På något vis har jag lyckats undvika att läsa Neil Gaimans romaner, medan jag däremot drog i mig åtminstone större delen av Sandman-serien när det begav sig. Men visst känner jag ändå igen Gaimans ton i Coraline, som animerats av Henry Selick efter Gaimans bok.

Berättelsen handlar om en flicka i sisådär 10-årsåldern som flyttar till ett nytt hus tillsammans med sina föräldrar. Mamma och pappa har fullt upp med arbetet, så Coraline får försöka roa sig själv. Hon upptäcker snart en mystisk, igenmurad dörr som visar sig leda till en spegelvärld där allt är mycket härligare än i den verkliga världen. Här möter Coraline sin Andra mamma och Andra pappa, som alltid har tid för henne. Det visar sig snart att allt inte är frid och fröjd: den Andra mamman är i själva verket en otäck figur som fångar små barn och tar deras själar. Nu vill hon behålla Coraline hos sig. När Coraline vägrar tar den Andra mamman Coralines riktiga mamma och pappa tillfånga, och Coraline tvingas utmana den Andra mamman.

Flera gånger kommer jag att tänka på Pans labyrint – Coraline är en lite mer barnorienterad historia med en del likartade teman, men även om Coraline är mildare i tonen finns det inslag som nog kan vara lite läskiga för vissa barn. Det är lustigt hur effektivt det kan vara med en så enkel sak som att byta figurernas ögon mot knappar…

I vilket fall som helst fungerar filmen alldeles utmärkt för en vuxen åskådare: det är fantasifullt, underhållande och har en tilltalande svärta: här finns inget av det sockersöta och pastellfärgade som brukar dominera i så många barnorienterade filmer (tvärtom är den verkliga världen i filmen nästan lite Roy Andersson-dyster).

Dessutom är det rasande fint animerat. Selick gjorde även Tim Burtons A Nightmare Before Christmas och använder sig av en besläktad visuell stil här. Somliga detaljer är fullkomligt briljanta, som hur Selick på pricken fångar en tioårings kroppsspråk med hjälp av en stop-motion-animerad docka.

Absolut sevärd för den som har åtminstone lite barnasinne i behåll.

Andra bloggar om film, recensioner, neil gaiman

Foto: Atlantic Film

Norsk nazizombiesplatter? Tackar som frågar.

Död snö är en dos riktigt blodigt skräpigt skoj, gjord med stor kärlek till skräck- och splattergenren. Åtta ungdomar drar upp i norska fjällen för att fira påsklov. En av dem dör redan innan förtexterna. De resterande sju upptäcker snart att en zombifierad bataljon gamla nazisoldater fortfarande härjar i området. Sedan gäller det bara att försöka överleva.

Det roligaste med Död snö är kanske hur regissören Tommy Wirkola har lyckats göra en zombiefilm med distinkt skandinavisk karaktär. Åtskilliga genreklyschor finns givetvis på plats (medan andra ignoreras helt, som det faktum att de som blir bitna inte tycks bli zombier själva) men miljö och detaljer ger filmen en egen karaktär. Den är till största delen rappt och  effektivt berättad, och ser i allmänhet också väldigt bra ut – jag vet inte vad budgeten varit, men skräck får ju sällan mycket pengar att röra sig med på våra breddgrader, och Wirkola och kompani har lyckats väldigt bra med effektarbetet.

Anslaget är inledningsvis ganska rakt men i takt med att filmen blir allt blodigare blir den också allt roligare. Det bjuds rejäla doser splattereffekter med blod, tarmar och motorsågar – samt den första snöscootermassaker jag sett på film, i vad jag gissar är en hommage till Peter Jacksons Braindead.

Kanske inget för den direkt kräsmagade, men kul för oss andra.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, zombier, skräck, splatter

Det var en massiv hype kring Snakes on a Plane innan den kom, huvudsakligen beroende på den roliga titeln. Nu när jag till sist sett filmen är jag rätt nöjd med att jag inte sprang iväg och betalade en hundring för att se den på bio, för vid sidan av titeln har den inte så mycket att komma med.

Det hela går ut på att en FBI-agent, spelad av Samuel L Jackson, ska transportera ett viktigt åklagarvittne från punkt A till punkt B. Skurken som killen ska vittna mot har bestämt sig för sig att likvidera honom på ett sätt som får den genomsnittlige Bondskurken att framstå som ett under av genomtänkt effektivitet: han låter släppa lös en bunt superaggressiva ormar på planet. Gissa vad som händer sen?

Problemet med Snakes on a Plane är egentligen inte att den skulle vara oerhört mycket sämre än andra bidrag till genren – den är dålig men jag har sett värre. Grundproblemet är dock att man så uppenbart försökt skapa en kultfilm, vilket sällan fungerar särskilt bra. Man kan göra en pastisch eller hommage, som Tarantino och Rodriguez gjorde i sin Grindhouse-kombo, och man kan göra det till opretentiöst B-skoj som i Eight-Legged Freaks. Men Snakes on a Plane däremot verkar inte kunna bestämma sig för om den ska vara en B-film fullt ut eller bara en parodi på en B-film, och det hela slutar därmed i något som bara är dumt och visset i största allmänhet.

Första tredjedelen eller så av filmen är smärtsamt ostig. Det är katastroffilm för folk som tycker att de senaste årens parodirullar är bra komedi. Inte nog med att planet är fullt av ormar, de envisas dessutom med att bita folk i kuken eller brösten eller krypa upp under kjolen på tjocka tanten. Och det är ju… jätteroligt? (Jotack, jag inser att målgruppen här är ett par-tre decennier yngre än jag).

Filmen tar sig lite grann när man övergår till att koncentrera sig på försöken att stoppa ormarna och överleva i största allmänhet (givetvis går båda piloterna åt, och den enda som kan landa planet är en kille som spelat flygsimulator på Playstation). Den biten av filmen lirar skapligt, även om gross-out-inslagen känns märkligt påklistrade och nästan alla agerar som om de medverkade i Scary Movie.

Givet min svaghet för katastroffilmer och over-the-top-koncept borde jag tycka hyfsat bra om filmen, men självmedvetenheten och den puerila humorn sänker den för mig. Många verkar tycka att Samuel L Jackson är det coolaste som går i ett par skor men jag håller inte med – han är en okej skådis som sällan höjer sig över omgivningarna och som på senare år lånat ut sig till en massa skräp. Så det här är ju ett logiskt val för honom.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, samuel l jackson, katastroffilm, skräckfilm

Oväntat besök i The Strangers.

Helgens filmkonsumtion inskränkte sig till två filmer som jag inte orkar skriva några längre uppsatser om (säkerligen till de flestas lättnad), men för protokollet:

The Strangers – Liv Tyler och Scott Speedman i en rysare om ett par som terroriseras av tre maskerade främlingar. Skaplig och ganska kuslig stämning i början men sen blir det snart sedvanligt skräckfilms-monotont. Jag är, som jag sagt flera gånger, ingen skräckfantast och The Strangers förändrar nog inte den saken. Men den ska ha några bonuspoäng för att den gör det den ska på ett ganska snyggt och sparsmakat sätt. Däremot känns filmen rätt mycket “jaha, och?”. Jag har inget emot slutet per se, men om det är tänkt som något slags lektion om hur det motivlösa våldet kan drabba vem som helst så känns det som den poängen kommer bort på vägen.

Wanted – Ska det vara dumt så kan det lika gärna vara rejält dumt. Ett hemligt brödraskap av lönnmördare som tar sina order från en vävstol, till exempel. Hm. Wanted, med Angelina Jolie och James McAvoy, har fått åtskilligt skäll har jag för mig, och har jämförts med The Matrix. Och utan tvekan är det Matrix som har mest att komma med, men till Wanteds försvar får man väl säga att som löjligt over-the-top actionspektakel så bjuder den på några underhållande scener. Regi av Timur Bekmambetov som gjorde ryska vampyrfilmerna Nightwatch och Daywatch, där jag gillade den första men inte den andra. Han är en kille som har begåvning för coola grejor men som ofta är på väg att gå överstyr (och regelbundet gör det också).

Andra bloggar om film, filmrecensioner

Per Ragnar i Låt den rätte komma in.

Per Ragnars vardagsgråa mördare är kanske det jag främst tar med mig från Låt den rätte komma in. Han, och en del anslående bilder som den brinnande kvinnan eller den nattliga björkskogen.

Det är en väldigt fint filmad historia, och den återskapar också på ett ypperligt sätt en tid mitt emellan sent 70-tal och tidigt 80-tal som jag minns obehagligt väl. Berättelsen är mer finstämd och poetisk än rafflande, och väver elegant samman den mobbade pojkens utanförskap och ensamhet med vampyrflickans dito.

Så jag säger som en och annan sagt tidigare (på ett ungefär i alla fall), nämligen att om jag inte hade läst boken så hade jag förmodligen kapitulerat helt för filmen. John Ajvide Lindqvists bok är den bästa svenska roman jag läst på år och dag, och bär på en grym emotionell intensitet som inte riktigt kommer fram i filmen. Tycker jag, så här efter en första titt – men jag kanske behöver två, vad vet jag?

Bra är det absolut. Men sen är det nog en liten kombination av löjligt höga förväntningar och den klassiska “boken-kontra-filmen”-problematiken. Jag får återkomma efter reprisen.

Sedan ligger det väl en viss sanning i att det här, som Pidde Andersson skriver, är en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Och eftersom väldigt få skräckfilmer gjort särskilt mycket för mig tycker jag inte att det är något negativt. Jag menar, Frostbiten, anyone?

Andra bloggar om film, filmrecensioner, låt den rätte komma in, per ragnar

Children of the Damned från 1963 är en fristående uppföljare till De fördömdas by från 1960, och anses väl allmänt vara en svagare version av originalet. Jag har ingen direkt invändning mot den bedömningen (jag har för bleka minnen av originalet för att kunna göra en vettig jämförelse), men däremot vill jag gärna framhäva att Children of the Damned faktiskt är riktigt tjusigt fotograferad. Regnvåta nattliga gator ser som bekant aldrig bättre ut än i svartvitt. Och det finns en ganska anslående sekvens i filmen där en av huvudpersonerna jagar omkring genom Londons gator som är märkligt folktomma. Hela London förefaller för övrigt mer eller mindre övergivet i den här filmen, vilket bidrar till att ge den en rätt fin stämning även om den brister i andra avseenden.

Andra bloggar om film, filmtips

Jag hade inga högre förväntningar på The Mist, men ser man på – Frank Darabont har svängt ihop en riktigt sevärd rysare efter en berättelse av Stephen King.

Upplägget är sympatiskt enkelt och går direkt på väsentligheterna: efter en storm drar en tät dimma in över staden Castle Rock, och det visar sig att dimman döljer mordiska monster. En grupp människor blir instängda i den lokala stormarknaden, och det intressanta är inte monstren utanför utan vad som händer inne i butiken.

Bland de instängda finns en Mrs Carmody, spelad av Marcia Gay Harden, som är en djupt religiös kvinna av den undergångskristna sorten. Hon ser det inträffade som ett tecken på guds vrede, och tar som sin uppgift att försöka omvända de övriga.

Så i sin kärna är The Mist en film om masshysteri och fanatism där dimman och monstren främst tjänar som en katalysator. Monstren funkar i mitt tycke bäst när vi bara skymtar dem som groteska skepnader i dimman, men inte fullt lika bra när de ska granskas i sina digitala detaljer.

Och jag är ganska imponerad av hur Frank Darabont på något vis lyckats finta marknadsundersökningar och fokusgrupper när han levererar ett slut som hör till det bittraste jag sett på länge. Stilpoäng.

Andra bloggar om film, recensioner, the mist, stephen king

Johnny Depp som Sweeney Todd. Foto: Warner Bros.

Den är snygg så det räcker, Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Den känns nästan svartvit i sin dystra och begränsade färgskala där bara de röda blodstänken bryter av. Det är mycket effektfullt, och Burtons skräckgotiska version av London är tjusig och stämningsfull.

Det visuella matchar förstås den likaledes dystra historien utmärkt – det är besatthet och hämnd för hela slanten, och inte mycket annat. Ett romantiskt sidospår tjänar mest till att driva hämndstoryn framåt. Johnny Depp är bra i huvudrollen, koncentrerat misantropisk till hundra procent, men Helena Bonham Carter är faktiskt snäppet bättre som Mrs Lovett – åtminstone finns det en något större dynamik i hennes rollfigur.

Så visst är det bra, men jag tycker inte den hör till Burtons allra bästa, och att kalla den mästerverk är verkligen att ta i. Snygg, skapligt underhållande, hyfsat välsjungen – ja. Men också en aning statisk och måttligt engagerande. Burton har låtit både fantasi, humor och känsla blomma vackrare på andra håll.

***

Men apropå: Alan Rickman gör en biroll i Sweeney Todd som domare Turpin. Finns det någon nu levande skådespelare som kan lägga en replik med så precist bett som Alan Rickman? Jag har älskat hans talekonst sedan Hans Gruber tog över Nakatomi Plaza…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, musikaler, sweeney todd, johnny depp

Igår skrev jag om Tarsems nygamla film The Fall, och som av en slump visar TV6 i kväll (21:00) hans första långfilm, The Cell. Har du inte sett den så kolla gärna in den, om inte annat för att få se en av de rent visuellt snyggaste rullarna som gjorts på senare år.

Så här skrev jag när jag recenserade filmen för Allt om Stockholm i samband med biopremiären i december 2000:

Ojoj, men det här var riktigt cool faktiskt. Regissören bakom The Cell, Tarsem Singh, har tidigare bland annat gjort den vackra videon till REM:s “Losing my Religion” – och det syns i långsfilmsdebuten. The Cell är en ruskigt snygg film.

Den är också ganska ruskig i största allmänhet. Det handlar om hallucinatoriska resor in i en seriemördares sjuka psyke och ger Singh gott om möjligheter att brassa på med sina visuella kanoner och maffiga specialeffekter i mardrömslika sekvenser.

Den kritik som riktats mot The Cell har i hög grad gått ut på att det är massor av yta men ingen substans. Och det är nog sant att det här inte är en film man ska analysera för hårt – men på samma sätt som The Matrix bjuder den på en häftig tripp och jag köper det.

Jennifer Lopez är affischnamn och spelar psykologen Catherine Deane som är en del av ett team som tagit fram en ny metod för att behandla psykiska störningar genom att gå in i huvudet på patienten. Hon blir anlitad av FBI som till sist lyckats fånga den bisarre seriemördaren Carl Stargher (Vincent D’Onofrio). Stargher tar livet av sina offer genom att låta dem drunkna i en cell som långsamt fylls med vatten. Problemet är att han ligger i koma och enda chansen att hitta hans senaste offer innan hon drunknar är att skicka in Catherine i hans skalle. Risken finns att hon inte hittar ut igen…

Det är med andra ord en science fiction-betonad skräckthriller där realism inte är någon av huvudingredienserna. När lammen tystnar har nämnts i samband med The Cell vilket är begripligt (kvinnlig agent/psykolog rotar i skallen på ondskefull seriemördare) men ganska meningslöst: Lammen vann på återhållsamhet och raffinemang medan The Cell handlar om att ösa på för fullt. Hannibal Lecter var iskall och subtil och skenbart normal, Carl Stargher är ett obalanserat psykotiskt monster.

Så skräcken går inte lika djupt men det är ändå spännande att följa vandringarna i Starghers medvetande genom sadomasochistiskt präglade och bitvis blodiga helvetesvisioner. Det är mörkt och skitigt på ett enormt snyggt vis. Och i utförandet ligger hela filmens styrka eftersom mördarjakten i sig är en ganska slätstruken historia med platta figurer gjutna i den vanliga agentmallen. Människorna blir bara bifigurer vid sidan av effektfyrverkeriet.

Någon helgjuten film är det alltså inte – men som bländande tjusig åktur genom onda hallucinationer funkar den utmärkt.

Kolla in ett klipp (i sunkig YouTube-o-vision, tyvärr):

Andra bloggar om film, recension, the cell, jennifer lopez

Hypen kring J.J. Abrams-producerade Cloverfield var smått hysterisk ett tag, i samband med släppet av den mystiska första teasertrailern och diverse ledtrådar på nätet. Sen mattades det av lite grann, men att det var en intressant film bekräftades av den längre trailern som släpptes i november. Nu är den här, och visst är det lite Godzilla möter Dogma-manifestet.

Hela filmen presenteras som en video som hittats i omårdet som “tidigare kallades Central Park”. Bandet börjar med förberedelser inför en fest: Rob ska flytta till Japan för att jobba och hans kompisar arrangerar en farvälfest. Vi får en skiss över inbördes relationer, som inkluderar en del romantiska fnurror, innan festligheterna avbryts av ett sjujäkla brak. Gästerna störtar upp på taket och ser en enorm explosion på centrala Manhattan. De flyr ner på gatan lagom till att Frihetsgudinnans avhuggna huvud kommer flygande.

Rob har fått ett paniksamtal från Beth, tjejen han är intresserad av, och försöker tillsammans med en handfull kompisar nå hennes lägenhet som olyckligtvis ligger mitt i katastrofområdet. Det blir ingen lätt promenad, förstås.

Det som skiljer Cloverfield från alla andra monsterfilmer jag kan komma på just nu är att den helt och hållet är subjektivt filmad. Robs brorsa har lånat hans DV-kamera för att dokumentera festen men tröttnar och överlåter den till en kille som heter Hud som fortsätter att dokumentera hela kvällen. Det betyder massor av skakiga och fladdriga bilder, och den som tyckte att Blair Witch Project var sjösjukeframkallande får hålla i hatten för här svajar det stundtals betydligt mycket mer.

Men det är absolut effektfullt. De flesta monsterfilmer mår som bekant bäst av att man inte får se för mycket av monstret, och här bjuds vi under större delen av filmen bara på skymtar av besten vilket gör den än mer fascinerande. Att servera det hela som en hemvideo bidrar till intensiteten – det ger en känsla av ögonvittnesskildring, att själv befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Det är givetvis helt rätt tänkt i en tid då hemmagjorda inspelningar ligger till grund för åtskilligt i underhållningsväg både på webben och i tv. Stundtals tänker jag att ingen som befann sig i en livsfarlig situation skulle filma allt på samma vis som Hud gör – men sen slår det mig att det förmodligen är precis vad han skulle göra, i förhoppningen att tjäna storkovan genom att sälja klippen eller bli kändis på YouTube.

Det är bra tempo, underhållande och spännande, och de okända skådisarna agerar på ett passande naturalistiskt sätt. Visuellt är det mer effektivt än njutbart, men specialeffekterna är väldigt snyggt integrerade i de röriga bilderna. Det som gör det här till en film värd att se (eller höra) på bio är faktiskt ljudspåret: Det förekommer ingen musik i filmen (annat än de låtar som spelas i bakgrunden på partyt) men man har lagt åtskilligt krut på ljudeffekter som får hela salongen att vibrera. Det är stundtals riktigt mäktigt.

Andra bloggar om film, recension, cloverfield, j.j. abrams

Andra bloggar om film, filmrecension, i am legend, will smith

Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.

Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.

Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)

Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst – men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.

Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.

Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.

Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.

Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.

Läs även andra bloggares åsikter om film, planet terror, grindhouse, robert rodriguez

Sent omsider kom jag mig för att se Frostbiten, den berömda svenska vampyrfilmen som dök upp 2006. Det var en vankelmodig upplevelse.

Inför de fåtaliga försöken till svensk genrefilm som görs vill man gärna ropa hejaramsor och vara allmänt uppmuntrande. Att sedan möta resultatet är inte alltid lika kul. Man är så glad att någon ändå vågat försöka att man lätt fastnar i en lite mjäkigt överseende attityd.

För visst är det skoj att någon tar sig an att göra en svensk vampyrrulle, och visst märks det att människorna bakom filmen kan sin filmskräck och har gjort sin hemläxa när det gäller kameraarbetet, och visst är åtminstone de flesta effekterna hyggliga (det är väl storvampyren i slutet som blir lite väl mycket gummidräkt i vissa vinklar). Men det håller ju ändå inte!

En stor del av problemen kommer från manuset. Frostbiten börjar i ett ambitiöst försök att berätta en sammanhållen historia, men övergår så småningom i ett collage av smålustiga episoder. Det allvarsamma anslaget i inledningen övergår successivt i spexig komedi. Ungefär som om man insett att ‘visst ja, vi kan ju inte göra skräck på riktigt för vi är ju svenskar. Vi får försöka göra det skojigt istället.’

Och visst är det bitvis roligt. Överlägset bäst i hela filmen är sekvenserna där en vampyrssmittad ung man hamnar på middag hos flickvännens kyrkliga föräldrar. Där lyckas filmen med något slags “tänk om man var vampyr i vardags-Sverige”-humor som både är småfyndig och serverad med bra tajming. Alltför mycket av komiken i filmen består annars av taffliga skådisar som levererar illa skrivna repliker.

Skräckfilmsentusiaster som själva får göra film vill gärna peppra sina alster med referenser och ironiska passningar. Det gör att det ibland är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och pricksäkert, och vad som bara är fumligt och dåligt. Även åtskilliga amerikanska skräckisar erbjuder ju massor av dåligt skådespeleri, korkad intrig och haltande repliker. Innebär det att dåligt skådespeleri och korkad intrig i en svensk film är en hyllning, en ironisk referens eller bara dåligt?

Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför man alltid måste ha överseende med dåligt skådespeleri i entusiastdrivna filmprojekt. Jag har sett amatörteaterföreställningar där nivån på agerandet varit högre än i detta 21-miljonerkronorsepos. (Nej, Petra Nielsen imponerar inte heller.)

Visst har jag sett betydligt sämre filmer än Frostbiten. (Genrekollegan Van Helsing, till exempel, är direkt outhärdlig till tonerna av en 50 gånger högre budget.) Den är självironisk och habilt hopsnickrad – fotot är riktigt snyggt – och visst duger den för några garv.

Man jag menar, hallå? Det blev ju inte ens nåt naket! I en skräckfilm med knarksugna ungdomar på ff-partaj? Kom igen…

Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, frostbiten, petra nielsen