Här om dagen ville Ingvar Carlsson riva upp blockgränsen. Idag framförde Mona Sahlin även den idén, dock möttes detta med ett svalt mottagande (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Eftersom Sverigedemokraterna tycks växa och växa är det naturligt att frågan dyker upp. Men är det möjligt?

Folkpartiet och Centerpartiet är de partier som Mona Sahlin främst skulle kunna tänka sig samarbeta med. Centerpartiet har man ju samarbetat med för bara ett decennium sedan, och Folkpartiet var tänkbara samarbetspartners senast inför valet 2002. Men ser man till den politik som förs så är det nog, lite ironiskt, Moderaterna som Socialdemokraterna har störst möjlighet att bilda någon slags regering med.

Även om FP och C normalt sett räknas som mittenpartier går båda till val på kraftiga skattesänkningar. Folkpartiet tog ju beslut på sitt landsmöte alldeles nyligen om att avskaffa värnskatten. Man vill sänka arbetsgivaravgifter och luckra upp anställningsskyddet. Överger man detta för att tåga över blockgränsen lär varken FP eller C ha speciellt många väljare kvar.

Det är som jag har tagit upp i tidigare inlägg den ekonomiska politiken som avgör om partier kan samarbeta eller inte. Som parti vill du nämligen antingen öka de statliga utgifterna eller minska dem. Vänster eller höger. Och däremellan går gränsen.

Således handlar ett blocköverskridande samarbete om att något parti måste överge sin grundpelare (sänkta eller höjda skatter) som man faktiskt bygger den största delen av sin politik på. Att Centerpartiet eller Folkpartiet skulle göra det har jag mycket svårt att se. Som sagt är det på pappret möjligt för S och M att samarbeta där man i teorin skulle kunna nå en lösning om en +-0-politik, det vill säga att alla förändringar som görs inom skattepolitiken kompenseras så att det totala skattetrycket blir oförändrat.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle samarbeta med varandra är dock i praktiken inte särskilt realistiskt. Och det vore nog inte så bra för Sverige heller. Se exempelvis den förra regeringen i Tyskland då man samarbetade för över blockgränserna. Inte blev det så mycket annat än lite socialpolitik. Det är nämligen svårt att skapa konkret politik när två partier som i vanliga fall driver motsatt ekonomisk politik samarbetar med varandra.

Som det ser ut för tillfället kommer det väl bli en minoritetsregering á 1991 om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och råkar bli tungan på vågen. Och det parti som skulle ha lättast att byta block är faktiskt Miljöpartiet, som under åren har sicksackat fram mellan blocken. Efter 2002 års val var man som bekant mycket nära en uppgörelse, som dock Centerpartiet drog sig ur. Läget skulle väl bli annorlunda denna gång, kanske inte minst beroende på att många tidigare centerpartister nu återfinns i Miljöpartiet.

Dessutom grundar sig MP:s skattehöjningspolitik mestadels i miljöskatter, och nog skulle det gå att kombinera det liberala kravet på att ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna med höjd bensinskatt och höjd koldioxidskatt. För övrigt är det lättare att gå från en skattehöjarpolitik till att vilja minska de statliga utgifterna än tvärtom. Detta beror helt enkelt på att medan skattesänkningar grundar sig i att hushållen ska få mer pengar till eget förfogande, så handlar skattehöjningar generellt sett om en bättre välfärd. Och då kan man argumentera för att de förbättringar av välfärden som man vill finansiera med högre skatter istället kan åstadkommas genom god förvaltning och minskat resursslöseri.

Simon Hedlin Larsson

I en insänd artikel i Upsala Nya Tidning den 18. ds skriven och undertecknad av Eleonore Lundkvist, medlem av MUF Student i Upsala, kan man läsa följande klokhet.

Socialdemokraterna har aviserat skattehöjningar vid ett eventuellt regeringsskifte 2010. Mona Sahlin, som själv har fått sänkt skatt de senaste åren, säger att hon »tycker att höginkomsttagare ska få förmånen att vara solidariska och vara med och bidra när samhället har det tufft och jobbigt.»

Som vanligt är det ett märkligt resonemang från S-håll. Det verkligt solidariska är ju när man frivilligt avstår en del av sin lön och bidrar till det man vill, inte när man tvingas att betala långt mer än nödvändigt för en stor byråkratisk statsapparat.

Resonemanget är väldigt likt mitt eget i artikeln »Solidariteten springer icke ur statens gevärspipa» (2009-10-29).

Icke helt oväntat har fröken Lundkvist fått svar från vänsterhåll, denna gång representerat genom Sune och Eileen Holmgren (»Märkligt sagt om solidaritet», UNT 23/11). Med dessa har jag debatterat förr.

»Ersätt den passiviserande högskattestaten med ett starkt civilt samhälle» (2006-12-03)
»Holmgren lider av bristande insikter i ekonomiska fundamenta» (2006-11-30)
»Man betalar skatt, icke för skattesänkning» (2006-11-28)

De kommer att kunna förvänta sig ett svar även denna gång.

Referentia:
Lehman, Michaël, »Solidariteten springer icke ur statens gevärspipa», i Kunskap * Bildning * Tradition (2009-10-29).
Lundkvist, Eleonore, »Socialdemokrater tänker fel om skatter», i Upsala Nya Tidning (2009-11-18).

Idag skriver jag och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP), på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om hur Socialdemokraternas skatteförslag drabbar pensionärer. Socialdemokraternas olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar. Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet. Läs debattinlägget här.

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin beklagar sig i en intervju, som publiceras i Aftonbladet idag, däröver, att statsrådet har sänkt inkomstskatterna.

En av de stora knäckfrågorna i det rödgröna samarbetet är skattepolitiken. Socialdemokraterna har redan presenterat flera förslag till skattehöjningar, som att sänka jobbskatteavdraget för höginkomsttagare. Men hur det drabbar Sahlin själv, som tjänar 131 000 kronor i månaden, vet hon inte.

– Oj, det har jag inte räknat ut. Jag hör ju till de höga inkomstgrupperna som har fått väldigt mycket skattesänkningar av den här regeringen. Och det tycker jag har varit väldigt fel. Men jag kan inte i dag svara på hur många tusenlappar mer i månaden min typ av inkomsttagare skulle få betala mer.

De får betala ungefär 1 500 kronor mer i skatt per månad. Hur skulle det påverka dig?

– Jag har väldigt hög lön. Och jag tycker att höginkomsttagare ska få förmånen att vara solidariska och vara med och bidra när samhället har det tufft och jobbigt.

Det verkar vara väldigt svårt för socialister att förstå, att solidariteten icke springer ur statens gevärspipa. Att tvingas betala skatt för att finansiera än det ena och än det andra vansinnesprojektet är icke solidaritet. Det är icke »att få förmånen att vara solidarisk och vara med och bidra när samhället har det tufft och jobbigt». Det är rån. Solidaritet är, när man frivilligt avstår några av sina penningar åt andra. Så jag har förvånande nyheter åt fru Sahlin. Hon har så pass hög lön, att hon faktiskt själv alldeles frivilligt kan avstå från en del av sin lön och »vara solidarisk och vara med och bidra när samhället har det tufft och jobbigt». DET är HENNES förmån. Frågan är, om Sahlin själv verkligen är så solidarisk som hon vill tvinga andra att vara…

Läs också:
»Att köpa väljarnas stöd med Någon Annans penningar – en framgångsrik strategi då som nu» (2009-07-20)
»En skattesänkning är ingen gåva» (2009-08-07).
»Haltande argumentation av oppositionen» (2009-07-01)
»Man betalar skatt, icke för skattesänkning» (2006-11-28)
»Politik är att vilja. Eller?» (2009-07-03)
»Vänsterkartellen lovar att råna dig på ytterligare en andel av din lön» (2009-10-27).

Referens:
Buskas, Eva & Melén, Johanna,  »”Mitt liv handlar om att vinna valet” : Mona Sahlin i stor intervju om kritiken, samarbetet — och framtiden», i Aftonbladet (2009-10-29).

Följ min blogg med bloglovin

Nyligen har kongressen dragit igång och 350 ombud från landets alla hörn har tagit sig till Stockholmsmässan för att diskutera politik och Sveriges framtid, de har olika erfarenheter och tankar, vissa befinner sig i styrande position i sina hemkommuner medan andra är i dubbelopposition, d.v.s. både nationellt och lokalt. De har även olika samarbetspartier lokalt och därför varierar lite deras syn på några viktiga frågor. Men det gemensamma är att alla är på jobbkongressen för att se till så att Sverige får en regering som det förtjänar, en vänsterregering med tydlig politik, en politik som ska utgår ifrån människornas vardag och som ska bevisa den riktiga demokratin i form av “folkets styre”.

Partiledaren Mona Sahlin har skrivit en debattartikel på DN-debatt om hur regeringens politik har lett till stort missnöje bland folket och att de nu vill ha en regering som tar ansvar själv och inte bara ursäktar sig förbi med finanskrisen som ursäktsmedel. Mona Sahlin tar upp skattesänkarpolitiken som ett misslyckande för en regering som under valrörelsen 2006 gick till val på fler jobb och eliminering av det de kallar för “utanförskap”. Idag ser vi motsatt förhållande, de har med en medveten politik ökat orättvisorna, klassklyforna och arbetslösheten. Sedan har de visat prov på det odemokratiska som alltid funnits i en elitklass, d.v.s att anse sig vara över lagen, genom hemliga tryck och hot mot Apotekets styrelse att begå självmord genom att själva propagera för privatisering av sina verksamheter, något som ledde till mångas avgång där. Finansministern avslöjades även med bisarra planer på sänkning av lönerna för de lägst avlönade i landet, dvs resernationslönerna.

Regeringen har ömse misslyckats och ömse lyckats, de har misslyckats att skapa jobb men de har lyckats med sina ändamål att skapa större klassklyftor och spela bort demokratin när den blir ett hinder mot de själva. Det är väl vida känt hur moderaterna har agerat genom åren, från motstånd mot allmän rösträtt till stöd för Apartheidregimen genom vägran att delta i bojkotten emot dem och motstånd mot all den välfärd som har åstadkommits i Sverige. De kom till makten med en retorik som egentligen var desperat men som folket tyvärr inte tänkte djupt på, de talade samtidigt som skattesänkningar och bättre välfärd, en ekvation som är omöjlig att lösa, även genom deras älsklinsmetod: “nationalekonomiskt”. De fortsätter tala om att de vill skapa incitament för folk att arbeta, men var de arbetena har gömt sig vill ingen i högerblocket svara på.

Sverige är trött på en ansvarslös regering som skyller allt ifrån sig på finanskrisen och ger en känsla av att finanskrisen har varit välkommen för dem så de nu kan ha ursäkter. Det är dags för en kursändring, en kursändring som har sin riktning mot tillståndet där rättvisa, jämlikhet, solidaritet, frihet och ansvarstagande råder. Politikernas ansvar är det viktiga för överlevnad av demokratin, det gäller att lova det man kan åstadkomma. Socialdemokraternas jobbkongress har nu ett gyllene tillfälle att ta vara på och visa det alternativ som folket längtar att se. Det gäller att reformera alla de misslyckanden som gjorts, återigen inge hopp och tro på politiken som ett medel för att skapa det hoppet.

Det finns många områden som är viktiga att ta upp och reformera, jobben är den viktigaste delen, följd av vården där den fria etableringen av privata vårdbolag måste stoppas, utbildningssektorn där kunskap är viktigast och vinstdrivande friskolor ska förbjudas, arbetsmarknadspolitik där en 85-95 procentig a-kasseersättning blir gällande, internt där unga får mer att se till om politiken genom att få platsen i församlingar och inte minst stoppa privatisering av våra gemensamma tillgångar. Jag är optimistisk och tror att det bli ett tydligt alternativ som socialdemokraterna ska gå till val på.

Den socialdemokratiska finansministern på 1980-talet som lade grunden till “den tredje vägen” i Sverige med sina privatiseringar och Friedmanistisk ekonomisk politik, Kjell-Olof Feldt, har idag skrivit en debattartikel tillsammans med f.d. Näringslivets skattesakkunnige, Sven-Olof Lodin, om socialdemokraternas förslag inför det kommande riksdagsvalet. Feldt och Lodin är kritiska till att socialdemokraterna kommer att höja inkomstskatterna för de högstavlönade samt återinföra förmögenhets- och fastighetsskatten för att ta ansvar för ett söndertraslatt Sverige där klyftorna ökat drastiskt, där de sjuka har genom utförsäkring tvingats betala för skattesänkningarna, där de arbetslösa och fattiga fått ännu svårare till förmån för de rikas lyxliv. I debattartikeln framgår att det är orättvist att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatten för det innebär att en stor summa förmögenhet flyttas till det dolda samt att vissa i storstäder drabbas.

För det första ser jag det som märkligt att Feldt och Lodin inte ger något förslag på hur man ska komma till rätta med underskotten i statens ekonomier samt att jämlikhetslinjen ska bevaras med en medveten skattepolitik som gör att välfärden finansieras solidariskt och kommer alla till hands. Man får känslan av att problemet med flykt av kapital ska låtas vara så som det är och att man inte ska vidta åtgärder emot skatteparadis runt om i världen genom att avskaffa skatter eller skatter och därmed se det som oundvikligt att den gemensamt finansierade välfärden blir en privatiseringsaffär och ett önskat byte för profitörer. Det går inte ihop att ha både en fungerande välfärd samtidigt som man inte kan finansiera den.

Den skattepolitik som regeringen för nu har inneburit att problemet med skatteparadis kommit hem och har gjort Sverige till ett skatteparadis. Invandringen av de svenskar som hade flyttat till skatteparadis har ökat med 35% och anledningen till att de hade flytt hade varit kapitalinkomster och utförsäljning av aktier skattefritt. Precis som Peter Andersson tycker jag inte att det är lösningen på problemet med skatteflykt. Snarare bör man öka det internationella samarbetet, inte minst med de länder dit skatteflykten sker, för att dämpa utvecklingen. En bra lösningsdel är även att införa en internationell Tobinskatt, enligt SSU-kongressens förordning, på rörliga kapital som tenderar att flyttas till skatteparadis. Det ger ingen bra signal om man istället för att ta tag i problemet går skatteflyttarnas ärenden och det har inte varit socialdemokratisk politik att göra det.

Faktum är att den borgerliga regeringen lånar 100 miljarder varje år för att ha råd med sina skattesänkningar och ändå söndertrasslas välfärden och de mest utsatta grupperna drabbas mer. Sveriges statsskuld uppgår till ca 1130 miljarder kronor och regeringen fortsätter att låna pengar. Detta innebär i längden att de framtida generationerna måste betala för skattesänkningar som genomförs nu, eller så måste välfärden försämras drastiskt och bli privatiserad. Socialdemokratin vet att detta spår kan inte fortsättas på och att den socialdemokratiska andan kräver åtgärder för ett jämlikt samhälle. För att låta sjuka och arbetslösa vara försäkrade, de lågavlönade få bättre trygghet och ett jämlikt Sverige måste de som har mycket bidra proportionerligt och progressivt till den gemensamma välfärden. Därför är det väldigt viktigt att en eventuell rödgrön regering tar ansvar för Sveriges ekonomi och inte fortsätta på det spåret som skurit ned på värfärlden, ökat klassklyftorna och slagit tillbaka jämställdheten.

Höjda skatter skapar inte nya jobb på den privata arbetsmarknaden. Höja skatterna mest för de 0,3 % av svenska folket som tjänar mest betalar inte utgiftskalaset, inte heller att höja skatterna för alla som tjänar över 45.000 kr, och det skapar INTE plus i Statsfinanserna. Så illa ställt med matematikkunskaperna är det väl inte hos socialdemokraterna????
Östros förblir en av de två huvudkandidaterna till ‘posten’ som Alliansens bästa reklampelare.

Så påverkas din plånbok, Aftonbladet 6 oktober 2009
Vi vill ge 18 miljarder mer än regeringen till kommunerna, DN debatt 6 oktober 2009
Thomas Östros – Sverige ska tillbaka till överskott, Expressen 6 oktober 2009

Idag läggs skuggbudgetar fram och siffror i massor ska plöjas igenom. Ett år kvar till valet, vad är skillnaderna? Aftonbladets läsarundersökning säger så här långt att 10% ännu inte bestämt sig. Opinionsläget ser fortfarande helt okej ut för de rödgröna, däremot kan (S) verkligen inte nöja sig att vara ett parti under 35%, detta trots en uppgång. Vi får väl se vad dagens förslag gör för läget.

Intressantare än på länge är just kulturpolitiken, där regeringen bara skiter i allt och helt enkelt strävar efter att döda den. Ingen satsning på viktiga kulturella instanser, nerdragningar på allt (något som ska adderas med att de tog ifrån halva folket kulturen och sänkte all besöksstatistik genom att avgiftsbelägga alla museum). Sossarna i Stockholm vill satsa på film och biokultur, på riksnivå lovar man satsningar på museum och kulturen i stort.

Regeringen skiter ju i kommunerna i år utan bränner bara av val-fläsket till 2010. De Rödgröna vill, i något skiftande storleksordning investera 18-20miljarder i kommunerna för att rädda välfärden och bygga den starkare in i nästa högkonjunktur. Här kritiserar expressen de tre partierna för att inte komma överens om en budget, det är väl däremot positivt att de tillskillnad från alliansen inte växer ihop till en enda stor grå massa.

Skatter är en annan spännande del i oppositionsbudgetarna. Höjda skatter för de som tjänar mest, istället för stora skattesänkningar. Däremot är det återigen spännande att titta på expressens rubriksättning… ”CHOCKHÖJNING AV SKATTER FÖR RIKA”. Det är ju inte direkt vad det handlar om.

En regering som blundar för arbetslösheten, sänker skatterna trotts att statsfinanserna tryter rejält. En regering som verkar tycka att kultur ska vara reserverat för fåtalet, att barn och socialtutsatta familjer ska straffas hårdare och att det ska vara olika kvalité på vården om man betalar eller ej. En sådan regering styr Sverige, i ett år till.

Andra bra bloggar: Kristian Krassman, Claes Krantz
Aftonbladet, DN1, DN2, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, SvD

De sidste otte år er uligheden i det danske samfund steget markant, ikke mindst på sundhedsområdet. Mens regeringen med dens ”rødvinsreform” har givet store skattelettelser til de, som i forvejen havde rigeligt, er det offentlige velfærdssystem langsomt, men målrettet blevet udhulet.

Sundhedsvæsenet, som er en af de centrale velfærdsydelser, har været under total afvikling. Tragisk nok var netop dette sundhedsvæsen engang forbillede for selv de højest udviklede lande i verden. Det offentlige sundhedsvæsen er blevet drænet for midler til trods for, at sygehusudgifterne er eksploderet.

Det er gået den forkerte vej: Alt for mange patienter oplever en utilfredsstillende behandling, når de er indlagt, og der er de senere år sket en voldsom stigning i livsstilssygdomme. Andelen af danskere, der er overvægtige, er fordoblet fra 1987 til 2005, så 11,4 procent af danskerne nu er overvægtige. Samtidig koster rygning hvert år 14.000 danskere livet. Alle disse sygdomme kunne forebygges og behandles bedre, hvis vi gør en målrettet indsats for det. Stik imod værdierne i vores velfærdsmodel er befolkningen blevet delt op i A- og B-hold på sundhedsområdet.

Det er muligt at få det danske sundhedssystem på ret køl igen. Men det kræver et andet flertal på Christiansborg end VKO-flertallet. I SF vil vi skabe en fair forandring på sundhedsområdet til gavn for alle danskere. En forandring, som gør det dyrere at leve usundt og som sikrer flere penge til at forebygge og behandle livstruende sygdomme.

I den nye skattepolitik, ”Fair forandring”, som S-SF fremlagde i sidste uge, ønsker vi samlet set at investere godt 3 mia. kr. i bedre sygehuse og 2 mia. kr. i at styrke forebyggelsesområdet. For at finansiere nogle af disse tiltag vil vi hæve afgifterne på tobak, mættet fedt og sukker. En afgiftshævelse på usunde fødevarer og tobak sikrer, at det bliver dyrere at leve usundt, hvorved vi forebygger en række livsstilssygdomme, samtidig med at vi henter 3,9 mia. kr. til bedre sygehuse og forebyggelse.
Derudover vil vi skabe yderligere finansiering ved at afskaffe skattefradraget for arbejdsgiverbetalte sundhedsforsikringer, som skaber stor ulighed i adgangen til behandling. Endelig vil vi vedtage en arbejdsskadeafgift på virksomheder med farligt arbejdsmiljø, hvor der sker mange arbejdsulykker.

Bedre sundhed til danskerne kræver handling, og vi kan ikke længere se til, mens så mange danskere rammes og dør af livstruende sygdomme. Derfor er der brug for et nyt flertal, som kan skabe fair forandring på sundhedsområdet til gavn for danskernes sundhed.

http://politiken.tv/nyheder/indland/article777678.ece

Socialdemokraterna är äntligen ärliga, det måste jag ge dem. Det är också bra för politiken ju ärligare och tydligare man är med sin politik. Tyvärr för socialdemokraterna så är det inte direkt valvinnande frågor som de nu presenterar, i varje fall inte om man vill vinna den så viktiga medelklassen i storstadsområdena. Idag går nämligen Mona Sahlin och Thomas Östros ut och berättar för väljarna att de kommer att ta mer av deras pengar i skatt om de vinner valet. Socialdemokraterna presenterar nu tydligt de åsikter som de alltid har haft, nämligen att staten är bättre på att avgöra hur människors pengar bäst används än vad människor själva är. Det är politik som av någon anledning går hem ganska bra på landsbygden, men som storstadsväljarna framför allt i medelklassen har ratat för länge sen. Med tanke på att det är den gruppen väljare som S måste locka till sig för att vinna valet, så är deras utspel just nu helt fel ute om det är valvinst 2010 de siktar på.

Detta omyndigförklarande av människors fria vilja är det som särskiljer socialdemokratin från liberalismen. Vi liberaler tror på människors förmåga att fatta informerade beslut om sina egna liv. De behöver inte en överförmyndare genom staten. Istället ska staten skydda dem som av olika skäl slås ut från samhället och se till att få dem på fötter igen. Staten ska också vara en garant för att ge alla människor möjligheten att klara sig själva. Därför har vi gemensamt finansierad utbildning, sjukvård och rättsväsende. Det är dit våra skattepengar ska gå. Skatten ska däremot inte användas för att utjämna inkomstklyftorna i samhället. Om det ändå blir en effekt så må det väl vara, men skatten finns till för att finansiera de gemensamma åtagandena, inget annat. Vi liberaler är, till skillnad från socialdemokraterna, inte avogt inställda till att människor kan tjäna pengar på sin utbildning och sina talanger.

Socialdemokraterna tror, trots att ekonomerna i LO kommit fram till att jobbskatteavdraget genererat ett stort antal nya permanenta jobb, att en höjning av skatten kommer att skapa fler jobbtillfällen. I så fall måste de mena fler offentliga jobb som vi gemensamt ska finansiera vare sig vi vill eller inte, istället för jobb som skapas av efterfrågan på en marknad. Istället för att utvärdera hur man kan effektivisera offentlig verksamhet och få ut mer för pengarna, så pumpar socialdemokratin som vanligt in mer pengar och antar att mer pengar automatiskt innebär förhöjd kvalitet. Så är inte fallet. Det går att effektivisera och få ut mycket mer för våra skattekronor. Landstingsdirektören Mona Boström i Stockholm uppskattade effektiviseringspotentialen till 25-30% och tycker att det är ett bättre ställa att börja på än att öka offentliga medel. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Värt att notera är att vänstern nu svarar “höj skatterna snabbare och mer” medan miljöpartisterna inte är så pigga på skattehöjningar. Mer om detta senare.

Intressant?

som käglor falla för en dålig bowlares klot!
“Redan nu står det klart att de tre rödgröna partierna är helt oense om förmögenhetsskatten. Vänsterpartiet vill ta ut mer än vad S nu föreslår, medan miljöpartiet inte alls vill ha tillbaka den skatten. “

– Nej, vi vill inte ha en ny förmögenhetsskatt. Den var i princip frivillig, eftersom de som har mycket pengar kunde flytta dem någon annanstans. Att aktivt återinföra en sådan skatt tycker vi inte är bra, i så fall höjer vi hellre inkomstskatten för höginkomsttagare, säger Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand.

Det hon främst saknar i förslaget som S nu har lagt är en skattepolitik som gynnar de små företagen som hon ser som viktiga ur både ett jobb- och utvecklingsperspektiv.

– Vi vill ha en skattepolitik som gynnar småföretag. Vi vill också hålla emot både V och S när det gäller de höjda inkomstskatterna och hellre ta ut miljöskatter, förklarar Maria Wetterstrand.
V och Mp drar åt olika håll i skattepolitiken, SvD 9 september 2009

“Miljöpartiet vill främst höja miljöskatterna och sänka skatten för småföretag. Man säger ja till de inkomstskattesänkningar som regeringen hittills har genomfört. Däremot vill man höja den statliga skatten för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden.

Vänsterpartiet vill höja skatten för alla, utom för pensionärer och för de som tjänar allra minst.”
men V och MP nobbar Sahlin, Aftonbladet 9 september 2009

Se även: Alliansens bästa reklampelare förnekar, Norah4you 9 september 2009

Her til formiddag faldt jeg over et ganske interessant blogindlæg fra tidligere Oticon-direktør og Ny Alliance folketingskandidat, Lars Kolind. Han har reflekteret lidt over Ny Alliances forslag til en skattemodel med en 40 procent flad skat, som blev præsenteret under valget i november 2006.

Som bekendt blev Lars Kolind gjort til grin i pressen, da han foreslog, at man på forsøgsbasis skulle indføre denne skattemodel på Fyn, i håbet om, man så kunne tiltrække især personer med  høj indkomst og give Fyn kæmpe skub fremad, for at bruge Lars’ egne ord. Personligt hørte jeg også til den gruppe af mennesker, der synes det forslag var for langt ude, men lad det nu ligge i denne sammenhæng.

Jeg har på min blog ofte argumenteret for enten en gennemgribende skattereform eller en fjernelse af topskatten, der på så mange måder er ødelæggende for vort velfærdssamfund. Desværre bliver den offentlige diskussion altid forpludret af populisme, jantelov og misundelse (se bare senest med snakken om, at Socialdemokraterne og Socialistisk Folkeparti vil indføre en såkaldt millionærskat).

Ganske vist har den borgerlige regering gjort noget ved skattetrykket i forbindelse med skattereformen, der træder i kraft den 1. januar 2010, men efter min mening er der ikke meget reform over disse ændringer. Det er helt fint, at vi har fået skåret lidt af topskatten og der er blevet rettet lidt til her og der. Til gengæld er det helt håbløst med den nye multimedieskat i et land, der gerne vil være førende indenfor IT.

Samtidig tør ingen politiske partier gennemføre de arbejdsmarkedsreformer, der i høj grad er behov for, og i samme moment knytte dissse reformer tæt til et nyt skattesystem. Der mangler ganske enkelt ambition og mod fra politikernes side til at gøre noget ved den tikkende bombe, der ligger i under velfærdssamfundet. Vi kan ganske enkelt ikke fastholde og tiltrække højtuddannet arbejdskraft, lige som at vi stadigvæk ikke gøre det interessant for folk at yde en ekstra indsats. Samtidigt stiger antallet af danskere på overførselsindkomst voldsomt i de kommende år.

Ifølge en udtalelse fra erhvervsmanden Asger Aamund til netavisen 180grader.dk vil 40 procent af danskerne være over 60 år i 2020, og tre ud af fire vil være på offentlig forsørgelse, hvilket betyder at der – som tingene ser ud lige nu – kun vil være en million til at forsørge resten af befolkningen. Man skal ikke være økonomiprofessor for at regne ud, at denne forsørgerbyrde bliver en umulig opgave for de erhvervsaktive til den tid.

Så nej, det er stadigvæk en god idé med en skattemodel med 40 procent flad skat til alle borgere, hvis vi i samme moment kan få gennemført de nødvendige arbejdsmarkedsreformer. Vi har brug for det og uret tikker hele tiden. 2020 er faktisk ikke så langt væk…

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 22 / 16. december 1976 / 4. årgang

Politiske julelege 

Der var krise i september 1975 og man vedtog at slække på momsen og øde de offentlige tilskudsordninger, samtidig med, at man fremlagde en hensigtserklæring om at ville sørge for en behersket omkostningsudvikling.

Mindre end et år efter havde dette ført til en ny krise og i august 1976 blev stort set de samme ”ansvarlige” partier enige om, at øge den indirekte beskatning og fastlægge en snæver ramme for den lønudvikling, som skulle begynde et halvt år senere.

Få måneder efter var den gal igen og så fik vi et decemberforlig med en tre måneders stoplov.

Alle tre forlig er født i sene nattetimer efter fysisk og psykisk udmattelse af de forhandlende og selv om deres fantasi har haft frit spil, er nytænkning totalt udeblevet.

Der mangler et par ingredienser som de ”ansvarlige” åbenbart skyr som pesten: Offentlige besparelser og skattelettelser.

Alle er enige om, at landet lever over evne – men er det borgerne eller det offentlige, der er for flotte? Er det privatforbruget eller det offentliges overforbrug, der skal ned?

Alle er enige om, at det er nødvendigt for landets konkurrenceevne, at lønudgifterne ikke stiger, men ingen vil gå ned i realløn. Så ville det være så snublende nær at justere reallønnen gennem skattelettelser, modsvaret af offentlige besparelser.

For at undgå den slags nytænkning, leger man alverdens julelege med befolkningens ve og vel.

Redaktionen

www.frp.dk

Læs også: Virksomheden “Andre menneskers penge”: http://fremskridtdk.wordpress.com/2009/02/01/virksomheden-andre-menneskers-penge/

Læs også: Fremskridtspartiet vil give skattelettelser til alle: http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/10/20/fremskridtspartiet-vil-give-skattelettelser-til-alle/

Weekendavisen vil gerne have mine penge -

Efterregning til Weekendavisen fra en pensionist

 Per-Olof Johansson

 Weekendavisen har sikkert ikke så få på efterløn og folkepensionister som sine læsere. Hvad angår mig, har redaktøren med sin leder 28.8.09 ”Efterregninger”, gjort regning uden vært. Som artikel kunne jeg måske have ladet det passere. Skal jeg virkelig abonnere på en avis, der i den grad nedvurderer mig, som det i dag sker i Anne Knudsens leder om efterløn og folkepension. Skal det virkelig være nødvendigt at gribe til de helt elementære argumenter for disse udmærkede ordningers indførelse?

Folkepensionen fremstilles som om vi over 65 år malker samfundsøkonomien, hvor sandheden er, at folkepensionen er et eksistensminimum, som vi har indført belært af fortidens forsyndelser over for de, som med deres arbejde i deres aktive liv bar samfundet.. Hvis det er at forudse, at samfundsøkonomien i fremtiden bliver stram, er det naturligvis nutidens opgave at sikre, at midlerne til at løfte den opgave er til stede. Det mål kan selvfølgelig ikke nås ved at tillade at værdistigningen på samfundsskabte værdier som boligerne og jord går i private lommer. Det kan naturligvis ikke nås ved skattestop og ved skattelettelser til fordel for egen vælgerskare.

Når efterløn omtales – så nævnes, men lægges der slet ikke vægt på – at den opnår man kun ved at have bidraget til den i mere end en forstand, nemlig med sit arbejde og ved at betale til den! Det er en leder fuld af demagogi.

Læren af krisen, som fra USA ruller ud over verden, burde ikke være svær at sætte ord på for hver den, hvis private pensionsordning nu er forsvundet ned i et sort hul. At hægte ansvaret op på enkeltpersoner er den mindste del af sandheden, sandheden er, at krisen skyldes en systemfejl. Læren burde også udbrede sig til Danmark. Den nuværende regerings fordækte snigløb mod at løfte i fællesskab til fordel for et mere eller mindre underforstået ”every man for himself”, har naturligvis en fortaler i en redaktør for en konservativ avis. Alle avisens øvrige gode fortjenester til trods – så er nok nu nok. Den må klare sig uden mine støttekroner. Det er jo, forstår jeg, så ganske ufortjent jeg får dem. Jeg kan kun opfordre mine medpensionister til at drage samme konsekvens af denne uforskammede leder.

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 9 / Oktober 1991 / 19. årgang

Arbejdsløsheden er uansvarlig 

Den store arbejdsløshed er en skamplet for Danmark og det er deprimerende for de berørte mennesker.

Skattetrykket er et væsentligt element i den manglende beskæftigelse. Det er ikke længere attraktivt, at yde en ekstra indsats. Gør man det, bliver man straks straffet af systemet.

Danske arbejdere er en anerkendt og dygtig arbejdskraft, men det er uattraktivt at etablere sig i Danmark. Bureaukratiet og skattetrykket er for besværlig en modstander.

Folketinget bør gøre en kraftig indsats for at sænke de offentlige udgifter og derved gøre plads til skattelettelser. Den skattefrie bundgrænse skal forhøjes. Dermed får de lavestlønnede først og fremmest mest glæde af skattelettelsen og det gøres endvidere attraktivt at gøre en ekstra indsats. Det vil gavne virksomhedernes produktivitet og dermed deres konkurrenceevne og derved skabe nye arbejdspladser.

De offentlige udgifter sænkes ved bl.a. at gøre som man nu gør i det tidligere kommunistiske Østeuropa – privatisering og fri markedsøkonomi. Fjern bureaukratiet og giv erhvervslivet frie tøjler til at løse beskæftigelsen.

Danske arbejdere kan sagtens klare konkurrencen med udlandet med hensyn til effektivitet og dygtighed – men Danmark kan ikke klare sig i kampen om arbejdspladserne på grund af skattetrykket og det offentlige formynderi og bureaukrati.

Folketinget kunne løse problemerne, men indtil videre har viljen manglet. De kæmper om taburetterne, ikke om at løse de faktiske problemer.

Johannes Sørensen, Landsformand

www.frp.dk

Læs også: Erhvervszoner:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2009/01/22/e-r-h-v-e-r-v-s-z-o-n-e-r/

læs også: Dansk dynamik:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/10/22/dansk-dynamik/

Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti påstår i sin kontrareplik till Birgitta Bjerkén och Torbjörn Edlund (31/7), att den sänkta fastighetsskatten är »en fin gåva av regeringen», och att »alliansen pytsar ut [miljarder] till landets rikaste». Därmed ansluter sig Lutti – för visso föga förvånande – till en gammal och socialistisk retorik (att skattesänkningar är kostnader), som står i strid med vår rättstradition. Ty vad betyder det egentligen?

Givet att man påstår, att en skattesänkning är en kostnad för staten – »en gåva till landets rikaste» — måste den bakomliggande premissen vara, att allt kapital i samhället är statens. Och om vi går ytterligare ett steg uppåt i kedjan av logiska premisser, som leder fram till socialisternas slutsats, finner vi premissen, att enskilt ägande icke existerar. Detta står i uppenbar strid med vår rättstradition, men retoriken har varit ett framgångsrikt hjälpmedel i socialisternas arbete för att indoktrinera och förslava svenska folket och därmed säkra den egna maktpositionen. Retoriken har varit så framgångsrik, att ingen politiker idag vågar eller har förstånd nog att ifrågasätta socialisternas problemformulering. Tvärtom kan vi till och med höra borgerliga politiker påstå, att vi icke har råd att sänka skatten.

Givet, att vi i Sverige må ha en privat äganderätt – och få svenskar skulle nog egentligen ifrågasätta detta – är en skattesänkning ingenting annat än en intäktsminskning för staten. Det problematiska är alltså icke att motivera en skattesänkning, utan att motivera ett skatteuttag. Med risk för att Lutti och hans meningsfränder kommer att stämpla den i socialisternas Sverige stigmatiserande nyliberal-stämpeln i min panna, framhåller jag med bestämdhet, att Skatteverkets verksamhet skulle anses vara rån, om den förekomme på den privata marknaden. Politikerna och andra opinionsbildare börer därför vara mer ödmjuka i sin framtoning. En skattesänkning är ingen gåva till de rikaste – det är skatteinbetalningen, som är ett tyst medgivande från varje medborgare, att vissa grundläggande funktioner i staten och samhället börer bekostas gemensamt till allas gagn.

Läs också:
»Att köpa väljarnas stöd med Någon Annans penningar – en framgångsrik strategi då som nu» (2009-07-20)
»Haltande argumentation av oppositionen» (2009-07-01)
»Man betalar skatt, icke för skattesänkning» (2006-11-28)
»Politik är att vilja. Eller?» (2009-07-03)

Referentia:
Bjerkén, Birgitta & Edlund, Torbjörn, »Inga kvalitetskrav på Arbetarbladet», i Arbetarbladet (2009-07-31)
Lutti, Kennet, »Högern ojar sig», i Arbetarbladet (2009-07-29)

]]> http://lottaedholm.wordpress.com/2009/07/23/skattefridagen/ Thu, 23 Jul 2009 09:06:48 +0000 Lotta http://lottaedholm.wordpress.com/2009/07/23/skattefridagen/

Idag firar Skattebetalarnas förening Skattefridagen. Enligt deras definition är det den dag på året en genomsnittlig medborgare i Sverige slutar arbeta för att betala sin skatt och istället får behålla de pengar han eller hon tjänar. Självklart är det ett jippo från föreningens sida för att väcka uppmärksamhet kring skattetrycket och den egna föreningen. Samtidigt presenteras glädjande besked.

Det visar sig nämligen att dagen flyttat sig 6 dagar sedan 2008, det vill säga att skattetrycket har minskat tack vare alliansens politik. Trenden är tydlig; 2006 när vi sedan 12 år hade en socialdemokratiskt ledd regering, låg dagen först den 8 augusti. Alliansens politik gör att vanliga människor får mer pengar över i plånboken varje månad.

Viktigt är också att lägre skatter inte innebär försämrad service. Tyvärr mäter vänsteroppositionen oftast kvalitet genom att se hur många kronor och ören som pumpas in i en verksamhet och inte i hur kvaliteten faktiskt upplevs av brukare eller hur den mäter sig i jämförelse med annan verksamhet. Detta är något medierna gärna hakar på, för det är alltid lättare att jämföra siffror i ekonomisk statistik än resultat i kvalitativa undersökningar.

I stadshuset har vi sänkt skatten med totalt 60 öre sedan vi återtog makten 2006. Under de år då vi hade högkonjunktur fanns det möjlighet till skattesänkningar samtidigt som vi genom att prioritera rätt i den kommunala budgeten kunde utveckla kvaliteten. När vi nu går in i en lågkonjunktur är utsikterna för skattesänkningar naturligtvis begränsade och fokus kommer att ligga på att värna kvalitén i den kommunala servicen.

En ansvarsfull politik tar ansvar för att skattepengarna används på rätt sätt. Det är nämligen inte “andras” pengar vi hanterar, det är faktiskt våra egna.

Vänsterpartiet har bett Riksdagens utredningstjänst att undersöka hur skillnaden i inkomst förändrats under alliansens tid i regeringsställning. Slutsatsen är att den genomsnittliga inkomstklyftan ökat med ungefär 12 000 kr om året.

57% av skattesänkningarna har gått till män och 43% till kvinnor, har utredningen kommit fram till. Ganska bra resultat skulle jag säga, man brukar väl, om jag minns rätt, säga att om fördelningen i representation ligger mellan 60-40 och 50-50 så är det jämställt. Men visst, det hade ju varit roligare om det varit exakt 50-50. Tyvärr har vi strukturer sedan tidigare som lönediskriminerar kvinnor och eftersom skattesänkningarna inte gynnar eller missgynnar på grund av kön utan enbart tar hänsyn till inkomst, är det klart att det leder till att kvinnor får en lite mindre bit av kakan. Förhoppningsvis jobbar vi alla på att förändra strukturerna i samhället. (Intressant är att notera att den rikaste tiondelen i samhället består till 76% av män, men att det trots det inte är en större del av skattesänkningarna som går till män – ett bevis så gott som något på att skattesänkningarna framför allt går till vanliga människor och inte till de rika, vilket vänstern brukar påstå.)

Vänsterpartiet skyller inkomstklyftans ökning på att man gjort förändringar i välfärdssystemet. Självklart är vänsterns lösning lagreglerad rätt till heltid och kraftigt ökade ersättningsnivåer – lösningen på alla världens problem enligt dem. Jag håller inte med. Förändring av attityder och strukturer i samhället är den enda lösningen och då är det mycket annat som krävs – dock inte något av vänsterns bidragssystem. Dessutom är jag väldigt fundersam på hur det skulle se ut om man undersökte inkomstskillnaderna under de vänsterstyrda mandatperioderna. Kan man se att inkomstklyftorna ökat snabbare under alliansens styre, eller skulle man se att vänsterns politik ökade klyftorna ännu snabbare? Det framgår ingenstans i artikeln, troligen för att vänstern vet att svaret inte är smickrande för deras politik. Så nu väntar jag på att RUT får i uppdrag att ta fram siffror även på detta.

Intressant?

Idag var det Alliansens dag under politikerveckan, med ett antal intressanta seminarier och en pressträff med allianspartiernas partisekreterare. Avslutningsvis ett trevligt mingel innan det var dags att lyssna på Mona Sahlins tal nere i Almedalen. Efter talet och efterfrågat var det nästa alliansmingel, med ungdomsförbunden.

Mona Sahlins tal behöver självklart kommenteras. Till att börja med var det ju inte direkt inspirerande. Dels ganska tråkigt rent retoriskt, inte en retorisk stil som jag uppskattar (men kan tänka mig att Monas kärnväljare kan gilla den), dels inga fräscha idéer utan mest angrepp och några förslag som gjorde mig näst intill rädd, om hon har för avsikt att faktiskt införa dem.

Mona Sahlin citerade en fackaktiv hon hade träffat någonstans, som sagt “hellre en Saab på parkeringen än en Maud i regeringen”. Jag känner snarast att om inga konsumenter vill ha en Saab, eller i alla fall inte betala vad det kostar att köpa en, så ska vi inte försöka rädda företaget bara för att vi ska ha ett svenskt bilmärke till. Marknaden måste bestämma och osunda företag måste tillåtas att gå i konkurs. Dessutom gillar jag Maud. Så jag säger till Sahlin “hellre en Maud i regeringen än en Saab på parkeringen”. Utöver det skulle jag själv helst av allt vilja ha en Aston Martin.

Mona Sahlin pratade också om att staten ger mindre pengar till kommunerna just nu, något som tvingar kommunerna att ta ut högre skatter. Det leder enligt Sahlin till en förskjutning av skatterna från statliga progressiva till kommunala platta skatter. Jag är personligen emot straffskatt på utbildning och föredrar därför en platt skatt med ett stort grundavdrag. Med andra ord blev jag väldigt glad när hon berättade att vi sakta men säkert är på väg mot just denna platta skatt. Det är bara att hoppas att värnskatten snart avskaffas också.

Det sista som bör kommenteras är det Mona Sahlin sa om att människor är rädda för att bli arbetslösa. Sahlins lösning var en högre a-kassa. Min lösning är en annan. A-kassan ska vara en tillfällig lösning vid arbetslöshet. Problemet idag är att arbetslöshet ofta är mer än tillfällig, många som blir arbetslösa står länge kvar utanför arbetsmarknaden. En av de största anledningarna till detta är utformningen av Las och speciellt turordningsreglerna. Om man aktivt bedriver en politik för ökad rörlighet på arbetsmarknaden och som motverkar “inlåsningseffekter” likt dem som syns på bostadsmarknaden, så behöver man inte höja a-kassenivåerna för att folk ska kunna leva på dem i flera år. Istället kommer man att behöva klara sig en månad eller två innan man hittat ett nytt jobb. Det är en mycket bättre lösning och människor skulle dessutom vara mindre rädda för arbetslöshet om de visste att den kommer att vara kortvarig, än om de vet att de har en hög a-kassa. Pengarna är viktiga, men än viktigare är att vara sysselsatt, ha ett socialt liv och känna att man har kontroll över sitt eget liv utan att behöva vara beroende av bidrag.

Alliansens aktiviteter under dagen fyllde mig med en positiv känsla. Sahlins tal spädde på den ytterligare eftersom det står allt klarare att för varje förslag den rödgröna röran (för det är väldigt rörigt på den kanten) presenterar, så kommer alliansen att få fler och fler väljare. Valsegern 2010 kommer allt närmare.

Intressant?

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 19 / 4. november 1976 / 4. årgang

Indkomstskatten er ubrugelig

Den er samfundsskadelig og uretfærdig.

Det er en grundtanke i fremskridtspolitikken, at de samlede offentlige udgifter skal nedsættes kraftigt, så borgerne skal af med mindre i samlede skatter og afgifter.

De samlede skatter og afgifter består af så forskelligartede ydelser som f.eks. indkomstskat, moms, ejendomsskat, told, A/S skat, afgift på øl, spiritus og tobak o.s.v., o.s.v.

En beskæring af de offentlige udgifter ville derfor kunne udmøntes i lempelser af mange slags skatter og afgifter.

Skat på arbejdsindsats

Fremskridtspartiet mener imidlertid, at det frem for alt er indkomstskatten, der skal lettes eller fjernes, fordi den i bund og grund er en skat på arbejde og på den indsats, hvorved arbejdspladser skabes. Da indfrielse af udlandsgælden og fortsat velfærdsfremgang først og fremmest kræver arbejdsindsats, er det særdeles uforstandigt, at bevare denne skatteform.

En 1903-model

Dertil kommer, at indkomstskatten hører til i tidligere tiders stillestående, let overskuelige samfund. Det er aldeles umuligt, at udforme den på hæderlig vis i det samfund, der nu er under udvikling. Dels udspecialiserer indtægtsdannelsen sig på mange forskellige arbejdsområder, så det ikke lader sig gøre for et embedsmandsapparat at foretage en rimelig og ligelig bedømmelse. Dels bevirker den stigende internationalisering, at kontrolarbejdet umuliggøres mere og mere for flere og flere skatteydere.

Indkomstbegrebet kunne bruges i det prisstabile, enkle samfund, vi havde ved indkomstskattens indførelse i 1903. Manglerne trådte ikke så skarpt frem, fordi satserne var så små – toppen lå på 2½ pct. og skavankerne var derfor ikke til at få øje på.

Uanvendelig

På baggrund af sit lektorat i skatteret ved Københavns Universitet og sin erfaring fra praktisk skattearbejde er Mogens Glistrup nået til den entydige konklusion, at indkomstskattebegrebet er aldeles uanvendeligt som beskatningsgrundlag under nutidens forhold.

Forslagene om at rydde op i fradragsjunglen hører kun hjemme hos ukyndige romantikere og hos kynikere, der ønsker et øget skattetryk.

Indkomstskatten er direkte samfundsskadelig, idet den beskatter arbejdsindsats og til trods for mange års ihærdigt arbejde på at gøre den millimeterretfærdig, er resultatet kun blevet en uoverskuelig jungle af regulativer, som til trods for et enormt administrationsapparat ikke giver retfærdighed.

Redaktionen

www.frp.dk

Læs også: Penge lugter ikke:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/12/03/penge-lugter-ikke/

Læs også: Venstres skattehistorie – eller hvorfor Fremskridtspartiet er nødvendigt: http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/12/25/2044/

Jag sitter i salen på Kristdemokraternas riksting där vi precis har beslutat att TV-licensen ska avskaffas med röstsiffrorna 155-119.

När röstsiffrorna presenterades bröt salen ut i jubel, mycket välberättigad. Jag som i inledningen av passet höll ett brandtal i frågan som många sedan tackade mig för, är mycket nöjd.

Detta är andra motionsrikstinget på raken där den motion som jag inleder en hård debatt i vinner gehör mot partistyrelsens vilja, i ett parti som oftast inte röstar emot styrelsen. (Förra gången var det slopad kassettersättning.) Jag känner mig rätt nöjd men ska kanske inte ta på mig för mycket ära

Den rödgröna oppositionen har verkligen bra koll på vad svenskarna vill ha. Svenskarna vill ha mindre pengar i plånboken att bestämma över själva, det är mycket bättre att staten och övriga offentliga institutioner bestämmer vad man ska göra med sina pengar. Dessutom skapas det fler jobb och fler människor vill arbeta när de vet att det lönar sig sämre att arbeta än att gå på bidrag, för alla vill ju ha det så dåligt ekonomiskt ställt som möjligt. Därför lovar nu, med hela sitt hjärta, den rödgröna oppositionen skattehöjningar om de vinner valet.

Skattehöjningarna löser alla problem. Välfärden räddas och genom ett trollslag få vi mer pengar till allt som människor vill ha. Snart har vi nog en varsin, standardiserad bil på statens bekostnad också för det ingår väl i välfärden att alla ska ha det, egentligen? Dessutom kommer det fler jobb bara man höjer skatterna. Ja, mest inom offentlig sektor förstås, men de jobben är ju allas våra jobb så det ingår väl i välfärden att alla ska kunna jobba i offentlig sektor om de vill. Med skattepengar kan man satsa oss ur krisen, för de tar ju aldrig slut om man bara ser till att höja skatten lite till när man börjar se botten på den statliga skattkistan. Krisen kommer ju vara i minst ett och ett halvt år till och bara bli värre, eller hur var det OECD sa att det låg till?

Det är ju direkt oetiskt att det då finns människor som påstår att vi måste betala mer av välfärdskostnaderna själva istället för via skatten. Det är ju att lura människor, det finns ju hur mycket skattepengar som helst att använda liksom. Bara att höja lite till. Det är ju det människor vill, alla i Sverige svarar ju ja på frågan “Vill du ha mer välfärd som du inte behöver betala för direkt ur egen ficka?” liksom. Klart att alla då vill betala lite mer i skatt, sådär 70-80 procent i alla fall, för att få den där ökade välfärden. Klart att de röd-gröna kommer att vinna valet då, speciellt om de ser till att sätta en före detta kommunist som finansminister. Då kommer skatterna skjuta i höjden direkt och planekonomin äntligen att kunna införas, precis som alla i det här landet vill.

Eller vänta. Det sägs ju att skatterna i Sverige skadar oss internationellt och leder till att vi inte kommer att kunna konkurrera med kunskap på sikt, om inget händer. Satsningar som ska ta oss ur krisen måste komma från det privata, eftersom staten inte kan ta några risker med skattepengar. Därmed måste skattesystemet reformeras. Dessutom finns det en väl dokumenterad korrelation mellan lägre skatt och fler människor i arbete. Inte tvärt om.

Människor i Sverige tycker dessutom om att bestämma själva över sina pengar, därför vill de inte ha höjda skatter. Visst, alla vill ha mer välfärd, men bara så länge någon annan betalar. De vill ha mer för samma pengar. Då kanske effektiviseringar och till viss del också privatiseringar är bättre än skattehöjningar, eftersom de brukar medföra mer välfärd för samma pengar. Dessutom finns det en gräns för hur mycket skatt man kan ta ut. Om man sätter den gränsen vid “människor börjar flytta sina pengar ur landet och satsar dem någon annanstans” så passerade vi den gränsen för länge sen. De “rika” betalar ingen skatt, de enda man straffar i Sverige är dem som lyckats skaffa sig lite högre lön genom utbildning. De som vänstern vill komma åt kommer undan helt genom skatteplanering och annat som inte går att komma åt.

De rödgröna kommer med fler “vinnande” förslag som lockar fler människor över till alliansen. Det är glädjande att oppositionen äntligen börjar berätta i klartext vad de vill göra efter nästa val, varje nytt förslag de presenterar ökar chansen för alliansen att vinna 2010.

Intressant?

Nima Sanandaji och Robert Gidehag från Skattebetalarnas förening skriver på Politikerbloggen att skattepolitiken i Stockholm avgör hur socialdemokratin kommer att klara sig i valet 2010. Bland annat hänvisar de till en krönika av före detta SSU-ordföranden Niklas Nordström:

Nordström gick så långt som att skriva: ”Socialdemokratin är inte relevant för människor i medelklassen som bor i de större städerna. […] Det blir andra partier som fångar de politiska utmaningarna för människor som lever i stora städer, jobbar i tjänstesektorn och har en högskoleutbildning.”

Skattebetalarnas förening är ju förstås partiska, men de identifierar ändå skattefrågan som den enskilt viktigaste frågan för att vinna väljarna i Stockholm.

Partiets jobbkommission i Stockholm slog för några veckor sen fast att lägre skatter kan behövas för att skapa nya jobb i Stockholm. För att stimulera utvecklingen i huvudstadsregionen föreslås reformer av såväl bolagsskatten som den så kallade expertskatten.

Tyvärr lär inte detta bli verklighet, i alla fall inte så länge socialdemokraterna tänker sig ett samarbete med vänsterpartiet. Vänsterpartiet går till val på att höja skatten med 17 000 kr om året för dem som tjänar mer än 25 000 kr i månaden. Att förhandla ner det till en sänkning är inte görbart för socialdemokratin.

Storstäderna har andra värderingar och problem än mindre orter och landsbygd och Stockholm är det tydligaste exemplet på detta. Av denna anledning är alliansen stark i Stockholm. Till skillnad från vänsteralternativet är alliansen tydlig med att vi vill sänka skatten för alla, såväl hög som låg, privatperson som företagare. En viktig nyckel i detta är att alliansen prioriterar resultat och kvalitet. Vänsterretoriken handlar uteslutande om exakt hur många kronor man pumpar in i verksamheterna, enligt logiken att allting blir bättre om man får mer pengar att leka med.

Vänsteroppositionens stora problem är att de ständigt tittar på vad som pumpas in i verksamheter, inte vad som kommer ut och hur resurserna används. Denna vägran att titta på resultaten manifesteras också i motståndet till nationella prov och betyg i skolan. Det är faktiskt symptom på precis samma sak.

Alliansen har förstått vad storstadsväljarna vill ha, hur man löser deras problem och hur man på ett ansvarsfullt sätt förvaltar det offentliga. Tack vare det kommer vänstern sannolikt att förbli i opposition i Stockholm så länge deras fokus ligger på vem som kan satsa mest kronor och ören av andras pengar.

Intressant?

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 3 / 21. januar 1983 / 11. årgang

Offentlige besparelser vil kunne afskaffe skatteåget og arbejdsløsheden 

Der er ingen grund til at glorificere besparelser på de offentlige budgetter. Der er heller ingen grund til at anføre moralske betragtninger, for de vil meget hurtigt blive vendt imod dem, der fremkommer med disse opstød, og det vil vise sig, at det er rent hykleri.

Når der skal gennemføres offentlige besparelser skyldes det i den nuværende situation, at der ikke er penge i kassen, og at det offentlige overforbrug ikke har dækning i nogen produktion. Og det vil tage lang tid, før vi blot når til, at der er produktionsdækning for udgifterne, og vi igen har penge i kassen. Når vi når frem til det tidspunkt, at der er skabt balance, så ønsker Fremskridtspartiet at gå videre, fordi vi mener, at et frit demokratisk samfund ikke kan leve med en statslig styring af det omfang, socialisterne har skabt her i landet.

Af elementære logiske grunde ønsker vi at afvikle indkomstskatten for at give befolkningen en chance for at skabe deres egen tilværelse, frem for at være afhængig af formynderstaten.

På nuværende tidspunkt er der tale om en oprydningsopgave, der kan få samfundet til at overleve den økonomiske krise, så vi vedblivende kan fastholde demokratiet som den ønskede styreform.

Når der, gennemføres besparelser uden at hæve den skattefri bundgrænse tilstrækkeligt, vil det ramme en række mennesker. Mere eller mindre velbegrundet vil disse grupper gøre ophævelser. Det er menneskeligt forståeligt, at når man mister en fordel, andre skatteydere har betalt, så gør man vrøvl.

Men hvis man kan se det indlysende i, at der skal spares på de offentlige udgifter, bør man bruge sine kræfter på at komme med andre besparelsesforslag, i stedet for at gøre vrøvl over de gennemførte offentlige besparelser. Kommer der pres bagved flere offentlige besparelser, f.eks. at offentlige ansatte skal gå 10 % ned i bruttoløn, så vil vi hurtigere nå en balance imellem indtægter og udgifter, og vi vil kunne afskaffe arbejdsløsheden og skatteåget.

Leder

www.frp.dk

Læs også: Hvordan får vi de offentlige udgifter ned:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/11/20/hvordan-far-vi-de-offentlige-udgifter-ned/

Læs også: De uundgåelige offentlige besparelser:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/11/11/de-uundgaelige-offentlige-besparelser/