Jag älskar fredagskvällar. Nätet är lugnt, inget händer. Alla är upptagna med att festa, titta på tv eller så. Dessutom har någon av mina grannar ofta fest, vilket ger mig den perfekta ursäkten: Det finns ju ingen mening med att gå och lägga sig när man ändå inte kan sova.

Så vad gör jag istället? Jag pluggar. Nördigt, jag vet, men inte maniskt. Den här gången har jag ordning på studierna. Att plugga 25% gör det omöjligt att lägga hela min vakna tid på skolarbetet – vilket var en sån sak jag bekymrade mig för när jag började igen i höstas. Jag har lagt upp en plan för hur mycket jag ska göra varje vecka, och jag håller mig någorlunda till den. Det där med att plugga 100 timmar i veckan för att hålla jämna steg med resten av kursen är inget jag varken vill eller behöver numera. De första fyra åren på högskolan var fruktansvärt jobbiga, men det är fem år sedan sist och mycket har hänt.

Det finns flera anledningar till varför jag fungerar bättre nu än då, men en av dem är att jag får jobba hur och när jag vill. Att plugga på högskolan är som att äta morotskaka och spara glasyren till sist: Ju längre upp man kommer desto mer uppsatsskrivande och mer självständigt arbete. Det enda jag gör det här läsåret är alltså att skriva min D-uppsats, och det är verkligen som att slicka i sig ett tjockt lager glasyr efter att ha pliktskyldigt ätit upp själva kakan. Allt detta med seminarier och tentor och hemtentor och gudinnorna vet vad är sånt som gör att 100% egentligen betyder 250%, men den biten är jag i princip klar med. Jag har möjligheten att bestämma mer själv nu.

Självdisciplin har aldrig varit något jag lidit brist på – tvärtom. Den har snarare urartat i självdestruktivitet gång på gång. Det jag behöver lära mig är, som min psykiater kallar det “att gasa och bromsa”: Att inte fastna i hyperfokus för långa stunder åt gången. Det är det jag tränar nu. I början av terminen var det omöjligt att sitta bara sex timmar i ett svep; jag satt lätt åtta timmar eller mer utan att äta, dricka, gå på toa eller höra telefonen eller veta vad klockan var. Idag kan jag faktiskt bryta efter bara tre, fyra timmar och ta paus.

Kerberos, trehövdad hund. Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cerberus_%28PSF%29.png

Att försöka kontrollera sin kreativitet är som att försöka lära Kerberos att gå fot, men jag har hellre en hund med två huvuden mer än normen än inga huvuden alls. I fem år har jag känt mig som en hund utan vara sig huvud eller svans, och jag vill inte förlora det jag äntligen har fått tillbaka – så man kan säga att jag jobbar på min lättja.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, utbrändhet, psykisk sjukdom, sjukskrivning, stress, uppsatser, självdisciplin, tvångshandlingar, självdestruktivitet, lättja, midfulness, psykologi, kreativitet, hyperfokus, ADHD, NPF, Aspergers syndrom

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

De senaste dagarna har minnen slukat mig från verkligheten. Gjort så jag har tappat begreppet. Verkligen tappat begreppet.
Det var länge sedan mitt självdestruktiva beetende var så här starkt. Suget så stort.
Att göra ännu ett skärsår.
Vart skall jag hitta kraften till att fortsätta kämpa?
Så svart ögd som jag är.
Det kanske är så att jag bara tänker på mig själv, så mycket egoegoego.
Är det så att jag bara bryr mig om mig själv? Så mycket egocentrisk.
Ibland känns det som om mitt liv tar än vänding till något bättre.
Men det kanske endast är en såndan där humörsvängning.
Någon minut efter är jag på botten igen.
Min energimätare är på nollan och jag vet ej vad jag skall ta mig till längre …
Vanjavit

Nej, jag är inget uppslagsverk.
Så istället kommer ni att få läsa om mina egna erfarenheter om ångest …

Vad är egentligen ångest?
När jag känner ångest så är det ett tryck i strupen som gör att jag får svårt att andas.
Det känns som om jag inte kan stå på mina egna ben, som om jag skulle kunna falla i vilken sekund som helst.
Mina andetag blir hetsiga eller för långsamma. Oregelbunda.
Jag brukar ofta skaka och bli yr.
Jag tänker ofta på negativa minnen och jag brukar självömka genom att sätta på depressiv musik.

Ångest för mig känns ibland overkligt. Suddiga minnen.
När jag var tretton år levde jag i kaos i min lilla värld, och det kändes ej som om någon förståd mig.
Ropet på hjälp blev ett självdestruktivt beetende …
Jag kom ihåg när min mor upptäckte mina skärsår på mina armar, hennes helt förkrossade blick, min pappas brustna röst.

Men det går att krypa sig ur …

Punkter:

Det finns sätt att kunna hantera sina känslor och sin ångest, även fast det kan verka hopplöst så går det!
Det kan behövas verktyg och hjälp för att kunna kämpa ex. läkarhjälp eller olika slags beetendeterapi.
Försök att fokusera på dagens postivia händelser och känslor, skriv ner dem på ett papper och läs upp dem högt för någon ex. föräldrar, kontaktperson eller en nära vän.
Vad är det som har hänt? Hur kan jag lösa problemet?
Försök att få ut de negativa känslorna och tankarna ex. genom att prata med någon som förstår dig, måla, skriva eller lyssna på musik du mår bra av att lyssna på!
Jag är bra. Jag kan. Jag är bäst! Säg det högt till dig själv när du har gjort något som du är stolt över som du har gjort.

När jag fick reda på min diagnos Aspergers Syndrom, så satt jag i det akuta samtalsrum i BUP, som jag hade suttit i så många gånger.
Dagen innan jag skulle till BUP så berättade mamma för mig att jag hade diagnosen Aspergers Syndrom, läkaren tyckte att hon inte skulle göra det.
Men min mamma har alltid varit ärlig och det har hjälpt mig.
Innan hon berättade så bad hon mig att gissa.
Jag: Depression?
Mamma: Nej, någon som du känner har det, som bor väldigt nära oss.
Jag: Jag vet inte.
När jag satt i samtalsrummet så blev det verkligt. Jag har Aspergers Syndrom, jag har alltid haft det och kommer alltid att ha det.
När jag satt där, förstenad, i ett hopp om att jag bara kunde få försvinna.
Jag var fjorton år då, så liten i jämtför mot den stora världen utanför.
Jag visste knappast var det var.
Och det var skrämmande, jag hade nog hoppas att det var något som kunde försvinna genom tiden, om man verkligen arbetade för det.
Men att ha det hela sitt liv …
Och jag visste ju knappast vad det betydde.

Min mamma gav mig små lättlästa böcker om Aspergers Syndrom, den första var Gunilla Gerlands lilla faktabok.
Jag försökte att förstå, men det var svårt som att det var främmande.
Jag försökte verkligen att förstå.
Men det tog ungefär 3 år innan jag förstod.
Varför?
Och hur kan jag hantera det?

Alla framsteg som jag gjorde, gav mig mycket ångest.
Att komma iväg till den nya skolan, att komma till BF (korttidsboendet), att öppna sig för omvärlden.
Tog energi, att arbeta med att förstå och kämpa genom att komma ur den djupa depressionen som jag hade levt i sedan jag var tretton år.
Och under den tiden hade ångesten ökat och som jag inte visste hur jag skulle hanteran så sökte jag trösten genom tunga böcker och depressiv musik.
Min flykt från omvärlden, som skrämmde mig, som även blev mer kravfylld.
Min dyngnrytm blev rubbad, som det även lätt kan bli under tonåren om man har Aspergers Syndrom.
Jag började mitt sjävdestruktiva beetende.
Då var jag femton år.
Glasbubblan och ekorrhjulet var min flykt.
Där jag kunde leva på mina egna villkor, ja, lyssna på depressiv musik, skära mig, gråta och vara självömkande och strunta i livet.

Nu kravlar jag mig upp hur min ångesten, glasbubblan och ekorrhjulet genom kognitiv beteendeterapi (KBT) och Art lektioner.

Punkter:
Åter, Aspergers Syndrom är ingen sjukdom!
Man KAN hantera Aspergers Syndrom.
Tjejer får oftast diagnosen senare en pojkar.
Det var vanligt med störd dygnsrytm under tonåren om man har Aspergers Syndrom.
Ångestsyndrom kan vara vanligt om man har Aspergers Syndrom.
Man är värd PRECIS lika mycket fast man har Aspergers Syndrom!

U: När har du skurit in hjärtat på din hand, Vanjavit?
Jag: Jag har arbetat på det. Det känns bra, men jag nöjer mig inte än.
U: Det är inget att …
Jag: Sträva efter.
U: Nej, det är inget att sträva efter.

Nu gäller det. Har slängt bort allting av glasbitarna.
Så nu står jag ensam här, i en fråga om vad jag skall göra.
Skall jag fortsätta mitt självdestruktiva beetende, eller ska jag välja livet?
Jag har ett val. Det självklaraste valet blir svårt, som det självdestruktiva beetendet trycker på bakom min rygg, andas i mitt ansikte, viskar i mina öron.
Men livet är starkare, den talar till mig, säger att jag inte skall ge upp.
Livet kramar mig om det behövs.
Livet är verkligt, om man gör det verkligt.
Om man slår sig ur glasbubblan, livet på sina egna villkor.
Det räcker med en gång om dagen, om det är så.
Bara om du får känna sprall i benen.
Bara jag får hoppa, dansa, le, fnissa, skratta.
Känna livet.
Sprall.
Vanjavit

2009-09-19

Genom en bit av en glasbit. Självdestruktivitetbeetende.
Det är så lätt att kunna se, tryggheten man kan skapa om man gör illa sig själv.
Tryggheten man har i glasbubblan, där livet är på sina egna villkor.
Är annorlunda mot världen som är utanför.
Men jag vet nu att det är värt det.
Att kliva ur.

När jag tog mig ur den djupa depressionen, var världen så stor.
Den gav mig en anledning till att göra illa mig själv.
För det var en trygghet att leva i min värld.
För där slipper man ju den läskiga skolan, de läskiga männsikorna som talar illa om mig.
De vuxna som säger att jag skall sluta skolka, de som tittar konstigt på mig när jag går förbi gatan.

För jag har knappast känt hur det är att leva utanför glasbubblan.
Glasbubblan var en trygg plats.
Där jag kunde strunta i livet, om jag kände för det.
Där jag kan självömka genom att lyssna på ballader av Nine Inch Nails, om jag nu känner för det.
Där jag kan ligga kvar i sängen hela dagen, om jag behöver det.
Katt: Att göra illa sig själv är en falsktrygghet Vanjavit.

Punkter:
Såren och ärren ser förjävliga ut.
Såren kan bli infekterade.
Det är bortkastade pengar genom att lägga ner pengar på rakhyvlar som man istället kan köpa en bra skiva för eller ett fint klädesplagg.
Familj och vänner kan må dåligt, men framför allt är dom oroliga.
Självdestruktivitet är en falsk trygghet.

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.

Vanjavit

Ibland känns det som om, hur mycket jag en försöker.
Försöker att stå emot ångesten.
Så spelar det ingen roll.
Precis som tråkiga sällskaps spel.
Vem bryr sig om vem som vinner.
Ingenting är ju viktigt av det.
Katt: Gör något istället för att tankarna ska ta över, Vanjavit.
Viola: Nej, du ska inte göra något. Förutom att lyssna på mig, det vet du Vanjavit.
Hon vill, och hennes vilja går igenom.
Där på sängen sitter jag med porslin i handen.
Viola: Vad usel du är, Vanjavit.
Du har inte lyckas med ett djupt sår.
Jag: Men jag vill leva! Jag har så mycket att leva för.
Viola: Nej det har du inte. Du är lika värdelös som vanligt.
Det är du och jag. Och du vet det.
Jag: Sluta! Jag vill att du ska försvinna!
Annette: Ryck upp dig nu, Vanjavit!
Jag vet att du kan det. Du kan så mycket.
Viola: Du ska inte lyssna på någon, förutom mig.
Jag: Men min konstutställning då?
Viola: Försök att hinna med det. Jag väntar på dig.
Jag är här. Din famn. Din trygghet.
Vanjavit

Annette: Jag vet att du kan, Vanjavit.
Jag vaggar fram och tillbaka och svarar ej
Annette: Ryck upp dig nu!
Mina ögon blir trötta av livet jag ser och lever.
Vad är det jag håller på med?
Jag blir galen på mig själv!
Skär mig för att finna kontrollen, som jag istället kan finna om jag ber om hjälp av personalen här.
Tala istället för att hålla min jävla käft stängd.
Gör saker istället för att bli sängliggande.
Ta åt mig komplingar, istället för att trycka ner mig själv.
Jag är ju verkligen ett ångestbarn, när jag gör som jag gör nu.
Med tankar om att hoppa ut genom fönstret, i ett hopp om att allt skall svartna.
Jag får nog ta tag i livet igen.
Snart ska jag till Uno.
Konstutställningen närmar sig …
Vanajvit

Vanjavit

Det har varit en sån där ångest dag idag.
Jag har knappast kännt solen inom mig.
Har grubblat, som jag inte borde göra.
Jag känner att jag behöver tala ut om hur jag känner.
Men jag hör hur dumt det låter.
Jag: Jag mår dåligt av att äta.
Annette: Varför?
Jag är tyst och vaggar fram och tillbaka.
Anette: Är du rädd för att bli fet?
Jag vet varför, men det låter bara dumt.
Ja, jag är nästan alltid konstant hungring, ja, jag stör mig på mina egna tuggningar, ja, det känns som jag äter för mycket.
Det gör så jag vill spy upp det jag äter.
Jag: Har jag en död blick, Annette?
Annette: Vad får dig att tro det? Du skulle se hur dina ögon sken på förmiddagen, det märktes hur glad du var.
Annette: Du har inte en död blick, Vanjavit. Jag har sett döda blickar.
Men hon förstår ej.
Min blick säger inget!
Så uttryckslös.
Så varför började jag känns på det viset detta dag?
Jag tänkte fotografera några portättbilder.
Och blicken på nästan varenda kort var så tom, glasartad, ångestfylld, död.
Jag önskar att dom jag känner skulle kunna få se Vanjavit.
Hur jag kan le, hur jag kan dansa.
Vara en bra förbild för mina syskon.
Utan nya sår på mina armar.
Ibland känns det som inget spelar någon roll längre.
Som om ordet kämpar bara är en vind.
Som om livet ej betyder något mer.
Men snart är det dags för att ställa ut min konst.
Det är ju i alla fall något att leva för ..
Vanjavit

Nu har jag fått den låten med Arja Sajonmaa på hjärnan.
Aimo Liukku valde att spela den innan mitt inslag i radion idag.
Låten finns där men inte som ett irritationsmoment..
Utan den finns där som en påminnelse om att man ska vara tacksam
över det man faktiskt har just nu.

Just nu känns det som om jag rider på en bra våg faktiskt..
En våg med mjuka fina rörelser… vackra… härliga….
Det händer lite nytt i mitt liv just nu… trevliga saker.
Det har kommit in mycket nya fina människor i mitt liv
Sådana inspirationskällor till människor som man blir glad av.
Man ler bara man tänker på dom… =)

På något sätt känns det som om jag börjar komma fram i kön
att det är min tur snart. Det kanske är det just nu.. min tur i vissa saker=)
Att förverkliga sig själv att utvecklas… gå framåt.
Inte för att det stod stilla innan… men det rörde på sig i sakta mak
Sådär lullande tryggt… ja om ni förstår vad jag menar =)
Gillar egentligen inte att lulla omkring i tillvaron…Haha
Fast det var nog inte den sortens lullande jag menade.

Vet ni… det känns bra faktiskt… mycket bra =)

Förstå vad mycket jag har att vara tacksam över…
Mina fem vackra underbara barn, 4 killar och en tjej =)
Vi är friska och mår bra allihopa.
Jag har underbara vänner.
Jag har ett hem och mat för dagen =)
Jag har hittat mitt sätt att förmedla som denna blogg.
Jag har fått möjligheten att förmedla via andra medier…
Jag är tacksam över att kunna känna glädje varteviga dag..
Tacksam över känslan över att det alltid finns hopp
om en morgondag även om det gungar rejält i ens liv.

Att man lever lite “fattigt” mitt i alltet…
Att man är ensam om vardagen med fyra barn…
gör faktiskt inte så mycket… det går.. allting går.
Det trycker ner ens psyke att vara ett offer
Självömkan finns inte i min värld…
Självdestruktivitet finns inte heller…

Däremot finns det mycket kärlek och hopp…
Mycket underbarare känslor ju…
Känner hellre dom känslorna än någonting annat.

Att klaga vore en skymf mot livet…
Jag älskar att leva… just här och just nu.

Love You All!!

Andledningen för jag inte har skrivit här på de senaste dagarna beror på att jag behöver känna livet.
Dessa andetag.
Det som dunkar.
Det har varit jobbigt.
Men vad det ger mig!
Färgerna!
Det kommer att bli jobbigt.
Katt: Du vill väll inte att dina armar skall se ut så när du gifter dig?
Nej, det vill jag inte.
Det kommer att vara tungt.
Och jag kommer att bli arg. Rasande.
Jag kommer att vara ledsen. Grinfärdig.
Jag kommer att vara tom.
Jag kommer att känna oro.
Men det som är viktigast, är att kunna känna glädje, kärlek, hopp och tro!
Färgerna som jag älskar.
Vakna av dessa färger!
Kliva upp ur sängen och smaka på färgerna. Med tungan.
Svälja dessa färger som kommer att säga dunk dunk i mitt hjärta.
Det närmar sig nu.
Snart kommer jag.
Glöm Aldrig Vanjavit.
Vanjavit

Ångest.
Vad ska jag göra av mig med den?
Annette: Vad är det du känner, Vanjavit? Just nu?
Jag: Jag känner smärta nu.
Smärtan i bröstet.
Det gör ont inom mig.
Och jag vet ej vad jag ska ta vägen.
Jag kan inte leva så här mer.
Denna ångest, i detta ekorrhjul som bara snurrar inåt och inåt.
Jag kan ej fly mer.
Leva i denna spiral av ett självdestruktivitet beetende.
Jag vet inte vad jag ska göra …
Det känns som om krafterna börjar att ta slut.
Att jag börjar bli en maskin.
Med tomma ögon.
Jag borde nog att kämpa mer.
Men jag vet inte om det går.
Tom.
Men samtidigt sorgsen.
Det jag vill göra, är att gråta.
Gråta ut precis allting.
Men jag vet att det inte går att gråta ut allting.
Vad ska jag göra?
VAD SKA JAG TA MIG TILL?!
Hjälp …

Ont.
Ont, det gör ont inom mig.
Det brukar känna så när ångesten växer.
PU utveckling: Behöver jag hjälp nu?
Ja.
Men hur ska jag våga fråga om det jag vill fråga om.
Det är ju ändå mat snart.
Om en kvart.
Så vad spelar det för någon roll?
Vanjavit

Jag vaknade idag av stark ångest.
Jag visse ej vad jag skulle ta mig till.
Gick ut på promenad.
Ja, som om det skulle hjälpa.
Sökte upp glasbitar och tog med mig in till min lägenhet.
Ullrika kom sedan in, jag fullt upp i en panikattack.
Hon sade att jag skulle ta djupa andetag.
I mellan åt glömde jag bort att andas.
Ullrika: Glöm inte bort att andas, Vanjavit. Ta djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.
Efter det åt jag en frukost som bestod av två knäckebröd och juice.
Spelade sedan gitarr.
Och så kom nästa panikattack.
Efter dessa två panikattacker tog dagen en bra vändning.
Lagade sedan middag.
Pratade ut med Katarina.
Sade det där med matlistan, som har bekymrat mig.
Katarina: Du måste be om hjälp när du känner att du behöver det, Vanjavit.
Så denna dagen har jag spelat mycket gitarr.
Igår natt klockan 1 somnade jag på soffan.
Theralen idag nu på kvällen, så får vi se om jag somnar i sängen i bra tid för en gångs skull.
Vanjavit

Nu har jag gråtit en skvätt.
Och nu ser jag ambulanser.
Dom kommer väll och hämtar mig snart.
Fönstret står vidöppet.
Någon dinglar med benen.
Är det jag?

I ett ljussken som inte fanns
Har väll ej jag aldrig funnits i.

Jag har levat i dessa tomma ögonvrår för länge.

I mörka har jag ej haft en blindkäpp
Har trevat med händer mina
I hopp om dörrhandtag
Som kan kunna leda mig ut
Men jag vet knapp mig vart jag befinner
I denna fyrkant är ej nått säkert
Det skakande golvet
De skakande väggarna.

I ett hopp från dem att de skall spricka.

Jag drar mina händer mot mina öron
Mot mina ögon
Jag vill ej att någon skall kunna se min trasiga blick
Aldrig.

Aldrig har jag varit så rädd.
Vanjavit

Skriket kryper och trycker i min strupe.
Men jag får ej fram det.

Att ett sådant litet förmål kan skada mig.
En glasskärva, en glasbit.
Porslin.
Att en sådan tunn sak kan göra så mycket illa.
Likatunnt som ett pappersark.
Mina tankar törstar!
Mina händer söker …

Jag missbrukar mina egna tankar.
Jag borde tänka som Annette säger:
Vilken känsla jag har?
Vad kan jag göra åt problemet?

Nej, nu mår jag inte bra.
Sitter och lyssnar på för hög musik.
Snurrar i ekorrhjulet, inåt och inåt.

En tanke säger:
Kontroll, kontroll!
Kontrollkontroll!
Kontroll, Vanjavit.
Kontrollkontrollkooooontrol!!!
Vanjavit

Vanjavit

Denna morgon har jag varit och handlat nybakat bröd på ICA.
Lyssnat i massor av Placebo och städat.
En bra morgon.

Jag hittade en skärva av porslin i morse.
Tänkte inte ens på att göra illa mig själv, utan gick istället ut till sopptunnorna och slängde den.
Det kändes bra och skönt.
 
Igår när jag satt i bilen med Annette, kom jag på ännu än dröm jag har.
Jag vill ge ut en bok på vulkan.se
Det ger mig insperation!
Drömmarna jag har.
Som jag nu minns igen.
Det ger mig insperation att fortsätta skriva och måla.
Det var så länge sedan jag tänkte på drömmar.
Drömmarna som jag vill lyckas med.
Vanjavit

Vanjavit

Denna dag har varit riktigt kämpig.
Men den har gett mig så mycket.
Jag kunde ha gjort vissa saker bättre
Annette: Gjort är gjort, Vanjavit.

Jag har raderat musik från datorn som jag inte bör lyssna på.
Lagt under böcker jag inte bör läsa.
Slängt de saker jag kan göra illa mig med.
Det är skrämmande.
Men det är nog värt det.
- Det är ju det jag inte riktigt vet än.
Livet utanför glaskupan är främmande, nästan skrämmande.
Annette: Men du kommer att ge så mycket, och kommer att få så mycket.
Och ja, jag känner ett stark sug efter livet.
Färgerna!
Men jag är rädd för bakslag.
Som om dom skulle förinta mina framsteg.

Jag är riktigt utmattad nu.
Jag har kämpat så in i helvete.
Jag är bra.
Jag kan!
En applåd till Vanjavit tycker jag dårå!
Vanjavit

Jag går som en ledlös varelse
En hög
Jag fammlar i mörkret
Men icke mina ben bär mig.

Jag är en drogförsäljare till mig själv.

Sväljer ångest.

Jag går som en ledlös varelse
Varken på fötter eller mark.
 
Jag är en ledlös kropp
En hög.

Intesägande ögon.

Andetag som icke är mina egna.

Belöningssystemet.

Rispa
Trycka
Hugga
Då kan jag ju diska, handla, bädda sängen, dra upp gardinerna, tvätta.

Döden är som verklig

Jag är en ledlös varelse
En hög.

Fammlar i mörkret efter ljus.

Vasst på marken.

Diskbänken med disk.

Knack Knack!
Vem är det?

Obehärskad.

Jag är en ledlös varelse
En hög.

Efter strömmande, salta, brännande tårar mot mina kinder.

Ångesten är ganska maktlös nu.
Den försöker att klösa mig i mina ögon, men den lyckas inte nu.
Nu är det jag som är starkast.
Det ska bli så resten av dagen också.
När jag kom tillbaks till min lägenhet här på träningsboendet.
Så märkte jag sedan på kvällen
Att jag inte hade gjort illa mig själv.
Egentligen så har jag nog vetat att jag ha haft kontrollen.
Men det kom endock som en chock.
Jag har INTE gjort illa mig själv idag!
Jag anvancerar.
Men för varje dag som går, som jag inte gör illa mig själv, på ett eller annat sätt, så blir det så mycket svårare att stå emot.
Dragkampen om makten blir djärvare.
Men jag har tagit ett steg.
I fem dagar nu.
Och även denna morgon, när jag så gärna ville känna smärtan.
Trycket mot min hud.
Så kunde jag stå emot.
Vanjavit