Det började sommaren 1980, i juni 2010 är det 30 år sedan. Mitt allra första vikariat på en viss klinik på Östra Sjukhuset i Göteborg. Sjukhuset var nybyggt, parkeringen alltid ledig och gratis, och huset luktade gott. Det var ett stort lyft att komma dit efter att ha dikterat min allra första medicinska journal i ett linneförråd på Sahlgrenska avd 115, på ett diktafonblad som ett magnetband stort som ett A5 -ark, med en blank och en matt sida som sattes in i en rulle. Efter timmar av kämpande med handskrivna anteckningar och diktafonhandtagets knappar, kom diktafonbladet ut. Tomt, visade det sig, eftersom jag satt in det bak-och-fram i apparaten.

Nåväl, sommaren med gänget på kirurgen var en dröm. Det dröjde inte så många veckor innan jag fick göra mina allra första små operationer, under ett visst överseende av Majoren, Snajdarn, Storhemulen, Kwashiorkor, Ålen eller någon av de andra figurerna. Jag undrar än idag om de ens fattade hur viktig deras lärarroll var, för studenter som släpptes ut från universitetet och in i en helt ny värld där man som nybakad läkare fick klara sig bäst man kunde. Sjuksköterskorna skiljde sig markant från oss. De hade personliga handledare hela vägen och fick minsann inte sticka någon ens i fingret för ett blodprov utan övervakning.

På den tiden fungerade Akuten suveränt. Förvisso blev det väntetider ibland, men erfaren personal och drivna läkare röjde undan i ett bra tempo, och bedömningarna nagelfors morgonen efter när man fick rapportera vad man gjort på nätterna. Samtidigt, inne på själva Akuten, där det fanns Medicin-Kirurgi-Ortopedi koncentrerat inom överblickbart avstånd, fanns även AL-Akuten. Allmänläkar-Akuten var en jourmottaging där det satt erfarna distriktsläkare och tog emot småskadorna. När de behövde sprang de in till oss och visade några röntgenbilder i luften och sa: “Är det ok om jag sätter en gipsskena på den här lilla sprickan i fingret?” På så sätt besparades vi ett oändligt antal onödiga besök med småskador – och väntetiden för de mer allvarigt sjuka hölls nere. Idealiskt.

Sen kom Skorsten. Som klampat in till sin klinikchef en vacker dag och sagt: “Nu får du gå, för nu ska jag bli chef på den här kliniken!” Varpå den timide och artige sittande chefen lämnade sin stol och Skorsten tog över. Fy fasen en sån TYP. Med “Den Lille Mannens Syndrom” tatuerat i pannan. Skorsten skulle sätta fotavtryck och visa att han dög till något – och stängde AL-Akuten. Idiot. Den blev jourcentral i Olskroken istället – på 3 km:s avstånd från sjukhuset, och kommunikationen mellan Allmänspecialisterna, och Kirurgerna, Medicinarna, Ortopederna upphörde helt. Istället fick vi en massa fler patienter på remiss, och en mängd onödiga besök som korkade igen och stoppade upp hela verksamheten.

En dag kom en gammal kurskompis till Skorsten och sökte jobb som läkare på Kliniken som blivit Hans. Hon presenterade sig artigt, satt mitt emot honom vid skrivbordet, och berättade om sina meriter. Efter att ha lyssnat en stund sa Skorsten: “- För det första kan du söka jobb som tidningsbud eller taxichaufför, för det passar du till, För det andra är du gift med en läkare och får väl se efter vart han får jobb i första hand, och För det tredje gillar jag inte kvinnliga kirurger.” Min kompis, platinablond och 157cm lång, ställde sig upp, satte knytnävarna i sidan och sa medan hon tittade ner på den sittande Skorsten: “- Hördudu Skorsten! Det vet du lika väl som jag, att det är inte med snoppen som man opererar!” Sedan marscherade hon ut ur rummet. Ner till mig och berättade saken, kokande av ilska.

Dagen därpå hamnade jag bakom Skorsten i kön på Cafeterian. Jag knackade honom försiktigt i ryggen och frågade: ” – Så min kompis var hos dig och sökte jobb igår?” Medan jag log snällt mot honom med osynliga horn i min panna, steg en blåröd ton upp i Skorstens ansikte ända upp till hårfästet – och det satt “mycket högt”.

“Och så vill jag ha ett par Hopplapiller också,” sa tanten med grått hår på ortopeden när jag kom förbi för att ta upp beställningen på kvällsfika. ‘Te, sockerbit och två skorpor’ hade jag skrivit upp på blocket bredvid hennes sängnummer.
“Hopplapiller? Det har jag inte hört talas om? Finns det?” frågade jag.
“Ja, dom brukar ha det här. Du vet, det är de där små gröna. Jag tror att jag kan behöva ett par. Känner mig så trött, det är väl det här jäkla lårbenet… Fråga sköterskan, hon vet.”

Med viss tvekan lade jag till “Hopplapiller x 2″ bredvid det övriga och gav mig iväg till köket för att göra i ordning fikat. Men när jag frågade både en och två sköterskor, så hade de inte hört talas om pillrena. Inte undersköterskan heller. Vad menade tanten? Jag gick tillbaka och berättade för henne och hennes åldriga rumskamrat att jag verkligen försökt fått tag på Hopplapiller, men att vi tyvärr inte verkade ha dem på den här avdelningen.

Oj vad de skrattade! De skrattade och skrattade och skrattade och skrattade så att jag aldrig trodde att de skulle sluta skratta och när hon till slut fick lust så klämde hon fram “Hopplapiller! De små gröna! Det skulle allt varit bra om det funnits! Så att det kunnat bli lite fart på oss!” Och så fortsatte de att skratta som busiga småflickor. Jag kände mig såklart rätt lättlurad, men hur skulle man kunna ana att ett par gamla bräckliga damer, nerbäddade under ett ton filtar, skulle hitta på en massa knas?

Jag fortsatte arbeta en stund. Sen ringde larmet på deras rum, och jag gick såklart dit med raska steg. De tittade på mig och fnissade lite.
“Vem var det som ringde?” frågade jag vänligt. “Var det du?” Den ena tanten skakade nekande på huvudet. “Du då, vad kan jag hjälpa dig med?” frågade jag den andra.
“Äsch ingenting, vi tyckte mest att du skulle få öva dig och springa lite. Du är ju ny här.” Och så skrattade de igen.

Om femtio år när jag ligger där med utstickande benpipor här och var, då ska jag också hitta på hyss! Vänta ni bara! Jag ska skratta och skratta och skratta tills ingenting någonsin gör ont nåt mer.

Efter 30 år inom svensk sjukvård, kommer mina högst personliga och subjektiva reflektioner att publiceras här inom kort.

Vi har blivit bättre på att fråga om rökvanor och erbjuda rökavvänjning på vårdcentralerna och hos husläkarna i Stockholms län, som professor Hans Giljam kunde berätta för mig och SvD i slutet av förra veckan. Men vi kan bli ännu bättre. Nu diskuterar vi hur vår kommande vårdgaranti för att sluta röka ska utformas, så att rökare verkligen får rökavvänjning som fungerar, i tid.

En viktig del i utbudet av rökavvänjning är Sluta röka-linjen, ett nationellt projekt som drivs av Karolinska institutet och dess tobakspreventionsenhet, där Hans Giljam finns, på uppdrag av socialdepartementet. Nu uttrycktes oro över att samtalen minskar, och en önskan om stöd också från landstinget. Vi bidrar redan via Karolinska Folkhälsoakademin med bl.a. utvärdering av några av telefonlinjens olika tjänster, men vi vill givetvis se om vi kan göra mer. Till exempel genom marknadsföring via Vårdguiden.

Om vårdcentraler, husläkare och distriktssköterskor hänvisar fler patienter dit så kommer ju behovet och samtalen också att öka.

Intressant om..?

Idag ska jag på ultraljudsundersökning för hjärtat, lungorna och njurarna. Det är ju medicinläkaren som remitterat mig till detta iom njurskadan.

Jag är inte speciellt nervös för detta känns lite som en bagatell i jämförelse med allt annat som väntar, och det jag varit med om den senaste tiden.

I veckan som kommer kommer alla under 50 år att kunna vaccinera sig. Tydligen är landstinget färdiga med barnen, personalen och riskgrupperna då.

Då blir det vaccinering under vecka för min del. När man har haft den nya influensan på nära håll känns det helt plötsligt inte alls svårt att bestämma sig. I somras var jag skeptisk till att vaccinera mig men nu känns det självklart!

När i övrigt fullt friska personer drabbas hårt och utan förvarning förstår man allvaret! Då känns det viktigt att inte bara göra det för sin egen skull utan även för att minimera smittspridningen.

Lin ringde neurologen idag för att skälla ut dom och för att be om en akuttid, för att reda ut allt det här med den misstänkta metastasen och allt, som blev så traumatiskt för mig. Jag kunde ju inte suttit här idag om det velat sig illa.

Sköterskan idag kunde inte se någon anteckning om någon misstänkt metastas/tumör i hjärnan. Det enda dom visste med säkerhet var att jag fått en stroke – en propp i hjärnan. Och att det skulle utredas på neurologen nu.

Enda förklaringen till varför den första sköterskan jag talade med sa som hon gjorde var att hon läst på fel ställe i min journal. Hon hade läst första frågeställningen som skrivits när jag låg på akuten. Remissen hade också kommit in när jag ringde - trots att hon sa till mig att den inte gjort det och att det kunde ta flera veckor eftersom det fanns så få läkare. Så sa i varje fall den sköterskan som Lin talade med i morse.

Dessutom har hon ju begått tjänstefel eftersom dom inte får lämna ut röntgensvar eller remissvar på telefon, inte under några omständigheter.

Lin: rätta mig om jag har fel i det jag skriver – jag är lite omtumlad

Fan vad underbart och samtidigt så helvetes jävla fel av den första sköterskan. Men jag är glad – minst sagt – att jag sitter här och skriver detta nu.

Tack underbara Lin för detta samtalet och Anna-Karin för ditt den där dagen. Och alla ni andra som funnits där för mig och stöttat mig i detta. Jag har inte ord nog att beskriva hur jag känner. Jag älskar er!

Nu tar också Socialstyrelsen tydligt ställning för s.k. “rökfria operationer” (bl.a. DN, SvD). Rökning försämrar utsikterna för goda resultat, eller t.o.m. för patientens säkerhet, vid många kirurgiska ingrepp. Och i Stockholms län har vi ju som jag kunde berätta tidigare i november beslutat om att införa rökfria operationer på bred front (DN). Patienterna ska erbjudas rökavvänjning. Förutom att ge bättre chanser och resultat av själva operationen, så är det naturligtvis långsiktigt en stor hälsovinst om patienten fortsatt förblir rökfri.

För rökavvänjning generellt inför vi ju nästa år en vårdgaranti – patienten ska ha rätt till stöd för att sluta röka, och det stödet ska man kunna få via vårdcentralen, sjukhuset, tandläkaren… Det är på så sätt en del av vår övergripande strategi om hälsofrämjande sjukvård. Förebyggande hälsoinsatser är inte något som bara primärvården och distriktssköterskorna ska ägna sig åt, även om de har en central roll i att tidigt finna hälsorisker och stötta patienter till bättre levnadsvanor. Det hälsofrämjande perspektivet angår i högsta grad också sjukhusen.

Intressant om..?

Jag har långt om länge fått tummen ur och ta tag i utredningen ang mina leder.
Min farfar har reumatism så vem vet, kanske har det gått i arv. Mor min har också knas med lederna. Knutor och grejer.

Frågade för ett tag sen Bio”pappa”s ex om det är fler än farfar som har skiten. Eller ont för den delen.
Fick ett långt svar om lastbilschaufförers arbetsmiljö och förslitning. Ingen har nåt knas alls….
Fast jag har en liten klocka plingande att även Bio”pappa” har ont. Men nä, tydligen inte. Och ingen annan heller…

Så såg jag en status på Fejsboken om influencavaccin, högrisk och cellgift. ??? Min syster. Cellgift? Har jag missat nåt?
Då visar det sig att hon fått ledgikt och behandlas med cellgift. Är inte helt säker om ledgikt i Norge är ledgångsreumatism i sverige… Men skit samma. Det är med lederna iallafall.
Passade på att fråga om hur det är med Bio”pappa” och hans leder. Svar: ingen diagnos men har klagat över ont i händer och skuldror i många år.
Av en annan syster fick jag reda på att vår farbror visst har väldig ledvärk.
Jag undrar ju varför jag inte kunde få veta det. Det är väl inget hemligt direkt. Jag undrar ju mycket för att i sjukvården att helst ska man ha diagnostiserat sig själv innan man går dit. Nåja, riktigt så illa är det ju inte men jag har sökt för lederna förut och får alltid frågan om det finns i släkten osv. Är det bara en i släkten så är denna inte mycket att hänga upp sig på och då görs inte prover. Finns där fler tänker jag att då händer det saker snabbare. Eller om man kommer till en bra läkare

Inte nog med de tre männen och en kvinna på “Bio”pappa”s sida så har jag ju Mor min också. Och av henne fick jag just veta att en moster till mig får cellgift varje vecka som behandling för sina leder. Hon trodde också att hennes farmor skulle ha svår reumatism…

Vilka odds… Bäst att hålla tummarna. Så hårt det nu går för nu är jag inne i en extremt ontperiod. Inte nog med att det är stelt och gör ont hela tiden, jag är så trött så trött och orkar ingenting heller. Dessutom sätter det sig på huvvet. Jag menar, torktumlarhuvud har jag i vanliga fall, nu är det ju minst ett lass grus i den också.

Iallafall så fick jag ur den värkande tummen och beställde tid på vårdcentralen. Medan jag pratade med doktorn försökte Minimonster bygga om undersökningsbritsen. När jag intog provtagningsstolen försökte han ändra på den också.
Hyperaktiv?? hmm…. Bara lite… Doktorn tänkte nog sitt och skrattade. Sen skickade han remiss för röntgen.

Igår var jag på röntgen och nu väntar jag bara på svaret. Vet inte vad jag vill ha för svar egentligen.
Ja, det är reumatism? Nä det vill jag inte. Jag vill inte ha sånt skit. Det gör ont och kommer med stor sannolikhet inte heller att försvinna även om det finns de som har sån tur.
Nej, det är INTE reumatism. Nä det vill jag nog inte heller ha. För då vet jag ju fortfarande inte varför jag har så helvetes ont och har haft i många år. Vad är det då för något? Inbillning?
Frågan är vad som är värst, fakta eller inbillning. Båda gör ju ont. Skillnaden är att den inbillade sjuke inte kan få smärtlindring eller broms för det finns inget att varken lindra eller bromsa…

Nåja, bara att vänta och se. Nåt får jag väl veta hoppas jag.

Pölsaklubben har fått ett ryck

Började morgonen 07.30 på Karolinska med provtagning sen hem och äta lite för att hamna i soffan sovandes i flera timmar. Jag har inte sovit ett dugg på dagtid efter operationen, så det var som luften gick ur mig idag. Men så fort jag klev upp ur soffan så satte jag igång med att koka pölsa.

Det är kul och lätt att koka pölsa, just det här att veta vad som är i är inte så dumt. Jag har skaffat mig flera äldre kokböcker, det gör det mycket mer spännande för man kan ha olika saker i sin pölsa och jag prövar mig fram varje gång. Denna gång hade jag bara fläsklägg i som kött och det kändes inte så där jättekul med tanke på det som grisbönderna producerar på allt för många gårdar.

Jag blir både förbannad och besviken över hur bönder behandlar sina djur, man inbillar sig att vi är ett upplyst land och med det ska även empati och känsla för det som lever stå på en lite högre nivå. Men det visar sig mest hela tiden att just känsla för det som lever börjar bli en bristvara inte bara inom djurnäringen. Min dotter som är i Indien nu pratar om svårigheten att se alla skabbiga och sjuka hundar på gatorna, hon vill ta hand om dem alla, bota och mata. Det är väl så vi friska rätt fostrade människor reagerar när djur/barn/gamla/sjuka som inte kan föra sin egen talan blir överkörda och negligerade av samhällets innevånare.

Alla de som är betalda för att göra ett jobb men inte sköter sin sak, jag kokar inombords av att se och höra om djur av alla raser som dött av svält i stora bondgårdar, står i träck upp till magen, hungriga halvdöda, döda. Va fan är det för fel på bönderna? För nog är det deras skyldighet i första hand att ta hand om sina djur, sen kan man undra varför regeringen bantade ner djurskyddet till ingenting. Man flyttade inspektörerna från kommun ansvar till något statligt skit som inte gjorde sitt och dessutom togs det bort mängder av inspektörer vilka redan var för få och haltade i kommunal regi.

Grr det var dagen ilske inlägg ….

Imorgon ska jag till Huddinge och träffa läkaren, få min andra vaccinspruta och det känns ju verkligen inte bra efter att ha informerats om att en man har dött av sprutan. En man som nyss fått ett hjärta transplanterat, hjärtat stöttes ut av vaccinet, jag har ju redan fått en spruta och det gick bra, men klarar min njure ännu en? Det är ju själva fan att allt ska vara så bökigt med svinis när just jag har fått ett organ. Först ska man vara försiktigt efter ett sånt ingrepp och nu ska man vara ännu mer försiktig, rädslan tar över ibland och det kan jag inte göra något åt. Bara tanken på att gå igenom allt det här och sen dö av svinisvaccinet det gör mig galen att ens tänka tanken.

Nu ska jag ta en paus, dricka lite kaffe och läsa min bok.

Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska arbetsgrupp har gett besked i hur framtiden bör forma sig för att möta den moderna människans behov och krav. Det handlar om att kunna tillmötesgå de allmänna upplevelsen av en god hälsa där stress, psykisk påfrestning, alkoholriskbruk, övervikt och andra hälsoproblem. Mycket går att åstadkomma genom förebyggande levnadsvanor. Framför allt områden som hjärt- och kärlsjukdomar samt vart tredje fall av de tolv största cancersjukdomarna.

Själv tog jag gårdagen till att läsa rapporten. Satt med understrykningspennor i fyra olika färger och en bläckpenna i IKEA-fåtöljen med kaffekoppen på vardagsrumsbordet. Omkring tolv sidor av förslag spelades upp framför ögonen.

Kan det bli bättre sjukvård utan kristdemokraterna i spetsen i landstinget? Jag ska här nedan försöka sammanfatta dem. Det kan bli en del läsning.

Rapporten grupperar sig in på tre områden: 1) Hälsa för livet som fokuserar på det förebyggande arbetet, 2) Vård på patientens villkor som handlar om respekt, frihet att välja – stöd att orka och 3) Den goda vården där kvalitet och patientsäkerhet ger trygghet.

Ansiktet utåt
Här kommer en del kommentarer från min sida.

Just Hälsa för livet tycker jag mig påminna om den konsumtion av olika tips som florerar i hälsotidningar. Vårdcentraler får vara mer engagerade för att erbjuda lättillgänglig, effektiv och livsstilsrelaterad vägledning, som kompletteras med informationsinsatser på nationell nivå. Orosmolnen är bland annat ökad psykisk ohälsa bland unga och äldre, eller allmänt stillasittande med osunda matvanor med mera.

En hälsodagbok ska kunna erbjudas på nätet, där patienten ska få möjlighet att få ta del av sin journaler i syfte att ge helhetsperspektiv på sin egen hälsa. Det ger patienten mer makt under processen av tillfrisknande.

Ett annat förslag är att den ideella sektorn ska få hjälp av den offentliga sektorn för att aktivera äldre och synliggöra den enskildes och olika gruppers behov.

Även skolans hälsofrämjande insatser ska formaliseras. Då för att få olika yrkesgrupper att arbeta tillsammans. Deras uppgift blir att ge förslag till åtgärder till elever som inte mår bra och inte får skolarbetet att fungera. En formell lagstiftande status ska underlätta arbetet. I teamen ska psykologer eller sjukgymnaster kunna ingå.

Tandvårdschecken bör också fördubblas gentemot dagens förslag.

Vårdval – tid, plan och kommunikation
Det andra avsnittet, Vård på patientens villkor, handlar mycket om valfrihet för de som söker sjukvård. Bland annat ska öppenvården kunna ta emot vem som helst, akutvårdsgaranti på max 4 timmar, lagstiftad rätt till vårdkontakt och behandlings- och rehabiliteringsplan. Allt detta ska dessutom finnas tillgängligt på nätet där allmän sjukvårdsinformation integreras i en särskild patientportal. Patienten ska kunna göra sin hälsodagbok tillgängliga för sina vårdkontakter via portalen. Dessutom ska det finnas öppna forum på nätet för specifika sjukdomstillstånd. Idag finns Vårdguiden på Facebook.

Själv har jag mött liknande på den amerikanska portalen Patients Like Me.

Förnyelse av sjukvården
Det tredje avsnittet handlar om Den goda vården. Här handlar det om att utveckla strategier och gränsöverskridande samverkan kring särskilt resurskrävande vård. Här ska diverse kvalitativa register skapas på regional nivå för att hantera olika sjukdomar. Syftet är att sprida kunskap om effektiva behandlingsåtgärder. Eftersatta områden är psykiatrin och primärvården. Dessutom ska eLearning förverkligas genom Learning Management System.

Sista förslaget i tredje avsnittet är att riksrevision ska inrättas för sjukvården. Här kommer revisorer få en egen plattform även inom sjukvården, vilket lär skapa en positiv maktbalans med Socialstyrelsen.

Sovit över saken
Efter att ha sovit över saken tyckte jag rapporten är strålande. Samtliga av mina outtalade önskemål är uppfyllda. Förslagen känns tidsenliga och viktiga.

Tänk om andra samhällsområden kunde få lika bra översyn.

Nu behöver jag nog inte vara orolig. Kristdemokraterna är på rätt väg.

Nån mer än jag som börjar bli trött på ordet “vaccination”?

Aftonbladet  skriver om ett dödsfall efter att en person som fått ett nytt hjärta rekommenderats eller uppmanats att vaccinera sej. Att detta skedde är ingen större överraskning, tyvärr, men sjukvårdens inställning är däremot skrämmande. Såhär uttalar de sej efter det som skedde “Det går inte att säga att det var fel att vaccinera honom“. Naturligtvis var det fel, han dog ju!

Om man inte kan medge de fel man gör så kan man heller inte lära sej av sina misstag och om sjukvården inte kan lära sej av sina misstag, så är det mycket skrämmande! Dock är detta inget nytt. Det har hänt många gånger tidigare också, misstag görs men ingen lär sej något, utan man fokuserar krafterna på att förneka det som skett. Man hoppas bara att det inte ska ske igen trots att man inte gjort några aktiva åtgärder för att det skall undvikas.

Jag hör också till riskgruppen som uppmanas att vaccinera sej men ur mitt perspektiv så är vaccinet ett större hot min hälsa än viruset. Därför har jag valt att inte vaccinera mej. Jag hävdar inte att det är rätt val för alla men är man redan sjuk med en sjukdom som är känslig för förändringar i immunförsvaret så är det inte en bra lösning att ta ett vaccin som påverkar det. Vaccinet innehåller t.ex. kvicksilver och trots att det är små mängder, hur mycket tycks vara svårt att få ett säkert svar på, så är det ändå kvicksilver och det är alltid en hälsorisk. Vaccinet innehåller också andra ämnen som påverkar immunförsvaret och har man MS så är det en risk att ta något som aktiverar en stark immunreaktion i kroppen.

Det är alltså min bestämda åsikt att för människor med t.ex. MS, så är det en större risk att vaccinera sej än att inte göra det. Möjligen kan de som är rörelsehindrade ha nytta av vaccinet men det är svårt att veta och det finns ingen expert i världen som kan säga något om det med säkerhet. De som har problem med luftvägarna har kanske nytta av att vaccinera sej men det är problematiskt. Myndigheternas attityd att det är bra för alla att vaccinera sej strider mot naturlagarna och sunt förnuft. De har en ignorant attityd mot influensan och vaccinet. Det finns ingen medicin, eller vaccin, som är bra för alla och att man försöker tysta ner de negativa aspekterna gör det svårtare för folk att göra ett nyanserat beslut om vad som är bäst för dem och deras familj.

Något jag är stolt över den här mandatperioden är att många fler barn och även vuxna med neuropsykiatriska behov har kunnat få en utredning och därmed eventuellt en diagnos – för att sedan kunna få rätt stöd. I sjukvårdsdebatten i dag berättade jag om den smått fantastistiska ökningen av antalet neuropsykiatriska utredningar sedan 2006, 450 procent! Det har skett tack vare våra duktiga landstingsenheter och med hjälp av skickliga privata vårdgivare.

Så här sade jag i mitt anförande:

Neuropsykiatrin kommer att vara ett viktigt utbyggnadsområde även nästa år. 2009 ökade beställningarna i ordinarie avtal med runt 40 procent (cirka 650 utredningar fler). Sedan 2006 har antalet neuropsykiatriska utredningar ökat från ca 450 till ca 2.500 i år. Det är en ökning med 450 procent!

Intressant om..?

Vårt förändringsarbete för psykiatrin ger resultat. Bättre ersättningsmodeller gör att pengarna ger större nytta – kopplade till hur många patienter som tas emot och vilken typ av behandling det handlar om. Fler får hjälp tidigt, i öppenvården, och det leder till minskat tryck på slutenvården när färre behöver läggas in på klinik, som DN kunde berätta om i måndags. Det ger minskat lidande för patienterna – och mer vård för landstingsskatten.

Fristående vårdgivare bidrar också – mångfalden ger en konkurrens om vårdidéer som utvecklar psykiatrin. Goda idéer sprider sig till fler vårdgivare. Ett exempel är beroendevården där vi har fått betydligt mer vård för pengarna på både privata Maria Beroendecentrum och landstingsdrivna Beroendecentrum Stockholm. Och vår upphandling av vården vid Maria verkar ju nu frigöra bortåt 30 miljoner kronor för annan vård.

Också första linjens psykiatri hjälper fler. I år beräknas de s.k. psykosociala besöken öka med 20 procent i primärvården. Förra året ökade de med 10 procent. (Se också dagens DN, ej på nätet.) Alla husläkarmottagningar ska erbjuda de patienter som behöver psykosocialt stöd av kurator eller psykolog.

Det är framför allt psykologbesöken som ökar – och nu ger vi ännu större utrymme genom att ta bort det övre taket för de psykosociala besöken. Om detta berättade jag i den sjukvårdspolitiska debatten på budgetfullmäktige i dag.

Intressant om..?

Kan en enskild politiker bära ansvaret för hur vaccineringen mot svininfluensen fungerar? Frågan ställs på sin spets när man nu tar del av debatten om och påhoppen på Filippa Reinfeldts i Aftonbladet. Påhopp som i grunden är både osakliga och rätt osmakliga.

Frågan är om det är något landsting som nu kan redogöra för vad som gick bra och vad som gick mindre bra i vaccineringen. Kan vi verkligen mitt i arbetet dra tvärsäkra slutsatser. Jag tvivlar. Är det verkligen så att enskild politiker kan lastas för misslyckanden eller saluteras för lyckanden? Jag tvivlar.

Jag är mycket fundersam på om man ska göra politik av detta. Lite typiskt är det vänster/sosseopposition. De attackerar hellre ofta än bra. Jag försöker att bidra till att ta ansvar. Visst hade jag kunnat anklaga Marie-Louise Forsberg-Fransson, landstingsstyrelsens ordförande i Örebro läns landsting, för långa köer och kaos. Jag hade kunnat kritiserat henne för att den politiska ledningen inte tar sitt ansvar eller för att krisledningen inte är inkallad. Jag hade kunnat kritiserat henne för att samarbetet med Örebro inte fungerar och att inte initiativ för att lösa problemen tagits. Jag gör inte det. Jag försöker istället medverka till att hitta lösningar. Jag försöker hjälpa till för att få lugn och ro i det arbete som nu görs. Ett arbetet där personalen sliter och gör sitt yttersta.

När vi är igenom detta, då ska allt utvärderas, så även det politiska ansvaret. Om det finns skäl till politisk kritik så ska den föras fram, då och inte nu. Nu krävs samling för att klara av att vaccinera alla. Jag noterar att ansvarskänslan mellan en borgerlig opposition och en rödopposition är påtagligt olika.

Landstinget debatterar pengar och politik i dagarna två. På förmiddagen har det varit allmänpolitisk debatt. I mitt anförande tog jag avstamp i liberalismens utvecklingsoptimism och pekade på hur vi måste låta människor växa, ta ansvar och fatta sina egna beslut om sina liv, om vi vill att Sverige ska växa. I landstinget har vi utvecklat servicen för medborgarna, vi har levererat tillgänglig vård, tillförlitlig trafik och ordning och reda i ekonomin.

2010 fortsätter vi i samma spår, med en stram reformbudget, utan ofinansierade löften, och utan att som oppositionen ryckas med i mantrat alltid mer pengar till allt. En opposition som för övrigt inte verkar enas om mycket mer än att skatten ska höjas. Vad säger t.ex. Socialdemokraterna om att V och MP vill återsocialisera det framgångsrika S:t Görans sjukhus? Det sjukhus som S-V-MP själva gav ett rekordlångt avtal när de själva hade makten för några år sedan.

Privata alternativ och vinst i vården var återigen en het fråga i debatten, och lär bli det också på budgetfullmäktiges nästa dag. Att S, eller åtminstone Mona Sahlin och Ylva Johansson, inte tycker att driftsformen eller vinsten, utan kvaliteten, är det viktiga – det märkte vi inte mycket av i fullmäktigesalen. Generalangrepp mot de fristående alternativen var det som gällde för hela oppositionen. Liksom på Vårdval Stockholm – denna reform som gett många fler invånare fast vårdkontakt med egen husläkare och många fler husläkare att välja på. Många fler får också snabb kontakt med och kan besöka sin husläkare eller distriktssköterska.

Vården har också blivit mer jämlik. De rödgröna pratar mycket om klyftorna i hälsa men vad har de gjort åt dem? Vårt Vårdval Stockholm innebär att läkarbesöken framför allt har ökat i s.k. utsatta områden. För första gången görs lika många läkarbesök där som i ekonomiskt mer välmående delar av vårt län.

För att citera en gammal Folkparti-slogan präglad av vår gamle partiledare Gunnar Helén: Folkpartiet ger resultat. Jag tillägger: Tillsammans med Alliansen, för alla i Stockholms län som behöver en trygg tillgänglig vård och en tät tillförlitlig kollektivtrafik – och vill att deras förtroendevalda håller i pengarna.

* * *

Den intresserade kan följa fullmäktige på webb-tv.

Intressant om..?

Vill bara tala om att allt har gått så bra idag, supertrevlig personal från början till slut. Så nu är slangen borta och jag ska bara ta det lite lugnt nu när bedövningen släpper.

Det finns fortfarande 2009 oacceptabelt stora skillnader i hälsa  och vård beroende på om du är man eller kvinna, men också beroende på inkomst, social tillhörighet och var du råkar bo i landet.( Hälsa och vård är förstås inte det enda område där ojämlikhet råder, se t.ex här) I en rapport, en s.k behovsanalys, från Landstinget i Östergötland konstateras att oavsett ur vilket perspektiv man väljer att titta på hälsan i länet så går det att fastslå att det föreligger ojämlikheter i hälsa. En slutsats som dras är att arbetet med prioriteringar måste utvecklas.

Eftersom den borgerliga majoriteten i Östergötland nedmonterat processen kring prioriteringar och till och

Gunnar Gustavsson

med avskaffat ordet prioritering ställer Gunnar Gustavsson en interpellation till Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Lasse Pettersson, Vrinnevilistan om vilka slutsatser han drar av detta?

Miljöpartiet har till Landstingsfullmäktige den 25-26 november ställt ytterligare fem interpellationer.

Lars Wilzén ställer viktiga frågor om vårdgarantin, tillgänglighet och en större regionsbildning. Miljöpartiet ser det som en tämligen naturlig bas

Lars Wilzén

 att ugå från länen i Sydöstra sjukvårdsregionen, Kalmar och Jönköping. Det är viktigt att få veta om det finns ett mått av framförhållning i den borgerliga alliansen. Så länge Moderaterna styr i Rosenbad kan vi inte räkna med någon statlig initiativkraft.

Charles Pylad ställer frågor kring influensavaccinet. 

Pandemrix är det vaccin mot H1N1 som nu används för massvaccinering i Sverige. Av olika skäl, t. ex äggallergi, extrem överkänslighet mot kvicksilver alternativt mot immunadjuvansen skvalen, så kan inte alla bli vaccinerade. Det skulle också kunna tänkas att de personer som har autoimmun sjukdom kan reagera negativt på vaccinet. Med anledning av detta undrar Charles om det finns tillgängliga alternativ i Sverige?

Charles ställer även en interpellation om den fysiska tillgängligheten på framförallt våra sjukhus. Han skriver:

För många av oss är det inget problem att vända sig till exempelvis ett sjukhus och där hitta rätt. Men hur upplever exempelvis en person med svårare grad av sjukdomen KOL att hitta rätt på sjukhuset och orka ta sig till rätt mottagning. Hur upplever en person med svår panikångest att vistas i en miljö som kan upplevas som påfrestande. Finns det möjlighet idag att som vårdsökande få hjälp på sjukhuset att bli ledsagad, eventuellt med hjälpmedel eller med en person som stöd m.m., till den mottagning vederbörande söker till?

Agneta Niklasson ställer en interpellation i syfte att syna majoritetens ambitioner på folkhälsoområdet och den process som satts igång för att samordna länets folkhälsoarbete samt ta fram ett reviderat folkhälsopolitiskt program.

Avslutningsvis ställer Agneta en interpellation om grön rehabilitering.Forskning har visat att arbete och vistelse i natur, parker och trädgårdar har en positiv inverkan på hälsan. Genom att vistas i gröna miljöer slappnar kroppen omedvetet av. Mot denna bakgrund har LRF, Försäkringskassan och Norrköpings Samordningsförbund testat en Grön rehabiliteringsmodell som bygger på samverkan. Behandlingen bygger på vistelse i gårdsmiljö. Frågan är hur majoriteten ser påmöjligheten att utveeckla sitt engagemang kring grön rehabilitering?

Nu återstår bara att se vilka svar vi får av de borgerliga majoritetspartierna i Östergötaland!

Joakim Hörsing

Bloggat: Jöran Fagerhult, Röda Malmö, Madonnan, Bryntes, Engström,Tokmoderaten, Feel in the blogg, Arg man, Naturligt.., Tyckt och Tänkt, Annarkia

Länkar: Skogsstyrelsen, LRF, Krisinformation.se, Svininfluensan

Media: Dagens Samhälle, Funka, SvD, SvD, SvD, DN, DN,

Andra bloggar intressant om: ojämlik vård, skillnader i hälsa, Östergötland, politik, prioriteringar i vården, Gunnar Gustavsson, Agneta Niklasson, Charles Pylad, H1N1, svininfluensan, Pandemrix, kvicksilver, skvalen, överkänslighet, Sydöstra sjukvårdsregionen, regionförstoring,vårdköer, vårdgaranti, Moderaterna, Folkhälsa, folkhälsoarbete, grön rehabilitering

Tonfisk så vacker

Idag visade nyheterna från julmarknaden i Gamla stan, både jag och maken fnissade för där i ett stånd köpte vi sockervadd en gång av en full tomte med röda mössan på sne och fullt av barn som ville handla sockervadd. De ungar som stod där hoppas jag inte har det så hemma på julen. Finns så mycket sorgligt för barn att växa upp med.

Jag har nu tvättat mig i ett bakteriedödande medel som jag har fått order att använda två gånger före operationen imorgon.

Bullarna som jag bakade i fredags blev väldigt goda, mycket bättre än de vanliga som bakas utan fördeg. Så nu har jag ett lass bullar i frysen som trängs med äppelkakan och cocosäppelkakan, bra om jag nu blir lite trött igen och inte orkar så mycket de första dagarna.

Egentligen borde jag inte alls äta sånt utan gå igång med lågkalorikost, men det finns inte en gnutta ork till att ta tag i min nu svullna buk från för många kalorier och den dagliga kortisondosen. Just nu när jag äntligen börjar komma igång med promenader ska jag bli sydd i igen och få svårighet att röra mig. Usch, jag längtar tills jag bara kan gå emot läkande och slippa bli skuren i, det är tredje gången jag opereras i samma område sedan den 26 juni.

Det gör rätt ofta ont att ha en dialysslang i magen utan dialysvätska, den liksom suger sig fast i bukhinnor och inre organ och det gör väldigt ont på lite olika vis beroende på var den behagar suga sig fast. I långa stunder samma molande som mensvärk, eller smärta som vid bäckenbottenuppluckring som jag hade som gravid, och andra gånger smärtsam värk i själva underlivet eller rent av kraftiga hugg inne i magen. Ja, det finns många sorters smärta att få ta del av, men imorgon hoppas jag att inget kommer in akut så jag får åka hem utan att de har tagit ut slangen.

Kram på er alla ….

”Så fort rehabilitering och behandling blir primärt. Så fort det upprättas planer för att verksamheter kräver det.

Så fort man vill något åt en annan. Så fort det bygger på rollerna “expertis” och “klient/patient”.

Då missar man essensen; och det är precis i det ögonblicket, allt utvecklingsfrämjande arbete upphör.”

Det är så jäddrans magiskt så det är sanslöst. Och så enkelt genialt att det blir svårt:

“Hej, här är jag, jag har fel och brister, men jag ser dig och jag vill vara med dig och jag är öppen för en ömsesidig gemenskap med dig, och jag saknar dig när du inte kommer, vem är du?“

Så beskriver Bortbytingen i ett nötskal vad Fontänhus verksamhet står för. Fontänhus riktar sig mot personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria och bygger på människor engagemang och är fri från kopplingar till offentliga institutioner.

För närvarande går den mycket uppskattade Fontänhus verksamheten i Halmstad på sparlåga efter Hallandspostens negativa skriverier om verksamheten. Vi ska minnas att det förekommer fel och brister även i verksamheter som Röda korset, Rädda barnen och många andra men det leder inte till att man ifrågasätter vikten av deras verksamhet. Fontänhus bedriver lovvärd arbete som på alla sätt måste stödjas och uppmuntras. Det är helt i linje med Halmstad kommuns vision. En stad som har mer ett hjärta!

Vi kristdemokrater ser gärna att Halmstad kommun skyndsamt hjälper till så att denna beundransvärda verksamhet kan drivas vidare. Och det handlar inte om några stora summor som kan kullkasta kommunens ekonomi. Vi har råd med en gnutta medmänsklighet!

DN skriver idag om före detta chefer och jurister på Försäkringskassan som idag kan livnära sig på konsultuppdrag för att hjälpa sjuka mot Försäkringskassan.

Motiveringarna i Försäkringskassans avslag är en annan sak som ofta brister. Kraven på behandlande läkares underlag har ökat med de nya sjukförsäkringsreglerna, men kassans egna försäkringsmedicinska rådgivare skriver snarare mindre utförligt än tidigare.
– Kassan bemöter inte vad behandlande läkare säger. Jag företrädde en person där fem specialistläkare förordade sjukskrivning. Den medicinska rådgivaren motiverade ändå avslag med standardformuleringen att sjukskrivningen inte var medicinskt styrkt, säger Erik Ward.

Det är kanske dags för våra inkompetenta politiker att inse att det är systemet som är det sjuka egentligen!