Hur definierar vi vildmark, vi som lever här uppe i en skogsprovins? Är det något vi lämnar eller är det något som vi besöker – en flykt från något eller till något? Vad finns det i det vilda och orörda som lockar och vad är det vi värderar så högt där i så fall? Och har det nu alltid en positiv laddning? Är det bara en symbolisk kontrast och motpol till det tillrättalagda och moderna i våra civiliserade samhällen? En idealiserad tillflyktsort som egentligen är mer en känsla än en geografisk plats där vi kan dra oss tillbaka (eller fly in i) från den civilisationens tvångströja som moderniteten har gett oss i sin accelererande utvecklingsiver. I grunden ett sökande efter andra värden som vi inte hittar bland det välansade samhällets honnörsord i form av framsteg och obruten tillväxt? Finns det något väsentligt i vildmarken som vi har missat att ta med oss in i det ovilda?

Är vildmark i grunden ett begrepp som är skapat av det moderna samhället och som inte fanns där ursprungligen – en romantisk frihetsdröm för urbana fritidskonsumenter i stilrätta outfit, vildmarken blir då något som man konsumerar? Eller en symbolisk manifestation och projektionsyta för vår urgamla reptilhjärna – att få ge utlopp för en undermedveten längtan tillbaka till något ursprungligt och äkta. Där det egentligen blir positivt att be någon att “dra åt skogen”. Men en längtan bort från det tillrättalagda och ordnade till det av människan orörda och vilda, kan man ta det som en längtan bort från oss själva – om man spetsar till det skulle man då kunna kalla det för en utopisk verklighetsflykt?

Är vildmark en ingång eller är det en egentligen utgång – och vad är essensen i begreppet vildmark? Hur ser vi på den?

“Vår längtan till skogen som aldrig upphör är längtan efter något annat. Friheten i skogen har sin grund i att man befrias från sig själv. Vad vi ser där är inte våra egna spår, utan tecken av något som är större än vi. När vi ser dem känner vi lättnad. Vi kan återvända hem.”

- Sverker Sörlin

“Skog”, skogen – 2009

I disse mørketider er det ekstra koselig å sitte foran peisen omgitt av myke tekstiler. Hvrfor ikke ta med skogen inn også? Nå kan du praktisk talt få skogensdyr i alt fra lampeskjermer og puter til wallstickers. Eller lys formet som bjørketrær. Her er lite utvalg av produkter som kan gi ekstra stemning i mørketiden

Disse herlige produktene er hentet fra butikken Kvist, verdt et besøk.

Foto: Kvist

Jo, det känns nästan så. Men det beror väl mest på att jag gjort en massa idag. Har hand om stallet och hästarna vilket är ganska tungt, rent fysiskt alltså. Att bära halm och hö och mocka och stå i är rätt fysiskt ansträngande. Dessutom är jag lite ovan med det nu känner jag.

En lång promenad och ett par korta har det blivit med mr Hund också. Ja ni såg ju vad de gjort med vår vackra skog som vi längtat så till, inte vacker alls längre. Nu får vi hitta nya skogar att gå i tror jag bestämt!

Lite julpyntande har jag också hunnit med och så massor med planering inför flytten. Ja, ja… kommer inte så långt med bara planering inte Mycket snack och lite verkstad vet ni! Men nu är jag förbaskat trött, så efter en sväng till i regnet med mr Hund kryper jag nog i säng tidigt skulle jag tro!

Sån ser skogen ut nu, inte kul alls!

Mr Hund och jag skulle ta oss en lite längre promenad i skogen för första gången på jättelänge, minst en månad sedan vi gick i vår vackra trollskog nu. Anledningen är ju så klart mr Hunds onda ben, knöliga stigar i skogen har vi inte vågat oss på. Men nu tyckte jag att benet hållit tillräckligt länge så vi skulle testa (med hasskyddet på så klart).

Vår vackra trollskog ser ni ju där till höger i sidokolumnen, lummig och härligt grön. Massor med mossa överallt. Men vad fick vi se när vi kom upp till vår vackra trollskog? Jo det här…

Och det här…

Kan man bli annat än ledsen? Jo jag vet, skogarna ska avverkas och så vidare. Men det finns så mycket skog häromkring, måste man avverka de där riktigt vackra gamla skogarna då. Kan inte en liten bit skog få vara urskog?

Visst finns det värre saker än det här. Som att någon troligen sprängt ett tåg i provinsen Novgorod i Ryssland. Hemskt. Många döda och än fler skadade människor. Jag undrar vad man vill uppnå med att göra sådana saker? Vad har man att vinna, förutom uppmärksamhet?

Men, hur hemskt det än är så förtar det inte min nedstämdhet över den vackra skogen som numera är allt annat än vacker!

Zorro och jag har ju inte gått något i skogen på sista månaden på grund av hans onda ben. Men idag tänkte vi ändra på det för nu är det ju en månad sedan det hände något sist med hans ben och det verkar hålla för lite längre promenader.  Och jo då, benet höll i dag också.

Men, nog blev vi bra förvånade när vi gick alltid. Där vår fina trollskog har varit, som vi älskat att gå i både Zorro och jag såg det ut så här!

Man blir ju minst sagt förvånad och faktiskt lite ledsen också. Och det var inte bara jag som reagerade starkt. Zorro slog på en tvärnit och bara stod och glodde han också. Han gillade nog inte heller vad han såg!

Som en man, en finländsk man, så tror jag att jag inte är den ända med denna längtan, dröm eller det ord som bäst beskriver det jag försöker beskriva.

Drömmen om stillhet…

Ni vet radio nova reklamen som dom visa i tv… Fast dom visa int så myki.. de va svart på rutan.. Reklamen med ljuden som beskrivs ganska bra av bilden åvanför..

Sköönt.. De e ju int riktit den stämningen man har sådär annars..

Så luta dig bakåt (om du har ett ryggstöd) och lyssna till ljudet av stillhet och frihet.. ur ditt hjärta.

En lugn morgon i trafiken var det. Nu är det ju aldrig överdrivet mycket trafik där jag åker, mitt ute i skogen liksom, men lugnare än vanligt till och med. Kanske folk ligger hemma med svininfluensan? Eller vinterkräksjukan? Själv är jag i alla fall på plats och ska ta itu med förberedelserna för morgonens föredrag. Jag gillar att vara väl förberedd när jag ska göra något sånt faktiskt även om jag lättat lite på det på senare tid, börjar väl bli van kanske. Tycker nämligen inte alls om att prata inför många människor, men även sånt vänjer man ju sig vid på något sätt! Förr om åren blev jag alldeles kallsvettig och skakig, nu blir jag på sin höjd lite nervös och då inte förrän det är dags. Skönt det!

I morgon är det dags att skriva på köpekontraktet på nya huset. Har alltså ett dygn på mig att ångra mig Men nej, det tror jag inte jag kommer att göra. P rustar hus för fullt i huvudet nu tror jag så han skulle nog bli grymt besviken om han inte fick omsätta det i praktiken. Egentligen är det inte mycket som behöver göras där men det är alltid kul att sätta sin egen prägel på sin bostad. Jag kommer att hålla er underrättade hur det går! Kan redan nu säga att vi är inne på lite olika spår – men det brukar vi vara så det är inget ovanligt. Vi pratade om tvättstugan igår och där vill P ha marmor, granit eller skiffer säger han. Jag bara undrar, vad är det för fel på gammalt hederligt klinker? Nåja, vi får se vem som är envisast, snyggt blir det nog vilket som!

Men nu… dags att ta itu med dagens jobbande!

Ja vad gör man om hunden ändå ska ut och jag tycker det är skönt att gå omkring i skogen och leta motiv till foton. Man åker till skogen så klart Och det blev Håleberget igen. Fast utan tjejen denna gång. Hon var i skolan hela dagen. Jag började inte förens kl 15:00 idag så jag hade lite lite att göra. Blev väl nått bra kort iallafall.

Fick ett ganska roligt kort på denna vitlav, lite cool.

Har faktiskt ingen aning om vad detta är, nån som vet?

Svårt som tusan var det iallafall att få någon skärpa pga att det blåste så grenen rörde sig lite lite hela tiden. Kanske fick 3 skapliga kort av 20. Tur att man inte har en gammal analog systemkamera Oftast har jag ingen aning om vad jag vill ta kort på. Jag brukar bara gå runt och försöka leta lite konstiga, snygga, ovanliga eller fina motiv och hoppas på det bästa.

Trots det gamla soldattorpet så var det dom små detaljerna jag fokuserade på igår. Finns ju hur mycket som helst att göra en bild av. Synd bara att det var så blöt i marken så det blev jobbigt att krypa omkring på knäna efter ett tag

Det gamla soldat torpet hade också ett utedass.

Vi har tipsat om det förut, men bra idéer och bra hemsidor kan man tipsa om flera gånger. På ett hemsidan “Ett klick för skogen” kan du genom ett gratis klick vara med och rädda gammelskog från avverkning. Det är bara att klicka dig vidare!

Läs mer:

• Ett klick för skogen

/Daniel Eriksson

Står där ensam i skogen.

I morse på vägen till jobbet låg jag lite bakom en annan bil, som körde på ett rådjur. Arma djur och arma människa. Läskigt är det. Rådjuret for i väg i skogen men även om det såg ut som om den inte var illa skadad så vet man aldrig med djuren, kan ju faktiskt vara skadad ändå. Rådjurskompisen stod kvar på andra sidan vägen och undrade väl vad som hände.

Usch vad med djur det är längs vägen där jag åker, inte kul alls! Man får ta det väldigt försiktigt men det hjälper ju inte alla gånger. Men, nu är jag på plats på jobbet sedan en stund och det är väl dags att börja göra något vettigt antar jag.

Idag får ni bara en bild, bara för att ni är så dåliga på att kommentera. Så det så!

Jag har noterat att det för egen del blivit mycket fokus på träd och buskar i mina bilder på sistone. Det handlar nog mest om att det är dessa stillastående individer som har haft ödmjukheten att ställa upp som mina modeller, i motsats till deras mer mobila kusiner bland djuren. Det var i och för sig likadant i våras som denna buskbild bevisar. Alla har ju inte en situation där de vilda djuren springer efter en så fort man visar sig.

Vicklebyskogen, Öland, den 4 april 2009.

Sen är man tillbaka i dubbelexponeringsträsket för att försöka tillskapa bilder med fler än två dimensioner.

Avenbokens gyllene fruktsamlingar. Källstorp, Småland, den 3 november 2009.

Ettklickforskogen är en av de typer av välgörenhet som jag tycker lyckas allra bäst med att vara positiva. Engagemanget (att klicka på hemsidan) kostar inget i sig och tar högst några sekunder. Man är även mycket tydliga med att visa på de resultat som har uppnåtts redan med de två skogar som har räddats hittills. Det är mysigt och det känns som ett fräscht koncept. Mitt tips är att lägga upp ettklickforskogen som startsida så behöver en inte ens komma ihåg det.

//Annika (Som nu varit lite frånvarande ett tag, men sätter igång igen!)

Hur jag än vrider och vänder, letar och lyssnar….och jag har iaf daglig tillgång till DN, radio och teve……begriper jag inte, och på vilka grunder “vi” har trupper i Afghanistan. För mig är det inte ett övertygande skäl att det är för “att bekämpa tal..b..er” eller vara där “i fred..beva..nde syfte” (vill inte bli hittat på sökmotorn, därav stavningen) – jag bara inte tror på det, att landet Sverige har prio på det, i dessa tider. Vi ska rösta oss utmattade (smart) på schlagers, och ibland få rösta i valfrågor för att få “politikerstjärnor” (aj, det var väl att överdriva?) , men inte att vi får rösta om vi ska ha “krigfö.. nde” soldater i Asien. För skattemedel, som det heter.

Jag sörjer att vi inte än har nåt bättre att erbjuda unga män som är fulla av kraft och vilja, än detta.

Ser fram emot en framtid när de … när vi behöver dom i vårt eget samhälle, till något konstruktivt.

Bilden heter Woodenheart…..please hold a prayer for us.

Står på en sten i älven, för någon dag sedan – en av dessa fantastiskt gråa dagar.

Om man ska försöka sätta fingret på ett ämne som verkar vara riktigt stort att diskutera inom naturfotobloggvärlden just nu så är det väl vår önskan om eller vår förmåga att skapa något eget. Att lyckas göra egna tolkningar av det vi ser och att använda bilden för att förmedla våra känslor inför en viss företeelse. Visst kan det många gånger vara svårt att säga om man lyckas nagla fast några unika fingeravtryck i sina egna bilder, för man ser helt klart på sina alster med andra ögon än andra gör. Ändå gror förhoppningen att det vi gör ska vara speciellt. Kanske handlar det om självförverkligande, kanske har man en förhoppning att man ska få en chans att synas i mängden, att helt enkelt få individuell bekräftelse. Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?

Jag läste ett inlägg av Tomas Eriksson om våra tendenser som fotografer att ofta göra som alla andra gör och säger är riktigt. Det kom mig att börja fundera ytterligare på detta med fototeori. Jag tycker nog som många andra att det känns som en nödvändighet att känna till vissa grundläggande kompositionsformer (ja, jag har blivit lärd att inte skriva kompositionsregler). Den som hävdar att att dessa teorier om bildens eller bildformatets uppbyggnad inte är för mig och inte alls påverkar ens bilder tycker jag helt bortser från vad som faktiskt är seklers samlade skörd av mänsklig erfarenhet. Erfarenhet som nu inte bara emanerar från fotografin utan även är sprungen ur övriga konstformer. Jag hör till den skara som tycker att vi behöver denna kunskap om hur vi normalt tolkar bilder för att kunna förstå hur andra kommer att uppleva det vi gör. Och självklart är det så att när vi bär på denna medvetenhet kan vi berått mod välja att högaktningsfullt bortse från det som vissa kanske ser som styrande regler.

Varför inte ta ett litet avstamp till en fortsatt diskussion utifrån bilden ovan? Det är som ni alla ser ytterligare en i raden av trädpanoreringar. Jag skulle naturligtvis aldrig kommit på tanken att göra en sådan bild om det inte vore för att jag en gång sett det göras och att jag fått upp ögonen för tekniken. Betyder det faktum att det vid detta laget har producerats tonvis av denna typ av bilder då att jag ska hålla mig för god för att ge mig på motivet och tekniken? Nej, jag tycker ju som synes inte det. Även om man i dessa tider får betrakta bilden som konventionell och kanske till och med trendig, så är det ändå ingen annan som har gjort just bilden på detta sätt. Detta är och förblir min skörd. Jag är påverkad av den allmänna uppfattningen om hur en bild kompositionsmässigt eller på annat sätt får se ut och jag är påverkad av mina förebilder, javisst! Men det är min bild.

Skymningsdans, Trekanten, Småland, den 7 november 2009.

Var ute en sväng i skogen på Gullan igår och jag säger bara “tack gode gud för pannlampan”.

Testade att rida utan den men fick vända direkt, det var som att blunda och rida. Så efter att lampan placerats på hjälmen bar det iväg ut i mörka skogen. Värmde upp henne i skritt och trav sedan galopperade vi i (hyfsta) lugnt tempo 2,2 km. Kan säga att det är spänning på hög nivå att galoppera i pannlampesken på piggt fullblodssto. Men vi överlevde och hon skrittade mycket nöjd hemåt.

Enda smolet i bägaren var att jag vid hemkomst såg att hon fått ett litet skav av benskydden på höger fram. Skitskydd!

Nu blir det till att köpa ett par nya, vet vad jag vill ha, hoppas bara att dom finns i “rätt” färg också.

var nettopp på Bonnie ‘Prince’ Billy-konsert

Etterpå fikk jeg signert plata mi. Fyren foran meg i køen spurte hvor han “hentet inspirasjon fra” og hvordan han selv kunne “skrive bedre låter”?

Bonnie satt helt stille. Ventet noen sekunder. Så stirret han inn i øynene til fyren og sa – med sterk overbevisning: “Go into the woods”.