Detta fick jag skickat till mig av läsaren “Patrik” som en slags follow-up på min egen notering på Facebook där en tjej tackar för dejten på killens wall (läs mer om det här)

Denna story är ingen nyhet för mig, då jag hört om den tidigare, och kanske har även ni? Men jag hade inte sett skärmdumpen på riktigt och blev därför glatt överraskad när jag såg detta och kunde dementera att storyn bara var en skröna.

 Den här förlovade tjejen skriver till sitt ligg och tackar för den trevliga “otrohetsstunden”. Det är i alla fall vad hon tror! Egentligen har hon postat inlägget på sin egen wall. När hon inser misstaget vet hon inte heller hur hon ska göra för att radera det hon nyss skrivit.

Mycket okunnigt.

Frågan är om vi inte borde införa Facebook-kurser i högstadieskolorna runt om i världen? På så sätt kanske vi slipper en ökning av skilsmässorna i framtiden.

Eller så uppfostrar vi våra kommande barn att vara aningens smidigare om de ska ut på djupt vatten och ha sig… eller helt enkelt lär dem att det är fult att bedra sin partner!

Debatten fortsätter och nu har vi fått resultatet i form av ett ökat hat mot judar i Sverige; mönstret är välbekant men icke desto mindre fasansfullt. Oavsett om Israel använder den pågående debatten i politiskt syfte för att utmåla sig som offer eller ej är det tydligaste resultatet av Aftonbladets artikel om israeliska organtjuvar ett ökat hat mot judar och Israel; var det detta som Aftonbladet önskade uppnå? Efter att ha sett judiska församlingens ordförande Lena Posner-Körösi på morgontv berätta om de hot de får till församlingen kan man bara beklaga att detta kan ske i Sverige år 2009 och förmodligen är allt detta ett  resultat av en tanklös publicering av en skrönmässig artikel som aldrig borde fått lämna utkastbordet. Det är väl bara att tacka Lena för att föra fram sanningen till svenska folket; även om man kunde fått bättre nyheter till morgonkaffet. Tack för det Aftonbladet.

Läs även om artikelns konsekvenser i DN:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/israel-i-storoffensiv-mot-sverige-1.936641

Historiskt är svenska partier till största delen folkrörelseförankrade och att de flesta aktiva förtroendevalda är sprungna ur verkliga livet på gräsrotsnivå samt att jobb, fackföreningar och föreningsliv i allmänhet också varit starka krafter i sammanhanget kan vi väl vara överens om, men det påstås nu att utvecklingen pekar åt att den klassiske politikern är på väg att slås ut. Vad sägs om det?

Det anses, där det rör sig, att det traditionella partiarbetet i allt högre grad kommer att ersättas med bloggar, lobbyism och individuellt tyckande utan tidigare strikt ideologisk tillhörighet och att många därför frågar sig idag

Hur stor betydelse får de nya kommunikationsvägarna vid valet 2010?

Dessa frågor har nu utvecklats på bloggen   MIN no 2   och föreslår därför att intresserade av ämnet vandrar över dit i stället med hjälp av länk på   Blogroll   på hö. sida i marginalen.

Kanske det hjälpa upp med Blå fötter?

VALBORG

är en afton döpt efter helgonet Valborg som levde på 700-talet.           Enligt legenden var V. född i England som dotter till kung Richard av Wessex och hans hustru Wunna men flyttade som vuxen till Tyskland där hon grundade kloster, för att slutligen efter sin död helgonförklaras. På helgonbilder är Valborg det helgon som avbildats med 3 sädesax och oljekanna.

Och egentligen var detta den kväll då man enligt äldre svensk sed skulle ha inmundigat den utsökta lilla helstekta portions- eller Vårkycklingen och då bara med en fräsch sallad och färsk (Skåne) fin potatis till och helst, som man alltid skall - utan vinäger i Sallad-såsen till om man drack ett gott vin därtill och det finns så många sallad-såser utan, så det borde inte ha utgjort något problem.        Men nu följdes inte denna svenska sed denna kväll.

Vitt eller Grönt, ungt, vin passar särskilt fint till en delikat rätt på färsk Kyckling och är verkligen värt en FESTTEST för “Bra saker behöver ingen förändring“, sa Josef Frank, en gång – och alltjämt, framstående Stil Designer

och festlig helg

Mme de Pompadour lär ha sagt att Champagne är den enda dryck som inte förfular en kvinna men även om detta skulle vara riktigt är det långt ifrån enda eller ens främsta anledningen till detta dryckesval en Helg som den kommande. 

Champagne är framför allt FEST. Och lätt. Alltid rätt – även om priset mera sällan är det.

De allra flesta idag vet att Champagnens födelse av någon fastställts till en natt År 1668, att bubblorna i Champagne till en början ansågs som en defekt men kunskapen om att bubblor i vin anses få kroppen ta upp Alkohol snabbare – är nog inte lika spridd. Så det vet nog inte lika många.

Nu när jag skriver min tredje bokrecension på bloggen kanske någon undrar om jag bara ska recensera gammal skåpmat. Som ren konsumentupplysning betraktad är recensioner naturligtvis bäst om de antingen behandlar väldigt nya verk, som ingen hunnit läsa, eller riktigt gamla, som de flesta glömt bort. Att, som jag, recensera sådant som gavs ut för 4-5 år sedan kan tyckas vara det sämsta möjliga förfarandet. Anledningen till att jag ändå gör det beror helt enkelt på att jag recenserar det jag läser allt eftersom och att jag, såvitt jag kan förstå sedan födseln, ligger ca 4-5 år efter resten av världen.

För den som betraktar recensionen som en form av underhållning i sig är däremot min metod idealisk, eftersom det alltid är roligast att läsa recensioner av böcker som man redan läst. Den som håller med recensenten kan tänka något i stil med “Ja, det var ju ett sätt att formulera det jag redan vetat i flera år. Pffft, vilken sucker!”, medan den som inte håller med kan tänka “Det där puckot har ju fattat noll och intet! Sicken nolla!”. En lagom gammal recension lockar fram och suger åt sig det sämsta i läsaren så att omvärlden slipper utsättas för den!

Svavelvinter av Erik Granström kom ut 2004 och torde ha lästs av de flesta som tillhör målgruppen. Nu ska den tydligen vara välförtjänt slutsåld från förlaget, men den går att låna som e-bok från e-lib, bara du har ett lånekort från något av de anslutna biblioteken. Annars går det ju att fråga efter ett fysiskt exemplar på ett fysiskt bibliotek, om du är en fysisk person.

Har du inte läst boken än är det dags att göra det, eftersom författaren enligt uppgift (från Kontext 2008) nu kommit en bit på vägen i del 2 i trilogin och dessutom börjat skriva på heltid (lite aktuell är den ändå, denna recension). Om du lyder det rådet får du stifta bekantskap med Trakorien, ett rike lätt inspirerat av Italien. Baksidestexten talade om en längre båtresa för att försvara rikets svavelmonopol, vilket verkade lovande. Ångfartyg och socioekonomiska intriger tycker jag gärna får ingå i fantasy, trött som jag är på det gamla vanliga Tolkien-questandet. Vad gäller ångkraften blev jag besviken (här är det segel som gäller), men vad gör det när jag ändå fick läsa en lätt cynisk svärd-och-svartkonstaktig skröna, där personerna inte delas in i hjältar och skurkar utan snarare i ”hjältar”, som försöker öka sin makt och rikedom, och “vanligt folk”, som bara försöker överleva furstarnas hjältenycker?

Men romanens allra största styrka är språket. Här har vi äntligen en författare som inte tänker på engelska och sedan skriver en halvtafflig svensk översättning utan som står fast förankrad i hemspråket från första början. Jag hade hört att Granströms språk var något extra och även imponerats av minst en kortare text av honom (det kan ha varit i Enhörningen eller Minotauren jag läste den), men blev ändå positivt överraskad. När Granström broderar ut språket gör han det inte genom att fläska på med adjektiv eller andra anglosaxiska metoder, utan vet att använda sig av svenskans särdrag (främst detta att vi sätter samman ord lite hur som helst) för att piffa upp anrättningen.

Dessutom går den redan nämnda resan till Marjura, vars geografi snarast påminner om Island och Granström väver här in mer nordiska element i sin skröna. (Måhända överanvänder jag ordet skröna, men detta är verkligen en skröna i ordets allra mest positiva bemärkelse.) Det är helt enkelt ett vinnande drag att använda sig av det man har på hemmaplan istället för att snegla för mycket över Atlanten eller mot de där öarna som invaderats så ofta.

Lägg till allt detta ett varierat persongalleri, vars öden knyts ihop ovanligt smidigt (även om lite lämnas öppet till uppföljaren) och att Granström som sagt kommer ihåg att låta ekonomiska förhållanden påverka berättelsen och du har en riktigt bra svensk fantasyroman, vilket är ytterst välkommet!

Ska jag ta upp något som kan sänka betyget så är det kanske att det trots allt handlar om vanlig fantasy. Granströms originalitet ligger i språket och engagemanget, inte i att han flyttar fram gränserna för vad som ingår i genren. Men det är som med pasta och tomatsås: Du har ätit det så många gånger i så många taffliga, framstressade former att det är lätt att glömma att det faktiskt kan vara en riktigt, riktigt god maträtt bara den tillagats enligt konstens alla regler.

Granström är en skicklig kock med förstklassiga råvaror, så om du förstår svenska och gillar fantasy har du ingen anledning att inte läsa Svavelvinter.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

För flera årsedan hörde jag en historia om en konstnär som tillverkat tio stycken tiokronors mynt i rent guld.

Genast började jag granska alla min tiokronor som passserade mina händer i och  med att jag då hanterade väldiga mängder mynt så kollade jag in väldigt många tiokronorsmynt men det enda jag hittade var en av de falska tiorna som kallas “rysstior”.

Ju mer kollegor jag pratade med ju mer sviktade min tro på att ryktet var sanning  en del kollegor sa att det var ryktet som var konstverket.  Konstnären spred ut ryktet om guldtiorna så att folk skulle se saker som vi annars tar för givet.

Men nu har Kungliga Myntkabinettet i Stockholm kommit över en av guldtiorna som de köpte av en taxichaufför för 5000sek.

Sitter ni och hanterar mynt på er arbetsplats kolla vikten på tiokronorsmynten för guldtiorna väger nästan dubbelt så mycket som ev vanlig tia.

Läs mer om detta här

MVH
zzeezz

Fjäriln vingad av Stefan Eriksson

Det här är vansinnigt roligt. Vad sägs om att bygga ett oljeraffinaderi i Hagaparken? Det ligger ju så bra; lätt för stora oljetankers att lägga till, nära stan men ändå inte helt centralt…

Stefan Erikssons Fjäriln vingad är en riktig skröna i hägt tempo. Några vänner dricker öl tillsammans en kväll. Och ni vet hur det kan gå, till slut kommer man på en riktigt bra idé. De här killarna kommer på den geniala idén att sätta upp en skylt i Hagaparken där det står “Skanska bygger raffinaderi – klart våren 2002″. Men det här kan de ju bara inte gå med på, de måste protestera! Alltså trycker de upp dekaler och knappar som protesterar mot “Fjäriln vingad-projeketet”. Så mycket mer behöver de inte göra. Några osannolika sammanträffanden och misstag av centrala personer och sedan är cirkusen igång. Journalistkåren går förstås igång direkt; det är ju fruktansvärt och hur har vi kunnat missa detta!? Politikerna får total panik och försöker förklara och skylla ifrån sig.

En stunds härlig underhållning i hängmattan! Men en varning kan dock utfärdas. Läs den inte på bussen, det är så pinsamt att sitta och skratta för sig själv.

/Anna

Finns boken inne på biblioteket?

Gårdagen var ett under av pigghet och mycket blev gjort i en handvändning. Efter att jag hade hostat igång mina hopplösa lungor, så stack vi iväg till hyresgästföreningen med min kasse med böcker. Jag skulle ju bara lämna in böcker sa jag, men som vanligt köpte jag med mig lite “nya” begagnade böcker, är det bokloppis så är det.

Sen bar det av till Plantagen och där rök nästan en tusenlapp i ett gäng blommor, men framförallt fågelmat och två nya fågelmatare. I vår vagn såg det ut som om vi hade ett fågelhängn att föda, så mycket fågelmat hade jag plockat till oss.

Nu hänger en ny stor fågelmatare med tak en lyxvariant som man får ner mycket mer frön i så att jag slipper fylla varje dag. Sen fick jag tag i en avlång hängare för bollar, till den köpte jag en stor påse med talgbollar så att jag under en stor del av vintern bara kan plocka ner bollarna varefter de tar slut.

I veckan så tittade min man och jag på varandra och sa “skaldjur!” Ja, så måste det bli sa vi i gemensam kör. Så igår åkte vi till en fiskhandlare och handlade för en mindre förmögenhet en delad krabba, räkor, havskräftor och så en sån där jättelång krabbarm som man bara klipper i lagom bitar så att man kommer in i köttet. Sen tog vi  hemgjord saffransaioli  och så hovmästar sås, kompleterat med rostat bröd och vitt kallt vin…synd att klaga.

Min man fick ordna allt och bjöd mig till ett fint dukat bord med ljusen romantiskt tända. Men romantiken… haha, jag knäckte klor med en nötknäckare och fick krabbspad över hela ansiktet. Snacka om att glasögonen såg ut som om det hade regnat i vårt kök. Jag sa att jag luktar nog inte så gott i mitt för dagen nytvättade hår…krabbchampo kanske?

Idag ska vi ta in mina pelargoner från den inglasade balkongen, tänkte föra över dem i en balkonglåda och ställa ner dem i källaren under vintern. Förr gjorde vi alltid så med strålande resultat,  jag var “känd” för mina enorma pelargonen. Men så flyttade vi och jag vet inte om det är källaren som är svalare/varmare eller om vi helt enkelt inte var duktiga nog med att gå ner då och då och skvätt på lite vatten. Så nu ska vi se om jag kan förvalta de pelargoner jag har skött om hela sommaren.

Konstigt med mina naglar som nu har varit så starka och fina under säkert ett halvår. Så börjar de gå sönder och flisar upp sig, fast jag klipper ner dem och filar dem korta för att de ska vara starkare. Naglar har ju i nästan alla kulturer och tidsepoker tillhört eliten som adelsmän och lärde, ett sätt att visa sin särställning, långa naglar kunde man ju ha för att man inte sysslade med manuellt arbete. Den egyptiska drottningen Nefertiti hon förbjöd helt enkelt andra än adeln att använda rött nagellack.

Det som gör fingernaglar spröda är oftast bara vanligt vatten.  Naglar är så porösa att de kan suga upp stora mängder vatten när de doppas i vatten.  De är så porösa att de kan innehålla hundra gånger så mycket vatten som en hudbit av motsvarande vikt. De svullna naglarna gör sig sedan av med överskottsvatten genom avdunstning och får åter sin normala storlek. Men just det här absorberandet och uttorkandet är det som gör naglarna sköra. Betänk sen att man använder lackborttagande medel som nageln suger i sig på samma lätta vis, så förstår man ju varför naglarna periodvis blir sämre. Lätt att hamna i en ond cirkel.

Läste om den gamla skrönan att naglarna fortsätter att växa när man dör, men det är inte sant. Huden på en död människas fingrar skrumpnar och dras då tillbaka lite från nagelbasen, vilket ger intrycket att nageln har växt lite sedan personen dog. Jaha, så var det med den skrönan.