150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Jag borde kämpa mer.För det var jag som skapade ångesten.
Jag ska straffas, för att jag inte orkar kämpa mer.
Jag ska tänkas som värdelös.
För det är det jag är värd.
Att ses som värdelös.

Att överleva dagen är ingen konst.
Jag gör fel, stör och kan då straffa mig själv.
En låsning i ångesten.

Kämpa mer en du orkar vanjavit.
Gör dig sliten.
Gör dig värdelös.
Gör dig till depression-minus.

Jag ger ångestmaskinen näring.

Sången berör inte mina läppar.
Jag har nog glömt hur man sjunger.
Glömt melodi.Glömt ord.

För lite sömn. För lite mat. För mycket tänk.
Och så var vi där igen.
Deprimerad.

Kan inte få ned på pränt det som tuggas inuti skallen. Vet inte ens om det är något som tuggas. Orkar inte. Klarar inte av. Under förmiddagen fick jag en hjärtattack. Ja, det är vad jag kallar det men rätta namnet är väl ångestattack. Bara ligga ned och vänta på att det ska försvinna.

Sorgen som bara vrider det inre.
Är jag onormal? Är jag inte riktig?

Ingen vet. Allt prat om den ena eller den andra som mår dåligt. Alla utom jag.
För det syns inte, eller syns det men ingen säger något? Den där känslan av att hålla alla på avstånd. Dela inte mörkret med någon. Håll det för dig själv. Inte ska du sprida din svärta och belasta någon annan.

Så jag sårade playern.
Trots mina sms som talade om att jag skulle lägga mig vilket i och för sig var ren lögn bara för att slippa prata i telefon ringde han ivarje fall. Dyster och inte alls pratglad (jag). Han frågar om jag inte vill prata och jag säger att jag inte känner att jag behöver prata med han just nu. Jag menade inte något illa. Vad jag menade var att jag inte är den muntraste personen och att jag inte vill sprida min pestsmittade värld till honom.

Så många tankar.
Är allt det jag upplever i livet, känner och tänker korrekt uppfattat av mig själv? Eller är jag egentligen helt sjuk i huvudet och uppfattar allt fel? Lever jag i en låtsasvärld där ni andra lever i den riktiga världen? Jag vet att det säkert är helt galet att tänka i de banorna. Men jag vet inte ut eller in. Är det kanske så? Att det är jag som är felet? Trots att jag själv anser att mina tankar, resonemang, moral och så vidare är riktiga så kanske omvärlden anser mig helgalen men att jag själv är för sjuk för att förstå det. Ja, jag tycker själv när jag skriver det att det låter riktigt sjukt att ens tänka tanken.

Söker jag utvägar?
Eller bara en syndabock. Dvs mig.
Straffa dig själv så blir allt bra.

Det där illamåendet som kommer över en.
Rådlös.
Vart ska jag ta vägen. Vad ska jag göra.
Hur blir livet ett liv igen. Hur var jag innan allt började. Vad kände jag då gentemot livet.
Borde jag prata med någon. Vem då. Och varför. Är det jag känner, upplever och tänker så annorlunda mot någon annan så att jag måste få hjälp. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Ett (flera) populärt sökord för att hamna på min blogg är: varför lever man

Så inte är det bara jag som undrar inte. Och skulle någon komma på svaret får ni gärna nämna det i farten där ovan i kommentarsfältet.

Tack på förhand.

Det är som vanligt alltså. Stånga huvudet i väggen är en mycket trevlig sysselsättning. (ironi) Det är en alltför lång historia för att någon här och nu skulle kunna förstå förvandlingen jag som person har genomgått.

Jag ser ingen som helst lösning på problemet heller. Visst har jag hotat med att anmäla honom och vad får jag för svar då. Jo, han ska ta sitt liv om jag gör det. Han hotar att slå vem det nu än är som är med mig (andra män antar jag). Han har stått utanför när jag hade en dejt här hemma och velat att jag mitt luder och sällskap ska komma ut. Har jag sällskap och går ifrån bilen till mitt hem är jag hela tiden rädd att han helt plötsligt ska hoppa fram. Man måste alltid kolla så att kusten är klar. Har parkerat min bil för att han inte ska kunna spionera på vad jag gör. Lever med neddragna persienner.  Jag tittar under min säng varenda kväll jag går och lägger mig. Hör jag något ljud fruktar jag varenda gång att det är han. Otaliga är de fantasier om att ha blivit dödad i duschen.

Må hända har jag sett för många rysare men det ingen förstår är att det aldrig lämnar mig. Rädslan och nervositeten att snart händer något, snart händer något, snart gör han något, och där gjorde han något. Nu. Men när kommer nästa gång. Nu. Snart, snart kommer det, snart..

Och senaste tiden har han börjat säga att han ska ta barnen till sitt land. Kommer han? Kan han? Han har fortfarande deras pass sedan deras resa de gjorde dit förra vintern. Men inte kan han väl?

Härdsmälta i skallen. Vad tänker jag? Vad ska jag tänka? Och göra? Allt blir diffust, en sörja. Jag tänker hela tiden. Men vad är det jag tänker på? Kommer det någon lösning? Nej, vi börjar om.

Sömnproblem. Ofokuserad. Dyster. Ätproblem? Dåligt samvete. Skuld. Värdelös till den högsta punkten. NEJ! Jag skriver inte detta för sympatier. Det här är inte jag. Men det här är mitt liv.

Klarar inte ens av vänskapsrelationer. Hur kan man underhålla sådana när man inte ens orkar underhålla sig själv? Och jag blir kort, tråkig, torr och avståndstagande. Vänner, bekanta ger upp. Och jag sitter med ännu ett dåligt samvete. För det är aldrig dom, det är ju jag!

Jag vet inte ens om detta är ett normalt beteende. Kanske att det är så? Kanske är det så här alla har det med sina ex? Det har blivit som skåpmat, inget någon reagerar på. Inte många vet men de som vet, vet inte vad man gör för att få det att sluta. Och håller bara med om att beteendet är sjukt men gör inget drastiskt för att hjälpa mig. För att hjälpa med en lösning. De mest bara pratar och suckar, stönar medans ekorrhjulet rullar på. Och jag kan inte själv. Jag vet inte själv. Och kanske att jag har fel? Det han gör kanske inte är något? Allt kanske bara ligger hos mig och att det är jag som upplever och känner fel?

Jag vet varken in eller ut.

Och jag avslutade telefonsamtalet fort som blixten. När en person är ömtålig och nere finns där inga marginaler att säga något fel. Och personen jag pratade med kallade mig en gnällig nej-sägare.

Jag har då berättat om ex. Om vad han säger och gör. Mina tankar omkring det hela, mina känslor. Mina funderingar. Och när jag då inte har någon att tala med detta om men gör det med han. Och han i sin tur försöker släta ut det hela, skämta om det. Då blir det fel.

Jag behöver någon som kan validera mig. Som kan stå på min sida och förstå det jag känner, tänker och oroar mig över. Jag tror att jag behöver någon som kan tala om för mig att det jag känner och tänker är rätt. Och det är inte så att jag pratar om detta med vem som helst hur som helst. Så när jag väl gör det vill jag inte att det ska sopas under mattan. Annars kan jag likväl låta bli att försöka prata om det. Låta det ligga inom mig och pyra.

Vad vet någon om allt de jag tänker. Inte ett skit.
Vad vet någon om alla sänkor jag hamnar i. Vad vet någon om mina tankar om att inte vilja leva. Vad vet någon om något som pågår. Och när jag försöker att prata om det skämtar han. Ja, jag är säkert överkänslig.

Men ta mig på allvar då.
Någon.
Någongång.
Nu.

Jaha.
Sade till en vän igår att ex varit ovanligt tyst. Men tji fick jag för det fick jag äta upp nu ikväll. Alltid det där lugnet före stormen. Alltid finns han i tankarna trots mina försök att putta honom därifrån. Ständigt denna oro och undran över när kommer nästa utbrott? Och han sänker mig. Spelar ingen roll om jag är på bra humör, det sänks och ett fysiskt illamående slår sig fast i halsen och tårar tränger fram.

Jag vet inte längre vad jag ska göra? Och nu har han även börjat hota med att han ska ta med sig barnen hem till sitt land. Det enda jag kan komma på att göra är att göra någon slags anmälan vilket jag även har sagt till honom. Men då får jag bara höra att gör jag det kommer han inte längre att finnas kvar. Han hotar alltså med att ta sitt egna liv. Men vad är det jag ska göra då!? Bara sitta här och låta honom göra allt det han gör för att mina händer är bakbundna av hans hot om att ta sitt liv? Eller ska jag göra något för att få slut på allt? Och om jag anmäler, kommer anmälan att leda till att det blir någon ändring? Om jag anmäler, kommer den att tas på allvar? Om jag anmäler, kommer den bara att läggas i en hög?

Jag gör tysta planer i skallen om att ansöka om ensam vårdnad och göra en anmälan. Jag ser ingen väg ut.

Jag vet inte vart detta kommer att sluta. Men det känns som att det kommer att sluta med en kniv i magen. Jag är helt ärligt rädd för att det en dag totalt kommer att slå riktigt slint på honom och han kommer att skada mig. Och Gud förbjude så har jag även tankar som undrar om han kan skada barnen? Kommer jag, kommer vi, att sluta som en liten nyhetsnotis om bara ännu ett mord eller våld inom “familjen”?

Jag hatar det här.

Annette: Jag vet att du kan, Vanjavit.
Jag vaggar fram och tillbaka och svarar ej
Annette: Ryck upp dig nu!
Mina ögon blir trötta av livet jag ser och lever.
Vad är det jag håller på med?
Jag blir galen på mig själv!
Skär mig för att finna kontrollen, som jag istället kan finna om jag ber om hjälp av personalen här.
Tala istället för att hålla min jävla käft stängd.
Gör saker istället för att bli sängliggande.
Ta åt mig komplingar, istället för att trycka ner mig själv.
Jag är ju verkligen ett ångestbarn, när jag gör som jag gör nu.
Med tankar om att hoppa ut genom fönstret, i ett hopp om att allt skall svartna.
Jag får nog ta tag i livet igen.
Snart ska jag till Uno.
Konstutställningen närmar sig …
Vanajvit

Ångesten total idag.
Hade fått ett mail ifrån mannen som är gift. Han undrade hur det är, hur jag mår och om jag vill prata så finns han där. Och jag höll på att börja gråta.

Ska ta mig till jobbet. Tänka på annat.
Pissliv!

Jag vaknade av ångestens sliskiga hårda grepp om min hals.
Jag vill härda ut.
Men jag vill bära döden med mig.

På Dagens Medicins hemsida kunde man igår läsa att HBT-personer mår sämre än den övriga befolkningen i Sverige, enligt en ny rapport från Statens folkhälsoinstitut. Rapporten bygger på en undersökning som gjordes under 2005-2008 på personer mellan 16 -29 år som visar just att de upplever att de har en sämre hälsa än den övriga befolkningen.

Det visade bland annat på att de har ökad risk för nedsatt psykiskt befinnande, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordstankar. Problemet uppkommer framför allt vid de tillfällen då de “kliver ur garderoben” och söker efter sin identitet. Att inte bli bekräftad av familj, vänner och övriga samhället – framför allt ifrån sin egen bekantskapsgrupp (unga vuxna) påvekar dessa ungdomar och unga vuxna HBT-personer mycket.

Enligt Dagens Medicin kommer denna undersökning att presenteras närmare under Pride-festivalen på ett speciellt seminarium.

//navigeramera

Jag är ett Det.
Ett Det av Inget.

Inget mer värdelösare än Det existerar.
Hatar Det.

Ljudet får det att knyta sig i magen.
Sms.

Som lämnar mig med en kvävande känsla.
Känns som att jag skulle vilja kräkas.

Exet har ringt flera gånger idag.
Jag orkar inte bråka med han. Jag orkar inte säga något.
Och därefter har ett flertal sms ramlat in under kvällen.

Jag förstår inte hur jag kan vara skapad i skallen som reagerar på det han skriver? När jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag varit kuvad och påverkad av han allt för länge för att ha någon större tro på mig själv. Självkänsla och självförtroende heter det väl.

Jag är ett luder.
En hora som varit i Sthlm och knullat.
Jag bryr mig inte om mina barn.
Jag är den sämsta mamman.

Och orden får mig att må illa.
Kanske att det är så?
Men det är inte så?
Eller är det så?
Jag vet att det inte är så?
Eller?

Han var uppretad redan innan han klivit över min tröskel. Och det utan att jag ens pratat med han på flera dagar. Han började genast slänga ur sig attacker. Och anledningen till att han attackerade är att jag inte har någon semester och att han nu äntligen fick ta ut sin ilska över att han snokat reda på att jag varit i Sthlm.

En explosion.
Sedan stormade han ut och drämde igen min ytterdörr.
Och han gjorde det för hårt. För den där flärpen som är själva låsmekanismen har blivit sne så nu kan jag inte låsa dörren.

Luften blev tjock att andas och jag har nu settat apatisk på mitt badrumsgolv och bölat. Jag förstår inte hatet han hyser emot mig. Jag förstår inte vad det är jag har gjort för att han ska hata mig.

Och oavsett vad jag gör eller inte gör så blir det aldrig bättre.
Jag är rådlös.
Återvändsgränder.
Jag vet inte hur jag ska få det att sluta.

Och att ringa till mamma och få höra att det här kommer att sluta riktigt illa känns jättebra. Men hon har rätt. Det är så jag själv tänker också. Det är den tyngande tanken jag bär inom mig hela tiden. Jag kommer bli misshandlad eller dödad. Det är just den psykiska stressen som äter mig hela tiden.

Och där finns ingen att prata med. Att få råd ifrån.
Det enda min mamma säger är att ja han är sjuk, ja det är sjukt osv. Men ingen gör något och jag själv vet inte vad jag ska göra.

Jag vet bara att det måste få ett slut.
Snart.
För jag är nedbruten. Orkeslös och rådvill.
Psyksjuk kan man säkert säga att jag är också. Och det visar sig i så många olika former.

Det här med nedbruten. Man orkar inte. Man tar bara emot.
Orken tar sig vidare till att inte orka ta hand om sig själv och livet runt omkring. Mitt hem jag bott i över ett år nu är ännu inte färdigt. Det är som att vara nyinflyttad. Jag äter dåligt. Mycket dåligt. Jag tappar hår till förbannelse. Jag har ångest. Och får attacker då och då. Jag tänker dumma tankar. Om att inte vilja leva. Att bara få försvinna.

Hatar fan mitt liv.

Vändningarna går fort.
Känner att jag rasar.
Tankarna på vad jag gör i här i livet börjar att ställas i tystnad återigen.

Besviken att playern inte är den.
Han är inte den med de skyddande vingarna.
Jag får gott stå ensam.

Min plan för att exet inte skulle räkna ut att jag var bortrest över helgen gick totalt i stöpet.

Istället för att låta bilen stå på parkeringen där exet skulle se den ställde jag bilen parkerad på stan. Men idag fick jag höra av mamma att jag varit i Sthlm i helgen.

Va?
Hur vet du att jag varit i Sthlm?

Jodå, det visste hon för det hade exet talat om för han hade sett min bil parkerad på stan. Och jag hatar att han lägger sig i mitt liv. Och jag hatar att han pratar om mitt liv till andra (som till min mamma). Och jag hatar att han snokar i mitt liv.

Nu är jag bara rädd.
Rädd för vad jag kommer att få höra vad jag är.
Rädd för hämnden för att jag varit iväg kommer att bli.

Så vad gör jag här?
Varför lever jag i det här?
Varför lever jag?
Är det verkligen någon mening med att leva?

Sitter du bara själv där hemma när du har en ledig dag?
Svaret blir ja med en lättsam ton i rösten

Så du fyller år, ska du ha kalas/fest?
Äsch heller med skratt i rösten, det är väl inget att bry sig om

Vad har du gjort i helgen då?
Näe ingenting, slappat framför tv:n med en “gud så skönt” röst

Jag har aldrig brytt mig om midsommar, så varför känner jag mig så ensam? Och varför blir blicken suddig när känslan stryper mitt bröst?

Jag är ensam.
Jag har inget liv. Inte ett sådant liv som man antar att de flesta har.
Jag har inga vänner. Kan inte ens minnas den senaste gången jag gjorde något tillsammans med en vän. Den enda aktiviteten som skett har varit det destruktiva förhållandet med HAN. Och dejten jag var på.

Men jag har inga vänner att prata med. Där är aldrig någon som ringer och jag ringer aldrig någon. För lång tid har passerat.

Jag är inte värd en vän. Jag vågar inte ens ha en vän. Visst jag är trevlig när någon närmar sig. Men backar när det blir för nära. Ensamheten är självvald men samtidigt ändå inte.

Och den ålder jag har säger mig att där kommer aldrig att bli några vänner i livet. Och det får sig att vända magen, rullande rullande kaos. Därför undrar jag? Vad gör jag här? Ska jag bara fortsätta leva. Fast utan att leva.

När jag jobbar, så träffar jag människor.
Men när jobbet är slut. Så är det tystnad.
Och tystnaden gör så ont. Den värker i hela kroppen.

Vad finns där att se framemot.
Och jag skäms.
Över det jag är. Över den jag är.
Över att jag ingen har.
Så ovärdigt och fult.

Så då sitter jag här.
Patetisk och skriver.
Skriver inte till någon.
Men det är.
Det enda jag har.

Vet att något drastiskt måste göras.
Vet bara inte vad det är jag ska göra eller hur det ska göras?

Livet måste rätas upp.
Ställas iordning.
Tror att botten börjar bli nådd. Eller så har den blivit nådd.

En händelse som var lite skrämmande var när jag på fullt allvar stod och fundrade över vad det är jag heter. Jag smakade på namnet inuti mitt huvud och sa det tyst för mig själv men den märkligaste känslan sa mig att näee är det vad jag verkligen heter? Jo, men det heter jag väl?

Det mest skummaste och märkligaste jag varit med om?
Ja, plus alla de där andra tecknen som säger att jag närmar mig botten. Eller heter det utbränd.

Inget konstigt att tappa hår. Det gör de flesta. Mer eller mindre.
Jag har alltid tillhört mindre. Men senaste halvåret, året har jag tappat massor. Så pass mycket så att jag själv har märkt det och tänker på det. Hårborsten är full på bara nån dag. Och där min lilla plats för att blåsa håret är blir det högar med hår.

Jag var en person med stenkoll på allt. Strukturerad och planera det var jag. Nu minns jag ingenting. Måste skriva upp minsta lilla annars är det glömt.
Hur ofta som helst händer det att jag har gjort något men minns inte att jag har gjort det. Utan måste stanna upp och tänka efter.

Jag fördärvar mig själv. Äter inte ordentligt. Lever nog snudd på svält. Ofta är jag helt slut i kroppen, orkeslös och det svartnar när man reser sig och så. Jag vet att det borde tas tag i, men jag orkar inte. Orkar inte se till att jag äter. Orkar inte se till att det jag äter är bra. En dålig cirkel.

Glömma nycklar kvar i ytterdörren är bra. Inte ett dugg osäkert.
Att tillaga potatisgratäng i ugn utan grädde kanske blir lite torrt.
Dagarna är fyllda av såna där små misstag.

Vet att jag bör vända på livet. Och det nu.
Men orken finns inte.
Hur får man orken.

Vill bara lägga mig ner.
Ge upp.
Skita i allt.

I never wanted this, lose my heart …

- Du behöver nog komma tillbaks till avdelningen, Vanjavit.

Jag har sutit här under dagen, njutit gott av filmen The Ramen Girl, en mågott film.

Sedan, helt plötsligt svepte en mörk dimma över mig. Och jag funderar, liksom titeln på en mindre spridd – rentav ovanlig – Kurt Cobain låt, vilken jag råkar ha en lika ovanlig singel av -om “I hate Myself and I Want to Die.”

Det är tragiskt. Jag känner som denna titel. Men jag vill inte begå självmord. Samtidigt som jag vill det. Vågar inte. Anser att det är en feg utväg.

Men det är felaktigt med vad som hänt i mitt liv och inte konstigt att jag nu upplever meningslöshet. Vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland blir jag sådan här. Måste då umgås med andra bekanta – och helst vänner – i samband med psykofarmaka. Och det hjälper delvis. Men inte helt. Alkoholen hjälper även den till viss del. Men inte hela!

Jag önskar att jag hade mer. Men vad är mer? Vad ar det jag söker?

För att citera Kurt Cobain: “I hate myself and I want to die!”

Jag hade bestämt mig för att inte att åka på tillställningen. Grundat på bristen av pengar och inte någon lust. Men blev sedan övertalad av min far.

Och tro mig. Jag försökte att vara mitt vanliga jag. Men lyckades inte så bra. Är inte speciellt glad som jag brukar. Pga av flera orsaker.

Och när vi satt där samlade vid bordet började min kusin att fråga ut mig. Vad äter du? Hur mycket äter du?
Och höll lektioner i hur si och så mycket man ska äta av proteiner och jadda jadda. Samtidigt så var han allvarlig och uttryckte oro.

JAG VET!
Jag vet att jag inte sköter mig.
Jag vet att jag äter dåligt.

Men inte skulle jag säga att jag har en ätstörning.
Det är mer en störning till att inte bry sig tillräckligt om sig själv.

Jag kan svälta i dagar. Utan en tanke på vikten, utan jag bara gör så.
Av lathet.
Av “det är väl strunt samma om jag äter eller vad jag äter” känsla.

Men likväl kan jag äta en massa. Och jag äter precis vad jag vill utan en tanke på fettinnehåll och så vidare. Så inte sjutton skulle jag ha en ätstörning.

Fast han har rätt.
I att jag borde skärpa till mig.
För när man inte äter ordentligt blir man så svag i kroppen och man orkar ingenting. Man orkar inte ens att ordna något att äta. Blir som en cirkel.

Och ja.
Det kändes jobbigt med alla blickar på mig. Frågande. Oroliga.

Näe, jag mår inte bra.
Och borde skärpa till mig.
Men vad finns där för mening?

(vägde mig för nån vecka sedan. den visade på 54. och jag tänkte att jag vill ner till 52) (hallå!!! jag är inte 18 längre)

Hjärnan har rusat på maxspeed sedan ett par dagar tillbaka. Vi plockar russinen ur kakan och slår samman depressionens värsta symptom med manins mest okontrollerade; vips så har man ett blandtillstånd, eller mixed state, what ever.

Symptom så som: ökad rastlöshet, tankeflykt, distraktion och impulsivitet plus självmordstankar, nedstämdhet och en abnorm ångest. Jag kan inte sitta stilla, men inte röra mig heller. Som en depression, fast med snabbspolning, där alla värdelöshetskänslorna pratar med ljus och pipig röst; “Jag hatar mig, jag är ful, jag vill dö, jag har ingenting att leva för, alla hatar mig, jag är dålig, äcklig, ful, ful, ful…” 

Vaknar mitt i natten, trots att ha tvingat i mig dubbla doser sömnmedicin och lugnande, och kan bara inte få tankarna att sluta vråla med högsta hastighet. Eller få rastlösheten att låta benen ligga stilla under täcket. Varenda tanke leder till ångest. Inte en endaste liten ofarlig tankesnutt som är helt ofarlig och trygg. Allting leder i slutändan till outhärdlig, smärtskärande ångest, hur oskyldigt det än börjar inuti huvudet.

Kroppen är nedtyngd av lugnande och vägrar att förflytta sig ur sin sovposition, medan hjärnan snarare har skruvat upp hastigheten och helt tappat koncepten, redo till ögonblicklig flykt. Jag är plötsligt fångad i min slöa, drogade kropp, med en hjärna som måste ha lyckats lura till sig mängder utav biologiskt speed. Paniken är ren och total.

Men jag står ut. På något sätt, med lite för mycket trasig hud och små vita piller, lyckas jag lura nattens demoner på flykten. Benen slutar skaka och jag kan lägga ner huvudet på kudden igen. Skärrad, skakad, livrädd.

Inte igen, snälla, snälla, snälla, inte igen…