Jeg liker styrke, og jeg liker svakhet. Det skal stå i en komplementær dikotomi. Men jeg skal være sterk, alltid. Resten av verden kan være svak.

Jeg liker kampsport, og har trent det lenge. Problemet her er at jeg ikke kan omgås alfahanner. Ender jeg opp med å trene med macho menn pleier det å ende i blodig nærkamp. Jeg vet ikke hva som trigger det. Kanskje det er hatet mot autoriteter som slår inn, eller kanskje det er arrogansen om at de faktisk tror de er bedre enn meg. Skal jeg fortelle en hemmelighet? De fleste machomenn greier ikke å slåss. De har muskler og kraften, men ingen teknikk. Det de har lært om krigekunst er fra japanske filmer eller Bruce Willis. Så lenge man greier å hindre dem i å bruke full kraft (uansett hvor god du er så tåler du ikke en knyttneve i ansiktet) så vinner man som regel.

Før var jeg nødt å gjøre kompromiss, for det er mange machomenn i kamsportmiljøene. Nå, derimot, har jeg funnet meg min lille nisje med folk som passer sammen. Vi har samme prinsipper når det kommer til krigerkunsten. Det ender alltid i blod.

Vi samles flere ganger i uken. Møteplassen blir erklært en time før samling, og skifter fra urbane nedslitte strøk, til motorveier, til skogsområder. Man skal alltid komme seg til møteplassen til fots. Alle klarer det alltid innen fristen.

Selve kampene kombinerer flere teknikktyper. Lederen vår er godt trent i Krav Maga, som er slåssteknikken formet i den israelske hær. Vi andre har spredt erfaring med Tae Kwon Do, karate, Jiu Jitsu og annet. Reglene er fight club stil og kampen slutter ikke før en skriker stopp, tapper ut, besvimer, eller blir så sterkt skadet at man ikke kan fortsette. Den siste har vi ikke opplevd ennå.

Vi har trent sammen siden august, og blitt mer disiplinerte. Man skal prøve å hindre å skade folk så det ikke kan dekkes over. Man har jo liv man skal leve. Å gå på jobb eller studiested med blåmerker i ansiktet og opprevet leppe er ikke konstruktivt.

Selv har jeg ikke hatt større skader. Den store mistanken jeg har er at siden jeg er den minste (i størrelse og alder) så tar de lett på meg og vil ikke skade meg noe større. Det verste var en knivkamp der motstanderen min fant ut at han ville prøve å skalpere meg. Dette fikk han ikke til men et kutt i skallen fikk jeg. Han tok strupetak på meg isteden. Jeg tok igjen ved å bite han i armen. Store mannen måtte få stivkrampesprøyte.

Sensei Oleg (vår lærer og leder) har lagt sin elsk på meg og lar meg slippe unna med alt, noe som betyr at jeg kan bruke de andre som personlig boksesekk uten at det får konsekvenser. Det vil si; ingenting fikk konsekvenser før jeg utfordret sensei selv til nærkamp. Ingen våpen skulle brukes, bare ren teknikk. Han aksepterte. Jeg bruker primært Jiu Jitsu mens han bruker sine kjære Krav Maga-teknikker. Jeg trodde jeg hadde studert han grundig. Jeg trodde jeg var klar. Jeg tok veldig feil. Han lot være å brekke bein på meg men meg fikk et knuseslag mot kjeven som lot meg smake jekslene mine på en ny måte. Til gjengeld kunne jeg blinde han ved å spytte blod i ansiktet på han. Blod gir veldig god visuell effekt; det var Rambo som stirret tilbake på meg. Jeg hadde gjort han sint nå. Noen runder til der vi sparret hverandre av, og han fikk overtaket. Kroppen min lettet fra bakken og plutselig tok jeg svalestup ned i en haug med løv i utkanten av treningsarenaen. Løvet skjulte noen skarpe steiner som sa hallo til ribbeinet mitt og gav det et skikkelig knekk. Diagnosen ble bristet ribbein.

Nå blir jeg rundhåndelig bortskjemt av Oleg. Mannen var nærmest i tårer, ikke fordi jeg ble skadet, men fordi jeg ble så skadet at jeg ikke kan trene kamp på minst 4 uker. Et bristet ribbein kan brekke helt og trenge inn i lungen, noe som er litt blodige saker. Jeg har blitt oppnevnt som dommer og får sitte på sidelinjen ved siden av vårt passive medlem, den vakre Francoise, som til gjengjeld deler sin hjemmelagde veganersjokolade med meg. Livet er godt.

Grabbarna i Lighthouse har hamnat i någon form av broderskärleks-period. När de tycker om varandra, tycker om sin tillvaro, står stadigt med fötterna på jorden.

Och det är sånt som vi inte har någon aning om hur vi ska hantera.

För de ska klaga, gnälla, slåss, tigga och vara allmänt enerverande. Då vet vi vad vi ska göra och hur vi ska hantera det.

Men som idag:

- åh, det är verkligen fantastiskt att bo här. Det är så fantastiskt av er [WSG] att ha det här hemmet för oss!

- eeh, jaha.

- jo, och vi såg i en tidning att Gizachew [WSGs ledare] fått ett pris för att organisationen gör ett sånt bra arbete

- eeh, ja, jo

- åh, det är så bra. Vi får bo här och bli drogfria och får gå skola och bla bla bla…

- eeh, jo

- tror ni det kan vara så att WSG är den bästa organisationen i hela Afrika, utifrån resultat och sånt?

- eeh, nämen OJ, lunchdags! Nu äter vi!

Det finns nog inget mera irriterande än när man känner ångesten komma krypande. Man känner igen den där obehags känslan i kroppen och bröstet, sprider sig sakta till varenda liten vrå av kroppen. Ingenting kan man göra. Bara sitta där och ta emot. Låta ångesten skölja över en som en otäck tät dimma som man knappt kan andas i. Kroppen spänner sig i sektioner som för att göra sig redo för den flykt eller slagsmål som aldrig kommer. Andningen blir ytligare, alla sinnen skärps. Varje ljud eller rörelse kan avslöja vad som komma skall men det händer inget. Klockan tickar allt högre men övrigt är rummet exakt detsamma som för fem minuter sen. Det är bara jag som är annorlunda. Min kropp som tror att en fiende är här som jag måste slåss eller fly i från. Inget händer. Trycket i bröstet släpper inte utan jag är plågsamt medveten om klockans tickande och hur mina vader är redo för flykt.
Varje ljud blir till en plåga. Tv boxens adapter som surrar, klockans höga tickande, bilarna som kör förbi långt där nere på E4:an, vinden, kylan biter i mitt skinn, munnen är torr, hjärtat som klämtar i den spända bröstkorgen och tankarna som surrar i huvudet: vad är det som pågår, kan kroppen lugna ner sig, stanna världen, varför går det aldrig över, kan ingen hjälpa mig.

Nej det finns ingen hjälpa att få. Allt är i ditt huvud lilla vän. Försök att slappna av och tänka annorlunda så blir allt bra ska du se.
Hur många gånger har man inte hört de replikerna? Det är ju lättare sagt än gjort. Tror de inte att man skulle göra det om man kunde? Är man dessutom mitt i en ångestattack så är det ännu svårare.
Jag antar att det är väldigt svårt att förstå när man inte varit där själv.

Jag fick en panik attack för någon dag sen hos min pojkvän och han blev helt handlingsförlamad. Eftersom jag visste detta skulle inträffa fick jag göra mitt yttersta att hålla mig vid medvetande och försöka ge honom instruktioner hur han kunde hjälpa mig bryta den. Det var inte enkelt. Han verkade inte ens förstå att jag inte kunde sitta upp själv.
Kändes som att jag föll i ett djupt mörker som höll mig fast och hindrade mig från att röra mig. Hela min kropp blev till bly.
Allt min kropp klarade av var att andas in och ut i snabb ytlig takt. Fick rysliga stickningar i händer och fötter. Kändes som om någon försökte sticka in grillspett eller nåt i fötterna. Under hela tiden var jag som helt förlamad utan några som helst muskler som kunde hålla upp mig. Jag föll handlöst ner i mörker, djupare och djupare. Jag slutade bry mig och tillät mörkret att sluka mig samtidigt som jag visste att om jag skulle klara mig ur det här så var jag tvungen att stanna kvar och berätta för min kille vad han måste göra.
Men mörkret var underbart och hade det inte varit för smärtan i bröstet så hade det fått slukat mig hel. I mörkret fanns inga bekymmer. Där var det mörkt, tyst och stilla. Det vaggade mig i sin famn så som att det ville trösta mig istället för att få mig att förgås.
Det är förrädiskt mörkret för att man vill så gärna stanna där men då är livet slut. Det lurar en att känna sig trygg för att kunna övertala en att stanna kvar. Så många gånger jag velat stanna där men snabbt ryckts tillbaka till den grymma och hårda verkligheten. Man kan inte bara ge upp men ibland undrar jag. Varför inte?
När det gång på gång kalla på en. Varför inte stanna där? Varför inte låta mörkret ta överhanden? Varför inte bara få lägga sig ned och vila?

Street Fighter II Champion Edition har nu åter fått en remake som man kan spela online. Spelet är ett av de mest klassiska spelen som har gjorts. Spelet är ett fightingspel där man kan spela många olika fighters som sedan ska gå matcher mot varandra. Skulle man lyckas att vinna tre matcher i rad så får man spela en bonusrond där man ska slå sönder olika saker på tid. Några av de  fighters som man kan få spelar är följande klassiska figurer: Ryu, Ken, Honda, Chun-li, Blanka, Guile, Zangief, Dhalsim, Balrog, Vega, Sagat och M.Bison. Alla olika fighters har sina specialslag som man kan utnyttja för att slå ner motståndarna.

Street Fighter II Champion Edition

Tja! Ni kanske trott att jag övergett bloggen helt och hållet men så är inte fallet! Jag har bara haft en ganska lång torrperiod med bloggandet, varför vet jag inte men jag tänkte försöka skärpa mig nu.

Idag har det i alla fall varit boxning för hela slanten. Jag och Jesper har varit i Malå på skolan med våra boxningstränare och visat upp boxningen där.

Det var riktigt kul och det verkade som att alla som kom och provade tyckte det också så vi var nöjda när vi åkte hem.

Men efter en hel dag av boxning blir man ganska trött så ikväll blir det att attackslappa ordentligt.

Jesper knäppte några kort med sin kamera under dagen när han fick tillfälle så det kanske dyker upp nån bild senare.

Vi hörs!

/David

Idag jobbade jag min sista schemalagda dag på hemtjänsten så nu är allt som vanligt igen. Nu är det bara att hoppas att telefonen ringer ibland så man inte blir helt arbetslös.

Efter jobbet idag var jag och tränade boxning, vi var inte så många där men det var en bra träning där många slag utdelades.

Nu hoppas jag också på att jag ska bli bättre på att skriva saker i bloggen när vardagen inte bara kommer bestå av jobb som inte är så kul att skriva om.

Jag har inte koll på några planer inför helgen men nog ska man alltid hitta på något. Nu ska jag i alla fall bara slappa och se nån film som går på TV tills jag somnar.

Vi hörs!

/David

Jag har inte bloggat på länge. Yes. Intressepatrullen (FRA) noterar.

Lite, på sistone har det känt som att jag inte riktigt kontrollerar händelserna som händer i mitt liv. Lite som att jag inte kontrollerar mitt öde. Vissa saker är bra, andra mindre bra. Jag hade inte svininfluensan. Och hade jag det är jag Jesus.
Jag kan inte nöja mig med det nästbästa. Därför har jag svårt att bara flyta med. Jag har svårt att låta ödet föra mig där jag bör vara. Jag kämpar, slåss emot med näbbar och klor. Won’t go down without a fight. Jag vet att det är svårt att förstå, kryptiskt. Men det handlar lite om rätt tid och plats. Jag känner mig felplacerad. Det här är inte rätt alls. Det finns bara en som lugnar mig.

Jag vill bara fly min väg, springa och aldrig återvända. Första instinkten alltid att fly. Att slåss kommer senare oftast fryser jag inte. Paniken gör att jag bara vill springa, energin flödar men dör innan den hunnit utanför skinnet.

Flyr inte, kan inte, inte svika mig själv så. Stannar istället. Stannar och rustar för en strid jag hoppas kunna vinna. Alltid samma sak, önskar att jag kunde springa iväg. Att jag kunde fly. Men det går inte, jag måste stanna, måste slåss, måste vara kvar.

Tvingad av mig själv, eller kanske av ingen alls. Kanske finns det njutning jag inte ännu kan se i fighten. Kanske blir jag inte helt levande förrän jag tvingas till vapen. Står och slåss mot ingenting och kan inte sluta önska att jag bara fick vara någon annanstans.

Jag är en flyende fighter som ännu inte förtjänat sina vingar. Än så länge bara att ta striden.

Intro for eventuelle nye lesere:

Som i fjor kommer jeg til å avholde min egen lille julekalender her på bloggen for enhver som gidder å lese. Som i fjor er konseptet at jeg teller ned de 24 beste filmene jeg har sett på kino i løpet av året. Som i fjor kan dere tippe hvilke filmer jeg setter på de 4 øverste plassene.

Foreløpig deltakere:

dabju: Cloverfield, Wanted, The Dark Knight, (tom plass)

Ottar Karsten Hostesaft: The Dark Knight, No Country for Old Men, There Will Be Blood, Burn After Reading

Stein Galen: The Dark Knight, No Country for Old Men, There Will Be Blood, WALL-E

Men nå er vi klare, så sett deg ned, sleng beina i været og les et innlegg om en film jeg synes er bra!

20. Blod & Ære

(av mangel på IMDb-side (!), linker jeg til filmweb på denne)

Regi: Håvard Bustnes

Manus: Bjørn-Erik Hanssen og Håvard Bustnes

Med: Ole Klemetsen m/familie og diverse motstandere og støttespillere.

Land: Norge

Spilletid: 85 min

Blod & Ære er en norsk dokumentar om Team Klemetsen. Om Ole Klemetsen sin ferd oppover i boksesystemet, konflikter med det norske bokseforbundet, familiens sigøynerrøtter og det familien driver med nå, nemlig å jobbe som omreisende musikanter.

Jeg føler ikke jeg trenger mer beskrivelse av handlingen. Jeg visste egentlig veldig lite om Ole Klemetsen sin karriere på forhånd. Jeg fulgte ikke noe særlig med på boksing når han hadde sin storhetstid, så det var mest at jeg kjente navnet, og så stoppet det med det. Så når jeg nå fikk et første innblikk i disse fantastiske historiene, så ble jeg ganske engasjert, og i tillegg var jeg jo ikke sikker på hvem som skulle vinne kampene de viste klipp fra.

Sportsdokumentarer fungerer ganske bra på meg, siden jeg er generelt sportsinteressert. Men denne dokumentaren handler om mer enn sport. Det viktigste er nemlig forholdet mellom Ole og faren, som trente ham gjennom det meste av karrieren. Nå reiser de som sagt rundt og spiller i bryllup og lignende sammen med Ole’s bror. Det gjøres noen herlige kontrastklipp mellom luksuslivet i Las Vegas til musikantlivet på bygde-Norge.

Men selv om filmen både rører og til tider er veldig morsom, så er det sportsklippene som jeg husker best, og for eksempel det vi ser i traileren, der faren synger mobbesang til en motstander, som så tar av og hopper på han.

Det som trekker ned er det at det blir litt langsomt for min smak, til tross for at filmen kun varer i 1 time og 25 minutter. Det blir fokusert for mye på sigøynerdelen, som jeg mister litt interessen for etter hvert. Men for all del, den beste dokumentaren jeg har sett på veldig lenge, og jeg anbefaler den både sterkt og varmt.

Filmen vinner litt priser, blant annet vant den Amandaprisen for Beste dokumentar i år.

Dom:

DHF: 8/10

IMDb: Som sagt ikke noen side for filmen, verken på tittel, Ole Klemetsen eller regissøren. Første gang jeg har opplevd det.

VG: Terningkast 5

Dagbladet: Ingen anmeldelse på nett.

Legg gjerne igjen en kommentar, selv om jeg tror det er få lesere som har sett denne. Dere burde!

Jag mår illa och är sjuk. Febrig och med influensavärk i hela kroppen.

Förmodligen en reaktion på senaste tidens påfrestningar, för jag har inte varit så här sjuk en enda gång sedan jag började med LCHF för snart två år sedan.

Min dotter far illa i jourhemmet. Skolan har rapporterat att hon kommer utan strumpor, med smutsiga kläder och att hon är trött, splittrad och okoncentrerad. Alla försök att kontakta jourmamman har varit förgäves, hon svarar inte i telefon.

Själv säger min dotter att hon vill vara här, men kommunen har ju bestämt att hon ska vara placerad någon annan stans för sin säkerhet.

Nu börjar en kamp emot myndigheterna. De som inte ser att det handlar om ett barn, utan som bara ser till sin egen prestige. Jag vet, för jag har gjort några resor med dem genom åren.

I går hämtade jag min dotter efter skolan och tog henne till bild- och datakursen. Sen fick hon följa med hem och överenskommelsen var att jag skulle åka till jourhemmet med henne denna eftermiddag. Men eftersom jag är helt däckad och febrig, går inte det. Hon får åka dit i morgon i stället, goda vänner med bil hjälper mig med transporten.

Nu ska jag vässa klorna och slåss. Slåss för min dotter och för mig själv.

Håll gärna en tumme eller två!

Egg Fighter är ett litet ganska skoj spel där man spelar ett gult litet ägg som befiner sig på några plattformar. Du blir dock hela tiden anfallen av elaka röda ägg som försöker att knuffa ner dig från plattformarna. Du måste försvara dig genom att svinga med ditt svärd som du har när de är tillräckligt nära för att träffa. De röda äggen flyger omkring ganska fritt men siktar oftast på dig medans du enbart kan gå eller hoppa upp och ner. Spelet är väldigt enkelt men på nått sätt så är det även ganska rogivande och man vill gärna spela en bana till.

Egg Fighter

o jag som trodde att allt var ok hemma hos oss efter helgen som var men skit vad jag bedrog mig………… tror f-n att de inte kan vara lugnt o skönt i min lilla familj ………… än en gång fy f-n va jag bedrog mig……….. hade gjort mig klart för sängen igårkväll o krupit ner under täcket………. vid halv 11 fick martina ett dampanfall och anföll vanessa, bokstavligt talat. för att hålla martina ifrån vanessa krävdes det att jag fick ta martina bakifrån o låste fast henne med mina armar o ben…………… det var verkligen inte normalt. herregud att få såna anfall………. hade hon kommit åt så hade de slutat allvarligt…………… de är jag helt säker på. efter att jag lyckats ta ut martina ur vanessas rum klädde martina på sig o stack ut…………. när jag försökte ringa henne stängde hon av sin mobil…………. hon kom inte hem förrän klockan blev halv 3 på natten………….. då hade jag haft panik flera gånger om vill jag lova………… mitt i natten, de är mörkt o kallt…………. hon fattar verkligen inte att jag blir orolig o nervös………….. så j-a omogen att bara gå hemifrån……… tänk om jag skulle göra så…….. undra hur dom skulle reagera ??? o detta gapande o skrikande hela tiden……….. konstigt att inte grannar säger något………… går mer eller mindre bara o väntar på att hyresvärden ska ringa o säga att grannarna klagar………….. vet inte ärligt, vet inte vad jag ska göra……….. för detta håller på att gå mig över huvudet…………

de är verkligen tur att jag har min syster o kära vän (du vet vem)att prata med annars hade jag nog blivit helt galen i huvudet………… tack till er för att ni orkar lyssna o för att ni finns……….

barnen prata inte med på hela dagen, ja vet……… jag pratade inte heller men jag vet vad de beror på…….. jag håller verkligen på att ge upp denna skiten……….. vid 7 tiden gick dom ut iallafall. de talade inte om vart dom skulle eller när dom kommer hem……….. o dom fråga inte när dom skulle vara hemma heller o jag är så trött på att upprepa mig så jag tänte låta saken bero o se vad som händer. efter 9 messa jag dom o fråga var dom var o när dom kommer……… jag hade täntk kl 9 men sa 10 då……….. som vanligt blev de en massa tjat o gnäll om hur sur jag är , hur egoistisk jag är och taskig o elak…………. jaja………. kl 11 behagade dom kära döttrarna komma innanför dörrarna……….. jag kommenterade inte saken………. ville bara gå o lägga mig……… hade jag sagt något att de blivit gap o skrik igen som de alltid blir……………

men när dom väl kommit hade jag svårt att slappna av o komma till ro……… låg nog vaken till halv 1 – 1………….

Ja, da tar vi et nytt steg videre mot toppen på listen over favorittfilmene mine. Vi vandrer fra den forholdsvis realistiske Collateral og over i en mye mer fantastisk verden. 6. plass på listen er

The Matrix (1999)

http://www.imdb.com/title/tt0133093/

Regi: Andy og Larry Wachowski

Manus: Andy og Larry Wachowski

Med: Keanu Reeves, Laurence Fishburne, Carrie-Anne Moss, Hugo Weaving, Gloria Foster og Joe Pantoliano.

Spilletid: 136 min

Wachowski-brødrene, eller Wachowski-søsknene om en skal tro på ryktene som sier at Larry har byttet kjønn, har en ganske kort karriere regimessig. De begynte med Bound, før det tok virkelig av med The Matrix. Den fikk to oppfølgere, The Matrix Reloaded og The Matrix Revolutions, begge i 2003. Oppfølgerne fikk mye kritikk, og er generelt mye dårligere likt enn den første. Personlig syns jeg alle tre er veldig bra, selv om den første likevel er i en klasse for seg. I år kom den siste filmen deres, Speed Racer, som ikke var noe særlig å skryte av.

Hovedrollen i The Matrix bekles av Keanu Reeves. På forhånd var han kjent fra Point Break, Dracula og Speed. Han får hjelp av Laurence Fishburne, som også har spilt i Apocalypse Now, Mystic River og Bobby, Carrie-Anne Moss, fra Memento (tidligere nevnt på listen) og Disturbia og Hugo Weaving, som ellers kan ses i Lord of the Rings-trilogien og V for Vendetta.

Thomas Anderson (Reeves) har en vanlig kontorjobb, men driver med hacking om natten under kallenavnet Neo. En natt blir han kontaktet av Trinity (Moss), som etter hvert leder ham til Morpheus (Fishburne). Han skal dras inn i en ny verden. Det viser seg at verden som vi kjenner den egentlig er et slags dataprogram, og at menneskene er plugget inn i dette mens roboter høster energi fra kroppene våre. Ute i den virkelige verden er det få frie mennesker igjen, som bedriver motstandskampen mot robotene og gjennomsøker matrisen (the matrix) etter den utvalgte som skal redde menneskeheten.

Det høres innviklet ut, og det er det også. Første gang jeg så den var jeg vel rundt 13 år, og det kan trygt sies at jeg ikke forstod noe særlig som helst. For å illustrere kan vi ta en kikk på 5 av de første minuttene fra filmen:

Til å begynne med tror jeg jeg må ha avskrevet Trinity’s ferdigheter som vanlig strekking av virkeligheten, action-filmer er jo fulle av det. I det hun hopper over en hel gate ble jeg forvirret, og når hun løper inn i telefonkiosken og så forsvinner mens lastebilen smadrer den var jeg helt borte. Men jeg så den igjen og igjen, og nå tror jeg jeg har en ganske god forståelse av filmen.

Det er jo historien som er det mest fantastiske med filmen. Det er en genial ide bak dette her, noe som er vanskelig å komme på, men samtidig er det jo umulig å motbevise. Det tror jeg tiltaler folk. Hvem vet, kanskje er det nettopp sånn som i filmen? Dette var en film som var så original at den måtte sees.

I tillegg er det ikke til å komme unna hvor stor innflytelse filmen har hatt. Den regnes som oppfinneren av “bullet time”, med det som har blitt en verdensberømt scene (se nedenfor). De visuelle effektene var helt banebrytende, og står seg veldig godt i dag, på tross av nesten 10 år med drastisk framgang. I tillegg har den banet vei for kamera som snurrer rundt handlingen og mer slow motion i actionfilmer.

Filmen er fylt med filosofi og ganske dype ideer, samtidig som det er en fullblods actionfilm med noen fantastiske actionscener. Her får vi kampsport i stor skala, i tillegg til en av de beste shoot-out-scenene noensinne.

Skuespillet er varierende, med veldig gode roller av Weaving som Smith og Pantoliano som Cypher. Keanu Reeves er jo dessverre ikke helt i toppsjiktet, men han fungerer greit i denne, siden han egentlig ikke trenger å spille så altfor mye vanskelig stoff. Manuset er vel også et litt mindre sterkt punkt, men det er absolutt greit, og i visse scener er det veldig bra. Agent Smith’s monolog til Morpheus, for eksempel.

Wachowski-brødrene skal definitivt ha skryt for visjonen, i tillegg til at det er mange veldig kule bilder her. En personlig favoritt er bildet av helikopteret langt nedenfra, mens kulehylsene regner ned over kameraet.

The Matrix vant 4 Oscar, for Beste visuelle effekter, Beste lyd, Beste lydeffektklipping og Beste klipp. På IMDb har den 8.6/10 med 296 778 stemmer, noe som plasserer den på 30. plass på Top 250. Jeg merker at jeg ikke klarer å forklare godt nok hvor bra denne filmen faktisk er. Det var en av de første filmene som fikk meg til å tenke på den lenge etter å ha sett den, og skal nok ha en del av takken for at jeg er såpass interessert i film i dag. Se traileren nedenfor, og om du ikke har sett filmen er det faktisk litt merkelig. Alle har vel sett The Matrix?

Om du er en av de normale, som har sett den, legg igjen en kommentar med din mening.

Ok, etter et lite avbrudd for å presentere noen videoer (Pants man!!), så er jeg tilbake til å skrive om favorittfilmene mine. Som jeg skrev i forrige innlegg, er vi altså halvveis, og med kun 13 plasseringer igjen. Det får være nok introduksjon, plass nummer 13 er:

Fight Club (1999)

http://www.imdb.com/title/tt0137523/

Regi: David Fincher

Manus: Jim Uhls og Chuck Palahniuk (bok)

Med: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Meat Loaf og Zach Grenier.

Spilletid: 139 min

David Fincher er nok en av mine yndlingsregissører. Han har i tillegg til Fight Club laget Se7en, Zodiac, The Game, Panic Room og Alien3. Det som kjennetegner han er en veldig klar visuell stil, han er flink å bruke teknologien på nye måter, og han bruker mye low-key lyssetting, ofte sammen med en litt kald blåfarge på bildene. Senere i år kommer han med en ny film, The Curious Case of Benjamin Button, og den ser jeg veldig fram til.

Fight Club har store stjerner i hovedrollene. Brad Pitt er nok mest kjent (Se7en, Snatch.), men Edward Norton (American History X og den nyeste versjonen av The Incredible Hulk) er ikke akkurat noen lettvekter han heller. I tillegg har de med seg Helena Bonham Carter (Big Fish, Sweeney Todd) og sangeren Meat Loaf.

Hovedpersonen i Fight Club (Norton) forblir navnløs gjennom filmen, og refereres til som fortelleren. Han har det egentlig ganske så kjipt, og sliter med søvnmangel. Han går på mange forskjellige slags støttegrupper, selv om han ikke kvalifiserer til å være der i det hele tatt. Der treffer han Marla Singer (Carter), som også utnytter støttegruppene på samme måte. De blir en slags rivaler. På en flytur treffer fortelleren Tyler Durden (Pitt), som har mange interessante synspunkter på verden. Når så fortelleren finner ut at leiligheten hans bokstavelig talt har sprengt pga en gasslekasje, er Durden personen han ringer for en midlertidig plass å bo. Durden får ham til å innse at det å slåss mot hverandre er en god måte å få ut aggresjon og andre opplåste følelser, og sammen starter de etterhvert Fight Club. Men fortelleren har ingen anelse om hvordan dette skal utvikle seg…

Fight Club er en utrolig kynisk film, og funker dermed absolutt best om du er i det humøret når du skal se den. Men uansett er den fylt av fantastiske replikker, morsomme, gjennomtenkte replikker som får deg til å se ting på nye måter. Så leveres de jo også veldig bra av Brad Pitt. Norton står også for sin del, men hans replikker er de med mer trist utsyn på livet. Tyler Durden har rett og slett sluttet å bry seg om hva som er riktig eller galt, og lever gjennomført etter sin egen moral.

Som tidligere nevnt er det en veldig stilig film visuelt. Umulige kameraføringer og bilder lagt inn i en enkelt frame, sånn at du merker at det er noe der, men ikke helt hva det er. Akkurat det siste er jo noe Tyler Durden liker å gjøre i filmen, der han setter inn en enkelt frame av en pornofilm inn i en tegnefilm på kino. Rett før rulleteksten gjør så Fincher den samme spøken mot oss, med et enkelt bilde av en penis.

Skuespillet er perfekt, i mine øyne, og en av hovedgrunnene til at jeg respekterer Norton og Pitt så mye som skuespillere. De blir gjerne påstått å være typiske Hollywood-stjerner, men disse to er et langt steg over de fleste andre.

I tillegg bør det jo dras fram at også slutten på denne er helt vidunderlig god, med en twist som vil få deg til å fly veggimellom av overraskelse, før de drar in rulleteksten med Where is my mind? av The Pixies. En finfin avslutning på filmen.

Filmen ble nominert til en Oscar, for Beste lydeffektredigering, men vant den ikke. Faktisk gjorde den det ikke særlig godt på kino, spesielt ikke i USA. Men senere har den blitt en kulthit, og har solgt i mengder på dvd. På IMDb har den 8.7/10 med 281 274 stemmer, noe som plasserer den på 23. plass på top 250. Som alltid, se på traileren nedenfor, og se filmen etterpå. Det er en av de smartere filmene du finner, etter min mening.

Har du, trofaste leser som fremdeles henger med, sett Fight Club? I såfall vil jeg gjerne vite hva du syns om den. Legg igjen en kommentar.

Jag och min son som är 11 år har precis flyttat. Han trivs bra i den nya skolan och tycker på det stora hela att det är okej. Även om han helst hade sett att vi bott kvar. Vilket ju inte är så konstigt. Vem vill skiljas från sina kompisar?

När jag var på inskrivningsmöte i skolan så hävdade jag bestämt att min son inte slåss. Det har hittills hänt en enda gång och då hade han tröttnat totalt på en kille som retade gallfeber på hela skolan.

I går ringde de från skolan…
- Din son har varit i slagsmål.
- Okej. (WTF!?!?!???)
- Ja det var inte hans fel alls.
- (PUUUUH!) Nähä.
- Det var en kille som förstörde hans teckning och när din son försökte ta tillbaka den fick han en rak höger.
- Oj. (Vad kan en säga???)
- Vi har pratat om det i skolan och kommer naturligtvis att ringa hem till den andra elevens föräldrar.
- Okej.

När sonen kommer hem visar det sig att han inte på något sätt har tagit det hela personligt. Den andre eleven är nämligen skolans bråkstake. Han har tydligen för vana att slänga ner folk på golvet och leka Hulk Hogan.

Jag fick två funderingar av det här. För det första… vad säger jag som förälder till mitt barn? Hade det varit han som hade slagits så hade det varit enkelt. Jag hade hängt upp honom på en pinne i vedboden över helgen. Ungefär. Alltså med all kraft visat att det inte är acceptabelt. Men vad säga nu? Att världen är full av idioter? Att han ska vända andra kinden till? Att det finns barn som mår dåligt och därför ibland beter sig så? Att han får försvara sig om det händer igen?

Nästa tanke är… Det här verkar ju inte vara en isolerad händelse. Den här eleven har begått ett lagbrott och tydligen var det inte första gången.
Att ringa hem verkar ju vara långt ifrån otillräckligt.
Hur kan en elev få härja å det här viset utan att det sätts in rejäla åtgärder?

Slutligen… Vad gör jag om det händer igen?
Pratar med förädrarna? Pratar med ungen? Polisanmäler??

Det är inte lätt att vara förälder. Inte nog med att en har fullt sjå med att få styrsel på sin egen unge. En ska behöva tampas med alla andra runt omkring med.

och dundrande huvudvärk………… o varför……. jo jag har inte sovit bra. barnen kom hem i tid o satte sig vid varsin data. vid midnatt bröt helvetet ut. dom har fruktansvärt temprament o dom börja slåss….., gapade o skrek. skrämde upp både mig o hundar så att hundarna börja skälla mitt i natten. vilken j-a kalabalik för faktiskt ingenting. när jag lugnat ner situtionen o väl fått dom in på varsitt rum o de lugnat ner sig kunde jag inte sova………… sista gången ja titta på klockan i natt var vid kvart i tre………… o vakna vid halv 8 för scooby behövde gå ut o kissa. jaja för hoppningsvis kommer jag att somna gott ikväll.

Det är vad jag har gjort idag. Jag började dagen med att få stryk av David i löpning, det sög (men jag är bättre på att bowla) Sen boxades vi. Eftersom vi inte hade någon dommare är det svårt att säga vem som vann. Båda hade då ont när vi var klara. Sen for jag hem och käka sen ner till skjutbanan och sköt mig godkänd för att jaga älg. Nu är det bara att vänta på första september.

Om ungefär 13 timmar ska jag, David och en till börja vår överlevnadshelg. Det ska bli väldigt intressant. Det är visserligen bara till på söndag men jag tror det kan bli intressant i alla fall. Idag hade vi ett litet möte då vi planerade vad vi skulle ha med oss och sånt. Det slutade med att vi bara ska ha med en kniv. Hur vi ska göra upp eld med bara en kniv vet jag inte men jag hoppas att det går bra. Tobbe som är den tredje som ska med hade några planera. Han hade läst hur man skulle göra men aldrig gjort det i praktiken. Men vi kommer att ha med oss en lite påse med nödutrustning ifall allt skulle gå dåligt.

Men vi kommer att ha med oss kameran i alla fall så det kommer att komma upp bilder på söndag så ni får se hur det såg ut. Vi ska köra bil fem mil in i skogen och sen paddla en halvmil och där ska vi slå läger.

Men nu ska jag sova men vi får höras på söndag igen.

Det är lugnt i Borderline City. Inga galenskaper eller något kaos i helg. Allting har varit Som Vanligt och Normalt.  Vi har betett oss som en Normal familj och ett Normalt par. Inga bråk eller anklagelser. Ingen ångest eller smärta. Jag har varit i den vanliga världen och gått att få kontakt med. Han är nöjd. Är Han nöjd så är jag nöjd.

Och så länge det är tyst i mitt huvud kan jag leva normalt. Vara Vem Som Helst. Anonym. Då behöver jag inte slåss. Slåss mot mina demoner inuti. Dom som inte kan låta mig va.

Men det rör sig under huden. Som små, små larver som krälar. Mina vingar torkar ihop om de inte blir regelbundet använda. Jag vill flyga igen. Snart. Helst Nu.

Dagens tips; vegetarisk bacon! nästan som på riktigt…

I övrigt har jag spenderat helgen med att knarka, supa och slåss. Johanna kallade mig kärring för några dagar sedan och det slog hårt i magen så jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Så, nu kan jag återgå till att sticka, städa och diska. allt det där jag brukar göra i vanliga fall.