Japp.  Nåja inte jag förstås, ingen bör bli orolig, men småflugorna väljer helt plötsligt att dränka sig i min omedelbara närhet.  Först ute var en som hoppade huvudstupa i min kastrull när jag lagade min lunch.

Hemsk. Vilken mod, vilken desperation. Bli kokt levande. Jag tänkte ett kort bön, och hoppades att ledan var kort.

Senare skulle jag dricka te. JA, och där låg en till själmordare skvalpande runt i min te.. .  Vad är det med dagens flugor, har de blivit deprimerade, eller är det kris i deras samhälle och  de väljer att dö av eget hand.  Eller vill de bara jävlas med mig.  De är på riktigt inte som Anna Odell.
Fan det är ju tragiskt, kan de inte hoppa från höga höjder eller närma sig  en fågel eller nåt?

]]> http://babyborderline.wordpress.com/2009/06/20/svedd-av-besvikelse-och-av-sorg/ Sat, 20 Jun 2009 01:04:57 +0000 babyborderline http://babyborderline.wordpress.com/2009/06/20/svedd-av-besvikelse-och-av-sorg/

Det kommer alltid ikapp till slut. Hon springer. Springer till längre bort, men det kommer ifatt. Och längs med benet rinner det våta, klibbiga, i strida strömmar. Färgar, missfärgar, blöter ned. Och hon dunkar huvudet i tapeten, om och om igen. Lämnar fula märken i panna och vägg. Hon hatar sig, hon hatar sig. Hon ska flytta, flytta bort. Fortsätta springa tills hon blir fri.

Och det smärtar, blöder, sprutar något så förbannat. Mörkrött, vinrött, blodrött. Vått, klibbigt, argsint. Knivskarpa fåror fyllda av senor och brosk. Sår ackompanjerade av hjärtslag som pumpar ut all instängd smärta. Vansinne blandat med naken panik, förstorade pupiller i vanmakt, fumlar efter tystnad. Hon skriker ut sin instängdhet och oförmögenhet, förbannar situation efter situation.

Sedan hjälplöst liten och svag, famlar efter kontrollen medan tiden är ur led. Ett finger i kläm, en tand utslagen ur en stängd mun. Längtar, gråter, ylar. Spottar blod och obesvarad ömhet. Klockans visare tvingar sig varv efter varv medan hon desperat söker efter lösningen djupt ner i sedan länge tomma vinflaskor. Bara bottnen är kvar, och speglar omvärlden frostigt blå. Påminner om minnen som är sedan länge begravda. Gräver upp, tvingar fram. Sådant som är glömt men inte förlåtet.

Insikt efter insikt, som slag över mun och kind. Ett brutalt uppvaknande ur en inbilllad dröm, med en mun full av sand och grus. En verklighet som hon inte trodde existerade, ramlade ner över en tunn nacke och knäckte sånär halskotorna itu. En vikt på smala axlar, tyngre än vad som kan bäras, ben som darrar av ansträngning och adrenalin. En kropp redo för kollaps och uppror. Ett sinne redo för avsked och tystnad.

Men mest av allt en oförmögenhet att hantera livets ordinära motgångar. En trasig, dåligt lappad, själ i vild brand. Svedd av besvikelse och av sorg.

Tack för era kommentarer, tack, tack, tack! Tack för att ni finns, för att ni orkar bry er! Tack för era varma ord, som nästan, nästan förmår att tina isen jag har frusit fast i. Tack. Jag ville att ni ska veta, hur mycket ni betyder. Hur mycket det betyder för mig, att läsa era ord, som är riktade till mig. Att veta att det finns människor där ute, som förstår och som bryr sig. Tack snälla ni! Tack för att ni finns!

Ja, jag lever än. Men minsta rörelse kostar outhärdlig anstängning. Jag blir långsam förlamad. Det är ett gift inuti, smyger med blodet, sprider förruttnelse i mina armar och ben. Det är en plåga att vara vaken, medveten. Tusen vassa nålar i min själ. Mina ögonlock vinner, jag ska blunda nu. Men jag lever än. Lite till. Hoppas jag på en ljusning, i det svarta, onda, ogenomträngliga. Om jag bara fick sova. Slippa andas, låta bli att tänka.

Jag är sjuk, jag är jävligt sjuk. Man ska inte vilja dö. Inte om man är frisk. Då vill man ju leva.

Hur överlevar man ett oändligt myller av sekunder och minuter. Aldrig sinande. Klockans visare tickar sig fram till ännu en halv- eller heltimme. Oavsett hur mycket jag än kämpar emot, tiden står som ensam segrare. Det förnuftigaste vore att öppna en pappförpackning med vita skårade taletter, för när man sover kan man ju inte heller skjuta sig i huvudet. Eller överdosera tabletterna. Eller frysa ihjäl i en snödriva. Eller knyta ett rep i duschstången och hoppas att den håller för tyngden. Nej, när man sover är man ofarlig. Harmlös.

Och såklart jag inte vågar, av rädsla för misslyckande, av att behöva uppleva Hans okontrollerade ilska. Jag gör vad som helst för undgå Hans föraktfulla ögon skärskåda rakt igenom mig. Varför kan jag inte bara vara så som Han vill? Normal. Icke självmordsbenägen. Utan en tanke på att snitta hål i len hud eller skrika av all kraft under täcket. Inte så jävla besvärlig.

Förlåt, jag vill dö.

Förlåt att jag vill dö.

Är fortfarande hypoman.

Jag var hos min kontaktperson på Psyket idag. Vi hade mycket att prata om. Hon håller fast vid att en vistelse på deras center vore det optimala för mig. Jag håller fast vid att det inte vore det.  Medicineringen med Litium har haft utebliven effekt så dosen höjdes ytterligare. Jag fick ny sömnmedicin utskriven, Propavan. (Egentligen, helt galet, hur kunde hon skriva ut det till mig, som är självmordsbenägen med uttalade suicidtankar…?)

En ny teori som presenterades var att jag har ADHD också. Dock icke fastställt men skall utredas. Jag nickar och lallar med, har ingen egen vilja längre. Hur vet jag vad som är sant egentligen och inte enbart mina fantasier? Men jag tror att jag lyckades förmedla lite av vad jag ville ha sagt i alla fall, jag hade skrivit ner allt på en papperslapp för att komma ihåg.

“And when he gives me reasons
To justify each move
They’re getting harder to believe
I know this can’t continue
I’ve still a lot to prove
There must be more I could achieve
But I don’t have the nerve to leave“

Helvete, helvete, helvete. Jag börjar förstå. I teorin. Men omöjligt att genomföra i praktiken.