Sitter å är allmänt redo att slå in mitt huvud i stentrappan ute så att det skvätter hjärnsubstans på ytterdörren, så har jag skapat mitt ultimata konstverk.

idol; person som man ser upp till, förebild, ideal

Stephen King

Jag har insett att jag lagt till en ny kategori människor på min idol-lista. Visst, riktigt skickliga musiker, idrottare som kan prestera bra under stor press, skickliga talare osv. Men mina allra största idoler är författare. Jag vet nästan med en gång om jag kommer gilla en författares sätt att skriva på, och ett par författare har verkligen gjort mig helt frälsta på sina tankar och funderingar.

Stephen King är en av dom, förmodligen min allra största idol just nu. Han är en helt otroligt bra författare. King skriver det han vill skriva om, han gör inte en massa efterforskningar först, han lägger inte upp hela storyn och ordnar scenerna på rad; King skriver. Han är en författare som jag skulle vilja vara författare. Han väljer ett ämne, en fundering som han haft, låter tankarna flöda och följer historien åt det håll dit den går. Han skriver naturligt, utan att krångla till saker och ting, han skriver som livet ser ut. Sen skriver han ju skräck så mycket är ju inte verkligt, men det innebär inte att det inte är naturligt. Jag skulle vilja skriva som Stephen King. Naturligt, okonstlat, verkligt.

Min andra stora idol är egentligen en kategori, men jag väljer två författare ur den katergorin för att exemplifiera; Robin Hobb och Robert Jordan. Fantasy-författare. Att kunna skriva verkligt om något som är så totalt overkligt, kunna hitta på sin egen unika värld, i och för sig med drag från andra världar, men ändå unik, och sedan skriva en riktig historia om denna påhittade värld, ofta med väldigt komplicerade stories, det tycker jag är imponerande.
Har du inte läst Robin Hobbs nio böcker om Fitz, Althea och the Fool, så bör du verkligen testa det. Även om du inte egentligen gillar fantasy; Robin Hobb är grym.

Och Robert Jordan var one-of-a-kind. Jag tycker The Wheel of Time serien kanske eventuellt blev lite lång, och kan inte se hur det är tänkt att den ska knytas ihop, men bra böcker och en helt fantastisk författare, det är det i alla fall. Som läsare tycker jag det är lite svårt att hålla koll på alla figurerna, speciellt eftersom samma figur kan dyka upp senare i historien men med nytt namn, nytt utseende och ett annat kön… Gör det lite rörigt, men fortfarande, att som författare kunna skriva något sådant, det är imponerande. Utan honom hade jag inte haft Perrin och Faile, så tack för det. Hundarna hade jag väl antagligen haft, men inte namnen…

The Wheel of time

]]> http://drommarnasberg.wordpress.com/2009/11/30/skrack-emil/ Mon, 30 Nov 2009 08:32:11 +0000 drommarnasberg http://drommarnasberg.wordpress.com/2009/11/30/skrack-emil/

/karl

Boktitel: Vampyren

Författare: Ewa Christina Johansson

Därför valde jag att läsa den här boken: För att det liknade att den var spännande och skräck i.

Boken handlar om: Det är en kille som har börjat i en ny skola han gick ner till en källar med en tjej som heter Rut och de var en kille som hette Axel och han trodde att de var en vampyr men det var en fågel.

Jag tycker att det som är så bra med boken är att… spännande och skräck.

För vem passar boken: De som har en källare.

Jag som tipsar heter: Evin och är 11 år.

Jag anser att jag själv är en riktigt mörk person, men mörkret har många namn. Det finns FAKTISKT människor som läser vad en liten stackare som jag skriver och publicerar och som närmast kan bli sjukligt fanatiska. I dag insåg jag till slut att Mörkret har många namn.

En skum figur, dold av skuggor och motljus, hjärntvättade mitt hem när jag kom från dagens möten. Denna kufiska typ betraktade och analyserade böcker jag läst och ignorerade att jag överhuvudtaget kommit innanför dörren.  Jag kunde inte få kontakt med denne obehaglige man. Visste således inte vart jag skulle ta vägen.

Till slut satte sig mannen ifråga i köket och jag följde efter. Han berättade att han hade rymt från sin vårdinstans. Han var totalt galen i (nästan) allt jag skrivit och publicerat och hade gått in i min lägenhet för att försöka ikläda sig rollen av min person, genom att bruka mina kläder osv. Och han ser ju onekligen faktiskt ut att vara riktigt lik undertecknad.

När vi satt vid mitt köksbord öppnade kufen till slut upp sig ytterligare och presenterade sig såsom Leif Pettersson från Mariestad. En dold beundrare av vad jag publicerat. En besatt och dold beundrare av min person.

Sjukt!

Personen på kortet ovan liknar onekligen undertecknad, men det är inte det! Men galningen som tog sig in i mitt hem, Leif Pettersson, hade även iklätt sig  mina kläder: byxor, halsduk, jacka, keps osv. Och till råga på allt var han klåfingrig nog att pilla på min samling förstaupplagor av Stephen King.

Men jag kan jag inte döma personen ifråga. Leif Pettersson verkar åtminstone ha god smak vad gäller författare och poetkrigare. Därför kommer jag inte att polisanmäla honom.

(c) Anne Kananen 2009 – “Sista efterrätten” – olja

Idén till denna bilden kom till mig när jag var full

Jag brukar säga att man inte har sett en film ordentligt förrän man sett den två gånger. Det är även ett utmärkt sätt att sortera ut bra från dålig. Håller den för en andra tittning, då är den bra. En film jag sett flertalet gånger är Halloween och trots mina talesätt ovan har jag ändå inte blivit hänförd. Kanske har det att göra med att jag inte är direkt förtjust i skräck, för i mina ögon var Halloween både trist och förutsägbar.

Det var fram till förra helgen. Då stod jag nämligen och stirrade in i dvd-hyllan, som så många gånger förr, och letade efter något att förgylla kvällen med. Jag såg Escape from New York för ett tag sen och kanske var det därför det blev Halloween. Jag var nämligen sugen på bra filmmusik och Carpenters musik är något utöver det vanliga.

Så det blev alltså Halloween och lita på att jag blev förvånad. Det är ju ett mästerverk! Hela första timmen, uppbyggnaden, är helt fantastiskt filmad. Ett utmärkt exempel på hur mycket filmmusik faktiskt betyder. Det tillsammans med ett kameraarbete som likaväl kunde varit tagit från Psycho eller någon annan av Hitchcocks bättre alster. Att referera till Hitchcock när man pratar skräckfilm är lite klyschigt, men i detta fallet är liknelsen helt berättigad.

Jamie Lee Curtis är jag väl egentligen inget större fan av, men det är mest för att många av hennes senare alster har varit rätt trista. Halloween var hennes debut i spelfilmssammanhang och hon är varken bra eller dålig. Hon fyller sin funktion, helt enkelt. Skådespelarinsatser är ju i ärlighetens namn inte speciellt viktigt i den här genren. Slutkampen är inte helt i samma klass som uppbyggnaden, men knyter ihop påsen mer än väl.

Så den ratade Halloween visade sig vara ett litet mästerverk. Jag tycker fortfarande att The Thing är Carpenters bästa, men Halloween är så nära full pott man kan komma.

Betyg: Fyra mycket starka pladd

Lyssna på musiken:

Fantastiskt!

När polisen gör ett tillslag mot ett hus finner de ett stort antal videoband. Banden visar sig innehålla en seriemördares dokumentation av sina dåd.

Detta är riktigt otrevlig film som jag är tveksam till att rekommendera trots att jag tyckte om den. Filmen är gjord som en fejkdokumentär, vilket filmmakarna bitvis lyckas riktigt bra med. Det som jag är tveksam till är seriemördarens videoband som är både sadistiska och obehagliga ,det blir lite väl spekulativt men det är väl en del av filmens syfte misstänker jag. Mördaren har heller inte investerat i en speciellt bra videokamera, (klicka på bilden) vilket gör att man kan bli lätt illamående av alla bildstörningar. Jag satt dock som klistrad vid tv men sänkte ljudet när det blev för mycket ångestfyllda skrik (har svårt för det) och det finns det gott om i filmen.

Regi: John Eric Dowdle

Skådespelare: Stacy Chbosky, Ben Messner

Betyg: 4

En familj har flyttat till ett ensligt beläget hus. Pappan som är präst dokumenterar familjelyckan, speciellt under de stora helgerna, med den nyinköpta videokameran. Mycket snart märker vi som tittare att allt inte står rätt till i familjen, de två barnen börjar döda djur och beter sig alltmer asocialt.  Har de blivit besatta eller är barnen helt enkelt bara onda?

Home movie är i samma anda som rec och cloverfield, dvs handkamera och en dokumentär känsla. Detta har både för och nackdelar. Till fördelarna hör att man sugs in i filmen och man får en känsla av att det är på riktigt. Till nackdelarna är nog att det hela ibland kan bli ryckigt och osammanhängande. Det sistnämnda behöver inte vara till just den här filmens nackdel då man som åskådare får lägga lite pussel om det vi inte får se.

Handlingen och filmens stämmning är riktigt bra men jag skulle gärna sett att man arbetat mer med manus då historien brister på flera punkter som jag inte tar upp för att inte avslöja för mycket. En annan störande sak i filmen är att föräldrarna är lite väl blåögda när det gäller sina barn. En riktigt god ide som brister lite väl mycket i utförandet. Det är dock regissörens första film (han har även skrivit manus) och jag tror/hoppas han lyckas bättre nästa gång.

Regi: Christopher Denham

Skådespelare:Adrian Pasdar, Cady Mc Clain

Betyg:2

(c) Anne Kananen 2009 – “Sexy zombie”

Ja så var jag tillbaka igen efter lite frånvaro… Och börjar med en blodig bild jag gjort av en zombie…

enjoy

Det är väldigt många som läst, fascinerats, skämts och lidigt med Katniss i Hungerspelen av Suzanne Collins. Så även jag.

I en otäck framtidsvärld där alla människor lever i olika distrikt blir varje år två ungdomar utlottade att vara med i Hungerspelen. Spel som direktsänds  och där det bara kan finnas en vinnare = den som överlever. Allt styrs från distrikt 1 och spelledarna hittar på hemskare och hemskare “spelplaner” och hinder från år till år.

Katniss tar i första boken sin lillasysters plats i spelen. Tillsammans med distriktkamraten Peeta blir de utsläppta i en fruktansvärd tävling där alla är fiender. 

Eftersom det nu finns en bok två så är det inte så svårt att lista ut att Katniss överlever Hungerspelen i ettan. Fortsättningar på böcker och filmer tycker jag ofta kan vara lite ljumna i jämförelse med ettan. Men i Hungerspelen 2: Fatta eld så brakar det loss igen och Katniss kastas in i ännu otäckare intriger. 

Spännande är det, i båda böckerna. Mer skriver jag inte – läs själv i stället! Missa inte böckerna och missa inte heller författarens hemsida.

/Sofia

/karl

Jag har “hittat” en till skön skräckförfattare, Dan Simmons. Jag läste hans SF serie Hyperion för några år sedan och tyckte att det var en helt ok serie, om något lite flummig. Nu i veckan plöjde jag Summer of Night och det var riktigt bra! Summer of Night syftar på en sommar i början på 60-talet när några grabbar snubblar på något ohyggligt som håller på att hända i deras lulliga småstadsidyll. Det känns väldigt inspirerat av flera av Kings romaner där unga grabbar ställs mot hemska och övernaturliga problem. Simmons har baserat sina karaktärer på sig själv och hans egna kompisar när de var unga. Kusligheterna sker kring mörka källare, i garderober och under pojksängar.. Riktigt bra mysskräck.

Nu håller jag på med Simmons mastodontbok Drood, en fiktiv historia baserad på Charles Dickens. Än så länge är det väldigt bra och småkusligt. Simmons har även författat the terror om en expedition till sydpolen som råkar ut för något högst otrevligt.

/karl

Besök : http://wierdmind.wordpress.com/

Cristopher Fowler

Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga “Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.

Istället för konkreta minnen  har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det “händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden.  Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med  hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det “händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).

Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.

Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

Doghouse, 2009 av Jake West med Danny Dyer och Stephen Graham

Ett gäng killar åker till en avlägsen by för att hjälpa en av killarna i gänget att komma över sin skilsmässa. Väl där upptäcker de dock att ett virus har förvandlat alla kvinnor till manshatande zombie kannibaler.

Plain and simple…

Bahh, jag hade förväntat mig värsta Shaun of the Dead stil på den här filmen men ack så fel det blev.
Inte speciellt kul, inte så speciellt underhållande, inte så speciellt nyskapande, inte så speciellt bra skådespel, inte så speciellt bra handling. Inte så speciell!

Ännu en bild från tegelbruket som togs i Söndags..

Foto: Henrik

Oj, otippat att DN går igång på att såga filmen som blivit tokhajap i USA. Jag ska säga att skräck inte är min grej och den här gången blev jag räddare än vanligt. Men jag tycker ändå att Paranormal activity nästan ror i hamn det hela och att den gott kan vara värd en tur till biosalongen. Jag gillar skådespelarna (åtminstone den kvinnliga huvudrollen) och även fast historian hänger lite löst så finns det enda ett och annat guldkorn i Paranormal activity.

Historian kretsar kring ett par där kvinnan periodvis under hela sin uppväxt blivit hemsökt. Demonerna har kommit tillbaka ännu en gång och mannen bestämmer sig sig för på äkta karlakarla-vis att skaffa sig en kamera som ska filma sängkammaren om natten. Mannen gestaltar en hopplös tokamerikansk ojämställd man som ska rädda sin kvinnan undan allt. Han ger dessutom filmen igenom genomtråkiga antydningar om att de kan använda filmkameran till mer. Ja suck. Mannen till trots tycker jag absolut att den här filmen förtjänar att ses. Knappt en och en halvtimme klarar man för en hygglig skräckrulle, som tyvärr har alldeles för långa sträckor och ingenting innan det kommer igång.

Ikväll har Jag och Niklas varit ute och fotat. Vi tänkte att det skulle bli jättelätt att hitta en bra plats att genomföra våra fotoplaner på.. men så var inte fallet, åkte runt i bilen bra länge innan vi valde denna plats. Platsen var inte riktigt som vi tänkt oss men vi skulle bara prova hur det blev.. för att sedan åka ut igen då vi valt ut en bra plats. Gick i skräckens tema ännu en gång.. här är två bilder från kvällen.

Foto: Henrik

Foto: Niklas

io9.com har samlat ett gäng med ostiga och opassande bokomslag, den här blev jag lite sugen på att läsa:

Väldigt knepigt! och roligt.

/karl

Tänkte bjuda på ett uppsamlingsinlägg för filmer jag nyligen sett. Det är ovanligt för mig, men ibland får man prova nya grepp.

The Haunting in Connecticut

Inte speciellt läskig, men har ändå en rätt intressant story. Intressant är självklart inte lika med trovärdig, men det gäller att vara förlåtande i filmens värld. Jag hade inte tråkigt och slutet var till och med spännande. Helt klart sevärd. Jag fick en rejäl crush i Amanda Crew dessutom. Vilken vacker tjej!

Betyg: Tre hyfsade pladd

Mean Streets

Känns mest som en provfilmning inför någon av Scorseses senare verk, för den har samtliga hans kännetecken. Däremot märks det att han provar sig fram. Resultatet här blir blandat. Skådespelarna är riktigt bra, musiken är som vanligt i Scorsesefilmer fantastisk och själva NY-känslan finns där. Men det saknas en riktig handling, en röd tråd, vilket gör att den blir lite seg emellanåt. Trots sina brister finner jag den ändå sevärd.

Betyg: Tre instabila pladd

Magnificent Seven

Börjar riktigt bra. McQueen, Brynner och Bronsons karaktärer är stencoola medan Wallach är en lagom sliskig antagonist. Dock känner jag mig lite avtrubbad ju längre in i filmen jag kommer. Speciellt i byn blir det rent av tråkigt stundtals. Men den har sina stunder. Däremot går det inte frånse att The Great Escape med nästan samma manskap är några klasser bättre.

Betyg: Tre stabila pladd

Sex Drive

Jag är svag för just tonårskomedier som faktiskt är rätt roliga. Amanda Crew, som jag tyckte var snygg i Haunting, var väldigt snygg även här, vilket inte direkt gjorde filmen tråkigare.

Betyg: Tre avslappnade pladd

Haunting in Connecticut

Min att-läsa-hög växer oroväckande fort och efter förra veckans köpglädje så är det nästan löjligt mycket att läsa. Nu pratar vi om böcker på fritiden, jobbets böcker ligger i en egen liga. Bästa köpet får nog vara Nightshift av Stephen King för 2 kronor hos en lokal lumpbod. Sugen på mer King så tog jag mod till mig och beställde IT, har inte läst den tegelstenen och hoppas att den håller. Sen blev det en hel del fantasy i serier som jag inte vill köpa som inbundet eller storpocket, Bloodheir av Brian Ruckley, Dragonfly Falling av Adrian Thaikovsky, Rats and the ruling sea av Robert V.S Redick och Painted Man av Peter Brett.

Rats and the ruling sea är nog den boken som känns mest spännande, första boken The Red Wolf Conspiracy var riktigt skön med fokus kring ett enormt skepp på uppdrag. Bloodheir och Dragonfly Falling hoppas jag är bättre än respektive bok nummer 1 i serierna.. Painted Man har jag hört mycket gott om och hoppas att hypen stämmer. Alla 3 är debutanter och väldigt lovande, hoppas att det håller i sig. Läsfest!

/karl

Ännu en helg är slut, har varit en väldigt lugn och skön helg med mycket film/serie tittande, middag i Bräcke hos Pernillas mamma och idag var vi en sväng till Tegelbruket med David och fotade. Försökte fota “skräckigt” idag, ganska svårt att inte halka in på det spåret i det där gamla tegelbruket.

Foto: Henrik