Två morgnar på raken så vill hon inte att jag ska följa med
ända fram till Skolbussen. I Fredags och så i morse.
“Nej, nej mamma…Stopp” säger hon och sätter ut handen som stopp.
Sen knallar hon in själv… vänder sig om i bussdörren och vinkar.
Jag står många meter från bussen och bara hänger läpp =)
Ja och Busschaffisen bara skrattar… Hrmpf!!

Buäääh!!… Vill Lilla Fröken Rosenknopp… Hon den där Tvärhand höga
kapa av några navelsträngar nu tro med lilla mamma??

Skitungen…haha *Älskar*

Vi Höres i kväll!!

KramKram!

Socialdemokraternas jobbkongress på Stockholms Mässan har nu erkänt Västsaharas självständighet, därmed blir S det första partiet som erkänner Västsahara som ett eget land med en egen regering av systerpartiet Polisario. Därmed kommer en rödgrön regering efter 2010 med stor sannolikhet att verka för ett erkännande av Västsaharas självständighet från Marocko, i sådant fall det första EU-landet. Erkännandet var ett ihärdigt arbete genomfört av SSU och framfört av ombud aktiva i SSU idag. Partistyrelsen med Urban Ahlin som ansvarig för utrikespolitiska frågor valde att i första skedet motsätta sig det kravet och därmed avgjordes frågan genom votering där en stor majoritet av ledamöterna valde att gå i SSU:s linje och erkänna Västsaharas självständighet.

Samtidigt har jobbkongressen även beslutat, genom votering efter motsättning av partistyrelsen, beslutat om att två folkmord i det ottomanska Turkiet: Seyfo(svärd) 1914-1924 och mot kurder i Irak under Saddam Husseins Baath-regim Al-anfal.

“Världens modernaste land” var en lysande serie. Fredrik Lindström är alldeles förträfflig som programledare, med sin dryga intellektualism och en ironisk humor som alltid bubblar under den seriösa ytan. Den var och är på många sätt ett tecken i tiden. För trettio år sen hade inte många kommit på idén att göra en serie om svenskhet. Men i takt med att en allt större del av befolkningen har rötter i andra länder har ‘kultur’ seglat upp som en alltmer central dimension i historieskrivning, mellanmänskliga relationer och förklaring. Serien tog upp ’svenskhet’ och värdet som ligger i ordet. Svenskar är ett av få folk i världen som anser att något som är utländsk är bättre, till och med rent konnotativt i språket. Att något är “osvenskt” är positivt när det gäller mat, atmosfär, musik och så vidare. Dock inte lika bra när det avser teknik, kvalité eller jämlikhet. Ordet ‘osvenskt’ kan ses som en arvtagare till det äldre ‘kontinentalt’ som ofta betecknade något bättre och finare. För svenskar har en lång historia av att både vara hemkära och ändå sakna patriotism.

När Gustaf Sundbärg 1911 skrev Det svenska folklynnet om den svenska emigrationen upprördes han särskilt av två saker varav det ena var svenskarnas brist på nationalkänsla. Vilket var vanligt bland sekelskiftets nationalister, både på höger och vänsterkanten. För många av dem infann sig en ton av bitterhet och missnöje med svenska folket som inte motsvarade förväntningar. Gemene svensk greps inte av särskilt starka nationella känslor, även om kärleken till landets stenar, vatten och skogar var utbredd. Detta dubbla förhållande till hemlandet skrev även Geijer och Almqvist skrev om under första halvan av 1800-talet. Att det fanns ett politiskt missnöje i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stämmer antagligen. Sverige hade den tredje största emigrationen i Europa i proportion till befolkningens storlek.

Det andra Sundbärg upprördes över var svenskarnas brist på intresse för andra människor. Överallt – i umgänge, på arbetet, i litteraturen och vetenskapen – uppvisade svenskarna samma oförmåga till psykologisk förståelse för andra människors beteende. Här tecknas en alienerad och kylig personlighetstyp med autistiska drag. Tidigare hade Geijer och Almqvist framhållit vikingen och odalbondens självständighet och frihet som ett arv i den svenska personligheten med protodemokratiska ting där hövdingen var den främste bland jämlikar. Sundbärg målar upp samma egenskaper av Sundbärg i dovare färger. Där Almqvist framhållit fattigdomen och den svenska jordens ogästvänlighet som karaktärsdanande och fundamenten för det svenska lynnet menade Sundbärg med spetsen mot honom att “vårt folk är fattigt, men vårt land, det är rikt”. Även den svenska  jantelagen togs upp:

“Svensken har nog intet emot att Sverige blir ärat och ansett – bara det kan ske utan någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd eller ansedd. Och svensken ser nog gärna Sverige bli rikt – om det blott kunde ske utan någon särskild svensk blev rik”.

Den svenska historien består av självägande bönder och en svag adel. Däri ligger det unika. Ofta har man förstorat socialdemokraternas sociala ingenjörskonst som startpunkt för den egalitärianism som växte sig stark från 30-talet och framåt. Och alldeles säkert var SAP drivande på ett sätt som inte högerpartierna någonsin skulle ha varit. Men orsaken till att deras idéer fick sånt genomslag berodde också på de särskilda historiska omständigheter som hade format folket. Böndernas allians med kungen mot en korrupt adel samt den med europeiska mått mätt stora andelen självägande bönder. Därför blandades jämlikhetsidealen med ett stort mått av individualism och betoning på personlig integritet. Man var skeptisk mot de som ansåg sig förmer, medan kungen länge fick representera garant för rättvisa snarare än förtryck. Däri såddes fröna till svenskars internationellt sett stora förtroende för statsmakten.

Särskilt högt värderar vår kultur självständighet och oberoende samt jämlikhet och rättvisa. Denna särskilda, och av motsättningar präglade, mix har ofta varit svår för utomstående att förstå. I World Values Survey är Sverige ett av de länder som avviker så mycket att undersökningen måste ödmjuka sig eftersom projektionerna inte stämmer så bra som de gör på de andra länderna i undersökningen. På samma sätt som USA sticker ut med sin starka religiositet är vi ännu mer sekulära och självförverkligande än vi “borde” vara om man ser till BNP, läskunnighet och så vidare.

Idag pratade jag med en etiopier i min korridor som upprört frågade mig varför äldre svenskar inte ville tacka ja när han erbjöd dem sin sittplats. “Some of them even get annoyed by me asking them!”. Kanske har det att göra med att det i Sverige är så fult att vara någon till last. Självägande, självrådig, och självvald är tre honnörsord. Våra gamla, som en del tycker så synd om, vill faktiskt inte bo hemma hos sina barn av just den anledningen. Många trivs med att bo själva. Faktiskt känner sig de gamla mer ensamma i Grekland och Italien där de gamla ofta bor hos sina barn.

Svenska nationalister och högerextremister måste vara hemskt besvikna på det svenska folket. För hur kan man älska en nation som inte har vett nog att älska sig själv? Svenskar har varit och kommer att förbli jämförelsevis ointresserade av nationella lidelser. På många sätt är det en styrka snarare än en svaghet. Och precis som de tidiga 1900-talets nationalister har dagens Sverigedemokrater ett svårt problem att brottas med. Svenskarnas öppenhet för utländska intryck, självständighetsideal och starka individualism lämpar sig särskilt illa för en högernationalism á la “my country, right or wrong”.

Nej, vi svenskar kommer nog fortsätta att älska landets stenar, vatten och skogar utan att hemfalla åt varken chauvinism eller krigiskt storhetsvansinne. Det kommer nog inte Sverigedemokraterna kunna göra så mycket åt.

Nu har det under de senaste fem åren, tror jag det är, slagit mig med jämna mellanrum att jag tar hand om folk mer än vad som är nödvändigt och vettigt och att jag vill sluta med det. Varje gång kommer jag på ett sätt att öva mig på att inte ta hand om.

Det handlar om att jag fastnar i andras problem, de berättar om ett problem för mig, eller jag ser att de har ett problem med något (detta behöver de själva inte hålla med om) och jag börjar fila på lösningar. Och på hur jag ska presentera dessa lösningar för dem på bästa sätt så att de tar till sig och äntligen slutar göra det de gör som är destruktivt. Eller kanske framför allt börjar göra något för att komma ur sin passivitet. För ofta är det just det som är problemet.

Första gången jag minns tydligt att det här slog mig, att jag gör så, var på en promenad i Borås då jag plötsligt insåg att jag la ner den största delen av min ensamtid på att grubbla på lösningar på någon annans problem och det här gången var det inte frågan om att hen såg sig ha problem utan jag såg att hen hade problem – eller var det jag som hade problem med hens beteende kanske? Vilket det än var så var mitt fokus där och jag funderade ut exakta konversationer som jag skulle ha, flera varianter så att jag säkert skulle kunna hantera den verkliga situationen. Sen kom jag på att det kanske inte var bästa sättet att få den här förändringen i hens beteende att äga rum, kanske var det bättre om jag inte sa något, om jag tog det lugnt och låtsades inte bry mig, eller kanske var det bäst om jag hade belägg för det jag sa, kunde hänvisa till någon bok eller så. Och såvidare.

Tillbaka till promenaden, jag gick där och det slog mig att det här var helt ohållbart. Det var inte mitt ansvar och jag vill ju inte lägga min dyrbara sköna ensamtid på att grubbla på någon annans eventuella problem. Så jag bestämde mig för att ha mig själv som utgångspunkt och ta de här promenaderna till att tänka på vad jag själv vill, tänker, känner, önskar och vad jag ser omkring mig. Och jag gjorde verkligen det, övade mig på detta. Och det blev bättre. Jag mådde bättre och fick lite mer distans till de här problemen, inbillade mig inte längre lika mycket att de var mina.

Men jag har insett flera gånger att jag hamnar där igen, någon berättar om sina problem, eller någon är svår att hantera för jag känner mig skyldig hela tiden. Och så inser jag att det jag känner mig skyldig till är att jag inte rättar till hens problem. Att jag inte kommer med de fina lösningarna på rätt sätt. Att jag inte hjälper till på det där perfekta sättet som faktiskt skulle hjälpa – den här gången..

Och jag gissar att det här beteendet gynnas av att det händer då och då att jag blir den där som fick något att hända hos någon annan – enligt vad dem säger. Att tack vare att jag gjorde, eller sa det eller det så har de nu tagit sig ur det eller det. Det händer inte ofta och varje gång jag engagerat mig på djupet i någon annans problem och kommit på riktigt bra råd att ge och det visar sig att hen väljer att inte ta råden till sig, då blir det en perosnlig förolämpning.

Så i höstas, när jag var där igen, tänkte så det knakade om andras “problem” och om hur andra ser på mig (det hänger ihop ibland) så kom jag på en ny dimmension i det hela nämligen att jag känner mig otrevlig om jag inte gör detta.

Just då handlade det om en person som verkade oerhört ointresserad av mig och det jag grubblade på var hur jag skulle förhålla mig till det och hur jag skulle få hen att inse att jag är en bra typ, någon som faktiskt är intressant (utan att tränga mig på eller kräva något såklart). Och jag kände alltså att om jag inte la ner ganska mycket tid på att tänkte på hur jag borde förhålla mig på bästa sätt för att få den här personen att “upptäcka” mina fina sidor så skulle jag vara otrevlig mot hen. Jag såg det alltså som att jag hade någon slags skyldighet att tänka på en person som i princip inte visade något intresse för att lära känna mig mer..

Absurt tänkte jag när jag insåg det och så bestämde jag mig för att här ska det fokuseras på mig, eller kanske främst från mig. Och det var svårt, jag hade stora problem med att låta mig släppa den här personen av nämnda skäl, att det skulle vara otrevligt. Det fanns även ett par vänner som mådde dåligt, även dem släppte jag med motiveringen (jag behövde en motivering för att klara av att göra det) att de under inga omständigheter blev gladare för att största delen av tiden jag ägnade åt att tänka på dem var inriktade på att de hade problem och att det var jobbigt för mig. Att få veta, eller känna av, att någon upplever en som en börda är knappast underlättande och trevligt. Så det var alltså helt ok för mig att engagera mig i mig själv.

Just precis när jag skulle till att börja den här övnignen så hamnade jag i ett läge där jag inte kunde säga nej till ett ansvar som jag inte ville ta på mig. Så jag sköt upp planen en aning, planen som alltså gick ut på att under ett tag ägna 100% av min energi till mig själv.

Och nu läser jag en bok som heter Bli fri från ditt medberoende: sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv som handlar om medberoende till alkoholister, eller personer psykiska problem. Och jag tror, liksom en vän jag pratat med, att de här problemen är långt mycket mer utbredda än att de bara har att göra med hur personer reagerar och tänker när de har att göra med en alkoholist.

Jag tror att det här beteendet är en del av “kvinnligheten”, dvs hur kvinnor lär sig att agera och förhålla sig till sin omgivning, framför allt till eventuell partner. Jag tror att det här beteendet gynnas överhuvudtaget i parrelationstänket, att man ska ta ansvar för varandra, att man ska vara beredd på att göra saker men inte tycker om för någon annans skull, att man ska lida för kärleken.

Det är skitsnack, sluta lid och sluta ta ansvar för andra fullt kapabla vuxna människor!

Vad är meningen med den libanesiska flaggan som antogs den 7 december 1943.

Officiellt, det röda sägs representera folket i Libanon, offren under kampen för självständighet från Frankrike.

De libanesiska männen som dog för Libanon var kristna, muslimer och druser.

Det vita representerar renhet och fred. Cederträdet symboliserar cedars i Libanon, lycka och välstånd för landet.

Aristoteles frågade: Hur mycket egendom är nödvändig för en människas självständighet?

Det är en av det demokratiska samhällets viktigaste frågor, även om egendom under modern tid gått igenom en betydelseförändring och inte längre primärt handlar om mark och fastigheter. Den egna personen är en egendom, den mest omedelbara och okränkbara, föreställer vi oss. Den är också den yttersta förutsättningen för vår frihet. Men om vi exempelvis frivilligt säljer oss själva som slavar frånsäger vi oss vår frihet, men även vårt eventuella behov att i framtiden göra bruk av denna frihet. J.S. Mill var uttryckligen en motståndare till denna tanke: att människan är fri att göra sig ofri.

Enligt Aristoteles (Politiken Bok 2, Kap 6) princip är egendomen nödvändig för att garantera individen ett minimum av säkerhet, vilket är oundgängligt för individens självständighet. Bara genom denna självständighet kan hon utveckla en personlighet utan att underkasta sig andras viljor. En människa bör besitta så mycket egendom att hon kan leva måttfullt. Men denna princip är alltför allmänt hållen, fortsätter Aristoteles, för en människa kan leva måttfullt och samtidigt leva i elände. Riktigare vore då att säga att en människa bör besitta så mycket egendom så att hon inte bara kan leva måttfullt utan också generöst. Det är viktigt att dessa båda principer uppträder samtidigt, för skiljs de åt kommer generositeten att förknippas med överflöd och lyx, och måttfullheten med hårt arbete.

Denna aristoteliska princip är tidlös och skulle kunna sägas ha präglat såväl den tidiga liberalismen i början av 1800-talet likväl som det socialdemokratiska välfärdsstatstänkandet i dess inledande fas.  Ingen av dessa båda politiska tankeriktningar höll en enorm förmögenhetsökning som ett eftersträvansvärt mål för sina respektive reformarbeten. Och till egendomen som bärande beståndsdel i det moderna samhället hörde också en intensiv etikdebatt som obrutet går att följa under större delen av 1800- och 1900-talet.

Men därefter: egendom har i allt mindre grad blivit någonting konkret, gripbart. Där finns inte främst de stora lantgodsen eller industrianläggningarna. Dels har egendomens karaktär förändrats från att vara en potentiell säkerhet för individens autonomi till att bli någonting både ”avtingligat” och allmängjort. Egendom handlar idag mycket mer om säkerhet i förväntningar. För den anställde är de förväntade löneutbetalningarna varje månad ett slags egendom som förlänar honom eller henne självständighet. Samtidigt som egendom har blivit abstraktare har det också blivit alltmer omöjligt för staten att enbart ge skydd åt innehavare av reell, fast egendom. Det moderna spektrat av egendommöjligheter är egentligen oöverblickbart.

Aja baja, lilla medborgare!

Jag rear ut mitt liv! Allt ska bort!

Det kanske är så att vi helt enkelt inte vill ha kontroll över våra egna liv? Det kan man i alla fall tro när man läser artikeln om godisskatt i dagens DN. Enligt en debattartikel signerad Cancerfonden i måndags menar man att tjockismaten orsakar cancer och att människor från de lägre samhällsklasserna löper större risk att få cancer på grund av dålig mat, än de lite finare och mer välutbildade människorna.

I dagens artikel som spinner vidare på detta menar man att svenskarna vill ha en skatt på godis och annan onyttig mat: allt som innehåller socker, fett och transfetter och annat snusk (snask?) ska beskattas extra hårt. Inte nog med detta – enligt SIFO-undersökningen som man refererar till bör svenska staten även subventionera nyttig mat, såsom grönsaker, frukt, ekologiskt spannmål och fiberrikt käk.

En liten fråga: har vi fullkomligt tappat förståndet? Det kan inte på fullaste allvar finnas människor som inte tror att fet och sockerrik mat är dåligt för hälsan. Och om de nu tror att det är harmlöst, är det då verkligen inte deras eget fel? Det är svårt att hitta ett mer individuellt val och ansvar, än vad man själv väljer att äta. Varför ska detta över huvud taget regleras via skattesedeln? Varför ska staten tala om för oss vad vi bör äta och inte? Experterna som uttalar sig i artiklarna menar att våra politiker är på tok för passiva och politikerna är försiktigt positiva i sina kommentarer. De är väl chockade, kan tänkas, över att folket kommer till dem och ber att få bli ännu mer detaljstyrda av politik och skattepekpinnar.

Mest talande är dock det kompakta föraktet för fattiga och lågutbildade som både experter och politiker ger uttryck för. Man säger mer eller mindre att de är för svaga och korkade för att kunna fatta bra beslut själva och att de därför vänligt men bestämt ska styras med påtryckningsmedel.

Vad sägs om följande: alla får ta mig fa-an bestämma själva vad man stoppar i truten. Så enkelt är det. Äter jag fet mat – då blir jag fet. Äter ungarna energirika sockerprodukter i överflöd – då blir de stirriga. Så enkelt är det och nej, detta kommer inte som en överraskning för någon. Skatter och pekpinnar är totalt och fullkomligt överflödiga.

Men nej då, vi vill ha mer skatter, de vi har i dagsläget räcker inte. GE OSS MER! vrålar vi som besatta masochister. Dessutom vill vi att staten ska betala för att vi ska äta frukt och grönsaker. Ursäkta mig, men betalar vi inte redan för detta genom det massiva jordbruksstödet?

Idioter…

/Jacques Pot

Nu har Europaparlamentet dragit igång kampanjen för att få 375 miljoner människor i 27 länder att gå och rösta i juni. Det satsas 200 000 miljoner kronor på att få folk att gå och rösta.

Jag säger bojkotta valet! Bränn era röstkort! Visa ert missnöje!

EU har varit och är byråkratins högborg  med massa högavlönade eurokrater, den nya tidens aristokrater. Eurokraterna  är politiker och lobbyister som håller företagen i handen, och ser till att företagens intressen tas tillvara i första hand och i andra hand politikernas.

Det blev övertydligt i och med Lissabonfördraget, som ska drivas igenom till varje pris. Detta arbetar- och medborgarfientliga avtal som den svenska regeringen nekade Sveriges invånare att rösta om.

Lite om Lissabonfördraget:

• EU-kommissionen ska minska ledamöterna från en representant från varje land, till 18 st. Var tredje mandatperiod kommer det enskilda medlemslandet stå utan representant, eftersom man ska rotera.
• EU-domstolen får mer makt. Bl a  så underordnas Sveriges grundlagar EU-rätten. Det fastställs att unionens lagar har företräde före de nationella.
• EU får större makt att stifta lagar, oavsett vad vi tycker. Dessutom får unionen större  makt att begränsa vår egen regerings möjligheter att stifta egna lagar.
• Arbetsrätten hotas. I Vaxholmsdomen underkänner EU rätten att strejka och blockera avtal som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige
• EU ska militariseras och medlemsländerna förbinder sig att upprätta ett gemensamt försvar. Dessutom ska medllemsländerna gradvis förbättra sina militära resurser. Sverige är inte alliansfritt längre.
• de små medlemsstaternas inflytande i det lagstiftande ministerrådet reduceras drastiskt, det underlättar för de stora länderna att få igenom egna beslut och stoppa sådana man inte önskar.

Lissabonfördraget innebär överföring av makt till EU och dess överstatliga institutioner, och leder till utarmning av den nationella demokratin och inskränker Sveriges självständighet. 

I EU får folkliga fri och rättigheter inte inskränka på marknadens frihet.

 Bristen på insyn och öppenhet har alltid varit ett återkommande klagomål. EU har inte ens en definition på vad som är en offentlig handling. Med risk att vara tjatig, så är ACTA-avtalet ett typexempel på detta.

INSPIRE, Infrastructure for spatial information in Europe, ska införas i svensk lag. Meningen med detta är att skapa en gemensam infrastruktur och gemensamma bestämmelser för information som till exempel kan handla om miljö och människors hälsa. Det handlar om allt från geografiska data om vägar, sjöar och referenssystem till markanvändning. Men det ska även inkludera uppgifter om befolkningsfördelning och människors hälsa och säkerhet. Datainspektionen, DI, varnar nu för att ett införande av direktivet i svensk lag “kan få långtgående konsekvenser för den personliga integriteten eftersom bland annat uppgifter som rör människors hälsa kan bli tillgängliga för både allmänheten och myndigheter”. DI är också mycket kritisk till underlaget till den svenska lagstiftningen. Det saknas konsekvensanalyser kring integritetsfrågorna.

Enligt ett förslag från EU-kommissionen kan Sveriges föräldraförsäkring tvingas förändras. Enkelt uttryckt måste då mamman ta ut mer och pappan mindre. Sven Otto Littorin tröstar oss med följande uttalande “- Det är långa beslutsvägar här. Ett beslut för sådana här förslag föregås av en medbestämmandeprocedur, det vill säga att parlamentet måste vara överens med kommissionen. Och det kan ta tid. Arbetstidsdirektivet tog sju år bara för ministerrådet att komma överens om”.

Sju år!!! Kvarnarna mal inte fort i EU-byråkratins värld. Men vad gör det med tanke på vad politikerna tjänar, speciellt nu med det nya lönepåslaget som innebär 30 000 kronor mer i månaden. Ett påslag på 58%, vilket gör att de kommer att tjäna 86 000 kr i månaden exklusive traktamenten och reseersättningar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om EU, så antagligen återkommer jag i detta ämne.

(10 goda skäl att bojkotta EU-valet)

Svt, Proletären, Proletären, Proletären,DN, DN, DN, DN, HD, HD, Aftonbladet

De tyska domare som utvärderar hurvida Lissabonfördraget är kompatibelt med Tysklands grundlag kritiserade i tisdags Lissabonfördraget för att det underminerar Tysklands självständighet:

Berlin - Germany’s highest judges suggested Tuesday that the controversial Lisbon Treaty, intended to make administration of the European Union more effective, may undermine German independence.

Några av domarna fortsatte:

One judge, Udo Di Fabio, suggested there might be a threat to German liberty in passing more and more responsibilities over to Brussels.

 

Another judge, Herbert Landau, said new EU authority over criminal justice affected “core issues” of German legislative authority, adding, “These are issues affecting the shared values of a people.”

När domaren Udp Di Fabio tillfrågades om överföringen av makt till EU verkligen betyder med frihet för EUs medborgare svarade han:

Är idén att allt mer gå i denna riktning inte ett hot mot friheten?

Denna kritik av Lissabonfördraget är oerhört intressant och viktig, men svenska tidningar har inte rapporterat om det. Enda som skrivit något verkar vara SR.Varför?

Om de tyska domarna kommer fram till att Lissabonfördraget strider mot Tysklands grundlag kommer det krävas en folkomröstning eller en ändring av grundlagen. En sådan situation kommer förmodligen leda till att hela projektet med denna odemokratiska EU-grundlag (återigen) havererar.

Jag tycker Tysklands exempel visar på att Sverige behöver en författningsdomstol som ur ett juridiskt perspektiv har som uppgift att utröna om politikerna bryter mot Sveriges grundlag. I fallet med Lissabonfördraget är det uppenbart att så är fallet.

Låt oss nu hoppas att dessa tyska domare kan rädda oss från ytterliggare ett steg mot det odemokratiska bygge som kallas EU.

SvD 1 2
HD

En bild på Mama mia, & en på papa pia!

På SvDs sidor blossar en liten debatt runt Björn ulvæi åsikter om religion: På ena sidan Björn som självpåtagen tolk för en ateistisk livstolkning och i den andra ringhörnan två stycke n friskolerektorer, som reagerat över att Ulvæus uttryckt en rädsla att friskolor skall utgöra en stor fara för demokratin genom att de förutsätts indoktrinera sina elever.

Den tanke som jag tycker är mest stötande hos Ulvæus är hans mekanistiska världsbild, hans bigotta syn på demokrati och fritt tänkande samt och hans bristande insikt i hur religiösa människor tänker. Att han i sak är emot friskolor stör mig inte en sekund, eftersom jag också kan vara emot många men då är det på en ickeprincipiell nivå, utanför att en del friskolor konfessionella eller icke-konfessionella är dåliga. Men när U. (eller andra debattörer för den delen) börjar hävda att friskolorna skulle vara så farliga för att de riskerar indoktrinera sina elever undrar jag hur han menar att det fria tänkandet och inlärning sker. Är det inte grovt förenklat att tro att skolelever bara sitter och sväljer olika kristna dogmer utan kritik? Så är det förstås inte! Jag vet inte hur det såg ut på den skola U. själv gick, men nog uppfattar jag det som att de flesta barn och ungdomar är befriande fria och friska i sin syn på tillvaron – oavsett skola, även om det givetvis finns undantag, vilket leder oss in på nästa fallgrop i U.s tankar.

Det finns i vårt samhälle en mängd mindre lämpliga seder och bruk. Mängder av människor drabbas av cancer genom rökning, ändå väljer vi inte att förbjuda tobak. Vi drar på oss hjärt- och kärlsjukdomar via kosten, men inte något förbud där heller. Vi har en ganska snäll vapenlagstiftning i Sverige för att vi är vana vid hemvärn och jägare, vi kan köpa ut obegränsade mängder alkohol, och vissa livsfarliga kemiska ämnen.

Visst kan religiösa människor ställa till elände men det lär ändå vara ett långt mindre problem än ex tobaksrökning. Eftersom religionen har lett till fler viktiga och positiva tankar, seder och bruk anser vi att detta är något vi individer har rätt att själva förfoga över – vilket vi gör. Om nu de flesta människor på jordens yta, och så även i Sverige har valt att tillägna sig en andlig eller religiös livstolkning (trots allt är en religiös livstolkning vanligare än en ateistisk dito, och Svenskar är ett i grunden andligt folk – men med ganska självständiga andliga tankar), vad har då U. för rätt att kritisera detta, som är individuella val i enlighet med vår grundlag, och med vilken rätt kan han säga att en religiös medborgare oavsett ålder skulle vara mindre nyfiken, kritisk och förnuftig.

Jag har själv barn. Det är inget problem att bli emotsagd. Jag var själv inte religiös som barn, utan har på många sätt valt detta samt vuxit in i det. Att A. inte följer sina föräldrars tro ser jag som ett sundhetstecken, och så är det för de flesta av mina religiösa vänner. Vad sen våra barn bestämmer sig för som vuxna är deras val. 

Farlig fritid och gemenskap: Eftersom många av oss med en religiös-andlig livssyn också uppskattar den gemenskap som vår världsbild ger; att vi träffar andra likasinnade, att vi får vänner, att vi kanske träffar vår kärlek där etc, så undrar jag om vi inte kanske borde känna oss frestade av att också förbjuda religiösa sammanslutningar, ty även på fritiden kan ju barn bli indoktrinerade.  Vi borde därför helst registrera vilka religiösa som umgås med vilka så att vi precis som vid virologiska epidemier kan kartlägga smittkällorna från friskola till hem, från hem till religiös gruppering. Kanske kan man med lite pengar få någon släkting att berätta vilka som brukar hänga var……Kanske kan man använda FRA liknande juridiska konstruktioner när man ändå håller på…

Ett hovsamt förslag: Även om det inte är Björn Ulvæi förslag, så kan jag ändå för säkerhets tänka mig att redan nu börja sy fast ett litet gult tygkors på alla mina kläder och sen välja att bosätta mig i en stadsdel som inte ligger så centralt, så är det ju redan gjort. Jag menar, jag är ju tydligen alldeles för farlig för att få vara med andras barn och mina egna är ändå redan förspillda i hemmet genom sin uppväxt…. Det vore väl trist om vi skulle behöva dyka upp bland fritänkande människor med välanpassade barn…..och kanske till och med handla i deras affärer…

*

Post scriptum: Dessutom har Ulvaeus förmodligen fel när han hävdar att vi har en sekulär demokrati tack vare att religioner och vissa ideologier är bristfälliga. Vår demokrati är en positiv ideologisk värdegrund i sig, men också den minsta gemensamma nämnaren i styrelseskick för att alla skall kunna känna sig delaktiga oavsett livstolkning. Som jag gissar att Ulvaeus vet så är religiositeten högre i riksdagen än i folket som sådant, och det verkar ju kunna passera den sekulära demokratin försvaras tydligen av en grupp av religiösa….

Svenska Natacha Peyre känner att hon klarar sig utan en man i sitt liv. Franska Cristina tycker att det är jätteviktigt att ha en. Generaliseringar förvisso (vad vore livet utan generaliseringar?), men i Sverige känns det nästan lite fult att säga att man behöver en man. Det handlar om en kvinnas självständighet. Behöver man en man är man inte självständig. Man förlitar sig på honom. Man bekräftas av honom. Man är inte en, man är en del utav ett.

I övriga Europa (inte för att jag har så mycket erfarenheter utav det, men som sagt, generaliseringar) är det mer OK att som kvinna förlita sig på en man. Hela chevalier-grejen lever kvar i mycket större utsträckning än vad det gör i Sverige. Gentlemannen. Det är OK av kvinnor att vilja bli omhändertagna. I Sverige är det opassande. Det är OK att vilja ha en man, så länge det finns ett “men” i samma mening.

Inledande kommentar från Irakkommittén i Lund:

I artikeln nämns Organisationen för muslimska lärde. En annan vanlig översättning till svenska är Muslimska lärdes förbund. På engelska säger man Association of Muslim Scholars in Iraq, förkortat AMSI.

Länkar till hemsidor för såväl Muslimska lärdes förbund som Iraks patriotiska allians finns här på vår sida, bland högerspalterna.

/Irakkommittén i Lund

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Artikel i Klassekampen, tisdag 11 november 2008
Av Yngvil Mortensen

översättning från norskan av Magnus Göransson

USA på reträtt i Irak

- USAs styrkor och deras samarbetspartners är på reträtt i
Irak, menar Awni al-Qalamji i Iraks patriotiska allians.

FAKTA om Sahwa-miliserna i Irak:
USA allierade sig 2006 med flera irakiska stamledare
Dessa etablerad miliser som nu har ca 100 000 medlemmar
Målet var att besegra al-Qaida i Irak
Enligt anhängare till motståndsrörelsen så har miliserna
deltagit i strider mot motståndsrörelsen
De flesta i miliserna är sunnimuslimer. Många har ett
förflutet i motståndsrörelsen
Regeringen uppger att den ska inlemma 20 000 av
milismedlemmarna i sina säkerhetsstyrkor

 - Motståndsrörelsen har stärkts och är inte på reträtt. Det
som har hänt, är att ockupationsstyrkorna slagit till reträtt,
säger Awni al-Qalamji, nummer två i ledningen av Iraks
patriotiska allians, i en intervju med Klassekampen.

Många av medlemmarna har en bakgrund i det irakiska Baath-
partiet, som oppositionella till Saddam Husseins regim. Då USA
invaderade Irak började de att arbeta mot ockupationen.

Qalamji var kapten i den irakiska armén då han flydde från
Baath-regimens Irak 1972, först till Syrien och senare från
arabvärlden. Idag bor han i Danmark.

Tillbaka till baserna
- USA hävdar att deras förlustsiffror för den senaste månaden
är nere i tjugo avlidna. De amerikanska styrkorna är mycket
mindre ute på gatorna och de har börjat undgå att gå i strid
med motståndsrörelsen. De drar sig mer och mer tillbaka till
sina baser, medan de irakiska regeringsstyrkorna tar över
rollen som stridande frontförband, säger Qalamji.

- Är det irakiska styrkor som lider förluster nu, istället för
amerikanska soldater?

- Ja, precis.

Enligt Pentagon har de irakiska styrkorna tagit över
kontrollen i tolv av Iraks arton provinser, medan amerikanerna
i ökande utsträckning drar sig tillbaka till sina baser.

- USA framställer säkerhetssituationen som förbättrad och att
deras plan har lyckats, eftersom färre av deras soldater
omkommer, säger Qalamji.

Han understryker att motståndsrörelsen aldrig angriper civila
och att det är civilbefolkningen som beskyddar dem.
- Motståndet har bara ett mål, USAs ockupationsstyrkor och de
som samarbetar med ockupationsstyrkorna, vare sig det är
irakier eller utlänningar, säger Qalamji.

Sahwa-miliserna
USA slöt en allians med irakiska stamledare i slutet av 2006
och finansierade bildandet av sahwa-grupper (uppvaknande-
grupper, på arabiska). USA kallar grupperna, som räknar runt
hundratusen man och som till övervägande delen består av sunni-
muslimer, för “Iraks söner”. Många av stamledarna hade fram
till dess återfunnits bland motståndsrörelsens beskyddare och
många stammedlemmar hade varit aktiv i motståndsrörelsen. I
utbyte mot enorma summor pengar gick stamledarna i USAs sold,
enligt USA för att bekämpa al-Qaida i Irak. Månadslönen för en
sahwa-medlem, betald av USA, ligger på 300 dollar i månaden.
Alliansen har utgjort ett hot mot motståndsrörelsen, något
sahwa-grupperna får lida för nu, säger Awni al-Qalamji.

Har bekämpat motståndet
 - Vilken roll spelar sahwa-milisen i kriget och hur påverkar
de motståndsrörelsen?

- Sahwa-milisen har påverkat motståndsrörelsen. Eftersom det
irakiska motståndet inte har berg eller skogar att kämpa i och
gömma sig i, så har folket givit beskyddet som
motståndsrörelsen behöver. Stammarna har hört till dem som
skyddat motståndsrörelsen och en del av dessa hörde till dem
som gick in i sahwa-miliserna, säger Qalamji.

- När folk som har beskyddat motståndsrörelsen går över till
amerikanarna betyder det att de kan lämna informationer om
motståndet. Det har gjort att motståndsrörelsen har tvingats
avsluta sina aktiviteter i områden där sahwa-milisen håller
till, flytta vapen och ändra sina arbetsmetoder, säger han.

Fick ta stöten
 - Sahwa-milisen spelar samma roll som de irakiska
regeringsstyrkorna, säger Qalamji.

- Amerikanarna sänder sahwa-miliserna och de irakiska
styrkorna som frontstyrkor, för att röja vägen och ta emot de
första angreppen från motståndet, innan amerikanarna går in.
Därför blir sahwa-gruppernas ledare och fotsoldater utsatta för
likvideringar, säger Qalamji.

Senast igår blev fem sahwa-medlemmar dödade i en
självmordsattack på en vaktposeringt i Baqouba, norr om Bagdad.
I torsdags i förra veckan blev två sahwa-medlemmar dödade i ett
angrepp på en postering i centrala Bagdad. Samtidigt dödades
två civila och sjutton andra sårades. Tre dagar tidigare blev
en sahwa-ledare, hans fru och fyra barn dödade i ett
vägbombsangrepp i Diyala-provinsen. Schejk Hareth al-Dhari,
ledare för den sunni-muslimska Organisationen för muslimska
lärde, säger till UPI att sahwa-milisen “hjälpte ockupanterna
att halvera styrkan i motståndet”, “men att sahwa-soldaterna
till slut har övergivits av ockupationshären och försummats av
Iraks regering”.

- Vi kan säga att sahwa-grupperna inledningsvis hade en
påverkan som därefter har avtagit och kommer att försvagas
tills den helt upphör, menar Awni al-Qalamji i Iraks
patriotiska allians.

Osäker framtid
Iraks statsminister Nouri al-Maliki har beordrat att tjugo
procent av sahwa-soldaterna ska inlemmas i regeringsstyrkorna,
medan USA ville att regeringen skulle anta dem alla. Regeringen
vill inte det, eftersom de inte litar på sahwa-soldaterna. De
har ju varit anhängare och beskyddare av motståndsrörelsen.
Maliki har lovat att avlöna alla 100 000 soldaterna och att
skaffa civila anställningar till dem som inte tas in i de
väpnade styrkorna. Om detta kommer att förverkligas är däremot
tvivelaktigt, säger Joost Hiltermann i think-tanken
International Crisis Group.

- I Iraks olje-ekonomi är de flesta arbetstillfällen
offentliga ansätllningar, för regeringen, och det är just där
Iraks regering inte vill ha sahwa-soldater, säger Hiltermann.
Iraks regering domineras av shia-muslimer som hela tiden har
haft en sekteristisk agenda.

-Allt fler av sahwa-soldaterna flyr ut ur Irak, eftersom både
USA och regeringen har övergivit dem. Vi avundas inte sahwa-
soldaterna, avslutar Awni al-Qalamji.

Hjärnan är en fantastisk makapär. När någonting blir för övermäktigt att ta in på en gång så portionerar den informationen så att det istället går i etapper. Jag vet att vi gjorde slut, jag var ju där, men varje gång jag tror det har sjunkit in så har det ändå inte gjort det, märker jag när vi plötsligt kommit fram till den sista kvällen som sammanboende. Dessutom har folk börjat komma och titta på lägenheten.

Jag börjar gilla tanken på arrangerat äktenskap. Någon relativt partisk människa som väljer ut en lämplig partner och så är det bara att göra det bästa av situationen, alternativt ta älskare/älskarinnor lite då och då under livets gång. Men att få bygga sitt liv tillsammans med en annan människa utan att riskera att det faller vilken dag som helst, och (förhoppningsvis) slippa vara så ensam som en fryst färdigportion från ICA till middag kan få en att känna sig.

Det här nya självständiga livet skrämmer mig halvt ihjäl. Någon som vill anmäla sig till samkväm?

Försöker fortfarande avgöra vad jag egentligen tycker angående Kosovo, och huruvidare Sverige skall erkänna denna politiska entitet eller inte. Jag har kommit så långt så att jag vet att jag tycker att det inte spelar någon roll vad jag egentligen tycker om att den kulturella grupperingen skall ha en stat eller inte. Däremot är frågan om erkännandet en annan sak.

Ett par frågor:

1.) Om realiteten är sådan att ett område befolkas av en kulturell gruppering som de facto har makten (vilket albanerna i Kosovo iofs inte besitter). Vad är det då för mening att hålla fast vid några band som inte finns?
2.) Om man då är beredd att ge kulturella rättigheter och viss kulturell autonomi till ett en viss grupp. Är det inte då så att det enda man egentligen gör är att förändra den politiska och lagmässiga relationen samtidigt som man erkänner en kulturell skillnad som alltid funnits där?
- Vad är då skillnaden, egentligen, på att ta steget och skapa två stater, och ohindrat låta de kulturella banden utbytas under vänskapliga och fredliga former.
3.) Varför ser man så tydligt att historiska relationer spelar roll i sammanhanget? Det känns som att detta bara den senaste av otaliga bråk mellan den pan-slaviska världen i öst och den västerländska i väst. Ryssland tar till exempel en sida, väst tar en annan, det känns som att sakfrågan inte ens spelat någon roll i grund och botten. Blir man inte cynisk?

Dessa frågor har väl självklara svar antar jag, i alla fall om man frågar de flesta. För mig känns det ändå som något som jag behöver fundera över för att själv kunna finna ett svar på vad jag egentligen tycker, på riktigt.

Ser på CNN att det tydligen är någon form av kravaller utanför den amerikanska ambassaden Belgrad. Det är väl inte första gången efter den senaste veckans storpolitiska spel; och inte förvånande om man ser till det stöd som faktiskt fanns för den nationalistiska sidan i det alldeles nyligen avslutade presidentvalet.

Det verkar vara en hel del olika faktorer som ligger bakom det här; och det ska sägas att antagligen är det människor, som i idrottsvärlden hade kallats för huliganer, som genomför de våldshandlingar som förekommer. Tecken som tyder på detta är den enorma fredliga demonstration som genomförs samtidigt. Till vilken kravallerna känns som en droppe i havet.

När man sitter och ser detta via tv:n så slår mig ändå tanken att det här sköts mycket bättre av serberna än vad som skulle ha kunnat hänt. Kosovo är ändå en historisk och kulturell vaga (ungefär som att Västra-, Östra Götaland eller gamla Svealandskapet skulle ha avträtt från Sverige). Samtidigt har Serbien, eller rättare gamla Jugoslavien, gått genom en lång period av konflikt vilket ofta leder till nationalism samt uniformitet av massan. I ljuset av detta skulle det lätt ha kunnat gått mycket mer våldsamt till. Det ser också ut som att polisen tar detta på allvar, kan tänka mig att påtryckningarna från den amerikanska sidan känns hos den Serbiska regeringen just nu.

För att summera mina reflektioner just nu: tråkigt att våldet blossar upp lite då och då men det ser än så länge ut som att det kommer att kunna kontrolleras relativt ordnat. Mycket beror på hur den amerikanska sidan reagera ju längre det lider skulle jag gissa.

Frågan om Kosova är en av de svårare just nu i den internationella politiken. Tycker att det har gått lite fort fram, men ogenomtänka beslut är väl kanske ett kännetecken för Bush-administrationen. Får hoppas att Carl Bildt får fel och att Sverige inte erkänner Kosovo så tidigt som redan i mars. Det behövs definitivt mer diskussion kring detta ämne. Som jag förstår det finns det till och med, rent praktiskt, problem med internationell rätt och ett erkännande som kan få efterverkningar för Sverige senare.

(Får eventuellt återkomma till mina åsikter kring huruvidare det är rätt att erkänna Kosovo eller inte i ett senare längre inlägg.)