Veckans sista (betalda) arbetsdag, den ska väl hänga med av bara farten, kan jag tro. Har suttit och läst lite nyheter via webben nu på morgonen och fastnde lite extra för historien om de stackars flyktingbarnen från Somalia och Afghanistan som placerats i Hököpinge utanför Malmö, i Vellinge kommun. Hörde om det där redan igår när de på radion intervjuade en del människor som bodde på platsen. Stackars barn säger jag bara, det kan inte vara roligt att komma till en plats där man är så ovälkommen. En dam sa rakt ut i etern att hon tyckte de kunde skicka dem upp till Norrland, så långt bort som möjligt, för hos dem var de inte välkomna. Skrämmande att vuxna människor beter sig på ett sånt sätt.

I min tidigare “karriär” var jag med och arrangerade en “ut- och inställning”. Den här utställningen vandrade runt i Sverige och bl a lite äldre skolungdomar var en målgrupp. Det hela gick till så här: Man delades in i grupper, varje grupp var en familj och man fick komma överens om vad man hette och från vilket land man kom.

Utställningen var uppbyggd med olika stationer. Där jag hade den använde vi en villa och gick från rum till rum. I varje rum utspelades olika händelser, i ett var det bombanfall, i ett kom rätt som det var en polis och grep någon, helt utan förvarning och förklaring skildes den personen från sin familj utan att man visste vart han fördes och om de skulle ses igen, i ett annat rum var det flyktingläger och där kunde det dyka upp personer som för pengar kunde mutas, eller smuggla iväg en del familjer osv. Sen kom man så småningom till Sverige, genom att krypa genom en mörk och krånglig labyrint, där man samtidigt skulle försöka hålla ihop sin familj så ingen kom bort på vägen. Framme i Sverige börjar byråkratin mala och man mötte den ena myndighetspersonen efter den andra, alla talande på ett fullkomligt obegripligt språk. För att illustrera detta hade vi engagerat personer från andra länder som bara pratade på sitt språk. Hade man tur så dök väl så småningom en tolk upp som kunde hjälpa till. Sen ifrågasattes identiteten på en del och om man verkligen kom därifrån man sa och varför hade man flytt. Nästa instans var ju att placeras på någon flyktinganläggning och svenskundervisning som här också bestod i att någon person undervisade på sitt språk, konstiga bokstäver och konstiga uttal och man förstod ingenting och inte visste man var man var och hur länge man skulle stanna här och vad som skulle hända härnäst.

Ja, ni förstår säkert andemeningen i det hela. Det här var en otroligt stark utställning som också jobbade med var och ens inställning. Vi som levt i trygghet i lilla Sverige kan säkert aldrig helt förstå vad dessa flyktingar gått igenom, men genom att aktivt jobba sig igenom den här utställningen kom man till nya insikter, det kan jag lova. Den här utställningen skulle nog behövt hamna i Vellinge kommun tror jag. Men annars kommer man rätt långt med den gamla beprövade regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig och det är min uppmaning till er bloggläsare idag.

Nej, jag ar inget uppslagsverk.
sa ni kommer istallet fa lasa om mina egna erfarenheter om Aspergers syndrom …

När jag var tretton år eller mer exakt, tretton och ett halft år så slutade jag i högstadiumkolan.
Det halvåret när jag gick i skolan var suddigt. Otydligt.
Som om jag var under vatten.

Allting var skrämmande, och jag menar ALLT.
Vara i de stora nya korridorerna.
Att sitta i det nya klassrummet.
Att träffa främmande ansikten som såg ut som aliens.
Att hitta till klassrummen.
Att lära sig de nya läxorna.
Att komma ihåg att ta med sig läxorna.
Att prata inför den nya alien klassen.
Att äta med de nya alien klasskamraterna.
Allting var skrämmande.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta kontakt med de nya klasskamraterna.
Som de flesta av de andra av mina klasskamrater lyckades med.
Jag stod helst i bakgrunden. Gick helst längst bak i ledet. Som jag inte visste hur jag skulle göra, för mig var det inte naturligt att prata med främmande människor om ingenting.
För hur skulle man börja prata? Vem skulle börja? Vad skulle man prata om? Vad händer sen? Är man vänner sen?

Min försvarsmekanism startade.
Ångestattacker.
Panikattacker.
Hallucinationer.

När jag slutade högstadiumskolan var jag apatisk.
Medicin blev utskriven.

punkter:

Det är vanligt för flickor att diagnosen Aspergers Syndrom inte märks förränn tonår.

För det första så skrämmer det mig, för det andra så förstår jag inte reklamens syfte och för det tredje så skrämmer den mig.

Jag hade en serie underliga drömmar inatt. Vill inte gå så långt som att kalla dem mardrömmar men på sina plan var de skrämmande, men framförallt surrealistiska. Huvuddelen av det jag minns var jag på en släkträff hemma hos min farfar och farmor. Underligt nog var de enda släktingarna jag kännde igen just de två. Alla andra på kalaset var antingen andras släktingar eller människor jag inte kännde igen. Eller jag såg aldrig deras ansikten. Det var dåligt upplyst och de stod liksom i en ring runt väggarna och skuggorna förmörkade dem totalt. Jag minns att jag undrade om jag var på en begravnings mottagning. Men det kom senare fram att det var min välkommen hem fest. Jag får snart reda på att alla jag någonsin kännt eller varit i kontakt med var döda eller spårlöst försvunna, vilket resulterade i en av mig lång detektivliknande sökningsexpedition startades runt om i landet utan framgånger. Jag pratade med vänners föräldrar och sökte verkligen upp alla möjliga ledtrådar, utan resultat. Farfar var arg, ledsen och besviken på att jag varit borta så länge utan att höra av mig och han är i verkliga livet allt annat än en känslosam person på det sättet. Väldigt skrämmande alltsammans, och jag är säker på att den har någon paralell mening med vad det är jag går igenom i mitt liv just nu.

Torsdag åter igen och idag känner jag mig frisk igen. Så imorgon blir det jobbet som vanligt. Jobbar kvällspasset så jag slipper ju stiga upp tidigt, vilket betyder att jag inte behöver bryta sömnrytmen jag haft de senaste dagarna.

Dagen har inte inneburit speciellt mycket. Jag har kopplat in joysticken och kört flygsimulator några timmar. Har tränat på landningar med större flygplan (Boeing 737) på bland annat Umeå City Airport. Börjar sitta riktigt bra nu, men alla landningar blir ju inte lika lyckade. Men ner kommer man ju alltid.

Just nu zappar jag mellan Sveriges Värsta Bilförare på Tv4 och Gordon’s Kitchen Nightmares på Kanal 5. Återigen är det ju skrämmande å se förarna försöka sig på de olika testen du utsätts för. Kikade lite på när det körde på halkbana med diverse hinder och det såg ju allt annat än lyckat ut.

I en av bilarna kom det en liten rolig kommentar som lät så här:

Passageraren: “Du märker inte hur halt det är va?”

Föraren: “Nää, för det glider bah!”

Nu ska jag återgå till tv-tittandet.

Serien är upplagd 9 januari 2009 men det framgår inte om den är helt nyproducerad. Det är alla fall skrämmande att se! Och betänk att deras gelikar finns (snart) i alla europeiska städer inkl. Sverige.

Vad ska ni ynkliga fega politiker på nationell som på EU-nivå göra åt den saken??

För gör ni inget konkret NU, kommer detta anta en närmast livsfarlig utveckling för allt det fria vi håller kärt i Europa inom maximalt 10 års tid.

Jag drömmer mig bort och svävar mellan träd med min kvinna på ryggen. Jag är sugen på att sluka allt hennes blod men jag gör det inte. Jag gör det inte för jag älskar henne. Jag skrämmer människor.

Burkamodevisning i Norge

PDF

Burka-modevisning

Källa – ABC NEWS

Dagbladet.no - publicerad i mars 2008

Den vackra Priscilla Presley. En gång världens mest avundade kvinna,ex fru till The King.

En gång hunk alltid hunk? Nejdå, det kan Mr Rourke glömma.

Nedan flera skräckbilder bl a The Catwoman och Pete Burns.

Transen Pete Burns…

Den vackra (?) Dallas stjärnan Joan Van Ark

The Catwoman, Jocelyn Wildenstein. Här under en bild på henne innan operationerna.

Donatella Versace

(11.45)
Dagarna här går förbli väldigt fort. Men de känns fortfarande som jag lever i fel dag. Igår trodde jag att de var onsdag, och idag känns de som att de är fredag. Och i måndags trodde jag att de var trosdag. De är ganska knasigt hur mitt huvud tänker just nu. Men solen skiner idag. De känns hoppfullt. Ska även till sjukhuset idag, de kommer bli intressant, men inte skrämmande. Senare idag blir de att baka äpplekaka och muffins. Jag gillar muffins, dom är bra.

Idag är de dagen då Metro uppmärksammar rosabandet. Så deras första sida är alldeles rosa och fin. För att uppmärksamma människor om problemet, prata om de, intervjua kändisar som haft de och så vidare. Jag tycker de är en intressant disskusion.

(13.30)
Nu har jag varit på sjukhuset, och ska tillbaka dit på måndag. Min pappa håller på att laga soppa till lunch. Jag tycker om soppa.

(17.00)
Nu har jag ätit middag, och gjort jättefina muffinsar. Några blev vanilj, några blev choklad, och en blev en tiger muffin. Men jag har inte provat någon än för jag är alldeles för mätt… Men ska provasmaka dom om en timma.

(20.47)
Kom precis hem från Tupperware partyt som min mamma hade, och yes, jag känner mig vuxen. Och de där muffinsarna var toppen goda vill jag meddela. De är Top Model final och efter de är de säsongsstart på Grey’s anatomy. Så jag är glad.

—————————————

(11.45 am)
The days go by pretty fast. And it feels like i live in the wrong day all the time. Yesterday i thought it was Wednesday, today feels like Friday. And Monday i thought it was Thursday. Well strange things are going on in my head i think. The sun is shining here today. Feels hopeful. Are going to the hospital today. That will be interesting. But not scary at least. Later on today i will bake a apple cake and some muffins. I like muffins, they are great.Today is the they where the newspaper Metro is having the day for Breast cancer. Making people a were of the problem, talking about it, interviewing celebrities that had it and so on. I think it’s an interesting discussion.  

Haha det här är så roligt att jag aldrig riktigt kommer kunna släppa det. Vad är syftet? Varför står han i ett garage? Blir hans strumpor inte smutsiga? Varför tycker terrabay det är modigt av honom att svinga på betong? Har han ingen verklighetsbaserad självuppfattning?

Jag var tvungen att kolla upp vad den här killen mer lagt upp för videosar. Det finns 8 st olika! Alla på honom. När han svingar.

• En där han helt enkelt visar sin mediokra sving. Antagligen är det den första han la upp, innan han kom på alla bra idéer.
• 4 st där han demonstrerar ett fel med en okänd persons sving (kanske heter han George), och visar sedan sin egna sving, dvs “som man ska göra”.
• 3 olika videosar där han visar lite olika saker, typ bollplacering och “shaft lean” för olika klubbor, “hinge and hold” och “one piece takeaway, gravity starting downswing”.

Jag skulle verkligen vilja öppna hans hjärna för att se hur den fungerar. Nu kanske jag har lite förutfattade meningar, men hans avslutning tyder verkligen på att han tror att han är bättre än vad han egentligen är. “Nu när jag har blivit såhär bra kan jag ju lägga till en liten grej i min avslutning i ett helt estetiskt syfte utan att det påverkar min förmåga att träffa bollen perfekt varje gång.” Typ. Det är inte bara meningslöst, det är fult också.

Ralph var inte fåfäng. Han tyckte bara det var skönt att inte behöva oroa sig för att vara oattraktiv – livet är svårt nog som det är utan att man dessutom behöver vara ful.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Min första tanke när jag läste det var “hahaha klockrent, sådär tänker människor som är sådär …”, sen hittade jag inte riktigt det ord jag sökte, och jag kan fortfarande inte hitta det. Då är det främst “livet är svårt nog som det är utan att man dessutom behöver vara ful”-delen jag tänker på. Jag menar, så kan man ju inte se det.

Jag har ett ord på tungan som vägrar komma ut, men som skulle beskriva ett sådant tankesätt på ett bra sätt. Men ju mer jag tänker på det desto längre bort försvinner ordet och desto mer slår det mig att jag faktiskt resonerar på det sättet. Skrämmande.

Jaja, jag kan ju alltid skylla på att jag är ung och dum. Då är det förståligt att vara sådär (nu skulle det ordet jag inte hittar stå här). Jag kan i alla fall glädja mig över att jag är självkritisk nog att inse att jag är just sådär.

Jag är inte fåfäng. Jag tycker bara det är skönt att inte behöva oroa mig för att vara oattraktiv – livet är svårt nog som det är utan att man dessutom behöver vara ful.

Idag kan man läsa på aftonbladet.se Plus om 3 människor som har haft en nära döden-upplevelse. Den ena såg sig själv sitta på en kulle och titta på vad som hände och den andra såg sin döda pappa. Man har ju hört så otroligt många olika historier om sånt här och jag tror verkligen på att det har hänt. Även om det låter skrämmande att känna att man lämnar sin egen kropp och se sig själv stå utanför kroppen så tror inte jag att det är så skrämmande när man väl befinner sig i den situationen. Jag tror inte heller att det är smärtsamt att dö, det nåt som jag hoppas på och vill tro i alla fall.

När jag var liten, minns inte hur gammal jag var men säg runt 10 år så var jag med om en nära döden-upplevelse. Jag och en kompis var ute och cyklade. Vi skulle åka nedför en ganska lång och brant backe (det var på en gång-cykelväg), nedanför backen fanns såna där bommar, så man inte skulle åka rätt ut på gatan. När vi är längst upp i backen så hoppar helt plötsligt kedjan av på min cykel och jag fick panik och skrek. Men tystnade ganska fort för framför mig ser jag bara hur mitt liv passerar revy. Sedan känner jag ett hårt tryck mot magen och vaknar upp av att jag ligger på backen och på andra sidan av bommarna. Det hårda trycket mot magen var bommen som jag körde rätt in i. De som bodde i huset bredvid backen hade sett vad som hände och kom springandes, men som tur var så gick ju allt bra. Bara lite öm i magen och några skrapsår här och där var det enda jag fick som skador.

De 10 vanligaste erfarenheterna vid en nära döden-upplevelse är:

1. En känsla av att vara död
2. Frid och befrielse från smärtor
3. Ut-ur-kroppen upplevelser
4. Tunnelupplevelsen
5. Möten med människor av ljus
6. Ljusvarelsen – av somliga uppfattad som en gudsgestalt
7. Återblick på livet
8. Att snabbt stiga till himlen (en del ser en tunnel, en del en port eller trappa, andra ser jorden försvinna under dem, och planeterna i universum
9. Ovilja att återvända

Källa: NDU-sajten

Har ni varit med om en nära döden-upplevelse?

Trött och lättretlig känner jag mig. Jag vet att jag normalt är på strålande humör så anledningen måste då vara graviditets-relaterat. Tänker på att det kanske är bäst att tala med pojkvännen och the father to be om detta även fast han säkert förstår anledningen. Det blir ju trots allt mest han som råkar i min väg, stackarn, sån fin person som han är. Jag känner mig uppsvullen. Det är en sån otrolig omställning kroppen går igenom när man blivit befruktad, man anpassas till ett barns behov att utvecklas både på fysisk och psykisk nivå. Och det är inte alltid lätt! Personligen tycker jag att det är skrämmande. Jag nämnde för barnmorskan hur kapaciteten att tänka har minskat dramatiskt. Jag som varit så beroende av mitt intellekt kan knappt tänka utan min box längre. Rent ut sagt har jag blivit korkad. Barnmorskans svar var att hon ofta hör det och att man ska ju enbart fokusera på graviditeten ändå just nu. Vilket stämmer men det är ändå ett till skrämmande element.

Att det går omkring människor med två personligheter…
En “normal” och en ond personlighet…
där den “Normala” personligheten skyddar den onda från upptäckt.
Är ju faktiskt ganska skrämmande.
Det hade ju varit fan mycket bättre om den onda hade synts mest..
så att man kunde ha sätta honom inom lås och bom mycket, mycket tidigare.
Men att kunna leva i samhället och dölja sitt brott med ett “normalt” beteende
innebär väl säkert att han kan begå många och skrämmande brott innan upptäckt
Om han nu ens upptäcks alls för vem kunde tro, han är ju så “normal”

Undra hur många vi personligen känner som har två helt olika sidor
utan att vi vet om det?
En sida som dom visar upp för familj, vänner och arbetskamrater..
och så den mörka och onda sidan som ingen annan vet om bara en själv.

Vi själva kanske har en sådan sida… ja vem vet!!
Vi kanske mördar inom oss en massa personer dagligen..
Vi begår massmord, kastrering och massa annat hemskt
som vi gudskelov inte lever ut, vi har ju spärrar, hoppas jag!

spånar bara lite…

Ha en bra fortsatt dag alla!!

uppdatering:

Här har vi en ond människa till…
Nu kastrerar jag i alla fall honom inombords och lite till, ja fy fan!!!

Hej, jag sitter uppe och äter godis och angstar över det att jag börjar på allvar snart tro att jag har hål i tänderna och det skrämmer livet ur mej. Jag är rädd för att gå till tandläkaren och har inte varit på många år. Skrämmande och hemskt.

 Hjälp.