Fakta i allsköns former for genom luften. Huvudet pepprades med årtal, siffror, händelser och platser. Sjuk statistik, tragiska öden och framförallt en skrämmande människosyn.

På podiet stod Staffanstorpuppväxta Dick Harrison och gjorde allt för att skapa en aha-upplevelse och spräcka hål på våra föreställningar. Om att slaveriet tillhör det förgångna och absolut inget som vi i Sverige har befattat oss med. Vilket är fel alltihopa.

Ungefär 13 miljoner beräknas vara slavar idag samtidigt som slaveri märkligt nog är en ickefråga. Det krävs en folkrörelse såsom abolitionism väckte opinion mot slavhandeln på 1800-talet för att frågan skall komma upp på bordet igen.

Att vi inte gjort upp med vårt koloniala arv är ett problem. Myter om vår överlägsenhet. Uppdelning av världen i i-land och u-land. Nationalromantiken som grundlades i missnöjets Sverige efter att ha tappat sin position som stormakt. Ja, det finns mycket att hugga tag i.

Folkhögskoleläraren Gustav Fridolin följer spåren i TV4-dokumentärserien Vår Mörka Historia. Där Harrison är bra på att rapa upp det ena exemplet efter det andra som det levande bibliotek han är (Slaveri-redogörelse i tre tjocka luntor) så sätter Fridolin frågorna i ett större perspektiv och försöker förstå mekanismerna bakom.

I den andra delen var Darwins Survival of the fittest, som på sin tid ingav ett gott samvete att piska sina slavar hårdare, en ögonöppnare men det som drabbade mig mest var nog Leopolds Kongostaten där svenska militärer tjänstgjorde. Samerna på hemmaplan ska inte heller glömmas bort.

Det är en välproducerad dokumentär. Arkivbilder blandas med intervjuer och möten med människor. Tågfärder binder ihop programmets olika delar på ett självklart sätt. Kanske just för att jag själv råkade stöta på Gustav i en trasslande restaurangkö på ett tåg i somras.

Stilmässigt liknar denna personligt betraktade odyssé närmast Fredrik Lindströms program. Men Fridolin utelämnar humoristisk knorr – vilket i sammanhanget känns befriande – och väjer inte för det svåra utan tar ämnet på just det allvar det förtjänar.

Det finns säkert en och annan historiker som ondgör sig över att Lindström och Fridolin träder in på deras marker och gör det i nyhetsavslöjande reportageform men huvudsaken är att våran historia kommer fram i ljuset. Ofta krävs det en aha-upplevelse för att man ska haja till.

Uppdatering: Dick Harrison på Axess Play om slaveri

Idag så föll så slutligen den sista försvaren av allas vår frihet, Vaclav Klaus, när han inte längre orkade (eller vågade?) stå emot elitens ondskefulla agenda – att förslava hela Europa. Klaus skrev idag, tyvärr, tyvärr, under det sk Lissabonfördraget, något som nu ger det laga kraft över hela EU from den 1 december, med en EU-president som julklapp till oss alla. Miljontals människor hade satt sitt hopp till Klaus - att han skulle försvara vår frihet in i det sista - men tyvärr för oss alla så höll han inte måttet när det väl kom till kritan. Själv hade jag aldrig vikit en millimeter från mitt kall om jag hade haft chansen Klaus haft den sista tiden. Historien kommer nu att minnas honom som mannen som förrådde oss alla, och som mannen som sålde ut oss till den kommande polisstatens slaveri och förtryck. Klaus hade chansen att bli en av vår historias stora hjältar. Nu kommer hans minne inte att firas alls. Och hans namn har nu likt Quislings fått en annan klang – förrädarens! Idag är en av vårt hemlands och alla övriga Europas hemländers svartaste dagar på väldigt länge. En historisk dag, men av fel anledning.

Gustav Fridolin går i en ny dokumentärserie i TV4 igenom Sveriges “mörka historia”. Projektet är på många sätt berömvärt – det är nästan varje form av försök till historisk allmänbildning. Problemet är programmets ton och grundantaganden.

Med arkivpapper och gamla böcker i näven stormar Fridolin fram genom historien och hoppsparkar in öppna dörrar. Premiärprogrammet är stundtals märkligt högtravande och stundtals bara…märkligt.

Programmet inleds med mystisk pianoklinkande musik, bilder på gamla böcker och på programledaren själv iförd vita handskar på Kungliga biblioteket. Programmets hela väsen skriker hysteriskt: Här skall det avslöjas saker!

Fridolin börjar med att konstatera att den del av vår historia vi nu ska få höra talas det tyst om. “Varför berättade ingen [i skolan] att Sverige haft en koloni i Afrika och ett handelskompani som sysslade med slavhandel?” Jag tillhör samma generation som Gustav Fridolin. Det skiljer faktiskt bara två år mellan oss. Ovanstående uttalande får mig därför att undra; vilken skola gick egentligen Fridolin i? Alternativt; hur väl lyssnade han? Att Sverige sysslat med slavhandel och ägt kolonier fick åtminstone jag, med emfas, berättat för mig under såväl högstadiet som gymnasiet och sedan även under mina historiestudier på universitetet (det fanns till och med en hel, valbar, kurs i ämnet). Mitt utbredda historieintresse fick mig dessutom att läsa lite extra om det i de många böcker som beskriver händelserna. Tonen i programmet är ytterst grandios med tanke på det ämne som behandlas. Som vore det Fridolin går igenom ett episkt avslöjande. Det är det inte.

Faktum är att hela programmet genomsyras av ett tonläge som för de allra flesta, i åtminstone vår generation, borde vara främmande. Om detta vill vi inte veta, vi har knuffat det ifrån oss, detta är vad “dem” inte vill att vi ska veta. Som en av intervjupersonerna som påstår att denna del av vår historia är så känslig för oss för att “Så gör ju inte vi svenskar, vi är ju så bra!” Jag vågar påstå att modern svensk historieundervisning och historieskrivning, med ett fåtal undantag, idag är i det närmaste helt befriad från sådana illusioner. Idag beskrivs faktiskt Karl XII som den hänsynslöse och teokratiske krigarkonung han var, och man går aldrig längre igenom några krig utan att ständigt påpeka vad detta innebar för civilbefolkningen i termer av utskrivningar och plundringar.

Vi har under stora delar av vår historia varit en ständigt krigförande nation som med vapenmakt annekterat landområden. Vi har plundrat oss igenom Europa, mördat civila, brandskattat städer och idkat tvångsrekrytering till våra arméer. Vi har, precis som de flesta andra länder, en väldigt mörk historia som långt ifrån bara handlar om vår slavhandel. Vem, herr Fridolin, är det som försöker dölja den? Uttalandena är lika bisarra som de Herman Lindqvist gör i sin hårt kritiserade “När Sverige blev stormakt” där han, helt “out of the blue”, hävdar att vi idag ogärna talar om den svenska stormaktstiden.

Fridolin snuddar vid ett tillfälle vid den beröringspunkt som gör programserien relevant; kopplingen till den moderna rasismen: “Förklaringen till rasismen ligger i den del av historien som ingen verkar prata om” (han var tvungen att få med det gigantiska nedhyssjningsföretaget även här, det blir som ett väldigt tröttsamt mantra). Men även här sparkar han in vidöppna dörrar; självklart är det ju så. Det kan tyckas ondsint att kritisera honom för att han upprepar denna viktiga slutsats, men häri ligger ännu ett “avslöjningsproblem”. Fridolin avslöjar (tydligen är man tvungen att gå till ett flertal arkiv för att belägga detta) att 1600-talsmänniskan var rasistisk. Han talade om “negrer” som “halvmänniskor” och idkade slavhandel. Jag hade, som sagt, inte haft något problem med uttalandet eller programmet som sådant om det inte vore för tonen. Den som ständigt förkunnar att “Nu! Nu tog jag minsann hela riket med byxorna nere!” Det är symtomatiskt att han känner sig nödgad att gå till ett arkiv och slå upp en “jättegammal” bok, endast för att visa upp en bild som jag vet förekommer i en mängd skolböcker på högstadienivå.

1600-talets Sverige var rasistiskt. Svar ja. Det var även det antika Grekland och romarriket med sin ytterst exkluderande terminologi för att beskriva utomstående. Så gott som alla statsbildningar eller imperier genom historien får nog, med vår terminologi, beskrivas som mer eller mindre rasistiska. Och i begreppet “vår moderna terminologi” ligger ännu en poäng som är viktig att göra. Att beskriva den tidigmoderna rasismen i syfte att förklara den moderna är, som sagt, viktigt. Men typfel 1A när man ska försöka förstå historien är att enbart titta i backspegeln istället för att försöka placera sig i dåtiden. Historia handlar i mångt och mycket om att göra sådana försök. Det är därför som jag delvis betackar mig för den fördömande tonen i Fridolins program. Som en del av vår mörka historia räknar många vårt utrikespolitiska agerande under andra världskriget. Och på papperet ser det inte bra, utan rentav fegt, ut. Men om vi försöker placera oss i Sverige under andra världskriget så ser vi direkt att det inte var så enkelt. Vi hade två stormakter, tillika ockupanter av våra grannländer, att förhålla oss till, etc. Jag anser det vara en betydande brist i fyrans nya dokumentärserie att man inte försöker förklara rasismen efter dåtidens synsätt utan efter nutidens. Hade man gjort det förstnämnda så hade man nämligen direkt kunnat se det problematiska i att belysa dåtida rasism utan att förklara hur dåtidens samhällen såg ut, hur deras politiska system fungerande och hur man, ända ned på bynivå, misstrodde utomstående.

Att vi idag skulle tala tyst om denna del av vår historia tror jag är ett tolkningsfel. Problemet är snarare att det idag läses på tok för lite historia överlag i landets skolor. Att det idag bara hinns med “historia i stora drag” och att inget utrymme för någon som helst fördjupning ges. Om gemene man idag inte känner till att vi haft kolonier och bedrivit slavhandel så bör detta sättas i relation till följande; hur många känner till huvuddragen i det trettioåriga kriget? Hur många, framförallt i min generation, känner till slaget vid Poltava? Hur många vet varför den 6 juni är landets nationaldag?

Men Fridolin påstår att vi inte vill veta. Och fradgatuggandes står han och vrålar på oss; så här är det! Så här var det! Det här ville ni inte veta, va? Om han bara lyssnar tillräckligt noga är jag övertygad om att han kommer märka att ingen förnekar eller bestrider faktauppgifterna (som han presenterar som nya, men som i själva verket sedan länge är väl etablerade). Och om folk inte sedan tidigare känner till det så beror det snarare på den överlag bristande historiekunskapen i samhället och inte på att någon plockat bort just denna del för att den skulle vara känsligare än mycket annat i vår historia. För det är den inte.

Ursula Le Guin brukar ofta omnämnas som en feministisk författare. I just den här boken tycker jag hon förtjänar den titeln, men sådär i största allmänhet vet jag verkligen inte om jag ser så mycket feminism i hennes böcker. I de senare tillskotten till Övärlden, visst, men annars?

De flesta som skriver om Four Ways to Forgiveness verkar koncentrera sig på slaveritemat. På planeten Werel har ett mörkhyat folk besegrat och förslavat planetens mer ljushyade invånare, som sedan i generation efter generation betraktats som ägodelar och parats efter deras ägares önskemål. Bottnande i ägarnas önskan att bestämma över slavavkomman och hålla faderskapet anonymt, för givetvis blev det mycket blandbarn, uppkom en kultur där slavarna inte bara bodde avskilt på inhägnat område utan där också män och kvinnor bodde separat såväl bland slavar som hos de fria. Hur fria de fria kvinnorna var kan diskuteras, särskilt bland de högre samhällsklasserna. (Känns det igen?) När sedan slaveriets ok småningom kastas av hamnar de befriade kvinnorna raskt under de befriade före detta slavmännens styre, utan rösträtt, utan rätt att bestämma över sina egna pengar och sitt liv. Någon mer feministisk bok än denna har nog Le Guin aldrig skrivit, kanske inte heller någon som har mer gemensamt med vår värld och vår historia.

Av detta skulle förstås gå att göra en storslagen episk berättelse. Istället har författaren valt att göra fyra nedslag i människors liv, skildrat i fyra kortromaner eller långa noveller. Starkast är den sista, A Woman’s Liberation. I den får vi följa en kvinna från ett liv som skyddad husslav och mätress till matmor via bra många snäpp mer hänsynslös tvångsprostitution till frihet, kunskap och till slut frigörelse från det slavok som satt kvar inombords långt efter att slaveriet avskaffats.

Exakt vilka fyra vägar till förlåtelse som titeln syftar på blir jag inte klok på. De flesta av novellerna låter sin huvudperson få frid i någon typ av kärleksrelation, där människor trots allt klarar av att mötas över gränser och till trots de stereotyper som de förväntas leva upp till. Men förlåtelse? Förlåtelse för vad? Slaveriet, borde väl vara det som ligger närmast till hands. Om någon kan ge mig en tolkning av dessa fyra vägar till förlåtelse blir jag mycket tacksam.

Ursula Le Guin har nyligen fyllt 80, vilket Tekoppen verkar ha varit först med att påpeka. Undrar hur länge till hon kommer att skriva. Rimligen har hon inte så mycket aktiv tid kvar, men än så länge kommer det nya titlar så…

——

Andra bloggar om Four Ways to Forgiveness, Ursula Le Guin, science fiction, noveller, feminism, slaveri

Ung vänster med flera ska arrangera en manifestation mot trafficking i Kalmar. Ett bra initiativ. Problemet är att de också tänker manifestera mot prostitution som de anser är samma sak som trafficking. På grund av det har de liberala borgerliga ungdomsförbunden i Kalmar, helt korrekt, tackat nej till att delta i manifestationen. MUF hänvisar till att prostitution när den sker frivilligt är ett yrke som andra och därmed inte något att manifestera mot. Det har fått flera, inklusive tidningen Barometern och Ung Vänster, att uppröras.

Självklart håller jag med. För den som följt min blogg (och debatten i bl.a. Studio Ett där jag var med) är det ingen nyhet att jag anser att sexköpslagen ska rivas upp och att jag inte ser något moraliskt eller annat problem i prostitution så länge den sker frivilligt. Just denna frivillighet är grundläggande och givetvis kan inte offren för trafficking anses befinna sig i prostitution, eller i andra yrken som de också säljs in i slaveri till, av egen fri vilja. Att däremot säga att all prostitution är att likställa med den vidriga praktiken människohandel är helt felaktigt och ett hån mot de som faktiskt trivs med att prostituera sig (ja, de finns i allra högsta grad, den så kallade lyckliga horan är inte en myt, oavsett vissa vänsterdebattörers önskedrömmar om att så är fallet-  läs Petra Östergrens djupintervjuer med några av dem för att bara få en viss försmak av hur verkligheten ser ut).

Jag är glad att LUF, MUF och CUF har valt att inte delta i manifestationen så länge den också är en manifestation mot prostitution. Trafficking och slaveri ska bekämpas med alla medel. Prostitutionen i sig förtjänar dock inte samma öde.

Läser också med glädje att just Petra Östergren har skrivit på Expressen om sexköpslagen. Precis som alltid är hon oerhört läsvärd och har gjort en korrekt analys. Vi som förespråkar ett avskaffande av sexköpslagen har en mängd argument av både saklig och ideologisk karaktär. Våra motståndare är kvar i att bara argumentera om att det handlar om “vilket samhälle vi vill ha”. Visst handlar det också om det; om vi vill ha ett i grunden liberalt samhälle eller ett där staten lägger sig i vad varje människa får och inte får göra med sin kropp. Men som förespråkar ett avskaffande har ständigt en levande debatt och utvecklar vår argumentation. Våra motståndare står kvar och stampar och förstår inte ens diskussionen. Historiskt vet vi att de som stagnerar också i längden tenderar att förlora.

Läs gärna mina andra inlägg om prostitution och sexköpslagen.

Intressant?

Ur Alexis de Tocqueville, Writings on Empire and Slavery (Johns Hopkins, 2001), s. 199.

We are often unjust toward our times. Our fathers saw such extraordinary things that in comparison with their accomplishments, all those of our contemporaries seem commonplace. Still, the world today offers some great spectacles that would astonish us if we were not weary and distracted.

Sixty years ago, if the foremost maritime and colonial nation of the globe had suddenly declared that slavery would disappear from its vast domains: what shouts of surprise and admiration would have broken out everywhere! With what concerned and passionate curiosity the eyes of civilized Europe would have followed the development of that immense enterprise! What fears and hopes would have filled every heart!

This bold and remarkable task has just been undertaken and completed before our eyes. We have seen something unprecedented in history: slavery abolished, not by the desperate effort of the slave, but by the enlightened will of the master; not gradually . . . but completely. [. . .] Just a few years were enough to accomplish something that Christianity itself could only do over a great number of centuries. Open the annals of all peoples, and I doubt you will find anything finer or more extraordinary.

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står “visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit “tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

“Adjö kära grottekvarn!“

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Brød og sirkus til folket!

VG hjelper idag propagandaministeriet NRK med å forsøke å skremme landets innbyggere med at pengeinnkreverne kan komme til å gjøre livet deres surt dersom de ikke gir NRK en rettmessig del av deres inntekt.
Propagandamaskineriet koster penger – hjernevask er ikke gratis skal du vite – , og dette skal selvfølgelig finansieres på samme måte som det alltid har blitt gjort: gjennom å stjele fra folket (eller gjennom å true folket til å betale).

I VG’s artikkel kan du lese: “Dropper du å betale regningen på 1.167,48 kroner, som kommer fra NRK, begynner gebyrene å løpe. Etter halvannen måned kommer en purring med en tilleggsavgift på 15 prosent. Terminbeløpet har dermed hoppet opp til 1.342,60 kroner. Er du fortsatt prinsippfast, og ikke vil betale fordi du aldri ser på NRK, blir det hele enda verre. Etter hvert mottar du et inkassovarsel. Nekter du fortsatt å betale, blir kravet ditt oversendt Statens Innkrevningssentral (SI) for tvangsinndrivelse. De vil ved hjelp av trekk i lønn eller trygd kreve inn pengene du skylder NRK. I tillegg vil du bli belastet med et gebyr på 860 kr. Regningen som i utgangspunktet var på 1.167,48 kroner har dermed vokst til 2.202,60 kroner. Nesten til det dobbelte. Det er ingen myte at lisenskontrollørene banker på døren din. De kan komme neste gang du ser fotballkamp eller under neste Hotel Cæsar-episode.”

Staten er de kjipeste å skylde penger til. Mens andre foretak må rette seg etter lover og regler for inndraging av penger, så kan staten (som også trykker opp de samme pengene du har blitt gjort avhengig av) stjele rett fra lønnsslippen din.

Vel, la oss håpe at de kommer neste gang jeg ser fotballkamp eller Hotel Cæsar, for jeg følger nemlig ikke med på noen av delene.

Hva skal man gjøre når staten banker på døra? Eller, sagt på en annen måte: Hva skal du gjøra når satan banker på døra?

http://www.vg.no/dinepenger/artikkel.php?artid=564744

Vi lever i sanning i egendomlig tid, för vart vi än vänder blicken så dröjer det inte länge innan en förbudsskylt dyker upp. Nya förbud om ditten och datten introduceras så gott som varje dag. När ska detta sluta? Kommer det överhuvudtaget sluta? Ja, vem vet. Personligen så tror jag att det inte kommer att sluta förrän skyltarna tar slut – dvs aldrig.

För våra politikerpudlar har alltid nya förbud på gång, förbud som de absolut vill införa – för vårt bästa naturligtvis. Deras stora intresse här i livet är som bekant att förbjuda allt som bara förbjudas går.

I hela Centraleuropa är ju sedan flera år tillbaka allt som har med Förintelsen tabú, och att ens diskutera saken öppet är förenat med stora risker. För att bli stämplad som förintelseförnekare på kontinenten är bland det värsta du kan råka ut för, inte minst pga att du åker i fängelse i två-tre år om du åker dit. Detta förbud är även på väg hit till oss, något som då betyder slutet på Yttrandefriheten. I England kämpar man nu mot att detta förbud ska införas. Vi måste kämpa vid våra engelska bröders sida.

Lika illa håller det nu på att bli när det gäller det sk klimathotet. För klimatet är den nya religionen – åtminstone för de sk humanisterna och andra icke-troende. Kanske beror det på att klimatet och miljön är något som de kan tro på, något som ger deras trista och meningslösa liv – lite mening. Vi kan således lugnt räkna med att även klimathotet kommer att tabúbeläggas – snarare än senare. Med fängelsestraff som påföljd för alla kättare.

Det finns så klart många andra heta ämnen som vi redan nu gör klokt i att undvika att diskutera på kafferasten. Vi vet alla vilka dessa ämnen är, men vet vi varför PK-brigaden är så på alerten? Svaret är att man vill krossa allt som har med vår nationella och individuella identitet att göra. Men vet vi varför man vill göra det? Svaret är att vi då, om vi skräms till tystnad, blir bra mycket lättare att kontrollera, och vi kommer då inte att opponera oss mot EU och alla dess “reformer”.

Yttrandefriheten, vårt viktigaste redskap mot slaveri och förtryck, skall alltså sättas ur spel. Av den anledningen måste det fria ordet förbjudas. PK är helt enkelt en djävulsk attack på Yttrandefriheten. Hur har vi kunnat gå på en sådan blåsning? Svaret är att vi överlag är neddummade fåntrattar som naivt har litat på våra folkvalda politiker i hela vårt liv.

De har fört oss bakom ljuset, sålt ut vårt hemland och oss, medborgarna, till slaveri i den framtida polisstaten Sverige - eller rättare sagt det som finns kvar av Sverige när EU styckat upp landet i småbitar. Kanske inser vi nu vad Yttrandefriheten betyder? För utan detta mäktigaste av vapen, så kan vi inte längre sätta oss upp mot EU, våra ledare och våra ägare. Det är nu upp till oss om vi vill ha den kvar. Har vi insett våra prekära situation?

Her fortsetter jeg fra forrige post med å problematisere utnytting.

Jeremy Bentham (1748 – 1832), den engelske filosof, jurist og sosialreformator, var radikal på sin tid når det gjaldt dyrevern og andre sosiale spørsmål. Han er kjent som forsvarer av utilitarismen, og blir noen ganger omtalt som en av de tidligste forsvarerne for dyrs rettigheter. De som vet hva utilitarisme og rettigheter betyr finner nok med rette det som en selvmotsigelse. Men Bentham blir ofte sitert av dyrevernere med sine progressive utsagn:

“The day may come, when the rest of the animal creation may acquire those rights which never could have been withholden from them but by the hand of tyranny. The French have already discovered that the blackness of the skin is no reason why a human being should be abandoned without redress to the caprice of a tormentor. It may come one day to be recognized, that the number of the legs, the villosity of the skin, or the termination of the os sacrum, are reasons equally insufficient for abandoning a sensitive being to the same fate. What else is it that should trace the insuperable line? Is it the faculty of reason, or, perhaps, the faculty of discourse? But a full-grown horse or dog is beyond comparison a more rational, as well as a more conversable animal, than an infant of a day, or a week, or even a month, old. But suppose the case were otherwise, what would it avail? the question is not, Can they reason? nor, Can thy talk? but, Can they suffer?” (Fra An Introduction to the Principles of Morals and Legislation, 1789).

Det er evnen til å lide som er moralsk relevant, hevder Bentham, og den deler mennesker med andre dyr. Vi har en moralsk plikt til å bekjempe lidelse, uansett om den opptrer i mennesker eller ikkemennesker. Vi gjør derfor feil når vi diskriminerer dyr på grunnlag av artstilhørlighet på det feltet, når vi tillegger deres lidelse mindre betydning enn menneskers. Benthams forsøk på å utvide lik hensynstaking og rettferdig behandling til den ikkemenneskelige delen av dyreriket møter likevel vegger. Han tar likevel ikke avstand fra utnytting og slakt av dyr. Det er betenkelig når vi ser nærmere på hans moralfilosofi, hans krav om likestilling og prinsipielle motstand mot menneskeslaveriet.

Jeg ble oppmerksom på det dilemmaet her i Gary Franciones behandling av det i Animals as Persons (2008), som jeg tidligere skrev en bokanmeldelse av.

Benthams forsvar for utnytting og slakt av dyr er delvis basert på hans syn om at de mangler selvbevissthet og derfor ikke kan sies å ta skade av en smertefri død. Delvis er det basert på hans manglende evne til å være konsekvent i sitt forsvar for likestilt moralsk hensyn.

Et viktig moralsk prinsipp er prinsippet om likhet og likestilling. ”Enhver skal telle som en og ingen som mer enn en”, skrev Bentham. Alle følende skapninger har krav på likestilt hensyn. Er det mulig å utføre dette når noen har status som personer med eiendomsrett mens andre har status som deres eiendom, når noen har status som frie herrer og andre som slaver? En skulle ikke tro det. Bentham argumenterer nettopp mot menneskeslaveriet med at det var et ”tap” for slavene, at det var å overgi dem til lynnet til deres bødler. Det fantes lover som skulle regulere behandlingen av slaver, som forbød å påføre dem ”unødvendig” lidelse og død. Det var folk som var bekymret for hvordan slavene ble behandlet og etterspurte bedre lover som beskyttet slavenes velferd. Bentham kunne ha støttet den type slavevern, men tok altså avstand fra hele institusjonen fordi den representerte en strukturell degradering av en folkegruppe. Slaveriet gjør vold på prinsippet om at ”enhver skal telle som en og ingen som mer enn en”. Det er ikke mulig å vie likestilt hensyn til en slaveeier og en slave, det ligger i kortene fra før av at interessene og hensynet til den ene parten er underlagt den andres.

Derfor burde Bentham også ha fordømt husdyrbruk, dyreutnytting og slakt, som har den samme modellen som slaveriet, og på samme måte gjør vold på det moralske likhetsprinsippet han forsvarer.

Når Bentham berørte spørsmålet om dyreutnytting og slakt forsvarte han det med at naturen er brutal og ikkemenneskelige dyr har det bedre og lider mindre i menneskelig varetekt. Det samme argumentet ble brukt i forsvar av menneskeslaveriet, afrikanerne ble angivelig ”sivilisert” og tatt vare på av slaveeierne og ”reddet” fra stammekriger, barbari og sosial nød i Afrika. Argumentet ser også bort i fra at husdyrbruket ikke handlet om å ta seg av ville eller nesten tamme dyr i nød, men er en systematisk avl som sender dyr inne i verden til et lidelsesfullt liv før de blir drept. Først og fremst forsvarte Bentham slakt og spising av dyr med at smertefri død ikke skader dem, og ser bort i fra lidelseshistorien som ligger bak kjøttproduktene, noe som burde tiltrekkes hans oppmerksomhet siden han er utilitarist.

Avliving (drap) av ikkemenneskelige dyr er vanlig rutine når mennesker er ferdig med å utnytte dem, eller den siste utnyttingsfasen hvor kroppsrestene kan nyttiggjøres videre. Dyrs evne til å føle er ikke et mål i seg selv, men en evne som tjener formålet å holde vedkommende i live. Frivillig kan dyr utsette seg for ekstreme lidelser for å redde livet, en rev fanget i en fotsaks kan gnagen av seg foten for å slippe unna. For dyrene er deres eget liv og utfoldelse det viktigste, derfor burde det også være det for alle som respekterer dyr og vil jobbe for deres sak.