Å, det här är en bra bok på många sätt. Upptakten till det första opiumkriget, som jag läst så mycket om så många gånger och tappat bort mig i de torra intrigerna och cynismen i britternas kolonipolitik, är den tid som Amitav Ghosh hittar sina huvudpersoner i. Men istället för att handla om Kina är det här en stor berättelse om varifrån opiumet kom, om Indien under kolonialismen och om sjömännen på båtarna som fraktade det.

Och Ghosh berättar. Entusiastiskt. Jag blir lite matt bara jag tänker på den research som han måste ha gjort inför den här boken, särskilt eftersom en stor del av dialogen är skriven på den pidgin som de asiatiska sjömännen använde, eller är pepprad med den dialekt som engelsmännen i kolonierna använde. Lite svårläst, men underhållande.

För mig så är det nästan det som räddar boken, språket och researchen. Det är en bra bok, varma personporträtt, fantasieggande miljöer, flyt i språk, handling och känslor. Men ändå. För ett par år sedan läste jag en annan bok av Ghosh, the Hungry Tide, som dels är en bra och fascinerande bok med intensiva känslor och intressanta, levande miljöer, och dels är hopplöst enkel i hur historien utvecklar sig ibland. Samma invändningar har jag mot Sea of Poppies. Lite som i en Hollywood-film är man aldrig riktigt bekymrad för om de kommer klara sig, eller om de kommer få varandra, ondskingarna är onda och de goda är goda.

Det är, det går inte att beskriva den annorlunda, en bokklubbsbok. Den har allt, personporträtten, historien, den exotiska miljön, kärleken, äventyret. Det enda som kan sätta käppar i hjulen är alla de där konstiga orden. Det var väl det som fick den kortlistad för Man Booker förra året, när White Tiger vann. Båda böckerna har färgrikt tecknade indiska miljöer och ett snett och förtryckande klassystem. Den här boken är varmare, intressantare, mer lärorik. White Tiger är torrare, bittrare och bättre.

Det var dock en sak som verkligen förvånade mig. Med kanske 50 sidor kvar började jag fundera över hur i hela världen han skulle lyckas att knyta ihop det här. Med sista sidan färdigläst var boken tveklöst slut, men samtidigt var historien inte färdigberättad. Okarakteristiskt. Men, lite googlande och – AHA, det är bara första delen i en triologi! Jag ser fram emot att läsa de andra delarna, men kommer inte direkt skriva upp mig på en väntelista.

I kväll ska vi gå på 30 års fest med Maskerad tema…………

Ska bli jätte roligt att se vad alla har klätt ut sig till. Lovar att i morgon kommer det att bli en massa bilder på bloggen. Så förbered er på en massa skratt i morgon för det kommer bli helt Galet!!! Kameran är laddad och det är jag med.

Kan avslöja att jag ska ha ett ROSA svärd och Peter ska ha en Kråsblus Låter inte det fantastiskt vackert

Är det inte vackert ??? Jag är såååååå nöjd

Svärdet är köp på www.knollotott.se som har en massa fina barnsaker. Kolla in ni kanske hittar en och annan julklapp.

Nej nu ska jag börja mina förberedelser ( packa barnens väskor ).

Skepp ohoj matrose!!!!!! Ses i morgon

Lyckades besöka Uddevalla två gånger idag. Första gången i förmiddags, för att kika på en begbil jag hittade på blocket. Det var ett bilföretag som sålde den, och den var i så bra skick och var såpass ny att jag slog till.

Så det var bara att åka hem och rensa ur bilen på grejor och slänga in vinterdäcken, och köra ner igen med en postväxel och byta bil. Så nu har jag en ny Skoda Fabia, och jag var så nöjd med min förra bil, en Skoda Felicia så jag tror att det kan inte gå fel med den här heller. Ta i trä.

Påväg hem så stannade jag och kompisen till för att fota solnedgång. Kompisen ville med ner för att åka ny bil och fota och det gick så bra så

Hoppas han hade bättre lycka med sina bilder än jag, för jag min klump hade 1600 iso inställt efter ett experiment häromdagen. Och det var inte lyckat i kombination med solsken, några bilder kan nog fungera, får kika lite mer på dom först.

Körde lite fritt med kameran också, och då funkade bilderna bättre.

Såg ett spökskepp.

Måste ju visa lite marint också från Marinfestivalen, Gävle

1. Fartygsmodell av briggen Paulina 4 800 kr

I ett snöigt vinter-Stockholm passade auktionsverket på att bjuda ut diversa nautica. Letade man efter marinmåleri, fartygsmodeller eller marina inredningsföremål var det här definitivt auktionen att gå på. Kanske kom en och annan bara för att drömma sig några månader fram till sommarens seglaster. Fartygsmodellen ovan, Paulina, byggdes kring förra sekelskiftet i Sverige eller Finland och kostade sin nya ägare 4 800 kr (2000-3000), nästan dubbla utropspriset.

Bland de charmiga möblerna fanns bland annat en fartygssäng, stolar och en väggkommod. Självklart var nästan alla möblerna i mahogny. SE HELA LISTAN

2. Fartygssäng från ca 1900 i mahogny 7 000 kr

3. Väggkommod som haft sin plats på jägaren Stockholm från 1936 kostade 16 000 kr

4. Utkikstol från förra sekelskiftet 6 000 kr

Varför inte sova som på en lyxkryssare i fartygssängen och tvätta sig som en general i den populära kommoden som kom från en jägare. Utkikstolen passar bra vid tennisbanan eller poolen om man inte råkar ha ett tillräckligt rymligt fartygsdäck.

5. Varvsmodell av svensk isbrytare 30 000 kr

6. Varvsmodell av yachten Xarifa 10 000 kr

När Stockholm skulle få en ny isbrytare gjordes en varvsmodell efter vilken det nya fartyget S:t Erik byggdes. Halvmodellen passade bra i vinterkylan och blev populärr. Ett mer färgglatt alternativ var en varvsmodell till symaskinsfabrikör Singers Yacht Xarifa. Trevliga var också fartygsmodellerna av framförallt ångaren Marieholm, yachten Alba II samt en brittisk segelbåt. Vackraste namnbrädan matchade Charlie Tekopps blogg och bar namnet Alma.

7. Fartygsmodell av passagerarångaren Marieholm 14 000 kr

8. Fartygsmodell av lustyachten Alba II 10 000 kr

9. Modell av brittisk segelbåt 35 000 kr

10. Namnbräda från 1900-talets början med texten Alma 6 000 kr

FOTO: Auktionsverket

Learn anything
Connect to anyone
Overcome anything
Craete my own reality
Inspire anyone

Dat is wat ik met plezier meeneem van het TEDxFlanders evenement vrijdag. Dirk De Boe, Innovation Manager van Philips kwam spreken over de methodes die toegepast worden bij Philips om ideeën en creativiteit te managen binnen het bedrijf. Wim Bets gaf een geanimeerde voordracht over SKEPP. Maar het meeste leven zat toch wel in Karl Raets van Pinching the Ostrich, waar de bovenstaande quote in zijn presentatie terug te vinden was.

In het begin was ik er niet zo zeker van. Maar volhouden tot het einde was zeker de moeite! Het zou wel leuk zijn mochten we ergens de linkjes vinden van de 3 presentaties die live opgenomen werden.

De 3 andere presentaties die afgespeeld werden zijn:

• A.J. Jacobs’ year of living biblically
• Charles Leadbeater on innovation
• Michael Shermer on strange beliefs

Spökskeppet

Enmans besättning
sätter segel
Blundar för åldern han
möter i spegel

Han verkar vara
ensam kvar…
Blundar och tänker
att han är
ej klar

Han var den
bäste pirat
En guldtand av
högsta karat

Ingenting kunde
sänka skeppet
hans
Inte ens av
havsgudarna som
fanns
Njord, Ägir
och Ran
Hans skepp flög
som Peter Pan
Fruktades och
hyllades
till skyn
Hans skepp var en
ståtlig syn

Han höll alltid
kursen mot norr i
sökandet efter
skatten
Den länge förliste
sägen under
vatten

Aldrig slutade
han leta
Utan att
sanningen veta…

Enmans besättning
sätter segel
Blundar för åldern han
möter i spegel

Han vet att han
är den siste
Blundar och tänker
på besättningen
han miste

På havsbottnen
han sitter med
skatten i
sin famn
Med hans
skepp som
aldrig gick
i hamn

Han var den
bäste pirat
En guldtand av
högsta karat

Han fann den
rätta vägen
Han blev den
förliste sägen

Grannen har en egen hällristning på sin tomt. Kanske inte från bronsåldern, men visst är den fin ändå?

Skepp är viktiga i en demokrati.

 Mången kommunalråd tänker i denna stund, ”hur skall vi lyckas hålla denna skuta flytande genom krisen?”.  ledamöter i nämnder säger under styrelsemötena, ”Vi befinner oss på ett sjunkande skepp!” Kanske en och annan råtta försöker lämna skeppet till och med. Du, käre medborgare tänker stundom, ”vem håller i rodret?”

 Platon beskrev också han, genom sin mästare Sokrates röst, demokratin som ett skepp. Genom sin allegori visade Platon att demokratier styrdes mer av åsikter än av kunskap.

 Skeppets ägare kan inget om skepp, ej heller något om navigation. Han överlåter allt åt sina hyrda händer. Skeppets sjömän gnatar och kivar om vem som ska få hålla i rodret, vem som ska få bestämma. Deras blickar är horisontala – deras sikte är inställt på ledarskapet, vilket för dem är det primära. De stirrade stint på rodret när de lägger fram sina argument. Skeppet driver som vore dess färdriktning frammanad av vinden och vågorna då än den ene än den andre håller i rodret.

 Ett skepp bör ha en destination ett mål, det är själva syftet med att styra ett skepp. Den som bäst kan peka ut riktningen på en sjöresa är lotsen.

 Lotsen vet vad som krävs för att komma rätt på sjön. Man måste ta vissa ting i beaktning, räkna med dem och sedan styra. Det är väder och vind, solen och stjärnornas positioner.

 Det krävs kunskap, lotsens blick är vertikal. Han, eller – eftersom det är Platon – hon, är inte intresserad av att styra. Blicken är inte fixerad vid rodret. Lotsen tittar uppåt.

 De trätande sjömännen ser inte lotsen, de är för upptagna med att bråka. För upptagna med att bränna hål i rodret med sina lystna blickar.

 Medborgare, ditt uppdrag är:

 a)      Leta upp en god demokratisk lots

b)      Rösta på denne lots

 Tillägg: även Platon verkade stundom erkänna att viss passion måste till för att någon skall kunna styra. Till exempel, spelar det ingen roll om Beckham är duktig på att sparka boll, om han inte vill spela,,,,

Ett Columbusporträtt, såvitt jag förstår...

Läs gärna andra illusionsgalna (?) bloggares åsikter om Illusioner, Varseblivning, Synvillor, Indianer, Columbus, Skepp, Perception, Vetenskap, Psykologi, Weirdomatic

Detta ståtliga skepp. Var i vackra Skåneland och denna helg så skulle Götheborg till Ystad.
Vi körde längst ut på piren och förbi koksupplagen där. Stannade lite “olagligt” och hann precis fram till änden av piren när hon gled förbi. Det var nog bara ett 10 tal meter från oss. När hon kommit in i hamnbassängen så sköt hon en salut på 8 skott sedan svarades det från land med 4.
Det var riktigt pampigt!

Såg i dagens AB att orkanen Gustav??? nu närmar sig Amerikas sydkust med stormsteg Allvarligt ja visst men jag måste ändå få ha lite galghumor. Jag tycker även att det är märkligt att den heter Gustav! Alla hårda stormar och orkaner brukar väl ha kvinnliga namn.
Nu till allvaret, stormen Katrina skövlade ju som bekant New Orleans kust, med översvämningar och katastrofer som folk ännu lever med. Nu är det tydligen en starkare orkan som kommer in över nästan samma område och folket uppmanas att ge sig av därifrån. Vädrets makter tar över mer och mer. Miljön förändras och det är VI som förändrar den.

Min syster som ska resa till USA den 4, sa i veckan att “bara det inte stormar eller kommer någon orkan, men det är klart de brukar inte komma förrän i slutet av september”. Nu ska de inte till just detta område utan till New Jersey på östkusten. Men visst kan jag förstå oron, för tack och lov så är vi inte vana vid denna styrka på oväder och jag hoppas vi slipper bli det också.

I går kväll så var vi på en kräftskiva/födelsedagskalas. Mycket gott och trevligt trots att jag inte är så överdrivet förtjust i kräftor, men 4 stycken blev det Västerbottenpajen var den som vann i mitt tycke.
Nu i svamplockartider så vill jag lägga ett varningens ord. Plocka aldrig svamp som ni inte är 100 procentigt säkra på att känna till. Kvinnan som ätit lömsk Flugsvamp avled inatt.

Idag är det många tankar i min röriga skalle!

Andra bloggar intressant om: svamp, förgiftning, Götheborg, Ystad, kräftor, kräftskiva, storm, orkan, Gustav, AB, DN, USA, skepp, ostindienfararen, Kvinnotankar

Bild Leif R Jansson

Enligt vädergudarna så ska augusti bli en regnig månad. Det lovar gott för alla svampälskare. Nu är tyvärr inte jag en sådan om jag inte får dem direkt i sås eller nystekta på en macka. Men jag vet att det finns många plockare med hemliga ställen lite överallt. Kantarellställen verkar vara speciellt hemliga

Jag har aldrig förstått varför folk ska utmana livet hela tiden. Jag tänker på olyckan på K2 det berömda berget med en topp på 8611 meter. Nu har 11 personer dött i en olycka i helgen. Man pratar om DAMP, ADHD och andra störningar hos folk som inte vet sina gränser, jag undrar vad dessa personer har för någon bokstavskombination? För något fel måste det vara när man måste tänja kroppens marginaler hela tiden. Det ger troligen en kick utan dess like när man klarat en utmaning. Men varför behöver man kickarna? Det funderar jag över.
Det hade varit betydligt bättre för deras anhöriga om de istället nöjt sig med svampplockning.

Här finner ni massvis att läsa om Sailet i Karlskrona för jag antar att de större tidningarna inte skriver om det

Andra bloggar intressant om: Kvinnotankar, berg, K2, svamp, kantareller, natur, väder, DN,
Sailet, Karlskrona, Sail, båtar, segelbåtar, skepp, segelfartyg

Men en lite äldre hamn+fartygsbild kan jag bjuda på. Den 18:e Maj var Tidan i Karlstad och lastade en Yankee cylinder.
Samtidigt löste sig mysteriet med betongpålen som sticker upp några hundratalet meter från KMW kajen som jag alltid funderat på vad den har haft för funktion, en förklädd pållare!

We read, we travel, we become.

The blank page grows a visionary wood.

Två verser tagna från två olika delar i den väldigt rika boken The Prodigal av Derek Walcott. Jag har förut berört honom i ett annat inlägg där jag beskrev min vånda över hans diktverk The Bounty som jag inte alls förstod mig på.

Idag var jag ledig och bestämde mig för att ta mig igenom det verk som han skriver: “what will be your last book”. Verket är självbiografi i poesins uttryck där platser och deras attribut, blandas med walcottypiska språng ut bland metaforerna och det är inte alltid lätt att se betydelsen av dem. Men allt ska inte förstås. Vi är olika människor med olika bakgrunder och erfarenheter och att tro att man kan förstå andra människors erfarenheter fullt ut är att döda individen eller i vart fall förminska den.

I dikten blir erfarenheten och den personliga blicken som gränsar till det introverta mer påtaglig än bland romanerna. I historien, eller berättelsen, ingår att ge ledtrådar och få med läsaren, resenären mot upplösningen. En dikt kan vara likt havet där ytans spegling döljer livet under ytan.

Jag började läsa Walcott för att inför min äventyrsroman, som lider av arbetsnamnet Morden på revet, skapa mig en större förståelse av Karibien. I The Bounty’s inledningsdikt som handlade om saknaden efter hans mor trodde jag mig ha fått en inblick i den karibiska själen. Men senare dikter handlade väldigt lite om Karibien och andra verk också. Det förbannade jag dock inte då hans rikedom hade fångat in mig.

Just denna ovilja att stanna kvar i Karibien och istället röra sig i västvärlden, främst i Europa, trots att han arbetat i USA funderade jag inte särskilt över fram tills jag stötte på dessa versrader i The Prodigal:

This bedraggled backyard, this unfulfilled lot,

this little field of leaves, brittle and fallen,

of all the cities in the world, this is your center

Orden fick mig att se vakna till. Vad var det han skrev? Tidigare hade han beskrivit en offerrit av en vädur och avslutade scenen med verserna:

of the slaver’s coast and the braided villages

of thatch and coalpot from the salted passage

to this paralysis where your pale feet cannot keep time

feel no communion with its celebrants,

they keep another time, the time you keep

comes with a different metre, your skin

what sheat and prison that it has become

Hudens färg återkommer i hela verket. I Europa där han tycks vilja höra hemma, framförallt i Italien, påpekar och misstänkliggör man hans hudfärg. Men ändå säger han i klara ordalag att han inte hör hemma i St. Lucia. Senare skriver han: “Ritorno a Milano, if that’s correct.”

Och senare i ett konstaterande:

to which I still can never say home,

as generous as it is, as close, that has become,

across a furled map, the compass of my heart.

Men ändå, inte ens där kan han välja sitt hem. Genuas hamn, vid havet, och staden Columbus föddes i, där han ser ett skepp:

This line is my horizon.

I cannot be happier than this.

Därför slutar verket också ute på havet, där han skönjande kan se “that line of light that shines from the other shore”, den allt närmande döden; resan fortsätter.

Läs dikten In Italy av Derek Walcott i The New Yorker.

Geoffrey Philp analyserar Walcotts dikt Mass Man utifrån poetens iakttagelse och seende av karnevalens symbolik.

Jag hoppas att ni skrattar tillbörligt åt ordvitsen.

Ja, vi har alltså varit i Riga, vilket på alla sätt var fint och bra. Solen sken, hotellet var av lyxkaliber, och vi hamstrade stora mängder Ahmad Tea. Lite otippat att Lettland skulle vara bra på engelskt té, men så är det. Thé kan man också skriva, om man vill. För den som inte är bekant med Ahmad Tea är det The Thé. Som tésnobb måste man ha ett favoritmärke, och Ahmad gör helt klart bra té, så det duger väl lika bra på något annat. På deras hemsida står det dessutom ”THE WORLD’S MOST EXCLUSIVE TEA” (med stora bokstäver), och står det på Internet lär det väl vara sant tänker jag mig. Speciellt deras Jasmine-té är helt kolossalt exclusive och gott. (Vi hittade för övrigt ett helt underbart litet Tea House I gamla stan som jag, när jag blivit multimiljonär, tänker köpa och frakta till Sverige på en pråm dragen av havssköldpaddor. Eller havssköldpaddorna är inte nödvändiga, men det hade varit effektfullt.)

Yaya. Någon dag i Riga var hur kul och mysigt och bra som helst. Jugendfasader i färgglada rader. Resan dit däremot var lite mer… primitiv. I resekatalogen står det ”Våra fartyg till Riga är inte de största eller nyaste. De är lite enklare och intimare – lite mer som båtar var förr.”. Läser man sådant i en resebyråkatalog borde man ana owls in the moss. När man tänker efter är det faktiskt underligt att folk över huvud taget vågade åka båt förr (när det var enkelt och intimt). Det måste varit farligt för fiskarna också. De fick förmodligen båtar i huvudet titt som tätt, så ofta som de måste sjunkit. Förmodligen det som låg bakom torskdöden i Östersjön.
Vi bodde under bildäck dessutom, på motorn lät det som. (Båten drevs dessvärre inte av havssköldpaddor.) Plus att golvet vibrerade vilt och var jättevarmt.

Men som sagt. Det var finfint med en minisemester. Och när jag kom tillbaks till jobbet i måndags fick jag löneförhöjning. Som den starka anhängare av kausalitet som jag är anade jag direkt ett samband mellan det ena och det andra. Slutsatsen måste vara att jag borde åka på semester oftare.
Nu ska jag äta jordgubbar.
Toodiloo!

Veckans balt: Reynard Cowper

Igår kom Jytte’s syrra Lone och hälsade på.
Kameran ljuger inte sägs det ju men här fallet stämmer det inte, I verkligheten så är dessa fartygen är nämligen exakt lika långa, 89.0 meter.

Canon kiss digital N – S1/200 F7.1 ISO100 Focal length12mm Onsdag 30/01

Olivier kom till karlstad igår, Olivier bor i Limassol.

Canon kiss digital N. S8 F5.6 ISO 200 Focal length 20mm Måndag 07/01

Voor de rechtszaak die je hebt aangespannen tegen Youtube! Anders was ik nooit dit heerlijke filmpje tegengekomen met één van mijn idolen, de illustere skepticus James Randi:

Randi reisde overigens jarenlang de wereld rond met shows à la Geller. Maar hij demonstreerde wel telkens hoe de truken werkten . Ik zag hem zo’n 15 jaar geleden eens in Gent bezig.
(via)