de är fredag ………..  igen

martina var “lite” svår att få iväg idag men hon hann bussen. vanessa har sovit hos anton så hon fixar sig själv ……….. mina små tjejer börjar bli stora ju

var ute o gick en promenad med vovvar o åt en snabb frukost o sen lite innan 9 begav jag hemifrån …….. vill inte gå in närmare på vart eller varför men hade en givande dag med kraftigt ömmande kropp när jag kom hem vid halv 6 tiden på kvällen. de blev åter igen promenad med vovvar o sen en välbehövd dusch.

lite ytterliggare skvaller på allt de som hänt de sista veckorna …… hon, 50-åringen som är så arg o som bad om en träff bakom göstas för att reda ut allt är fortfarande i full gång. hon snackar skit om mig på sitt jobb så att de ringer personer från Burseryd som jag känner o talar om för mig vad hon säger, den stackarn kan jag bara säga. hon säger till andra att de gick inte prata med mig för bara gapa o skrek på henne. när de i själva verket var så att de var hon som hela tiden höjde rösten åt mig o jag fick hela tiden påminna henne om att vi skulle ju faktiskt reda ut de hela o inte förvärra allt. de var hon som försvann från parkeringen med en rivstart så gruset flög, de var hon satt i bilen med rödsprängda ögon o tårarna brännande under ögonlocken … tycker “lite” synd om denna svaga människa som inte kan erkänna att hon faktiskt inte har rätt i allt som hon gärna vill tro ………… *suck*

hon har absolut inte förstånd nog att förstå att de är ingen som vill bry sig om hennes tyckande o tänkande. de är INGEN som vill lägga sig i hennes skitprat. igår var de en gemensam kompis till våra döttrar som kom hem till för att tala om att den arga 50-åringen försöker få henne o  andra att vända sig mot mig genom att få andra att tro att jag är FARLIG,  o att deras säkerhet är i fara. att jag är inte klok o kapabel till att göra vad som helst.

jag undrar istället om de inte är så att de är hon som är kapabel till att göra alla dessa idiotiska saker som hon säger att andra ska vara på vakt inför. från andra som pratar om henne o har råkat ut för henne säger till mig är hon en människa som säger en sak men gör något helt annat.

hon har oxå tagit bort mig o blockat mig  o mina gemensamma vänner från FB men när jag ursäktar detta handlingsätt till mina vänner för hennes räkning får jag bara till svar att en så omogen människa är de bättre att vara utan …….. så bra då är de inte så farligt,de är  bara hon som har förlorat inte jag iallafall ……….. för dom vill fortsätta vara vän med mig iallafall ……….. utan att bry sig om henne, eller hennes skitprat …….. 

…………………:)

Men det förväntas jag inte känna till. Jag är beklämd, uppriven och baktalad å det ganska grövsta. På en blogg med hemligt lösenord. Jomenvisst, det hela är tämligen psyksjukt. Och jag är inte först med att varken säga eller tänka det.

Hon skriver i sin lösenordsskyddade blogg inför gemensamma nätbekanta, att hon fnular på ett brev till mig. Rättfärdig och schysst, så vill hon framstå. Och jag, den ologiska, fega, opålitliga.

(Opålitligheten hävdade hon redan för typ sex år sen inför gemensamma irl-bekanta, har jag fått veta så här i efterhand. Så att de inte skulle komma på tanken att anställa mig på jobbet hon (även den gången) sumpade pga sitt humör.)

Nu anställdes jag ändå.

Och vad KONSTIGT, då passade det för henne att bli kompis, och jag var plötsligt inte opålitlig längre. Nej, för jag hade ju en maktposition som hon kunde dra nytta av.

Men nu är jag visst opålitlig igen. Vi få väl se när det där brevet hon terapeutar sig fram till där hemma med hjälp av mina fd nätvänners goda råd, dimper ner i min mailbox.

Två av varandra oberoende läsare av QD:s blogg har talat om för mig att hon framställer det som att jag gjort slut på kompisskapet utan förklaring och skriver osammanhängande mail till henne. Hon vill få det till att jag mår psykiskt dåligt och inte är riktigt tillräknelig (det spekulerades t o m i kommentarsfältet tydligen – av folk jag följt längre på nätet än hon!).

Om man bortser från samtalet där hon sa att det var mitt fel att hon inte fått jobbet, att hon kände sig förnedrad och sviken. Om man bortser från att jag som uppföljning på det samtalet mailat henne och väldgt tydligt talat om att jag inte accepterar en sådan tolkning, så kanske man kunde se det så. Fast bara om man kisar ganska mycket med ögonen. Och vill ha stöd och sympatier från gemensamma nätbekanta som man önskar ska se saken som man själv önskade att den förhöll sig. Då kan man ju inte skriva ut precis vad som hänt, för då får man ju inte de kommentarer man vill ha. Man kan heller inte snudda vid anledningen till att man inte fått jobbet, för då blir det JÄTTEJOBBIGT. Då kanske folk skulle tycka att man får skylla sig själv litegrann.

Flertalet kollegor har sagt att de känner lättnad för att QD inte kom ifråga för anställningen. Motivering: intrigerande, lynnesutbrott och baktaleri.

Jag undrar verkligen hur QD funkar. Hon utmålar mig som på gränsen till psykiskt sjuk på sin blogg, inför våra gemensamma nätbekanta, och fiskar efter sympatier hos dem. Samtidigt förtiger hon arbetsplatssituationen och sitt eget hanterande av den.

QD begriper inte varför jag stängt till och inte vill ha kontakt.

I hennes verklighet är hon offer för mobbning och jag är en förövare.

I min verklighet har hon baktalat mig och hittat på lögnhistorier om gemensamma bekanta. I min värld ger hon mig skulden för att hon misslyckats med att få en fast anställning efter sitt vikariat på stället där jag jobbar. Det skulle vara mitt ansvar att hålla henne på mattan och hindra henne från att fara ut mot chef och arbetskamrater. Enligt den logiken blev det mitt fel när hon inte fick den sökta tjänsten. “Du sa ju inget”

Nu är jag präktigt demoniserad. Det är oerhört tråkigt, men vet nån vad? Jag anade det.

Jag vet att det kommer som en chock för de flesta av er, jag är trots allt en foxy lady, och man kan lätt tänka bort en sådan ofoxy sak som tarmar och vad som försegår i dessa.

Men jo, jag både fiser och bajsar.

Men det är bara barnen som får närvara. Annars håller jag mig hellre i en vecka, och svullnar tills jag närmast lyfter från marken.

Jag skämms alltså.

Jag är gift, har fött två barn och räknas som vuxen. Ändå klarar jag inte av det. Jag skulle hellre hoppa ner från balkongen än att fisa med flit så att Matt hör. Jag är så glad att vi köpte ett hus med en toalett på varje våning, för man kan alltid passa på att gå ner till tvättstugan eller upp till sovrummet, just för att ingen ska behöva komma efter och känna den något förvrängda smultrondoften.

Det är märkligt. Karln har sett mig klämma ut två roterande stubbar. Det må vara det mest fantastiska jag gjort, men själva uppenbarelsen av mig just då var mer… ja, vad ska man säga… urkraft än superhot. Det trycker på ganska bra, och visst kom det både väder och vind vid det tillfället.

Men ändå. Jag går runt och förnekar att jag har en sund tarmfunktion.

Matt har inga som helst problem att fladdra skinkorna. Beundransvärt tycker jag. Att lägga av en jordbävning och sen skratta hysteriskt åt hur mustigt den osar.

Kanske är det just det jag är rädd för. Att mina fisar ska osa must, och att det sen ska vara jättekul.

För det vore ju hemskt. Att man kunde slå till och roa någon.

I kveld skal jeg på julebord av det mer aparté slaget.

Worsicht sauerkraut.

1. De Autonome, også kjent som Anarkistene skal selvfølgelig  ha julebord i år igjen, og jeg burde strengt tatt ha strøket skorte akkurat nå. Dette har vi planlagt i god tid. Allerede i Februar 08 fikk vi i gjennom allmøtet konsensus om at vi faktisk skulle ha julebordet.

2. I mars måned trådte arbeidsgruppa for julebordet sammen for første gang og innledet øyeblikkelig en tre timer lang debatt om hva slags møtestruktur vi skulle ha, hvorpå vi i etterkant ble nødt til å fastsette møtetidspunkter innunder saken “Diverse” på sakslista. Dette tok under en time.

3. Aprilmøtet ble kort og konsist, da de fleste var fyllesyke og vi ikke oppnådde korum, det vil si nok møtedeltagere til å erklære oss vedtaksdyktig. Vi gikk på pøbben i stedet.

4. Maimøtet ble avholdt som et allment forum midt under en punkrock festival. Diskusjonen ble langtrukken og givende, den handlet mest om hvordan man strategisk sett bør følge opp gateuro med fredelige demonstrasjoner og dermed ta kontroll over siuasjonen med fundament i bred folkestøtte. Det var en del bra konserter i år.

5. Junimøtet var det så varmt til oss at vi gikk utenfor og rydda i hagen istedet. Vi malte gjerdet og luket ugress. Naboene var heftig imponerte over teknikken hvor vi brente vekk ugresset i rennesteinen med en hjemmelaget flammekaster.

6. I Juli var jeg på sommerferie. Benyttet sjansen til å diskutere det konseptuelle og teoretiske rammeverket rundt idéen julebord med noen Tyske anarkister.  I tilegg brainstormet vi litt rundt servering og meny. Tyskerne ble veldig agressive i konfrontasjon med det tyske ordet for pølse, altså wurst. De ville helst ha turnips og løk. I alle fall måtte det bli en slags rotstuing. Tre av dem malte et banner med dette budskapet og la i vei for å okkupere grønnsaksdisken på det lokale stormarkedet.

7. Augustmøtet ble en farse, da vi for alvor dro igang menydiskusjonen her hjemme. Vi vedtok med konsensus at det måtte bli vegetarisk, fordi vi kjenner folk som har et nært forhold til kuer og kalkuner. Naboen til noen har en minigris som kjæledyr, så det virket absurd å spise ribbe. Doffen ville uansett ikke blitt til annet enn en mager tynn bit til hver.  Den tyske internasjonale representanten var med oss på videolink, og kunne fortelle om en aksjonsgruppe på vei til den norske ambasaden, med krav om at den norske kongen som nasjonalsymbol burde spise rotstuing på julaften, og deretter abdisere på nasjonal TV med betingelsen om at alle kaller han Harald heretter. Den tilreisende Blitzrepresentanten gjorde det klinkende klart at selv om man klarte å få gjennomslag for en slik aksjon, ville den tidligere kongen fortsatt bli nekta i døra på blitz. “En Harald er nok,” sa representanten. Vedtaket endte med nøttebiff (Anbefales) og potetstappe, for å vise solidaritet med våre venner i Tyskland.

8. Septembermøtet vedtok med konsensus at vi burde kjøpe inn servietter til julebordet. Det ble oppretta ei arbeidsgruppe for å organisere en støttekonsert til serviettene. For å rasjonalisere arbeidet vedtok vi at pappkrus også skal dekkes av dette overskuddet.

9. Oktobermøtet ble brukt til etterforskning rundt saken om støttekonsertpengene, som var forsvunnet. Etter noen timer fant vi dem i en serviettholder oppe på et skap.  I tillegg fant vi tyve spenn i en pappkopp.

10. Novembermøtet ble utsatt til desember fordi vi skulle ha demo.

11. Desembermøtet vedtok at julebordet bør avholdes uten maskering som finlandshetter og lignende. Dette vil gjøre det lettere å få i seg mat. Som kompensasjon ble det vedtatt fotoforbud, og sivilsnuten mister gratispasset sitt i år.

Så nå skal jeg pynte meg og pusse boots, for deretter å tilbringe kvelden med å kaste stein på venner og kjente. Etter desserten skal vi gå i demo rundt langbordet, og sette hale på snuten.  Dessuten tror jeg vi bør få på plass et hastevedtak som forbyr molotow coctails, dette som brannforebyggende tiltak.

Luke 12 i denne julekalenderen kommer muligens i etterkant at kalaset. Valget av 12 luker er helt og fullt mitt personlige ansvar. Det får holde å være selvironisk 12 ganger i løpet av en måned. Uansett er tradisjonen med å telle til 24 bare en statlig og borgerlig kulturell konstruksjon for å holde oss nede.

På samme måte som da du var barn og åpnet alle lukene på en gang, slik får du nå også hele julekalenderen på en gang!

Det smeller litt bedre på den måten.

Jeg er en “surblogger”. Det vil si at jeg for det meste skriver om ting som irriterer og plager meg. Likevel vil det jo med jevne mellomrom komme litt hyggeligere ting også fra denne kanten, men bare litt, sånn som i dag.

Julestria er i gang, nå også for meg. Storparten av befolkningen har vel holdt på i et par måneder med nisser og griser og hjerter og ribbe og gaver og klær og advendtslys og kalendere. (Hurra for fandenivolske gramatikkfeil.)

Julehandelen har overlevde finanskrisa meldes det om på NA24.  Shopp så det svir! Tjohai!
Mammon er fortsatt mer Gud enn snekkern fra palestina og far hans.
Jeg blir som vanlig like irritert hvert år, og vurderer stadig å jobbe på kjøkkenet til kirkens folkekjøkken. Og det til tross for fundamentale metafysiske og ideologiske uenigheter mellom prestene og meg.  Kanskje blir det neste år, men jeg må nok besøke min mor også i år. Det er jo familiehøytiden må vite, min rolle er å spille Patriarken, så kanskje jeg skal dra med meg en lassis hjem til henne i stedet. Det må jo være mer hyggelig enn å sitte alene sammen og bli oppvartet av en sjelesørger som synes så synd på deg at han skriver overtid og åpner huset sitt.
Minner meg på en episode fra noen år tilbake da jeg kjørte taxi julehelga. Vi sto på bensinstasjon og prata skit slik drosjekuskene gjerne gjør mellom slagene. De tusen hjem var fylt av latter, sang, bønn og fyll, og her sto altså vi og frøys i slapset uttafor Statoil. Det er midt i mellom to rødprins og ei pølse at en av gammelkara får ideen om å kjøpe pizza til “gutta i skuret.” Som sagt, så gjort. Vi fant en ikke fullt så religiøs orientert Peppes Pizza restaurantsjef, opplyste om vår mellommenneskelige stunt, fikk rabatt og fresa i vei.  I det provisoriske skuret ved den nedlagte bussterminalen pleide de å sitte, gutta som hadde bytta ut rødbrus med rødsprit for mange år siden. Der satt de også denne kvelden. Det var godt og fint å være nissen på ordentlig. Pepperoni er bedre enn ribbe.

Den etter hvert så famøse skokasteren har fått seg litt førjulsjuling, og bli sannsylingvis sittende inne i noen år. Det er nemlig meget alvolig å fornærme et statsoverhode. Ville du krevd  flere års fengsel om noen hadde kasta ei sko på deg? Tenkte ikke det nei.
Hamas har avblåst våpenhvila og holder liv i salget av ulovlige pinneraketter også i år, mens mødre og barn sulter og dør i verdens største utendørs fengsel på gazastripa. Jeg støtter dem, bare så det er sagt.

Ikke alle trenger å forholde seg til gavestresset.
Vær så snill, kjøp litt mindre i år! Maan trenger ikke alle disse tingene, og forbruket må ned om vi har planer om å overleve som art i mer enn et par hundre år til.
Realitycheck folkens.

Men hva kan man forvente av mennesker som er så forvirra at de drar barskog inn i stua.

God jul, drikk med måte, ikke banke kone og barn, og ikke bli sur om du får sokker og såpe av tante Agda i år igen.

Det finnes en språklig verden, fri for rammeverk. Den er rekursiv og i stand til å skape nye sammenhenger. Derfor gir den rom for kreativitet, noe som bare kan gavne oss i lengden. Det er et sosialt prosjekt å forandre språket. Når man har definert moral, vil man finne at graden av måloppnåelse, og opprettelsen av et rettferdig samfunn avhenger proposjonalt med konsensusen i dette samfunnet. Dermed blir det eneste rasjonelt og moralsk forsvarlige å integrere så mange individer som mulig i beslutningsprosesser. Den grad vi er istand til å organisere oss i et samfunn overhodet må sees i sammenheng med den kommunikative rasjonalitet som vi har den gjennom språk. I det vi anerkjenner et annet menneskets evne og inngår i kommunikasjon med dette, anerkjenner vi også vedkommendes verdi, ved å rasjonelt likestille det med oss selv. Ethvert samfunn må derfor innrettes med samarbeid som drivende kraft om det skal overleve i lengden. Om mennesket antar at dannelser av samfunn skjer på grunnlag av egoistisk selvoppholdelsesdrift er dette egentlig ganske irrelevant. Ja, kanskje er det slik, men for å inngå i et samfunn må man nødvendigvis inngå i kommunikasjon og dermed anerkjenne kravet om samarbeid som rådende sannhet.

For noen dager siden blusset det opp en debatt i den norske kirke angående dens offisielle logo, som kombinerer korset og to langøkser av den typen man gjerne ser for seg vikingene brukte for å kløyve skaller, eller for den del kristne landet.

Den Norske kirkes våpenskjold.

Nå sies det i overnevnte artikkel at øksene symboliserer Hellige Olavs martyrdød, og at det derfor er tradisjonelt forsvarlig for organisasjonen å bruke denne symbolikken. Dem om det, for så vidt, men fra et kirkelig synspunkt må  jeg si meg enig med den kritiske stemmen, Kapellan Gyrid Gunnes, som mener det er flaut for kirken å bruke et våpen i sitt symbol, all den tid kirken jo påstår å fronte helt andre verdier enn nettopp voldelighet. Jeg forsøkte å finne den karikerte versjonen, hvor man hadde byttet ut øksene med to automatkarabiner av typen AK-47, et våpen velkjent for de fleste som har sett nyhetene en gang eller to, for å oppnå maksimal sjokkeffekt og klarhet i hva slags signal man risikerer å sende ut med denne typen symbolbruk, men jeg fant desverre ikke bildet nå i forbifarten.)

Nå er det jo ikke slik at dette egentlig går særlig inn på meg. Kirken må bruke hvilket symbol de måtte ønske for min del, og faktisk er det jo rimelig passende, med tanke på hvilke midler kirken tradisjonellt sett har tatt i bruk for å få folk til å ta i mot Ordet, og gi seg over til frelsen. Likevel synes jeg debatten gir et friskt pust i den forstand at noen stiller et kritisk spørsmål ved offisiell symbolbruk, og jeg synes det er spesiellt morsomt at dette spørsmålet tas opp innen kirken av alle steder. De er jo ikke akkurat en gjeng kjent for sine nyskapende, liberale og utforskende holdninger.

Våpenskjold heter det, så hvorfor ikke ha med et våpen? Staten, altså kongeriket Norge har jo også et våpen sentralt i logoen sin, det norske riksvåpenet. (Mulig det er slik at man trenger noe rettigheter for å publisere dette bildet utenfor offisiell bruk, men tilgi meg, dette er et debattinnlegg.) Logoen sier det klart, vi har en løves styrke, og vi har våpen, så bare pass dere! Personlig synes jeg det er rimelig dumt, så hvorfor ikke bytte til noe mer trivelig? Altså Harald, om du leser dette, kan ikke du ta det opp til diskusjon i statsråd på fredan? Trenger vi virkelig all denne voldsforherligelsen? Forsøker ikke Norge å profilere seg selv som en av verden fremste fredselskende nasjoner? Om jeg skulle overbevist noen om at jeg er snill, så ville jeg ikke brukt en øks som personlig logo for å vise det! Men dette fenomemet strekker se lenger skal du se.
Om vi tar for oss Politiets logo blir bildet ikke bare fjollete og dumt,  men drar seg også i en noe mørkere og mer jævlig retning.

Det Norske Politiets logo.

Norges voldsmonopol, som jo ordensmakten faktisk er, har faktisk klint til med hele tre økser i logoen sin. Statsløven med øksa er selvfølgelig med, og i tillegg har de satt inn en øks på hver side, med bladet utover. Dette er vel antakelig for å sybolisere at de beskytter kongeriket og  sikrer statens eksistens. Det hele skal altså symbolisere makt og autoritet, noen som kanskje er fullt forståelig med tanke på at det er politiet vi nå snakker om, men se nærmere på de to store øksene i denne logoen. Er det ikke noe kjent med akkurat denne typen øks? Det viser seg at det er snakk om såkalte fasces. Skaftet er laget av sammenbuntede pinner, og symboliserer nok engang autoritet. Du stusser kanskje over navnet fasces? Det har seg slik at akkurat denne typen øks er den klassiske Fascismens symbol. Dermed blir selvfølgelig spørsmålet hva i Helv*** dette symbolet har i ordensmaktens emblem å gjøre? Nå er det muligens litt banalt og pubertalt å påpeke dette, men en ting burde være klart: Å bruke hatideologien fascismens symbol i ordensmaktens emblem blir litt vel kraftig lut. Ja vi vet da godt at dere (politiet) ser dere selv som samfunnets suverene autoritetsutøver, men er det virkelig nødvendig å være så stygg? Dette kan jo umulig hjelpe på deres stadig minkende tillit i befolkningen?
Så, fru Killengren, om du leser dette, kan du ta opp dette på neste morgenmøte? Når til og med den Norske kirke begynner å tenke nytt, er det kanskje på tide med en imagejustering også for dere?

Viljar har over lengre tid slitt med å skrive. Jeg har lenge lurt på hvorfor, og gjør nå et forsøk på å åpne slusene litt. Dette er en “friflytstekst”, skrevet i ett strekk og uredigert etter prinsipper om “freewriting” som verktøy for å blåse hull i muren kalt skrivesperre. For hva er ei skrivesperre? Jeg tenderer til å tro at den egentlig ikke finnes, og at det hele dreier seg om en mental sperre som er i det hele tillært og internalisert fra barnsbein av. Kanskje fra skoledagene? Når vi gikk på skolen en gang for lenge siden gjaldt det jo å redigere og finlese og pusse og flikke, ikke sant? “Det er ikke lov å levere inn kladden”, sa lærern. Kladden er ikke et ferdig produkt, var vel budskapet. Man skal tenke over hva man vil si og formulere seg best mulig, mest mulig polert. Jeg vet ikke jeg. Selv har jeg for det meste levert kladden, og det har fungert godt. Redigeringen og finflikkingen har til tider stått for meg som et helt jævlig kapittel av selvsensur. (Jem må pisse.) Det handler om problemer med å legge bånd på seg. For hva skjer om du slipper løs hele greia og driter i retoriske prinsipper om målgrupper, budskap, form og stil? Jeg står igjen med en langt mindre strukturert tekst, men samtidig en som er mye nærmere noe ekte. Men nok om det. Denne vevloggen har over lengre tid dreid seg rundt samfunnskommentar. Jeg er jo noe “biased” politisk, jeg er nemlig anarkist. Ja jeg vet det er bø-ord, som gjør at ganske mange automatisk vil avskrive meg som rasjonell meningsytrer, men vær så vennlig å les mer inn i begrepet enn fjortiser med hanekam og skinnjakke, på fylla på trass. Gi meg såpass tålmodighet okei? Tilbake til vevloggen som prosjekt. Jeg har sett verden rundt meg i mange år, og jeg blir lett sint og oppgitt over hva vi gjør mot hverandre. Det er så mye å klage på, så mye å rase mot! “You have to rage against the dying of the light”, er et av mine yndlingsitater, fra en forfatter jeg ikke husker navnet på. Og dette er ikke et evig forsøk på å spenne bein på folk. Skønner dere ikke at jeg roper fordi jeg vil hjelpe? Mennesket har glemt seg selv, vil jeg påstå. Vi er ikke alene, men oppfører oss som om alt handler om å ta vare på seg selv alene. Jeg vet ikke hvor denne tankerekken fører hen, og det er vel noe av poenget også, å være fri fra selvsensuren? Vi har glemt oss selv i dette hysteriske forsøket på å bygge et “samfunn”. For hva er det vi har fått til? Noen vil si vi har kommet langt, og kanskje har vi det? I mange tusen år har filosofene i allefall i vestlig tradisjon snakka over seg om demokrati og frihet, folkestyre og rasjonalitet. Vi er gode mennesker hevdes det, vi setter pris på frihet, sier man. Men er dette sant? Tankene har vært der, men har de lykkes? Se dagsrevyen. Har du fulgt med i timen? Noe må ha gått galt et sted. Det foregår jo et systematisk massemord og en strukturell undertrykking av de aller fleste mennesker i verden hver eneste dag! Makt er gift. Dette tror jeg på. Makt ødelegger. I første omgang tar det knekken på de maktesløse, de som er nederst i pyramiden, de som blir styrt. Men nesten verre er faktumet at de mektige ødelegger seg selv. Men dette høres jo positivt ut, sier du kanskje? La nå makta ødelegge seg selv! Men det er ikke slik det fungerer. Makt ødelegger menneskeligheten. Det ødelegger empatien og medfølelsen til de som har makt. Hvorfor? Hvordan skal de kunne identifisere seg med mennesker rundt seg, når de ikke trenger å gjøre det? De kan ikke bry seg om andre, fordi dette med mer eller mindre logisk nødvendighet gjør at du må tilkjenne andre rasjonelle vesener de samme rettigheter som deg selv. Dette handler heller ikke om rettigheter til å konkurrere på like premisser i et “marked”, slik den politiske og økonomiske liberlismen forfekter. For når finnes like premisser? Hvordan går det an å tro på noe sånt? Konkurranse er jo en mekanisme som konsekvent har som mål å endre premissene for videre utvikling. Man konkurrerer for å bli bedre enn andre. Konkurranse skaper vinnere, men for hver eneste vinner må det skapes en taper. Hvorfor er dette så vanskelig å forstå? Like premisser kan kanskje aldri oppnås innenfor rammene av det vi dag kaller et samfunn? Jeg tror ikke det. Helt like premisser for selvbestemmelse over sin egen hverdag forutsetter en teoretisk konstruksjon av et “direkte demokrati”. En person, en stemme. Misforstå meg ikke, et direkte demokrati er en idéell tanke, kanskje umulig å oppnå. Men hvorfor i all hverden skal dette kunne føres som argument for at man ikke skal kunne søke i den retning? Gamle sjømenn styrte ikke etter stjernene fordi de trodde de kom til å havne på en stjerne! Å sikte mot demokrati er en konsekvens av å være rasjonell, ganske enkelt. Desverre lever vi i en verden hvor de aller fleste har glemt dette. Man velger ganske enkelt å overse det, til fordel for sin egen sneversynte trang etter tilfredstillelse av lyst. Så må man spørre seg da, gir det noen mening å jage etter opprettholdelsen av vårt samfunn, når premisset feilaktig blir definert som tilfredstillelsen av sin egen private lyst? Jeg vet ikke, kanskje er mennesket i bunn og grunn orientert og “hardwired” til en tilstand av konkurranse. Poenget er imidlertid at da gir det ingen mening å bygge et samfunn, i allefall ikke i den formen vi påstår å sikte imot; et fritt demokratisk og konkurransebasert samfunn. Det er disse to premisssene som slår hverandre ihjel. Vi ser konkurransesamfunnet knake i sømmene nå om dagen. Finanskrisa i kapitalmarkedet gir oss et hint. En systematisert grådighet viser sin utilstrekkelige evne til å gjenspeile menneskets natur, og vi har tvunget oss selv inn på et spor som ødelegger oss. For man er ikke et menneske i kraft av seg selv. Om du var alene i verden ville det ikke gi noen mening å kalle deg selv en person engang! Du er menneske i kraft av din refleksjon i andre mennesker, fordi du IKKE er alene. Jeg ler sarkastisk av katastrofene, dethele er helt forjævlig, men akk så typisk.

Denne teksten framstår naturlig nok som ustrukturert og fragmentert, men den har gjort noe godt likevel! Jeg har skrevet den uten stopp, og dermed har jeg kommet nærmere meg selv. Om du får noe ut av den vet jeg ikke, men jeg håper det. Nå må jeg virkelig pisse!