Jeg er i mot dødsstraff, og jeg er i mot tortur. Jeg er ikke litt i mot dødsstraff, eller litt i mot tortur, jeg er helt og holdent mot dødsstraff og tortur. Derfor kan ikke Krekar sendes ut av landet. Norge har forpliktet seg til å ikke sende mennesker til stede hvor det er sannsynlig at de vil bli utsatt for tortur eller dødsstraff. Det er jeg glad for.

Mulla Krekar er en underlig type, som jeg ikke har spesielt sansen for, men jeg mener prinsipielt at alle mennesker skal ha de samme rettighetene, også de jeg ikke liker. Jeg er jo ikke bare litt i mot dødsstraff. Prisen for et sivilisert samfunn, er om vi beholder vår verdighet og siviliserte oppførsel i møte med det usmakelige.

Siv Jensen tar til orde for internering. Trenger vi det? Fyren sitter blakk i en leilighet på Tøyen og PST har ham helt sikkert under oppsikt.. Dessuten er internering et annet ord for å fengsle folk uten lov og dom. Det er ikke rett.

Den språkbruken stammer fra en tid i europeisk historie vi ikke trenger å gjenta.

Dagens Nyheter, genom att ha diskuterat med några stats- och samhällsvetare, försökt få ett perspektiv över de högerextrema partiernas frammarsch i Europa. Olika länder har olika erfarenheter och system som i vissa fall gynnar medan i andra missgynnar de främlingsfientliga. I Sverige har Sverigedemokraterna med Jimmie Åkessons debattartikel “muslimer är vårt största utländska hot” i Aftonbladet dragit igång en ganska onödig diskussion om partiets undanskymda identitet som om det vore något nytt att höra att SD är ett parti som baserar sina politiska antaganden på etnicitet, ras, religionstillhörighet och andra mekanismer som genom användning av känslor kan skapa hat människor emellan. SD:s systerparti i Storbritannien, British National Party(BNP), skapade ännu större tumult när BBC tillät partiets ledare, Nick Griffin, att delta i ett av landets mest populära debattprogram, Question Time,  tusentals personer demonstrerade framför BBC: kontor runt om i Storbritannien.

När vissa politiker talar om att det är bra att SD har fått mer utrymme för folk vet nu hur deras riktiga ansikte ser ut är det väldigt bekymmersamt för det innebär att den såkallande ytliga “normaliseringsprocessen” som SD, enligt Jimmie Åkesson, har tagit sedan mitten av 1990-talet har grundligt lurat de etablerade politikerna och fått dem godtroget tro på SD:s utsagor. Detta fenomen är en av de stora skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och BNP då SD trots sin politiska omognad strategiskt försökt komma ut i fårakläder och påstå sig ha gjort sig fritt från rasister och nazister medan BNP tydligt talar om skapande av ett till 99% vitt Storbritannien. BNP har dock också sett svårigheterna med att gå ut med sin egen agenda utan finputsande av fasaden och på ett hemligt möte med en amerikansk vitmaktsgrupp talar Griffin om hur han tänker ändra ordval och låta universiellt populära termer som “frihet”, “demokrati”, “identitet” och “säherhet” prägla deras språkbruk under valrörelsen FÖRRÄN DE HAR FÅTT KONTROLL ÖVER STORBRITANNIENS MEDIA FÖR ATT DÅ KOMMA MED SIN RIKTIGA AGENDA. Precis samma gäller de flesta främlingsfientliga och rasistiska grupper då lagstiftningar runt om Europa har gjort det omöjligt för dem att tala öppet och ärligt.

I Italien och Danmark är det värst sett rent inflytandemässigt med Lega Nord som en del av sexisten och halvrasisten Silvio Berlusconis regering med 4 ministerposter och i Danmark med Dansk Folkeparti som, genom att ha varit en del av högerregeringen, helt ändrat den danska opinionen i invandrings- och integrationsfrågor till att gälla hat emot olikheter. I italien är situation mycket annorlunda än i Norden då ända sedan fascismens början har landet väldigt ofta varit högerdominerat med fascismen levande i de flesta områdena. Lega Nord som kan anses vara en kvarleva av Benito Mussolinis fascistiska gruppering har utan något motstånd fått allts större inflytande och ses mer som ett vanligt parti. Dansk Folkeparti har dock tvingat fram sig som ett samarbetsparti genom vågmästarroll, något som väldigt många är rädda för att Sverigedemokraterna kommer att få efter nästa års val.

I Slovakien har mardrömmen redan inträffat och det öppet rasistiska SNS(Slovenská Národná Stranka) har fått regeringsplats i en regering ledd av, hör och häpna, SOCIALDEMOKRATERNA, Smer – Sociálna Demokracia, och postkommunistiska partiet HZDS, något som ledde till att Smer blev uteslutet ur PSE(Parti Socialiste Européen) 2006 för att 2008 åter få vara med, utan något krav om avslutning av sitt samarbete med rasister. De har redan ändrat debattklimatet och fått Smer och HZDS att lagstifta en språklag som gör det kriminellt för statliga tjänstemän att tala på minoritetsspråket i andra områden än de södra delarna av landet där de flesta ungrare bor, en klart nationalistisk lag som borde vara främmande för socialdemokrater.

I 13 av EU:s 27 medlemsländer är främlingsfientliga partier representerade i de nationella eller subnationella parlamenten medan de främlingsfientliga åtnjuter väldigt höga opinionssiffror i två icke-EU-länder, Norge och Schweiz med 23% respektive 29 % av rösterna. I Belgien har dock Vlaams Belang, “Flamländskt intresse”, inte getts något inflytande över dagspolitiken efter att de andra partierna valt ihjältigningsstrategin och bildat en “cordon sanitaire” med partier från både höger- och vänsterkanten. Samma sak åtgärdsplan kan användas i Sverige om Sverigedemokraterna kommer in. I Norge var det så nära att det värsta av alla exemplen hända, d.v.s att en regering LEDD AV det främlingsfientliga Fremskrittspartiet(FrP) bli av men med ett bra val av Arbeiderpartiet klarades det upp.

Med sina 22.9% är Siv Jensens FrP det största främlingsfientliga partiet i Norden, följt av det något mindre men mer inflytelserika Dansk Folkeparti som har ca 13.8% av danskarna med sig och Sanfinländarna som tog hem 4.1% av de finska rösterna i valet 2007 lämnar sista platsen åt Sverigedemokraterna som för närvarande pendlar runt 4%, en gräns som innebär en pendling mellan riksdagen och utanför enligt opinionsmätningarna. Dansk Folkepartis medverkan i högerregeringen i Danmark har fått väldigt stora konsekvenser med en hetsk syn på islam och invandring generellt, med en låg andel av beviljade uppehållstillstånd till de redan små antal personer som söker asyl där. I Tyskland där nazisterna lämnade sin tydligaste spår och bevis varit hårdare i lagstiftningen, t.ex har man diskuterat, förespråkat av socialdemokraterna, att förbjuda det nynazistiska NDP som har fått allt större stöd på landsbygden i östra delarna av landet.

De ovannämnda exemplen visar att olika länder har valt olika strategier, vissa har försökt stoppa främlingsfientligheten medan andra har gått deras ärende. Vissa har valt strategin att göra allt för att inte ge dem utrymme i politiken som i Belgien medan andra har välkomnat dem öppet som i Italien och Slovakien där en märklig regering bestående av nynazister och postkommunister styr landet tillsammans. I Frankrike har dock det politiska systemet i sig varit ett stopp för rejält inflytande med en stark president, något som saknas i parlamentarismen. I Storbritannien är också det politiska systemet med 2 partisystem i parlamentet ett hinder för det rasistiska BNP att få reellt inflytande. Det hindret är mycket mildare i Sverige då 4% av rösterna räcker för partierna att ta sig in i riksdagen.

Sverige tillhör ett av de få länder som idag inte har något främlingsfientligt parti i sitt parlament men snart kan det ändras och ett oönskat tumult uppstå i och med valet 2010 då de flesta befarar att SD kommer in. Sveriges framgång i att ändå kunnat hålla de främlingsfientliga på avstånd – utom borgarna som fick regera mellan 1991 och 1994 med passivt stöd av Nydemokrati, med Ian Wachtmeister i spetsen, som lade ner sina 23 röster vid regeringsförklaringen den 3 oktober 1991 och därmed låta de borgerliga ledamöternas 163 ja-röster, emot oppositionens 147 nej-röster, räcka för Carl Bildt att bilda regering.

Sveriges fungerande recept emot de främlingsfientligas frammarsch har varit tydlighet i den politiska uppdelningen, med ganska tydliga vänster- och högerregeringar och/eller partier. Moderaterna som det största borgerliga partiet, efter centerpartiets tillbakagång, varit tydligt höger i sin politik även om välfärdshegemonin har tvingat dem att ta på sig fårakläder och tala trygghet och välfärd samtidigt som socialdemokratin länge uppfattats som tydligt vänster. Denna balans har rubbats rejält efter lansering av socialdemokratins Friedman-influerade strategi “den tredje vägen” där socialdemokrater själv började med privatiseringar av de statliga bolag och välfärdstjänster som de själva hade byggt upp, emot borgarnas vilja. Samtidigt har moderaterna som det mest högra partiet av de 4 borgerliga, accepterat en del av välfärdssamhället, något som har gjort att moderaterna valt att lämna vissa delar av sina värderingar, t.ex nationalstats-och den lugna landsbygdsromantiken för att flytta fram sin ekonomiska politik med en nyliberal ton.

Socialdemokratin å andra sidan har med privatiseringar och tredjevägens politik hamnar i andra änden av samma ideologi, liberalismen och fått en alltmer socialliberal identitet. Visserligen har utvecklingen inte varit så hastig så att hela partiets socialistiska värdegrund ska ha raderats bort men det är tydligt att i den interna kampen mellan socialismen och liberalismen har den senare fått säga mycket mer under de senaste decennierna, sedan Kjell-Olof Feldt som finansminister. Man har valt ett mycket neutralare och mildare språk med en tydlig tanke om tredelning av samhället i över-medel-arbetarklass till skillnad från tidigare då det fanns “arbetarklass” och borgarklass.

Förflyttningar mot mitten har gjort att väldigt många av både socialdemokratiska och moderata – till viss mån även andra partiers – väljare inte längre känner igen sig i sina egna partier, de känner sig överkörda och retoriken utan innehåll har haft för lång tid på sig för att visa prov på bristfällighet. Närmande av partierna politikens mitt har gjort att det klart blivit lättare för Sverigedemokraterna att med en ytlig normalisering locka till sig missnöjda väljare från båda sidor. Det har därmed blivit en förvirrande blandning av högerextrema och ultrakonservativa till vänsterorienterade arbetare som Sverigedemokraternas väljarkår. Det faktumet har gjort att Sverigedemokraterna inte har velat tala om andra frågor än just invandring eftersom andra frågor splittrar de samlade väljarna som har endast en sak gemensamt vilket är kritiken mot invandringen. De uppfattar alla andra partier som nästan ett, såkallade etablessemanget – inte så konstigt att det känns så när vid stor majoritet av omröstningar i det europeiska parlamentet röstar socialdemokratiska och moderata ledamöter lika. De röstar på SD inte nödvändigtvis för att de stödjer deras agenda utan för att de vill visa sitt missnöje med de andra och vill ha några att skylla problemen på.

Den senaste tiden har Sverigedemokraternas frammarsch skapat ett kaos bland politiker och istället för att prata om problemen och löstningarna samt de påhittade lögnerna som Sverigedemokraterna kommer med har alla börjat tävla med varandra i att vara bäst på kritik emot Sverigedemokraterna. Detta har ännu mer förstärkt partiets talan om martyrskap och att hela etablessemanget är emot dem för att de har den sanning som andra är rädda för att avslöjas. En sådan attityd hjälper Sverigedemokraterna ännu mer och är väldigt kortsiktigt tänkt för det går inte att fortsätta göra dem martyrer hur länge som helst. Den fungerande strategin istället är att åter skapa tydlighet i politiken för att inte låta besvikna människor känna röstning på främlingsfientliga vara det sista alternativet och ett sätt att nöja sig med att skylla problemen på andra. En början på den processen skulle vara en rödgrön regering efter valet 2010 med en TYDLIG VÄNSTERPOLITIK.

The latest national elections resulted in another term for Norway’s so-called ‘red-green’ coalition, a three-party alliance led by the hugely dominant Labour Party, with their partners the Socialist Left Party (SV) and the agrarian Center Party, providing the extra ballast needed to hold a parliamentary majority.

Nearly ten years ago, if memory serves, I was asked to write a special edition type of news brochure about the Norwegian political system and elections, part of a test project to develop spin-off products that could be commercialized for the Aftenposten English service.

It went down well with everyone concerned, but like most AE projects, it never got off the drawing board. Not even the files were preserved, though some cardboard box somewhere around here has at least one hard copy of an approved dummy.

It was a tough assignment; not only to make a potentially dry and technical subject interesting, but to cover the political spectrum without sounding too pro or anti anyone.

With this in mind, and from a personal blog rather than newspaper viewpoint, here is an updated mini-guide to Norwegian politics.

The Labour Party (Ap). Led by Prime Minister Jens Stoltenberg, have been the leading party in living memory and the architects of post-war Norway – a strong state, social policies, strongly linked to unions. Showing signs of following the UK ‘New Labour’ path, with increasingly murky stances on typical issues like the environment and immigration that blur their traditional platform. The prominent Socialist party, though even in Norway the S word is becoming less popular.

The Conservative Party (H). The standard opposition, but no longer the major party on the right\non-socialist side, having lost this role to the Progress Party (FrP). In the US the Conservatives would doubtless be considered a left of center party.

The Progress Party, which I like to tag ‘populist’, is the only Norwegian party with a fighting chance of being considered right-wing from a US point of view. Though it has roots in rather unpleasant opinions that won it comparison with ultra-right wing parties in France and the UK, even at its most extreme the FrP has been most often compared with Thatcherite Conservatism by media outside of Norway.

The FrP has been Norway’s second largest party for a while now, and has cleaned up their act considerably. Their zeal for privatization, low brow topics and disdain for climate issues mark them as a distinct departure from traditional Norwegian values.

The FrP has also been characterized by charismatic, inflammatory leadership, with Carl I. Hagen passing on the baton to Siv Jensen – in Norway women really can do anything, even run a tough political party with a very masculine image. Hagen’s repertoire of attention grabbing tactics included constantly referring to state media channel NRK (Norwegian Broadcasting) as ARK  (Labour Party Broadcasting).

The Socialist Left have dropped in popularity since joining a government for the first time, in the previous election. The most avid environmental party, their inability to stamp clear left-wing policy on the far less red Labour led government has eroded their voter base.

The Center Party (Sp) are as mentioned agrarian, and therefore for more ‘district’ policies, looking out for the more far-flung Norwegians, in what is a far-flung country. Most famous for torpedoing efforts to get Norway to join the European Union.

The Liberal Party (V) is Norway’s oldest, and after the latest election, one of the smallest. Recently part of minority center-right coalition governments with the Conservatives and the Christian Democrats, their colorful leader Lars Sponheim took his hat and went back to the sheep farm after their disastrous 2009 result. Centrist parties in general seem to be suffering as Labour and the Conservatives gradually coalesce in this spectrum.

The Christian Democrats suffered a similar fate, and they and the Liberals were accused of being punished for absolutely refusing to take part in any coalition with the Progress Party.

I don’t quite follow this reasoning – if their supporters wished to punish them by changing their vote to more clearly support a right-wing coalition government by voting for the Conservatives or the FrP, then surely these votes stayed on the right and so had no impact on the final result. But I am told it is far more complex than that apparently logical explanation.

Si le preguntamos a cualquier progre cuál es su ideal de sociedad, la inmensa mayoría de ellos se inclinarán por los celebérrimos países escandinavos, el paraíso de la socialdemocracia europea. Admirados, hablarán maravillas de ellos (aunque muy posiblemente serán incapaces de citar ni uno sólo de ellos por su nombre o de situarlos siquiera en el mapa) y terminarán su perorata con un suspiro de pena por no haber nacido allí que casi levantará el techo. ¡Pues muy bien! Vamos a darnos una vuelta por uno de esos supuestamente tan afortunados países, Noruega, y vamos a comprobar a quien admiran ellos. Y el resultado mejor no se lo decimos a nuestro progre-vikingo honorario porque si se llega a enterar de que ellos admiran a Sarah Palin igual le da un ataque… ¿O sí se lo decimos?

Siv Jensen, de cuya existencia me enteré gracias a Adam Brickley de Conservatives for Palin (¡gracias, Adam!). Un soplo de aire fresco en el enrarecido ambiente de los países escandinavos donde no es todo tan bonito como parece. Créanme, conozco uno de ellos, Dinamarca en concreto, y siempre he pensado que si Europa estalla por algún lado, no será precisamente por el Sur sino por el Norte. Son una serie de países bajo cuya limpísima fachada, late un auténtico polvorín. Y seguir con las recetas socialdemócratas supone darle a un pirómano un bidón de gasolina y una cerilla para que juegue.

Nacida en Oslo el 1 de junio de 1969, Siv Jensen tiene un año menos que yo, lo cual no es que sea demasiado importante pero me hace ilusión decirlo y dicho queda. Actualmente es la líder de su partido, el Partido del Progreso (Fremskrittspartiet en noruego o simplemente FrP) y su reciente segundo puesto en las elecciones generales celebradas el pasado 14 de septiembre ha hecho que muchos noruegos empiecen a ser conscientes de que muy probablemente ella será su próxima Primera Ministra. Y quizás antes de 2013, que es cuando está previsto que se celebren las próximas elecciones generales.

El nombre de Siv Jensen saltó por primera vez a la luz en 1998 cuando fue nombrada primer vicepresidente por el entonces líder del partido, Carl I. Hagen. En 2005 su buen hacer le llevó a ocuparse además de la supervisión de la tarea de todos los parlamentarios del partido en el Storting (el parlamento noruego). Al año siguiente, Hagen, líder del partido desde 1978, dimitió y se retiró de la vida pública, pasando Jensen a asumir el liderazgo del Partido del Progreso, por aquel entonces el segundo partido en importancia en Noruega con el 22% de los votos y 38 escaños en el Storting de un total de 169. En 2008, tras el congreso de su partido, Jensen fue elegida formalmente líder del partido y, en consecuencia, su candidata al puesto de Primer Ministro en las próximas elecciones generales de 2009.

Así pues, Jensen heredó un partido en buena forma y con fundadas posibilidades de llegar al poder en un corto plazo de tiempo. El caso es que Noruega, como en casi todas las naciones democráticas, el sistema electoral es algo curioso: aquí prima el voto rural sobre el urbano concentrado fundamentalmente en la capital, Oslo. El resultado es la casi imposibilidad de que un único partido logre la mayoría absoluta en las elecciones, obligando a los partidos políticos a pactar alianzas de gobierno. Desde las elecciones generales de 2005, la alianza de partidos que ocupa el gobierno noruego es la llamada “coalición verdirroja”, formada por el Partido Laborista Noruego (Det Norske Arbeiderparti), el Partido Socialista de la Izquierda (Sosialistisk Venstreparti) y el Partido del Centro (Senterpartiet), todos ellos entusiastas partidarios de la socialdemocracia al mejor (¿peor?) estilo europeo.

El liderazgo de Jensen al frente del Partido del Progreso empezó a notarse cuando decidió que había que empezar a tener mejores relaciones con el resto de partidos no socialdemócratas de Noruega, tales como el Partido Conservador (Hoyre), con la esperanza de lograr trabar una alianza que les permita alcanzar algún día el gobierno del país. Los conservadores se han mostrado receptivos a los esfuerzos de Jensen y, como resultado, el resto de partidos han emprendido una campaña de descrédito del Partido del Progreso con la intención de minar su apoyo electoral aprovechando que Jensen es una mujer que no le tiene el más mínimo miedo a dar la batalla de las ideas en un país, Noruega, en el cual cualquier intento de cuestionar la socialdemocracia imperante es tabú.

¿Y qué es lo que cuestiona Jensen que le ha valido el odio de sus adversarios? Pues lo razonable: que la lasitud de las leyes noruegas en la cuestión de la inmigración procedente de países musulmanes supone un peligro para la estabilidad del país, que los impuestos deben bajar para que sean los propios ciudadanos quienes decidan qué prefieren hacer con su propio dinero y que el omnipresente estado socialdemócrata debe reducirse al mínimo nivel posible y, para empezar, debe dejar de intervenir en la economía noruega. Como pueden ver, anatema todo y merecedor de la pena de hoguera por hereje. ¡Bravo Siv!

Pero lo peor de todo, visto desde el punto de vista del cegato socialdemócrata, es que Jensen es una firme defensora del derecho de Israel a existir y a hacerlo en paz y seguridad. Así, el pasado 8 de enero, Jensen fue una de las oradoras en un meeting en apoyo de Israel celebrado en Oslo, en plena ofensiva del ejército israelí en Gaza. El meeting pretendía apoyar a Israel, comprendiendo las razones que tenía para efectuar esa acción, al tiempo que pedían que se lograra un alto el fuego lo antes posible y que se permitiera el reparto de ayuda humanitaria a la población civil de Gaza. El resultado fue un monumental altercado cuando una multitud hostil se enfrentó a los asistentes. En palabras del doctor Asle Toje, asesor en política exterior del Partido del Progreso, y uno de los asistentes al acto al periódico Jerusalem Post (ver la fuente aquí):

“I have never experienced this kind of hatred in Norway. There were people throwing stones at and spitting on rally-goers. Afterward, people carrying Israeli flags were randomly attacked in the streets”.

(Nunca había experimentado este tipo de odio en Noruega. Había gente tirando piedras y escupiendo a los asistentes. Después, la gente que llevaba banderas israelíes fueron agredidos al azar en las calles.)

Como resultado de todo ello, Jensen empezó a recibir amenazas de muerte y ahora tiene que llevar protección policial las 24 horas del día. ¡Para que luego digan de la pacífica Escandinavia! Y esto no es un caso aislado, sino lo acostumbrado. El doctor Asle Toje lo confirma en la misma entrevista:

“Norway, a country that used to be very pro-Israel, has turned into one of the most anti-Israel countries in Europe today,” within both government and public opinion”.

(Noruega, un país que solía ser muy proisraelí, se ha convertido en uno de los más antiisraelíes de Europa hoy en día, tanto en el gobierno como en la opinión pública.)

Gracias a Dios, Jensen no es cobarde y nada le impide seguir diciendo alto y claro que la orientación socialdemócrata del gobierno que dirige Noruega está llevando el país al desastre, acusándole de “ingenuo”. La mejor manera de acceder a su pensamiento está en esta amplia entrevista realizada el pasado 21 de enero por Bruce Bawer (uno de mis escritores favoritos, por cierto) y Daniel Johnson para, de nuevo, el periódico Jerusalem Post (léala aquí). Se trata de una entrevista magnífica en la que Jensen no sólo se demuestra como una política sólida y responsable sino también como una mujer íntegra y consciente. Y valiente, muy valiente. Y merecedora de todo mi respeto y de una entrada en este blog sólo por esta respuesta:

Who are the other politicians you admire in Europe – or indeed, in the US? I see Sarah Palin as a very strong and vital woman who can do good things for the US in future years. I think that Sarkozy is a strong and good leader for France, with the ability and strength to reform his country. It’s absolutely necessary to do that. I’m curious about the renewal of the Tories. It’s interesting what is happening there these days, and I have had the pleasure of meeting with a few of their politicians. They have good ideas, good plans, good reforms, and what I see is that they have gotten back some of the guts that you saw under Margaret Thatcher, who is one of my political heroes. She stood up as so strong in everything that she did, and she fought fights – all necessary ones. This made the UK into a better country, and it made it better for the average British woman after the reforms that she made.

(¿Quiénes son los otros políticos a los que usted admira en Europa –o incluso en los Estados Unidos? Veo a Sarah Palin como una mujer muy fuerte y vital que puede hacer grandes cosas por los Estados Unidos en los años que vienen. Creo que Sarkozy es un líder bueno y fuerte para Francia, con la habilidad y la capacidad de reformar su país. Es absolutamente necesario que haga eso. Tengo curiosidad por la renovación de los tories. Es interesante lo que está pasando estos día y he tenido el placer de encontrarme con algunos de sus políticos. Tienen buenas ideas, buenos planes, buenas reformas y lo que yo ve es que han recuperado algunos de los arrestos que uno veía cuando Margaret Thatcher, que es uno de mis héroes políticos. Ella se mantuvo todo lo firme que se podía en todo lo que hizo y luchó siempre que fue necesario. Ella hizo que Reino Unido fuera un país mejor y a la mujer británica corriente le fue mejor tras sus reformas.)

Admiradora de Sarah Palin, admiradora de Margaret Thatcher, sin miedo al enfrentamiento… Esta mujer se merece un respeto y mi atención a partir de ahora. Prometo seguir su trayectoria atentamente.

¿Y qué ha pasado en las recientes elecciones generales noruegas? Porque Jensen no ha ganado, ¿verdad? Ciertamente. Los tres partidos actualmente en el poder, la coalición verdirroja, ha logrado la mayoría de los escaños del Storting: 86, perdiendo uno con respecto a 2005. Los otros cuatro partidos han conseguido los 83 restantes. Por la cuenta que nos trae, el Partido del Progreso de Jensen ha obtenido su mejor resultado en toda su historia: 41 escaños, subiendo 3 con respecto a 2005.

Pero lo más interesante es lo que ha pasado con los otros tres partidos no pertenecientes a la coalición de gobierno: el Partido Conservador (Hoyre), que ha ganado 7 escaños y ahora dispone de 30 en total; el Partido Cristiano Democrático (Kristelig Folkeparti), que ha perdido 1 y ahora dispone de 10; y el Partido Liberal (Venstre), que ha perdido 8 y se ha quedado con solo 2. ¿Recuerdan que les comenté al principio que uno de las características del nuevo Partido del Progreso dirigido por Jensen era su apertura hacia otros partidos con la intención de empezar a perfilar una futura coalición de gobierno? Pues bien, a esta apertura sólo respondió favorablemente el Partido Conservador mientras que los otros dos se negaron en redondo a sentarse siquiera en la misma mesa que ella. Pues a la vista están los resultados: los dos han perdido votos y escaños que han ido a parar al Partido Conservador, el único que ha aceptado la mano tendida por Jensen. El líder del Partido Liberal, Lars Spondheim, ya ha presentado su dimisión. Bien merecido lo tiene.

En definitiva, que una nueva generación de líderes mundiales está empezando a surgir y esa generación tiene clara una cosa: tienen ojos para ver y agallas para tomar decisiones. No necesitan las anteojeras (ideológicas) que con tanto orgullo lucen dirigentes como el presidente de Estados Unidos. Justo lo que necesitamos en estos tiempos tan convulsos que vivimos cuando cada día que pasa parece que es un día menos para el desastre final. Veo el final de una época, tal vez la definitiva muerte del monstruo marxista que aún anda por ahí camuflado, y el inicio de otra nueva y esa época la inaugurarán personajes como Siv Jensen en Noruega y, Dios lo quiera, Sarah Palin en Estados Unidos. Recemos por ello.

Lenge slet Venstre med betegnelsen Vingle-Venstre fordi det var vanskelig å vite om man fikk et borgerlig eller sosialistisk styre ved å stemme på dem. Under Venstreleder Lars Sponheim har vi midlertid kunnet plassere Venstre trygt på borgerlig side. Inntil nå.

Som et sentrumsparti er det ikke unaturlig at man finner samarbeidspartnere på begge sider av “streken” i de enkelte saker. Når det gjelder regjeringsdeltagelse er det derimot ikke uproblematisk at velgerne ikke vet hvor man har Venstre. Nå velger jeg imidlertid å tro at Venstre som parti fortsatt kan betraktes som trygt på den borgerlige siden, tiltross for den avgående lederens fisketur med Jens Stoltenberg og uttalelser etter partiets valgnederlag.

I valgkampen har både Lars Sponheim og Siv Jensen kritisert Høyre for ikke å velge side mellom V+Krf og Frp. (I parantes må det bemerkes at Høyre har gjort et valg. Høyre vil ha en borgerlig regjering uansett). Derfor blir det ganske spesielt når vi etter valget får vite at Sponheim var åpen for et regjeringssamarbeid med Arbeiderpartiet hvis det ble borgerlig flertall. Sponheim kritiserte dermed Høyre for ikke å velge side samtidig som han selv i det skjulte ikke ville velge side.

Det er også grunn til å merke seg at Sponheims uttalelser om den såkalte fisketuren viser at også Stoltenberg hadde en “Plan B”. Neste gang han påstår at de ikke har noen alternative regjeringsopplegg kan vi altså gå ut fra at han ikke snakker sant.

Annspan oppsummerer uke 39 såvidt det er (akkompagnert av Fisking i Valdres med Viggo Sandvik).

Annspan kunne som kjent ikke stemme, men hadde stor glede av å følge avtroppende Geir Helljesen i sitt In a galaxy far far away-studio under valgkvelden. En glitrende avskjedssending, syntes Annspan, som syntes det var utrolig kult at NRK hadde tatt seg bryet med å bygge dette kjempelange studioet til Helljesen i avskjedsgave.

Annspan har ellers forstått at det er litt furore rundt oljeleting eller ikke i Lofoten og Vesterålen. Annspan er verken for eller mot dette, som vanlig. Dessuten tenker Annspan at med alle kongekrabbene langs kysten der oppe må det da være svært vanskelig å få plassert noen form for stabil oljerigg uten at kongekrabbene går til angrep og drar hele sulamitten med seg nedover kysten? Samma det. Det er lørdag etter en hard uke, og Annspan orker virkelig ikke ta stilling.

Annspan har også fått med seg at Oslo-politiet har rydda opp rundt Akerselva og fjerna alle de kriminelle dopmenneskene som hang rundt der, men ikke hatt krefter til å dra aksjonen videre til Nye Plata. Ikke så rart, egentlig, for selv pol’ti må da synes det er umulig å komme fram der. Apropos kriminelle – Aftenposten gjør i papirutgaven i dag  (Annspan orker ikke sjekke om den finnes på nett) et nummer av at kriminelle bilførerne står bak mesteparten av bilulykkene. Annspan synes jo dette er svært overraskende, men lurer på om det kan være fordi de har politiet etter seg i vill fart hele tida.

Statsminister Hanekamhaug (42) i 2029. (Bildet er manipulert og har ingenting med virkeligheten å gjøre. Red.anm.)

De få gangene Annspan ellers har vært i kontakt med virkeligheten i uke 39 utenfor nye og gamle episoder av Criminal Minds (ja, Annspan er våken på natta for å ta unna), har Annspan observert det nye fenomenet Hanekamhaug. Annspan synes det er imponerende å komme seg inn på Stortinget som 22-åring (hallo, hvor langt hadde Annspan kommet som 22-åring her i verden? Hæ?), og synes at alle skal slutte å være så eplekjekke mot den unge jenta, ellers har de brukt opp hennes 15 minutter før hun i det hele tatt har tatt fatt på sin nye karriere. Annspan spår herved forøvrig at Hanekamhaug-regjeringa overtar etter Jensen-regjeringa i 2029. Hvordan? Jo, i oktober 2029 blir Hanekamhaug stemt fram av irriterte nordmenn som vinner* av Skal vi danse, og får posten som premie.  Så det.

*) Hanekamhaug og hennes dansepartner vinner knepent foran statsminister Jensen, som også i 2029-sesongen insisterer på å danse solo.

I tider med regjeringsspekulasjoner så benytter jeg meg av friheten til å foreslå min drømmeregjering.  Noen færre departement, mange hakk blåere og et godt grunnlag for 2013.

Statsminister
Siv Jensen er selvsagt selvskreven som statsminister. Tøff dame med ben i nesen og mengder av lederegenskaper, nok til å lede en mørkeblå regjering utgått av Fremskrittspartiet.

Finansminister
Tor Mikkel Wara. Den tidligere FpU-formannen og FrP-kronprinsen fra tidlig 90-tall er mitt håp som fremtidig finansminister. Klar og tydelig liberalist, for sterk nedsettelse av skatter og avgifter.

Arbeids – og fornyingsminister
Per Arne Olsen. Tønsberg ordføreren er rett mann til å reformere offentlig sektor og få slutt på unødvendig byråkrati for næringslivet.

Utdanningsminister
Sylvi Listhaug. Oslo-byråd med bakgrunn som lærer. Ville tatt grep for å røske opp i den norske enhetsskolen.

Forsvarsminister
Hans Røsjorde. Tidligere stortingsrepresentant for FrP med lang erfaring. Har også militærutdannelse og bakgrunn som president for Norske Reserveoffiserers Forbund.

Justisminister
Ove Vanebo. FpU-formann, jurist og liberalist. Strengere straffer og mer ressurser til politi ville vært første jobb.

Helse- og omsorgsminister
Carl I. Hagen. Ingen over, ingen ved siden.

Kommunalminister
Terje Søviknes. Det er ikke uten grunn at Os kommunen kalles FrP-land og at Terje fortsatt sitter som populær ordfører 10 år etter at han ble valgt som 30-åring. Søviknes vet hva som rører seg og vet hva som skal til for å få fart på kommunenorge.

Næringsminister
Egentlig er overflødig departement så lenge finans kutter skatter og fornying fjerner byråkratiske hinder, men jeg gir departementet likevel en plass. Deregulering av landbruket er førsteprioritet. Hans Frode Asmyhr er rett mann.

Olje- og energiminister
Ketil Solvik Olsen. Får styre superdepartement med ansvar for miljø, olje og energi. Ketil har gjort en solid jobb for FrP på dette feltet. Har høy troverdighet og vet hva han driver med.

Samferdselsminister
Per Sandberg. Det blir vei i vellingen med Pesa.

Utenriks – og handelsminister
Morten Høglund. Prinsippfast politiker. Ville blitt en solid utenriksminister. Ville gått i bresjen for at Norge var det landet som åpnet sine markeder for handel med verdens fattigste land.

Kulturminister
En ny kulturpolitikk krever nytt mannskap. Odd Nerdrum er en gammel kjenning men ny i politikken. Kitch-maler med gode tanker om liberalisme og frihet. Har neppe noen problemer med å ta garantilønnen til egoistiske kunstnere.

Jeg er fornøyd med valget jeg. Det ble ikke borgerlig, takk gud! Ellers får vi bare vente se hvordan det blir med en nesten ren arbeiderpartiregjering. 11 mandater for SV?? LITE. Stakkars venstre da.. Jeg syns det er synd at Sponheim slutter, han er virkelig en politiker jeg respekterer. At venstre kun får to mandater på stortinget syns jeg også er dumt, venstre er et stødig sentrumsparti som står godt plantet på sine egne standpunkt (jeg kaller ikke venstre for vinglepartiet lengre, hoho).

Siv Jensen må slutte å skylde på alle andre. Vil hun få andre partier til å samarbeide med FRP i et borgerlig samarbeid må hun innse at det ikke nytter å sjefe. Bli venner da vel. Det er der de rødgrønne er sterke, de kan i hvert fall samarbeide, og være noenlunde gode venner.

Jeg er i hvert fall glad for at valget gikk som det gikk. Ellers er jeg syk, mulig bihulebetennelse. Holdt på å besvime flere ganger på jobb i går. Og i tillegg til å være slapp og svimmel måtte jeg hoste og nyse i et sett, og det er ikke behagelig når du jobber med mat. Da hjalp det lite at det tok to timer før jeg fikk en til å ta over. Dårlig.

Jeg har nettopp hatt kjøretime og jeg søkker fortsatt, men det er gøy da. Kjørelæreren min mobber meg fordi jeg sier “oi”, “ooops” og “oisann” heele tiden. Ikke min feil at jeg støkker. I kveld skal jeg lese masse på teorien, så er jeg kanskje klar til å ta den i morgen. Det er i hvert fall planen, men vi får nå se. Ønsk meg lykke til, hah, det trengs i hvert fall.

Hvordan går det med dere for tiden? Fornøyd med valgresultatene dere?