Att ständigt använda fotbäddar i alla skor är ungefär som att använda kryckor. Man avlastar problemet, samtidigt som man skapar spänningar och slitage på annat håll samt låter vissa muskler mer eller mindre förtvina. Ibland har man tyvärr inget val. Det stora lyftet för mina fötter var när jag slutade gå barfota hemma – då slutade jag ha vardagsont i fötterna. Numera är jag så gott som smärtfri. Liktornar på lilltårna är en biverkning som nog får ses som acceptabel trots att de får mig att känna mig som en urgammal kärring.

Egentligen borde jag hålla på med fotgymastik, sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna och liknande. “Gör det framför TV:n” tyckte läkaren, men jag tittar ju inte på TV… jag skulle kunna sitta framför datorn och fotgymnastisera, visst. Men jag gör det inte.

Jag vet inte hur mycket bättre underlag för mina fötter budomattor är än hårt golv, men jag hoppas att fötterna håller. Kanske till och med att det kan vara nyttigt för mina förtvinande tår att tvingas ta spjärn och skjuta ifrån, utan kryckor. Några timmar budo taijutsu i veckan, det borde väl gå bra? Jag hoppas det i alla fall. Men får jag ont försvinner jag ut, fortare än kvickt. Få saker är numera så prioriterade som mina fötter.

——

Andra bloggar om nedsjunket framvalv, fötter, budo

Igår var det mera svullet än blått, men idag har jag ett blåmärke om åtta gånger åtta centimeter som bara är lite svullet. Det är inte knallblått, blodsutgjutelsen ligger lite för djupt för det, bara blåspräckligt. Ömt är det förstås, men bara inget trycker på det känner jag inget alls.

Jag kan inte tänka mig att det normalt är meningen att man ska rappa till varandra med den rottingkäpp som utgör svärdsattrapp upprepade gånger på samma ställe, på baksidan av låret just där rustningen inte täcker. Övningar för sånt får man väl göra lugnt och försiktigt, alternativt på konstgjort föremål att slå på om man vill slå ut mer än en bråkdel av vanlig slagstyrka.

I sparring får man smällar, det är normalt, och får man många smällar där rustningen inte täcker bör man nog fundera på att modifiera sin rustning. Det här däremot är bara korkat, avdelningen helt onödiga blåmärken och småskador som man hellre kan leva utan. När jag blev less på att agera enligt mönster för att få ett nytt rapp på låret sade jag “jag tror den här övningen är för svår för mig”. (Det var den, jag kunde inte utföra attacken. Stragin “slå tillbaka så han får känna på sin egen medicin” var därmed inte möjlig.) Sen drog jag.

Händelsen påminner om något jag var med om på Bujinkanträning utanför Kyoto. Därifrån har jag ett foto på ett kvadratdecimeterstort blåmärke på överarmen, även detta åstadkommet inte genom en enda träff utan genom upprepade slag på samma ställe. Då kände jag mig tvingad att stanna kvar hela passet ut – det gjorde jag inte här. Man lär sig med åren, trots allt. Kroppen må bli svagare, fetare och mindre vig, men man lär sig på erfarenheterna. Åtta gånger åtta centimeters svullet, djupt blåmärke istället för tio gånger tio… det tar sig, sa mordbrännaren.

——

Andra bloggar om heavy fighting, kämpalek, SCA, Bujinkan, blåmärken, svullnad, småskador

Så du funderar på att skaffa dig inlägg till skorna, men vet inte var och hur du skaffar sådana? Jag lider med dig. Det är en djungel, minst sagt. Jag kan i alla fall börja med att berätta att du inte behöver någon läkarremiss. Man får inte inläggen bekostade eller på högkostnadskort ens om man har läkarintyg, så läkaren verkar gå utmärkt att hoppa över. Däremot kan en ortoped säkert ge förslag på kompetenta ortopedtekniker, vilket kan vara en bra sak.

Yrkesfältet “göra fotbäddar och andra inlägg till folks skor” samt dess utövare verkar inte ha någon tydlig terminologi. En del av dem är tydligen ortopedingenjörer, men att ha mer än en sådan i firman är förmodligen ovanligt. Jag har valt att konsekvent kalla typen av yrkesman och butik för “ortopedtekniker”, men folk som jobbar med det kan tydlligen ha alla möjliga utbildningar eller brist på sådan. I Stockholm finns minst en sådan som av flera andra betraktas som direkt oseriös. Där andra kollar på ens fötter samt kollar fotavtrycken via glaspall med spegel under, diagnosticerar han en med märklig högteknologisk utrustning. Sen säljer han färdiggjorda inlägg åt en, till högre pris än vad övriga tar för inlägg gjorda efter ens fötter. Det kan alltså finnas skäl att kolla upp vem man vill gå hos. Jag har aldrig ringt runt till olika firmor och frågat vad de som jobbar där har för utbildning, men nästa gång jag vill byta ska jag nog göra det.

Eftersom terminologin inte är enhetlig, kan ortopedteknikerna och deras små butiker vara lite svåra att hitta. Den jag går hos nu återfinns i Gula sidorna enbart under rubriken “Skor – detaljister”. Butiken säljer förvisso en del skor, men det måste ändå vara en klart mindre del av deras verksamhet. Att leta ortopedtekniker är alltså en djungel, minst sagt, där tips från andra är ovärderligt. Jag har hört talas om en som ska ligga alldeles i närheten av Danderyds sjukhus, men har dock inte lyckats lokalisera den firman. Känner någon till den är jag tacksam för ett tips.

Att vara ortopedtekniker är uppenbarligen ett kreativt yrke. Att bara tillämpa en mall rakt av går inte – olika kunder har ju olika behov, de har olika typer av skor och gör olika saker i sitt liv. En del lösningar kanske kan vara ypperlig för hobbyverksamhet, men man bör ha andra typer av skor och inlägg till vardags. Jag skulle ge ganska mycket för att få prata med den som ska göra inläggen, direkt när jag lämnar in skorna. De flesta butiker brukar dock nå ett stadium där de växer och utökar, varpå de anställer mer eller mindre okunniga receptionister. När man sedan får sina skor och inlägg, säger då ortopedteknikern i värsta fall “om jag sett skorna när de lämnades in hade jag sagt att det här går inte bra att göra inlägg till”. Tack för infon, nu när du redan gjort två par inlägg till mig för nästan 2000 kronor!

Trots allt är det en mindre andel av befolkningen som behöver hålla på med sånt här krångel. Den andelen är på ett sätt alltför stor, men ändå. Om du börjar fundera över dina fötter rekommenderar jag att som första steg gå in i en Schollbutik och köpa lösa pelotter. Ta med de pjuck du tänkt ha dem i, och be personalen om hjälp att smacka in dem på rätt plats i dojorna. De ska ligga allra längst fram i fotvalvet, men så gott som alla som försöker lägga in dem själv placerar dem för långt bak. Man kan också köpa ett slags halva sulor med pelotter i. Fördelen med dem är att pelotten inte kan placeras fel. De jag sett har dock haft ganska liten pelott, långt långt ifrån vad mina konstiga fötter behöver.

Lycka till i ortopedteknikdjungeln.

——-

Andra bloggar om fötter, skor, ortopedingenjörer, ortopedtekniker, pelotter, fotbäddar

Mina nya finskor blev jättesköna med inlägg – faktiskt sitter de bättre med inlägg än de gjorde utan! Det måste bero på att hälen råkat lyftas eller sänkas en millimeter eller två, men vilket kan jag inte säga.

Ortopedteknikern var dubbelbokad och stressad, grrrr! Förra gången jag var där klämde han in mig mellan två kunder eftersom jag var försenad då tunnelbanan behagat strejka. Nu dubbelbokning… undrar hur ofta han jobbar på det här sättet. Tack och lov satt dojorna perfekt på en gång så där fanns inget att tjafsa om. Jag såg i alla fall till att få prata både om möjligheten att använda MBT-skor när man behöver så gigantiska pelotter i skorna som jag gör, och om möjliga tangoskor. Mina nya inlägg är nätta och fina, anpassade till nättare skor. Kanske kanske att jag faktiskt kan få in dem i skor inte tänkta för inlägg? Jag ska banne mig ta med dem till en dansbutik och prova.

Bland de mest intressanta prylar han visade mig var ett slags inlägg av plast, en skena som är tänkt för skor med mellan 4 och 7 centimeters klack. Den ligger från den hälen och till strax framför trampdynan, och vitsen med den är hålfotsstöd. Platta skor kan vara utan hålfotsstöd, det tar normala fötter inte skada av (även om skor med vanligen är bättre). I mellanhöga klackar läggs trycket över på framfoten, och foten tar stryk. I riktigt höga klackar kommer foten att ligga kloss med skon hela vägen, men inte i halvhöga. Faktiskt har jag hört åsikten att riktigt höga tangoklackar kan vara mindre tuffa för fötterna än de 6 centimeters-varianter jag köpte.

Ortopedteknikern sade att han sprungit omkring på Arlanda och provat ut små skenor på tjejer som går omkring i eleganta skor hela dagarna, som blev överlyckliga. Okej att man med dessa små skenor kan fixa till så halvhögklackeskor blir bekvämare – men det måste ju innebära att dojorna från början är helt felkonstruerade! Varför gör man dem inte högre i fotvalven från början? Den där plastskenan måste trots allt vara ganska svettframkallande – så varför inte sälja skor med färdig skena i istället, av trevligare material?

Själv ger jag mig inte på att använda de där skenan. Jag behöver en pelott, en gigantisk sådan – mycket större än vad som finns att köpa färdiggjorda, och ortopedteknikern är skeptisk till att göra bara en pelott åt mig och klistra fast i skon. Jag pronerar lite, alltså fotleden viks lite utåt när jag går, men inte så mycket att jag skulle behöva ha inlägg i alla skor av det skälet.

Varför kan jag inte få bara en gigantisk pelott fastklistrad i skon? Om jag tar ett par av mina inlägg och slaktar dem, och filar ner, och klistrar in själv… om jag vore en hantverkarsjäl, eller kanske rättare hade hantverkarhänder, skulle jag banne mig försöka.

——

Andra bloggar om fötter, ortopedteknik, skor, dansskor, tango

Mörkröda snygga skor som kanske går att dansa tango i.

Jag har köpt nya finskor. Det känns som evigheter sen jag ägde ett par sådana. De här är gjorda för att stoppa inlägg i, men ändå nätta och snygga. Mörkröda. Sköna var de också. Kanske, kanske att de också funkar att dansa tango i. Klacken är ungefär fyra centimeter hög och inte jättesmal, så kanske jag skulle kunna både föra och följa i dem? men jag är långtifrån säker, tror att de inte sitter riktigt tillräckligt stadigt på hälen. Mycket beror på hur saker förändras när inläggen kommer i, också. Skor med snörning påverkas inte så mycket av inlägg medan den här typen av dojor är mycket mer känsliga för om innersulan blir en millimeter tjockare eller tunnare.

Nej, det är inte så här tangoskor brukar se ut. Jag vet.

Vad hände med mina förra alternativa tangoskor då? Äh, de ligger i hallen och skräpar. Kändes inte riktigt lönt att specialgöra dyra inlägg för billiga skitskor. Egentligen borde nog bra alternativa tangoskor för mig ha snörning. Jag får fundera på det, nästa gång jag ska shoppa alternativa tangodojor.

——
Andra bloggar om tango, skor, ortopediska inlägg, fötter

Ni vet hur roliga människor är som ständigt pratar om sina sjukdomar och krämpor? Inte sådär värst väldigt, nej.

Bland tjejer som dansar tango pratas det ganska mycket om skor. Man kollar in vad andra har, pratar modeller och klackhöjder. Om man går queertango och har en lärare som hasar runt i yllesockor halva lektionerna, kanske man pratar om klackens vara över huvud taget. Här blir det så lätt att inflika: Jag kan inte ha klackar. Jag har förstört mina fötter, just i tangoklackar, så nu är det anatomiska inlägg som gäller i alla skor. Det var det dummaste jag gjort, att börja dansa tango i högklackat! men hur kunde jag ha vetat…

Jag har gjort det där några gånger nu, och jag börjar känna att det räcker. Förvisso finns det fortfarande massor att säga om tangons sko- och klackfixering, men jag behöver inte måla upp mig själv som det ständiga offret för det. Ibland kan det vara taktiskt att hålla inne med saker, och jag behöver lära mig att inte prata om mina fötter.

——

Andra bloggar om tango, queerdans, queertango, fotproblem, nedsjunket främre fotvalv, prata sjukdomar

Tjejen bakom disken på studentexpeditionen tog några steg i sidled för att hämta några papper från en bänk. Knäet small till mot en hurts – och knäskålen hoppade ur led.

Nog visste jag att knäet är en mycket sårbar punkt, men så här…

——

Andra bloggar om knän, skador, knäskador, ur led

Jag försökte ju prata om att det skulle bli besvärligt med mina inlägg när jag köpte skridskorna. Lyssnade han i butiken på det? Tveksamt. I vart fall minns han det inte, så nu är jag en besvärlig typ som kommer tillbaka för att få fler justeringar av skridskorna fast det bara gått en månad sen jag köpte dem. Vad katten, jag sa ju det! Jag gillar inte att känna mig som en besvärlig kund, särskilt inte när jag faktiskt förvarnat om realiteterna.

Under den en och en halv timme jag tillbringade i butiken drällde en pappa med konståkande dotter samt två ishockeykillar in i butiken. För hockeykillarna tittar personalen på fötterna och säger vilken form på fötterna de har, och avgör därmed märket. Konståkningsskridskor däremot ska formas och trixas efter fötterna, hoppas över ett snörhål om de är för trånga någonstans. Har man nya skridskor ska man lida, det är tydligen normalt.

Det känns nästan som om jag vore tillbaka i tangon. Fötterna ska anpassas till skodonen inte tvärtom. Att ha ont i fötterna är normalt. Jag hoppas verkligen, verkligen att det här är en övergående fas. Om inte skridskorna sitter skönt och enkelt på foten när säsongen är slut i februari, blir det ingen mer säsong för mig.

Över huvud taget känns det jobbigt med åkningen nu. Jag missade så mycket när jag var först sjuk och sen bortrest. Isdansen är långt långt borta, jag får nog vara glad om jag lär mig åka framåt och bakåt rimligt snyggt. Ganska många sorters pedagogik, både i tango och kampsport, börjar med att lära folk att de inte kan gå. Jag ogillar sån pedagogik. I det här fallet är det dock sant, jag kan inte gå det vill säga åka skridskor i vart fall inte särskilt bra. Bara själva åkningen får väl ta en hel säsong, det är väl rimligt. Sedan kanske man kan börja få dansa lite försiktigt.

Alla kontaktaspekter ligger långt långt bortom fjärran. Ja ja, vad hade jag väntat mig.

——

Andra bloggar om skridskor, skridskoskola, isdans, konståkning, sportaffär, besvärlig kund

Skridsko-Johan lärde mig att hoppa över ett par snörhål på skridskon där den klämde så jag fick ont. “Det kan du göra på vanliga skor också” sade han. Nu har jag testat på mina jympadojor, och ja: därmed har han löst mina problem med att hitta skor som inte klämmer mig på knölen vid stortån så jag får ont, och skaver mig på lilltån så jag får liktornar.

Att ha början till liktornar när man inte ens fyllt 40 är inte direkt kul. Det ska böjas i tid, eller nåt. En effekt av mitt nedsjunkna främre fotvalv, det som är orsaken till att jag måste ha inlägg i alla skor och inte går barfota på hårt golv, är att framfoten blir plattare och bredare. Skor jag kunde ha förut passar inte längre. Det lär fortsätta vara ganska besvärligt att köpa skor om jag måste snöra om de skor jag provar, och sedan återställa snörningen på de dojor jag inte ville ha… än sen? Jag använde mina gamla Ecco Soft tills de bokstavligen hade hål under och läckte in vatten. Förhoppningsvis slipper jag sånt framöver.

Borde jag inte kunnat komma på det här själv?

——

Andra bloggar om skor, skridskor, fötter, fotvalv, framfoten, nedsjunket främre fotvalv

Om någon vill trampa på mina ömma tår, bör denne välja mina lilltår.

Mina fötter som egentligen är ganska smala, har börjat plattas ut och bli bredare framtill. Förmodligen har detta på något sätt att göra med mina nedsjunkna framvalv, men det låter inte som någon standard att liktornar på lilltårna ska vara en följd av nedjunket främre fotvalv. Skor som passade mig förut, skaver numera lite på knölen vid stortån men än mycket mera på lilltån.

En jämnårig kompis har under minst fem års tid hävdat att vi är medelålders, och jag har sagt att nej nej nej, medelåldern börjar tidigast vid 45. Nu är jag beredd att ge henne rätt. När liktornarna börjar hoppa upp, då är man banne mig medelålders.

Att hitta stor som går att gå i är ett elände. Inget passar, varken gammalt eller nytt. Jag sörjer mina gamla Ecco soft, och skulle glatt ge flera tusenlappar för att få tag i ett par nya men de tillverkas inte längre. Skor ska vara fina och smala därframme. De har inte plats för ankfötter med lilltår på. Jag går i sandaler hela somrarna och en bit in på hösten, specialsandaler med fotbäddar i. När sandalsäsongen är slut, då får jag problem.

Vi medelålders kärringar med liktornar blir i alla fall jätteglada när vi hittar en bra fotvårdare. En som sätter på lite lokalbedövande salva innan hon börjar karva bort liktornarna, och som gör en liten oljeinpackning och masserar innan hon är färdig, och som har skumgummiduttar att trä på lilltårna som är tillräckligt små för att passa. Sedan går man på små moln på vägen hem.

——

Andra bloggar om fötter, liktornar, fotvård, skor, sandaler, medelåldern

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido – men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd – men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, “kastdocka”, på graderingar – det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

Budomemoarer, del 4

Jag gick ett litet läger i Stockholm för ki-aikidons överhuvud i Europa, Yoshigasaki sensei. Själva aikidoträningen var inte öppen för vem som helst, men en timme per kväll stod det ki-andning och meditation på schemat. Det kunde man gå utan att träna aikido.

Varken förr eller senare har jag sett en budoinstruktör använda blädderblock så mycket medan han undervisade. Läraren skrev, ritade enkla skisser och förklarade. Ett återkommande tema var skillnaden mellan meditation eller vetenskap, och Yoshigasaki sensei demonstrerade principen för vetenskap flera gånger: ”Jag håller den här pennan i handen. Jag tror att om jag släpper den, kommer den att falla ner – så jag kontrollerar om det stämmer.” Och så släppte han pennan, och tittade på hur den föll ner på mattan. ”Ah, den föll ner.” Vad detta berättade om vad meditation är för något och vad det inte är, förstår jag lika lite nu som då.

Vi fick göra övningar där man knuffade på varandra, för att konstatera att bästa sättet att stå kvar inte är att streta emot. Det är dels svagare, och dels så flyger man som en vante om den andre skulle släppa trycket. Nej, det starkaste sättet är att istället tänka på riktningen nedåt, ner i marken under sig. Märkligt, men det fungerade. Just balans var en viktig komponent i många av övningarna. Vi jobbade två och två, och tryckte åt olika håll på varandras kroppar för att känna efter om vi var i balans. Som nästa steg i övningen reste man sig upp på tå, och sänkte sig ner igen innan ens partner fick testa balansen. Sen försvårades övningen till exempel genom att balansören fick sträcka ut en arm framför sig, eller genom att prata samtidigt. En hel del av de här övningarna lät sig översättas till vardagligt liv, till sådant som att sätta gränser och interagera med andra människor. Det fascinerade, och jag pratade rätt länge efteråt om det här seminariet.

Hemma i Luleå fortsatte jag min karateträning som vanligt. En vinterkväll när jag skulle ta cykeln utanför bion och cykla hem gjorde det ont i ena knät. Som försiktig general ledde jag cykeln hem. Under den närmaste veckan blev det värre, och som värst fick jag stödja mig på ledstången för att avlasta knät när jag skulle gå nedför trappor. De där rundsparkarna där man stående på ett ben roterar på det under sparken… nog visste jag att det slet lite, särskilt som jag var en smula kobent. Inte hade jag tänkt mig att få akut ont, dock.

Det tog ett halvår av vila från träning och cykel innan jag tordes lita på att knäna var glada igen. Sen gick jag inte tillbaka till karaten. Jag insåg att när jag lyckades åstadkomma bättre balans i mina sparkar än vad jag hade skulle det fresta mindre på mina knän, men vägen till en sådan balans kändes för lång. Dessutom var det ju egentligen aikido jag ville träna. Någon aikidoklubb fanns ju inte i krokarna, men det fanns jujutsu. I jujutsuklubben borde jag väl åtminstone kunna lära mig rulla?

Sagt och gjort. Jujutsun höll till i sporthallens källare, med karaten på ena sidan och judon på den andra. Något lite fick vi sparka på mitsar och göra annat som låg högre upp i graderingssystemet, men mest tränade vi på det som ingick till gulbältesgradering. Vi ägnade oss alltså åt att ta oss loss ur grepp av olika slag, samt fallträning. Ingendera var så fantastisk spännande, tyckte jag, men det var ju fallträningen jag egentligen var ute efter så jag var nöjd.

En bit in i terminen började en av grabbarna att då och då peta mig i sidan med ett finger. Det kändes varken som tafsning eller något direkt skämt. Möjligen var det ett valhänt försök till kontakt när killen petade mig i sidan apropå ingenting, jag vet faktiskt inte. Hur som helst blev jag mer och mer irriterad. Det var ett litet men dock intrång på mitt revir, som inte skulle betytt något alls om det inte ständigt upprepades. Jag funderade på om jag skulle säga åt honom på mattan nästa gång han kom och petade, eller om jag skulle ta det i enrum efter passet. Till slut bestämde jag mig för att han ändå inte behövde skällas ut offentligt. Nästa gång, då skulle jag snacka med honom! men det behövdes aldrig. I det ögonblick som jag bestämt mig för att det räckte, slutade han peta på mig. Jag tror inte att det var en slump.

Efter en termin i jujutsuklubben tog jag ett sommarjobb i Stockholm. Här skulle tränas aikido.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, karate, budo, skador, pedagogik, Yoshigasaki

Budomemoarer, del 3

Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.

Den lokala shotokanklubben tränade i en gymnastiksal några hundra meter från mitt hem. Det var en liten klubb, där den instruktör som nyligen startat klubben höll i alla träningar. Träningen i Shotokan var inte på samma sätt baserad på parträning, och träningen var till en början ganska stillsam och minimalistisk. Stå i kibadachi och slå, sparka, blockera, kontroll på rörelserna. Armbågar, höfter, vrid i slutet av slaget, andas. Gå fram och tillbaka i salen och slå, slå, slå, sparka, sparka, sparka, blockera, blockera, blockera. Jag tyckte om det. Som en kontrast till denna strama karate, spelade vi ofta basket som uppvärmning – en lätt ruffig basket, med oklara regler. Denna basket var den del av träningen som orsakade solklart mest skador. Jag stötte fingrar så de blev blå flera gånger.

Vi var två tjejer som började den terminen. De fyra-fem killarna från samma nybörjarkull försvann, men vi blev kvar. Instruktören sade ”om några år kanske ni kan hålla i barnträning” och jag tänkte ”Kära nån, ska jag ha barnträning bara för att jag är tjej? Jag vet ingenting om barn.” Vi började med fri kumite (icke kontakt-sparring/fighting) redan andra terminen, vilket inte riktigt var vad jag förväntat mig av Shotokan. Kanske berodde det på att klubben var liten och fick blanda många nivåer, kanske på att tävlingskumite var den här instruktörens stora intresse.

Basketen må ha orsakat de flesta skadorna, men inte de allvarligaste. Den andra tjejen försvann ut sedan hon fått ett olyckligt slag på munnen, som flyttat på en framtand. Trots rask transport till akuttandläkeri blev det aldrig helt bra. När jag träffade henne på stan ett halvår senare hade tanden mörknat. Kanske den inte var helt levande längre. Lite otäckt var det, och jag förstod varför vår instruktör hela tiden propagerat för tandskydd såsom det enda skydd man verkligen behövde.

I ärlighetens namn var jag inte helt olycklig över att hon försvunnit från träningen. Att träna med tjejer var på något sätt komplicerat. Redan i min första karateklubb hade jag upptäckt att även om det fanns undantag så var reglerna när man tränade med killar relativt enkla: bit ihop och visa dig aldrig ömtålig, för då kommer de inte att ta dig på allvar. Behandlade jag däremot en tjej på samma sätt som en kille, då visste jag aldrig hur hon skulle reagera. Tjejer kunde bli så sura om de tyckte att jag slog för hårt, och jag hade oerhört svårt för den här vanan att stå och rätta till hårtestar under kumite. Egentligen borde jag naturligtvis ha tagit för vana att slå mot kroppen vid minsta tecken på hårtesttillrättning, men det tänkte jag aldrig på. Det kändes väl… oschysst, eller nåt. Jag antar att killarna reagerade likadant. Jag var inte tuffare än de flesta, men gjorde mitt bästa för att inte visa vad som ibland gjorde ont. Det fungerade bättre så, bara.

Jag var fortfarande ohyggligt ovig, och höga sparkar var svårt. Sparkar var över huvud taget svårt. Med ett år i en annan stil borde jag väl ha ett försprång, men det kände jag inte direkt av. Om den här klubben varit min allra första, hade det troligen varit ganska tufft för mig att börja träna. Jag tog min första gradering som jag skulle, men andra gången stod jag över. Jag ville inte. Min gamla tanke att ta dubbla tiden på mig jämfört med ”alla andra” låg fortfarande kvar i hjärnan. Min instruktör blev oerhört förvånad över att jag kom tillbaka till träningen efter att ha uteblivit från graderingen. Det var tydligen inte ett särskilt vanligt beteende, vilket gjorde mig förvånad. Vi var ju alla överens om att det inte var bältena som var vitsen med det här – eller?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om karate, shotokan, tandskador, könsroller, kampsport, budo, gradering

Två av klubbens instruktörer har nyligt fått skador som hindrat deras träning. Bägge har de fått dem i sparring med folk från klubbens andra hälft, den som har en annan bakgrund, andra vanor och annan kultur.

Mina instruktörer gör vad de kan för att inte uttrycka sig i termer av “de” och “vi”, men visst är det ofta så vi tänker. Jag gör det i alla fall. Jag tror jag föredrar att träna med de våra.

Andra bloggare om fäktning, kulturkrock, skador, sparring

Ont i ena armbågen, igen.

Förra veckan var det högra tumleden.

Är det normalt, det här?

Man börjar vara en gammal kärring, onekligen.

Förmodligen beror det i grunden på att mina fotbäddar, de där inläggen jag måste ha på grund av mina krångliga fötter, blivit lite för gamla och utslitna. De kängor jag tänkt använda mest i vinter har helt plötsligt börjat skava mina fötter på lilltårna. Det låter inte särskilt drastiskt, inte sant? Jag har pillat bort lite förhårdnader och inte brytt mig så mycket, inte förrän det gjorde direkt ont att gå i skorna.

Fotvårdaren sade att jag hade början till en riktig liktorn, lustigt nog på den fot där jag trodde problemen var minst. Hon karvade och skar, och jag sade aj. När allt var klart fick jag bitar av små skumgummirör att trä över lilltårna, för att avlasta trycket från skon. Sådana har jag sett ganska mycket av, jag har ju jobbat i hemtjänst… det slutgiltiga beviset på att jag har blivit en gammal kärring, alltså. Bah.

Nu gäller det att vara snäll mot mina lilltår, så kanske det här kan försvinna och mina fötter bli nästan som förr? Annars är det väl ajöss till snygga skor för resten av livet. Nu tillhör jag inte dem som tycker sånt är viktigt, och de skor som gav mig problemet är ett par grova blå kängor… mest oroar jag mig för mina dansskor. De är av mjukt skinn visserligen, men ganska trånga. Kanske jag borde be skomakaren töja ut dem lite kring lilltån, innan jag försöker använda dem.

En hel vecka sedan jag fäktades sist. Trots att jag inte fäktats så mycket på sistone känns det som att pusselbitarna börjar falla på plats. Det går framåt.

Jag får träna en sväng med min tränare, som ger mig en första introduktion i det svärd som kallas schläger eller schlager. Det är i princip ett mensurfäktningssvärd, fast utan spets och egg. Med schläger kan man inte bara sticka utan även hugga lite – men tror ni att jag försöker mig på ett ändå hugg? Inte då. Med mina florett- och värjvanor i kroppen sticker och sticker jag mig trött. Känner att jag inte alls vet vad jag ska göra, och blir passiv och avvaktande. Min tränare vill få mig att bara göra, inte tänka så mycket… några gånger har han fått mig att göra rätt genom att pressa mig, och se! där kom det. Ibland har han rätt. Frågan är om han har det här.

Schläger är kul, men tungt – ordentligt tungt. Lite styrketräning vore nog inte helt fel. Jag blir också lite nervös för mina ömma leder. Hur ont kommer jag att ha i höger armbåge efter detta? Det visar sig dock att jag redan under träningen är mycket mer öm i vänster, det är ingen större fara med högern. Tur det. Jag undrar om jag tjänar något alls på att vara försiktig i min träning för att skona mina leder. Om det är något riktigt fuffens med dem, något reumatiskt eller liknande… så kanske det är bättre att jag passerar gränsen vid ett tidigare stadium, så läkarne ser att något måste göras?

Tydligen har jag fortfarande en tendens att gå med kroppen först och sträcka ut armen sen, istället för tvärtom. Jag tar hem min florett för att träna en smula på detta hemma. Jag förstår mycket väl varifrån denna vana kommer, all min aikido har gått ut på kropp först och armar sen. Det lär ta ett tag att få kroppen att ställa om sig.

——

Tillägg: Nej, man hugger normalt inte med schläger. Det hade jag inte hel pejl på när jag skrev det här inlägget. Hugg med tunga klingor kräver en lite annan nivå på skyddsutrustning. Om jag försökt mig på att hugga första gången jag tog i en schläger, hade jag nog fått veta att man inte får.