Ja, så var sista veckan inledd. Nu är det nedräkning på hög nivå. Idag är det lite bättre, jag är inte glad men kanske lite starkare mentalt, delvis pga av att jag inte träffat P ännu. Livet blir tusen ggr lättare utan hans energi- och livsutsugningsförsök, som han ägnat sig åt hela helgen. Han är kvar i “varför vill du lämna mig”-skedet plus “är det bara mig det är fel på” och “varför kan du inte bara säga som det är, att du har träffat en annan” – och det tar fullständigt knäcken på mig. Jag tappar livslusten när han sätter igång. Får försöka göra som Lin säger och försöka se det som hans problem, inte mitt. Men han äter upp hjärnan på mig känns det som. Plus att jag tycker att jag gett honom mer tid än vad han skulle behöva egentligen för att fatta att det är allvar. Ett halvår har ju gått sedan jag pratade med honom första gången om detta, liksom. Hur lång tid ska han få?! Fast nu är det som sagt bara denna veckan kvar.

Var på jobbet idag, sedan sjukgymnastiken och i eftermiddag har Lin och jag varit på Trollhättans Brukshundklubb och promenerat. Vi testade några agilityhinder med Lillebror och det verkar vara något som han gillar skarpt. Han är ju så himla glad åt allt nytt! Min dröm har ju alltid varit att kunna träna agility med honom. Det ser ju så himla kul ut när andra gör det, och hundarna verkar trivas så bra. Det är ju energin i mig som har fattats. Nu kanske det kan bli ändring på det, om operationen och njurproblemen går bra. Då blir det bättre igen.

Det är bra för Lillebror också att få den sociala träningen med andra hundar. Det har ju aldrig blivit av innan. Bara strövis på promenaderna här. Han skällde en hel del idag på dom andra hundarna. Nu får han ju också massa träning gratis eftersom vi flyttar till ett mer centralt ställe. Många andra hundar, bilar och människor. Jämfört med att bo här ute i skogen så kommer ju det bli en stor förändring för honom.

Jag tänker försöka nöta in det i honom. Vara mer envis än vad han är. Gå, gå, gå och åter gå bland andra hundar. Låta honom skälla och försöka avleda honom istället. Jag får väl prova mig fram i vad som fungerar bäst för honom. Men jag tänker inte skämmas mer för att han skäller – den som har något att klaga på kan ju ta över mitt liv en stund. Det verkar vara så fasansfullt lätt för vissa människor att tycka och ha åsikter om andra och deras liv. Han är sån, hon är sån och dom är såna. Mundiarré, liksom. Men innan man vet omständigheterna bakom någons sätt att vara eller agera, så har man faktiskt ingen rätt att döma någon. Kanske får det dom att känna sig bättre än alla andra, så det är därför dom inte kan acceptera att det finns olikheter? Jag vet inte, för mig verkar det väldigt trångsynt.

Jag tycker det ska bli skönt på ett sätt att ha mer folk och rörelse omkring mig nu i Ljungskile. Det har känts väldigt ensamt här ute i skogen dom senaste åren faktiskt, jag har ju i stort sett alltid varit ensam hemma och ingen att prata med. Spanien gjorde iofs att jag ville bo på ett lugnt och skönt ställe, utan grannar inpå, men jag kanske inte hade tänkt mig att jag skulle vara ensam dygnet runt hemma också när jag var sambo med någon. En jättekonstig sak (?) som jag saknar är upplysta gångbanor att promenera på. Så där sent på kvällarna. När jag gästade M & P i slutet innan pappa dog, och bodde där i 14 dagar så hade jag Buster med mig och vi tog alltid sista kisseturen vid elva-halv tolv. Hela gångbanan för oss själva i ett sånt där lite orangeaktigt sken. Det var faktiskt väldigt mysigt!

Det sjuka exet jag nämnde i förra inlägget gjorde följande; Ringer 112 och berättar att h*n känner sig hotad av mig, men erkänner att h*n tagit nyckel, samt ber 112 ringa upp mig för att de ska be mig ringa upp exet.

Alltså, tyckte ni att det var snurrigt var det bara förnamnet av vad jag och min poliskontakt ansåg…

Jahopp, jag får väl vänta ‘’snällt” nåt dygn innan en eventuell nyckel dyker upp eftersom att polisen inte kunde ringa upp till exet direkt, utan tyckte det var lämpligt att ringa först den 19 oktober. Eh… Ja, jag fattar att det inte är högprioriterat men, nåja. Polismannen hade hört talas om exet förut, likaså kunde han se att jag ringt otaliga gånger förut (exet har kunnat terra mig utanför min dörr eller port i över 1½ timma, men polisen har inte prioriterat s.k stalking och inte dykt upp, vid ett tillfälle dök de visserligen upp och exet blev avvisad från platsen) och ansåg att när nyckelhistorien var ”utredd” så borde jag ansöka om besöksförbud.

Edit; Jag har nu ansökt om besöksförbud.

Sorry, var tvungen att skriva av mig lite ang det där. Jag blir så arg när jag tänker på det, visst till viss del kanske jag får skylla mig själv men det är extremt svårt att stå emot när man mår så dåligt och någon kommer och erbjuder ”hjälp”. Har visserligen fått ”hjälp” även om jag inte bett om det i form av nerkastade piller i brevlådan.

Det är ungefär lika schysst som att lägga ner en kvarting alkohol i en nykter alkoholists brevlåda…

I alla fall så höll jag vad jag sa till mig själv, jag har inte ätit några fler tabletter. Nu kör jag vidare!

Var hos läkaren idag för att kontrollera vad som orsakat yrseln, han kunde inte hitta något direkt som orsakade yrseln men jag är remitterad till en neurolog. Jag blev rekommenderad att gå till en sjukgymnast och har också fått en tid där i nästa vecka för en nackutredning samt så ställde de mig i kö för en ”kropp och själ”-utredning. Så jag ser ändå positivt (just nu) på tillvaron.

Jag ska tamejfan bli frisk!

Fredagen började med ett tidigt gympass och efter det behandling av sjukgymnast.
Har gjort stora framsteg på denna korta tid enl sjukgymnasten och visst, det känns också i kroppen = ). Att se och känna hur styrkan successivt ökar är positivt. Kämpar som en liten … tja jag vet inte vad ; ) men det ger resultat!  Ännu bättre när jag så småningom kan lägga in lite mer kondition och förbränningspass. Men som sagt små bebis steg först sedan mer avancerat.

Snart blir det dags för mig att börja träna på egen hand så att säga, med ett träningskort. Då kan jag styra mina träningstider som jag vill.  Tre gånger i veckan är ett bra mål att starta med. Med max 1 timmes träning / pass vilket instruktören på mitt tidigare gym sa till mig på skarpen att aldrig överstiga ; ). Fördela olika övningar på tre olika pass, successivt öka på med vikter men aldrig mer än 1 timmes träning per pass. Däremot om tid finns kan man lägga in något extra pass dagarna däremellan och eventuell bara köra några enstaka övningar.

Nu när jag är hemma igen efter både träningspass och behandling så ska jag fylla på med lite mer styrka för både kropp och själ med att låta Milow förgylla tillvaron med sin underbara musik.

Igår var en dag med massor av små blunders, en riktigt måndag ; )

Istället för att åka t-banan bestämde jag mig för att åka buss och pendel. Vilket går en aning snabbare (beroende på vart man ska naturligtvis). Det började med att åkremsan åkte ner på golvet efter att chauffören stämplat, fastnade med handväskan i ett armstöd samtidigt som jag tappade Metron jag höll under armen.

Tala om att jag inte åkte pendeltåg på länge. De (pendeltågen) ser inte ut som de gjorde sist ; ) Tänkte först ”men det där är ju inte pendeln som kommer, måste vara ett annat tåg”. Jag menar det är ju inte så att det är helt nya fräscha tåg direkt, men de ser mer ut som intercitytåg  än de gamla pendeltågen jag var van vid ;  )

Fick i alla fall tag i boken ”The Picture of Dorian Gray” av Oscar Wilde. Miljövänligt ex av boken blev det också: ”Contains100% recycled paper”  =)

Tog en Latté och bagel m cream cheese. Naturligtvis spillde jag cream cheese på den svarta kjolen jag hade på mig. Så det blev några vita ränder på den ; )

Kom lite tidigt till undervisningen så jag gick ut och satte mig på uteplatsen eftersom det var så varmt inne. Dags för en blunder till ; ) Har kardborre knäppning på min väska. I går hade jag dessutom (nylon)strumpbyxor på mig. Vad lyckas jag med då? Jo, när jag öppnade väskan faller kardborrebandet mot knäet och fastnar i strumpbyxan. Sitter där och försöker få loss bandet utan att det ska bli ett stort hål. Jag har ju varit ensam på uteplatsen hela tiden men just då kommer det ett gäng byggjobbare, unga killar ; ) och naturligtvis hamnar deras fokus på vad i hela friden sysslar den där ”donnan” med *hahaha*. Så jag bara kände att jag var tvungen att slänga ur mig något ; )

Idag

Nu på morgonen blir det ett besök hos sjukgymnasten sedan kommer dottern över för att stanna hos mamma ett par dagar = )

Blir dessutom att studera lite, för oss båda ; ) emellanåt. Bättre att ta lite varje dag än att samla ihop allt till i sista stund ;  )

Idag är det alla vänsterhäntas dag. Briljant, vi är en förtryckt minoritet och förtjänar verkligen en dag. Många genier är eller var vänsterhänta; Alexander den store, John McEnroe, Matt Groening, jag. Högerhänta? Tja, Adolf Hitler är väl den tydligaste symbolen för folk som använder högerhanden. Nog om det.

I övrigt är vänster och höger rätt oväsentligt. Ibland får jag frågan om det och då vill folk att jag ska ange politisk hemvist. Jag brukar säga att jag har en vänsterarm och en högerarm och båda behövs för att kramas riktigt bra.

Jag har dock en viss förkärlek för att använda högerhanden …till datormusen. Idag tog jag mig till en sjukgymnast och fick rådet att växla hand ibland. Sagt och gjort, nu ligger datormusen till vänster om burken. Kruxet är bara att jag har fått fyra raserianfall när jag med högerhanden försökt få markören på skärmen att röra sig med hjälp av min mobiltelefon.

Förra veckan hade SSU sin årliga kongress i Uppsala konsert- och kongress. Av omtänksamhet för oss icke-SSU:are direktsände de även kongressen via nätet, vilket passade mig alldeles utmärkt då jag kunde få forskning gjord samtidigt som jag tog del av de politiska diskussionerna. En sak som jag tyckte var intressant var att SSU slog fast att de anser att staten ska föregå med gott exempel när det gäller anställningar. Statliga anställningar ska präglas av jämlikhet och schyssta villkor. Då är det extra tråkigt att någon dag senare höra dem tvärvända i frågan. Jag syftar nu på “förslaget att alla doktorander ska ha doktorandlön” samt “förslaget om att doktorander ska ha rätt till sin forskning” som kongressen valde att avslå.

Jag ska redan nu erkänna att jag tyvärr missade själva diskussionen om förslagen samt texten som stod i förslagen. Jag har försökt nå SSU via mail, telefon och SMS för att bringa klarhet i exakt vad som sades, men ännu inte fått tag i dem. Jag antar att de har fullt upp, men jag ska fortsätta försöka nå dem och uppdaterar här så fort jag får svar. Genom ryktesvägen har jag fått höra att detta med stor sannolikhet beror på okunskap hos SSU och förbundsstyrelsen som yrkade avslag. Därför tänkte jag skriva ett kort inlägg tillägnat SSU:s förbundsstyrelse, i utbildningssyfte. Genom bra villkor för doktorander blir forskarutbildning en attraktiv karriärväg och Sverige en stark kunskapsnation.

Läget är så att det finns en stor del doktorander som som arbetar åt staten som har en inkomst på 15500 kr före skatt och saknar anställning för det de gör. Trots att de här personerna arbetar, ofta mer än heltid, åt en statlig myndighet anses de inte värda att anställa utan får istället något som kallas utbildningsbidrag. Förutom att vara kraftigt underbetald har man som doktorand på utbildningsbidrag ingen rätt till semester, ingen rätt till sjukpenning, ingen rätt till ersättning för läkarbesök, sjukgymnastik och läkemedel. Man har inte heller rätt till föräldrapenning från försäkringskassan och ingen rätt till ledighet. Det är visserligen AP-grundande, men grundar inte för statlig tjänstepension. Man omfattas inte heller av arbetsskadeförsäkringen, vilket jag som naturvetenskaplig doktorand tycker är extra synd då vi ofta arbetar med frätande, radioaktiva, mutagena och allmänt otrevliga ämnen.

Värt att påpeka är att detta handlar om svenska doktorander, utländska doktorander har det ofta mycket tuffare. Till exempel kan det vara så att man som utländsk doktorand i Sverige får 5 900 kronor i månaden från kinesiska staten samtidigt som man står helt utanför de Svenska trygghetssystemen. Enligt rapporten Utländska doktorander i svensk forskarutbildning var, förra året, 33 % av de nya doktoranderna utländska och 40 % av dessa fick inte lön. Det finns även andra exempel där den svenska myndigheten Sida varit inblandade i att utnyttja doktorander från tredje världen på tveksamma villkor.

På en information när vi kommit till Sverige fick vi omedelbart veta att det inte var någon idé för oss kvinnor att bli gravida när vi var i Sverige. Jag trodde att skyddsnätet var starkt i Sverige, säger hon.

Jag hoppas verkligen att ryktet stämmer att detta beror på okunskap från SSU:s sida och att det inte är detta man menar med att staten ska agera föredöme och föregå med gott exempel när det gäller anställningar. Jag återkommer om detta när jag förhoppningsvis fått mer information från SSU.

En stor del av informationen här återfinns i skriften Att doktorera – rättigheter och nyttigheter av Uppsala studentkår.

Sen jag skaffade cykelskorna och fick problem med ben och knä har självdiagnostiserat mina symtom och kommit fram till att jag har en rad olika grejer. Först och främst var det bara träningsvärk och ingen anledning att sluta träna alltså. Sedan insåg jag att det var någonting värre än så och blev tvungen att dra ner på träningen inför vätternrundan. Efter vättern har smärtan blivit mindre påtaglig men mer konstant och gör ont till och från i olika ställen av (framförallt) benet.

Det viktigaste punkterna i rehabiliteringsprocessen som jag kommit fram till är vila och stretching. Vila är tyvärr jävligt tråkigt och om min kropp klarar av det så är det i alla fall absolut inte bra för mitt psyke att undvika träning. Stretching då. Jo det har fungerat väldigt bra i många avseenden men tyvärr har inte vare sig ben eller knä påverkats särskilt positivt. Inte negativt heller för den delen.

Mina krämpor är i vadmuskel, häl & fot, skenben, knäskål, knäveck och det senaste fenomenet på vänster sida av rumpan. Efter egna efterforskningar har jag kommit fram till att jag lider av överansträngd vadmuskel och hälsena, alternativt början till plantarfasciit (hälsporre), benhinneinflammation, löparknä, inflammation i muskelfästen och slutligen överansträgning eller inflammation i piriformis (sätesmuskel)…

Saken är den att jag verkligen tror på min egen rehabiliteringsprocess med att träna lugnt, stretcha och massera. Problemet är ju att mina egna diagnoser inte är fullständiga och jag kan ju inte vara säker på att informationen jag hittar på internet behandlar de symtomen som jag i själva verket har. Jag kanske har feldiagnostiserat sätesmuskelsmärtan som piriformis syndrom när det i själva verket kanske är gluteus maximus alternativt medimus som ställer till det för mig. Haha…

Vecka 34 bär det av till en ny sjukgymnast i alla fall. Han heter Johan och ska vara expert inom området idrottsskador. Hoppas han vet mer om mig än jag själv.

Återbesöket hos sjukgymnasten bevisade att kroppen är mer magisk än jag som nybörjare i ryggsvängen kunnat ana. Pinnen är borta och ryggraden rak igen, “men du är svullen,” konstaterade sjukgymnasten vänligt. Jotack, tänkte jag med en dyster blick på den två kilo tjockare hydda jag i vanlig ordning skaffat mig under Finlandsveckan.

Sen visade hon för mig vilken hållning jag borde ha, förutsatt att jag tränar upp den klena muskulaturen. Och jag kan lova er att om jag börjar stylta runt så uppsträckt och utbuktande som hon vill ha det till, så kommer fler än en att undra vem som på riktigt tryckt upp en pinne i röven på mig.

Men det var onekligen spännande att för en gångs skull ana en svank där i det platta ingemanslandet jag alltid beklagat mig över. Så bli inte förvånade om jag snart börjar glida runt som ett stolt S, med bakåtdragna axlar och framskjuten höft. Hej, här kommer jag, svullen och häärrrligt kurvig!

Ett år har passerat revy.

I och för sig många år har passerat ;0) men just i det här sammanhanget.

Drygt ett år sedan skilsmässan och på dagen ett år sedan jag flyttade till min egen lilla lägenhet. Ett år passerar snabbt egentligen. När jag tänker efter så känns det bara som igår min preciosa var en liten tös och nu i oktober blir hon 20 år och jag blir ….. hmmm jag blir ett år klokare ;D.

Ibland är det lite skrämmande att se tillbaka och tänka efter. Var tog alla dessa år vägen?  Det känns som de bara har passerat förbi. Men i grund och botten ligger det mycket bakom alla dessa år. Mycket har hänt både roliga och mindre roliga saker och även tråkiga. Men åren som passerat har inte varit innehållslösa eller utan en mening.

Jag kan väl aldrig riktigt komma ifrån att jag är en av dem som befinner mig på något sätt i en 3-zon:

det som passerat – nuet – det som komma skall

Lättare att kanske om man bara befinner sig i nuet eller åtminstone en av de tre zonerna ; ).  Men å andra sidan så kan man ju försöka att lägga tyngdpunkten mer på nuet för det är ju egentligen där som vi befinner oss. Naturligtvis följer de andra två zonerna alltid med i alla fall, mer eller mindre för oss alla.

Augusti månad består av lite nyheter = ).

Den 3:e är det äntligen dags att påbörja fysioterapibehandling, vilken kommer att bli ett rent helvete =( till en början men på längre sikt kommer att ge positiva resultat =)

Engelska kursen börjar den 17:e. Två gånger i veckan under 9 veckor. Hårda veckor kan jag tänka mig ; ).

I slutet av månaden är jag bjuden på en speciell fest = ). Länge sedan man var på någon fest eller tillställningen förutom vanliga små f-dag sammankomster ; )

Efter ytterligare en sömnlös natt (nej, jag kunde inte hålla mig ifrån att läsa klart Människor helt utan betydelse och sen var oron förstås ett faktum) pilade jag så fort den ömma ryggen medgav till sjukgymnasten. Där lärde jag mig att jag har korta stela stora muskler på höger sida, och nästan inga muskler alls på vänster sida. Det var inte långt ifrån att den förvisso väldigt vänliga sjukgymnasten brast ut i gapskratt när jag låg på rygg. “Det ser ut som att du ligger på en pinne”, fnissade hon.

Jag vet inte riktigt vad det betyder och funderade på hemvägen över om det finns nåt finskt uttryck hon kan ha direktöversatt. Men jag har inte kommit på vilket det i så fall skulle vara.

Hur som helst blev det lite tuff kärlek i form av smärtsamma övningar och knakelibrak. Sista halvtimmen låg jag på nån hårt vibrerande manick som tog precis där det gör som ondast. Det ser jag fram emot att göra om vid nästa besök.

Annars var väl receptet för en smärtfri rygg lika givet som förutsägbart. “Du ska börja träna i höst.” Den goda nyheten är att jag kan träna nästan vad jag vill, den dåliga är att jag den här gången nog måste göra det längre och mer regelbundet än jag nånsin tidigare lyckats med.

Men med lite våld går ju allt. Så hej gymmet och yogan och hejdå kladdkakan och stillasittandet. Pinnen ska väck!

English follow

Jag och mina demoner *haha*

Nu när magkatarren börjar lugna ner sig med hjälp av Zantac så tar muskelsmärtan från Trapezius muskeln över. Trapezius muskeln är belägen i ryggens övre del eller i  den övre delen av bröstryggen. Muskelsmärta från Trapezius muskelfästet från skulderbladet → axeln → utsrålning i arm och ner i fingrarna. Även nacken blir påverkad.

En form av utrålande nervsmärta vilken emellanåt kan bli väldigt intensiv . Ska jag vara ärlig så hjälper smärtstillande föga, även smärtstillande av den starkare sorten. Vad den typen av smärtstillande kan hjälpa med är att man kanske blir lite dåsig och kan få sova bort ett par timmar.

Effektivast är naturligtvis att lägga en cortisoninjektion i det smärtande muskelfästet. Vilket ger en omedelbar smärtlindring. Men det är inget som egentligen görs i första taget då läkarna är restriktiva med det. Jag har fått det tidigare i ryggen då den låst sig totalt pga inflammation och det är helt klart den mest effektiva behandlingen för ett omedelbart resultat av smärtlindring.

Nu väntar jag på att Rehab Center ska öppna efter semestern (nästa vecka) så jag kan ringa och boka en en tid.

Sjukgymnastik är också en variant som hjälper, det tar längre tid och till en början kan det vara väldigt smärtsamt men på sikt ger det lindring.

Som sagt när magkatarren nu lugnat ner sig och det såg ljust ut att kunna börja komma igång igen så tar då en annan smärta över som gör allting så mer begränsat.

Och livet går vidare = )

In English

Me and my demons *haha*

Now that the gastritis begins to calm down with the help of Zantac the muscle pain from the Trapezius muscle takes over. Trapezius muscle is located in the upper part of  the back or upper part of the thoracic spine. Muscle Pain from Trapezius muscle goes from the scapula muscle →  the axis → with a radiated pain into the arm and fingers. The neck gets affected too.

A form of a radiating nerve pain which sometimes can be very intense: (. To be honest painkillers don’t really help that much either even so with the stronger ones. What the stronger ones can do for you it that you might get a little drowsy and you may sleep away a couple of hours.

Most effective, of course, is to get an cortisone injection. Which provide immediate pain relief. Put many doctor’s are very restricted with doing that. I have had a couple in the past because of  lower back problems and the inflammation got a bit out of hand and it is the most effective treatment for an immediate results of pain relief.

Now I am waiting for the Rehab Center to open after their summer vacation (next week) so I can call and make an appointment.

Physiotherapy is also a variant that helps, it takes longer and at start it can be very painful, but it do help.

As I said now when the gastritis calmed down and it looked bright to be able to begin to get going again, another pain is talking over which makes everything so more limited.

And so life continues = )

Denna eländiga nattskräck fixar jag inte hur länge som helst utan att bli toktrött. Så igår när jag lade dottern klev jag inte upp nåt mera, utan lade mig för natten, precis som hon. Ska jag köra dryga 70 mil i veckan måste jag sova lite först, så enkelt är det. Jag var enormt utvilad i morse, detta trots att Tittilila varit lika orolig som vanligt. Eller, hon har ju sina lugnare perioder, det är några månader sen hon hade en sån period, närmare ett halvår sen faktiskt. Hon skriker, väcker mig (men vaknar inte själv) cirka tio gånger per natt. Oron är i olika grader, allt från skräckfyllt skrikande och viftande i flera minuter eller så bara korta, korta “attacker” som ändå väcker mig helt.

Nåja, idag har jag varit hos sjukgymnasten som nu kommit ner till lårets trasiga muskelnystan. Har ju haft mera ont sedan jag var där sist… men han menar att höftens muskulatur känns mycket bättre nu. Så därför gick han vidare ner till det trasiga låret och jag säger det rakt ut, fy fan så ont det gjorde! Jag svettades som en gris när han “misshandlade” mig och fick ont i huvudet en stund efter. Vilket var lite olyckligt för jag skulle till en healingkund… men det gick mycket bra tycker jag.

Idag har Tittlila varit med mig i stan och träffat sin storebror, tvåan, som ska bli pappa. Ni anar inte vilket känslofyllt möte det var. Tittilila blev alldeles tårögd av lycka. De tillbringade dagen på Högskolan och Biblioteket eftersom regnet har öst ner på ön idag. När jag jobbat klart åkte vi till Glassmagasinet och vräkte i oss glass! Jag fick skitont i magen av all glass men det var det värt! Sen fick det bli en ordentlig omgång på gymmet och där mötte son nummer ett upp, och Tittilila börjar bli varm i kläderna nu på gymmet och kör med tränaren som om han vore en av oss i familjen

Ja nu har vi varit i kyrkan och lyssnat på en manskör, kyrkokören och skolans kör. Det var två solister som sjöng julsånger och psalmer.
Egentligen tycker jag nog att det kunde varit lite gladare musik för det finns ju sådan som passar i kyrkor också. Men för priset av 30 kronor så får jag nog vara nöjd.

Helgen har gått i lugnets tecken och mannen har varit i Skåne för att hälsa på sin mamma. Det var en infarkt i hjärnan som har påverkat hennes närminne och till en liten del talet. Hon är nu på Rehab och tränar tal och balans.

Jag har latat mig och ätit godis

Zeztin fick inte vara med. Personalmannen hade medelat till facket att de bara skulle ha möte. Men när huvudskyddsombudet satt och läste igenom meilet han fick, insåg han att det var förhandlingar personalmannen ville ha “möte” om.  Nu var inte Zeztin säker på att alla insåg vad huvudskyddombudet förståt av meilet.

Stackars huvudskyddombudet hade fått göra en rokad för att kunna vara med på förhandlingen. Han hade själv en massa andra saker inbokade denna dag.

Personalmannen försökte finta genom att först säga att det skulle bli ett möte på fredagen. Men han visste inte när. Sen när han skicka ut meilet hade han inte informerat att det var förhandling. Utan bara skrivit vad arbetsgivarens inställning till Zeztins arbetsförmåga var. Enligt personalmannen skulle Zeztin sparkas.

Men huvduskyddombudet var av en annan åskt. Arbetsgivaren hade inte gjort de åtagandena som var ålagt honom att göra. T.ex var en arbestplatsannalys inte gjord. Det skulle skett 90 dagar efter att Zeztin blev sjukskriven. Zeztin blev sjukskriven den 24 Maj 2007. Det var alltså 1 1/2 år sedan. Men inget hade gjorts sen den dagen. Den skulle genomföras i nästa vecka, på tisdagen. Arbetsgivaren skulle titta på arbetsplaten om hon kunde fyll 100% av sin arbetstid. Problemet var att arbetgivaren bara tittade på grundarbetsuppgifterna. Inte hela arbetsplatsen. Om det var så att hon inte kunde jobba kvar där, skulle arbetsgivaren titta på hela företaget och se om det fanns jobb som hon kunde sköta, inte bara jobb innom IF Metall. Alla förslag som lagt hade kommit från företagläkaren inte arbetsgivaren. Var av ett som personalmannen själv hade sagt att det inte var en bra arbetsplats om man hade problem med axlarna. Huvudskyddombudet sa “om det är så illa att du inte kan jobba kvar. Får du gå hemma med fullt betalt tills de hittar ett jobb som du kan prova.” Zeztin tappade hakan. “Kan jag?” “Ja det kan du, så länge arbetsgivaren inte kan skaka fram ett jobb så kan det blir så.” “jaha?”

Zeztin hade varti på gott humör idag. Ännu gladare var hon efter hon varit hos sjukgymnasten. Hon hade mätt upp hennes rörlighet och konstaterat att den var 80% av hennes totala rörlighet. Samtidigt hade de kommit överens om att Zeztin bara behövde gå till sjukgymnasten en gång i veckan. Då gick hennes humör upp på topp. Det var ett positivt besked att ta med in i förhandlingarna som skulle ske på fredagen kl 10.

Nu behövde hon alla tummar som fanns för att hon skulle kunna vara kvar på sin arbetsplats. Men hon var inte lika ledsen längre. Zeztin hoppades att allt skulle gå vägen så hon inte skulle behöva skriva mer om det i sin blogg. Det var faktiskt inte det den var tänkt för. Men nu råkade det bli så. Hon tänkte att det kanske fanns andra människor i samma situation som eventuelt behövde lite information om hur det kan gå till. Kanske kunde bloggen ge lite inspiration till hur man själv kunde tänka när man blev drabbad. Vad man själv kunde göra för att inte bli utsparkade från sin arbetsplats.

Zeztin hoppades att snart kunna skriva om det som hon tänkt sig skriva om. Och det var mycket roligare saker än det här.

Lev väl

Zeztin

Ni vet hur det är när det bara spritter i fingrarna och man knappt kan vänta på att få trycka ner nästa tangent? Tangentknattret fyller ens huvud och det, tillsammans med det man snabbt vill få nedskrivet, upptar all ens hjärnkapacitet. Just så känner jag nu.

Har så mycket att berätta. Samtidigt som jag inte kan och får. Många tankar, hemligheter, konspirationer som planeras och andra små finurliga saker som uppfyller kvällens quota med råge.

Varför är det ibland så svårt att följa sina egna råd? Rädslan för att få avslag. För att misslyckas. Ingen tycker om dissar. Å vem vill egentligen servera sitt hjärta på ett guldfat med ett litet handskrivet kort som säger “Snälla, stick inte kniven i mig!” ?

Mitt projekt går långsamt framåt. Fjärilen ritades färdigt i måndagskväll och jag satt o klippte idag. Kommer eventuellt behöva göra ett till besök på Michael’s för mer färgade papper. Vi får se. Ska bli riktigt spännande att se hur slutprodukten gestaltar sig!

Hälsomässigt så har gått så långt att jag ofta kommer på mig själv att längta till nästa tillfälle hos sjukgymnasten. Få ligga på värmedyna, balansera på bollar och tänja å bända på kroppen. Längtar tills ryggen är tillräckligt bra så jag kan börja träna spinning och annat igen med tjejerna. Yoga. Åhh.. L Ä N G T A R ! !

Nej… hinner inte riktigt med att skriva idag… kan ni tänka er
Jag har städat, o städat, o städat o däremellan varit mamma till en liten kinkig ledsen Daniel.
Har inte varit hans dag idag. Han vägrar äta, mat går bort totalt, gröt funkar ok o samma välling.
Hur länge klarar de sig på välling o gröt undrar jag….

Nu blir det intresse-flagg för informationen men jag fick min första mens efter förlossningen idag… kan ni tänka er vilken stor dag… haha… hade hoppats den var borta för alltid…. inget jag hade saknat…
Har alltid haft mkt problem med den månatliga djävulen o en del säger att det kan bli såååå mkt bättre efter man fått ett barn o andra har helt andra erfarenheter o har fått det miljoner ggr värre… jag vet ju vad jag hoppas att jag tillhör för kategori om jag ens ska fortsätta leva…
Så nu har vi avhandlat den punkten på dagordningen…

Almanackan är ett annat samtalsämne just nu… vet inte vad som hände men rätt som det var står det saker på varenda sida framöver… tider, babysim, musiklek, läkare, fotografering, första-hjälpen-och-olycksfalls-utbildningar-för-bebisar, göra en energideklaration för vår brf förening, öppna förskolor, plaska med Daniel på torsdagar, umgås med vänner, sälenresan är bokad…….. SHIT… det brinner i knutarna nu. Men det är skoj! Bara allt kommer fungera med Daniel sen… med fortsättningen med det Mattias o jag måste göra hemma för att få honom helt bra. OM det inte funkar för oss hemma måste vi in till Uppsala en gång per vecka o söva honom o jag vill hellst av allt slippa det…. vem ska jag be till??????? Måste ändå åka dit med nacken snart igen o fram tills efter han blivit ett år. Men att söva så mkt skulle ta kål på både honom o oss.

I morgon är det kvarnkojan som gäller. Öppna förskolan har grillen tänd emellan 10-12 o så packar man med vad man vill ha o ger sig av. Mattias, Daniel o jag ska dit med andra från föräldragruppen o det ser ut att bli finväder dessutom! Sen kommer förhoppningsvis familjemedlemmar från Mora till oss för helgvisit o jag längtar verkligen så mkt efter dem efter allt som varit. När man själv varit i behov av vård har jag alltid haft min mamma med o nu var det jag som var “mamman”…. jag hade nog behövt min mamma…

Nu sitter jag med ett glas vin, oliver, rostade jordnötter o ska se på tv, vem kan slå Fredrik o Filip.
Kanal 5 storsatsar på underhållning i höst verkar det som o de har redan vunnit min röst på vilken kanal som är oumbärlig… snart drar program med Magnus Bettner o co igång o det verkar så sanslöst roligt..

Just ja… Daniels 6.e tand tittade igenom idag. Nu har han 4 i överkäken o 2 i nedre… and counting… det är massor påväg igenom hela tiden. Inte konstigt kanske att han har svårt att käka, sova mm….

Nej, nu drar det igång här… ni får ha det så gott!

Ja. Som sagts, i morgon är det dax. Väskorna står packade, prinsen sover o jag försöker fortsatt hålla näsan ovanför ytan och trampar vatten som en idiot… kallsuparna blir allt tätare och jag hoppas såååå att tiden går snabbt, att op går bra o att man sedan kan slappna av när man åter har prinsen i famnen o märker att han trots allt tagit det hela utan vidare påfrestningar…
Längtar tills i morgon kväll när Daniel o jag skall krypa ner i sjukhussängarna o sova i lugn o ro för att återhämta oss o sedan någon dag senare få åka hem.
Mattias får åka hem på kvällarna… lite synd men jag har med övernattningsväska till honom ifall det skulle vara väldigt många sängar lediga som de vill fylla… ingen större risk men ändå…

En vän ringde o pratade om en eventuell resa till Sälen vi snackat om… i mars… senaste dagarna har mitt liv sträckt sig som längst tills i morgon, resten har ännu inte varit på tapeten o det var skönt att få börja tänka framåt, och då tom så långt fram att det mesta ska vara avklarat gällande detta…
Mars… det är då jag ska börja jobba igen… jobba…
Jag hade inte förväntat mig att mamma-ledigt skulle innebära ledigt alls… jag hade väntat mig att ta hand om en liten Daniel, men då hade jag faktist väntat mig att ta hand om honom som de flesta mammor tar hand om sina barn. Jag vet att det finns de som har det värre, tom MKT värre än oss men jag tycker det är illa nog jmf med vad jag hade i tankarna…
Vi skulle gå på simskola, musiklek, öppen förskola, hänga med andra mammor o bebisar, åka till mina föräldrar osv… inte pendla som idioter mellan hemmet i Bålsta o Akademiska sjukhuset i Uppsala…
Första gången jag var där var på UL i vecka 18 av graviditeten – det var den 18 augusti förra året. Nu – 1 år senare har jag hunnit vara där några gånger… förlossningsvisningen, sen blev det ett par svängar fram o åter då Daniel skulle ut till världen, en brusten blindtarm, en livmoderinflammation, Daniels nacke med alla besök för sjukgymnastiken, akutbesök med förstoppning o nu diagnosen analatresi…. Vet att jag får räkna med mååååånga resor till för både nacke o rehab efter operationen.

Kan meddela att man inte fick ha mobilen igång på avdelningen… Så för första gången sedan jag låg inne med blindtarmen så kommer det att bli flera dagars uppehåll här i blogg-världen för mig.. Ni får helt enkelt roa er med annat under tiden…
När jag är hemma däremot skall sidorna fyllas upp o ner av muntrare ord o mer harmoniska inlägg…..

Så… Auf Wiedersehn…
O tack för alla tummar, de behövs o är uppskattade!

Idag var jag hos sjukgymnasten för att få hjälp med den onda muskeln i ena benet. Hon kände försiktigt på båda benen innan hon tryckte lite hårdare med ett tumgrepp just precis där det gör mest ont. Hon konstaterade att jag med största sannolikhet dragit på mig en kronisk inflammation i muskeln. Sen tog hon fram akupunkturnålar som hon körde in i det onda. Å jädrar vad det kändes. Det var plågsamt skönt på något vis. Hur som helst ska vi göra om proceduren fyra gånger till samtidigt som jag har fått ett stretchingschema som jag ska följa. Hoppas kunna bli helt bra förstås, men om inte så ska hon skicka mig till en idrottsläkare som får injicera cortison i muskeln. Låter sådär kul.

Även om jag har ont så har jag promenerat minst en timme om dagen. Igår promenerade jag två timmar. Jag har också sagt upp mitt medlemskap på gymmet eftersom jag aldrig är där längre. De 430 kronor som det kostat i månaden kan jag istället lägga på annat. Som nya och riktigt sköna promenadskor t.ex.

Jag tror också att jag hittat en bra balans i kosten. Nu äter jag bara ett mål varm mat om dagen och det till lunch. På kvällen äter jag knäckebröd med pålägg med en kopp te. Morgon och eftermiddag en smörgås och en frukt. Jag är nästan aldrig hungrig och jag kommer knappt upp i 900 kcal efter att jag dragit av motionen. Tidigare låg jag på 2300 kcal på vardagarna och runt 3500 på fredag/lördag. 2300 kcal är egentligen vad jag ska/kan äta för att gå ned ca ett kg i veckan, men eftersom jag har unnat mig lite extra gott på helgen som några öl och kanske pommes eller ostbågar, så har jag inte gått ned riktigt så mycket som jag planerat. -7 hg till var planen de första tre veckorna. Iofs inte någon stor skillnad, men slår man ut det på 10 månader så blir det ganska mycket. Den som är matematiskt lagd får gärna tala om hur mycket.

Det har varit ganska tyst från min bloggvän Eva som skulle gå med i Viktklubben förra måndagen. Men hon är säkert ute och promenerar med stavar och hela kitet. Hon hinner säkert inte sitta och blogga. Men lycka till, Eva, och du vet var jag finns om du vill ha sällskap på dina promenader. Jag går utmed Hammarbyhamnen varje kväll vid sjutiden.

Ja, nu “bor” jag här… känner mig lite som när man flyttat på riktigt, ser mig omkring, känns lite ovant o är inte helt hemma än… men jag vänjer mig väl.

I går morse sov Daniel till 07.30 med sina nya rutiner, idag blev det “bara” till 06.30… men, allt är ju bättre än 5…
Han har ju 2 ganska stora gaddar nere i munnen o nu är 1 uppe påväg igenom, den brevid påväg ner o den till vänster (för honom) om tänderna nere i käken är påväg upp… o han sover, äter o mår bra… När ska han få börja bajsa som man ska oxå då??? Fattas bara…
Nacken (Torticollisen) har jag förlikat mig med, den får vi hjälp med, ser både framsteg o utveckling hela tiden men det är den där magen som är meckig nu.

Här ska det tvättas, städas o börja packas.
Idag kommer svärmor på besök, var länge sedan nu…
På söndag blir det ju Kolmården o måndag kör vi vidare mot Varberg, det får bli gamla slit o slängkläder framöver så allt “fint” kan packas ner.
Blir nog en tur till Gekås när vi är där nere så man kanske inte måste ha för mkt med sig, brukar sluta med att vi inte använt det vi hade med oss alls

Mattias var tvungen att åka till jobbet o ha ett möte nu på morgonen o jag tror att Daniel snart vaknar så jag ska ta o avsluta detta nu… men jag måste ju boa in mig…

Ta hand om er så hörs vi mer snart