Tröttheten sitter som en hård muskel mellan skulderbladen över att nationalekonomer och andra hela tiden talar om en bra lärare istället för att faktiskt undersöka vad det innebär att vara lärare. När man undersöker lärare, ja då tar man till gamla typer av IQ-test och mönstringens utvärdering, ledarskap enligt någon traditionell syn och avgångsbetyg, som om dessa är ett mått att lägga stor vikt vid vad gäller en individs totala kapacitet. Här har man även glömt den utveckling som sker under livet.

Istället för att se efter vad en lärare verkligen behöver kunna i dagens samhälle med den mångkulturella mix vi har och då talar jag inte endast om etnicitet, använder man fyrkantiga verktyg och kanske även tester mm. som passar bra på ett område, men inte ett annat. (se Ekonomistas) och SvD. Undersökningen har säkerligen sitt stora värde. Det jag är rädd för är att denna kan användas av de som sympatiserar med nuvarande utbildningspolitik som leds av en tidigare militär !!!

Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggrannhet osv)

Skolan och lärare behöver undersökas utifrån mått som har relevans för vad det är. Det är väl ändå inte soldater de skall vara eller bli, även om de kanske ibland känner sig som att de deltar i ett krig. Och var kommer den intelligens som inte behövs i krig in i skolans kontext.

Muskeln mellan skulderbladen blir ännu hårdare när jag läser om vad långtidsutredningen kommit fram till gällande högre studier. Jo, skolavgifter. Studenterna skall befinnas kortare tid inom universitetens och högskolans väggar. Dessutom skall alla jobba längre, dvs. pensionsåldern skall höjas. Men ingen funderar ens på tanken att öka anslagen till universiteten, samt höja studiemedlen. Då kommer många studenter att klara av sina studier inom föresatt tid. (se DN) (SvD) Orsak och verkan ni vet. Det kan vara svårt ibland att se vad som är orsaken och vad som är verkan. Konsekvensen av att forcera fram en examen är att något egentligt och långvarigt lärande inte kommer ske. Det blir helt enkelt råpluggande inför tentor, och en tillfällig minneskunskap som försvinner efter ett tag. En konsekvens vad gäller att avgiftsbelägga utbildningarna är att de som har råd kan skaffa sig en utbildning, medan dem som inte har råd inte kan det. Enkel matematik, som man inte behöver så hög kognitiv förmåga som de talar om i undersökningen för att inse, när man är inne i systemet.

Kanske det är annat som vi behöver förändra än att fokusera på hur en lärare skall bli BRA. I slutändan handlar det ju bara om värderingar, för vad är en BRA lärare. Intressant skulle det bli och den där hårda muskeln mellan mina skulderblad som tröttar ut mig, skulle bli mjukare om diskussionen om skolan inte bara handlade om BRA lärare, utan om annat, samt om vad det innebär att vara lärare. Många gånger är det annat än hög kognitiv förmåga, ämneskunskap mm. som bidrar till ett lärande hos elever och studenter (se Hierarkisk ordning odlas i skolan. Men att tala om det är nästan omöjligt numera, när all kunskap som anses vara riktig är den som kan mätas.

Om någon är en BRA eller DÅLIG lärare. Någon mer ointressant fråga att fokusera på finns faktiskt inte.

Det intressanta för mig är vad det innebär för mig och andra att vara lärare på universitetet och i grundskolan/på gymnasiet, samt frågan om vad det innebär för mina studenter att vara på väg att bli lärare, eller forskare eller bara på väg till ett större vetande. När vi en dag börjar diskutera detta, ja då kan vi säkerligen lösa en hel del som vi ser som problem också. Nu har vi fastnat i en normativ diskussion som inte leder någon vart. Bara till svängningar beroende av vilken regering och utbildningspolitik vi har och hur opionionen ser på vad en lärare är i termerna bra eller dåliga. En lärare är nämligen så mycket mer än att man kan definiera denna som BRA eller DÅLIG. Mer än bara återskenet av andras värderande som endast ger information om dem som definierar än om dem som definieras.

Det är med andra ord inte lätt att fånga in vad som gör en lärare bra, inte ens med väldigt generella mått på olika förmågor. Dessutom verkar en och samma egenskap hos lärarna ha olika konsekvenser för olika typer av elever. En slutsats är därför att matchningen mellan lärare och elever är viktig. Frågan är om skolledningar, föräldrar och politiker är kapabla att utröna vilka lärare som passar till vilka elever.

… skriver Ekonmistas.

Denna slutsats är inte obekant för oss som arbetar inom skolans och utbildningens område. Men frågan är om detta är hela svaret. Det kanske inte alls beror på lärarens IQ, ledarskap eller gymnasiebetyg.

Läs även Tysta Tankar … som resonerar om ett av de intressanta resultaten Ekonomistas kommit fram till.

… av en lärare, ja vem som helst, på en förskola att tejpa igen ett barns mun för att det var högljutt. (se SvD)

När barnen inte lydde uppmaningen att vara tysta satte mannen först vanlig tejp över en treårings mun, skriver Sydsvenskan. När barnet lyckades ta bort den använde läraren grövre tejp som satt så hårt att han sedan var tvungen att använda sax för att få bort den. [min fetstil]

Oacceptabelt att han är tillbaka i tjänst efter 30 dagars avstängning och trots polisanmälan, vet jag inte om det är, då jag känner till omständigheterna för dåligt, men det är mycket förvånande. Det är förvånande att andra föräldrar har fortsatt förtroende för honom och att barnets föräldrar tycker det är okey att han återgår i tjänst. Vad den övriga personalen anser framgår inte.

- Vi gav honom en skriftlig varning och föräldrarna har fortsatt förtroende för honom, uppger rektorn.

Även det tejpade barnets föräldrar tyckte att förskoleläraren kunde återgå till arbetet.

Ännu mer förvånande är att det här troligen kommer rubriceras som ofredande. Är det här inte övergrepp? Är det här inte värre än en dask, som absolut är förbjudet.

Hur kände sig barnet?

Och vad lär man barnen?

Vem vet hur länge de kommer minnas det här? Och vilket budskap är det man ger dem?

Om ni inte är tysta och lydiga så tejpar vi igenom munnen på er.

Om en chef skulle göra likadant mot en anställd, skulle det förvåna mig om han skulle ha fortsatt förtroende. Varför ser vissa så annorlunda på hur barn behandlas?

Det är 2008, inte 1908.

Jag skrev en kommentar på Mats Gerdaus skolblogg idag. Och har gått och tänkt på det här från och till. Varför utgår debatten från vad som är bra och dåligt och speciellt om lärare. Och varför det är så svårt att få bort detta värderande inslag.

Min kommentar:

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara “duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Men det verkar som om alla har sin egen uppfattning om vad som är en “duktig” lärare. Och anser att lärarna skall utbildas efter det måttet.

Det här är en konstig debatt.

Till och med lärare själva talar om sig själva och andra som bra eller dåliga! Och mer efter egenskaper än efter vad det innebär att vara lärare. Jag ser inte mina kollegor som bra eller dåliga lärarutbildare, utan rätt och slätt som lärarutbildare som har till uppgift att fullgöra ett uppdrag. Att utbilda studenter i enlighet med det läraruppdrag de skall fullgöra när de kommer ut och skall verka som lärare.

Jag tror inte att den här typen av debatt pågår gällande något annat yrke. Att jurister, civilingenjörer, läkare, journalister m.fl. skall utbildas efter ett mått på vad vi själva anser är bra.

Det är en ytterst subjektiv och verkligt värderande debatt om lärare. Javisst, om lärare, inte om läraryrket.

Jag har också en uppfattning om vad en bra lärare är, men i mitt yrke är det fullständigt ointressant att diskutera det. För om jag skulle gå efter mitt eget värderande, skulle det påverka min strävan att behandla alla mina studenter likvärdigt. Om jag skulle utgå från om de blir bra eller dåliga lärare efter mina mått mätt, hamnar jag helt fel. Och med mina mått mätt menar jag hur jag personligen anser att en lärare skall vara. Och jag menar att debatten har hamnat helt fel eftersom den fokuserar på värderande inslag. Ett som inte ens har definierats. Ännu mindre kommits överens om skall gälla. Man talar även om kompetens, som om alla är ense om vad det är.

En “kompetent” lärare är väl en som arbetar för att fullgöra sitt läraruppdrag? Eller?

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara “duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Varför diskuterar vi inte istället vad läraruppdraget innebär eller skall innebära och på vilket sätt lärarna skall få möjlighet att fullgöra det?

Vad en anser vara bra lärare anser en annan vara dålig. Och VEMs åsikt skall gälla? Det går aldrig att komma överens om det. Men om läraruppdraget kan vi komma överens, över partigränserna. Det är viktigt. Men då måste vi sluta tala om vad som är bra och dåligt.

Καλήνύχτα

Självklart att möjligheten till hemundervisningen inte skall förbjudas (se SvD) Tror att den kan fungera minst lika bra med föräldrar som lärare och med överinseende av en specialpedagog (som familjen i artikeln har). Om jag går tillbaka till min egen skoltid, tror jag mycket hade kunnat besparat mig om jag blivit undervisad i hemmet. Det mesta lärde jag mig hemma i allafall. Det var den typen av skola då. Med fylleriövningar, fakta och katederundervisning.

Men som med allt annat kan man inte säga att hemundervisning är bra för alla. Då gör man som de som anser att alla skall gå i en regelrätt skola. Man drar alla över en kam. T.ex. bra för socialiseringen som de tar upp i artikeln.

Jag ser resultaten av hemundervisningen som något skola och utbildningspolitiken skulle ta tillvara och se att denna typ av pedagogik skulle kunna fungera i nuvarande skola. Den typ av pedagogik som den nuvarande läroplan och lärarutbildningar har försökt att skapa i åratal. Tyvärr är traditionen starkare än läroplan och lärarutbildningar, vilket bidragit till att skolan är som den alltid varit mer eller mindre eller i stort sätt.

Istället går vi tillbaka, långt ifrån hemundervisningens pedagogik, som enligt undersökningar uppenbarligen fungerar.

Intressant tanke är det i allafall att tänka sig hur samhället skulle se ut om alla barn blev undervisade i hemmet. Lärarna går undervisar barnen i hemmet. Men tänk så många lärare vi skulle behöva då … Och då tänker jag mig följande scenario:

Jag åker hem till mina studenter och har undervisning med dem. De bjuder på kaffe – puh, det blir mycket kaffe på en dag. Och så får de inte bo långt ifrån varandra heller. Det får inte hända något på vägen, så det blir köer. Skulle det bli tjatigt tro, att säga samma sak. Men nog skulle varje student känna sig mer värdefull och lära sig mer, utifrån sina egna förutsättningar. Det skulle bli privatundervisning. Eller är det bara barn som skall bli undervisade i hemmen och inte vuxna alls.

I ett sådant samhälle behöver alla familjer ha en lärare som “tittar till dem”…. om vi nu skall ha en gemensam läroplan. Om inte, så kan vi överlåta åt alla att fixa undervisningen helt åt sina barn.

Intressant att tänka sig är det.

Men OM nu Björklund får igenom skriftliga omdömen från första klass. Hur går det då för hemundervisande barn? Skall föräldrarna skriva betygen eller en utomstående bedömare som knappt träffat barnen. Kanske man behöver sätta betyg på föräldrarna också?

… är ett otyg och ur pedagogiskt perspektiv totalt förkastligt. Det finns nu en önskan om att ett förbud om denna typ av bestraffning skrivs in i skollagen eftersom den strider mot rättsordningen och vårt rättsmedvetande (Nyheterna i TV4 080330 + SvD och DNdebatt.

Jag undrar om inte många en del i ungdomsskolan blandar ihop kollektiv bestraffning med den pedagogiska metoden att använda gruppen i syfte att nå konsensus kring normer och värderingar. Eller handlar det om en vedertagen pedagogisk metod man aldrig har reflekterat över vilka konsekvenser den ger. Eftersom nästan 50% av eleverna säger sig ha blivit utsatta för denna typ kan man dra slutsatsen att den används alltför ofta. När man använder gruppen i pedagogiskt syfte är det som sagt i syfte att få igenom gemensamma normer och värderingar. Istället för att ställa en enskild individ till svars inför andra, talar man rent allmänt om fördelen om något gäller och nackdelen om det inte gäller.

Jag vill ta upp ett sjutton år gammalt exempel som jag aldrig glömmer. Viktigt att betona är att jag var den enda inblandade som hade pedagogisk utbildning. Först satt jag tyst och sen försökte jag att bryta men det gick inte. Jag berättade senare vad jag tyckte om denna typ av metod, men jag nådde inte fram.

Två grabbar blev under min andra dag på ett sommarfritids när jag gått klart min utbildning (barn från flera fritidshem samlades på ett med personal från flera fritidshem), tvingade att säga förlåt inför en hel grupp, vilket innebar att vi fick sitta i nästan en och en halvtimme och vänta på att de skulle göra det. Detta fick mig att känna ännu mer avsky över denna typ “pedagogik” än tidigare, eftersom jag nu i praktiken fick vara med om det.

Här lyckades man med två saker, att låta två grabbar schavottera inför alla andra, samt en kollektiv bestraffning. - Ingen går härifrån förrän ni har sagt förlåt! var budskapet. Ja, grabbarna kämpade emot länge, men till slut kom ett förlåt … och då sa mannen som ledde det hela. Menar du verkligen allvar nu då? För det är verkligen viktigt att du menar det. Naturligtvis menade han inte allvar. De var totalt slutkörda båda två och orkade inte hålla emot längre. Men han var tvungen att säga det ändå.

Att använda sig av gruppen i pedagogiskt syfte handlar inte om att hålla kvar en hel grupp för att få två grabbar att be om ursäkt. Detta ger negativa efterverkningar för alla inblandade. De barn som inte kan leva upp till regler mm. blir till slut mobbade av gruppen, då den inte vill bli bestraffad över något den inte gjort eller ens känner till har hänt.

Det som var mest skrämmande var att ingen av de övriga barnen reagerade öppet över det som hände. Kroppsspråket gav mig en viss information om hur de upplevde det hela.

På BO säger de följande:

Det finns många exempel på kollektiv bestraffning. Men detta är alltså förbjudet i Sverige eftersom oskyldiga straffas! Därför är det märkligt att det skall behövas skrivas in ett förbud i skollagen.

Några exempel på BO

…

Har hittat ett intressant inslag om obehöriga lärare.

Svt.se 

Våldet har ökat under de senaste tre åren mot lärare. Senast är det en 12-åring som har misshandlat sin lärare. (se SvD) Det kan finnas ett mörkertal menar Mette Fjelkner. Frågan är varför. Svårt att säga!

– Det är inte så vanligt att vi får in anmälningar om våld i skolan, men jag tror själv att våld och hot är vanligare på skolor än vi känner till. Det finns nog en rad händelser vi aldrig får kännedom om och som inte anmäls, säger Jan Nilsson.

Några saker kan man ju tänka kan vara en orsak.

Kritiken mot skolan och lärare har ökat och det kan vara en orsak.

Det till synes ökade våldet mot lärare kan ju också ha synliggjorts genom att alltfler skolor/lärare anmäler.

Det är anmärkningsvärt att polisen ser mer allvarligt på den här misshandeln än vad rektorn på skolan gör.

Skolan har nu polisanmält det inträffade, men tonar samtidigt ner händelsen. “En incident”, säger rektorn till SvD.se.

Detta förbättrar ju inte heller situationen…. Om inte skolan tar det här på riktigt allvar, varför skall då alla andra göra det.

Jag är dock inte säker på att polisanmälan är det bästa sättet att komma åt det ökade våldet, men man måste ta det på allvar och inte kalla det för incidenter.

Hur går det till på en grekisk skolgård. Jag har ännu inte varit med i undervisningen, men likväl har jag studerat en skola utifrån …

Skolan ser tråkig ut, tråkigare på bild än i verkligheten… kanske för att den på bilden syns isolerad från omgivningen. Den ligger i slutet av Stilponos mot Första kyrkogården i Athen och en idrottshall och den ligger högt, vilket bidrar till att barnen måste ha en fantastisk utsikt. Kanske inte när de befinner sig på den nedersta skolgården, men det finns även skolgårdar längre upp också, som ni kan se. Skolan är byggd i etapper ungefär på samma sätt som många hus är.

Varje morgon mellan kl. 8-8.15 vaknade jag av att barn läste högt något i kör, samtidigt med en röst i högtalaren. Jag lyckades aldrig höra vad de sa, men jag såg att de gjorde speciella rörelser och avslutade med att göra korstecknet ett antal gånger. Det var inte alla barn som samlades varje morgon på det här sättet utan det var de yngsta. Läraren som ni ser står längst fram till höger gick ofta omkring med händerna på ryggen och sa ofta till barnen. Dock hörde jag aldrig vad han sa. Det var ungefär fem klasser som samlades så här.

För det mesta försvann de in i skolan för att sen komma ut någon timme senare för att ha rast. Men ibland hände något speciellt. De gick därifrån på led. Såg denna ström av barn flera gånger under tidigare gånger jag var i Athen. Men jag har aldrig fått reda på vart de skulle. Det hände alltid överraskande, så jag hann aldrig iväg för att höra efter. Sen glömde jag bort det till nästa gång. Så kan det bli.

Det är disciplin som råder. Flera lärare finns med och så fort någon säger något till varandra blir de tillsagda. Fast det är ändå svårt för lärarna att vara med överallt, så överträdelser sker ändå rätt ofta.

Det är säkerligen viktigt för lärarna att de går i led eftersom de skall gå över en väg som oftast inte var så trafikerad, men där bilar kan komma i hög fart från båda håll. Det finns även rödlysen där. Men jag tror även att det är en del av disciplinen.

Varje dag vid lunchtid hade en grupp barn bollspel av något slag. Ibland var det både tjejer och killar, ibland spelade killarna fotboll och tjejerna hade rockringar. Ljudnivån var mycket hög och fick så vara. Allt hade att göra med vad de skulle göra. Tjejerna satt ibland också och hejade på killarna när de spelade fotboll. På bilden syns att det är någon lek eller övning de gjorde tillsammans med läraren. De samlades i ring för att sen springa åt var sitt håll, påhejad av läraren. Vid just det här tillfället fick läraren besök av en vuxen som han stod och pratade med en halvtimme medan barnen gjorde lite av varje.

Några bilder har jag på vad de gjorde under rasterna. (Se nedan en av dem.) Några barn står i ett hörn av skolgården och de tittar på någonting. Några barn står i en klunga längre bort och en flicka kommer springande. Under trettio dagar upptäckte jag aldrig något bråk mellan eleverna överhuvudtaget. Ingen synlig mobbing. De gav snarare ett intryck av lekglädje. Det fanns någon enstaka lärare, men det var i sann mening helt fri lek. De yngre barnen var på den nedersta gården. De äldre i dem längre upp. Där stod de ofta och pratade med varandra. Jag såg ingen som lekte bland de äldre eleverna.

Jag hörde aldrig några höga röster; inga arga röster. Däremot bestämda och lågmälda. Här kan man säga att det rådde ordning och reda, varvat med fri lek. Men, jag vet ju inte alls hur det är inne i klassrummen. Inte heller har jag någon aning om den mer subtila mobbningen. Men något öppet och synligt upptäckte jag aldrig.

Senare på eftermiddagen vid omkring kl. 16 och senare, när jag kom hem från min skola, stod en hel del föräldrar utanför grindarna och hämtade sina barn. Det har jag ingen bild på .. Mer jag kan berätta är att skolklockan ringde varje natt klockan 12.00 flera gånger. Vet inte varför? Först trodde jag det var inne i huset och att någon fastnat i hissen, men det var helt okey. Jag låg och undrade i mitt trötta tillstånd vad det var, tills jag insåg dagen därpå att det var skolringningen. Det var ju samma ringning. Mitt i natten!!! Och så höll det på … under hela månaden.

Det var meningen att jag skulle besöka en skola, men min egen lärare glömde bort det, jag hade för mycket att göra, samt att jag blev sjuk efter två veckor ungefär. Jag skrinlade planerna.

Och när det blev helg var det duvorna som höll till på skolgården.

Så här öde såg skolgården ut när det regnade … ingen var ute.

Det kan ju verka mycket märkligt av en lärarutbildare att påstå att man inte kan säga att man skall ha BRA lärare. Men som jag tidigare har skrivit, så säger det värderande ordet inte ett enda dugg om läraren, utan om den som uttrycker värderingen. Nu sänds en serie om superlärare i klass 9A och det skrivs i SvD om att klassen inte alls var så dålig, medan man i AB undrar om det är det som verkligen är modellen. För mig är det just detta lilla värderande ordet BRA som får mig att vara ytterst tveksam. För hur skall då en bra lärare vara. För mig är frågan ointressant, men om någon frågar mig och jag är tvungen att säga det, så är en bra lärare en som utgår från läraruppdraget, tolkar läroplanen och inte funderar hela tiden på om hon är bra eller dålig. Det är förvånande och jag upphör aldrig att förvånas över varför man så oproblematiserat hela tiden talar om lärare som bra eller dåliga.

Men om vi nu istället går över till lärarens roll, så vill jag problematisera en superlärares roll. Vilka egenskaper som hon eller han behöver och vad denna egentligen åstadkommer för lärande hos sina elever?

Det finns en lärarkaraktär som man benämner karismatisk. Och det kan man väl säga att alla lärarna i Klass 9A är. Det är beroende av deras entusiasm om eleverna lär sig något eller inte. Man kan väl också säga att de ger ett intryck av att vara inte endast auktoriteter utan även auktoritära. Men det har bara gått två avsnitt än så länge så det kan vara svårt att avgöra om så är fallet. Konsekvensen som kan uppstå med karismatiska och auktoritära lärare är att eleverna lär sig inte bara vad lärarna vill att de skall lära sig för tillfället, de lär sig också att vara beroende av andra för att kunna lära sig något. De lär sig även att deras egna tankar, tolkningar mm. inte är något värda, bara andras. Sen finns det alltid elever som går emot strömmen och som på annat håll lär sig att själva söka efter sin egen kunskap.

Vi har en annan lärarkaraktär (det finns flera, men oftast har varje lärare drag av många lärarroller) som trots sin kunskap också förstår att hon inte kan allt och att elever och lärare tillsammans kan lära någonting nytt genom det dom gör tillsammans. Det är nog det här man uppfattar som flum. Kanske för att man har blivit uppfostrad i den tidigare skolan i vilken man lärde sig att vara beroende av läraren. Men den läraren som väljer detta sätt är inte på något sätt osynlig. Däremot ger hon eleverna de nödvändiga verktygen. Om så inte är fallet är det heller inte den lärarkaraktären det handlar om utan den lärare som har abdikerat. Här lär sig kanske eleverna inte allt som läraren skulle vilja, men de lär sig att deras tankar och tolkningar tas i beaktande, samt och det är det viktigaste – de lär sig på vilket sätt de skall få tag i information, t.ex. vilken huvudstad som USA har.

Det här är två exempel, det finns flera – men det viktiga är väl att se vilka konsekvenser och vilket lärande de olika lärarkaraktärerna stimulerar. Sen kan vi ta ställning, vill vi ha medborgare som hela tiden är beroende av andra eller medborgare som är självgående. Och om vi vill ha lärare som anser att eleverna har fått dåliga resultat (för det är en värdering läraren uttrycker) istället för att se vad de verkligen kan.

I det perspektivet blir frågan om att eleverna i Klass 9A inte kunde peka ut London egentligen ganska ointressant,

…. eller hur?