Ordet aktivist är ett intressant ord, eftersom det symboliserar en person som är en underhuggare och som uttnyttjas utav mer smarta och i vissa fall seriösa personer som sitter högre upp i samma falang, så att säga.

Sedan finns det många olika sorters aktivister, t ex miljöaktivister, djurrättsaktivister och vänsteraktivister. De två sistnämnda är varken demokratiska eller seriösa, ett exempel på detta skedde igår då c:a 50 idiotiska antidemokrater till vänsteraktivister försökte sabotera ett möte i Vellinge anordnat utav SDU, alltså Sverigedemokratisk Ungdom.

Deras försök, bl a via äggkastning och skrik av alla de slag, hade dock ingen effekt. Det finns nämligen saker som poliser, högtalare och volymknappar på högtalare.

När det gäller djurrättsaktivister så tycker jag att de är bra, bortsett ifrån de handlingar som de gör och begår. Om de bara lade av med dessa så skulle de komma längre, detsamma gäller vänsteraktivister.

Men detta fattar utav någon anledning inte dessa båda grupperingar, vilket säger ganska mycket om deras bångstyrighet och låga IQ. De bete’r sig enkelt uttryckt värre än t ex en stenkåt bisonoxetjur, vars hormonaktivitet har spårat ur så mycket att han är en fara för alla människor som råkar befinna sig i de marker som han befinner sig i.

Nu menar jag inte att vänsteraktivister och djurrättsaktivister utnyttjar djur sexuellt, t ex kor och katter, även om många utav dem verkar ha gjort det minst några gånger för mycket.

Detta kan i så fall förklara deras bete’ende vid t ex motdemonstatrationer, de är “översexuella” i en något konstig bemärkelse så att säga.

Motdemonstrationer och motdemonstrationer förresten, -Det är ju bara ett jävla bröl, som Brasse Brännström sade i sketchen “Fiolen min” ifrån 1976. Man skulle kunna tro att vänsteraktivister är kåta på sverigedemokrater och för övrigt alla som dessa aktivister är emot.

Snacka om att de är ruskigt osäkra på sig själva, det är de ju av allt att döma ändå förresten.

Läs mer om SDU:s möte och vänsteraktivisternas förkastliga och antidemokratiska handlingar på http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/22/sd-demo-i-vellinge-under-eftermiddagen/ ,

http://somjagserdet68.wordpress.com/2009/11/22/yalla-yalla-sverige-at-alla/ och på

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-mote-i-vellinge-sdu-1.999352 .

Igår: Världens snällaste Viggo
Idag: Världens grinigaste Viggo
Imorgon: Det återstår att se….

Känns som att våran son växlat humör totalt. Idag har vårat teamwork här hemma gått allt annat än bra, eller ja, egentligen är det väl mest hans teamwork med sig själv som gått otroligt dåligt. Han valde att ta en timmas tupplur på förmiddagen (9.30-10.30), hoppa över tuppluren mitt på dagen och istället byta ut den mot något man kan kalla för näst intill konstant skrikande i 3 timmar för att till sist sova i en och en halv timma och vara på sitt mest strålande humör till det att Johan kom hem från jobbet (17.20).
Resultat: En jätteglad Viggo, en toksliten Emma och en Johan som är glad att vara hemma.

Nu ikväll har han återgått till sitt skrikande och min hjälte är där och tar hand om honom så jag får en paus. TACK!
Läste i en bok att detta tydligen är en normal utvecklingsfas…. Jag hoppas verkligen att det är en superkort sådan eller att han utvecklas toksnabbt i just den här fasen!

En sån sjuk nitlott att introducera barnet och papegojan med hoppet att barnet kanske skulle hålla sig sysselsatt. På så sätt slippa äckliga barnskrik, men tji fick ni! Förevigat äckligt barnskrik!

Idag stod följande artikel på TV3:s text-tv:

Ung kvinna våldtogs i fyra dygn

En kvinna i 20-årsåldern i Helsingborg hölls fången i sitt eget hem i fyra dygn och utsattes för upprepade våldtäkter och misshandel av två män i 30-årsåldern, skriver Kvällsposten.

I måndags kväll larmades polisen till lägenheten efter att det hörts bråk och skrik. Männen anhölls för grov misshandel, grov våldtäkt och olaga frihetsberövande. Kvinnan vårdas fortfarande på sjukhus.

Ja, vad kan man säga om sånt här?
Själv har jag svårt att beskriva vad jag känner gentemot avskum som begår våldtäkter, men jag kan enkelt uttryckt säga så här:

Jag känner bara ett enormt och osläckbart hat emot de avskum som begår eller som har begått våldtäkter.
Om chanserna var små att åka dit för mord på ett vidrigt svin som gör eller har gjort sådana gärningar så skulle jag döda aset.

Men nu är det inte så.
Att döda någon kan de flesta människor göra vid rätt tillfälle om sinnesstämningen är den “rätta”, frågan som man bör ställa sig är istället om man efteråt kan leva med det som man har gjort.

En sak som pekar på vilka som har begått denna milt uttryckt vidriga, förkastliga och avskyvärda handling är att det är en gruppvåldtäkt.
För enligt studier, undersökningar och statistik på olika håll och kanter så står invandrare för 99 % av alla gruppvåldtäkter i Sverige.

Och vilka sorters människor som menas med invandrare när det gäller olika sorters brottslighet, t ex våldtäkter, vet nog de flesta som lever i verkligheten och som ser och hör vad som händer och sker i Sverige.

För det är inte invandrare som t ex etniska norrmän, danskar och finländare som står för den.

Nej, det har att göra med invandrings- och flyktingströmmarna ifrån vissa delar av världen, t ex ifrån Afrika och arabländerna.

Men det här vet ju alla som verkligen tänker.

“Utstilling i København. 78 bilder, Politiken skriver at Munchs bilder samler flere besøkende enn på noen annen separatutstilling her i byen.

Danske anmeldere: “Han søker å skrike, å gi det store fulle rop fra seg. Men overalt er det bare tilløp, og derfor dirrer nesten alt der inne i en uhyggelig krampe-form, som forvirrer, tretter og irriterer tilskueren. Skrik er, unnskyld, en kunstnerisk brøler av rang. Det er på dette bildets knallrøde skyer at en taktkløs hånd har skrevet med blyant: kan bare være malt av en gal mann.”

Men Munch har allerede reist fra byen. Bort fra ydmykelsen. Hjem til Norge, til Åsgårdstrand. Frukt på trærne. Grønnsaker i jorden.

Tilbake til vikingland. Ble ikke drept i slaget ved Svolder. Kom hjem igjen. Til Åsgårdstrand.

Et stenkast unna graver de Osebergskipet opp av jorden. Tilbake til fortiden. Slik hadde hans onkel historikeren P. A. Munch forsket i glemte ting. Plutselig var de synlige igjen.

Munch tar turen til Oseberg og ser et vikingskip komme opp av leirgraven nær Vadlastrøm, nær kanten av raet, den lange ryggen av rullestein. Et skip som ligger i leirjord, med årene ut fra begge borde, ferdig til utferd. Munch går i fortiden, snakker som en foss, blant mennesker han føler seg trygg på, fôrer dem med sine egne teorier om vikingtiden, om Osebergskipet , bor i det han senere skal kalle det eneste hyggelig huset han har bodd.”

Fra: Kjetil Bjørnstad, Historien om Edvard Munch, Oslo, Gyldendal, 1993 (side 306, høsten 1904).

Min bestefar, Olaf  Horgen, fortalte om hvordan han fulgte med utgravningene på vei til og fra skolen på Klokkeråsen.

((klikk her for å komme til forsiden av “t e r s k l e r”))

Det är oundvikligt, vi ska alla dö. När mammor dör, då är det något mer som försvinner än bara mamman. Eller så kanske det är så att det där något mer, det är mamma. Något kommer att saknas för alltid, vara borta och aldrig mer komma tillbaka. En mamma är alltid en mamma oavsett var man befinner sig i livet. Saknaden när mamma är borta för alltid, följer  med länge och kanske aldrig tar slut. Det blir tomt på en plats och den platsen ska fyllas på med något. Det är inte ett måste att platsen fylls men det brukar falla sig rätt naturligt. När mammor dör är vi inte barn längre, det är dags att ta nya steg då. Nya steg i vuxenlivet.

För de yngre barn som förlorar sin mamma är det en tung och svår sorg de får gå igenom. De barnen förvärvar en erfarenhet och en styrka som de bär med sig resten av livet. Ofta har de barnen andra stabila vuxna som kan bära dem genom sorgen. En pappa kanske. Så väl de behövs dessa pappor. Tack och lov för dem.

När mammor till vuxna barn dör då händer det något hos dessa barn. Livet tar ofta andra vändningar och en returresa till barndomen är inte ovanlig. Insikterna kommer som flingpaket på ett löpande band. Plötsligt minns man, plötsligt förstår man och plötsligt ser man. Sammanhangen blir synliga, frågorna får svar och möjligheterna öppnar sig. Plötsligt vet man. Man vet hur och när, man vet vad och man vet därför. Fast frågan man ställer sig är varför. Varför just min mamma?

När min mamma dog så var det sen eftermiddag. Eller det var i alla fall då jag fick veta att hon var död. När hon dog, det vet jag inte riktigt, men det var visst ett par dagar tidigare. Min mamma bodde själv, hon hade bara sin sjukdom som sällskap. Hon var rätt ensam. Vi åkte till henne med jämna mellanrum, visst kunde det ha varit oftare kan man tycka, nu var det inte så. Min mamma dog ensam, i sömnen tror man. Hon låg i sängen som om att hon hade somnat. Det hade hon ju faktiskt, somnat för gott.

Sen eftermiddag den sista fredagen i november satt jag på bussen till Umeå, vi hade precis passerat Gallsäter vid Nordingrå och var på väg norrut. Mörkret låg tungt utanför bussfönstret och en sövande stämning låg över passagerarna på övre däck i den blå Kustbussen. Min Eriksson-telefon ringer och jag ser på numret att det är min lillebror. Periodvis ringer han ofta, andra perioder pratar vi inte alls med varandra på telefonen. Samtalen kan vara väldigt långa men också väldigt korta och ibland totalt meningslösa, likaväl som de är givande. När jag såg hans nummer på displayen så tänkte jag avfärda honom ganska snabbt för jag tycker inte om att prata i mobiltelefon offentligt. Det allvar som fanns i hans röst förvarnade mig snabbt om att något hänt. Han låter aldrig allvarlig när han ringer, nästan aldrig i alla fall. Allvaret i rösten bestod av en tomhet som jag inte hört förut. “Mamma öppnar inte dörren”, sa han. Och berättade hela förloppet från ringsignalen på mammas dörr fram till väntan i trappuppgången där de nu var och stod och väntade på att någon skulle komma för att  öppna dörren och gå in och se efter vad som kunde ha hänt.

Ett par timmar senare, med tio minuter kvar innan bussen anländer till Umeå, så ringer han igen. Mamma är död. Distrikstsköterskan kom och polis och läkare och ambulans och min storebror kom så klart. Allt gick väligt fort, från det att dörren öppnades till att bilen förde bort mamma. Mina bröder fick inte gå in själva, de fick vänta en stund, för att de inte skulle behöva mötas av en chockartad syn. Men hon låg där, lugnt och fridfullt. Obduktionen visade att lunginflammationen var den avgörande dödsstöten. Kroppen orkade inte längre och sjukdomen slök henne hel. Så hel hon nu var. Cancer i lungorna. Alla cigaretter som hon krampaktigt höll mellan sina fingrar och girigt sög på. Maran som ständigt red hennes bröst, och kroppens minnen från hårt arbete. Hel kanske är fel ord, men hon gick inte sönder i döden, hon var redan trasig och tog klivet över utan större förändring. Lugnt och stilla lämnade hon oss.

Behärskad, sansad och stark, det var jag. Som vilket telefonsamtal som helst. Inga skrik rakt ut, inga tårar, ingen kontakt alls med någon annan på bussen. Jag blev kvar i Umeå, gjorde det jag skulle. Sedan är det svart ett par dagar. Totalt tomt. “Stanna kvar du” sa min bror. “Det finns i alla fall inte så mycket du kan göra nu”. Så var det ju. Vad fanns det att komma hem till? Mamma var borta. Död. Och lägenheten tom. Det gjorde ingen skillnad att jag var kvar, rent praktiskt. När jag kom hem igen så var allt till ytan som vanligt. Praktiska bestyr att ta itu med, mycket att göra, handfasta uppgifter. Jag minns sorterandet av hennes prylar, planeringen av begravningen, samtalen mellan mina syskon. Men allt annat är borta. Minnen från barndomen dök upp i form av ett vykort som inte varit synligt på 38 år, en rosa syntetpyjamas och en barnhandssnidad smörkniv. Hårda ord, tunga känslor, orättvisor, skrik och tårar var andra barndomsminnen som ville komma fram. Mönster raderades ut, relationer tog slut och svaren ledde fram till nya frågor. Mycket förändrades just då och det går inte att återställa.

När mammor dör, då händer det något.

Såklart att vi på byrån också skriker för freden. Aaaarrrhhh!!!!!!!!

Och missa inte Gordon Ramsay’s skrik på Facebook.

Peace out!

/jojo

Och så Twitter för den som gillar det.

Vi har tydligen skrik-kalas ikväll. E har nu traskat omkring med en riktigt ledsen A på axeln i över en timme. Innan dess höll hon på liknande hela eftermiddagen!

Jag skyller på räkorna jag åt igår, men förstod ju aldrig att det skulle bli så här.

Hon har skrikt så pass mycket under dagen att så fort det tystnar så somnar hon. Snacka om att hon är trött nu…..

Inatt har jag nog haft den första riktigt sömnlösa natten sen Lilla A kom till världen för 37 dagar sen.  Efter en helt underbar dag med en nöjd bebis började skrikfesten vid 00-snåret inatt. Lyckades få i henne lite mat och somna om. Som en tickande bomb vaknade hon precis innan E kom in genom dörren vid halv fyra snåret på morgonkvisten och gav mig ingen lugn och ro förrän förrän klockan var sex på morgonen. I den takten har det fortsatt under morgonen och förmiddagen.

Min enda tanke är: Vad har jag ätit?!

Här på förmiddagen gav jag upp, reste mina trötta ögon ur sängen, slängde på oss kläder och traskade upp till det lokala konditoriet och köpte lördagens frukostbröd. Jättegott Lingonlimpa hade de, så det får nog bli ny lördagstradition för oss.

E var inte riktigt lika slirig som jag hade förväntat mig när han kom hem igår, jag lyckades ju inte sova en blund innan han var hemma iaf – så jag är trött nu.

I eftermiddag ska vi ta oss en promenad över till Ektorp och kolla in deras videoutbud. Tror vi alla mår bra av lite frisk luft. Jepp – kan bara inte slå fel!

Men först ska jag slå igen mina blå för en powernap. Det kan behövas….

Vanjavit

Idag har det varit en mindre bra dag.
Whatever, imorgon är det en ny dag.
Annette: En ny dag med nya möjligeheter.
Men en resume av dagen kommer endock:
Panik, sorg, ilska, ångest, surhet, bitterhet, förstört porslin, skärvor, irrittaion, kontroll och kontrollbehov.
En explosion av känslor.
Men jag har även känt skrattet.
Skrattat är fortfarande starkare.
Och kommer att förbli det!
Om ett bakslag händer, så vad?
Annette: Du vet att det kommer att kommer att bli bakslag, Vanjavit.
Det är ingen lätt väg.
Men du kommer att komma dit!
Du har redan utvecklas!

Någon gång, snart.
Ska jag ut till en skogsdunge.
Skrika.
Och skrika.
SKRIKA!
Skrika ut allting
Det ska bli häftigt!
Vanjavit

Söndagen kom, likaså ett helt jävla otroligt skyfall just när jag kom till Ullevi för att se milfen Madönna.
Regnet bara öste ner, och jag ångrade mig ganska snabbt att jag hade converse dagen till ära. I väntan på den två timmar försenade divan gick jag på jakt efter en dryck vid namn öl, jag hittade bara lättöl – 45 spänn skulle de har för den också. Helt galet. Kan tillägga att jag inte köpte ölen.

När vi väl satt där i väntan på damen i fråga ställde sig en kvinna några rader framför oss sig upp och skulle fixa något med sin ficka. I typ en hundradels sekund fick hon stå upp innan en man i 40-års åldern skriker åt henne aggressivt och extremt överdrivet “SÄTT DIG NER, SÄÄÄÄTT DIG NER, VI SER INGET HÄR” (observera att konserten inte ens hade börjat än, det som pågick på scenen var att några män torkade upp vatten, sjukt mycket att se för mannen alltså). Kvinnan tittade sig omkring och fick syn på mannen. Hon svarade något tillbaka om att konserten har ju inte ens börjat. Men mannen menade att man minsann inte fick stå upp.

Något senare drog allt igång. Kvinnan och några andra ställde sig då självklart upp – ganska naturligt när man är på konsert, för vem fan sitter helt still, eller nja dum fråga, skrikmannen då förstås.
När de ställer sig upp blir mannen helt jävla galen och skriker som besatt och jag tror fan han hade slagit till henne om hon hade sagt något tillbaka. Mannen körde igång igen “SÄTT DIG NER NU FÖR FAN, SITT NER, SITT NER, DU KAN FAN INTE STÅ HÖRRU, JÄVLA IDOT, SIIIIIIT, DU FÖRSTÖR FÖR ALLA”. När han inte fick någon ordentlig respons från kvinnan gick han på några som hade ståplatser och satt på staketet “NU JÄVLAR GÅR NI NER DÄRIFRÅN, NI HAR STÅPLATS, GÅÅÅÅÅÅ NER FÖR I HELVETET”. Ja, han var en riktig jävla idiot. Sådär skrek han några gånger innan kvinnan till slut försvann från sin sittplats och ställde sig i gången. Självutnämnd ordningsvakt. Han skulle garanterat behöva gå i lite anger management.

Men Madönna var bra, jävligt ojämn dock. Vissa bitar av konserten var partü – medan andra var ren skit. Hon hade någon rumänsk gubbe som sjöng något meningslöst – riktigt piss.

Måste ha världens, äckligaste och sämsta kamera.
Eller så är jag bara skakig som fan på handen.

Sjukt mycket folk på Ullevi var det. Hade nästan önskat att alla dessa människor, 55.000 eller vad det kan ha varit hade  bildat en ring runt skrikmannen så att han varken såg eller kom någon vart. Idioter ska straffas.

Trots sitt handikapp så lyckas den lille irländske gossen nå framgång med sitt konstnärskap. Fylld av tillförsikt och kärlek stöttar både hans far och mor honom under uppväxten på 30- och 40-talet i en familj med många syskon och avsaknad av överflöd. Filmen är en varm och samtidigt sorglig berättelse om hur Christy Brown endast kan kontrollera en enda av sina kroppsdelar, sin vänstra fot.

Jag har en enda kroppsdel jag inte kan kontrollera just nu. Min vänstra fot. Den försvann från min kroppskontroll och gav sig ut på egna äventyr för en nanosekund. Jag hittade igen den under min kroppsvikt och då ville den minsann få uppmärksamhet. Jag skrek åt den, flera gånger. Högt dessutom. Nu är den bråkig och vill inte som jag vill. Jag har bestämt att jag ska återfå kontrollen över min vänstra fot. Lagom höga ambitioner, tycker jag.

Mattias har jobbat natt.

Då blir det alltid lite konstigt hemma. Förr brukade Bibbi leva rövare de nätter då husse var  borta, numera är det Harald som krånglar.

Fem gånger fick jag gå upp och stoppa nappen i honom innan han vaknade på riktigt vid fem i fem i morse. Då var jag irriterad.

I en knapp timme hade vi dragkamp. Han ställde sig upp och skrek, jag gick in och la honom. Han ställde sig upp och skrek, jag gick in och la honom osv, osv.

När jag väl gav upp och lyfte upp honom ur sängen var han sjövild. Han sprang ut i köket och slet upp lådan i vilken vi har torkad frukt, knäckebröd och kex. Han greppade tag om flera saker samtidigt och slänge ut på golvet.

Hunden vaknade av det familjära ljudet av något ätbart som ramlar på golvet och rusade ut i köket.

Harald skrek MEA, MEA, MEA!!! när han inte kunde få upp russinpaketet, hunden sprang rundor för att samla in allt spill på golvet.

Uppgivet tog jag det gastande barnet under en arm och lockade med mig hunden in i badrummet. När jag är ensam hemma med Harald kan jag inte duscha i duschen då där bara hänger ett skynke framför den och Harald lätt tar sig fram och tillbaka genom detta. Alltså duschar jag sittande i badkaret. Då kan Harald leka på golvet, fast oftast står han mest vid kanten och vill känna på vattnet, eller slänga leksaker i badkaret.

Idag ägnade Harald min duschstund åt att släcka lampan i badrummet. Han når precis upp att släcka men når inte tillräckligt högt för att kunna tända igen. I beckmörker satt jag alltså och schamponerade mitt hår medan Harald insåg att det ju var otäckt med mörker och därför började gallskrika.

Från badkaret måste jag ta ett steg ut på golvet för att nå lampknappen. Detta gjorde jag två gånger under min korta duschstund. Sista gången Harald släckte lampan fick det vara så. Han fick skrika helt enkelt.

Harald slukade sin frukost medan jag gjorde mig i ordning. Han blev klar fortare än jag.

Jag gjorde ett försök att sätta honom framför barnprogrammen medan jag försökte få i mig lite mat. Det kunde jag glömma. Harald sprang fram och tillbaka som en galning. Jag hörde honom springa in i sitt rum och snabbt som sjutton klättra upp i korgfåtöljen som står där.  Ljudet av detta är numera ett säkert tecken på att han är på väg att klättra upp på bokhyllan i sitt rum.  Stolen ska ner i källaren.

När Mattias kom hem vid halv åtta var jag helt slut. Efter leverens av en gallskrikande unge på dagis och en faktiskt riktigt söt liten hund (som vi glömt ge frukost idag!) på hennes dagis är jag nu nöjd med att kunna slappna av en stund på jobbet.

Jag är fan less på mina sk ungar. Det gnälls, tjatas och skriks. Jag vill se den här filmen klart, varför får inte jag vara uppe som den äldsta och minstingen bara skriker efter uppmärksamhet. Hon fick det men busade för mycket så jag gick. Det är liksom inget läge att busa nu när hon skall sova. Det springs upp hela tiden eller gör en massa saker i hennes eget rum.

Mellersta lyssnar inte ett skit på mig utan gör precis vad hon tycker att hon skall göra. Nä vi skiter i vad mamma säger för hon skriker bara och slår dövörat till. Inte fan gör dom som jag säger utan jag MÅSTE höja rösten för att det skall hända något i det här jävla huset.

Klockan är 21 här och ungarna borde ha varit i säng sen 20 men eftersom det är sommar får dom vara uppe lite längre men det är samma jävla visa varenda eviga kväll. Hatar min familj och tyvärr så fick ni höra det också men jag pallar fan inte med mina egna barn. Och sen tror dom att dom skall få en massa saker eller tjänster. Nä där går faktiskt min gräns.

Natten mellan tisdag och onsdag jobbade jag ihop med en av de nya pojkarna. Jag kände mig ärligt talat nervös över det hela, eftersom jag själv känner mig väldigt osäker ifall det skulle komma larm och andra nya saker som jag aldrig hört talas om innan. Men det gick faktiskt riktigt bra. Mest för att det inte kom ett enda larm…men ändå.

Det hände dock någonting. Jag skulle gå ut i köket för att hämta en skål jordgubbar, men jag frös till is vid dörren. Där inne på golvet hoppade det runt ett stort monster. Jag vände om och gick tillbaka ut i växeln för att hämta min förhoppningsvis mycket modigare kollega. Han kom ut i köket och istället för att rädda mig från den hoppande besten sprang han iväg och hämtade sin kamera och fotograferade den. Jag muttrade lite och gick sen och hämtade min också. Resultatet ser vi här:

Odjuret i köket

Mycket dålig skärpa, men den rörde på sig och jag tänker inte bli uppäten av ett odjur. Jag ska dö på ett värdigare sätt, minsann!

Nåväl. Efter att ha tagit hundra foton bestämde sig min kollega för att fånga in odjuret och slänga ut det ur köket. Han petade lite på den och såg lite halvskraj ut. Jag gick för att leta efter något att bära den i. Men när jag kom tillbaka hade han tagit upp den i handen och var redan på väg mot dörren till utegården.

Nu till något som är lite roligt. Istället för att vara extremt farlig och försöka äta upp min kollega, försvarade sig odjuret på det allra mesigaste sättet i världshistorien. Den skrek som ett litet barn och kissade hela vägen till dörren. Precis som ett riktigt odjur skulle tänka: “Oh no, jag blir attackerad, men den som attackerar mig släpper mig nog om jag skriker som en skolflicka och kissar på den…”

Nej min vän, det fungerar inte på det viset!

Sittende på kne. Foroverbøyd på det skitne, fuktige fortauet.  Sakte vugger hun fram og tilbake. Rugger fram og tilbake med armene slynget beskyttende om seg  selv, som et vern mot fugleungens nådeløst sønderslitte skrik. Skrik som river i henne. Tankene dirrer og skjelver som av en feber ingensteds fra. Av og til stirrer hun vilt og formålsløst rundt seg, med øyne som ingenting ser. Som ingenting vil se. Roper ut uhyggens mørke smerte. Skriker sykt på hjelp. Menneskene rundt henne vil henne noe. De er alle steder, gjennomsyrer nervene hennes. Invaderer. Som mørke rullende bølger vil de gripe tak i henne, tankene  hennes. Det er ikke plass.

Noen griper tak. Som forstyrrende smertefulle elektriske støt rører de ved henne. Trekker henne på beina. Maner til å ta seg sammen.  Hun sloss som for livet. Sloss for å holde verden og vondskapen på avstand. Jager tankene. Forsøker slite seg løs. Klorer, lugger. Vil ikke vite av dem, eller noe. Det er bare henne, og kampen for å slippe virkelighetens uhygge. Jage vekk bildene av fugleungens lidelser. Orker ikke la dem skylle mørkt og truende inn over seg.

Smerten. Med flat hånd slår han henne i ansiktet, denne noen som invaderer verdenen hun forsøker stenge ute. Rister og roper uforståelige ord som velter betydningsløst mot henne. Hun vil ikke forstå, eller høre. Vil ikke vite at det er over. Kan ikke. Slagets sjokk kveler skrikene. Hun kryper sammen. Tviholder på seg selv. Vil gjøre seg liten og usynlig for verden rundt. Usynlig for seg selv. Synker sammen i armene på menneskelig invaderende nærhet. Fugleungens skrik griper nådeløst tak i henne. Hun er der ute et sted, fugleungen.

Hennes egen sjelelige nød sender på ny smerteskrikene ut. Hun lugger tak i håret som om det skulle ha vært en livbøye, og hun slipper ikke tak. Fingrene låser seg som klør om det korte tykke håret. Negler borrer seg ned i håndflaten. Skrikene innhenter henne igjen og igjen. Fugleungens skrik møter hennes egne i sammenfiltret umulighetens knute.

Skrikene tvinger. Maner henne til å våge. Se. Roper på henne. Med stålsatt sjel hever hun blikket. Tanker som ikke lar henne slippe tvinger. De frådende menneskene sperrer for utsikten. Angsten slynger sine fangarmer ut etter henne igjen. Hugger smertefullt tak i 15 åringens tynne forsvarsløse kropp. Fortvilet hjelpeløst lukker hun seg for dem. Igjen. Som brøl fra sårede dyr tvinges ulene ut av henne. Igjen. Sur galle velter seg veg opp og ut av den dirrende kroppen. Kroppen er i et fornektelsens kaotisk opprør  over det som skjer rundt henne. Hun har ikke lenger krefter til å holde tankene vekke. Det er for sent. Som en manende grotesk melodi, toner som hopper og hopper i det samme sporet, er det det eneste hun kan tenke: “For sent,… for sent,…”

Følelsenes håpløshet. Sirenenes faresignal har forlengst stilnet. Håpet.

I går kväll satt vi ute och åt middag tillsammans och pratade om ditt och datt. Emil berättade att grannpojkarnas kanin tragiskt hade dött i veckan, och nu skulle det bli begravning. Kaninen hade blivit biten, berättade min son och hade stora sår på sidorna. Så där fick jag förklaringen till de skrik jag hörde häromnatten.

Time to blog again.

Been having my boyfriends mother (Karen) and sister (Julia) over for a long weekend. They seem to have enjoyed themself, and Frøya have behaved surprisingly well. She did push Julia out of the sofa… But all in all, she’s been a good girl. Took Karen and Julia to Oslo on Thursday. There wasn’t enough time to do everything that we should have done, but we did do the usual bit – walking up Karl Johan and to the Royal Palace. We stopped by the National Gallery too, and Karen seemed to enjoy that. Dunno if David would… I’ve been there before, but it was nice to see the exhibition there now. “Sense and Sensibility” it was called, and it featured Nordic paintings and sculptures from the Collections. I was pleased to find lots paintings by Christian Krogh, one of my favourites out of the good old classics. Presenting some of my favs:

Albertine i politilegens venteværelse (Albertine at the Police Doctor's Waiting Room)

Kampen for tilværelsen (Struggle for survival)

Sovende mor med barn (Sleeping mother with child)

In addition to a  huge variety of the Christian Krogh paintings, Edvard Munch had a large room dedicated to himself. Obviously featuring Scream and Madonna..:

Skrik (Scream) and Madonna

Karen doesn’t like Munch’s style much. I like some of it – but not all. What Karen really liked was the paintings of Tidemand and Gude! I think one of the most praised and loved paintings in Norway is Brudeferden i Hardanger, which features a wedding.

Brudeferden i Hardanger

Looking at it in that size does not do it justice at all, you need to experience it in its full size to see its amazing detail. Gude painted the landscape and Tidemand painted the people. Features all the typical Norwegian things – a beautiful fjord, people in bunad, the church in the background…

So, all in all Karen seemed pleased with seeing all those paintings, but Julia was bored. Of course. A young girl won’t find it interesting, eh. We kept going up to the Royal Palace and the park around it. If we had enough time I’d take them to the Vigelandspark, and to Aker harbour. But it started raining after we’d taken a couple of pictures with one of the Royal Guards… So we rushed back down to the station and back home…

Time’s passed quite quickly though, and I’m hoping it will keep on going quickly until the 5th of June, when David comes to see me. He seems overly eager to see me too this time, he usually keeps his cool and is all “yeah, it will be nice.” But now he seems to really be looking forward to it. I don’t quite know how to entertain him, turns out the only hotels left in both Bergen and Trondheim were the most expensive ones. And I’m not paying a month worth of rent for a weekend in a hotel. So I’ll entertain him in other ways. Might include nakedness.

What? :O

I’ve bought a couple more books, but I have no time to read them… Aaah. It’s funny that. I complain about time passing by too slowly when I’m waiting for David, but it passes by too quickly for everything else?! Funny really.

I mellanstadiet var det oftast bandy på rasterna. På förmiddagsrasten var det en fördel att ha en sittplats nära ytterdörren så man snabbt kunde springa ut till förrådet och skaffa sig en bra klubba. På lunchrasten var det en fördel att äta snabbt, något som jag fortfarande gör. Efter ett sommarlov kom jag tillbaka från semester i Danmark och en tur förbi Göteborg. I Göteborg hade jag köpt min alldeles egna IFK Göteborg halsduk. Någon dag hade jag med mig halsduken till skolan och den dagen spelades varken fotboll eller bandy. Jag fick ett följetåg och vi gick runt och skrek IFK GÖTEBORG över hela området. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, det var mer bandyn jag skulle hålla mig till.

Likt IFK Göteborg dagen var det ofta hets om en speciell sport, ett speciellt lag eller någon speciell spelare som Del Piero eller min favorit, Shearer. Magdalena Forsberg var också en favorit en dag efter att hon tagit VM-guld. Men hon var inte lika långvarig. När vi spelade bandy var det ofta Djurgården, Brynäs, Hv71 eller mitt gäng, Luleå som gällde. Linköpings HC var det egentligen ingen som hade någon större koll på, för dem kunde man ju bara läsa om i tidningen. Men det hade gått bra för LHC och hetsen kring hockeylaget i stan blev större och större, fler och fler ville vara Mike Helber. En amerikan i lilla Linköping. Det var stort. Ett proffs i Linköping, för proffs måste han ju varit. Varför skulle han annars flyttat från USA med NHL och hela baletten?

En kväll bestämde sig pappa för att vi skulle gå och se en match, på plats. Pappa, per och jag. Det var en väldigt stor dag, hela den dagen. Väntan och lite pirr i magen. När vi väl åkte från ena sidan stan till andra i våran volvo var jag nästan lite rädd. Hur skulle det se ut, hur skulle man bete sig, skulle jag få se Mike Helber?

Vi kom rätt så sent och det var väldigt, väldigt mycket folk som kommit innan oss. Vi hittade lite plats på kortsidan, vid rullstolarna. Allt började och allt var skrämmande och nervöst. Att skrika, som jag gjorde på rasten, IFK GÖTEBORG, kom inte på frågan. Jag var alldeles för rädd och osäker för att göra det. Tills…sista perioden när jag bearbetat mig själv. Då skrek jag “kom igen LHC!”. Små grabbarna runt omkring tittade på mig lite och jag visste inte om jag gjort bort mig eller inte. LHC förlorade mot Björklöven och vi åkte hem.

Jag tyckte nog mest synd om pappa den kvällen. Det gör jag fortfarande när jag tänker på allt det där. Han tog med sina söner som hetsat om ett lag de egentligen ine visste någonting om, för att göra sönerna glada. Vi var nog väldigt glada, men succén och vinsten hade ju uteblivit. Men pappas vardagsgärning sitter djupt i hjärtat och kommer alltid finas där.

Araknofobi er da altså en angst mot edderkopper. Hva kan være bedre enn å sitte og tenke på det en fredagskveld, hallo, det er jo et must! Uansett, det er ingen spesiell grunn til hvorfor jeg skriver dette annet et da jeg lå ute på plattingen så kom det en edderkopp tuslende på magen min.

Det har seg nemmelig slik at jeg bor i et veldig stille nabolag, hvor de fleste i gata er over 60 år ++. Men dersom en edderkopp bestemmer seg for å ta seg en liten tur på magen til Ann-Mari, fylles hele området med skrik som bare blir høyere og høyere, og etter hvert kvalt fordi en viss Ann-Mari skjønner nettopp at hun kunne sikkert vekke noen fra de døde, som da altså ikke er så langt unna fra naboene mine når jeg tenker meg om.

Don’t get me wrong, jeg liker faktisk naboene mine, men jeg har også litt respekt ovenfor dem, og syntes det er litt flaut når jeg fyller hele gaten med skrik. Jeg liker heller ikke å vekke de døde. Men jeg mener det, naboene er helt ok.

Forresten så døde edderkoppen, beklager mamma, men noen måtte dø etter den hendelsen!

Deler et ekkelt bilde jeg.. Nam..

13:00 – Förklarar vid hämtning för Skvallerfjant och Trotsfjant att innan de får leka ska det plockas upp i rummet. Skvallerfjant städar medan Trotsfjant sitter och gnäller på golvet. Förklarar för Trotsfjant att det då inte blir någon lek idag ifall någon knackar på dörren, vilket hon accepterar.

13-15:30 Lillfjant och Minifjant gnäller och skriker konstant. De är bägge förkylda, trötta och vill bägge sitta i knät.

15:30 Minifjant somnar äntligen och Trollfjant går ut i trädgården för att hänga tvätt och övriga fjantar följer med.

16:00 En kompis ställer sig utanför trädgården och frågar Trotsfjant om de ska leka. Jag förklarar att det inte går eftersom hon inte städade när jag sa till henne att göra det. Trotsfjant lägger sig över stolarna i köket och gallskriker.
Jag: Förklarar lugnt och sansat varför Trotsfjant inte får leka
Hon: Gallskriker högre
Jag: Försöker att hålla lugnet
Hon: Säger att hon inte bor här längre nu och att hon då får gå ut om hon vill
Jag: Behåller lugnet
Hon: Jag går ut nu
Jag: Förklarar lugnt och sansat igen varför hon inte får gå ut
Hon: Skriker ännu högre. Säger sen att hon ju kan städa nu istället
Jag: Säger att hon skulle ha städat när jag bad om det och inte när hon vill det
Hon: Skriker att jag lovade henne igår att hon skulle leka idag (???)
Jag: Men det har jag väl inte alls sagt?
Hon: Du är inte min mamma längre nu.
Jag: Nähä, men du får ändå inte gå ut
Hon: Men jag får göra som jag vill när du inte är min mamma. Varför får jag inte gå ut?
Jag: Förklarar IGEN varför hon inte får gå ut. Frustrerad och börjar flåsa inombords av ilska.
Hon: Skriker högre för att min röst inte ska höras.
Jag: Börjar känna mig frustrerad efterhand tiden går och går ut i vardagsrummet.
Hon: Följer efter fortfarande skrikandes
Minifjant vaknar
Jag: Nej nu får det räcka. Du får gå ut härifrån
Hon: Du sa att jag skulle gå ut så nu går jag ut
Jag: Frustrerad som fan säger jag: Du får gå in på ditt rum tills du har slutat skrika.
Hon: Skriker som en stucken gris med dörren öppen in till sitt rum
Jag: Reser mig och går bort till rummet och säger att jag tyvärr måste stänga till dörren eftersom hon skriker så högt och Minifjant behöver få sova eftersom han inte är frisk.
Hon: Skriker högre
Minifjant lyckas somna till igen
Hon: Kommer ut i hallen och frågar Lillfjant var jag är. Kommer sen in till vardagsrummet och gnäller att hon inte tycker om potatis (???)
Jag: Varför tycker du inte om potatis helt plötsligt?
Hon: Inget svar
Jag: Går ut i köket för att kolla till maten
Hon: Följer efter och säger att hon inte tycker om korv och hon tänker minsann bara äta potatis (???)
Klockan har nu hunnit bli 17:27, vilket innebär 1,5 timme av skrik skrik och mer skrik. Liknande uttalanden och diverse skrik har inte tagits med eftersom inlägget då hade blivit minst tre gånger så långt

17:45 – Maten är färdig och jag kallar på alla fjantarna. Alla kommer utom Trotsfjant som bänkat sig framför Tv:n. Efter tredje ropet kommer hon. Nån korv vill hon inte ha, men tittar i grytan och konstaterar att hon vill ha såsen.
Efter att ha skalat potatis till allihop i varma köket sätter jag mig äntligen ner:
Hon: Men sån sås ville jag inte ha
Jag: Men du tittade ju själv och sa att du ville ha
Hon: Gnäller fram att oh va stark såsen är (absolut inget starkt alls i såsen). Jag tror jag spyr.
Jag: Är totalfrustrerad och petar i mig maten motvilligt.
Skvallerfjant och Trotsfjant börjar tjafsa med varandra och påpekar vem som spiller mest på bordet.

18:05 – Maten är uppäten och Skvallerfjant ska iväg en runda varpå Trotsfjant återigen börjar gnälla och fråga varför hon inte får gå ut. Hon blir sur och börjar smälla med saker.
Minifjant vaknar av ljuden.
Slagsmål utbryter i soffan mellan Trotsfjant och Lillfjant. Bägge skriker, men nu är Trollfjant så frustrerad att hon inte orkar bry sig.