David Toscanas Den sista läsaren är en mycket underlig bok. Den handlar om Lucio, bibliotekarie i den lilla mexikanska byn Icamole, och dennes son Remigio, som en dag hittar en död flicka i sin brunn, och eftersom Mexiko inte direkt är rättssäkerhetens stamort på jorden så frågar han först sin far vad han skall göra. Varför är oförklarligt; Lucio skildras som en halvt förryckt person, som läst så mycket att han har svårt att hålla isär bok och verklighet. Han råder också Remigio att gräva ner liket under hans avokadoträd.

Nu är väl Remigio heller inte helt vid sina sunda vätskor (det råder för övrigt allmän brist på sådana: byn har drabbats av svår torka), så han lyder sin far, men verkar också gå och förälska sig i liket. Lucio lyckas istället få polisen att arrestera den gamle Melquisedec, som just nu hankar sig fram på att hämta vatten från den med rikligare nederbörd begåvade grannbyn.

Förutom sammanblandningen av dikt och verklighet så är Lucios inställning till böcker osund i det att han tagit på sig att kontrolläsa alla böcker som skall upp i hans bibliotek, och kasta de som inte finner nåd inför hans ögon i vad han kallar »helvetet«, ett avstängt rum där kackerlackorna fritt kan frossa på de mindervärdiga böckerna. Att göra något sådant skulle väl normalt leda till problem, både med att få tid och med biblioteksnyttjarna, men här undviks detta av två skäl: för det första vill aldrig någon låna böcker (Lucio är således inte bara den siste läsaren, han är den ende), och för det andra kommer det ändå inte några nya. Biblioteket är nämligen nedlagt, just eftersom ingen i byn använde det.

Största behållningen av boken är väl Lucios inställning till och uttalande om litteratur.  Handling skall man inte läsa den för; den som av omslaget förväntar sig något slags deckare eller ens vettigt svar på gåtan med liket kommer bli besviken. Trött blir man dessutom på greppet att undvika sådant som citatmarkörer: detta gör någon gång att man blir undrande över vem som säger något eller vad tusan som pågår, men när man fått ordning på saker och ting upptäcker man att det mest varit ett billigt trick.

En underlig bok, läsbar, men knappast någon favorit.

I urval…

• Harry och dinosaurierna räddar djuren – Ian Harry Whybrow (barnbok)
• Far – Regina Spektor (musikcd)
• The resistance – Muse (musikcd)
• Stengudarna – Jeanette Winterson (skönlitteratur, science fiction)
• Roliga historier – Peter Gissy (barnbok)
• Skyddsvärda träd i Östergötland – Kenneth Claesson (fakta)
• 1001 filmer du måste se innan du dör (fakta)
• The draker instinct – Takida (musikcd)
• Muse (musikcd)
• Viktoria – Herman Lindqvist (biografi)
• Tomb Raider (tvspel)
• Svensk universitetsgrammatik för nybörjare – Gunlög Josefsson (fakta)
• She wolf – Shakira (musikcd)
• Sammandrabbningen – Tracy Hickman (skönlitteratur, fantasy)
• Napoleons pyramider – William Dietrich (thriller)
• Kokbok GI-noll! – Sten Skalderman (fakta)
• Champagneflickan – Caroline Jensen (självbiografi)
• Det räcker inte med kärlek – Jenny Lexhed (fakta)
• Tonår – Katerina Janouch (fakta)
• Powerwalking för alla – Janice Meakin (fakta)
• Dödens änglar – William Marsden (fakta)
• Flickan i trappan – Marianne Peltomaa (deckare)
• Vi vet nog vem du är – Doris Dahlin (skönlitteratur)

Klicka HÄR för att se om boken finns inne!

Pride and prejudice av Jane Austen, 1994 (1813), s. 6.

“But, my dear, you must indeed go and see Mr. Bingley when he comes into the neighbourhood.”
     ”It is more than I engage for, I assure you.”
     ”But consider your daughters. Only think what an establishment it would be for one of them. Sir William and Lady Lucas are determined to go, merely on that account, for in general, you know, they visit no newcomers. Indeed you must go, for it will be impossible for us to visit him if you do not.”
     ”You are over-scrupulous, surely. I dare say Mr. Bingley will be very glad to see you; and I will send a few lines by you to assure him of my hearty consent to his marrying whichever he chooses of the girls; though I must throw in a good word for my little Lizzy.”
     ”I desire you will do no such thing. Lizzy is not a bit better than the others; and I am sure she is not half so handsome as Jane, nor half so good-humoured as Lydia. But you are always giving her the preference.”
     ”They have none of them much to recommend them,” replied he; “they are all silly and ignorant like other girls; but Lizzy has something more of quickness than her sisters.”
     ”Mr. Bennet, how can you abuse your own children in such a way? You take delight in vexing me. You have no compassion for my poor nerves.”
     ”You mistake me, my dear. I have a high respect for your nerves. They are my old friends. I have heard you mention them with consideration these last twenty years at least.”

En del ur en klassisk dialog. Klassisk med rätta.

Det här är berättelsen om de två vännerna Darcy och Nieve, bästisarna som alltid ställde upp för varandra ända fram till den dagen Nieve förförde Darcys pojkvän.

Tio år går utan att de har någon som helst kontakt, men så en dag dyker en bröllopsinbjudan upp hemma hos Darcy. Nieve ska gifta sig och vill gräva ner stridsyxan.

Men Darcy har något annat i sikte, vad hon egentligen längtar efter mest av allt är att få hämnas vad som i hennes ögon var ett oförlåtligt svek. Hon kan inte släppa drömmen om det liv hon kunde ha haft…

En roman om vänskap, svek och om att lära sig inse vad man egentligen vill med sitt liv. Det handlar om de stunder i livet vi ibland kan se tillbaka på och tänka “om bara”, eller “om inte” tillfällen som vi gärna vill tro att de kunde ha förändrat våra liv om vi då gjort ett annat val.

En bok som tillhör genren “chicklit”, en genre som ibland lite nedlåtande kallas för beskrivningar av kvinnors i-lands-problem (alltså, inga “riktiga” problem). Jag som har läst flera böcker i denna genre, dit för övrigt även Marian Keyes räknas, tycker att det är böcker som behandlar djupa och tuffa problem (som t ex missbruk, kvinnomisshandel, svek, svartsjuka etc) på ett sätt som får en att både gråta och skratta samtidigt.

Signerat,

Vissa saker får sådana konsekvenser i den skönlitterära världen att det blir ett före och ett efter. Jag kommer alldeles strax till det senaste exemplet på något som omvälvt storyvärlden, men låt mig först säga lite om hur stort det här är.

Omkring 1300-talet kom något som skulle få en sådan effekt. Då grundades nämligen vad som med en väldigt lös definition kunde kallas polisyrket. Själva yrket förvandlades och förändrades ända in i 1900-talet när i stort sett alla moderna länder började få liknande polisstyrkor, men redan från början har en sak varit konstant: det här är några figurer som man kan kontakta när man har problem med brott och/eller kriminella. Man behöver inte längre ta tag i sådana problem själv. Det här har som sagt varit något hyfsat konstant sedan 1300-talet, och möjligen ännu tidigare, om man räknar med de stadsvakter som har funnits sedan de första städerna bildades.

Under 1800-talet när det moderna polisyrket fick mer stadga började författare skildra polisernas yrkesliv. De första regelrätta deckarna dök exempelvis upp i mitten på 1800-talet. Folk fick alltmer förtroende för polisen, delvis därför att polisens metoder förbättrades (faktiskt inspirerat av berättelserna om Sherlock Holmes). Man började kalla på polisen snarare än att duellera, och skönlitteraturen förändrades för evigt. När filmen kom fanns det här med från början.

Ändå skriver folk fortfarande om hjälten som måste göra sina hjältemod på egen hand – gå in i det hemska huset, möta skurkarna obeväpnad, hitta skatten – men det är i stort sett omöjligt att skriva sådana historier utan att ta upp den här centrala frågan:

Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?

Titta på alla bra filmer, på alla bra böcker, och på alla bra pjäser som har med brott och/eller brottslingar att göra. Man måste, som författare, ha ett svar på frågan “Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?”

Här har det naturligtvis uppstått ett par olika modeller för hur man besvarar frågan, och dem tänkte jag inte ta upp här, för det räcker med att konstatera att du troligen inte tar ett verk som handlar om brott och/eller brottslingar på allvar om inte den centrala frågan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Nu har en ny sådan central fråga uppstått. Den begränsar sig inte till skönlitteratur om brott, utan finns i alla typer av skönlitteratur.

Frågan lyder så här:

Varför använder han/hon inte mobiltelefonen?

Man hade kanske kunnat tro att nästa steg skulle vara datorerna, men än så länge finns det inga sådana tecken. Internet och datorer behandlas än så länge som en ny arena eller möjligen som en ny genre, inte som något som finns med i varenda story. Mobiltelefoner däremot har förändrat folks beteende. Förr var man tvungen att ta sig till en plats för att skicka ett meddelande (telefonkiosk, polisstationen, telegrafstationen). Numera är det en baggis att få i stort sett vem som helst på tråden i stort sett när som helst. Det är ju därför som huvudpersoner så ofta har urladdade telefoner eller dålig täckning.

Och jag pratar heller inte om enbart telefonsamtal. Jag pratar om att ha Wikipedia i luren. Eller Google Maps. Eller Amazon. Det finns snart inte någon information som man behöver vänta på eller ta sig fysiskt till (även om man såklart inte vet vad man inte vet, d.v.s vad man borde ta reda på).

Strunta i om det här är överdrivet teknikförhärligande eller inte. Det här är något som är svårt att bortse ifrån när man skriver, hädanefter. Hur ska någon kunna plädera okunskap eller ens kunna låta bli att få reda på saker när det står på sin tilltänktas Facebooksida att hon/han gillar Ferrari-bilar eller att ta mysiga skogspromenader? Det här är inte bara en fråga om privatliv, som vissa filosofer funderar på, utan en fråga om hur skönlitteraturen kommer att se ut de närmaste 50 åren, eller ännu mer. Hur länge till kan roman- och novellvärlden stå emot trycket från de som dagligen lever i mobilen? Min gissning är att rätt många författare inte skriver om det här, för att det fortfarande inte är en naturlig del av deras eget liv. En del författare jag möter i mitt dagliga liv gör inte ens en koll på Google för att kolla vad andra har skrivit om deras favoritämne, men kommer de att överleva i det nya klimatet? Det blir spännande att se.

Historietter av Hjalmar Söderberg, 1965 (1898), s. 60-61.

Det är icke någon historia för allvarligt folk. Man blir varken klokare eller bättre av att läsa den, och den betyder ingenting särskilt. Dessutom är det så längesedan den passerade, så det kunde egentligen vara onödigt att berätta den; men den är åtminstone sann, och sanningen bör man alltid hålla i ära.
     Min mormor säger, att den vintern var den kallaste hon någonsin varit med om, och det vill jag gärna tro; hon brukar aldrig fara med osanning, utom när det är nödvändigt. Vad det egentligen var för en vinter kan ju vara detsamma, det angår ingen; men den vintern var det emellertid. Ja, det var en alldeles förskräcklig vinter; min mormor hade en katt, som brukade komma litet sent hem om kvällarna ibland, och så en natt blev han utestängd; på morgonen hade han fått sin näsa alldeles förfrusen, så att han fick gå och se litet försupen ut sedan under hela sin återstående livstid. Det var så mycket mera att beklaga, som han alltid hade varit en utmärkt nykter och städad katt; och jag får bekänna, att jag grät mina modiga tårar första gången min mormor berättade den historien för mig. Det kunde för övrigt också bero på att min mormor berättade allting på ett så livligt och rörande sätt.
     Men tiden läker alla sår, och katten är död, och han har dessutom ingenting med min historia att göra.

Ja, så börjar novellen “Sann historia”. Vad den egentligen handlar om? Ett plank och en påle som blir osams. Den är riktigt bra.

I urval…

• All these wasteful hours – Jenny Doveson (musikcd)
• Black Eyed Peas – The E.N.D (musikcd)
• Hassle (musikcd)
• Macindaws fästning – John Flangan (ungdomsbok)
• Jakten på Tam – Jo Salmson (barnbok)
• The librarian – The curse of the Judas chalice (DVD)
• Mika – The boy who new too much (musikcd)
• Stressa ner – tonårsboken – Eva Robild (fakta)
• Att nudda vid botten – Sally Brampton (fakta)
• Margot Wallström – Emily von Sydow (biografi)
• Mina universitet – Maksim Gorkij (självbiografi)
• Håkan Bråkan i skogen – Sören Olsson
• Mästerdetektiven Conan (52-56) – Gosho Aoyama (ungdomsserie)
• Fixaren – Joe Sacco (vuxenserie)
• Herrgårdarnas historia – Göran Ulväng (fakta)

Kolla om boken finns inne? Klicka HÄR!

Fakta om Finland av Erlend Loe, 2001, s. 28.

Det gjelder å lese mellom linjene. Det har jeg alltid vært god til, på skolen var jeg en av de beste. Jeg analyserte romaner så læreren fikk tårer i øynene og kjøpte seg blokkfløyte da han gikk i pensjon.

Apropå ingenting.

Äntligen kom den – Läckbergs nya bok – efter att vi läsare fått “hänga i luften” sedan förra boken.

Knappt hinner polisinspektör Patrik Hedström kliva in på polisstationen efter en tids sjukskrivning, förrän han kastas in i en ny utredning: En man hittas i sin lägenhet skjuten i bakhuvudet.

Offret är kommunens ekonomiansvarige, en omtyckt person som ingen har något ont att säga om – men hans liv rymmer hemligheter som det är upp till Patrik att avslöja…

Efter sex böcker märker man att Läckberg har hittat sin stil. Sedan de första två böckerna, då hon introducerade oss i Fjällbackas värld, har böckerna alltmer börjat likna varandra.

Ännu så länge har jag gillat Läckbergs stil, men frågan är om den håller för fler böcker, det får väl tiden utvisa.

Med “Läckbergs stil” menar jag de snabba bytena av perspektiv där man som läsare lämnas i en ”cliffhanger”, hennes byten av tidsperiod (hon väver in en gammal historia som utspelar sig långt tillbaka i tiden men som till slut visar sig påverka även nutid) och det hyfsat lättsamma språket.

Det jag gillar med Läckbergs böcker är hennes karaktärer, som är mycket mänskliga även på så sätt att de utvecklas och formas av livet.

Läckbergs relativt ”snälla” mord är också en skön kontrast till många andra deckarförfattare som försöker överglänsa varandra med så makabra och blodiga mord som möjligt.

Signerat,

Pride and prejudice av Jane Austen, 1994 (1813), s. 89-90.

“Oh! Mr. Bennet, you are wanted immediately; we are all in an uproar. You must come and make Lizzy marry Mr. Collins, for she vows she will not have him, and if you do not make haste he will change his mind and not have her.”
     Mr. Bennet raised his eyes from his book as she entered, and fixed them on her face with a calm unconcern which was not in the least altered by her communication.
     ”I have not the pleasure of understanding you,” said he, when she had finished her speech. “Of what are you talking?”
     ”Of Mr. Collins and Lizzy. Lizzy declares she will not have Mr. Collins, and Mr. Collins begins to say that he will not have Lizzy.”
     ”And what am I to do on the occasion? It seems an hopeless business.”
     ”Speak to Lizzy about it yourself. Tell her that you insist upon her marrying him.”
     ”Let her be called down. She shall hear my opinion.”
     Mrs. Bennet rang the bell, and Miss Elizabeth was summoned to the library.
     ”Come here, child,” cried her father as she appeared. “I have sent for you on an affair of importance. I understand that Mr. Collins has made you an offer of marriage. Is it true?” Elizabeth replied that it was. “Very well—and this offer of marriage you have refused?”
     ”I have, sir.”
     ”Very well. We now come to the point. Your mother insists upon your accepting it. Is it not so, Mrs. Bennet?”
     ”Yes, or I will never see her again.”
     ”An unhappy alternative is before you, Elizabeth. From this day you must be a stranger to one of your parents. Your mother will never see you again if you do not marry Mr. Collins, and I will never see you again if you do.”
     Elizabeth could not but smile at such a conclusion of such a beginning, but Mrs. Bennet, who had persuaded herself that her husband regarded the affair as she wished, was excessively disappointed.
     ”What do you mean, Mr. Bennet, in talking this way? You promised me to insist upon her marrying him.”
     ”My dear,” replied her husband, “I have two small favours to request. First, that you will allow me the free use of my understanding on the present occasion; and secondly, of my room. I shall be glad to have the library to myself as soon as may be.”

Hur sansade Mr. Bennet kan vara gift med hysterikan Mrs. Bennet är en gåta, men det ger upphov till mycket komisk dialog.

I urval

• Miljömonster och planetplundrare – Jamie Rix (barnbok)
• Bang om Bang – Barbro Alving (självbiografi)
• Att handskas med ilska – Roland T Potter-Efron (fakta)
• Svart sorti – Giles Blunt (deckare)
• God man eller förvaltare – Kerstin Fälldin (fakta)
• Den förlorade symbolen – Dan Brown (deckare, ljudbok)
• Mystiska Milla och sjustjärnan – Unni Lindell (barnbok)
• Taekwondo är inte på låtsas! – Lise Blomquist (barnbok)
• Rediscovered – Andreas Johnson (musikcd)
• Mörktblånästansvart (DVD)
• Lill-Selma på Mårbacka – Maria Bergström (ungdomsbok, serie)
• Hood – Mats Wahl (ungdomsbok)
• Star Trek (DVD)
• Den förlorade symbolen – Dan Brown (deckare)

Se om boken finns inne? Klicka HÄR!

För åtta år sedan kom jag i kontakt med konceptet läsdagbok, alltså att skriva upp alla böcker och annan litteratur som man läser. Nu har jag snart fyllt min första läsdagbok och jag kan inte annat än konstatera att min läsehistoria ger mig väldigt mycket. Att bara ha titel, författare och datum när boken lästes  är ett bra stöd för minnet och när jag ibland bläddrar i läsdagboken påminns jag om sådant jag trodde jag glömt. Jag kan inte kalla mig för en storläsare av rang, under denna tid har jag läst ungefär 250 skönlitterära böcker , där de s.k. klassikerna nästan undantagslöst varit inom ramen för kurser på gymnasium eller högskola. Annars består över hälften av böckerna av fantasy, en genre som inte har sin plats inom finkuturen. Men det är ju inte antalet klassiker som finns uppskrivna i läsdagboken som är det viktiga, utan vad du själv får ut av att skriva upp detta: minnen och samtal. Men en läsdagbok minns du på en gång vad boken handlar om, och kanske vad du gjorde i övrigt just då och med tiden kommer du att ha en djup källa av boktips (eller avrådanden för den delen) att ösa ur. Om du undrar vad en bok hette eller vem som skrivit den är informationen inte hopplöst förlorad, den går att hitta.

Min läsdagbok, januari till mars 2005.

Jag önskar jag hade börjat skriva läsdagbok tidigare. Vad skulle jag inte ge för att i minnet återuppleva mina bokslukardagar i mellanstadiet och högstadiet. Hundratals och åter hundratals böcker att minnas. Ibland kan man fråga sig om jag gjorde annat än att läsa. Jag minns att det var många hästböcker och redan då en hel del fantasy. I mellanstadiet läste jag Auels Grottbjörnens folk och tyckte, trots sina över 500 sidor, att den tog slut alldeles för fort. Sedan dess har jag nog lugnat ner mig lite.

Det säger sig själv att man inte behöver begränsa sig till skönlitteratur, det beror ju helt på vad man vanligtvis läser. Själv har jag fört in studielitteraturen på anteckningssidorna längst bak i boken sorterade efter termin. Det finns mängder med användningsområden, men en sak är säker, du kommer att vara glad att du tog dig tid.

Läsdagboken, utgiven av En bok för alla, finns bland annat att köpa här, men självklart fungerar det lika bra med en vanlig anteckningsbok.

Igår var jag bland det 30-tal personer som lyssnade till Harald Hultqvists och Karolina Ramqvists samtal på Stockholms stadsbibliotek. Samtalet rörde sig kring Ramqvists bok Flickvännen (nyligen prisbeslönad) och en själsfrände som hon fått välja ur bibliotekets bestånd, vilken visade sig vara romanen Cigarett av Per Hagman.

Samtalet som varade i ungefär en timma rörde sig kring likheter och olikheter i böckerna, men mest fokus hamnade förstås på Ramqvists roman. En bok som jag själv nyligen har läst och gillade mycket. En viktig anledning till att jag besökte evenemanget, för övrigt. Upplägget med själsfrände kändes inte alls sökt, utan lyfte snarare perspektivet på den nya romanen på ett uppfriskande sätt. Samtidigt som man blev nyfiken på en äldre bok.

Efteråt var det uppdukat med böcker av både Hagman och Ramqvist att låna med sig hem. Serien är en del i projektet Långa svansen. Nästa författarkväll blir den 9 december med Bob Hansson.

Titta efter andra evenemang hos Stockholms stadsbibliotek med stadsdelsbiblioteken.

Uppdatering 14/11: Artikel i DN idag om satsningen.

Det tycks som om Jane Austen när hon skrev Emma tröttnat på att skriva om väluppfostrade dygdemönster till hjältinnor: Emma Woodhouse skulle nästan passa som en avskyvärd kusin eller syster någonstans som på grund av sin högfärd och inbilskhet gör allt för att hindra det lyckliga slutet, och skulle som sådan ställa till med en hel del förtret. Fast ändå inte, ty Emma inser naturligtvis till slut alltid när hon handlat fel och rättar sig, och hon har faktiskt en stor portion förmåga att göra rätt från början: det är egentligen bara andra ungmör i hennes närhet som hon lyckas trassla till saker för (även om det vore långt mer moraliskt rättvist om hon kunde göra detsamma för några av de självupptagna bifigurer som finns i romanen).

Det kanske är lika bra att ta det från början: Emma Woodhouse bor med sin gamle, rike, orolige fader. Hon har för ovanlighetens skull inte det minsta pengabekymmer (även om andra i hennes omgivning kompenserar för detta klara karaktärsfel hos en Austenhjältinna), hon är vacker, intelligent, beter sig för det mesta väluppfostrat. Så vad kan då fattas henne? Tja, något att göra, förutom att ta hand om fadern och hushållet: den brist på verklighetsförankring hon uppvisar – hon låter ofta sin fantasi springa iväg med henne och formar idéer som sedan visar sig helt sakna grund – tycks vara ett resultat av den instängda tillvaron i ett samhälle där varje ny ankomst ger diskussionsunderlag för flera veckor. Speciellt illa drabbar fantasierna Harriet Smith, oäkta dotter till någon som satt henne i internatskola, som Emma tar under sina vingar och försöker få att uppträda som en dam, utan en tanke på att hon kanske aldrig kan komma att få de pengar som krävs för sådant.

När Emma först börjar med detta är det nästan så man vill ge upp för att slippa läsa om hennes inbilska, uppblåsta beteende. Som tur är går detta över, och till slut var det hela så spännande att jag inte kunde lägga ifrån mig boken vid normalt sovdags – något som inte hänt på riktigt länge. Till den köping som utgör Emmas hela värld – hennes orolige far hindrar henne från att röra sig längre sträckor – kommer nämligen nya människor, och snart har alla dragits in i ett väldigt spekulerande om vem som egentligen är förälskad i vem. Emmas fantasifullhet gör att man förstår att hennes gissningar troligen är fel – speciellt som det motsägs av den mer klarsynte Mr. Knightley – men det innebär ju inte alltför mycket. Det är dock fullt möjligt att lista ut åtminstone vissa av dessa kärlekspar på förhand.

I en av de där fantastiskt avslöjande essäerna som bifogats texten – varför de prompt skall vara först förstår jag inte; de ger ingen större glädje till den som inte redan läst berättelsen – klandras en av filmatiseringarna för att den placerar alltför stor emfas vid klassamhället. Författaren påstår att Emma i själva verket speglar ett samhälle där sådana distinktioner nästan suddats ut. Det är märkligt, för av de Austen-romaner som jag hittills hunnit med är detta nog den där huvudpersonen varit mest upptagen med att hon tillhör en bättre samhällsklass: man kan ge gåvor till och prata vänligt – inte nedlåtande! – med de mindre bemedlade, men en fri bonde går inte att umgås med, och hon den nyinflyttade köpmansdottern skall inte tro att hon har någon rätt att föreställa bygdens främsta dam (hennes totala vulgaritet är nog snudd på rekord till och med hos Austen). Och kan man verkligen gå på middag hos paret Coles? De verkar ju vara trevligt folk, men någon verklig klass verkar de inte ha – de har ju själva tjänat ihop sina pengar!

Nå, detta var som sagt första boken på länge som höll mig vaken längre än planerat (Austen har till och med lyckats få till ett slut som inte tycks alltför abrubt) vilket gör att jag inte kan annat än rekommendera den varmt.

Två år i varje klass av Kar de Mumma (Erik Zetterström), 1954 (1923), s. 5-6.

Kar de Mumma berättar i förordet till en ny upplaga av Två år i varje klass att han var “en mycket obeskedlig skolgosse”.

Ack ja, det var ett rysligt elände alltsammans. Jag gjorde mina föräldrar stor sorg. Sedermera har jag självbildat mig något, vilket ju aldrig blir detsamma. Främmande språk är alltjämt mycket främmande för mig. Och jag vet inte hur kameleontens tunga ser ut. Ett bordssamtal med mig om den saken lönar sig inte alls. Däremot vet jag hur man skjuter kråkor och hur man får ett kli- eller nyspulver att sprida sig i en större lokal. För icke länge sedan förstörde jag ett politiskt möte i Konserthuset på det sättet.

Jaa … Vad jag förstår gick det ändå bra för lille Erik i livet. Han var ju verbalt begåvad.

Anna bor i London och är gift med en man som en gång var hennes drömmars man. Han var charmig och uppvaktande och inte alls som svenska män. När boken utspelar sig är Anna en desperat hemmafru i ett land med undermålig barnomsorg och hennes karriär är som bortblåst. Hon skriver i mejl till sin syster om sitt liv. Vi får inte läsa systerns svar, men kan ana att hon är orolig. Anna, som alltid varit en övertygad feminist, går mot ett sammanbrott och det oundvikliga sker i slutet – hon lämnar sin man. Boken är underhållande, men inte så mycket mer. Den känns något konstruerad, även om den lär bygga på författarens egna erfarenheter från sitt liv i England. Jag gillar förlaget boken är utgiven på, Alida bok, ett förlag med endast feministisk litteratur (det har även givit ut Mariann Anderssons Vägen ut)!

I urval…

• Alfred (DVD)
• Den förlorade symbolen – Dan Brown (deckare)
• Vintage – Marie Birde (fakta)
• Vad gör unga på nätet? – Elz Dunkels (fakta)
• Noa och bina – Kirsten Ahlburg (barnbok)
• Albert Speer – Joachim Fest (biografi)
• Rebellerna – Ian Wachtmeister (självbiografi)
• Kall feber – Jerker Wirdborg (skönlitteratur, spänningsroman, framtid)
• Bergets döttrar – Anna Jörgensdotter (skönlitteratur)
• Operation Oden – James Holland (skönlitteratur)
• Att överleva dagen – Brutus Östling (fakta)
• Mardrömmen har bara börjat – Therese Lindfors (deckare, thriller)
• Bara inte du – Katarina von Bredow (ungdomsbok)
• Jean Bernadotte – Herman Lindqvist (fakta)
• De apatiska – Gellert Tamas (fakta)
• Offensiv Röda nunnan – Monika Zak (ungdomsbok)
• En cell-sam historia 3 (DVD)
• I själ och hjärta – Maeve Binchy (skönlitteratur)
• Alatriste (DVD)
• Ego woman – Carolina Gynning (självbiografi)
• Jag låter mig inte skrämmas – Lydia Cacho (självbiografi)
• Oskuldens museum – Orhan Pamuk (skönlitteratur)
• Evas funkarprogram säsong 1 (DVD)
• De älskande på Pont-Neuf (DVD)

Vill du se om någon av böckerna är inne? Kolla i vår katalog genom att klicka HÄR!

“När delegater från Öst-och Västeuropa i oktober 1989 träffas på en tvåmånaders konferens i London, har de inte den ringaste aning om att kalla krigets dagar är räknade och att Berlinmuren inom kort kommer att falla. I romanen Den sista konferensen ger Marc Bressant ordet till den franske delegationschefen Tromlin, vilken i dagboksform skildrar denna konferens som visserligen är fritt uppfunnen men som mycket väl kunde ha ägt rum i verkligheten. Med rakbladsvass ironi och underfundig humor låter Tromlin oss möta en samling ytterst fängslande och originella personligheter från Europas alla hörn. För Tromlin själv får konferensen livsavgörande konsekvenser. Den franske författaren Marc Bressant, pseudonym för en inte minst i Sverige välbekant diplomat och legendarisk TV-chef, har utgivit fem romaner. För Den sista konferensen tilldelades han 2008 Franska Akademiens stora romanpris.”

“Mistrz i Malgorzata” w oryginale na pewno jest w posiadaniu
IB (Biblioteka Miedzynarodowa) w Sztokholmie. Prosze zwrocic sie
do najblizszej biblioteki i poprosic o wypozyczenia miedzybiblioteczne
(fjärrlån) tej ksiazki. Czekanie na otrzymanie zamowionej ksiazki moze
trwac do 14 dni ale moze tez byc kwestia kilku dni.
Zycze powodzenia i serdecznie pozdrawiam

20-årsdagen av Berlinmurens fall uppmärksammas på flera sätt i Sverige. Sveriges Radio har öppnat en sajt, Muren som föll, som samlar “nyheter, program, reportage och dokumentärer om muren som föll och järnridån som öppnades”

Fackböcker om Tysklands historia hittar du i bibliotekskatalogen under avd Kfa med underavdelningar.

Biblioteket har också precis köpt in en roman med tema från tiden kring murens fall. Boken heter Adam & Evelyn och är skriven av Ingo Schulze. Här kan du läsa mer om vad den handlar om. Reservera  gärna!