Ärligt talat, har den här senaste månaden varit en av de bästa på åratal. Jag mår bra, jobbet går bra, det är otroligt roligt att bara få rå om sig själv och tänka på sig själv och ingen annan. Jag är singel, och en lycklig sådan – en stark, självständig och lycklig singel.

Därför är jag tyst. Just nu är mina mörka horisonter inte ens horisonter – de är som bortblåsta. Jag förstår givetvis att backlashen kommer komma, men fram till dess tänker jag bara njuta av att allt är så bra. Att hela min värld doftar solsken.

Ack så fel jag hade.

Istället har jag skrivit mer än någonsin känns det som. Och behovet finns kvar även idag. För även om gårdagen var trevlig, med besök hos familjen, så tog det också på krafterna. Jag tvekade redan innan om jag verkligen skulle åka, eftersom jag kände mig rätt låg. Samtidigt ville jag inte svika genom att inte dyka upp heller, så jag åkte.

Det gick rätt bra. Jag gillar ju att träffa min familj, mina syskonbarn är de finaste i hela världen… men det är samtidigt lite jobbigt. Det är påfrestande med så många människor omkring sig, det är lite jobbigt att hela tiden vara… familjeversionen av mig själv. För jo, jag anpassar mig lite när jag är där. Och har jag dåliga dagar är det otroligt svårt att anpassa sig. Ansträngande.

Så jag tillbringade halva vägen hem gråtandes. Nej, inte attackhulkgråtandes, då hade jag inte kunnat köra – utan stillsamt gråtandes. Jag sörjde det faktum att en sån enkel sak som att träffa sin familj är ansträngande för mig. Att det som borde vara en egoboost och något jag mår bra av i själva verket känns som att jobba intensivt i tio timmar. Att jag fortfarande inte är starkare än så, och att jag fortfarande har lång väg kvar att vandra.

“Alice. You’ve disappeared. Like everything else. Now who else can I talk to? I’m lost. When you left, and he left, you took everything with you. But the absence of him is everywhere I look. It’s like a huge hole has been punched through my chest. But In a way, I’m glad. The pain is the only reminder that he was real. That you all were.”

Bella Swan, New Moon

Skulle det vara så att någon vill fortsätta läsa även allmänt pladder, tankar och funderingar så är det bara att hojta i kommentarerna (se till att lämna din e-postadress), så ser jag till att du får veta min nya destination.

När det sakta börjar lugna sig kommer orden. Jag sätter mina tankar och farhågor på pränt, oftast här i bloggen.

Så fort jag tryckt på “publicera” händer två saker. Först kommer en ångestvåg till med nya panikkänslor och nya tårar, men när den väl är över… sjunker det sakta undan. Det värsta lägger sig. Jag slickar mina sår, torkar tårarna och skrapar ihop delarna av mig själv. Och hoppas att det dröjer åtminstone några dagar tills nästa gång.

Ord. De är magiska.

Om du nu mot all förmodan öppnade mailet och läser det jag skriver, är jag tacksam över att du orkar.

Jag förstår att det jag sa var hemskt, och rev upp en massa sår inom dig. Jag skadade mig själv mer än jag skadade dig genom de ord jag sa. Du har all rätt att hata mig, men hat löser ingenting. Det är svårare att inte hata, än att hata.

Jag kan inte förklara varför jag betett mig som jag gjort mot dig. Men jag tror svaret finns i mitt förflutna. Jag vill inte fortsätta använda alla som kommer mig nära som slagpåse, och jag vill inte fortsätta skada mig själv.

Jag har ägnat hela våran bekantskapstid till att försöka förstå dig. Jag vet att du inte ansträngt dig lika mycket för att förstå mig. Jag har försökt tvinga på dig mitt förflutna utan att du varit särskilt intresserad.

Om du ändå skulle vara intresserad av att försöka förstå, kan du läsa det jag skriver här:

http://missscatterhead.wordpress.com/

Jag startade den nu för att komma till rätsida med all skit inom mig.

Det som hände var oundvikligt. Jag behövde få dig att hata mig så att jag inte kunde fortsätta klamra mig fast. Trots det behöver jag få din förlåtelse. Kanske inte nu, men när du känner dig redo. Vi ska fortsätta gå skilda vägar. Men utan din förlåtelse kommer du alltid att hemsöka mig och vara något ouppklarat från mitt förflutna.

Du kommer kanske inse att det är mer storsint och modigt att förlåta än att hata.Man skadar även sig själv med sitt hat. Jag om nån borde veta det här. Har blivit skadad av alla möjliga personer, och det har alltid kännts bättre när jag förlåtit dem och gått vidare. Jag hade aldrig kunnat gå vidare om jag inte hade förlåtit dem.

Jag ber dig. Kan du inte vara storsint och förlåta mig, så vi båda kan gå vidare? Jag förlät dig när du bad om det. Jag valde att försöka vara din vän trots att det gjorde jätte ont. Jag valde att inte lämna dig, trots att du inte verkade uppskatta det.

Det värsta är att jag fortfarande älskar dig, trots att även du, gjort mig väldigt ont. Jag orkar inte vara arg och hata mer. Det tar för mycket kraft.

Snälla sluta hata mig.