tyst om hemmavid.
Det finns ju ingenting att skämmas över.. eller hur?

Sen finns det som som faktiskt är lite missunssamma..
Det är lite “Du ska inte komma här och komma” stuk över det hela.
Jantelagen har slagit rot hos dom rejält.. det är synd.
Fan vad dom missar massor av livet.

Jag har börjat prata i Radio.. som en följd av artikeln.
Fatta vad underbart… Sicken möjlighet.
Varje Torsdag ska jag vara med… med lite fria händer.
Ja i direktsändning också..
Det känns så härligt i hjärtat att någon, i detta fall Aimo Liukku
tror så pass på min förmåga att jag får denna möjlighet.
Hua.. lite pirrar det allt i magen =)
Det ska avhandlas… ensamhet.. missbruk/droger… Kärlek/sex
Downs syndrom… ensamstående föräldrar… singelliv…barn/ungdomar
Ja allt möjligt… fast inte i samma program allt samtidigt.
Jag är en öppen person och det som inte skadar mina nära och kära
tål att stöta och blötas öppet…
Jag har ju erfarenhet i dom ämnena som jag pratar om
och jag hoppas jag har någonting vettigt att förmedla till min lyssnare..
Om inte annat så mina erfarenheter i alla fall. Alltid något ju =)

Att jag har fått möjligheterna att prata inför folket i Norrbotten
är ju fantastiskt.. Känner mig så ödmjuk över möjligheten.
Att börja prata där jag har mitt hjärta.. uppe i Norr.
Jag är ju inte en infödd böna från Södern
Utan mina rötter är ju uppe i Norr..
Även om det nu är i Norra Finland så är allting uppåt – Hemma =)
Ända sen jag har börjat minnas.. så har längtan funnits
Att någon gång få återvända hem igen.

Jag trivs lika väl i Norra Sverige som i Norra Finland
Det är någonting “magiskt över Norr”
Det är mentaliteten… Tystnaden.. Ensligheten… Lugnet
Mörkret… Kylan…Dofterna… Den oerhört vackra naturen…
Det är bara en bråkdel.. det finns massor med mera skäl.
Bodde ju i Övertorneå ett par år
och då hade jag ju fötterna lite på bägge ställena..
Ja om jag stod bredbent över älven…Haha
Ja ni förstår säkert vad jag menar =)
Det gick ju en bro över till Finska sidan från Ö-torneå.

Nu sitter jag inte här med någon romantiskt dröm om norr.
Min längtan är verklig och medfödd =)
Bodde i några år uppe i Rovaniemi, Finland i början av 90 talet.
I en liten by som heter Muurola…
Jobbade som skötare på ett mentalsjukhus där.
När jag “tvingades” flytta tillbaka till mellansverige
på grund av den stora lågkonjukturen som slog till hårt.
Så gick någonting sönder i hjärtat… det gjorde ont att få lämna.
Det tog några år att riktigt smälta att jag var tillbaka hit.

Jag får väl ragga upp en trygg Norrlännig och flytta hem…=)
Några frivilliga? Haha
Kan ju passa på att meddela här att bloggens lilla pub har öppnat. Haha
Den hittar ni HÄR. En liten pub för oss singlar
och givetvis för ickesinglar med.. alla är välkomna ju!!
Där kan vi prata.. typ “Chatta” med varandra om vi vill
när det inte finns passande inlägg att prata i..
Gå in och kika vettja.. Jocke har lagt ut ett bete för er tjejer =)
Jag behöver inte lägga ut någonting i betesväg..
Det är väl kört för mig efter “Fattig ” artikeln ju…HAHAHAHA

Nu blir det lite slängaungarisängskolaimorgon.

Önskar er alla en underbar fortsättning på Söndagskvällen.

KramKram!!

Den dyktige tegneren Gjona har satt i gang en konkurranse helt etter min smak. Hun ønsker at vi skal leke oss litt inne i paint. Utfordringen er at vi skal tegne noe vi liker, og kanskje noe som representerer oss. For min del var det ikke akkurat noe vanskelig valg. For hva kan vel passe bedre enn at jeg tegner min Store Kjærlighet?

Sjekk min flotte tegning!

PS. Jeg unnet meg selv en kløft. Jeg har hørt man vinner konkurranser lettere slik.