Jeg åpner ytterdøren hjemme, med venninne hakk i hel. Åpner døren inn til løvens hule uten å ha forsvarsmekanismene mine ristet skikkelig på plass. Jeg aner fred og ingen fare. Tror vi er inne i en god periode uten drikking. Hjernen er ikke mentalt forberedt på det som møter meg, den fryser til og verden begynner bevege seg som i sakte kino i det jeg nesten kræsjer med mamma som er på vei inn på badet med ett av mine mindre søsken. Hun er full, hinsides full. Hun stinker fyll, har oppkast på T-skjorten. Jeg får tunnelsyn og hører ordene hennes som gjennom vann. Hun har øyne som svømmer av rus. Ordene snubler usammenhengende ut av munnen og hun er fortsatt i nattøy. Det er ettermiddag. Den tilstivnede klumpen i magen vokser seg enda litt større enn den allerede er. Gjør meg kvalm, gjør at jeg har lyst til å spy av angst, stress og sinne. Gjør det vanskelig å puste.

Jeg krymper og blir bitteliten. Forsvinner nesten inn i meg selv. Kan ikke fort nok få venninnen min inn på rommet mitt, kan jo ikke bare jage henne hjem igjen. Hjertet dundrer i håpløs ekspressfart, gjør meg kald og ufokusert. Hører, men hører ikke, snakker, men snakker ikke. Aller helst vil jeg rope til mamma. Rope av mine lungers fulle kraft: “Hvorfor gjør du dette mot oss, hvorfor, hvorfor, hvorfor?” Mest av alt vil jeg røske søskenet mitt ut av armene hennes, løpe ut døren og aldri komme tilbake. Vekk fra alt sammen, inn i en verden som har noe annet å tilby. Venninnen min aner ingenting. Jeg sitter i sengen min, tviholder på fasaden. Vil gråte, men gråter uansett nesten aldri. Tårene har frosset fast og klumper seg sammen rundt omkring inni meg. Nekter finne veien ut.

Jeg skjelver på hendene. Kan ikke grundig nok snakkesnakkesnakke for å forsøke å dekke over, skjule mammas tilstand for venninnen min. De fastfrossede tårene sprenger på uten at de slipper løs. Jeg smiler usant og prater i desperate overlevelsestak. Det føles som jeg skal drukne, kveles sakte. Jeg skrur opp lyden på musikken for å overdøve mammas ustø skritt som rammer meg som pistolskudd hver gang hun beveger seg rundt i etasjen over. Jeg er livredd for at hun skal komme inn på rommet mitt, for at hun skal vise seg fram i tilstanden hun er i. Jeg har et desperat behov etter å sjekke hvordan søsknene  mine har det. Har lyst til å lugge meg selv for at jeg velger bli sittende på rommet mitt, mens jeg tviholder på fasaden i hjemmet vårt. Våger ikke be venninnen min gå hjem, i fall hun da vil begynne stille spørsmål jeg ikke kan svare på.

Jeg skammer meg slik. Jeg skammer meg over at hun gjør dette mot meg, og jeg skammer meg over at jeg skammer meg over henne. For jeg er glad i henne. Jeg er glad i mammaen min. Men akkurat da er den grusomme skammen overveldende.

Jeg hatet skammen. Følte den gjorde meg til et enda dårligere menneske enn jeg allerede i utgangspunktet følte meg.

Är jag ett av de barn som aldrig borde ha fötts?
Ur en relation som aldrig borde ha inletts,
vars förutsättningar redan från början talade emot.

Emot vadå?
Emot mina föräldrar?
Emot mig? frukten av deras relation.

Vem var det som var dömd på förhand?
Var det min far?
Var det min mor?
eller var det jag själv?

Eller är det jag själv som dömer mig själv
till hemlighetsmakeri i skammens spår?
Av vana eller av berättigad skam,
berättigad rädsla?

Skulle andra döma mig?

Jag var ett barn,
frukten av en relation
mellan två trasiga människor,
som dömdes ut på förhand
- eller av sig självt.

Nu är jag vuxen.
Jag slänger av mig skammen.
Slänger av mig hemligheterna.

Skulle andra döma mig?

Läs även andra bloggares åsikter om att döma, Ett socialt arv, hemligheter, skam

Skäms du…eller tycker du att man kan skämmas å andras vägnar? Typ då de själva inte har vett på det? Jag har faktiskt funderat på det. Kanske när man var yngre, omogen, osäker och beroende av ständig bekräftelse, tyckte man eventuellt att ens bästis bar sig underligt åt, sade konstiga saker eller klädde sig för flummigt… Fast tyckte man ändå att det var pinsamt? Näää, jag har nog aldrig tyckt eller tänkt så, då jag själv ofta gjorde saker för att hävda mig. Tyckte jag att någon i min närhet gjorde något “udda” skrattade jag bara och insåg att det fanns då andra som storögt såg på och fascinerades utav  dem och  själva önskade ha sig modet att VÅGA!

Som äldre blir man bara tryggare i sig själv och inser sin styrka även i misstag man begår. Man måste vara självkritisk, ödmjuk och samtidigt storsint för att utvecklas. Jag tänker direkt på mig själv och Staffan där vi inser de misstag vi gjort, men som format oss till dem vi är idag. Jag skulle A L D R I G komma på idéen att skämmas över mina val här i livet! Jag står för vad jag gjort, sagt och O M jag nu gjort något jag ångrar – har jag BETT OM URSÄKT! Allt för att kunna leva med mig själv och känna mig stolt över den jag är. För att återgå till kärnfrågan: Skall man då  skämmas för någon annan? Jag anser INTE det…och främst då för att då kan man ju INTE på riktigt gilla/älska den personen om man nu skäms över honom/henne.( gäller även dem som skäms över sig själva och det de “ställt” till med)

Hva  gjør du når personlighetstyven kommer på besøk? Jo, du stålsetter seg, gjemmer vekk det redde lille barnet som er deg. Vil ikke at dette barnet skal få hilse på personlighetstyven, ta inn over seg det faktum at det nok en gang har blitt valgt vekk, er bortprioritert. Da ville sorgen bli endeløs, følelsen av utilstrekkelighet altoverskyggende. Du legger en kappe av utilnærmelighet rundt barnet, reagerer praktisk og blir en kjempeillusjonist. Ingen skal vite noe, se noe, høre noe. Når personlighetstyven har stjålet foreldrene dine og omgjort dem til snøvlende og ustødige zombier uten øyne for annet enn seg selv og flasken, da våker du over dem og skjuler sporene deres. Du rydder i flaskene, lufter ut lukten, stenger inne følesene og spionerer på dem for å vite når du må gripe inn. Men det du ikke gjør, er å forteller noen om zombimonstrene som bor hjemme hos deg.

Om morgene lukker du døren bak deg for å gå på skolen. Du håper og tror at når du kommer hjem så har personlighetstyven pakket sammen giftsakene sine og forsvunnet. Men realiteten er ofte nok en annen og dagene blir uendelige og mange. Du snakker ikke om det, og serverer illusjonistens glansbilder til dem rundt deg helt til du kommer hjem. Da finner du fram frøken fryktsom og arbeidssom. Tar nok en gang fatt på jobben med å skjule sporene.

Du vet at det er ikke så mange som kommer hjem til deg, så den saken er grei. Hverken voksne eller barn er i særlig utstrekning innenfor dørstokken, området som personlighetstyven dominerer. Personlighetstyven er effektiv i jobben sin, passer på at foreldrene dine isolerer seg fra verden, isolerer deg fra verden. Med imponerende oppfinnsomhet kommer du opp med forklaringer på hvorfor ingen får være del av hjemmeverdenen din. Det er ikke slik at zombiene nekter deg besøk, det er du selv som nekter deg besøk. Vil ikke at andre skal se, dømme, tenke eller mene noe om menneskene dine, disse menneskene som i perioder ikke er slik som alle andre foreldre. Du makter det ikke, vil det ikke- og kan det ikke. Kun når personlighetsyven tar ferie kan den tilsynelatende idyllen i hjemmet ditt vises fram. Men du blir så uendelig sliten av å late som, bortforklare, glatte over. Like plutselig som tyven dro kan han dessuten like plutselig være tilbake,  helt uten forvarsel. Det nytter ikke hvor mye du enn gransker, måler og vurderer menneskene dine, for det er et faktum at helt ut av det blå, som lyn fra klar himmel, er zombietilstanden inntruffet,  og atter en gang gransker du deg selv for å finne ut hvor det var du trådte feil denne gangen.

Det er ingen der som kan fortelle deg at det ikke er din feil, dette at personlighetstyven invaderer livet ditt. At du ikke kan gjøre noe fra eller til. For slik er det faktisk. Uansett hvor mye du prøver, så kan du ikke for egen maskin forandre verdenen din. Zombiene må selv våge ta den kampen, noe de ofte forsøker, men rett og slett ikke makter gjennomføre. Lenge møter du verden med avvisende skepsis. Troen på at verden har noe positivt å by på er ikke-eksisterende.

Du slipper ingen helt inn på deg, og lever og trives best med bøkene, musikken og tankene dine. Blir verdens mest ordentlige og tilsynelatende velfungerte menneske, på utsiden. Med sammenbitte tenner møter du oppgavene verden har liggende klar til deg med dødsforakt. Ingen skal se eller vite hvordan du ser ut på innsiden, mørket og avgrunnen som hele tiden truer tankene. Følelsen av udugelighet og frykt for verden ligger som en hemmende hinne rundt livsgnisten, og begrenser evnen til å tro på at morgendagen vile bli bedre og lysere. En håpløs mistillit som ikke vil slippe taket.

Fortsatt er du redd og usikker, veldig redd. Men våger nå utfordre deg selv, tvinge deg til å se at verden ikke nødvendigvis er dette uforutsigbare stedet som bare har vondt og sorg å by på. For dette er en av skyggesiden ved å ha vokst opp med personlighetstyven som ustabil samboer. Du blir selvsentrert, selvgranskende, selvutslettende, selvopptatt og selvtolkende. Stadig tror du at alle vil deg noe, tenker noe, eller mener noe om deg, og da sjeldent i positiv forstand. Du ønsker velge bort menneskene som forsøker nærme seg, fordi du ikke våger stole på at de faktisk er genuint interessert i deg som det menneske du er.

Men nå jobber du med saken. Jobber med å stole på verden, jobber med å forstå at du ikke trenger være så opptatt av hva andre måtte synes eller mene om den du er. Du er den du er, og har lov til å være det uten å føle skam og sorg. Du har lov til å stille opp for deg selv og meningene dine. Daglig tar du opp kampen mot skrekken for menneskene rundt deg, angsten for at noen ikke skal like det du sier eller gjør, for egentlig spiller ikke det så allverdens stor rolle. Det er dette som er å være menneske. Det er dette du ønsker videreformidle til barna dine, det at de skal være stolt av den de er, føle trygghet og selvtillit i møtet med andre mennesker. Man trenger ikke gjøre seg usynlig i møtet med verden og har lov til å møte den med et krav om gjensidig respekt. Man trenger slettes ikke ta seg selv mer enn passelig høytidlig.

På barndomsbildene smiler du ikke. Det gjør du nå. For nå har du selv tatt styringen over livet ditt. Og du liker det, livet!

Någon gång när jag var drygt tjugo eller så fick jag veta att alla killar som vill ha analsex egentligen är smygbögar. Underförstått: Alla killar som framstår som heterosexuella och vill sätta på tjejer analt är smygbögar, och fantiserar om att det är killar de har sex med. Jag drog slutsatsen att de som framstår som tjejer och vill ha analsex också egentligen är smygbögar. För mig verkade det fullkomligt logiskt, men jag var osäker på om de menade att det var ett tecken på att man var fullfjädrad bög, eller om det liksom var en inkörsport.

Idag kom jag på att den slutsats jag drog då egentligen stämmer väldigt bra överens med den där seglivade myten om att könsidentitet och sexuell läggning är så intimt sammanflätade att det inte går att se skillnad på dem. Jag kom också på att det enligt samma logik innebär att personer som framstår som killar och inte är så intresserade av att knulla fitta egentligen måste vara smygflator, och att personer som inte är så intresserade av att ha sex med någon annan person alls är könlösa. Det betyder egentligen i förlängningen att alla människor vars eventuella sexualitet inte i huvudsak kretsar kring att det ska stoppas upp en kuk i en fitta i ett tydligt rollspel med kukpersonen överst och som den aktiva och med syfte att ejakulera i fittpersonens fitta för att befrukta ett ägg som kommer från fittpersonens egna äggstockar – att alla som har sex på andra sätt än just det har en tvetydig könstillhörighet.

Eller så kanske man inte kan bestämma en persons kön utifrån hur de har sex eller vem de har sex med, och tvärtom. Det KAN ju vara så.

Det skulle betyda att killar som är cisvestiter* inte blir kåta så fort de ser sina egna kalsonger i garderoben och att cissexuella* tjejer inte alltid står och onanerar till sin egen spegelbild. Märkligt. Är det några som borde vara överkåta så borde det ju rimligtvis vara just de som aldrig har behövt kämpa med att acceptera sina könade kroppsdelar eller sitt könsuttryck; de som syns överallt, helt ogenerat och öppet, och de vars kroppar, klädstil och sexualitet inte är belagda med skuld och skam samtidigt som deras kroppar sexualiseras i stereotypa klyschor. Ingen frågar om cissexuella (som grupp) tänder på män eller kvinnor, eller hur cisvestiter (som grupp) egentligen har sex, och det beror knappast på att cispersoner* är en extremt osynliggjord grupp i samhället.

Med tanke på hur många som verkar tro att transsexualism har något med sex att göra, att könskorrigeringar är någon slags fetischistisk självstympning och att transvestiter inte gör annat än att onanera så fort de ser ett par trosor så tycker jag att mina tidigare slutsatser inte är ett dugg anmärkningsvärda utan helt logiska.

(Ja, jag är ironisk och lördagskvällsbitter)

*) Cis- är motsatsen till trans-. En manlig cisvestit är alltså en person med manlig kropp och könsidentitet som klär sig i manligt könskodade kläder. En cissexuell kvinna är en person som fick könet “flicka” tilldelat vid födseln och uppfattar sig som kvinna utan att behöva någon könskorrigering. Personer som är både cissexuella och cisvestiter – alltså personer vars kroppsliga kön och könsuttryck båda matchar deras mentala, självupplevda kön – kallas för cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, transpersoner, transvestism, HBTQ, läggning, fördomar, heteronormen, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, fetischism, skuld, skam, tabu, cisnormativitet, cispersoner, kläder, kroppar, könsorgan, könskorrigering

När jag flyttade in i min lägenhet för 3 år sedan reagerade jag på droppande kran i badkaret. Tröghetsfaktorn satte in. Den fick droppa vidare.

För ett och ett halv år sedan flyttade Margareta in i lägenheten. Med henne kom en tvättmaskin som placerades vid badkaret för att kopplas till den droppande kranen. Ytterligare tröghetsfaktor; maskinen är ännu inte inkopplad.

Nåväl, den droppande kranens problem har eskalerat. Vridhandtaget är av plast och är nu söndervridet. Nu har det gått så längt att det ständigt droppat. Till saken hör att jag dels har försökt stänga av vattnet under köksbänken, för att kunna byta packning i den droppande kranen, och dels gjort ett försök för ett år sedan att köpa ny kran. Kranen under bänken har varit fast och när jag stod på Fredells och skulle köpa delar så var det alltför många frågetecken. Jag hade mätt och tagit kort på hur det såg ut för att kunna förklara på bästa sätt men …..

Så…. i morse vaknade jag och fick för mig att NU!!! På med handskar och tog i av all kraft. Fick vattenavstängningskranarna att gå i botten. Vattnet avstängt. Fram med verktygen, höger kran bortskruvad, men packningen såg inte alls ut som jag lärt mig under 30 års husägande. (Det visade sig vara en utdöende sort som Mora armaturer hade i början på 60-talet). Nytt beslut, jag skruvade bort hela armaturen och åkte till Fredells med kranen i en plastpåse.

Var först i kön när dom öppnade, direkt bort till VVS och en expedit. ”Jag vill ha en kran som är 40 år yngre”. Hon mätte, tänkte, letade bland mellankopplingar och sa ”Nähej, det här har vi inte på lager, det är för gammalt, gamla mått och gamla gängor”. Det skulle kunna gå att byta hela väggfästet, men då var det för lång emellan mellan inkommande vattenrör för att det skulle kunna fungera. SUCK!!!!!!!, får väl beställa och åka hem och leva med den gamla ett tag till, med en högerkran som kräver en polygrip för att få kallvattnet att rinna.

Så försvann expediten en bit bort. ????? tänkte jag och gick dit. ”Jag har en här” sa hon. En fin kromad italiensk kran. Jag såg tusenlapparna flyga, men va fan – nu gällde det att lösa ett problem. ”Jag tar den”, sa jag. Vi gick till disken, hon skrev pris (3700:- på en lapp och någon intern kod) och så sa honl, ”Åsså -20%”. ”Vao”, sa jag, ”är jag så charmig”. (hon var i min ålder så….). ”Näe”, replikerade hon, ”vi har kampanj på kranar denna helg”. ”Tack, nu har du fixat en nöjd kund”

Väl hemma tog det mig några minuter att skruva på kranen och prova, det fungerade perfekt på en gång.

Det som tog mig mindre än 60 minuter för att fixa problemet från första tanke till fungerande ny kran tog 3 år i startsträcka.

Vad har jag lärt mig på detta? Att tröghetsfaktorn är starkare än min praktiska läggning. Eller om det är skammen att som man inte fixa dylika praktiska problem i en handvändning; att inte direkt inse den enkla lösningen. Eller att acceptera att jag är som jag är och att problemen löser sig förr eller senare.

Jag och min dotter pratar om vad skam är. 9-åringens definition är omedelbar.

- Skam är efterskuld.

Jag tänker en stund och sedan inser jag att hon har precis rätt. Först gör vi något som ger oss skuldkänslor och sedan får vi skamkänslor som en efterdyning. Jag har sagt det förr och säger det igen. De tänker bra barnen. Det gör dem.

En av de sakerna jag har haft svårast för när det gäller mindfulness – som jag egentligen tycker är en helt fantastisk idé – är den uppenbart högerliberala uttolkningen som en del kör med: Ta ansvar (och sluta skylla ifrån dig), bestäm dig (för du kan bara du vill), acceptera att livet suger (för det enda du kan göra åt det är att tänka positivt). Jag har letat efter ett queerare förhållningssätt. Nu tror jag att jag har hittat det.

“Uppgiften blir att förhålla sig till lagom”

Jag är trög, men det tog några timmar innan det landade i mig. När jag träffade psykiatern imorse hade jag, med undantag för en halvtimmes tupplur tidigt på morgonen, varit vaken i nästan ett dygn i sträck. Jag glömde att ta sömnmedicinen igårkväll, och sedan glömde jag att gå och lägga mig också. Det var med anledning av mina sömnsvårigheter och min brist på rutiner som hon sa det, och det var på grund av just detta som det tog många timmar innan det sjönk in.

Hon hade kunnat säga “Uppgiften blir att hitta en lagom balans” eller “Uppgiften blir att förhålla dig till dina förutsättningar”, och därmed låta som vem som helst av alla jag träffat. Det gjorde hon inte, och det är precis därför jag har så stor respekt för hennes åsikter. Det är ett år sedan jag träffade henne senast, men det känns som om hon ser rakt in i min själ på tio sekunder och fattar allt.

Att förhålla sig till lagom, det är det jag ska göra alltså. Om jag mår bra av att sitta uppe hela natten och jobba för att jag känner ett såntdär dampryck, hyperfokus, flow, kreativ explosion eller vad man nu vill kalla det, så ska jag kanske tillåta mig själv att göra det. Det är bara om det inte fungerar som det är lönt att peta i det.

Att förhålla sig till lagom är inte att sluta ifrågasätta och sluta vara kritisk, och inte heller att kasta alla regler och rutiner överbord. Det är att granska, ifrågasätta och bara välja att följa de regler som man ser en poäng med. Med tanke på hur extremt mycket skam jag känner runt saker som andra påpekar att jag visserligen inte behöver skämmas för men ändå gör fel, så är det en befriande tanke.

Jag är inte lagom. Jag har aldrig varit lagom, och lär aldrig bli det. Att jag inte är normal har jag accepterat för länge sedan – men att jag inte är lagom har varit svårare. Det har alltid varit av eller på, allt eller inget och svart eller vitt. Så nog har hon helt rätt: Jag måste förhålla mig till lagom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lagom, normer, psykologi, psykiatri, vård, tankar, känslor, KBT, balans, regler, rutiner, sömnlöshet, dygnsrytm, sömn, hälsa, skam

Kiss FM’s DJ Swerve is joining Sam Young on the cdjs at the delightful Chinawhite club this Weds.

Sam’s around for interviews at the moment and working on some great new tracks under his Sam Roqwell guise so get in touch via Raw News if you fancy a chat…

Sam is also the first UK artist to sign to the US agency SKAM – more details on this later in the week…

Sam turns down a request to play 'Kiss Kiss'

I början av 2000 talet bestämde jag mig för att för ett år tro på mig själv,
mina reaktioner och mina minnen – vad som än dök upp.
Det blev vändpunkten och början till mitt tillfrisknande.

Genom ett års gruppterapi på en kvinnojouren fick jag för fösta gången uppleva min egen kropp, den är min nu – inte längre till “utlåns”. Jag fick dela min skam och skuld med andra och inse att jag var ganska vanlig och normal. De delade med sig av sitt med mig och då jag insåg att deras värde inte minskade i mina ögon då de berättade – så förstod jag till slut att inte heller mitt värde minskade av det jag berättade. Jag upptäckte att andra människor inte såg ner på och föraktade mig, såsom jag gjorde. En del verkade till och med tycka om mig! Va´ konstigt, jag som aldrig kunnat tycka om mig själv!

Jag kunde äntligen börja stå upp för mig själv och min sanning. Duga som den jag var. Vara den jag är. Hitta glädje och ljuspunkter i mitt liv. Ett liv som under många år varit så tungt av katastroftankar och ångest, skuld, skam och otillräcklighet.

Livet har fortsatt att utsätta mig för prövningar, det är en del av livet, och jag lär mig nya saker om mig själv och om andra. Varje “livslektion” leder mig vidare i min utveckling. Jag har lärt mig att försvara mig, att sätta gränser och stå upp för mig själv. Att stå för att jag är bra på en hel del och att jag har kvar att lära inom andra områden.

De senaste åren har jag jobbat med att bekräfta mig själv genom affirmationer, jag har jobbat mig vidare i 12-stegs programmet och gjort en grundlig moralisk självrannsakan där jag slutligen hittade kraft och trygghet i att vara den jag är. Jag lär mig något nytt hela tiden, om mig själv och andra.

Jag älskar numera möten med människor och att vara helt och fullt mig själv. Livet är underbart!

Läs även andra bloggares åsikter om 12-stegs program, affirmationer, gruppterapi, kvinnojour, sexuella övergrepp, skam, skuld, tillfrisknande, vändpunkt

Idag har jag haft en medpassagerare som har snott massor av energi. Denna medpassagerare gör mig snurrig, förvirrad, ofokuserad och okoncentrerad. Den får mig att syssla med allt annat än det jag ska – helst samtidigt med det jag ska så att jag blir än mer förvirrad och ofokuserad än jag var från början.

Detta gör mig sedan stressad över allt jag inte får gjort av det jag borde och arg för att jag inte valde bort att göra det där som inte behövdes. Sen skäms jag för att jag måste fråga alla andra vad läraren sagt när jag borde ha lyssnat men istället höll på med det där andra som jag inte behövde hålla på med egentligen.

När jag frågar andra tror jag att de ska tro att jag är slö i huvudet, att jag är trög som inte fattar, när jag i själva verket bara inte lyssnar. För att jag gör annat. Och alltså inte alls är slö i huvudet utan faktiskt ganska snabb eftersom jag hinner med så mycket på så kort tid. För jag hinner rätt mycket på kort tid. Men inte det jag borde eller det jag ska, och inte hann jag lyssna heller… Men mycket blev gjort. Det är jag säker på. Jag vet bara inte riktigt vad, så här  i efterhand.

Så här har min dag sett ut idag.

Min adhd har gått bredvid mig och dragit i mig hela dagen. De flesta dagar kan jag kontrollera min medpassagerare. Men inte idag. Idag har jag mens (jaja, kanske äckligt ord för vissa, förlåt för det då) och då blir jag alltid jättetrött.

Då tar adhd:n över mitt liv. Då klarar jag inte att hålla min medpassagerare i schack.

I tre timmar pratade jag och Skäggiga Damen om kukar, fittor och psykiatrins snårigheter. Vi pratade om lagar, om okunskap, om psykiatripersonals sätt att se på patienter som inte lever efter heteronormen, om relationer och om objektiv och subjektiv skuld.

Vi har båda svårt att avgöra vad som är rimligt; var skulden egentligen hör hemma. Vi är båda såna att vi automatiskt tar på oss precis allt, hur orimligt det än är.

Jag måttade upp med händerna på bordsytan framför mig:

Här är de —————————– och här är jag.

Och jag tar på mig skulden

…schmäck! Den klibbar sig fast vid mig.

Men så kommer någon klok människa och säger att det där är ju inte ditt fel, och inte det heller, och så långsamt förflyttas skulden lite mer mot mitten.

Här är de —— Här är skulden — och här är jag.

Egentligen gäller väl det i alla sammanhang: när jag kommer i konflikt med en vän, med en partner, med en terapeut, en handläggare, en lärare, en släkting eller vad som helst. Jag är beroende av att låna någons kompass, och det är Skäggiga Damen med. Det är ett enkelt sätt att komma runt problemet på; att trösta sig med att man inte bär hela skulden själv samtidigt som man gör sig beroende av någon annan.

Jag tror att jag måste bli bättre på att lära mig att kunna ta på mig hela skulden och ändå leva med det. Jag måste sluta lita på andras kompasser och acceptera att min egen kompassnål bara snurrar runt runt och inte lägger skulden någonstans alls. Kanske har min kompass lika mycket rätt som de andras.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, känslor, skuld, förnuft, ångest, skam, borderline, självkänsla, självbild, hjälp, stöd, kompass

Ni vet hur det är när man vet precis vad de ska säga på radio, för att man vet att någon känd person har dött. När man lyssnar förstrött på radion i bakgrunden, och det är nyheter på gång, och det dröjer en halv sekund innan nyhetsuppläsaren börjar prata och man plötsligt bara VET. Man vet att någon har dött; under den halva sekunden det tar för rösten att komma igång förstår man precis. Och hen börjar läsa titlarna och man försöker känna efter vem det är innan namnet kommer upp.

“Skådespelaren, författaren och artisten…”

Mer än så hörde jag inte innan klockradion började tjuta, så nu vet jag inte vem som dog i min dröm. Så frustrerande.

Jag vet att det stämplar mig som rubbad att jag överhuvudtaget tror på sånt. Jag vet att det gör mig galen, men det är ofta som jag drömmer sanndrömmar, och ännu oftare som jag bara VET. Jag har ägnat nästan 30 år åt att förneka det, och jag orkar inte riktigt stå emot det längre. I fem och ett halvt år har jag kämpat med min tro, och försökt att skapa mig ett eget andligt rum som jag kallar Trolldom. Det har gått alldeles utmärkt, sånär som på en sak: Jag har bara inte fixat att erkänna vissa saker ens för mig själv.

För det första är jag tänkt att vara intellektuell. Jag ska vara en logiskt tänkande, rationell varelse. Man får inte högskolepoäng av att sitta på en sten i skogen och prata med träden.

För det andra vet jag att i mina kontakter med psykiatrin kan jag inte på några villkors vis prata om min tro utan att riskera att få den sjukdomsförklarad på något sätt. Kanske inte till att börja med, men om jag skulle berätta allt. Jag har försökt, nämligen.

Om jag hade varit psykiskt frisk hade det inte varit lika stora problem; om jag hade kunnat intala mig själv att jag inte är galen utan bara synsk. Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap. Jag tror på psykiskt lidande och på extas, på psykoser och på världar som ingen annan kan förnimma. Jag vet att det är verkligt, och att det inte är något att förringa när folk drabbas. Jag har ju själv varit där, men jag har också undrat om jag är där när jag inte har varit det. Jag tror att det är skillnad på det verkligt sjuka och det som bara är. Men jag vet inte alltid vad som är vad, och jag brukar utgå ifrån att allt jag tror på är en enda stor vanföreställning.

Jag är en rabiat ateist och en präst i en och samma kropp. Jag inbillar mig att jag är en intellektuell akademiker och att jag kan prata med andar. Jag är rationell och jag är känslostyrd. Jag skäms för att jag är skeptisk, men jag skäms ännu mer för att jag inte är det. Jag önskar att jag kunde vara ateist. Det verkar så mycket enklare, och mer sympatiskt.

Tyvärr är jag galen. Det måste vara så det är att vara troende, för alla. Att ha en tro på något bortom den fysiska världen är att vara galen – men som tur var tror jag inte på galenskap.

Mycket intressant om HBT och asatro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tro, religion, trolldom, drömmar, sanndrömmar, ateism, sökande, andlighet, psykologi, psykiatri, psykoser, psykisk sjukdom, galenskap

För några år sedan ältade jag ofta en idé som ramlat ur någon av alla dessa böcker jag brukade slå folk i huvudet med: möjligheten att en människa bara är summan av sina erfarenheter. Jag tyckte att det lät fruktansvärt deprimerande, för jag kunde inte se något som helst framtidshopp i ett sånt synsätt. Om man bara är summan av sina erfarenheter, hur skulle man då kunna förändra sin situation?

Idag kom jag på ett annat sätt att se på den idén. Jag brukar alltid upprepa som ett mantra när jag har ångest: Skam är bra, skam betyder utveckling. Det är först nu som jag inser vilka konsekvenser det rimligen borde få:

Med tanke på hur många misstag jag gjort – och fortfarande hela tiden gör – borde jag vara en extremt välutvecklad och högt stående varelse.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skam, skuld, psykologi, känslor, ångest, utveckling, rädsla, självkänsla, depression, identitet

Mr Roqwell is joining the roster of the prestigious S.K.A.M agency in the States -  home to Eric Cubeechee, DJ Irie and Graham Funke… We’re really hoping they book him to play the Playboy party (hint!)

Sam’s around for interviews at the moment and we have some sexy demos rocking the office playlist (when Dan stops the complaint rock and Caitlin takes a break from the Spice Girls ) – get in touch via Raw News if you fancy a chat…

Sam adds SKAM to speed dial...

Det startede ellers så godt; da lille Malthe* forventningsfuldt,spændt og en lille smule genert mødte op for endelig at begynde i skole ligesom storebror. Malthe var glad for sin skole og sine klassekammerater og hans forældre trygge i deres overbevisning om at den danske folkeskole levede op til alle løfter om et ligeværdigt og respektfuldt menneskesyn…..indtil den dag hvor Malthes mor blev ringet op af klasselæreren. Hvorfor?

Jo, for lille generte  Malthe havde siddet stille i klassen, lyttet til hvad de andre børn havde at sige, pænt gjort som læreren havde bedt ham om, samtidig som han bare sådan skulle tisse. I kender det sikkert selv, skal man så skal man, og Malthe som jo desuden bare er 6 år han skulle virkelig.

Men lille Malthe, som jo er godt opdraget, ville absolut ikke forstyrre læreren og holdt sig derfor så godt han kunne, og da han simpelthen ikke kunne holde sig  længere, rakte han forsagt hånden op, ventede pænt til det blev hans tur og spurgte så om han ikke nok måtte have lov til at gå på toilettet.

Nej! Det må du ikke!

Var lærerens svar.

Og Malthe, som jo er en smule genert, og vel også en lille smule bange for læreren, gjorde som læreren sagde. Han blev siddende. Og tissede i bukserne. Nu skulle man jo tro at læreren straks ville have indset at hun var gået for vidt og derfor havde skyndt sig med at hjælpe lille Malthe.

Men nej…

Læreren beordrede Malthe til at blive siddende på sin stol. I sit eget pis. Udstillet. Ydmyget. Krænket. Hvorefter læreren ringede til Malthes mor og sagde til hende at Malthe måtte blive siddende dér. På stolen. Alene.Udstillet.Ydmyget.Krænket.

***

Den stakkels lærer er selvfølgelig efterfølgende blevet tilbudt psykologhjælp. Malthe derimod, som jo faktisk er offeret og den som er  blevet krænket, ydmyget og hængt offentligt til skue i skolens  gabestok har lige så selvfølgeligt- intet sådant tilbud fået.

***

©Harning

Hvis du vil vide hvordan skolen for øvrigt har håndteret den uacceptable tilsidesættelse af børnekonventionen som Malthe blev udsat for, så følger en opdatering i kommende indlæg.

* (Anonymiseret idet moderen er bekymret for at offentliggørelse vil indebære repressalier mod hendes barn fra skolens leder)

En folkeskole i superligaen?

Att vara sjuk har aldrig varit OK i min familj, att känna sig sjuk är än värre. Att uttrycka att man känner sig sjuk har alltid gett skam tillbaka, aldrig omhändertagande. Objektivt sjuk kan gå, typ  brutit benet eller en operation. Subjektivt sjuk typ huvudvärk/migrän är betydligt svårare o blir fnyst åt. Att känna sig utmattad, slutkörd, deppig finns inte på kartan…

Jag vet att min mamma gjort så gott hon kunnat o att hon i sin tur präglades av sin evigt sjuka mamma. En mamma som faktiskt var sjuk men som med tiden även blev “nervklen” som det hette på den tiden, därmed skammen antar jag. Jag vet att min mamma bär på samma skam o en stor ambivalens då hon själv blir sjuk eller har perioder med deppighet.

Nu bor jag ju inte med min mamma sedan över tjugo år, jag är mamma själv o en vuxen kvinna. Ändå sitter detta kvar i mig, inpräglat på djupet. Jag har svårt att söka hjälp av vården, svårt att ringa till jobbet o sjukanmäla mig, svårt att ta mig själv o min kropps uttryck på allvar. Jag känner mig fånig, i underläge, skamsen, lat – inga bekväma känslor.

Farsan mitt i livet beskrev kortfattat o bra det jag upplevt den senaste tiden i detta inlägg, jag kan inte låta bli att citera honom:

…egentligen var jag slutkörd. Inte utbränd. Bara lite sotig på händer och i huvudet.

Jag borde ha sett varningstecknen: nästan maniskt konsumerande av information, kontaktsökande utan plan, virrighet och svårighet att se framåt och planera, håglöshet och trötthet.

Jag har sett varningstecknen. Men min skam över att inte vara i toppform gör det än svårare att ta på allvar, tills kroppen säger ifrån helt. “Då man inte lyssnar på sin själ (sitt själv) ser kroppen till att man blir tvungen till det”.

Där står jag nu o jag HAR ringt till jobbet o sjukskrivit mig. Men skammen gnager…

En dag i taget-

Läs även andra bloggares åsikter om att vara sjuk, Det sociala arvet, skam

Genom tomma rum där fotstegen ekade gick hon, nästan spökligt. I alla rum spelades scener upp för henne från tider för länge sen. Scener om hennes far sittandes med händerna framför ansiktet för att dölja sin skam. Scener av hennes mor hennes ynkliga mor som valde att stanna kvar i detta helvete, scener om jular och krimskrams dingel där barnen var välkammade och mindre snoriga. I vardagsrummet  spelades filmen upp framför henne. Förväntansfulla barn runt granen, alla paketen, mamman som just  laddat ur sig sin vanmakt över faderns supande.  Den supande fadern låg nu och sov i fosterställning i soffan  brevid granen, lite av spyan satt krav på hakans skägg. De andra hade modern torkat upp. Barnen väntade på klapparna modern grät och beklagade sig för sin moder som satt i fotöljen bredvid tv.

Hon orkade inte vara kvar i rummet, det fanns inget där som hon ville åter uppleva. Egentligen fanns där inget överhuvudtaget i det huset som hon ville finnas kvar i. Var inte ens säker på om pengarna för huset var pengar hon vill ha.   När hon tog på sig skorna i hallen tittade hon en sista gång, gick ut stängde dörren låste den ordenligt igen, Nej inget av det som fanns här var för henne.  De fick göra va de ville med huset, pengarna. hon ville inte ens ha de pengar som skulle bli av försäljningen de kunde skänka det till hemlösa eller vad som helst hon ville inte ha dem.  I bilen hittade hon en tröja som hennes mormor stickat den brukade hon ha för att inte frysa.  Den värmde inte nu den tog inte bort något av den kylan som fanns inom henne nu. Det hjälpte inte att dra nått gammalt över sig. Skammen sorgen och hatet fanns kvar tröjan tillhörde nu skammen.

Gick ut ifrån bilen upp till trappan la tröjan där, tog bensindunken i bilen. Dränkte tröjan med bensin och tände på.  Satte sig i bilen, åkte i tanken ville hon att huset brann upp med tröjan. Inte en enda gång vände hon sig om och tittade tillbaka.

Även nytt på malix.se

Denna text är dagens utmaning från skrivpuffen.

Jag lovade mig själv att aldrig bli en liten bloggare med storhetsvansinne, en som har “frågestunder” som får tre frågor och en förolämpning i kommentarsfältet… men nu sviker jag mig själv. Det har varit en del som ställt frågor men inte lämnat kontaktinfo, och det känns så onödigt att svara i kommentarsfältet där ingen hittar ändå. Nu sparkar jag mig själv och min stolthet i skrevet och har en frågestund.

Ni som ställt frågor förut utan svar - fråga igen! Ni andra kan väl slänga in en fråga eller två bara för att vara schyssta, så jag slipper se ut som ett jackass imorgon när jag loggar in?Det finns säkert nånting ni inte vet om mig som ni är intresserade av att veta…

Är Räven född awesome? Har Räven någonsin dödat en zombie? Är det sant att Räven har aggressionsproblem, är 30 år gammal och lesbisk? ..Är Robin egentligen en kvinna? VARFÖR SÄGER DU ATT AMIR E TJOCK?????…

Åh, jag hatar mig själv lite för att jag gör detta. Det gör ont i själen bara av att skriva ordet frågestund. One does not simply walk into bloggvärlden, alltså. Det ska fan göra ont. Ska stänga av datorn och gömma den så jag inte kan ta bort inlägget nu. Godnatt!