Idag har Sydsvenskan skrivit om Monica Antonssons bok. Jag tycker att det är lustigt att Monica Antonsson inte uttalar sig om att hon delvis skriver boken på uppdrag av Mias anhöriga, till exempel mannen med de mörka ögonen och Mias sons styvmamma, de som tycker att de inte fått komma till tals. Det enda som står är att “Den här historien har jag bidragit till att sprida i min roll som journalist. Det är bara det att stora delar av den inte är sann. Därför blev det nödvändigt för mig att undersöka det här, och verkligen gå till botten med det”. I hennes blogg finns det ju till exempel ett brev från Mi, som ska vara mamman till Mias son som hon lämnade i Sverige, där det står att det var Mi som kontaktade Monica. Varför tar hon inte upp det, istället för att framställa sig själv som en undersökande journalist som ville gräva i det för allas rättvisa?

Hon beskriver i intervjun Mia på följande sätt “Min tes är att Mia ­Eriksson är ett slags ”drama queen”, som har lyckats få en lång rad personer att tro på henne. Och där har Liza Marklund bidragit genom att skapa en figur av henne, som hon har tagit till sig”. Om man ska skriva sanningen i en bok tycker inte jag att man kan göra den som det trots allt handlar om på det sättet. Det är inte objektivt någonstans. Det är oseriöst och ännu en gång på sandlådenivå. Hon säger ju i princip att Mia har någon form av störning.

Man vet ju att Mia blev misshandlad av mannen med de mörka ögonen, räcker inte det!? Spelar det någon roll om andra saker är uppdiktade? Har man kastat ett spädbarn genom ett rum, hållit knivar mot halsen på folk och slagit sin fru så tycker jag nog inte att man förtjänar att få träffa sitt barn och jag tycker att det finns en anledning för kvinnan att känna sig rädd och förföljd. Ett barn blir inte apatiskt utan anledning.

Det är skamligt att vi än idag trycker ner de kvinnor som misshandlats ytterligare. Skamligt.

En annan sak jag undrar över är varför Monica Antonssons bok heter “Mia, sanningen om Gömda” om nu boken bara handlar om Gömda och inte om Mia som hon sa till mig.