JULia Louis-Dreyfus

God middag,

Julkalendern har börjat, julgranarna står stolt på gator och torg. Vi har till och med en på vår gård, men den är rätt tarvlig. Med julen kommer som bekant flera trevliga traditioner och idag ska jag vädra mina tankar lite om julöl.

Jag tycker inte om julöl. Den är söt, murrig och fyllande (på fel sätt). Att dricka en julöl är lite som att dricka Guinness när man är fjorton: man tycker mest det är fruktansvärt mättande och man förstår inte riktigt varför den skulle gå att sälja i så stora volymer. Än mindre varför bolaget skulle ägna ett helt släpp åt det. Men det gör det ju, och i år var det innehållsrikt. Passande nu släpptes det samtidigt som skojarvinet Beaujolais Nouveau, engångskameran bland viner.

Hur som helst, vad gör man? Jo, man köper lite julöl. Jag bestämde mig för att hålla mig till en traditionell julöl i år, och det blev Jämtlands julöl. Mycket för att jag minns den som helt okej från förra året, och för att jag gillar deras Pilgrim, Postiljon och President (borde julölen kanske kallas PUL-öl?). Jag köpte även ett par flaskor av Harviestoun Mr Sno’Balls, en ale från Skottland som beskrivs på etiketten med de tre klassiska C:na: crisp, clean, citrus. Den var jättegod. Inte alls som de andra julölen jag provat!

Färgen är inte mörk, snarare mörkljus. Ganska kraftigt, poröst skum som “lämnar fina rester på glaset”. Frisk doft och frisk smak, utan att vara en sommaröl. Ganska nedtonad beska till en början, men den kommer upp sig i eftersmaken. Jag gillar beska, nästan lika mycket som jag gillar bitterhet.

På tipsextra i helgen såg jag att de gjorde reklam för Tetleys. Jag tror jag ger den här ett bra betyg.
Betyg: 4½/6

MR SNO’BALLS
SKOTSK VINTER-PALE ALE
4.5%
HARVIESTOUN (SKOTTLAND)

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

I det senaste numret av Systembolagets egen tidning Bolaget finns äntligen en artikel med lite djupare ölfokus under rubriken ölskola del 1. Det är en kortare genomgång av brittiska bärs skriven av Nadja Karlsson. Inget speciellt nytt för den redan ölfrälste men det är ändå kul med en kort och snabb genomgång av de brittiska ölstilarna i den här typen av tryckt media. Hoppas många läser samt låter sig inspireras och jag ser fram emot att det i framtida nummer blir en fortsatt bra artikelserie i vad de kallar ölskolan.

Testade idag den ganska nya skottska ölen Scottish Stout 7%  från bryggeriet Belhaven Brewery. Ölet som mer är åt det amerikanska hållet än brittiska började bryggas 2007 och importeras till Sverige av TOMP Beer & Spirits.

Ölet är svart med ett trevligt aptitligt brunaktigt skum som är rejält tjockt. Nästan decimetern direkt efter upphällning och kryper sen sakta ner till ett par två centimeter i slutändan.

Doften är fint inbjudande med en svag släng av kaffe, lite chokladmalt och den känns även lätt köttig på något vis.

Smaken är inte helt oväntat för en stout smått bränd och rökig. Det finns även lite fruktig sötma med en uns kaffe och en mjuk snäll beska som dock är ganska kort.

En god ganska lätt stout som man nog kan ta ett par stycken av utan att tröttna och detta trots sin ganska höga alkoholhalt. Betyg: 3+

Det var en gang en frukt som het Struiuiuimmern (Heretter kalt S). Denne frukten var en banan og hadde derfor ikke noe han skulle ha sagt i det mystiske klassesamfunnet til frukten. Bananer er helt på bunnen av rangstigen i dette fruktige brorskapet mennesker vet så lite om. Det som vites er at fruktene må gå igjennom hemmelige ritualer som av og til ikke inkluderer lavalamper.

S var ikke helt tilfreds med den plassen han hadde på bunnen. Han var en revolusjonær banan (Hvis han da var en han. Det er ikke alltid så lett å bestemme kjønnet på bananer. Vi fortsetter å si han på grunn av likheten mellom bananer og en viss kroppsdel.) En dag da S fikk det for seg at han skulle skrive en liten rød bok og kalle den for “Gaffateip Søren”, gikk absolutt alt galt som kunne gå galt. Det endte opp med at han flytta til Skottland og fikk alle til å skrive nynorsk. Han gifta seg med en potet og skrev potetdikt med grillsaus hele resten av det banane livet sitt.

Moralen er å ikke skrive historier fordi de blir dårlige.

I går arrangerte Oslo Juvente en konsert, og den ble kjempefin. Det må vi gjøre igjen. I mens vil jeg be alle der ute om å sove masse og spise sunt, med litt sjokolade når det er nødvendig. Hilsen Stig.

Foto: mconnors/Morguefile.com

…for det han gjorde på 1800-tallet.

Bedre sent enn aldri: Ingeniøren William Burton bodde i Japan på slutten av 1800-tallet.

Han forhindret utbrudd av kolera, og reddet derved tusenvis av mennekseliv, fordi han moderniserte drikkevannsforsyningen flere steder i landet.

Nå er en minnebenk avduket, melder Japan Times

Jesus, Queen of heaven är en pjäs som hade premiär i förrgår i Glasgow i Skottland. Den har mött en del motstånd, till exempel 300 personer som demonstrerade utanför teatern på premiärkvällen. Som väntat, såklart. En pjäs om att vara transsexuell och troende, av och med Jo Clifford som själv är transsexuell kvinna, är mer än vad högerkristna rörelser i Skottland tål.

Så vad är det då de blir upprörda av? Vad är det som är så hädiskt? Tja, de lär ju bara ha gått efter det som läckte ut innan premiären, och jag antar att de i bästa fall har läst texten i programmet:

“Jesus is a transsexual woman. And it is now she walks the earth. This is a play with music that presents her sayings, her miracles, and her testimony. And she does not condemn the gays or the queers or the trans women or the trans men, and no, not the straight women nor the straight men neither. Because she is the Daughter of God, most certainly, and almost as certainly the son also. And God’s child condemns nobody. She can only love…”

Vilket fruktansvärt budskap: Kärlek. Livsfarligt.

Mer sexism i Storbritannien. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, seism, cissexism, transfobi, transpersoner, transsexualism, homofobi, HBTQ, Jo Clifford, teater, Jesus, kristendom, kärlek, tro, religion, Jesus Queen of heaven, HBTQ, fördomar, normer, Skottland, Glasgow

När jag var i Skottland så såg jag en sak som jag inte sett förut. Bussarna i Skottland var inte likadana som bussarna i Bryssel.

Albin

Brysselbussen är platt på framsidan.

Skottlandsbussen är inte platt.

tio saker från skottland

alice

I lördags var jag på en fotbollsmatch med min pappa och Uncle Daivd. Det var St Mirren mot Hamilton. Det blev 2-0 till Hamilton. Jag hejade på St Mirren. Matchen var i Paisley som ligger i Skottland.

Albin

Hvis du tenker deg til Skottland er det lurt å øve seg litt før man prater med lokalbefolkninga. Her er et kjapt og lærerikt “språkkurs”.

I dagens utgave av Aftenposten finner man en lengre artikkel om vindkraft i Skottland. Personlig ble jeg veldig fascinert av denne artikkelen. Mest på grunn av realistiske men klart bevisste målsetninger i forhold til overgangen til fornybar energi som et alternativ til kullkraft og atomkraft i Storbritannia.

Skottene har satt seg ambisiøse målsetninger, allerede i 2011 skal en tredjedel av deres elforbruk komme fra fornybare energikilder mens man i 2020 har økt andelen til minst femti prosent. Her har Norge virkelig noe å lære. Vi er kanskje det landet i verden med best forutsetninger for å gå over til fornybar energi, så hvorfor fortsetter vi å bruke penger og tid på gasskraftverk? Mange vil si at renset norsk gasskraft er bedre enn forurensende europeisk kullkraft. Dette høres besnærende ut, men i all den tid vi ikke renser gasskraften vi produserer i Norge så vil ikke det være et godt alternativ. Vi erstatter en forurensende kilde med en annen samtidig som vi drar på oss store investeringskostnader som man er nødt til å tjene inn igjen før man eventuelt faser ut gasskraftverkene. Dette er ikke framtidsrettet, ei heller miljøvennlig eller bærekraftig.

Det er gjort beregninger som viser at teknisk sett er det mulig å produsere så mye som 36,5 GW, til sammenligning ligger den totale norske energiproduksjonen på 28 GW med vannkraft, vindmøller og gasskraft.  Dette forteller meg at vi snakker om en fremtidsrettet energiproduksjon som fortjener langt mer oppmerksomhet enn hva vindkraft får i Norge i dag. I Norge er man nødt til å gjøre noen politiske grep for å skape en selvstendig, bærekraftig industri. Dette betyr å legge tilrette for private initiativ innenfor fornybar energi gjennom støtteordninger, gunstige skatte- og avgiftsvilkår samt politisk stabilitet over tid. Dette kan man få til gjennom brede forlik som sikrer langsiktighet.

Vindkraft alene vil ikke kunne løse energiutfordringene vi står overfor, men det er ingen tvil om at det vil kunne være en sterk bidragsyter, dette har også skottene innsett og jobber konkret med tidevannskraft og bølgekraft som alternative energikilder ved siden av vindkraft.

Den store utfordringen man står overfor i overgangen til fornybar energi ligger i at fossil energi og atomkraft er basert på mer konsentrert energi slik at om man skal kunne ta ut samme effekten i fornybare energikilder så krever det at man tenker i mye større skala. Dette er en reell utfordring med tanke på areal, men allikevel en pris man må være villig til å betale for å kunne oppnå de klimamålsetningene man forhåpentligvis klarer å enes om i København i desember.

Med ønske om en ren og grønn fremtid!

Har ju redan skrivit lite om BrewDogs två öl från Systembolagets 1 oktobersläpp. Förrutom dessa två öl kom även två andra britter in i sortimentet; Belhavens Twisted Thistle IPA, 5.3% och Shepherd Neames 1698, 6.5% så jag tänkte att såhär i sluttampen på oktober kan det vara på sin plats att skriva några rader om dessa ”nykomlingar”.

Mörkgul, gyllene färg med ett ok storbubbligt skum på centimetern som hänger kvar någorlunda. Väl kolsyrad.

Sammansatt humlig, blommig, fruktig doft. Lite brödig, sirap, svagt rostad och aningen metallisk.

Smaken är lätt humlig, lite fruktigt citrus, lite blek beska men bitter och ganska torr i eftersmaken. Svagt metallisk även här.

Ett jämt, ok helhetsintryck. Betyg: 3

Gyllengul, ganska finbubbligt skum runt ett par millimeter som stannar kvar på glasets vägg.

Doften är oväntat mjuk, svagt inslag av äpple, gräs, lätt syra.

Smaken är len, mjuk och snäll. Där finns lite torkad frukt, mörkt bröd, lite sötma. Även eftersmaken känns lite väl len.

Ett inte alltför spännande öl känns det som dock ganska lätt slinker ner. Betyg: 3-

Det er en god idé å injisere poteter i blodbanen sin. Jeg har aldri hørt om noen som har gjort det med negative følger, så da må det jo nødvendigvis være positivt. Jeg tror, hvis man gjør det, at man umiddelbart vil kjenne en økning i tykkelsen på lommeboka si. Jeg vet ikke hvorfor.

Det er gøy å skrive nynorsk over msn. Gjør det!

Penger kan ikke ganges med seg selv. Hvis du prøver å gange hundre kroner med seks kroner, ender du opp med seks hundre kvadratkroner. Og det gir ikke helt mening, med mindre man har en flerdimensjonal økonomi. Kanskje de har det på Mars.

Det finnes gitarer i Skottland. Det tror jeg fordi jeg en gang så en skotsk mann med gitar. Tror jeg. For alt jeg veit kan jo bildet ha blitt tatt et annet sted, som for eksempel i Vadsø.

Jeg tror at dere søkjnner ihnlodent i dnene stgneina selv om bstakovnee btyetr palss inni odnere.

Jeg er overbevist om at dere bryr dere om ferdighetene jeg har i GIMP. Derfor legger jeg med dette bildet.

Dette er Kaptein Perry! Pass på så han ikke åpner deg!

Her er to fortellinger om Glasgow, en reisereportasje i VG og en artikkel i Wikipedia. Er det ikke fascinerende hvor forskjellige de er? Begge prøver å si noe sant om Glasgow. Her skal jeg nøye meg med å se litt nærmere på reisereportasjen.

Det mest overraskende for fortelleren er at Glasgow har noe mer enn barer å by på. Det er hennes utgangspunkt for fortellingen. Kanskje kan man si at det ligger en slags orientalisme i dette? Skottene, iallfall de som bor i Glasgow, er drankere, det er på en måte det som fortelles.

I ingressen har fortelleren fått til et (utilsiktet?) rim: billig penge/enn på lenge. Ellers rimer ikke resten av ingressen, ei heller resten av fortellingen. Det går ikke helt opp. Det virker som hun vil fortelle minst to fortellinger samtidig: Dette er byen for deg som elsker kunst, kultur og natur/til en billig penge. Er det det kunstneriske, eller er det det billige, eller er det det baraktige søkelyset skal rettes mot? Fortellingen hopper mellom de ulike momentene hele tiden,; fortelleren blir visst aldri enig med seg selv. Byen er en stund et paradis for shopaholikere, så er den full av grønne lunger før den blir “en ganske billig” by. Og det er visstnok det beste ved den. Men vips, i neste setning, i neste nå, er den en arkitektonisk perle. Hopp og sprett og tjo og hei!

Som nordmann stusser jeg også over formuleringen “natur til en billig penge”. Det er mer enn nok av helt gratis og ekstremt storslagen natur i Norge, mitt hjemland.

Fra Kelvingrove Park. Hvilken fortelling om Skottland får vi her?

Den best besøkte attraksjonen i hele Skottland, Kelvingrove Art Gallery and Museum, befinner seg i Glasgow. I artikkelen er den ikke nevnt med et ord. I det hele tatt virker det litt tilfeldig hva som er plassert under de ulike mellomoverskriftene. Det første man leser om under overskriften Glasgows grønne side, er for eksempel lyssetting av broer. Grønt lys da, eller? For øvrig er det par tvilsomme setninger som her serveres: Om kvelden lyssettes flere av bygningene og broene. Dette gir en helt unik romantisk stemning. Man har da sett lyssatte broer og bygninger i andre byer også, så hvor unikt er egentlig det?

Selvsagt kan man ikke få plass til alt i en kort reisetekst. Det er ikke noe mål heller. Da gaper man over for mye. En viss orden, et visst system, kan man vel likevel få lov til å ønske seg. For eksempel kunne reportasjen bare handlet om handling, eller bare om alkohol, eller bare om “deilige gjørmebad”.

Når “deilige gjørmebad” har kommet med, men fotball ikke er nevnt med et ord, skjønner alle at… Og det er forsåvidt greit, hvis det bare handler om gjørme. Men nå handler denne reportasjen om ditt og datt, smått og stort, litt av hvert. Da burde det vært plass til fotball og Skottlands største turistattraksjon også.

For den som ønsker å sette seg mer inn i dette med reising og skriving, anbefales boka Å reise og skrive av Arne Melberg.

Bonussonen, den äldre, fyller idag 20 år!

Han bor numera i Skottland så det blir inget fika med familjen men ett grattis kan vi ju alltid sända iväg.

Det är idag många år sedan han kom in i mitt liv. Minns honom som en ung och väldigt försynt liten pojke. Idag har han vuxit på sig, gått ut skolan, skaffat jobb, flyttat hemifrån och dessutom utomlands. Ja, det händer en hel del i livet.

//Sally

Joker är en blek skotte på 5.0%. Den bryggs av Williams Brothers Brewing Company.

Färgen är mörkare gyllene.

Skummet runt 2 cm men lägger sig efter någon minut men lämnar spår av dess forna existens utmed glasets väggar.

Doften är maltig, fruktig och lite citrusskalig.

Smaken till en början ganska tunn, söt, svagt citrusaktig och med ännu svagare blommighet . En viss bitterhet tonar fram efter de lite fruktigare smakerna lagt sig.

Återigen ett ganska snällt, lättdrucket öl men med godkänd smak som nog funkar att dricka mer av under en och samma kväll. Betyg: 3

Nå er vi vel kommet såpass langt ut i oktober at man trygt kan fastslå at sommeren er forbi. Det vil si at vi har tatt første skritt mot neste sommer. Det sier jo seg selv at sommeren må slutte før man kan få en ny en, og vi vil ha en ny sommer. Dere trenger altså ikke å føle høstdepresjoner, men kan heller glede dere over at sommeren er på vei. Lag dere en stor kopp kakao med krem mens dere venter. Sett gjerne på en britisk komedie også, finn frem et pledd og skru termostaten et hakk opp. Gjerne sammen med andre koselige folk.

Men uansett hvor nærme vi er sommeren, er det et lite faktum at det er litt kaldt ute. Jeg skulle gjerne ha gått i korterma skjorte og shorts, men jeg tror dessverre ikke det er spesielt sunt. Det er bedre å ta på seg et par vanter enn å miste fingra. Men jeg vil gjerne diskutere hvordan de takler vinteren litt lenger mot vest, oppe i de skotske høylandene, hvor Sean Connery og haggis lurer rundt hvert hjørne. Vi er vel alle kjent med med hvordan skotske menn liker å kler seg, og om man kun går i det som kalles en kilt, er det for å si det sånn mer enn et par fingre som står på spill.

Skottene har imidlertid et hemmelig våpen som de har utviklet gjennom naturlig utvalg i mange generasjoner. De har blitt så gjerrige at de rett å slett ikke greier å dele kroppsvarmen sin med omgivelsene. Uansett hvor lettkledde de skulle ønske å gå, holder de skotske kroppene kroppsvarmen sin for seg selv, og skotske menn kan sprade rundt i kalde omgivelser uten å måtte bekymre seg for at penisen deres skal dette av.

Selv tyr jeg til andre midler for å holde på varmen. Jeg bruker plagg som dekker over stort sett alle områdene av kroppen med unntak av ansiktet, og greier på den måten å holde den meste av kroppsvarmen min for meg selv. Selv om jeg gjerne deler litt hvis noen vil ha en klem. I dag kjøpte jeg en fin vinterjakke, men nå ble jeg redd for at jeg tok et lite skritt i retning moteblogg og slutter derfor mens leken er god.

God påske! Varm klem fra deres favorittblogger Stig.

Skrivebordet mitt på jobben vinner vel ikke premien for mest ryddige, og oversiktlige, kanskje, men for meg funker det finfint!

Slik som det her, pleier det å se ut til vanlig: (Alle bildene er tatt med mobilkameraet, så ikke så veldig bra kvalitet, men det synes nå ihvertfall hva det er!)

På min venstreside har jeg som oftest:

1 – Kalender og mobil. Kalenderen bruker jeg faktisk ikke så veldig mye som kalender, jeg skriver heller ned ting som artige web-addresser, eller tegninger av hvordan været var og hva jeg hadde til middag den dagen. Eller hva jeg så på kino.
Mobilen bruker jeg en del… kanskje litt for mye? Men jeg får jo gjort jobben min da så det går nok greit!

2 – Papirlommetørkler (for tilfellet) Er fortsatt ikke helt frisk. Dessuten søler jeg mye (jeg er litt klumsete) så det er kjekt å ha! Skjeen er også min, den vasker jeg hver dag og har i skuffen, slik at ingen andre stjeler min skje og spiser sin yoghurt med den. Skjeer er nemlig mangelvare på jobben!

3 – Ipoden bruker jeg ofte, spesiellt nå som vi ikke får ha Spotify på jobben lenger. (teit spør du meg) Hører på musikk men oftest diverse podcaster på jobben. Gjerne Chris Moyles eller 20 spørsmål eller noe sånt. Har du tips på gode podcaster, så si gjerne ifra!

4 – En kopp te eller kaffe. Koppen fikk jeg av sjefen da hun syntes at det var helt forferderlig at den jeg drakk av hadde masse fliser avslått. Det er nemlig uhygienisk å drikke av kopper som ikke er hele i kantene. Så da fikk jeg denne her, som ikke går litt mer istykker for hver runde i oppvaskmaskinen.
Coasteren arva jeg av den forrige survey administratøren, og hun hadde fått den av Brian. Syns den er stygg-pen og mye finere enn den kjedelige reklame coasteren jeg hadde før!

5 – Hudkrem fra Bath and Bodyworks. Smører albuene med denne siden jeg ofte lener meg på albuene og de blir helt tørre og sprukne. Den lukter Kaprifol, veldig sterkt, og egentlig får jeg mest vondt i hodet av den, så smører meg ikke så ofte med denne.

6. Prosjektperm. Jeg har litt for mange av disse, som dere kan se av de tre permene som ligger stabla oppå hverandre ved siden av.

7. Teiprullen til Survey department. Jeg har ansvaret for denne. Det er et tungt arbeid, men noen må gjøre det!

8. En matboks. Jeg har ikke rukket å ta den med hjem enda.

9. Telefonen. Ikke så god venn med denne for tida, siden den ikke gidder slutte å blinke. Det kom en beskjed om ‘missed call’ i forrige uke, som jeg har ordna med for lenge siden, men klarer ikke for bare livet å pønske ut hvordan jeg slår av denne blinkeknappen slik at telefonen skjønner jeg har lest denne meldingen! Derfor har jeg gjemt den lengst inn i hjørnet!

Rett foran meg pleier jeg å finne:

1. Brillefodral. Jeg bruker ikke dette siden jeg alltid har brillene på, så det ligger som regel småmynter og slik her (kluten til å tørke av brillene med kan man jo se ved siden av, så den pleier ikke å ligge der heller.)

2. Neglebåndsolje. Kjeder jeg meg, tar jeg meg en liten manikyrpause. Pleier som regel å finnes en glassfil her og men vet ikke hvor den har blitt av?

3. Datostempler. Veldig greit å ha til alle timeslister og slikt som kommer inn, det er mye morsommere å stemple enn det er å skrive dato! Dessuten funker det også som noe å more seg med 15 minutter før det er tid til å gå hjem. Har masse forskjellige dato-stempel kunstverk!

4. Nå fikk jeg helt hjerneteppe – hva heter dette på Norsk? Har nok bodd litt for lenge i Skottland nå, dette var flaut! Jaja, føler bildet er ganske selvforklarende egentlig.

5. Diverse parfymer. Escada, og Wet Garden fra Library of fragrance. Kjekt å ha.

6. Diverse håndkremer. En er nesten slutt, og det er litt krise! (Men ikke så ille at jeg ikke kan kjøpe en ny egentlig, det er bare at den er litt dyr, så hadde vært greit å få den i gave.. hehe) Den andre er sånn som skulle ta over etter den første, men den er ikke no god, siden jeg blir sånn ekkel og fet på henda i flere timer etterpå! (Men den lukter godt)

7. Souvenir magnet fra Bulgaria. Fikk denne fra samme personen som ga bort coasteren. Han liker sånna småstygge ting han! (Nå hadde jeg faktisk spurt om han kunne ta med noe stygt fra Bulgaria da, så skal vel ikke klage.) han har slutta nå

8. Tyrkisk Peber fra Stavanger lufthavn. Men den er slutt nå

På selve dataen finner man:

1. Telefonliste, som egentlig nå er litt udugelig, siden halvparten har slutta, og resten har bytta plass. Burde nok ta ned denne?

2. Isbjørnen som jeg fikk av David i Secret Santa gave ifjor. Vi hadde budsjett på 10 pund hver, men han tok rett og slett og adopterte en isbjørn for meg, og så fikk jeg denne som symbolsk gave! Den har ikke noe navn da… Men den har en hatt som jeg fikk fra Viking prosjektet. Pete ville ikke ha den!

Og til høyre:

1. Penne-samlingen min. Halvparten av de bruker jeg ikke, de bare var der når jeg flytta til den pulten. Den vite fluffy er en snømann-penn jeg fikk av sjefen ifjor. Den fikk agere engel i ‘kontor krubba’ som jeg fiksa til oss i jul,som hadde korrekturlakk Josef og Maria (Maria hadde post-it sjal) to tre kameler og sauer laga av binderser, blandt annet.

2. Diverse huskelister til survey. Er mye å holde styr på med diverse timelister og procedyrer, så alt henger her.

Sist men ikke minst har jeg den ‘frie’ arbeidsplassen. (men jeg tok med coasteren så får dere sett den litt nærmere)

1. Notatblokk med skriblerier, og post-its som jeg stort sett bare droodler på. (dette skal forrestille en katt og en mus hvis man ikke ser det)

2. Coasteren ja. Det er te-plukkere i Sri Lanka

3. Jobb. I dette tilfelle flybilletter som skulle ordnes.

Så sånn ser det ut hos meg. Rotete ja, men jeg vet hvor allt er og sånn! Og jeg rydder opp hver Fredag, og hvis jeg skal på ferie og slik da!

Fick nöjet att dricka skotten Red MacGregor från The Orkney Brewery häromdagen vilket visade sig bli en ganska angenäm upplevelse. Det är en ruby ale på 4.0%.

Ölet har en fin rödbrun färg och ett stort fluffigt skum med fina tjocka toppar som bildas efter upphällningen.

Doften är fint blommig, fruktig (körsbär), lite karamellig och ganska stor. Väldoftande och inbjudande helt enkelt.

Smaken är även den blommig och fruktig åt körsbärshållet. Vidare känns en ok beska, karamell och kakor dyker även upp.

En ganska alkohollätt öl som dock överraskar positivt med dess fruktighet och ganska komplexa doft och fina smakupplevelse. Betyg: 4-

Vi tar det dårlige først hva?

Minus:

• Drømte fæl drøm om spøkelser i en leilighet som jeg delte med søsteren min. Ene spøkelset var en jente jeg traff på språkreise i 1999, og det var jo forsåvidt greit, men det andre var en morder, som hadde drept masse jenter i leiligheten vår, blandt annet to Japanske jenter som fløy rundt og hylskrek. Ikke noe morsomt å bo der!
• Det lå en halv mus på bakken og ventet på meg utenfor døra imorges.
• På bussen til jobben ble jeg antastet av en edderkopp som krøp opp hånda mi. Jeg klarte å skifte sete uten å skape alltfor stor kalabalikk
• I en og en halv time sto døralarmen og ulte på jobben slik at man ikke kunne høre så veldig mye annet
• Jobb var for øvrig generellt kjedelig idag

Pluss

• Graham kom med sjokolade
• For å kødde med Susan (som jeg laga kake til igår, så føler dette ikke var så slemt uansett, om man ser det relativt) så dro jeg ut ca halve teip-rullen hennes, festa små konfettiblomster på teipen, og rulla teipen sammen igjen.  Hun tok det ganske greit.
• Jeg kjøpte flybiletter til Oslo i lunsjen, så til jul drar jeg hjem i ca to og en halv uke!
• Bussen hjem var faktisk ikke for sinket. Kanskje var den litt for tidlig? Ihvertfall var jeg hjemme før jeg pleier. Ingen edderkopper på bussen hjem 
• Jeg har fortsatt 2 episoder av Svenska Dialektmysterier å se på svt play!
• Middagen idag var igrunnen ganske alright.

Der ser vi. Foreløbig leder de positive, så man kanskje anse denne dagen som en suksess?

Jeg er veldig glad i Boots sitt poeng-kort! På grunn av dette kortet var jeg nemlig og ‘henta’ meg ny mascara og sminkefjerner uten å betale cash for det i helga Nå kan jeg kaste den gamle tregflytende mascaraen som jeg muligens har beholdt litt lenger enn de rekomenderte 3 månedene.

Siden Lørdag kveld er det bare forkjøla her, så jeg var hjemme igår. Burde strengt tatt vært hjemme på Mandag også, men ville ikke på grunn av de tre møtene jeg hadde. Så det var flotters at de avlyste to av de, og jeg satt i det tredje møtet og klarte ikke fokusere siden synet bare flimra, og jeg bare ville sove. Tror muligens den lemsipen jeg drakk før møtet var litt for sterk?

Uansett, trodde jeg skulle være flink å få gjort masse, laga noen julegaver eller noe, men det ble til at jeg lå på sofaen og så på Titanic med katten sovendes ved siden av hodet mitt? Og det er jo egentlig ikke en sånn veldig bra film, så var nok ganske sjuk jeg da!

Men jeg fikk laga oreo-kake til Susan som hadde bursdag idag, og det satte hun pris på, tror jeg Ihvertfall gjorde de andre det! Og idag kunne jeg ihvertfall puste, så jeg fikk smakt litt kake jeg og.

Og et lite note to self mot slutten: – Linn; en halv flaske gin på tom mage er ikke en bra ide! Nå vet du ihvertfall det.

Wet Wet Wet är en framgångsrik skotsk popgrupp, som under 1980-talet, 1990-talet och början av 2000-talet haft flera listframgångar i Storbritannien och i många andra länder.

Gruppen bildades på Clydebank High School i Clydebank i Skottland 1982, och hette först “Vortex Motion” innan namnet ändrades till “Wet Wet Wet”. Love is All Around är en av deras kända låtar som är en nyinspeling av en av The Troggs låtar med samma namn.

Hamnade för några dagar sedan på Williams British Pub tillsammans med en god vän för en kvällsavslutande öl. Stod ett tag och funderade/velade framför glasskåpet där de har sitt ganska breda flasksortiment uppställt för beskådan. Tillslut föll valet på den smått historiska och urgamla skotten Fraoch, Heather Ale, 5% från Williams Brothers Brewing Co.

Det här är ett specialöl helt utan humle och som lär ha mycket mycket gamla traditioner så långt bak som från ett par tusen före år noll. Det är ölet som i stället för humlen är kryddat med de gamla smaksättarna ljungblommor och pors.

Ölet har legat i dvala under ett antal hundra år men började nyproduceras igen 1992 av Bruce Williams på the Craigmill Brewery i Strathaven vilket lär ha byggts speciellt för detta öl. Där bryggdes ölet fram till 2003 då det inte längre hade tillräkligt stor kapacitet för det allt populärare ölet. Från 2004 och till dags dato bryggs ölet på Alloa Brewery.

Så nu till vad jag tyckte om denna flaska specialhistoria:

Ölet är blekt bärnstensfärgat med ett lätt, flyktigt skum som lämnar några hintar om dess existens utmed glaset.

Doften var frisk, fräsch och blommig på ett sommarängsvis. Något lite mer rökigare toner tyckte jag mig ana där någonstans långt bort.

Smaken kändes frisk och lätt, ingen direkt beska att tala om. Det enda som riktigt slog mig var den ganska närvarande cassis-/svarta vinbär-smaken vilket säkerligen kommer från de söta ljungblommorna. Vad gäller porsens inflytande kände jag inte av mycket. Kort, ganska torr eftersmak som dock lämnar något blommigt kvar för att minnas det nyss nersvalda.

Ett ganska kul öl men inte på något exceptionellt sätt och inte heller helt fantastiskt i upplevelsen. Hur som var det kul att testa och det. Betyg: 3