(M)audeffekten kan som sagt bli långvarig. Särskilt om man betänker halveringstiderna – då hela Sverige nu är pantsatt i tysk kärnkraftsosäkerhet.  Jysst att du varit så vaken när det gäller att tillvarata skattebetalarnas pengar, Maud. 

Och nu skall det bli mer och mer jobb till ungdomarna, tycker Centraliserande Centerns Centralaste Centralkommitté, och sämre och sämre arbetsvillkor, anställningstrygghet, för att inte tala om lönen. Vad blir det då till slut kvar? Jobb. Att jobb skulle vara viktigare än allt detta gör att skillnaden mellan ” jobb” och slaveri blir allt mindre.

Just det här inlånet från socialdemokratisk jobbpolitikretorik gör också att desperationen framstår allt tydligare.

Mitt betyg för detta utspel blir därför varken mer eller mindre än just: C.

Och prognosen för Centerpartiet med (M)aud i spetsen blir ett segertåg rakt ut ur riksdagen.

Läs: DN – Jobb är viktigare än lön för nio av tio ungdomar,

Läs gärna också – Sveriges Radio – “Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden”:

“Allt fler unga kommer i kläm på Stockholms arbetsmarknad. Det kan bland annat handla om att de utnyttjas som gratis arbetskraft, eller får provisionsbaserade anställningar där lönen blir så låg att den inte går att leva på.

- Slavarbete, säger Ove Ståhl på fackförbundet Unionen“

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill

Vidare: DN – Börje Hörnlund: “Maud Olofssons politik en katastrof för Centern“, SVD1,   Högbergs tankar,   SVD – Olofsson: “Var tacksam“,   DN – Så många jobb hotas om Saab läggs ner,   Roger Jönsson – Det finns många möjligheter för SAAB – utan alliansens hjälp,   Peter Andersson – med rätt att tycka: Det lilla partiet med de stora orden,   SVD3,   Esbatis kommentarer – Centern tar ställning mot verkligheten,   DN – En svart dag för SAAB,   AB1,   AB – Centern spricker,   Mitt i steget – Om Maud Olofsson och kampen mot klockan,  DN – Inte troligt att hela SAAB säljs till Kina,   Röda Malmö – Den stora Saab-bluffen,  Expressen,   SVD4,  DN4,    AB3,   SVD5,  AB4,   AB5,   SVD6,    DN5,   SVD7,    SVD8,   DN6,

Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

År 2012 kommer det vara fler som lämnar den svenska arbetsmarknaden än vad som tillkommer. Det är ett faktum som är väl värt att ha i åtanke under den invandringsdebatt som uppkommit i och med Sverigedemokraternas debattartikel i Aftonbladet och Vellinge kommuns ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Frånsett att Sverige, i den mån det är möjligt, bör hjälpa de flyktingar och invandrare som kommer till oss utifrån – vi har en medmänsklig skyldighet att hjälpa de som är utsatta - så är det faktiskt så att vi är i behov av förstärkning utifrån. Vi behöver hjälp för att i framtiden klara av pensioner, sjukvård och övriga välfärdssystem.

Debatten bör därför handla om hur vi på bästa sätt tar hand om den viktiga resurs som immigranterna utgör, snarare än hur vi på mest effektiva sätt stänger våra gränser. I mångt och mycket handlar det här om att se till att alla följer svensk lag, att alla får möjlighet att ta ansvar för sina egna liv samt att alla genom arbete ges möjlighet att ta ansvar för sin egen försörjning.

Den främsta nyckeln till en framgångsrik integrationsprocess är arbete. Med tanke på det är det mycket besvärande uppgifter som folkpartisten Mauricio Rojas framförde i en krönika i Svenska Dagbladet i söndags. Enligt honom har Sverige under de senaste tre årtiondena varit exceptionellt dåligt på att skapa nya jobb. Tillväxten i antal arbeten har varit blygsamma 8,4 procent mellan 1980 och 2008, vilket kan jämföras med att motsvarande siffror för USA och Kanada varit 46,4 procent respektive 56,6 procent. Rojas skriver:

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper. De klassiska invandringsländerna (samma sak gäller för Australien) har valt en lägre trygghets- och beskattningsnivå men får då också en mer dynamisk ekonomi, som inte bara skapar mer jobb åt alla utan också mer tillväxt och välstånd: 1980 hade en genomsnittlig amerikan 3640 dollar mer än en svensk att röra sig med; 2006 var skillnaden 6845 dollar (av samma köpkraft) till amerikanens fördel. För en genomsnittlig fransman hade det gått ännu sämre: från 3811 dollar mindre 1980 till 8263 dollar mindre 2006.

Detta är minst sagt besvärande för Sverige och visar på hur nära sammanflätade olika politikområden de facto är. Sverige behöver lägre skatter och en mer flexibel arbetsmarknad. Det är inte bara väsentligt för att öka människornas frihet eller för att minska ungdomsarbetslösheten. Det är även väsentligt för att få till stånd en mer effektiv integrationprocess.

Nu har utskottsförhandlingarna startat. Utskotten skall behandla stadgefrågor, högskole- och forskningsfrågor, frågor som rör löner och arbetsrätt, trygghet och skatter , samarbete på nordisk och europeisk nivå, regryteringsärenden och ekonomi.

Som protokollförare deltar jag inte i utskottsförhandlingarna, utan får se fram emot att ta del av utskottens arbete i morgon istället.

Om en liten stund beger jag mig till Berns för att förbereda kongressfesten. En middag med asiatisk touch väntar, liksom uppträdanden av Lise&Gertrud och dans till Adam Sandahl Group.

Fundera en stund på hur företag beskattas. Vid årets slut adderar man ihop alla inkomster och drar av alla utgifter. Om resultatet är positivt betalar företaget skatt på vinsten. Samma mekanism tillämpas på försäljningsvinst. Om du säljer aktier, en bil, ett hus eller en frimärkssamling får du dra av anskaffningsutgiften, det vill säga det belopp du betalade för att anskaffa aktierna, bilen, huset eller frimärksamlingen. Säg att du köpte en aktie för 5,000 euro och säljer den för 10,000 euro. Din vinst är då 5,000 euro och du betalar skatt på 5,000 euro, inte på 10,000 euro som du sålde aktien för.

Du behöver förstås inte sälja din aktie mot pengar, du kan också byta den mot något annat. Den som vill ha din aktie kanske inte har en massa kontanter liggandes omkring, men han har en bil som han vill bli av med. Ni kommer överens om att byta aktien mot bilen. I de flesta fall av byteshandel anses ingen beskattningsbar vinst ha uppnåtts, eftersom du värderar bilen mer än aktien och han värderar aktien mer än bilen. Ni båda anser er ha fått något värdefullare, men ingen har gjort en mätbar vinst så ingen blir beskattad.

Låt oss nu fundera på beskattning av lön. Säg att du är en vanlig kontorsanställd på ett företag. Du jobbar fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen, 160 timmar i månaden och får 3,000 euro i månadslön. Din beskattningsbara inkomst på årsbasis är alltså 36,000 euro plus eventuella naturaförmåner. Från inkomsten får du göra vissa standardiserade avdrag ”för inkomstens förvärvande”, men de är oftast tämligen begränsade. I princip betalar du skatt på den lön du får av din arbetsgivare för det jobb du utför. Hur förhåller sig nu logiken i lönebeskattningen mot beskattning på vinst som diskuterats ovan?

Din lön grundar sig alltså på din arbetsinsats, du får lön för det jobb du utför åt din arbetsgivare. Din prestation är 160 timmar arbete i månaden, något som alla månadsanställda vet att i praktiken utgör huvuddelen av din vakna tid per månad. Din arbetsgivare får dra av din lön som en kostnad när företagets beskattningsbara inkomst skall beräknas, men du får inte dra av värdet på din tid från din lön.

Det betyder att i beskattarens ögon så är din tid, dina 160 timmar i månaden, helt värdelösa. Och inte bara det, din arbetsinsats, det du producerar åt din arbetsgivare, är likaså värdelöst.  Enligt beskattaren får du 3,000 euro i månaden av din arbetsgivare, men du ger ingenting av värde i utbyte. Du får 3,000 euro i månaden för ingenting. Enligt den logiken spelar det alltså ingen roll om du sitter hemma och ser på TV eller sitter på kontoret och jobbar. Varken din tid eller din arbetsinsats är värt något överhuvudtaget. Därför blir du också beskattad på basis av lönens fulla belopp.

Det är därför du inte får göra avdrag för din tid på samma sätt som du fick dra av aktiens anskaffningspris från försäljningspriset. Du kan heller inte säga att du byter din tid och arbetsinsats mot lönen, eftersom din tid och arbetsinsats är värdelösa. Om det du ger är värdelöst så anses du nämligen inte heller ha gett någonting. Säg att du i exemplet ovan skulle ha gett en näve grus i utbyte mot bilen. Eftersom näven grus i praktiken saknar värde skulle beskattaren i det fallet ha ansett att du fick bilen i gåva och beskattat dig för det. Enligt beskattarens sett att se på saken så ger din arbetsgivare dig en gåva på 3,000 euro i månaden, eftersom det du ger i utbyte är lika värdelöst som en näve grus.

Var och en värderar ju sin tid och sitt arbete hur den vill, men jag håller nog inte med om att den tid och den arbetsinsats som jag ger min arbetsgivare är lika värdelöst som en näve grus. Vad tycker du? Är din tid och din arbetsinsats helt värdelösa?

Moderaterna hävdar att vi alla fått mer i pengar i plånboken under alliansens regeringstid, men vad är det för pengar?

100 miljarder i minskade skatteintäkter på fyra år! Det finansierar man inte med ökad produktivitet. En del av smällen har kommuner och landsting fått ta i form av minskade statsbidrag och minskat skatteunderlag. Resten har regeringen lånat upp!

De extrapengar vi har fått i plånboken är alltså pengar som lånats upp för att ge dig och mig en känsla av att vi alla blivit lite rikare, när vi i själva verket blivit lite fattigare.

Till skillnad från “det blåa laget”, så tycker “det röda laget” att vi ska finansiera vår välfärd och eventuella skattesänkningar med pengar vi arbetat ihop gemensamt, inte med pengar vi lånat! Pengar som vi i alla fall måste betala tillbaka förr eller senare.

När större delen av de 100 miljarderna dessutom hamnat hos de redan riktigt förmögna (där snackar vi inte om nån tusenlapp i månaden inte…) då blir man rent ut sagt förbannad!

Jeg bokmerker alle skatter jeg finner på nettet, og nå var det en stund siden jeg hadde tatt en titt på gamle, glemte juveler.

Yeondoo Jung er en koreansk fotograf som har tolket barnetegninger om til fotografier.

Denne synes jeg er helt herlig. Jeg tegnet også mye kaker da jeg var liten.

Bildet heter  ” The Magician Turned the Wale into a Flower.”

“Miss Sparkle Sprinkles the Magic.”

“I want to be a singer.”

Er de ikke nydelige, magiske og inspirerende? Se dem alle på siden hans.

Noen av de mer trofaste leserne her vil kanskje huske at jeg ønsket meg mummikopper til bursdagen min. Og mine vakre, pliktoppfyllende venner overøste meg med kopper slik at jeg nå har en deilig, fargesprakende samling solstråler i skapet.

Mummikoppene er perfekte. I forhold til størrelse og volum, i forhold til ergonomi og håndtak og ikke minst fordi de liver opp enhver frokost eller kakeselskap.

Observante sjeler vil se at jeg fremdeles mangler flere kopper i samlingen:D Flaks for meg at det snart er jul. Høyest på ønskelisten står Mummimamma, Stinky, Fillionken(hvis det er sånn det skrives?) og Snusmumriken, men til syvende og sist håper jeg å få tak i alle, hihi.

En bild kan väcka beundran eller avsky. Kanske gäller det anblicken av dessa personer. Jag förbehåller mig rätten att själv njuta av stunden, vid anblicken på denna, den enade fronten, mot det orättvisa i vårt samhälle. Dom kommer att ändra på skatten, lika inkomstskatt för alla. Oavsett om du är en pensionär eller en arbetslös, eller är sjukskriven, alla ska skatta lika, plus en massa annat, som kommer att reta upp vissa i samhället, som tror att de är lite förmer. Rösta 2010!

är och förblir socialdemokraternas melodi. Minska statliga inkomsterna, öka utgifterna, kräver antingen sedelpressarbete a la forntida devalveringar eller höjd skatt för låg- och medelinkomsttagaren utöver den höjda skatt dessa kommer att få enligt löfte från socialdemokraterna som vill öka skatten för de som arbetar…. Ny modell av Ebberöds bank nu med utökad filial för bidragsutbetalningar från konton som redan har överskriden kreditgräns! Östros och Sahlin är och förblir Alliansens bästa reklampelare inför 2010-års svenska val.

S prioriterar pensionärerna, SvD 31 oktober 2009
S vill skrota pigavdraget, DN 31 oktober 2009 (hur nu det rimmar sett ur genusperspektivet för feministerna???)
Monas sköna seger i natt, Expressen 31 oktober 2009

Socialdemokraternas kongress påminner mer och mer och det som är exakt det samma med socialdemokratin.

1. Utbildning: Så fort det är kris är det utbildning som gäller, det är lösningen på alla problem.
2. Här vill (s) göra vad som redan görs: Bostäder byggs fortfarande, hyresrätter i mindre omfattning men detta beror på regelverken som gör det olönsamt att bygga hyresrätter. ROT avdraget går för fulla muggar, väg projekt händer överallt i Sverige och Vägverket tjänar storkovan på konkurrensen inom anläggningsindustrin.
3. Småföretag? Socialdemokraterna kan väl börja med att släppa kravet att på att småföretag inte ska kunna kringgå LAS, kul att se hur deras arbetsgrupper kommer arbeta runt detta med miljöpartiet. Trygghet i företag ligger i att kunna ha frihet och mindre skatter. Tråkigt nog har regelverken inte blivit bättre, där har regeringen gjort för lite men det är en svår nöt att knäcka efter flera år av småföretags fientlig politik av socialdemokrater. Minska istället riskerna att gå i konkurs, som är väldigt hårda jämfört med t.ex. USA.
4. Forskning: Läs punkt ett.
5. “Och framför allt så stärker det individen själv, man känner att man behövs.” Låter ju jätte bra, om det nu inte vore dubbelmoral eftersom både i press och media har anklagat regeringen för hjärtlöshet när det tvingat ut långtidsarbetslösa och sjukskriva i arbetslivet. Och hur ska kunna genomföra den här politiken utan att själva bli anklagade med samma retorik de själv använt.

Så är det så att socialdemokraterna närmar sig Alliansen eller är det så att Alliansen för en politik som är socialdemokratiskt? En lagom blandning tycker jag. Sverige har varit styrd av Socialdemokraterna för en väldigt lång tid, den konservativa politiken har trängts bort från väljarna. Det pragmatiska har då varit att helt enkelt föra en politik som kan gå hem bland väljarna men också kombineras med de mer liberala och konservativa politiska grundera.  Den politik Socialdemokraterna kommit fram till är snarlik regeringens men snubblar på det alternativ som står närmast den konservativa och allra längst bort från socialdemokratin. Nämligen skatterna. Skattesänkningarna har varit ett borgerligt trumfkort som sänkts varje år för alla i samhället, men speciellt för de som arbetar och utan att skapa enorma underskott. Här har man kunnat genomföra realistisk skattepolitik, en politik som Socialdemokraterna fortfarande ser bakåt i tiden på. Då regelverk och underskotts stimulering av ekonomin fungerade. Då flaskhalsar inte fanns. Då man kunde höja skatten och det verkligen ledde till effektivt använda välfärdspengar. Dom tiderna är förbi nu.

Politiken ska fortfarande styras av regelverk och politisk styrning, och högre skatter för alla. Familjer ska styras från toppen och inte själva. Förmögenhetsskatten ska införas, värnskatten skall aldrig slopas, skatter för arbetande och pensionärer ska höjas med fastighetsskatten.

Sverige kommer vandra bland de högskattepolitiska molnen, ensam, för alla andra mark nära länderna kommer ha väsentligt lägre skattetryck än den vi kommer få med en rödgrön regeringen.

Familjers splittras ofta av pengaproblem, hur kan högre skatter och toppstyrning av föräldraförsäkringen eller slopade vårdnadsbidrag stärka familjer från att splittras?

För de som arbetar och har skaffat utbildning har varit hårt utsatta för den socialdemokratiska övertron till skatterna, såsom värnskatten och att en högskoleingenjör klassas som rik när denne tjänar 25,000 kr.

The more law the less justice

- Cicero

Samma går med skatter. Vi vill att barn ska få vara med båda sina föräldrar, för det är viktigt. Otaliga studier visar hur barn påverkas enormt av hur deras första år ser ut. Att växa upp i kärleksfullt och trygg miljö påverkar omfattande barnets persona,  även i tonåren. Att dumpa barn på dagis efter 6 månader kan upplyst av dessa sanningar in te sig klokt.

Med lägre skatter så kan familjer tjäna mer och då kunna själv bestämma att vara hem mer med sina barn. Ekonomisk trygghet kan inte bara komma från försäkringar. Väsentligt lägre skatter kan göra det möjligt för arbetande föräldrar att arbeta mindre och då vara mer närvarande i sina barns uppväxt och de ska välja detta själva.

Politikerns uppgift blir att göra detta möjligt, inte säga vad som familjer kan och inte kan göra och ta deras hårt tjänade pengar till det.

SVD, SVD2, DN, DN2

Jeg kan kle meg både voksent og elegant hvis jeg må- men jeg klarer ikke slutte å leke med looken i ørene. Jeg klarer ikke riste av meg den barnslige gleden over små sløyfer eller svære kirsebær som titter frem fra begge sider av halsen.

Så dette innlegget er dedisert til mine favorittøredobber, både klips og vanlige, som hjelper meg å rekke tunge til den kjedelige svarte kjolen eller få ullstrømpebuksene til å glemmes fordi det glitrer bak en hårtust.

Her er altså mine trofaste følgesvenner. En av hver, for å få plass til dem alle:

Og hvis du fikk lyst til å bli med og gå med blomster og klips og hjerter og bær i ørene, er det bare å begi seg til ebay med en eneste gang. Og forsåvidt etsy.com også! Søk på ting som “vintage plastic clip on earring” eller “plastic earrings” eller “vintage earrings”.  Så kommer  man godt i gang og kan gjøre helt usannsynlig gode kupp!

Socialisterna har ju som bekant en patentlösning på alla problem: höj skatterna och ge mer pengar till den offentliga sektorn. Att kalla det jobbpolitik och valfrihet är ett direkt hån, och man undrar om det bygger på ett missförstånd, okunskap eller ren ondska. Kan det vara så illa att socialisterna medvetet ljuger när de påstår att de vill stjäla mer pengar för att skapa oönskade arbetstillfällen åt de som inte har något att erbjuda på en fri marknad?

Oavsett vilket är mer pengar i sig knappast en bra lösning. Ju mer resurser det offentliga får desto mindre intresserade blir de av att effektivisera, och den enda följden blir ett ökat slöseri som i sin tur föder ett “behov” av ännu mer pengar och högre skatter, och så vidare. Det finns aldrig goda skäl till att vara sparsam med andra människors pengar, tvärtom: visar man att man kan klara sig på mindre än man får år 1 får man givetvis mindre år två, jämfört med motsatsen om man slösar lite extra.

Ett tydligt empiriskt exempel på att pengar inte är allt kan observeras i arabländerna. Tidskriften The Economist rapporterar om att dessa nu spenderar mer och mer pengar på utbildning, men att den är tydligt präglad av religiösa (miss)uppfattningar. Lite siffror:

En tredjedel av alla egyptier har hört talas om Charles Darwin, och bara 8 % tror att det finns bevis som stödjer hans teorier. i Saudiarabien ägande elverna i grundskolan tills nyligen 31 % av tiden åt religionsundervisning, mot 20 % för matematik och naturvetenskap. I tio arabländer nådde bara 1 % av de 12-13-åriga eleverna upp till en avancerad nivå i naturvetenskap, jämfört med 32 % i Singapore och 10 % i USA.

När Shanghais Jiao Tonguniversitet nyligen rankade de 500 bästa universiteten i världen fanns tre sydafrikanska och sex israeliska med på listan, men inte ett enda arabiskt. Egypten och Libyen rankas lägre än Burkina Faso vad gäller konkurrenskraft baserat på utbildning i naturvetenskapliga ämnen, trots nästan 30 gånger högre BNP/capita, enligt World Economic Forums.

Allt detta medan arabländerna enligt The Economist satsar lika mycket eller mer som det globala genomsnittet på utbildning.

Att mer statliga pengar skulle vara lösningen på alla problem är en farlig myt. Även om Sverige inte blandar in religiösa föreställningar i utbildning finns här liknande tecken: staten har öst ut pengar för att få fler att studera efter gymnasiet, men resultatet har blivit att unga människor lockas till bluffuniversitet och fastnar i arbetslöshet tack vare inadekvata kunskaper. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt ska plugga, det väsentliga är vad de pluggar, vilka kunskaper de förvärvar och hur dessa kan vara värdefulla på arbetsmarknaden. Meningslösa studier för studerandets skull är bara konstgjord andning, ett alternativ till utanförskap som i längden leder till exakt samma sak.

Som tur är verkar det svenska folket åtminstone till viss del skeptiskt mot de socialistiska idéerna.

Under den utmanande rubriken Pensionärens plånbok fetare än löntagarens redogör tidningen Riksdag&Departement för skillnader mellan löntagares och pensionärers ekonomiska villkor.

Artikeln skrivs med anledning av att Regeringen förra veckan lämnade två propositioner om skattesänkningar till riksdagen. Den ena handlar om ökat jobbskatteavdrag för dem som arbetar, den andra handlar om sänkt skatt för pensionärer över 65 år.

Tidningen konstaterar att:

Också nästa år betalar pensionärerna mer än de yrkesverksamma, och pensionärsorganisationerna protesterar.

Men det kostar att arbeta och R&D nämner resekostnader 700:- (det förutsätter att man bor i storstadsområde med skattesubventionerad kollektivtrafik, för många är det betydligt dyrare och de har inte alltid något val), a-kassa 90:- till 450:-, fackavgift på 600:- och mat 75:- om dan för den som inte har matlåda med.

Tidningen sammanfattar:

Med reskostnader på cirka 700 kronor i månaden och en fackavgift på 600 blir extrakostnaden för att jobba 1 300 kronor i månaden. Till det kommer eventuella kostnader för utelunch, cirka 75 kronor om dagen.

Vid en månadsinkomst på 20 000 kronor betalar i år en pensionär 1 062 kronor mer i skatt än en löntagare. Med de förslag som regeringen nu har lämnat till riksdagen betalar pensionären nästa år 1 101 kronor mer i skatt än löntagaren.

Naturligtvis har pensionärsorganisationerna rätt. De betalar alldeles för hög skatt på sina pensioner. Det innebär däremot inte att löntagare betalar för lite. Jobbavdraget är riktigt och behövs, det skall löna sig att arbeta. Felet är att den totala skattenivån, trots alliansens arbete fortfarande är för hög. En rejäl generell skattesänkning behövs i högskattelandet Sverige.

Jag tillhör inte den skara som ständigt ropar på skattesänkningar, men jag tycker det är bra om skatten hålls nere för människornas privatekonomis skull, för vår makt över den egna vardagen och för att det ger bättre dynamik i samhället.

Nu föreslår den rödgröna oppositonen en kraftig skattehöjning i Stockholms stad om cirka 1500 kronor för en vanlig inkomsttagare. Samma gäng i landstinget planerar förmodligen också för skattehöjning, det brukar de göra varje år. Lägger vi dessutom till de aviserade skattehöjningarna från riksdagsoppositionen så kan vi lätt konstatera att stockholmarnas eknonomiska ramar kommer att krympa rejält vid ett eventuellt maktskifte.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982 – 1990, påpekar i en debattartikel på DN att socialdemokraterna med Mona Sahlin ljuger om vad socialdemokraterna kallar för “pensionärsskatten”.

Högljudda krav ställs nu på att skattereduktionen ska omfatta alla slags inkomster, framför allt pensioner. Oppositionen har naturligtvis hakat på och lovar att sluta ”skatteklyftan” mellan förvärvsinkomster och pensioner. Socialdemokraterna delar i sin budgetmotion ut en skattereduktion med i genomsnitt cirka 300 kr i månaden. Det, säger man, halverar ”skatteklyftan” för pensionsinkomster under 15.000 kr. Sanningshalten i detta påstående förtas av att man samtidigt vill införa ytterligare en skattereduktion för förvärvsinkomster. Alla löntagare ska nämligen få skatten sänkt med 75 procent av den avgift de betalar till A-kassan. För medlemmarna i flertalet av LO-förbunden innebär det en skattesänkning med, just det, cirka 300 kr. Så ”skatteklyftan” består! Och man använder samma lånade pengar till denna skattesänkning som Alliansen gör för det 4:e steget i jobbskatteavdraget.

- Kjell Olof Feldt

Han sågar också oppositionens skattepolitik vad gäller fastighetsskatt och förmögenhetsskatt vid fotknölarna. Rekommenderad läsning! För övrigt så har socialdemokraterna sin kongress denna vecka.

DN: Kjell Olof Feldt: ”Storstadsbor i normalvillor drabbas av nya S-politiken”

Intressant, läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Skatter, Valet 2010

Kjell-Olof Feldt beskriver tillsammans med Sven-Olof Lodin på ett tydligt sätt vilka konsekvenser socialdemokratisk högskattepolitik kan få och vilka de drabbar. Ett intressant inlägg på DN debatt som säkert en och annan sosse har svårt att ta till sig av. De borde nog göra det, artikeln kommer säkert med bra bränsle inför den kommande socialdemokratiska kongressen.

500 miljarder i dolda tillgångar har lämnat landet under den period då förmögenhetsskatten fanns i vårt land. Frågan man kan ställa sig är hur mycket mer tillgångar ska lämna vårt land om de rödgröna vinner och återinför förmögenhetsskatten. Dessa pengar hade givetvis kunna gjort nytta i vårt land. Det råder brist på riskkapital, med en rödgrön högskattepolitik kommer bristen Sverige bli än större.

De grupper som kommer att drabbas av högskattepolitiken enligt Feldt är storstadsborna. Säkert rätt analys av Feldt. Frågan är ju vilken analys de rödgröna partiledningarna gjort. Det är ju inte så att de är starka i storstäderna idag och en storstadsfientlig politik från de rödgröna lär skrämma iväg än fler väljarna i famnen till Alliansen.

Så höga skatter kommer att kväva det svenska folket och driva kapitalet ur landet. Är det så ett framtidsland byggs upp?

Bloggar: Dick Erixon och Peter Andersson och Ankersjö och Göran Pettersson

LO har nu presenterat några av sina krav inför den stundande avtalsrörelsen, och jag har ingen direkt åsikt om det. En väl fungerande lönebildning kräver att alla parter gör sitt bästa för att företräda sina medlemmar samtidigt som ansvaret för arbetsmarknaden axlas. Detta brukar de svenska parterna på arbetsmarknaden vara bra på.

Men en liten fundering, LO är ju inte direkt kända för att backa upp regeringens politik trots att deras medlemmar har fått avsevärda skattelättnader. Skatteverkets press på hushållen har generellt minskat men i synnerhet har de med låga inkomster fått högre marginaler. Det handlar om 1 000 till 1 500 kronor i månaden.

En vild gissning är att LO inte klarar att matcha Alliansregeringens insatser för låginkomsttagarna (motsvarande en extra månadslön per år), men att vi kan vara säkra på att LO likväl kommer att fortsätta kritisera oss trots att vi i praktiken höjt lönerna mer än något kollektivavtal gjort på… ja väldigt många år (förmodligen decennier).

I dagens Korseld på Svt.se och Aftonbladet.se medgav Lundby-Wedin att hon är villig att driva för såpass höga löner att jobben blir färre. Jag tror och hoppas att hon menade inom ramen för naturlig omstrukturering inom exempelvis industrin, men samtidigt ska man också ha i minnet att det knappast råder någon brist på omstruktureringstryck för industrin.

Nu har jag sett Skånes Dansteaters föreställning Black Silk. De tre delarna Hai Mat, Heart of Silk och Black Water var mycket olika men var och en sevärda och en upplevelse på sitt sätt men Black Water var helt fantastisk. Den var bland det bästa jag sett. Sista föreställningen är den 31:e så det finns fortfarande en chans att se den. Trailer nedan gör den inte rättvisa. Den är mycket bättre.

Bra biljetter, mittparkett, rad 13 kostade blygsamma 260:-. Min stora invändning mot föreställningen är priset. Varför anses en föreställning som denna värd så lite att den måste ha så kraftiga skattesubventioner? Läste en rapport om Skånes Dansteater på Region Skånes hemsida där det framgick att för hela verksamheten är självfinansieringsgraden 7 %, dvs det är vad biljettförsäljning och ev sponsring drar in till verksamheten. Skattebetalarna står för över 90 % av kostnaderna. (Just denna förställning kan ju ha något bättre resultat.) Jämför man med en del annan kultur som jag skulle kunna tänka mig att njuta av den närmaste tiden så noterar jag att de bästa sittplatserna på Malmö Arena när Rammstein kommer i februari kostar 1495:- och de billigaste biljetterna kostar 995:-. I Globen kostar de bästa biljetterna 2 000:-. I januari 2010 kommer Riverdance på sin slutturné till Jönköping. Biljetterna kostar ca 1000:-. Allt lär bli slutsålt.

Det är inte rätt att viss kultur ska få en statlig, regional eller kommunal kvalitetsstämpel och bedöms ha ett stödbehov. Skall någon ha ett stöd så vore det rimligare att alla medborgare fick en kulturcheck att använda efter eget önskemål. Skattesänkningar är också ett utomordentligt alternativ kombinerat med avdragsrätt för kultursponsring.

Det var en fantastisk kväll men det hade känts bättre att betala själv.

I går hade Kommunfullmäktige i Staffanstorp en omvärldsdag inför budget 2011 – ja, du läste rätt, 2011.

Kommunens ekonomi gicks igenom, den ser bra ut. Kommunen har under en lång följd av år visat överskott och kommer med all sannolikhet att göra det även 2009, trots att skatteintäkterna minskat med 17 miljoner kronor. För 2010 tog man budgeten i juni, förvisso en stram budget, men, som det ser ut innebär den i princip inga besparingar, även om man ännu inte vet vad som händer med löneavtalen. Dock finns statens extra tillfälliga statsbidrag om 16 miljoner där hela summan inte var känd då budgeten gjordes vilket ju kan vara till hjälp. Totalt tillför staten 10 miljarder kronor till kommunsektorn.

Det känns bra att bo och verka i en kommun som har koll på sina finanser.

Var Staffanstorp finns i statistiken hade vi en genomgång om – och visst finns det förbättringspotentialer, och det är väl tur. Men vi har några bitar som vi ska vara extra stolta över; vi har med god marginal minst antal fallolyckor i Sverige inom äldrevården. Vi har de mest framgångsrika företagarna enligt den mätningen som Företagarna och UC lämnade för några veckor sedan. Hagalidsskolans skolbibliotek har just vunnit priset som bästa skolbibliotek. Vi har Sveriges femte lägsta kommunalskatt till gagn för våra medborgare. Vi är 7:e bästa boendekommun enligt tidningen Fokus rankning. Vi ligger på stigande trend när det gäller företagsklimatet, och i bästa skolkommuns rankningar. Generellt sätt ligger vi oftast i den bättre halvan av resultatlistor som görs om Sveriges kommuner.

Visst har vi mycket kvar att arbeta med – men som jag skrev ovan vore det ju annars ganska trist.

Som moderat i Staffanstorp känner jag tillförsikt – vi har en stabil grund att stå på och treklövern i kommunen har arbetat målmedvetet för stabilitet och utveckling – något jag tycker ger resultat.

Jag tycker att det känns mycket bra att vara Staffanstorpsbo!

Vad regeringen säger verkar på allt fler områden inte ha någon som helst koppling till vad de gör. Efter uttalandena om att det är det bästa för miljön att bygga en ny motorväg för sisådär 30 miljarder, så vet jag knappt vad som skulle kunna förvåna längre.

Reinfeldt har ju själv enligt DN den 14 augusti 2005 sagt att han inte har några gränser och att de som har det bör hålla sig borta från politiken: ”Allt är förhandlingsbart, annars ska man inte syssla med politik”. Uppenbarligen har regeringen bland annat förhandlat bort grundläggande ärlighet sedan dess.

Krig är fred, slaveri är frihet och miljöförstöring är bra för miljön.

Hur som helst så konstaterar nu riksdagens utredningstjänst att den halva av befolkningen som tjänar mest har sedan Reinfeldt blev statsminister fått 80 procent av regeringens skattesänkningar. Det som de ”gamla moderaterna” föreslog på Bo Lundgrens tid 2002, var att den rikaste halvan “bara” skulle få 72 procent av skattesänkningarna.

Läs mer om regeringens företrädare här, här och här.

Frihet och ansvar

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.

Med alliansen har skattekvoten sänkts från 60% till 55,6%. Det är den största inkomstskattesänkningen i Sverige under decennier som gör att människor får behålla mer av sina inkomster och därigenom får större beslutanderätt över de egna intjänade pengarna. Människors egen beslutssfär ökar, och även deras ansvar. Här står alliansen och de rödgröna på helt olika ideologiska planhalvor.

Att sänka skatten är aldrig ”rätt” för (S),(V) och (MP). Medborgarnas pengar används alltid bättre och klokare av politikerna. Efter att tidigare varit emot, går de nu med på att låta de nuvarande tre jobbskatteavdragen stå kvar om de vinner regeringsmakten men de säger alla tre nej till det kommande fjärde avdraget.
Här är det inte den ideologiska inriktningen som avgör sällningstagandet utan ett ”under galgen beslut.”  Hade de rödgröna suttit vid makten och inte alliansen hade medborgarna inte fått se röken av några skattesänkningar.
I ett diskussionsprogram i Sveriges radio hörde jag för inte så länge sedan Göran Greider säga att ”vi har kommit till vägs ände beträffande skattesänkningar” och i riksdagens budgetdebatt sade Vänsterpartiet: ”vi säger nej till orättvisa skattesänkningar” och Mona Sahlin: ”den rikaste tiondelen tjänar på det samhälle Reinfeldt skapar.

Fakta och kunskap om hur det verkligen förhåller sig lär bli de rödgrönas värsta fiende. Effekten av jobbskatteavdragen har haft svårt att tränga fram och borde naturligtvis tydliggöras på lönebeskedet men nu tycks de flesta ha nåtts av insikten att det blir mer i plånboken varje månad och varför det blir det.
För ett vårdbiträde blir det från januari 2010 med det fjärde jobbskatteavdraget totalt 1 480 kr i månaden mer i plånboken.
Fakta är också att det är de med låga- och normala inkomster som har fått de största skattelättnaderna av jobbskatteavdraget i förhållande till den egna inkomsten.
Sänkt skatt som andel av en månadslön på 21 900 kr är 6,8 % medan den sänkta skatten som andel av en månadslön på 57 000 kr är 3,1 %.

Om vi sedan jämför Sverige med andra EU-länder har vi fortfarande, trots dessa skattesänkningar som de rödgröna är så mycket emot, en topposition i fråga om skattetryck. Sverige ligger för närvarande på andra plats i skattetryck efter Danmark, men snart är vi tillbaka på första plats, då Danmark är på väg att sänka sina skatter.
Här återstår mycket att göra.

I debbaten om jobbskatteavdraget finns många myter och från vänsterhåll försöker man framställa det som något som ensidigt gynnar “de rika” och därmed är förkastligt. En något underlig argumentation eftersom t ex socialdemokraterna och Mona Sahlin i nästa andetag deklarerar att vid en eventuell rödgrön valseger så skulle tre av de fyra stegen få finnas kvar. Sanningen är förstås den att socialdemokraterna inte vågar röra det jobbavdrag som gett t ex många vårdanställda så mycket som en extra månadslön per år. Den sänkta skatten har gett långt mer i plånboken än de löneökningar man fått.

I GP finns en ledare som tydligt förklarar hur det hänger ihop Myterna om jobbavdraget (tack Roland för tipset)

Jobbavdraget har ett tak som ligger på drygt 28 000 kronor i månadsinkomst. Den som tjänar 60 000 kronor i månaden får inte ut en krona mer i jobbavdrag än den som ligger vid taket, skriver GP:s Fredrik Tenfält.

För den som vill veta hur stort jobbavdraget är i olika lönelägen rekommenderar jag http://www.jobbskatteavdrag.se/

Vid dagens partiledardebatt framkom en klar skillnad mellan alternativen - En allians som vet vad vi vill mot en splittrad vänstersida som tillsammans har en extremt lång lista på vad de vill göra, fast listan är inte enig och hur den ska finansieras är oklart. En sak har de emellertid gemensamt, de vill urholka arbetslinjen.

Ska det vara Vänsterns recept med höjda skatter för alla med 55 miljarder, där man dessutom ska strunta i de ekonomiska ramverken, eller är det Socialdemokraternas förslag med höjda skatter på 20 miljarder eller Miljöpatiets om 17 miljarder som ska gälla. Det får man bara gissa sig till.  

Klart är i alla fall att det finns tydliga skillnader mellan blocken. Alliansen tar ansvar för de offentliga finanserna och för en tydlig jobbpolitik. Vi satsar mer pengar till kommuner och landsting, infrastruktur och forskning. Allt för att begränsa den globla krisens genomslag på jobben. Dessutom gör vi stora satsningar på utbildningsplatser och arbetsmarknadspolitik för att underlätta omställning för dem som blir arbetslösa. Samtidigt kan en tydlig förstärkning av arbetslinjen göras genom förstärkning av jobbskatteavdraget som gör det mer lönsamt att arbeta och genom ett bättre företagsklimat för dem som ska anställa. 

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ett tydligt alternativ som handlar om att urholka arbetslinjen. De vill göra det mindre lönsamt att arbeta, genom höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och höjd ersättning till dem som inte arbetar. De har också en rad förslag som försämrar företagsklimatet och gör det svårare och dyrare att anställa. Det är en politik som minskar sysselsättningen och ökar utanförskapet.

Mot bakgrund av det svåra konjunkturläget kan man verkligen fundera över om höjda skatter för låg- och medelinkomsttager och sämre företagsklimat kommer att göra Sverige till ett bättre eller sämre land.

För min del är svaret klart.

Två premiärer i Malmö i helgen

I SvD recenseras monologen Neo, det liberala samhällsmagasinet, som hade premiär i fredags -
Här hånas verklighetens folk:

Utan att ha sett mer än ett smakprov på nätet får jag intrycket att den handlar om en vit medel- klassman som känner sig sviken av ”klassförrädaren” Reinfeldt. Statsministern, gapar rollfiguren, låter både homosexuella och kvinnor komma fram.

En talesman för villaför-orten? Naturligtvis inte. Bara en fördomsfull drömbild, inte helt ovanlig i samtidskonsten.

Det intressanta med den här monologen är förstås hur den avslöjar de fördomar som finns hos den så kallade kultureliten mot de “verklighetens folk” som vanligtvis är de som via skattsedeln tvingas avlönar de som ägnar sitt liv åt att håna dem. Ibland är det tur för teatern att besökarsiffrorna inte är högre än vad de är.

Den andra premiären var Skånes Dansteaters “Black Silk”, en föreställning som jag själv har köpt biljetter till. Jag ser fram emot föreställningen både som kulturupplevelse och en icke obetydlig skatteåterbäring.