Vissa dagar den senaste tiden har jag ibland undrat om jag av misstag råkat ta livet av mig på något sätt. Känslan är ungefär som slutet på ‘Sjätte Sinnet’ när Bruce Willis upptäcker att källardörren (eller vilken dörr det nu var) inte alls är låst utan att det står en commode framför den och så vidare. Alla dialoger jag haft är och har varit en monolog med mig själv. Det känns som om min direkta omvärld plötsligt stannat upp och att jag helt enkelt inte är en del av den längre. Även om jag misstänker att det här bara är paranoida vanföreställningar kan jag inte låta bli att låta dem skrämma mig från vettet.

Jag tycker inte om mig själv när det är såhär. När jag inte kan skilja på vad som är verklighet och inte. Jag önskar det fanns en kurs man kunde gå som totalt tog död på din fantasi, en kurs som gör hjärnan oförmögen att framställa saker som är orimliga. Jag kommer ihåg en period för ett par år sedan att jag sade att jag bara såg världen omkring mig i svart eller vitt. Antingen eller. Och jag klagade över det. Jisses om jag bara hade vetat hur brett ens sinne kan förändras och utvecklas. Jag har gått från lycklig ovisshet till en medvetenhet jag inte är säker på stämmer överens med verkligheten.

Och innan matchen förut tittade jag på The Happening av M Night Shyamalan, regissören bakom bland annat Sjätte sinnet och Signs. Shyamalan brukar ha en viss ganska obehaglig stämning i sina filmer som inte riktigt blir skräckisar, men inte heller är thrillers. Han har en helt egen genre. Men…

What a fucking load of crap, även om den är lite söt i sitt försök till att vara en miljökämpe.

Dock tycker jag inte att det var slöseri med tid, för det är det aldrig när man får titta på Zooey Deschanel.

så skönt. har sovit jättebra o vakna inte förrän klockan 10. ioch för sig av att telefonen ringde men de gjorde inge, men orkade inte gå upp efter telefonen.

har nu rastat vovvar. nästan druckit upp kannan med kaffe jag gjort. tror att jag ska se om tvättmaskinen är ledig. har samlat på oss en del tvätt i veckan o de har ju inte blivit tvättat som jag brukar …………. :O)

eventuellt ska jag köra min mamma senare. annars vet jag inte vad jag ska göra. fick mail från “H” igår  …………… han undrar när jag kommer för att hämta mina saker, men ärligt talat vet jag inte ……….. får ju ingen till att följa med mig ut dit. ingen som vill träffa honom, ingen som vill vara med när han flippar ur eller blir förbannad som han brukar bli. måste kolla detta under dagen ……. vill få de avklarat så att jag kan få de ur huvudet.

dom växer så jättefort ……… :O)

mamma tog bilen istället för att jag ska köra fram och tillbaka med henne. hon ska vara barnvakt åt sina andra barnbarn så de är bättre att hon har tillgång till bil oxå.

har fixat middag nu. o attan att jag alltid ska skapa mer jobb åt mig än vad jag vill ha ……….. hällde alldeles för mycke grädde i potatisgratängen så den pyste över i ugnen. så himla tråkigt att rengöra den nu o sen stinker de i hela lägenheten efter oset ………. *suck* ……… håller på att tvätta oxå annars tar jag de ganska lugnt.

var ute o gick med vovvar o kom precis hem. tog en lite längre promenad än vad jag planerat. ville inte gå för långt för de hänger verkligen regn i luften men jag klarade mig ………. :O)  pratade med marija bara som snabbast på kvällen, vi har inte pratat på flera dagar, vi har båda varit upptagna o bara ringt om varanndra hela tiden …………. men de är skönt att man har nåt att göra :O)

de är alltid “kuligt” med rosor …… ;O)

vanessa var inne tills sent på kvällen o gick ut en liten stund bara för att träffa ett par kompisar men var ganska snabbt tillbaka igen. martina kom hem vid 23 tiden o käkade o sen gick hon o lade sig. är lite orolig för martina, hon pratar inte med mig o hon ser inte glad ut. de har hänt något o jag förstår inte vad de kan vara ………… vill inte tjata o vara på henne för mycke heller ……… bättre om hon pratar med när hon själv känner för de ………… men jag är orolig iallafall. blir ledsen när hon ser ledsen ut …………… :O( 

på kvällen sen tittade jag på filmen “sjätte sinnet”, den är lite äldre men helt klart sevärd. frusen som jag var tog jag ett glas rött o tände i öppna spisen. de blev lite goare värme i vardagsrummet men de var fortfarande kallt när jag skulle lägga mig. fy 17 ………… de är mitten av juni o jag sitter o fryser på kvällen, inte normalt alls tycker ju jag.

God natt på er alla

o till dig oxå …….. ;O)

Dags för ett nattligt inlägg igen. Inatt handar det om min syn på kunskap.

Jag älskar att läsa.

Fast jag gillar inte alla typer av böcker. 

Jag gillar böcker med budskap, böcker som ger kunskap och insikt, böcker som får mig och tänka, drömma, inspireras och utvecklas. Vissa böcker gillar jag bara för att det är en så bra historia. En bok som inte får mig att filosofera tycker jag är tråkig. Waste of time helt enkelt. Böcker som man läser en sida av och sedan får filosofera om i 5 minuter och sedan läsa en sida till och forsätta filosofera flera minuter är helt min grej. Böcker man sträckläser är det inte.

Just nu läser jag Parfymen. En softish historia med mycket plats för filosoferande. När jag säger läsa ska ni ta det med in nypa salt. Jag kör mest med talböcker. Många kan inte det, för de somnar. Min syster sa att hon inte gillar talböcker för att hon vill skapa sin egna bild av det hela och anser att uppläsaren kan påverka henne från att se det hela från sin synvinkel. Jag förstår hur hon menar och hon har kanske rätt. Av samma anledning ska man försöka läsa böcker på originalspråket isåfall.

Jag har många gånger fått höra att jag borde läsa biografier mm för att de har allt det där jag är ute efter. Budskap, kunskap och insikt i saker. Kanske det, svarar jag men det är en enstaka människas upplevelser det handlar om och det är inte alls det samma som sanning. Utan just livet sett med just den personens ögon. Dessa iaktagelser är baserade på kunskapen hos personen som upplevt något. Det krävs kunskap för att verkligen se. Engelskans “I see” betyder ju både “jag ser” och “jag förstår”, vill inte gå in i det djupare just nu, för det blir för tjatigt för de som följt min blogg en tid. Men det är så det fungerar. För att se så måste man förstå. Förstår du inte så ser du inte. Att läsa om livet i fängelse av en fd pundare intresserar mig inte av just den anledningen. Det enda jag vet är ju att det är en före detta pundare som skrivit boken. Då tänker jag automatiskt att det inte är en djupt begåvad människa, snarare tvärt om. Att läsa om dennes syn på fängelsetiden står inte högst på min prioritetslista helt enkelt. Men visst finns det kunskap att insupa genom att läsa de böckerna men kanske inte på det sättet som folk i allmänhet tror.

Det finns massor med exempel på när folk tror de förstår men inte gör det. Jag brukar ta filmen “Sjätte sinnet” som exempel. Mycket bra film. Grejen med filmen är att man tror hela tiden att den börjar med slutet. Man tror att Bruce Willis karaktär Malcolm Crowe blir skjuten och att filmen handlar om hans liv innan han blev skjuten. Man tror man vet varför pojken är  som han är och varför han beter sig så konsigt mot alla och ser så ängslig ut när Malcolm Crowe är i närheten. Pojken är lite konstig och osäker tänker man helt enkelt. Man tror man har full koll ända tills slutet när man inser att han faktiskt blev skjuten i början och dog och att pojken såg honom som ett spöke hela tiden. Med den kunskapen förstår man pojkens reaktioner när han träffade Malcolm Crowe och man ville se om hela filmen direkt. När man då gjorde det när man visste hur allt låg till så blev det som en helt annan film. Man tyckte pojken rent av var modig. Det är så det fungerar med kunskap. Livet blir ett helt annat. Samhället ett helt annat. Man ser samma saker som alla andra men drar andra slutsatser. Pga att man med sin kunskap noterar andra detaljer som utan kunskapen passerade obemärkta förbi. Och fast man kanske såg detaljerna så förstod man inte vad det betydde och man nonchalerade det.

Det är därför vittnesmål kan skilja sig mellan personer som bevittnat samma händelse. För två vittnen med olika kunskap tolkar det de ser annorlunda.

Tänk er en figur som ser ut som en pyramid

Ett Fundament och för varje steg blir det en kloss mindre och i toppen står en ensam kloss. Fast nu är det toppstenen som är fundamentet, typ som att pyramiden står upp och ner. (skulle kunnat dra ett exemple om ett träd med stam, grenar, kvistar och blad istället men struntar i det). Denna pyramiden är kunskapens pyramid. Närmast har vi alla bloggare, författare till självbiografier mm. Före dem hade vi de moderna logikerna. Före dem har vi Kant, Nietzsche, Hegel och Marx mm. Före dem Voltaire och Rousseau, steg för steg går man bakåt och man stöter på tänkare som Locke, Machiavelli. Sist har vi Försokraterna, Sokrates, Platon, Aristoteles (de gamla grekerna helt enkelt) samlade på den ensamma stenen.

Varje nivå har självklart påverkats av föregående nivå men även av samhället runt omkring dem. Men i grund och botten så har alla läst sig till kunskap skriven av någon tidigare filosof och författare. Men varför skulle Strindberg nöja sig med att läsa Nietzsche när Nietzsche läst Voltaire? Varför skulle inte Strindberg läsa Voltaire själv och dra egna slutsatser? Självklart gjorde Strindberg det. Man inser tillslut att man måste gå tillbaks ända till Platons verk om honom, Sokrates och försokraterna för att inte påverkas alltför mycket av andra men även för att veta varför andra tänker som de gör.

Att veta vad en person grundat sin kunskap på är bra. Då förstår man oftast hur de tänker även när de har fel. Man har lättare för att bemöta argument om man så skulle vilja. Men oftast så struntar man i att argumentera när man vet sanningen. Man vill inte bråka och få den andre att känna sig dum. Det låter ju som man är jätte osjälvisk när man tänker så men man är faktiskt självisk. För den största anledningen till att man inte vill argumentera är att man inte orkar lägga ner någon energi på något som den andra kanske inte förstår iallafall. Man skulle kunna förklara men finner ingen anledning till det. Man låter den andra tro man är lite dum istället. Det har man inga problem med om man inte är det. Liksom en rik person inte har några problem med att andra skulle tro att de var fattiga rent ut av. Kanske finner det t o m det roligt och inspirerande. Kanske vill de rent ut av att andra ska tro att de har dåligt med pengar. Det är inte svårt för en rik person att spela fattig. Men många som varken är rike eller fattiga vill att andra ska tro de är rika. Men en fattig har svårt att spela rik, det är något jag återkommer till längre ner.

En djupdykning i historia, filosofi och litteraturhistoria är en ganska bra grund för att kunna tänka, argumentera, uttrycka sig och fatta riktiga beslut. Man måste förstå ett problem för att kunna lösa det. Alla vet ju hur Pythagoras sats ser ut. Men på slutprovet på MVG frågorna så förstod man inte problemet och fattade inte att man skulle använda Pythagoras sats. Varför? Jo, för att man har bara lärt sig hur Pythagoras sats ser ut,  men inte VARFÖR den ser ut som det gör. När man inte vet det får man problem när man måste sätta in problemet i en verkligheten.

När man verkligen förstår något så kan man förklara det så att andra förstår. Förstår de inte första gången man förklarar så väljer man bara att förklara samma sak fast på ett annat sätt. Det är enkelt att förklara en sak på olika sätt när man har kunskap om det man pratar om. Om du tex tappar en penna och ska beskriva den för upphittaren. Då kan du i detalj beskriva hur en blyertspenna ser ut och vad den har för funktion. Du kan pennan. Du förstår hur den är uppbyggd.

Jag som är fordonstekniskt utbildad kan tex beskriva i detalj hur en förbränningsmotor fungerar. Om något går sönder på en bil så kan jag oftast lista ut en lösning på problemet bara genom att höra en beskrivning av problemet. Pga att jag vet hur motorn fungerar i detalj. Det är inte så att vi bilmekaniker har pluggat in felsökningslistor i huvudet, vi kan helt enkelt tänka ut lösningar på problem vi aldrig stött på förr genom kunskapen vi fått om bilar.

Hasch rökare tycker att hasch är en bra drog för att man lär sig tänka annorlunda. De tycker de har sköna filosofier och tankar som de helt utan kunskap filosoferat fram men problem uppstår när andra inte förstår vad de menar. Då kan de heller inte riktigt förklara vad de menar. Men den som läst sig till kunskap har en helt annan grund till sina tankar och har inga problem att förklara tanken så att andra förstår.

Alltför ofta stöter man på personer som vill utge sig för att vara smartare än de är, lite mer rik än de är eller lite mer duktig än de är. Det är ganska puckat. De förstår ju inte hur lätt det är att genomskåda för en verkligt intelligent, rik, eller duktig person. Om jag tex säger att jag är en jätte duktig konstnär, så ser en riktig konstnär direkt att jag är en hycklare när han ser mina målningar. Det samma gäller folk som ljuger om sin kunskap eller intelligens. Om vi tar en vän Carstoned som exempel. Hon är grym i historia och samhällskunskap bl a. Jag skulle kunna säga till henne att jag var grym i historia och berätta massa saker om franska revolutionen s0m jag läst i en liten artikel dagen innan. Sen skulle jag kvickt byta samtals ämne och börja prata om andra saker som inte alls har med historia att göra och tro att hon skulle gå på att jag var historie kunnig. Men hon som ÄR historiekunnig skulle kunna räkna ut att jag ljuger genom att se hur jag resonerar i andra sammanhang. Hon skulle kunna förstå att jag inte kan något alls om franska revolutionen genom att höra mig prata om andra saker som tex politik. Sättet jag röjer mig på vet jag själv inte om pga att jag saknar kunskapen. Det är viktig att skaffa sig kunskap i livet pga att man inte låter sig luras så lätt. Och man kan genomskåda folk mycket snabbare.

“The wise can play the fool, but the fool can’t play the wise”

Det så det fungerar. Ge Obama tre dygn på sig att lära sig om clowner och sätta ihop ett nummer och uppträda inför folk som clown. Gör det samma med Silbersky eller Leif GW Persson. Du kommer bli förvånad om hur bra de kommer lyckas. Kanske inte lika bra som clownen Manne men helt klart godkänt. Men ta en normal clown och ge honom 3 dagar på sig att göra en gärningsmanna profil eller försvara en seriemördare eller styra Amerika. Tror ni han kommer kunna lura någon att han var President? Knappast, men skulle aldrig genomskåda att det inte var en clown utan en president som skojade med alla barnen?

“The wise can play the fool, but the fool can’t play the wise”

Det är som sagt lättare att spela fattig än att spela rik. Man kan spela dum men inte smart. Det är lättare att spela hopplös än duktig. Ändå stöter man alltför ofta på folk som gillar att just spelar rika, intelligenta och duktiga. De som vill framstå som rika gör det ofta för att de ser det som en bra statusgrej att vara rik. Det är nästan hela grejen med att vara rik för dem. Alla känner alltid någon som är sådan. Om de någon gång skulle skänka pengar till en fattig uteliggare så är det ofta en större summa. Oftast så någon annan ser det. Även om någon annan ser det eller ej så är reaktionen på den som får pengarna viktigast. Får de inte den reaktionen de tänk så ångrar de nästan att de gav bort pengarna. För anledningen till att de gav bort pengarna var inte för att hjälpa den andra utan anledningen var för att få känna sig speciell, rika och få den andra att avundas ens liv.

Tänk er den personen i eran bekantskaps krets som stämmer in på den beskrivningen. Tänk er dennes reaktion när du berättat att du vunnit 70 miljoner på trav. De skulle låtsas vara glada men ni skulle se att de blev avundsjuka innerst inne. De skulle rent av må dåligt av att ni vann. Inte pga att de inte unnar dig pengarna. Utan pga att i deras värld var pengar = status. Nu när ni blev stenrik så känner de att de förlorade status. De ser alltså din vinst som att de misslyckats och sjunkit några snäpp på status skalan i deras egen värld. Deras bristande kunskap om pengar och status har gjort dem avundsjuka, även mot deras vänner. De blir arga när de ser en 18 åring hämta ut en splitter ny BMW på sin födelsedag med pappas kreditkort och deras avundsjuka får dem att påriktigt tro att det var en “kaxig jävel”. Men allt handlar om okunskap. Men det förstår de inte själva.

När du umgås med dem så håller du med bara för att inte någon vild djup diskussion ska bryta ut när ni träffasts för att ha kul. Personen i fråga pratar med dig om kaxiga killen i BMW’n mm som att det vore sanning och förstår inte att du vet bättre. De försöker säga det på ett sätt som gör att de inte verkar avundsjuka men du genomskådar ju det. Du spelar med personen och låtsas som att du är lika dum och kommer på egna exempel på andra saker som du berättar och ni har trevligt. Fast den avundsjuke kommer aldrig genomskåda att du bara spelar med. Han saknar kunskapen.

Sen ska man inte se ner på vissa och tro att de automatiskt är blåsta. Bara för att man är clown betyder inte att man inte är intelligent. Vissa kanske har som högsta dröm att bli tex clown. Vissa skulle aldrig vilja byta livet som bonde mot något annat. Men jag har stött på allt för många utbildade som ser ner på tex bönder. Bara för att man har mer utbildning är inget tecken på att man är smartare och mer värd en någon annan. Bönder ser till att vi har mat på bordet. Ett viktigt del av samhället. De stöter på problem som de löser varje dag i sitt dagliga arbete så de kanske är intelligentare än ingenjören som precis tagit examen från KTH och inte har någon praktisk erfarenhet av livet. Många tror att de med sin utbildning skulle vara mer värda än andra. Men jag vet att när jag gick ut skolan som bilmekaniker så fanns det personer i klassen som också blev godkända som jag inte ens skulle lämnat in min cykel för reparation till.

Idag när jag läst en massa tunga böcker (de med förlångt mellan pärmarna) så är man ju medveten om att  medvetandenivån stigit lite. Insikten i saker i samhället har stigit fast den är ju lång ifrån fulländad. Visst skulle jag kunna gå tillbaks till mina gamla skolkamrater och brilljera om en massa saker men varför skulle jag det? Skulle inte det isåfall vara första tecknet på att jag bara önskar jag vore insatt och medveten? Jag som kan cykla brilljerar ju inte med det varje dag för mina vänner, för det är så självklart att jag kan cykla. Varför försöker vissa vänner tro att de är något? Är de så puckade att de inte fattar att andra genomskådar dem? Om du verkligen var så duktig. Skulle du då någonsin tänka på det och nämna det?

Inte i min värld i allafall. Inte om man inte har en anledning till att nämna det.

Läs mer böcker mina vänner. Det är det budskapet som jag lite knarkat vill förmedla. Med rätt böcker kan man förändras som person till något bättre, få andra värderingar och uppskatta andra saker här i livet.

Jag är inne i en riktigt läsperiod nu igen. Har precis avslutat Voltaires bok “Candide” och nu ska jag börja på boken “Sanningen är en sällsynt gäst”

Denna bloggen är skriven på under en veckas tid, mitt i natten när jag haft sömnproblem och varit kemiskt hög på mediciner. Hoppas att läsningen iallafall roat någon där ute. Det enda jag kan säga är att det kommer fler snart, tablettmissbrukandet kommer pågå ett tag till verkar det som. Men sjukdomen är på väg åt rätt håll iallafall.

Han ser spöken överallt efter mörkrets inbrott.

“Där står de”, säger han.

“Asch då”, säger jag, för jag är vuxen och vill sova själv på nätterna.Igår Fullmånsnatten skrek han högt och sprang in till mig och mamman.

Eller på eftermiddagen: “Jag vill inte vara själv i soffan”, säger han precis när solen gått ner.

“Ser du spöken”, frågar jag.

“Ja.”

Vi sätter på DVD:n Bilar… en fantastisk film av Disney.

“Är spökena borta nu?”

“Ja.”

Det kan vara bra för alla föräldrar till barn som kan prata med döda. De döda tycker inte om Disney’s Bilar:-)

Forskare skapar en resonator som stimulerar tallkottkörteln (sjätte sinnet), och öppnar en dörr till en parallell (och fientligt) universum. Baserat på en berättelse av H. P. Lovecraft.

“När experimentet lyckas, blir dom omedelbart attackerade av fruktansvärda liv, som till synes svävar omkring oss hela tiden”.

Mycket underhållande film som tyvärr inte får så bra betyg från mig. Trots att filmen bygger på en HP Lovecraft-novell med en intressant story som passar Hiroshimatelegrafen utmärkt. Filmen känns väldigt 80-tal-splatter vilket är bra, vi gillar ketchup och spaghetti. För er som gillar “Hellraiser” eller “Thinner” som exempel så kan jag starkt rekommendera denna film! Kolla även in Re-Animator Trilogy.

Tillbaka efter midsommarledigheten med en filmrecension.

The Happening av M. Night Shyamalan.

Filmen får mig att sitta förundrad. Först för att jag fylls av en känsla av “vad är det här”. Sedan för att jag faktiskt fattar budskapet och gillar det. Sedan för att jag tycker att den är riktigt läskig. Och till sist för att den faller samman totalt.

Shyamalan har gjort filmer som “Sjätte sinnet”, “Unbreakabel”, “Lady in the water”, “The village” och “Signs”. De tre första filmerna är riktigt bra. De två sista är ok, om jag minns rätt. Men mitt minne är blekt och de kan inte ha gjort något större intryck. 

Det som får mig att förundra nu är inte att jag faktiskt tyckte att filmen var läbbig. Shyamalan är en av de få som lyckas få det att rysa längs min ryggrad. Och efter The happening är han den enda som fått mig att hoppa i biostolen på äldre dar. Nej, det är däremot det usla skådespeleriet och den uppenbart usla regin han givit. Mark Wahlberg har aldrig varit någon stor skådespelare men han är betydligt bättre än detta. Och den kvinnliga huvudrollen Zooey Deschanel, som spelar Wahlbergs flickvän, gör den sämsta skådespelarprestationen jag någonsin sett. Det är riktigt pinsamt. Och i sommar lovar jag att se om några av Shyamalans filmer, för jag har aldrig tidigare reagerat så starkt på skådespeleriet i hans filmer, och jag måste se om jag varit blind eller om han helt enkelt arbetat med bättre skådespelare tidigare. 

En annan djupdykning i filmen är en dialog mellan Wahlberg och Deschanel i slutet. Den är så otroligt påklistrad och töntig. Den verkar mest vara där för att Shyamalan inte velat “kill his darlings” utan så gärna ville ha med en symbolhistoria i filmen. Hur som helst, ett riktigt bottennapp. Nästa gång får han gärna jobba med någon som vet hur man rensar en film, utan nåd.

Däremot vill jag höja John Leguizamo. Jag har följt honom sedan hans sköna prestation som Tybalt i Romeo + Juliet och hans fantastiska rollprestation som Toulouse-Lautrec i Moulin Rouge. En evig birollsinnehavare som förtjänar betydligt mer erkännande än han fått. I den här filmen är han lika bra som han brukar trots allt. 

Så, ska man se filmen då? Jag vet faktiskt inte. Visst är den sevärd. Budskapet om att människan är naturens största fiende och någon gång kommer vi att få igen är riktigt bra. Manuset tror jag, förutom dialogen, faktiskt är riktigt bra, men tyvärr föll den platt. Men visst, se filmen, men se den hemma i soffan.

Betyg: AA 

Idén är så pass bra att trots filmen suger så måste den få två A:n.

Två filmer på den aktuella repertoaren handlar om psykisk kollaps. Den ena, Sjätte sinnet (regi: M. Night Shymalan) handlar om en liten pojkes psykos och den andra, Felicias resa (regi: Atom Egoyan) handlar om hur en vuxen mans barndomsbörda blir så tung att han begår det ena mordet efter det andra. Vad är det som gör den ena filmen intresseväckande och den andra osmaklig?

När Hollywood tar sig an psykosen blir den kommersiell skräckfilm – vad annars? Det är tråkigt att behöva säga det, inte minst därför att det är så självklart. Jag brukar se som min uppgift som filmrecensent i Psykologtidningen att sovra och gallra i utbudet av film och rekommendera sånt jag tycker är av speciellt intresse för vår yrkeskår. När jag nu skriver några rader om Bruce Willis som barnpsykoterapeut i Sjätte sinnet är det inte för att jag rekommenderar er att se den filmen. Snarare vill jag i någon mån fortsätta Marta Cullberg Westons diskussion om ”psykoterapeuten i filmen” – ett nog så intressant ämne – och kommentera det stora publika intresset för filmen ifråga.
Vad är den värsta fasa en människa kan föreställa sig? Det kan förstås variera, men jag skulle vilja slå vad om att för de flesta är det psykiska sammanbrottet vårt mest skräckinjagande hot. Psykosen kan ses som jagets sista försvarsåtgärd, när allt annat visat sig vara förgäves. Ingalunda konstigt då att skräckfilmen ofta till sin kärna bygger på det psykiska sammanbrottet. Antigen är huvudrollsinnehavaren själv psykotisk som hos Polanskis Repulsion eller också, vilket är oerhört mycket vanligare, är filmens hotfigur psykotisk och omöjlig att nå med rationella medel.
Sjätte sinnet lanseras som en film om det övernaturliga. Det är en grov vulgarisering av den psykotiska fasan. Jag tror dessutom att regissören M. Night Shymalan har gjort en svårartad missbedömning när han inte vågat lita på styrkan i psykosens skräckpotential. Att detta emellertid inte är någon ekonomisk felbedömning står klart när man hör att Sjätte sinnet håller på att kvalificera sig till tio-i-topp-listan över de mest inkomstbringande filmerna NÅGONSIN. Men det är en konstnärlig felbedömning, som jag ser det. Filmen tappar i både spänning och trovärdighet så snart de övernaturliga strängarna slås an. För att väcka vår skräck räcker det lång väg att identifiera sig med med den lille pojken och hans hallucinationer som så pricksäkert fångar in både hans egen stora förlust när fadern lämnade honom och hans övermäktiga omsorger för modern, som nu är den enda han har kvar. Det är betecknande att regissören själv hellre vill hänvisa till Polanskis Rosemaries baby, där de övernaturliga inslagen är så mycket mer poängterade.
Historien är i korthet denna: Nioårige Cole, övertygande spelad av lille Haley Joel Osmet, lider av ett psykotiskt genombrott. Han kan inte delge omvärlden sina upplevelser eftersom han bara blir avfärdad med att han hittar på eller att han helt enkelt är galen. Det senare är dessvärre sant i en mening. Så länge filmen försöker ge oss en inblick i Coles terroriserade sinne, kan vi dela det arma barnets fasa. Det är när filmaren ger Coles hallucinationer samma status som skräckeffekter, utan att samtidigt inge oss illusionen att vi ser med Coles ögon, som projektet kollapsar från inlevande inre drama till rysare av enklaste sort.
Pojkens mamma är naturligt nog både oroad och allt mer desperat. Barnpsykoterapeuten Malcolm Crowe, i Bruce Willis gestalt, anlitas för att hjälpa hennes son. Rollsättningen är i parentes sagt underlig. Det finns minst ett dussin amerikanska skådespelare jag hellre sett som dr Crowe. Bruce Willis gör ingen dålig framställning av den pressade terapeuten, bara karaktärslös och ointressant. Möjligen är detta Bruce Willis önskeroll efter alla sluggerfigurer, och det ger honom i så fall en poäng som sympatisk.
Även om dr Crows uppfattning om psykoterapins ramar är ytterst flexibel, tycker jag inte man kan anklaga honom för direkta övertramp. Han söker upp Cole i diverse miljöer och det är en eftergift för publikens behov av dramatik som inte direkt stör, anser jag. Terapeuten visar Cole respekt och är i rimlig grad inkännande. Han har ett eget, privat motiv för sitt engagemang i Cole, som han verkar tillräckligt medveten om för att det inte ska behöva inverka negativt på teapin. En av hans tidigare patienter hade sökt upp honom och anklagat honom för svek. Nu drivs han av detta misslyckande att försöka igen med ett liknande fall. Det här kunde regissören ha valt att problematisera, det hade varit intressant ur professionell synvinkel. Hur handskas vi med vår egen lust att ta revanch när vi misslyckats? Istället för han in den mystifierande tanken att dr Crowe återkommer från de döda för att hjälpa pojken.
När frun verkar vilja ge upp deras äktenskap, blir terapeuten så pressad av sitt eget privatliv att han försöker avbryta kontakten med Cole. Inte heller detta kan man säga så mycket om, sånt händer tyvärr och Crow sköter det genom att erkänna sin egen belägenhet. Också det ett rambrott, som jag tycker man kan acceptera, det får god effekt, vilket de flesta av oss säkert erfarit någon gång.
Kort sagt Sjätte sinnet är inte en film jag vanligtvis skulle ha skrivit en rad om i Psykologtidningen. Jag rekommenderar den inte, den är alldeles för spekulativt grovhuggen och missar, som sagt den verkligt skräckinjagande poängen att psykosen är vårt största hot. Den fasa en liten människa i en pressad livssituation kan utveckla är ju just det stoff den vuxne sedan gör film av.
När jag tänker på Atom Egoyans film, Felicias resa, som också finns på repertoaren just nu, och jämför den med Sjätte sinnet undrar jag varför den ena filmen blir en upplevelse att bära med sig, medan den andra blir en bagatell att glömma? Vad skiljer, vad förenar två filmer som bägge kan anses vara skräckfilmer? Svaret är bara alltför uppenbart: filmernas syfte är diametralt olika. Egoyan drivs att göra den ena filmen efter den andra av en lust att ringa in och föstå diverse svåra mänskliga tillstånd och belägenheter. I Hollywood finns säkert också denna lust hos många men den har inte en chans emot ekonomiskt mer lönsam sentimentalitet och konformitet. Det är nedslående att det ska vara mer lönsamt att mystifiera skräcken till något övernaturligt än att med filmens suveräna medel ge oss ny kunskap och insikt i svåra psykiska tillstånd.