Det börjar bli svårt att skriva något. Därav dessa långa uppehåll.
Svårt att skriva. Inte för att det skulle saknas ämnen att skriva om. Eller för att skrivandet skulle gjorts onödigt. Mer då för att uttryck och intryck sprutar ut runtomkring, hotar med drunkningsdöden. Dock tyvärr inte någon större variation vad rör dessa uttryck och intryck. Faktiskt förefaller de alla lika, de öser alla ur samma brunn, uttrycker samma sak – underförstått: säljer samma vara. Tyvärr tar de död på andra möjliga uttryck (och intryck). Och de gör åtminstone mig ruskigt trött
Människor blir upprörda. Inget konstigt med, konstigare vore motsatsen. Orsakerna kan dock förefalla mig underliga emellanåt. Som nu när jag är på fest och det i mitten av lokalen finns en verserad, lång och lätt överviktig man i medelåldern som av allt att döma kämpar hårt för att överrösta alla andra och ockupera scenen. Jag försöker undvika att komma i närheten av honom, han orerar självsäkert om allt från byggandet av sommarhusveranda och botande av sjukdomar till råd till pc-inköpare och jag vet att man bör passa sig för den typen av människor. Ändå hamnar jag där i hans närhet ändå till sist och jag hör honom prata om ”kulturen” och jag ser hur hans läppar kröks i förakt och han spottar ut de där orden (konst, litteratur, poesi, teater etc.) som vore de synnerligen illa smakande. Som vanligt blir jag illa berörd och förundrad och kuslig till mods över detta som bra mycket tycks mig vara något som liknar hat. Någon försöker säga emot honom, försiktigt och, ja ödmjukt. Han blir högröd i ansiktet och verkar bra nära att gå i taket. Jag kan inte låta bli att säga något och mannen tycks vilja mörda mig.
Detta funderar jag över sedan dess. Varför denna motvilja? Som om det handlade om ett personligt angrepp. Faktiskt som om det handlade om något djupt personligt. Och där, tänker jag nu, kan jag hålla med. Fast tvärtom så att säga.
Och jag tänker: Det är nödvändigt att försöka, nödvändigt att försöka uttrycka något annat.
Alltså försöker vi. Lite till.

Oprindeligt postet på TV2-blog 2/6-09

Tov Chevrey.. Så fik jeg afleveret min synopsis i Moderne Jødiske Identiteter og har nu to uger inden jeg skal op i den.. Imens skal jeg have læst lidt op på hebraisk og tænkte, at når jeg nu har delt mine to andre eksamensprojekter med jer, så kan jeg vel også dele dette:o)..

Sååøøhh.. Tror jeg vil forsøge at give en lille introduktion og gennemgang af hebraisk.. Men må lige påpege at det er moderne hebraisk, ikke bibelsk eller mishnæisk, så I skal ikke forvente at I kan sætte jer ned og læse Torah og fatte enhver lille detalje bagefter;o)..

Anyway.. Lidt facts:

Hebraisk læses fra højre til venstre, hvilket er den RIGTIGE vej, da det ellers ikke ville give megen mening;o).. Det er naturligvis den FORKERTE vej, når man læser dansk:oP.. Oprindeligt blev al skrift skrevet fra højre til venstre, men da det græske skriftsystem blev udviklet, begyndte man at skrive første linje fra højre til venstre, næste fra venstre til højre og så fremdeles.. Til sidste endte man med at skrive fra venstre til højre..

Hebraisk har været talt, i diverse former, i ca. 3200 år.. Det er mange år.. Selvom sproget har ændret sig, så kan en hebraisktalende i dag, til en hvis grad godt læse 2000 år gamle hebraiske tekster..

Hebraisk skrift er faktisk aramæisk skrift.. Oprindeligt blev hebraisk skrevet med andre skrifttegn end de der bruges i da.. Det betyder dog ikke at bogstaverne er nogle andre, det er bare “udseendet” der er anderledes.. Der er f.eks. bogstaver på hebraisk, der også findes på arabisk, så selv om de skrives på to forskellige måder, er det det samme bogstav..

Der har været lærde i hebraisksproget, der har argumenteret for at man bør bruge arabisk skrift i stedet aramæisk (i mellem og sen middelalder)..

Mange er af den holdning at Yeminitisk hebraisk er tættest på det “oprindelige” hebraisk i udtale.. Ikke at der er forskel på yeminitisk og moderne hebraisk, det er udelukkende udtalelse og så diverse endelser.. Sproget er det samme.. Det vil jeg komme lidt mere ind på..

Det hebraisk “alefbet” består af 22 bogstaver, som alle er konsonanter.. Der er ingen vokaler på hebraisk, men dog vokallyde som kaldes “niqudot” (niqud i ental).. De 22 bogstaver er som følger:

Alef – א
Bet – ב
Gimmel – ג
Dalet – ד
Heh – ה
Vav – ו
Zayin – ז
Cheth – ח
Tet – ט
Yod – י
Kaf – כ
Lamed – ל
Mem – מ
Nun – נ
Samech – ס
‘Ayin – ע
Peh – פ
Tzade – צ
Qof – ק
Resh – ר
Sin/Shin – ש
Tav – ת

Nu skrev jeg at der var 22 bogstaver.. Det er en sandhed med modifikationer:o).. Som den opmærksomme læser allerede har bemærket, så er der i hvert fald et bogstav som har fået to “navne”.. Sin/Shin.. Det er faktisk to forskellige bogstaver.. Sin er en ren ’s’-lyd, hvor Shin har en ’sj’-lyd..

Og det er ikke det eneste, der er flere af bogstaverne der har flere lyde og udseende.. Jeg tager bogstaverne en af gangen:

Alef: Alef har egentlig ikke nogen lyd.. Den tager lyden af den vokal der følger den, hvilken kan betyde at den udtales både som a, e, u, i og o.. I selve bogstavets navn, ‘Alef’, som staves “alef, lamed, feh”, har Alef en a-lyd.. I et ord som “omer” (taler), får det o-lyden..

Bet:  Bet har en ren b-lyd.. Men til tider skifter den til “vet”, hvor den få en hård v-lyd i stedet, som i “vogter”.. Det afhænger lidt af den grammatiske sammensætning.. F.eks. hedder synagoge “Beyt knesset” (bæjt gnessøt), men siger man f.eks. “i en synagoge” hedder det “b’veyt knesset”.. Med niqudim kan man se forskellen på om det bet eller vet ud fra om der er en prik inde i bogstavet, hvilket indikerer at det er b i stedet for v..

Gimmel: Gimmel er en g-lyd.. Ikke noget hokus pokus der:o).. Ikke i moderne hebraisk i hvert fald:o)..

Dalet: Dalet er en d-lyd..

Heh: Heh er en h-lyd.. Det er blevet normalt i vore dage at man ikke udtaler heh, men laver en kort pause.. F.eks. i ordet “kærlighed”, “ahavah” udtaler man det “a’avah” i stedet.. Det er IKKE den rigtige måde at tale hebraisk;o).. Men det er den almindelige måde..

Vav: Vav er en v-lyd.. I visse tilfælde kan den også være en u- og en o-lyd, men det vil jeg komme ind på senere..

Zayin: Zayin er en z-lyd.. Skarp z-lyd.. Ikke som “sebra” men “zzebra”..

Cheth: Cheth udtales som det spanske “jota” eller ch i det tyske “ach”.. Egentlig har det en lidt anderledes udtale, som det arabiske hã خ, men hvis du ikke kan udtale det, så lad være med at prøve;o)..

Tet: Tet udtales som en t-lyd..

Yod: Yod udtales som en j-lyd.. Til tider bliver den dog lavet om til en i-lyd.. F.eks. er Jerusalem “Yerushalayim”, men “i Jerusalem” er “birushalayim”..

Kaf: Kaf er et af disse dejlige bogstaver der både har flere lyde og former.. Formen vil jeg komme ind på senere, men kaf udtales både som en k-lyd, og som det spanske “jota” eller ch i det tyske “ach”.. Ligesom med bet, kan man se det på om der er en prik inde i bogstavet, hvilket indikerer en k-lyd..

Lamed: Lamed er en l-lyd..

Mem: Mem er en m-lyd.. Mem har flere former, men det kommer jeg tilbage til..

Nun: Nun er en n-lyd.. Ligesom mem og kaf, har den flere former..

Samech: Samech er en s-lyd, der er lidt mere stemt end et almindeligt s, men ikke som et z.. Meget vigtigt:o)..

‘Ayin: ‘Ayin er ligesom alef, et bogstav der tager lyden af vokalen.. I dag udtales det ligesom alef af de fleste, MEN, den rigtige udtale er som det arabiske ‘Ayin, nede i struben.. Hvis du har flair for arabisk, så udtal det som det arabiske ‘Ayin, hvis ikke, så udtal det som alef:o)..

Peh: Endnu et af det skønne bogstaver.. Peh er en p-lyd, men kan til tider også være en f-lyd.. Igen, ligesom bet og kaf, afhænger det om der er en prik i bogstavet.. Og ligesom kaf, mem og nun, ændrer bogstavet udseende nogle gange..

Tzade: Tzade udtales som tz eller ts.. Mange synes umiddelbart at det er en svær lyd, men vi bruger den faktisk ofte i dansk, f.eks. i satser.. Tzade skifter også form i visse tilfælde..

Qof: Qof udtales som en k-lyd.. Eller som en q-lyd om man vil:o).. Jeg transskriberer altid qof med q, men det er vidst meget normalt at folk bare bruger k..

Resh: Resh udtales som en r-lyd.. Som det danske r.. Det kan opleves at der er nogle der udtaler det som det spanske r, men brug det danske r..

Sin/Shin: Sin og Shin er egentlig to forskellige bogstaver.. Sin udtales som en s-lyd, mens Shin udtales som en sj-lyd.. Forskellen ses på om der er et prik over bogstavet i venstre (sin) eller højre side (shin)..

Tav: Tav udtales som en t-lyd.. Læg dog mærke til at nogle til tider udtaler det som en s-lyd (influeret af yiddisch) når det står i slutningen, mens andre udtaler det som th som det engelske “the” (yemenitisk udtale) når det står i slutningen og visse andre tilfælde.. I den yemenitiske udtale, afhænger det af om der er en prik inde i bogstavet.. Hvis der er, så udtales det som t, hvis ikke så udtales det som th..

Nuvel, jeg nævnte at der var nogle af bogstaverne der tager en anden form i nogle tilfælde.. Disse bogstaver kaldes “soffit” (fra det hebraiske ord “sof”, som betyder “ende”).. Det skyldes at de ændre form, når de står som det sidste bogstav i et ord..

Disse bogstaver er følgende:

Kaf – כ som kommer til at se sådan ud: ך
Mem – מ som kommer til at se sådan ud: ם
Nun – נ som kommer til at se sådan ud: ן
Peh – פ som kommer til at se sådan ud: ף
Tzade – צ som kommer til at se sådan ud: ץ

Det forskellige bogstaver hedder i deres ændrede form henholdsvis kaf soffit, mem soffit, nun soffit, peh soffit, tzade soffit.. For kaf og peh gælder det altid at de, når de står i slutningen, udtales som chaf og feh..

Og for at det ikke skal være løgn, så er der også en håndskreven, en såkaldt “kursiv” udgave:o).. Men den har jeg desværre ikke mulighed for at vise i dette blogsystem..

Det var slut på lektion 1:o)..

Mvh

PS. Jeg har redigeret og tilføjet lidt.. “Niquddim” er blevet til “Niquddot”, da det, selvfølgelig:oP, er hunkøn og ikke hankøn.. Piiinligt..

Jeg har skrevet lidt ekstra i fakta..

Mycket lite av det som händer och sker händer och sker naturligt. (I skrivande stund är jag t o m osäker på vad som menas med detta: att något händer ”naturligt”).

Vad gäller vår livsvärld, den mänskliga, är detta särskilt sant. Ingenting händer av sig självt. Ingenting uppstår av sig självt. Det finns ingenting som väntar på att bli utrullat, det finns ingen plan. Endast i backspegeln ter sig allt följdriktigt, som en konstruktion, som ett bygge; B följer på A, C följer på B. Etcetera. Men i själva verket är det inte riktigt så. Framförallt är det som är inte så på grund av att det måste vara så, det som är är inte så som följd av någon slags förinskriven ordning; det som är är inte naturgivet. Dock kan man inte hoppa bock över det som är (och det som varit), det finns där och man måste räkna med det. ”Människan gör sin egen historia”, skrev Karl Marx och skyndade sig att lägga till: ”Men inte hur som helst.”

Medan jag skriver dessa ganska så banala rader, sneglar jag på en bok av Michael Steinberg: The fiction of a thinkable world med undertiteln body, meaning, and the culture of capitalism, utgiven av det föredömliga amerikanska förlaget Monthly Review år 2005 Detta tillhör de där böckerna som man kan gå runt och fundera över bra länge och för mig tar sådant längre tid än för de flesta.

Efter att ha läst denna bok framstår det jag skrev ovan som än mer självklart för mig. Och jag har även blivit ännu klarare över att det inte finns något som kan kallas ”naturligt”, ”naturgivet” eller ”normalt” (och när de termerna brukas görs det bra ofta utifrån vårt samhällssystems mått) vad gäller människan som individ och social varelse.

Jag tänker återkomma till Steinbergs bok vad det lider. Till dess detta längre citat:

”Our transformation is exactly what is called for in today’s human order; it both underpins and is maintained by the same structures of production that have made the world in the image of the market. The problem is not one of too much socialization, or of socialization to the wrong things, or of too great an involvement in the intoxicating spectacle of the modern media, or an manipulation of the contents of the media by governments or by corporate interests. It is that we are mutating into the species best fitted to the capitalist world, and enough remains of our old life that we find the process painful.” (s. 143)

För ett tag sedan fyllde jag 54. Är det mycket?
Av en slump tar jag ut Saul Bellows Herzog ur bokhyllan, slår upp och läser: ”För sin son och sin dotter var han en kärleksfull men dålig far. Mot sina egna föräldrar hade han varit ett otacksamt barn. I förhållande till sitt land en likgiltig medborgare. I förhållande till sina bröder och sin syster tillgiven men reserverad. I förhållande till sina vänner en egoist. I förhållande till kärleken lat. I förhållande till klartänktheten slö. I förhållande till makten passiv. I förhållande till sin egen själ undvikande.” (10)
Det där kan nog stämma in på mig. Åtminstone när jag drivs att ”vara ärlig mot mig själv” och i vissa sinneslägen. Det var länge sedan jag läste Herzog och den måste ha gjort intryck på mig, för jag kommer ihåg när jag bläddrar i den. Kanske finns det något tänkvärt hos denne romanfigur: En bildad och masochistisk humanist som internaliserar alla problem och tillåter sig att bli överkörd av de mer handlingskraftiga. En Hamlet i professorsdräkt. Fast en Hamlet utan vrede.
Å andra sidan. Å andra sidan finns här många å andra sidan. Och det är väl det som skiljer agnarna från vetet: antalet å andra sidan. Svängningarna. Komplexiteten. Den här romanen slutar inte heller i någon form av ”harmoni”  och/eller  ”försoning” (dessa tröstnappar för den utarbetade läsaren: Se där, det slutade bra och snyggt i alla fall! Inget att oroa sig för och allt är så bra, så bra!) Och för det skänker jag  Bellow ett stort tack.
Och så finns här då också Herzog brevskrivaren, Herzog som skriver brev till levande och döda, kända och mindre kända (utan att skicka iväg dem dock). Som detta till USA:s president:  ”Varje medborgares liv håller på att bli en affär. Detta, förefaller det mig, är en av de sämsta tolkningarna av det mänskliga livets mening som historien någonsin har upplevt. Människans liv är inte någon affär” (17). Eller detta: ”Bäste Professor Heidegger! Jag skulle vilja veta vad ni menar med uttrycket ”fallit ner i alldagligheten”. När inträffade detta fall? Var stod vi när det skedde?” (52).  Han borde ha skickat de där breven …

Myter. Det finns folk som påstår att sådana inte längre finns, att de tillhör det avlägsna förflutna; att sådana absolut inte finns i vår av vetenskaplighet och klarhet präglade tid. Även detta är emellertid en myt, förmodligen flera.

I själva verket är vi alla nedsänkta mitt ibland dem, myterna. Och det produceras ständigt nya.

En myt är bilden av någonting, inte tinget, saken, händelsen i-sig; en representation som fastnat. Därmed stannar den upp en hel tankeprocess, man kommer inte ända fram, ända ner, man hindras på vägen, leds på avvägar, hamnar alldeles galet. Ett slags runt-runt-enebärsbusken. I all evinnerlighet.

Detta tänkt medan jag läser Roland Barthes Mytologier. Boken känns emellanåt aningen oprecis, den slinter liksom. Men karl’n tar dem, myterna, på allvar. Och bara det gör boken värd att läsa.

Myterna handlar ytterst om historielöshet, frånvaron av historia, som Barthes skriver. ”Myten berövar det föremål som det talar om all historia. Historien försvinner i myten; den är en sorts idealisk tjänarinna: hon gör i ordning, bär fram, ordnar, när husbonden kommer försvinner hon tyst: det är bara att njuta utan att fråga sig varifrån detta vackra föremål kommer.” (245) Här hänvisar Barthes till ett mycket precist Marx-citat: ”[D]äremot måste vi ta itu med människornas historia, eftersom nästan hela ideologin reduceras till antingen en förvrängd uppfattning av denna historia eller till en fullständig abstraktion av den.”

Och så kommer jag att tänka på något Debord skrev i sin Kommentarer till Skådespelssamhället:

”Den största fördel skådespelet dragit av att det förklarat historien fredlös, förpassat all nutida historia till underjorden och lyckats få allt historiskt sinne i samhället att rent allmänt falla i glömska, det är framför allt att det lyckats dölja sin egen historia, sin egen erövring av världen. Dess makt framstår redan som så välbekant, att det verkar som om den alltid varit där. Inkräktare vill alltid skyla över att de just har anlänt.”

Den onödiga samtiden. Det är en fantastisk boktitel. Och innehållet gör mig märkligt uppspelt när jag nu läser om boken på nytt. Som nedanstående rader av Lars Gustafsson i ett brev till Jan Myrdal.:

”Det har aldrig ansetts bra att skrika i Sverige. I Sverige är poesin nära släkt med tystnaden.”
”Och lika fullt finns det ingen upplevelse som till den grad fascinerar och plågar mig som denna att se hur på punkt för punkt ett samhälle förlorar sin realitetskontakt genom att det officiella språket steg för steg vittrar loss från den vardagliga verkligheten.”
”Ingenting har så starkt präglat min upplevelse och min utveckling under de sista tio åren som detta att leva i ett land där ”socialism”, ”rättfärdighet” och ”demokrati” står så högt i alla festtal och där man med en sådan fullständig hänsynslöshet skiter i dem i den politiska realiteten som i Sverige.”
”Fackeltåg kostar så lite. Man borde pissa i era mikrofoner!
Jag har en del vänner som finner min upptagenhet av den offentliga lögnen barnslig. De finner mig barnslig och egendomligt naiv.
-    Herre Gud, det vet du väl att folk inte menar vad dom säger! Du är ju trettisju år gammal! Det borde du väl ha insett för länge sen. ( …)
Jag svarar dem att det är de som är naiva. De tror sig överlista den offentliga lögnen genom att ta den som en naturlig sak. Detta ger dem en känsla av kontroll, av upphöjt genomskådande.
Men det finns ingen sådan kontroll över det språk man lever i! Lika litet som en forell kan kontrollera det vatten han simmar i.”
”Detta språk har vi gemensamt. Det tränger djupare in i oss alla än någon injektionsspruta kan göra, det tränger in i våra drömmar och mardrömmar.
När jag värjer mig mot det är det inte alls barnslighet. Det är ingenting annat än den sunda skräcken att bli galen som kommer mig att vrida mig under de besynnerliga nya orden som under lika många piskslag. JAG VÄRNAR MITT JAG.
Att leva i en språklig atmosfär där sanningen hotas av själva de språkliga betydelsestrukturerna blir till sist en fysisk sak. Det gör ont.” (118-122)

Detta skriver Lars Gustafsson 1974, mot bakgrund av bl a militärkuppen i Chile 1973 och IB-affären samma år. Jag tyckte om det då och jag tycker om det nu. Men saker och ting har hänt sedan dess. Det officiella språket och sättet att tala har blivit än mer uppblött och kosmetiskt sedan dess. Det som säges från officiellt håll har numera än mindre med verkligheten att skaffa. Faktiskt är det snarast tvärtom: Det säges säges för att släta över och dölja; det syftar inte till att greppa något eller förstå någonting eller att hjälpa andra att göra detta. Utan faktiskt för att förhindra detta, att greppa, att förstå. Reklambyråerna har tagit över, mediekurserna har tagit över, domptörerna har tagit över, de drillade presstalesmännen har tagit över. Språket utarmas fortlöpande och ”vittrar loss från den vardagliga verkligheten”. Som Lars Gustafsson skrev 1974. Och vi vänjer oss, tror att det är så det ska va’, att vi som de goda realister (absolut inte barnsliga!) vi är ser detta och säger: Ok, så är det … Ett varv till …

Jeg er blitt veldig glad i Twitter i løpet av den stunden jeg har lekt der. Eller, det er vel spesielt i det siste jeg har toppet toppen av Twitter-entusiasme.

Det er bare så søtt, kind of.

Og så kan jeg slenge ut alle mulige småting som greit kan meddeles verdensveven med en setning og ikke nødvendigvis et helt blogginnlegg.

Så, dette er meg.

Hvor er du?

Jag sitter med “Den onödiga samtiden”, en brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal från 1974, i knät. Jag letar efter ett minne, efter något som jag trott mig ha läst i denna bok, något om att inte vara avundsjuk på någons bil, båt, villa eller pool utan på någons innehållsrika bibliotek. Finner inte citatet, men fastnar i boken. Den är ju alldeles fantastisk! I fler avseenden än ett – Myrdals nedtecknande av långa Marx-citat i sina brev är ju fantastiskt även det. Jag kommer ihåg att jag läste den första gången då jag låg på sjukan på I 11:a i Växjö och mitt ex härstammar faktiskt därifrån, från regementsbiblioteket.
Varför jag letade efter det där citatet? För att jag kände igen mig själv förmodar jag – även jag är mer avundsjuk på någons innehållsrika bibliotek än på någons i grund och botten innehållslösa bil, båt, villa, pool. Fast egentligen är jag nog mest av allt avundsjuk på de där bildade typerna, framförallt de med kvickhet och ironi. Vilket skulle ha lett mig in på Anne Carson. Jag kommer, det tror jag nog, att återkomma till såväl Den onödiga samtiden som Anne Carson. Under tiden kan vi se på en film med den sistnämnda.

Vi lever i en besvärlig tid. Det där har sagts förrut. Men det gör inte saken vare sig bättre eller sämre: Vi lever i en besvärlig tid just här och nu! Det finns saker och ting att peka på, men jag tänker inte här och nu skriva ner en lista (däremot kommer jag säkert att återkomma till detta i denna blogg, om jag känner att det är mödan värt att fortsätta). Men vissa drag som gör denna tid besvärlig går att urskilja utan större bekymmer: Klimatet, hotet mot vår miljö. De stora frågorna så att säga. Framdrivna av vårt, ”västvärldens”, sätt att leva. Men det finns mer att oroa sig över: Den finansiella krisen, skapad av spekulation och girighet; en fortgående avhumanisering (jag tänker här främst på hur flyktingar hanteras, men det kan sägas gälla alla som inte ingår i produktionen – barn, åldringar, ”arbetslösa”, sjuka … ). En viktig bit här utgörs av den sedan länge pågående privatiseringsvågen – måste erkänna att jag aldrig sett någon fördel med att finansiera kapitalister med gemensamma medel (skattemedel), att sälja ut gemensam egendom och mödosamt uppbyggd och av gemensamma medel  bekostad infrastruktur och gemensam beslutanderätt för en spottstyver. För att istället ge än mer makt åt dessa redan mäktiga kapitalister, ägare av produktionsmedlen, och tillåta dem att breda ut sig än mer, ockupera än mer, lägga under sig än mer. Till detta kommer så nöjesindustrin, denna kostsamma koloss för skapandet av märkliga ideal och drömmar och sövandet av all egentlig tankeverksamhet och kommunikation, som blott kan förstås mot bakgrund av privatiseringens härnadståg. Till allt detta lär vi återkomma till. Detta just nu skrivet som en sorts förklaring till nödvändigheten av att finna någon dörr som leder ut, ut i det fria, inte direkt men kanske så småningom. ”Balsam för själen”. För att den är värd det.  ”a civilization so unconditionally committed to greed as ours”.  Den meningen finner jag I en bok av Anne Carson. Det var hon som skrev Röd självbiografi, en av de bästa böckerna jag läst under de senaste åren. Att komma upp till ytan. Att snappa efter luft. Det var en sådan bok, en ”luftsnappare”.  Lite senare upptäckte jag att Carson är antikvetare (heter det så?) och att hon översatt Sapfo och Euripides och en del andra samt skrivit böcker som ”Eros the bittersweet” – Sapfo, fragment 130: ”Eros som löser lemmar skakar mig än en gång / bittert ljuvliga, oregerliga djur” – fantastiska rader! Och någonstans inuti mig en tanke när jag läser andra rader av Sapfo – ”Deras hjärtan har frusit / vingarna hänger” (fragm. 42) – om att finna dessa vingar, kanske återfinna dem, och tina dessa våra frusna hjärtan – väl vagt detta, men vi får se. Förhoppningsvis.

Nåväl, hans illa sittande kvinnosyn reflekterar säkert det klimat som råder i Japan. Om detta har jag fått berättat för mig av både van Gogh och Billie Joe. Dock anser jag mig kunna kräva av en så insiktsfull person som Murakami att han ändå reflekterar över hur förhållandena bör te sig, att i böckerna använda i princip alla kvinnor för manlig sexuell tillfredsställelse är smetigt, ingrott och upprörande. Skriften i sig är dock synnerligen fin och omvälvande.

Ett ord jag suttit och smakat på hela kvällen: Mineola. Tänk om fruktsmaken skulle ligga närmare ordets skönhet.

since feeling is first
who pays any attention
to the syntax of things
will never wholly kiss you;

And death i think is no parenthesis

Når leksene mine er å lære dikt som dette utenat, kan jeg virkelig si at sommerskole er fantastiske greier.

Jeg har en liste over ting jeg skal gjøre før jeg dør. Den er på ingen måte ferdig, altså. Her er det nemlig konstant modifisering på gang. Uansett så liker jeg den. Og en gang i fremtiden skal jeg lage et album med bilder av alle de punktene jeg har krysset av på listen (og kanskje jeg skal kjøpe albumboken i Engellandet, nå som jeg først er der?).

I dag fikk jeg krysset av “Kjøpe London Calling på vinyl”. For å være helt ærlig, så var det et punkt jeg trodde det skulle ta mye lenger tid å oppnå, i tillegg til at jeg var temmelig sikker på at det ville koste meg mer enn 15 pund. Selv er jeg storfornøyd.

Og enda mer fornøyd ble jeg da jeg fikk tak i Dark Side of the Moon også. Hurra!

Det undres meg mang en gang hvorfor nettstedene bruker egne funksjoner for justering av skriftstørrelser. Er det en webutviklers ansvar å tilrettelegge dette, eller er det brukerens ansvar å vite at nettleseres deres har en egen “forstørr” funksjon?

De aller fleste nettlesere har innebygd en slik funksjon (har ikke helt oversikten her og nå på hvilke). Men slik jeg tolker det, er dette en lite kjent funksjon. Allikevel bør den være kjent for de personene som har behov for en slik funksjon.

Det forenkler selve webutviklingen betraktelig, da man kan utvikle i pixler.

Har egentlig aldri blitt helt fortrolig  med “em” begrepet i CSS, og den direkte nytteverdien av dette på en gjennomsnittlig webside.

For å gjøre det hele enda litt vanskeligere, kan man i tillegg justere skriftstørrelsen i menyen på nettleseren.
Hvor skal dette ende?

Jeg mener at en pixel normalt er beste utgangspunkt for webutvikling. Bilder er i pixler, en skjerm er oppgitt i pixler. Andre formater som % og em, har sin nytteverdi på spesielle områder, men ellers holder jeg meg til pixler.

Kaker som ble laget til henholdsvis sjefens avskjedsfest og mammas bursdag. De første spede forsøkene på å SKRIVE med sprøytepose/spiss, woo!

Begge kakene er kledd med hvit marsipan fra Pals. Til venstre ymse marsipanblomster laget med utstikkere + skrift med hvit icing på tube fra Cacas, til høyre roser + skrift laget med sjokoladeicing fra Festkaker. Veldig lett å jobbe med, og smaker ikke så verst heller!

Jag har märkt att 90 % av Sveriges befolkning stavar fel på detta, så här kommer de rätta sätten!

Vårt, inte vårat
Vår, inte våran 
Ert, inte erat 
Er, inte eran 

Talskrift är inte lika med skrift, kom ihåg det!

Berg stå’n upp, berg sjunken ned. Något bibliskt tror jag.
Något liknande kan sägas om monument. Monument är symboliska. Vilket är ett banalt påstående. Men även banaliteter kan vara värda att upprepa. Och fundera över. Monument tänkes ut av någon och reses på någons order och utav en särskild anledning. Monumentet är en container av värden, värderingar, minne, historia, idéer. En sorts frysbox. Monumentet ingår i ett symbol-koncept tillsammans med den plats (exempelvis ett torg) det reses på – båda är uttänkta och planerade, anlagda och intryckta i människors medvetanden tillsammans med det de symboliserar.
Att resa monument är symboliskt. Så också att rasera dem för att på så sätt även rasera det de symboliserar och släppa loss det som frusits fast i dem.
Ett exempel är det stora torg i Paris som idag går under namnet Place Vendôme. Det anläggs på order av Henrik IV och ges då namnet Place de Conquêtes. Ludvig XIV döper om det till Place Louis-le-Grand och låter uppföra en staty av sig själv som romersk kejsare. Under Franska revolutionen ges torget namnet Place de Picques och Ludvigs staty raseras. I dess ställe placeras en staty som symboliserar frihet, Statue de la liberté.
Napoleon reser en jättelik kopia av Roms Trajanuskolonn mitt på torget och placerar en staty av sig själv som romersk kejsare (denna vurm för det romerska!) på dess topp.
När napoleon förlorat makten, ersätts hans staty av en som föreställer Henrik IV. Denna tas lite senare bort till förmån för en stor liljeblomma i sten. Louis-Philippe låter Napoleon komma tillbaks, nu iklädd militäruniform. Denna kommer efter ett tag att ersättas av den ursprungliga Napoleonstatyn, den romerske kejsaren. Under Pariskommunens dagar rivs kolonnen med staty och allt och torget byter namn till Place Internationale. Efter kommunens fall reses en kopia av kopian av Trajanus-kolonnen och Napoleon är tillbaks i sin romarskrud. Mig veterligen står den ännu kvar. I en turistbroschyr på nätet läser jag nu att Place Vendôme är en “Symbol of high luxury … ” (to be continued).

Det var ett tag sedan. Under en längre tid har jag inte alls känt något behov av att skriva på denna min blogg. Fast nu, kanske bara just idag, känner jag den där märkliga klådan på nytt, klådan som driver på just detta sätt att uttrycka sig på. I grund och botten oplanerat, framförallt sökande, trevande. Hitta en tråd och börja nysta. ”Följ tråden tåligt och du ska ingenting förstå … ”. Skriver Bunting (citerad i Nina Burtons ”Resa syster, poesin”, en alldeles förträfflig bok). Vilket, slår det mig just nu, inte är värst uppmuntrande.
Kanske ändå inte att följa en tråd, kanske hellre försöka skapa, åtminstone dra fram, en egen. En liten stump i alla fall.
Jag skriver detta och tänker genast att detta inte alls är att börja från början, snarare återupptar jag en och samma trådstump, just den trådstump jag släppte för ett tag sedan.
Att vara apart, känslan av att vara det och att verkligen vara det, det är fortfarande utgångspunkten. Jag påminner mig att den gamla sovjetstaten dömde oliktänkande till psykvård – den som kritiserar staten måste vara knäpp i bollen!
Att känna sig apart idag är inte värst svårt, det räcker att slå upp tidningen på morgonen: Kungahuset, kyrkan, finansbubblor, börsnedgångar – och att lyssna på de som satts till att förklara – där börjar det svindla och snurra och man känner sig verkligen apart …
Jag tror att jag kommer att skriva något om Kafka i morgon.

Wordle er et leketøy for generering av “ord skyer” fra teksten som du oppgir. Skyene gi større skrift til ord som vises oftere. Du kan justere din skyer med ulike skrifttyper, utforminger og farger. Bildene du oppretter med Wordle er dine til å bruke akkurat slik du vil. Du kan skrive dem ut, eller lagre dem til Wordle galleriet for å dele med dine venner.

Kan kanskje være noe å prøve ut i en egen tekst. Wordle genererer både innlimt tekst og linker til nettsteder.

]]> http://hylar.wordpress.com/2008/09/19/tortyrens-aterkomst/ Fri, 19 Sep 2008 10:57:55 +0000 hylar http://hylar.wordpress.com/2008/09/19/tortyrens-aterkomst/

Vem behöver skräckfilmer när verkligheten finns? Så tänker jag numera allt oftare. Inte minst nu när jag sitter med Mattias Gardells Tortyrens återkomst i knäet. Jag förmår endast läsa en kort bit i taget, framförallt när jag kommer till kapitlet Amerikansk tortyrhistoria. Detta inte på grund av att det som står skrivet är chockartat nytt för mig utan mer för att det väcker en vulkan av känslor till liv inom mig, en blandning av explosiv skräck och explosiv ilska. Exakt samma reaktion som när jag ser eller läser något om Auschwitz, Belgiska Kongo, slavhandeln.

Det finns säkerligen skäl att återkomma till denna bok, som jag förvisso ännu inte läst ut. Fastnar just nu inför Gardells redogörelse för hur lätt högutbildade och säkerligen kreativa och driftiga människor blir till verktyg. Som exempelvis högutbildade psykologer och beteendevetare som beredvilligt ställer sina kunskaper till förfogande vid skapandet av nya former för tortyr. Och likaledes högutbildade jurister som beredvilligt hjälper de som makten haver att tänja på lagar och förordningar, i detta fall vad gäller mänskliga rättigheter. Och någonstans har jag för mig att Noam Chomsky någon gång påpekade att de som studerat mest och längst löper risken att bli stöpta i en för makten behaglig form. För att de blivit satta under påverkan under lång tid och för att de närmar sig de som makten haver för vart steg de tar. Varvid Foucaults begrepp governmentality dyker upp i min skalle … men kanske mer om detta någon annan gång. Tills dess rekommenderas en läsning av Mattias Gardells Tortyrens återkomst.

Och till dess ett utdrag från boken: “Likt Dershowitz [jurist] hävdar [statsåklagaren] McCarthy det i rättssammanhang något ovanliga argumentet att det vore lönlöst att söka beivra tortyr eftersom det ändå kommer att förekomma: “Genom att försöka införa ett absolut förbud mot något vi vet förekommer uppmuntrar vi en allmän missaktning för lagen och frånsäger oss vår plikt att införa passande och meningsfulla regleringar.” Huruvida detta också gäller mord, våldtäkt eller bedrägerier framgår inte. Inte heller förklaras vad som skulle vara poängen med att endast förbjuda sådant som ändå inte förekommer.” (s. 108f)

I aften tager DR2 designerbrillen på og afholder temaaften om typografi. Over et stykke tid har et hold journalister fulgt Kontrapunkt og e-Types for at komme bagom, hvordan identitet og typografi hænger sammen.

Kontrapunkt casen dokumenterer den nye skrit og identitet til HEART, Herning Museum for Contemporary Art, mens e-Types projektet viser, hvordan skriften til DIs nye identitet bliver til.

Och nu, just som jag postat denna post, snubblar jag över en blogg som synes helt ägnad Sebalds bok Austerlitz, med nytagna fotografier av någon som förefaller resa i Austerlitz (och Sebalds fotspår). Melankolin fladdrar in i rummet med den där alldeles speciella Sebaldkänslan i släptåg!

I W. G. Sebalds bok med samma namn kommer Austerlitz till Paris och det nya Bibliothèque Nationale för att söka efter sitt förlorade förflutna. Snart nog märker han något märkligt med detta futuristiska bibliotek: det stöter bort honom; ja, att det ”genom hela sin yttre dimensionering och inre struktur stöter bort människor och från första början kompromisslöst går på tvärs emot varje sann läsares behov” och att en mängd hinder och arrangemang och diverse finesser ”tänkt(s) ut enkom för att stuka läsarna och göra dem osäkra” (s. 281 ff); en byggnad ”som både genom hela sin uppläggning och genom sin till det absurda gränsande inre reglementering sökte utestänga läsaren som en potentiell fiende var (…) så att säga den officiella manifestationen av det alltmer pockande behovet att göra slut på allt det i det föflutna som ännu levde” (s. 288).

Ett monument över något som borde vara dess egen motsats. (Någonstans här kommer jag att tänka på Guy de Maupassants förhållningssätt till Eiffeltornet (han lär ha ätit lunch i dess restaurang av det enda skälet att han på så sätt slapp se tornet) och Guy Debords till Centre de Pompidou (han avskydde det)).

Från en anställd på biblioteket får Austerlitz dessutom höra något som får läsaren att tänka på Walter Benjamin och dennes tankar om förhållandet mellan kulturen och barbariet: ”På det öde land mellan Gare d‘Austerliz rangerbangård och Pont de Tolbiac där detta bibliotek reser sig idag fanns exempelvis fram till krigsslutet ett stort lager där tyskarna samlade allt byte de hade tagit från de parisiska judarna hem.” (292)

Om detta kan man läsa mycket mer om i en inressant essä av James L. Cowan som publicerats på nätet.

I ett inlägg igår (Att blogga 2) skrev jag: “Dra på trissor”.

Det är knappast ett utryck jag skulle använda när jag talar. “Dra på trissor” ingår inte i min muntliga vokabulär.

Jag har vid upprepade tillfällen upptäckt att min muntliga och skriftliga vokabulär skiljer sig något åt. Jag antar att det har alla som skriver gjort. Skriv som du talar, skrev Posten för en massa år sedan, men riktigt så är det inte.

De första raderna här ovan hade nog, om jag pratat med dig i stället för skrivit (om vi bortser från hur talat språk verkligen låter och ser ut i transkription), mer låtit så här : – I blogga 2-inlägget skrev jag “dra på trissor” men sånt säger jag ju inte, det ingår ju inte i mitt ordförråd när jag pratar, jag har faktiskt många gånger tänkt på att jag inte har samma ordförråd när jag skriver som när jag pratar.

Hm, vid närmare eftertanke så låter det faktiskt inte så väldigt annorlunda mot det jag skriver här på metabolism … Hm, jag kanske gör det Posten uppmanade oss att göra, ändå. Med undantag för “dra på trissor” och andra uttryck och ord… som för mig, till yttermera visso är rent skriftspråkliga. Eller nåt sånt.

Det har varit semester och det här med att blogga har fått ge vika för annat. Innan semestern funderade jag över det här med Barthes mytologier, men kommer just nu inte ihåg hur jag funderade. Jag funderade också att skriva något om Guy Debord. Och upptäckte att ämnet fyllde mig med viss leda. Inte Debord i sig, mer detta att skriva om. Dock hittade jag en intressant utläggning av Phil Edwards, som en gång planerade skriva en biografi om Debord men gav upp. När jag läste hans inlägg, påmindes jag även om alla de irriterade kontroverser som fortfarande blåser upp kring Debord, i detta fall en brevväxling mellan Edwards och Andrew Hussey, som verkligen skrivit en biografi om Debord, The game of war.

Själv tycker jag fortfarande att Andrew Merrifields bok om Debord är en av de bästa jag läst i ämnet, kanske för att den väcker känslor alldeles på egen hand. På tal om denne Merrifield vill jag dessutom varmt rekommendera dennes artikel om John Berger, The flight of the blackbird.

Och det var allt för idag.